Efter lite välförtjänt vila på en halmbal i en lada så laddade vi på med energi och vätska för ytterligare en rejäl utmaning. Drygt 30 mil cykel med ett kortare avbrott efter 5 mil för att utforska en grotta och fira oss från en hög klippa. Cyklingen fram till detta var otroligt fin och avslutades med downhillcykling på perfekt preparerade stigar. Vi fick alla lite extra glädrerus i kroppen när vi susade nerför de smala stigarna. Grottkrypningen var maffig, en ca 250m lång grotta som vattnet spolat ur under många år. Kvar fanns ett stort utrymme att krypa fram igenom. Firningen var en klassisk multisportfirning. Upp på ett ashögt berg, på med sele och fira ner. Det gick utan några problem och vi njöt av utsikten på natten.

Efter detta gav vi oss nu ut på den rejäla sträcka (270 km!) där vi skulle komma att cykla tvärs över The Great Plains i strålande solsken och dryga +40C. Det fanns inte ett enda träd att söka skugga under och den lilla vätskestationen man byggt upp för tävlingen erbjöd härligt skydd om än för bara några minuter. Det var en helt fantastisk upplevelse att få cykla den här sträckan och den blev en av mina (Christers) favoriter på hela tävlingen!

Sträckan avslutades med några timmars promenerande i oändliga sanddyner i jakt på någon av alla vägar som fanns med på kartan men som i verkligheten försvunnit för många år sedan. Minnet är ungefär som den här bilden:
Sand, sand, lite cykelljus och allmänt suddigt.

Laget behövde ta en powernap innan vi nådde fram till växlingen och då vi låg i vägkanten kunde vi på långt avstånd höra vargarna som ylade. Vilken avslutning på en fantastisk sträcka!

Sträcka 10, 11, 12, (Dygn 4 och 5)

70km Packraft och 54km cykel med 1900 höjdmeter.

Efter att ha sovit två timmar i Bivybag:arna på näst sista TA efter långa paddlingen, så gav vi oss nu ut på sträcka 10, Packraft. Sträckan började med 8km trekking längs led ned till Pathfinder-sjön som vi sen skulle paddla över. Som så många gånger innan så fanns det ingen stig utan det blev mestadels obanat ner mot kontrollen vid sjön. Vi hade lag runt i kring oss åt alla håll som alla valde lite olika vägval ner.

Vi spikade kontrollen, (som vi senare fick veta att många haft svårt att hitta) och blåste upp båtarna och gav oss ut.

Vinden låg nästan rakt i ryggen och våg-höjden ökade ju närmre mitten av sjön vi var. Till slut så var vågorna 1m höga. Båtarna krängde med vågorna framåt och fick ibland något som liknade surf. Cecilia och jag (Christian) delade på några chokladbitar och bars och drack så mycket vi kunde för att vätska upp ordentligt nu när vätska inte var någon brist.

Vi kom fram till andra änden av sjön, stämplade en kontroll, lyfte förbi en damm och började paddla strömmande vatten ner genom en canyon. Nu blev det mer strömmande vatten, klass II-fors, och vi fick lyfta förbi några hinder som var ofarbara. Det tog lång tid att lyfta tack vare den stökiga terrängen runt vattnet, till slut tryckte vi oss fram i vattnet för att behålla farten.
Vi var anvisade till att ta upp båtarna och trekka vid en kontroll, där fick vi ta ett matstopp för att Christer som kände sig lite energilåg och trött, skulle få i sig ordentligt med energi inför 10km trekk med packraft:arna. Det hade nu hunnit bli mitt på dagen och solen tryckte ordentligt med värme ner mot oss. Jag och Mats turades om att bära båtarna och paddelväskan. När vi äntligen kom fram till ilägget, så var Christer så varm och omtöcknad att han inte reagerade på våra protester när han rusade ner i vattnet för att doppa hela sig, vi började pumpa upp båtarna och Christer kom upp, men la sig bredvid den ena båten och började skaka ohejdat, vi börjar förstå att något är fel, frågar ”hur är det Christer?” Inget svar, bara skakningar, vi förstår att vi får gå över från att starta nästa paddling till att rädda Christer från någon form av överhettning/nedkylning. Cecilia sätter sig bakom och vi drar upp honom i en halvsittande position så att vi kan få i honom vätska och mat. Jag (Christian) paddlar ut en bit för att få tag i hyfsat klart vatten, kommer tillbaka. Christer är nu kontaktbar, men helt osammanhängande och som ett litet barn i uttrycken. Vi inser att han kommer komma tillbaka men att vi behöver jobba ett tag med vätskeersättning och energi.
Efter ca 1h är han pigg nog att sätta sig i båten för att fortsätta att äta och dricka. Vi hinner knappt ut på sjön innan det drar in en åsk-regn-storm både bakom och framför oss, ja det var bara rakt över oss som det inte åskade just då. Vi tog upp båtarna för sista lyftet på sträckan, men åskan närmar sig mer och är nästan rakt över oss, vi har några elledningar att passera, vis av erfarenheterna från EM i Spanien (då vi sprang under elledningarna, rakt under åska och i efterhand fick veta att det var riktigt obra) bestämmer jag att vi söker oss lågt och tar regnskydd under båtarna och låter den värsta åskan passera oss lite. Folk i bilar stannar och frågar om de får skjutsa oss någonstans, men tyvärr får vi inte acceptera den hjälpen, det hade blivit fusk att få skjuts med ett motordrivet fordon, vi tackar snällt nej.

Glada men kalla och blöta

Efter ca 15min kan vi fortsätta. Vi stämplar en kontroll och träffar på en kvinna som jobbar på en skola, vi får låna gympahallen för att värma Christer, hela tiden äter och dricker för att återfå sin kapacitet, och ta ett nytt beslut om hur vi ska köra vidare med honom på ett säkert sätt. Vi inventerar den mat vi har kvar, försöker få i Christer det mesta, delar på resten själva. Vi bedömer att vi kan fortsätta paddla.

Skönt med tillfälligt skydd i åskovädret

Efter någon km på floden så kommer vi till en damm, vi lyfter förbi den. På andra sidan strömmar vattnet mer än tidigare, det har hunnit bli mörkt, vi provar att paddla, men det går lite för fort i mörkret för att det ska kännas säkert att paddla med en person som inte är fullt frisk och eventuellt inte kan ta hand om sig själv och sina kamrater ifall vi välter i forsen i strandade träd eller liknande. Dessutom är en pannlamps-ljus-kägla är otroligt liten när man forsar fram i bullrigt vatten, om något då går fel, så kanske vi inte skulle ha marginalerna på vår sida, vi vet ju inte vad som väntar på oss nedströms. Vi beslutar oss för att sova bort mörkret av säkerhetsskäl. Vi skickar ett meddelande på Yellowbricken (GPS-tracker och sattelitkommunikationsenhet) om att vi är ok, men en är sjuk och att vi fortsätter på floden imorgon.

Vi slänger av oss alla blöta kläder och hoppar ner i Bivybag:arna, det börjar regna igen, Christian offrar sig och går upp och lägger båtarna över oss, vi sover.

De e ljust, vi kan fortsätta

Dag o gå upp! ”Det ska vara ljust på riktigt först” säger Mats : ) Övriga får fem minuter till, nu är det ljust!
Vi paddlar några mil till sista TA. Växlar till cykel, får varmt vatten i halv-liter-flaskor av arrangören, testar att hälla det i Peronin, mm wow! Ny favorit. Vi ger oss iväg med relativt gott mod får man säga. Vi rullar ”Belgisk kedja” ingen energi får spillas nu, vi ska nog återta några placeringar på denna sista sträckan minsann. Sista höjden är Casper Mountain och regnet har gjort grusvägen till cement-lera, hjulen beter sig som snöbollar man rullar i kramsnö, leran nyper i ramen, man får kliva av och rensa. Många orkar inte cykla i det tvära leriga motlutet, men vi kämpar på. Jag (Christian) snoddar Christer och känner mig pigg, vipps så är vi uppe på asfalt igen inte allt för långt ifrån toppen. Jag får syn på ett lag framför oss, hojtar till de andra att nu kämpar vi och tar dem innan mållinjen, vi biter i lite till. Vi spikar näst sista kontrollen uppe på Casper Mountain, jag hojtar att vi ”bara” ska dra upp armvärmarna (mot vindkylan) innan vi kör ner för att spara tid och knappa in på laget där framme.

Cyklingen var riktigt vacker, även om vi inte orkade med att uppskatta tillvaron hela tiden

Vi kör fort ner och spikar sista kontrollen med, när vi svänger in mot mållinjen ser vi laget framför gå i mål!! Attans så nära! Vi går i mål på en preliminär 21:a plats, trots ganska allvarlig sjukdom i slutet av tävlingen. Det är inte ovanligt att man får bryta för liknande om man inte tar hand om det på rätt sätt.

Vi mottas av funktionärer och medtävlande som följt vårt debacle mot slutet, och vi får kall öl och Buritos, hurra!! Och kanske bäst av allt vi får sitta ner och prata om vad vi varit med om utan att behöva skynda vidare någonstans : D

Tack allihop!
//Outnorth Adventure Team

Dottern Ida på sin första egna fjällvandring

Efterlängtad, oväntad, fast ändå inte. Så kom denna dag då dottern hade beslutat sig för att ge sig ut på egna äventyr. Utan mig som initiativtagare, utan att någon hade uppmanat henne, utan bara för att hon själv hade längtan, nyfikenheten och suget på att komma ut i naturen, röra på sig och uppleva. Glada och spända båda två satte vi tillsammans igång med att både planera turen och nödvändig utrustning för där var min hjälp efterfrågad.

När det gällde en lämplig tur så föll valet ganska snabbt på en vandring runt Jämtlandstriangeln. Med både sin närhet till civilisation, lagom dagsetapper, raststugor längst vägen och en vacker natur så passade denna klassiska vandringstur perfekt för en tredagars vandring för en nybörjare.

Med på denna tur skulle ytterligare två nybörjare på detta område. Dessa var vännen Ronja och den egna huden Sam. När turen väl var bestämd så gick vi över till den nödvändiga utrustningen. Jag tänkte ”obligatorisk utrustning” som är ett begrepp när vi tävlar i vår sport Adventure racing. Den obligatoriska utrustningen ser nästan lika dan ut oberoende på vart i världen vi tävlar. Det är helt enkelt ett antal väl genomtänkta prylar som är bra att ha om vädret visar sig från en sämre sida eller om en mindre olyckshändelse skulle vara framme. Sen  var det nog också så att mamman i mig som började tänka på säkerheten först!

Bra innehåll för denna typ av turer tycker jag är : Skalkläder som är vind och vattentät jacka och byxor som beställdes från Outnorth (tur att hennes födelsedag var i antågande) , handskar, Ida lånade ett par av mina många från Hestra, mössa, första förband, smärtstillande, tejp och antihistamin, pannlampa, silverfilt för nödsituation, tändare, ulltröja och strumpor från Aclima, samt en dunjacka. Allt detta packades i en vattentät påse. Jag nämner inte så mycket om övriga kläder och utrustningen så som tält, liggunderlag sovsäck mm som är ganska självklara. Men nämnas kan att det är värt att även packa dessa i olika vattentäta påsar. Jag valde att mer beskriva det man inte tänker på att ta med. Men kanske är det som ”räddar dig” om du överraskas.

Vi valde att köpa en 50 liters ryggsäck Ospray i en dammodell. Så här när turen är genomförd kan jag meddela att hon var mycket nöjd med det breda höftbältet och de många fack som säcken hade. Och den rymde hela packningen bra.

Skalkläder

Delar av utrustningen

Damryggsäck från Ospray

Vecka innan själva turen var planerad begav sig hela gänget ut på en ”testvandring”. Målet var att göra en dags vandring och slå upp tält och göra en övernattning.

Detta för att se att de dels tekniskt kunde hantera allt från tältresning till Jetboil. Samt att de skulle få känna på tyngden på ryggen och få en insikt om hur mycket de orkade på en dag. Det kan ju annars vara lätt att planera lite fel hemma i soffan när man inte har tyngden på ryggen och ett kanske ojämnt underlag med många höjdmeter att avverka. Peppad och nöjda återvände de efter denna tur. nu var det bara att vänta in bra väder i fjällen och bege sig iväg norr ut.

Det bra vädret kom och de gav sig av! förväntansfull gick jag hemma och väntade på rapporter. Rapporterna kom och jag fick på avstånd ta del av en fantastisk fin upplevelse. Detta kom att bli deras första, men inte deras sista vandring. Se och njut av några av många fina bilder som kom till mig i telefonen under dessa dagar!

Teamet från vänster: William (support), Christer (navigatör), Cecilia (logistik), Mats (navigatör) & Christian (lagledare)

Sträcka 1,2,3,4 (Dygn 1)

Amerikanska nationalsången inledde starten av en prolog 5km i Jackson Hole. Det gick i ett skenande tempo upp och ner för slalombacken. Vi försökte att springa så lugnt vi kunde. Löpningen fortsatte sedan med ytterligare en sträcka flack asfaltslöpning 12km. Vi travade på i ett stabilt tempo omringade av lag. Vi sippade Cola och andra snabba kolhydrater utan att ta för hårt på krafterna, detta är ju bara början…

Lämnar Jackson Hole Mountains i bakgrunden

Löpningen ledde oss fram till en flod och sträcka 3; Packraft. Vi pumpade upp våra gummibåtar och sedan bar det iväg! Det var fin fart på vattnet, turkos härlig färg och jättefin natur däromkring. Laget gjorde en stark paddling och var ikapp flera lag inför växling några timmar senare.

Vi tömde båtarna på luft och packade ner dem vid växling. Ryggsäcken proppades full med ny energi och vätska, bytte till torra strumpor och sedan började ”världens längsta uppförsbacke”. Vi trekkade i ca 13h upp och ner. Det gick flera timmar snabbare än estimerat mycket tack vare god navigeringsförmåga i laget. Men det var otroligt tufft! Vi kröp på alla fyra för att komma upp för vissa branter och på en höjd av ca 3000 höjdmeter så kändes det ganska kämpigt. Vi var dock så pass pigga att vi sprang ganska mycket där det var platt eller gick utför men det slet hårt på benen. Vi trekkade hela natten igenom och nådde nästa växling i gryningen. Vi tyckte att natten hade varit skönt ljummen men vi möttes av lite frost på cykellådorna. Vi klarade oss utan konfrontation med björn fastän vi hade lite feeling på ett ställe att ”här kommer den att dyka upp…!

Upp och mera uppför i Björnriket

Sträcka 5 och 6 (Dygn 2)

Efter den första långa trekken var det skönt att komma upp på cykeln. Precis som många andra sträckor följde str 5 mönstret lätt och snabbt i början för att på slutet bli utmanande. Nu bjöds det snabba vägar med rejäla rakor. En kaffe inhandlades under vägen. Vi hade sedan effektiv samkörning med ett annat lag. Under eftermiddagen blev det krävande hett och både stigar och karta blev svårare att följa. På sena eftermiddagen var sträckan avklarad och vi tog planerat sömnstopp två timmar på växlingsplatsen ut på nästa långa trekk, sträcka 6. Vår uttänkta sömnstrategi var att utvilade ta oss an trekken. Det blev bra om än att vi hade svårt att sova och att vi vilade bort några timmar dagsljus. Återigen var trekkningen lång och krävande, 65 km och 3000 höjdmeter. Därtill visade sig de stigar som fanns på kartan i många kilometer helt saknas. Vi fick i pannlampornas sken gå kompassriktning i skogar som bestod av plockepinn av fallna trädstockar. Riktigt krävande och vårt lag bestod provet och klarade sträckan på en konkurrenskraftig tid. I slutet av sträckan blåste den ökända Wyoming-vinden upp. Till vår lycka som medvind och vi nådde växlingen som var belägen i en vilda western-stad. Där bjöds vi på bourbon-whiskey av arrangören för att fira och stärka passeringen av halva loppet. Det smakade riktigt bra vid tillfället. Återigen följde vi uppgjord plan för sömn och sov två timmar i den lada som erbjöds. Nu var sömnen bättre och laget visade också nya krafter ut på följande cykelsträcka.

Kartan visade en fin vandringsled, vi såg dock ingen stig på över 3h…

Vätskedepå.

Outnorth Adventure Teams äventyr fortsätter i nästa inlägg… En stark avancering av laget väntar! Men det närmar sig mörka moln i horisonten och problemen börjar hopa sig.

”Fyr-till-fyr-vandring på Öland, del 4

Då var det dags för mig att gå igenom den sista delen av min vandring. För att följa mig och vilken väg jag tar härifrån så får ni köra Google maps eller liknande. Jag har tyvärr inte hittat någon vettig digital funktion för det.

Under min vandring så körde jag gröna kartorna där det finns fyra stycken över Öland. Där finns de största lederna markerade. Såsom mittlandsleden och Mörbylångaleden som jag följde en bra bit på Södra Öland.

Mina sista dagar har jag valt att vandra västra kustvägen som är riktigt fin. Men tyvärr ingen liten led eller stig. Det är stor grusväg blandat med en del skogsvägar. Eftersom jag fick bryta min tänkta rutt så blev det lite mer asfalt, sträckan mellan Ekerum och Lundegård.

Jag startar detta inlägget efter lunch i höjd med Lundegård. Här har jag hört att man ska kunna gå gamla banvägen längst med åkrar och skog hela vägen upp till Äleklinta. Efter att ha pratat med ägaren till Lundegårds camping väljer jag dock att gå jämte den stora bilvägen, 136an. Efter Lundegård behöver man dock ”bara” gå ett par hundra meter på stora vägen sedan går det in en grusväg till vänster. Bra skyltat med de gula skyltarna för Ölandsleden, som är en cykelled. Jag följer den bort till Alböke Kyrka där vägen korsar och går sedan ner mot kustvägen och Äleklinta. Ett tips är att vid alla kyrkor finns det vatten att fylla på. Jag fyller på mina förråd vid Alböke och går vidare.

Nu börjar min ork att hålla uppe tempot säga ifrån. Det är lika varmt, om inte varmare varje dag som går, och nästan vindstilla. Igår fick jag dessutom en liten blåsa på lilltån och tån bredvid den, på höger fot. Brukar aldrig få blåsor men jag tror att värmen gör sig påmind och att strumpan hamnade lite snett vid något tillfälle. Leukoplasten åker fram vid varje paus och jag stannar en gång i timmen och byter strumpor.

Jag siktar in mig på att slå upp tältet efter Sandvik. Då kommer klockan att vara 20-21 på kvällen och jag har nu gått från 07 till 21 varje dag. Efter Äleklinta åker stormköket fram och det blir en enkel middag. Nu är landskapet mer likt allvaret igen, fast man ser x antal kilometer fram där den ena udden byts ut mot den andra. När jag tillslut skymtar Sandvik stänger kroppen av lite. Jag äter en enkel kvällsmat ute på restaurangen vid piren och träffar även på gubben som ägde Caféet vid Ismantorps Borg om ni kommer ihåg?

Tar en längre paus och laddar upp för att ta mig en bit förbi Sandvik och för att leta tältplats. Vid Gilleberga Raukar hittar jag till slut en riktigt fin tältplats. Klockan är 21.30 och jag förbereder packning och övrigt för min sista dag.

Vaknar tidigt som vanligt och packar ner tält och beger mig norrut. Familjen har blivit informerade om att jag dyker upp någon gång runt lunch i Byrum och att min tidsplan om att komma fram till middag på lördag verkar hålla. Ännu mer segstartat idag. Fötterna gillar inte att bli nedstoppade i varma kängor och ryggen gillar inte packningen på 16 kg idag. Lika varmt denna dagen och solen gassar på. Nu är det bara att bita ihop och gå. Det är ju trots allt ”bara” 8-10 timmar av effektiv vandring kvar.

När jag rundar Horns Udde ser man Byrum och hela vägen till Ramsnäs skog och udden längre fram. Nu blir varje kilometer lite drygare och det går långsammare. När jag äntligen kommer fram till Byrum tar jag en efterlängtad dusch och äter en snabblunch. Sen är det dags att gå vidare förbi Byrum och in i skogen mellan Byrum och Byxelkrok. Här kan jag tipsa alla om att plocka blåbär på sommaren, finns gott om det. Även riktigt fina stigar både för löpning och mountainbike.

Jag siktar in mig på att ta första pausen vid Café Haget. Ett fint fik som ligger nära havet. Jag slår mig ner på en stol och äter lite mellanmål. Tonfisk, nötter och vatten står på menyn för min del. Tar en längre paus igen och nu påbörjar jag snart min sista mil. Efter Café Haget blir det tyvärr asfalt, vilket det nästan är hela vägen från nu fram till Långe Erik.

När jag har tagit mig förbi Byxelkrok ringer sambon och meddelar att hon och sonen gör mig sällskap när jag kommer fram till fyren. Tack. Ny energi! Den långa kurvan längst med Neptuni åkrar blir riktigt lång och när jag till slut svänger in mot Långe Erik står det 3 km på skylten. Endast 3 km kvar. Nu säger konstigt nog hela min kropp och hjärna åt mig att stanna. Stanna. Ge upp. Skit i det. Konstigt nog kommer de tankarna nu, när det bara är 3 km kvar.

Jag plockar fram hörlurarna för första gången och pluggar in lite pepp-musik. Det hjälper och jag möter upp familjen när det är 1 km kvar till målet. Nu ser vi fyren och det är precis som att ett gäng tunga stenar försvinner från mina axlar. Jag går lite snabbare sista biten och sätter handen på fyren. Jag har klarat det! Vilken härlig känsla. Jag har varit med om liknande vandringar innan i fjällen. Men aldrig känt såhär. Vid starten för ett par dagar sedan hade jag en bra känsla som sakta men säkert gick neråt. Det var tungt, hård mark, lite för varmt och ensamt. Kommer jag göra om det? Förmodligen inte, men jag har sett väldigt många fina platser i min närhet. 17 mil blev det totalt och vad nästa utmaning blir återstår att se.”

”Fyr-till-fyr-vandring på Öland, del 3

Dags för nästa etapp, där min plan från början var att komma så nära Borgholm som möjligt. För att kunna ha en chans till att komma fram till middagstid på lördag. Idag har vi en lång vandring över sista allvaret och igenom mittlandsskogen. Vindstilla och minst lika varmt idag.

Klicka på den här länken för att följa min vandring: En pdf där du enkelt kan zooma in.

Dagen startar från Frösslunda och går norrut mot Ekelunda. Du följer alltså inte leden över till Karlevi, utan viker av norrut. I pdf’en finns det inte utmarkerat, men Mörbylånga kommun har varit duktiga och gjort nya leder hela vägen upp till Skarpa Alby. När du kommer in i Ekelunda går du igenom en stor bondgård, här passade jag på att snacka lite skit med bonden och fylla på vatten. Han gav mig även lite tips och råd om leden framöver. Man passerar bondgården ett par hundra meter och svänger sen av vänster rakt ut på allvaret. Pauserna blev planerade vart eftersom jag hittade skugga, vilket tyvärr inte var lätt. En buske här och där som var max 1 meter höga fick duga. Mina viktigaste prylar den här vandringen är garanterat vatten, solskydd, solglasögon och en buff som jag använde som solskydd.

När jag närmade mig Skarpa Alby hade jag fått tips om en guldfiskdamm, mitt ute i skogen. Innan man närmar sig Skarpa Alby, på leden, så svänger man av höger in i en liten skogsdunge. Här har man för länge sedan tydligen planterat ut guldfiskar, som har överlevt och simmar runt där än idag. Se bilden nedan för att hitta dit. Precis söder om parkeringen finns en liten skogsdunge, här finns fiskarna.

När jag kommer in i Skarpa Alby ser jag en äldre kvinna som grejar i sin trädgård. Jag frågar snällt om man kan få vattenpåfyllning och hon säger lite irriterat att dert går bra. När hon sedan frågar vad jag är ute och vandrar emellan och säger Fyr till Fyr, så blir hon istället väldigt trevlig. Hon bjuder mig på frukt och fika och berättar lite historia om byn hon bor i. Ganska många människor på min vandring har haft samma ”beteende”. Intressant tycker jag. Precis som att när de plötsligt hör att man vandrar hela Öland så blir de intresserade av att höra mer och varför man gör det.

Från Skarpa Alby går leden vidare till Torp. Här börjar mitt vatten sina återigen, trots ganska nyligen påfyllt. Snart lunchdags och då går det åt mer vatten också. Min kära sambo som är påväg till norra Öland får rycka ut med vatten eftersom det ändå inte blir någon större omväg för henne. Vi bestämmer att vi ses vid Tveta fritidsområde. Då går jag på väg, asfalt från Torp nordväst mot Ullevi och vidare till Tveta. Vattenpåfyllning och kort träffa sambon och sonen. Ny energi med andra ord! Hittade även en mysig bäck där jag kunde tvätta fötterna lite.

Efter Tveta går jag mot Gråborg och ska där ta mig Borg till Borg. Från Gråborg till Ismantorps Borg. Från Gråborg är leden skyltad väldigt bra. Nu går jag in i ett helt annat landskap. Från Allvar till mittlandsskog. Skogen blir tätare och tätare och myggen blir fler och fler. Leden blir i sin tur sämre och sämre skyltad. Jag får chansa på ett par ställen där skyltningen försvinner men hittar rätt tillslut. Jag är van vid mygg, men såhär mycket mygg har jag aldrig varit med om. Stannade man så blev armen helt svart på ett par sekunder. Jag håller därför högre tempo samtidigt som vattnet går, klockan blir mer och mer och jakten på en tältplats börjar.

När jag äntligen kommer fram till Ismanstorps Borg efter x antal myggbett och sumpmark så är Caféet där stängt men de som äger det är på plats. Jag knackar på och frågar om lite vatten. Tyvärr finns det inget, men jag får en loka gratis. Tack! Snackar lite skit en kort stund och beger mig sedan vidare mot Odens Flisor. Här är leden skyltad väldigt bra igen, men klockan börjar bli 19 och jag har fortfarande inte ätit middag. Orken börjar tryta, så jag blir tvungen att slå mig ner mitt bland myggorna och fixa käk. Som tur väl är så har jag konservpåsarna från Outdoormeals och deras Heatbag. Då går det snabbt att laga mat och jag behöver inte stöka med kök. Slänger i mig mat och går vidare för att leta tältplats.

Dagens mål var att komma så nära Borgholm som möjligt. Varje kilometer är bonus. När jag sedan kommer ut från mittlandsskogen slår jag mig ner och tänker igenom morgondagens rutt och planerar mitt vatten. Den ursprungliga planen var att gå Karum, Äpplerum och vidare till Borgholm. Jag kikar noga på mina kartor och inser att det är för stor risk att ta mig via Karum där det finns för få vattendepåer. Jag får här bryta min tänkta rutt och gå asfalt en liten bit. Det blir asfalt till Rälla där jag hittar en tältplats innan samhället.

Somnar men sover dåligt, återigen. Jag bestämmer på morgonen att det får bli en hotellfrukost på Ekerum. Via Ekerum tar jag mig till Borgholm via cykelvägar mestadels och upp till Lundegård. Nu är det fredag lunch och jag har förhoppningsvis bara 1,5 dag kvar på min vandring. Fortsättning följer i nästa inlägg.”

Årets tävling startade i Belgiska Geraardsbergen och gick via checkpoints i Tyskland (Schloss Liechtenstein), Italien (Monte Grappa), Slovakien (High Tatras) och Rumänien (Transfaragasan) till målet i Grekland (Meteora). En sträcka på runt 4000 km, lite beroende på hur man planerat sin rutt.

TCR är den till deltagarantalet populäraste och kanske mest prestigefyllda osupportade ultracykeltävlingen och till årets lopp var närmare 300 cyklister anmälda där huvuddelen startar i soloklassen som är huvudklassen.

En oerhört stor del av tävlingen är förberedelser och då i första hand planering av rutten. Allt måste planeras i detalj och har du inte gjort hemläxan ordentligt kommer du att straffas hårt när du befinner dig på en dålig väg eller i värsta fall en farlig väg.

Jag kände mig hyfsat förberedd när starten gick på fredagskvällen den 28 Juli. Cykeln var i bra trim, rutten kändes hyggligt bra även om jag var lite orolig för vissa sträckor i Ungern och Rumänien. Jag hade medvetet valt lite mindre och förhoppningsvis säkrare vägar väl medveten om att de kunde ta lite längre tid. Formen var ok och jag kände mig utvilad. Vi startade kl. 22.00 på torget i cykelstaden Geraardsbergen och cyklade uppför the Muur kantad av fackelbärare, Stämningen var fantastisk och många verkade ryckas med och körde riktigt hårt trots att 400 mil väntade. Jag gjorde mitt bästa för att behärska mig, cyklade lugnt och log åt de som bombade förbi i natten. Min plan var att försöka köra ett dygn innan första vilan och förhoppningsvis minst 40 mil till stor del i de kuperade Ardennerna genom Belgien, Luxemburg och Frankrike. Inledningsvis såg jag många cyklister men allteftersom timmarna gick blev det mer ensamt på vägarna.

På lördagseftermiddagen nåddes jag av den tråkiga nyheten att en av de tävlande (Frank Simons) avlidit efter att ha blivit påkörd av en bilist. Det här var det tredje dödsfallet i år i samband med den här typen av tävlingar och det tog mig ganska hårt. Jag ringde hem till min familj och hade seriösa tankar på att avbryta tävlingen. Några cyklister gjorde det då de inte kände att de kunde fortsätta. Jag och min fru bestämde att jag skulle ta in på ett hotell och sova på saken för att inte ta ett förhastat beslut. När jag började cykla igen vid 4-tiden på morgonen var vägarna tomma och jag cyklade på fantastiska vägar i Schwarzwald, beslutet att fortsätta cykla kändes därför naturligt.

Vid lunchtid nådde jag första kontrollen vid Schloss Liechtenstein i Tyskland. Jag stämplade som 49:a om jag kommer ihåg rätt. Käkade en dyr fiskrätt på en alldeles för full restaurang och drog vidare mot Österrike. Cyklingen gick bra och jag slog nattläger på en rastplats under ett betongbord med åskoväder i fjärran.

Jag hoppades att bordet skulle vara tillräckligt om det blev regn men när regnet kom vaknade jag av att det stänkte upp vatten i ansiktet på mig. Försökte vila lite till men fick snart ge mig av mot Brennerpasset och Italien.

Möttes av alperna efter soluppgången, ganska mycket trafik uppför Fernpass innan det blev mindre vägar ner mot Innsbruck. Klättringen uppför Brennerpasset var ganska seg och det var varmt, men det skulle bli mycket varmare snart.

När jag kommit in i Italien lyckades jag ta fel cykelväg vilket slutade med att jag fick cykla stig och även gå en bit för att hamna på rätt spår igen. Sedan väntade cykelbana ner mot Bolzano. På eftermiddagen lyckades jag och en bilist missförstå varandra vilket resulterade i att jag blev påkörd i sidan av en herre i en vit Golf. Jag gick i backen och cykeln fastnade med pedalen i spoilern på bilen. Jag trodde direkt att mitt lopp var över. Fick en ganska bra smäll på låret och händerna som jag tog emot mig med var rejält ömma. Utöver det så trodde jag att cykeln skulle vara okörbar. När vi fått loss cykeln så visade det sig att jag skulle kunna köra vidare även om bakväxeln och vevpartiet fått sig en ganska bra smäll. Jag blev fördröjd ett par timmar i väntan på Carabinieri och deras protokollskrivande.

När jag kunde lämna platsen började det bli kväll och mina händer var så ömma att det var svårt att hålla i styret ordentligt. Jag hade inga större förhoppningar om fortsättningen, rullade till Bolzano och tog än en gång in på ett hotell lite tidigare än planerat. Mat och några timmars extra vila gjorde gott och det gick att fortsätta på morgonen. Händerna var ömma och jag var tveksam till om det skulle gå att genomföra racet, men ett tramptag i taget och de blev bättre och bättre.

Min plan var att jag skulle komma fram till CP2 och klättringen uppför Monte Grappa tidigt på morgonen för att undvika den värsta värmen. Nu blev det inte så utan jag var där först mitt på dagen och fick ta mig an berget när det var som varmast. Klättringen var brutal och värmen gjorde den inte lättare. Trots mina problem så tror jag att jag stämplade som 29:a vid CP2.

Nerför berget och vidare mot Slovenien. Jag nådde inte hela vägen fram till gränsen på kvällen utan slog läger bakom en stängd bensinmack för några timmars sömn. Rullade in i Slovenien i gryningen, återupplevde del av sträckan jag körde 2015, passerade Ljubljana och beslutade mig för att klämma en pizza i Celje. Värmeböljan Lucifer gjorde att jag började få svårt att få i mig riktig mat utan det blev mest vätska och glass. Jag tänkte att jag behövde riktig mat men pizzan blev lite för bra. När jag fortsatte cykla kändes det som att kroppen kokade och jag bestämde mig för att kyla mig i en bäck med rinnande kallt vatten. När jag fått ner temperaturen gick det att fortsätta och jag slog nattläger i en skog strax innan gränsen till Ungern. I Ungern var många vägar förbjudna att cykla på men min planering funkade ganska bra och vid bara något eller några tillfällen tvingades jag till mindre omvägar. Jag tog mig in i Slovakien och beslutade mig för en natt inomhus med mat och tvätt av kläder och kropp. Jag tvättar upp kläderna i duschen för att så gott det går undvika skavsår. På hotellet var det MC-träff så jag var ganska uttittad i restaurangen när jag satt där i mina trikåer och slevade i mig spaghetti med köttfärssås. Nu var det inte så värst långt kvar till CP3 i Tatrabergen och jag kom fram under eftermiddagen efter att ha klättrat en hel massa höjdmetrar under dagen. Hotellet där kontrollen låg var placerat på en helt magisk plats. Bedårande utsikt omgiven av bergen med en fjällsjö precis intill. Jag stämplade och beslutade mig för att käka innan jag cyklade vidare. Jag beställde mat och gick ut och tvättade mig i sjön medan de lagade till maten. När jag kom tillbaka in var maten klar och jag mådde toppen igen. Stämplade vid CP3 som 25:a

Nu hägrade sista kontrollen och Rumänien. Återigen skulle Ungern passeras och nu var det brutalt varmt mitt på dagen. Jag såg att lokalbefolkningen duschade i blåa pumpar utmed vägen i byarna och gjorde likadant. Kallt vatten var annan timme gjorde susen. Jag blötte ner tröjan så höll den sig sval i någon timme innan den torkat och blev varm igen. När det var som varmast blev det ganska kort tid mellan bensinmacksstoppen för att fylla på med vätska och glass. Ganska ofta köpta jag två eller tre Calippo. Käkade en när jag cyklade och stoppade den andra under tröjan bak i nacken. Körde in i Rumänien på kvällen och lyckades hitta ett boende i Oradea som dessutom hade hämtpizza. Lyckan var total när jag nyduschad med nytvättade kläder kunde trycka en pizza på rummet innan jag sov några timmar. Vägarna jag hittat i Rumänien var ganska fina och utan alltför mycket trafik. Blev en natt till inomhus i Sibiu då det vankades regn och jag laddade upp för klättringen uppför Transfaragasan. Jag var ganska nära klättringen när jag tog kväll och skulle slippa klättra när det var som varmast. När jag började cykla runt 03.30 regnade det dock och ju närmare bergen jag kom ju mer regnade det. Klättringen blev en riktigt blöt historia och innan jag körde ner för berget till kontrollen klädde jag på mig regnställ och handskar. Försökte kolla telefonen för att vara helt säker på var kontrollen var men mina blöta händer hade stora problem att sköta telefonen. Stämplade dock som 25:a och unnade mig en frukost och lite klädtorkning innan jag åkte vidare mot Transylvanien. Nu var det bara spurten på drygt 100 mil kvar.

Foto Kristian Pletten @apidura

Foto Kristian Pletten @apidura

Hittade ett hotell där jag kunde torka till mina kläder och sova några timmar innan jag lämnade Rumänien. Upp tidigt som vanligt, cykla ett par timmar innan solen gick upp, bli jättetrött i gryningen och tvingas till en powernap i vägkanten, frukost på en bensinmack, rutin, rutin. Dagarna går i varandra men nu passerades ett hörn av Bulgarien innan jag var i Serbien. Träffade två andra cyklister och vi käkade middag på McDonalds i Nis innan vi enskilt rullade vidare.

Jag stannade och sov i kanten på en åker. Vägen till Makedonien gick över ett mindre berg på riktigt dålig väg, en väg som blev ännu sämre väl i Makedonien. Nu var det inte långt kvar och jag började längta efter att få det här avklarat efter snart två veckor på flykt genom Europa. Tyvärr hade jag gjort ett riktigt dåligt vägval efter Veles och dragit min rutt över ett 1100 meter högt berg med en riktigt dålig grusväg. Underlaget var mjukt, sandigt, stenigt och i princip ocykelbart. Det var dock som den perfekta fällan med inledningsvis väldigt fin asfalt upp till 400 meters höjd och en riktigt lång väg tillbaka och runt om man skulle valt att vända om. Istället sögs jag längre och längre in i fällan och det slutade med att jag puttade cykeln in i mörkret timme efter timme.

Sent på kvällen vid 23-tiden beslutade jag mig för att slå läger några timmar på 900 meters höjd. Jag tänkte att det skulle hinna ljusna innan jag tog mig ner och försöka minska risken för haveri. När jag sovit nån timme vaknade jag och hörde någon gå på vägen, tittade upp och såg Ian som jag tidigare käkat burgare med. Han kämpade också med det dåliga vägvalet och när jag några timmar senare fortsatte gå så passerade jag hans nattläger. Jag tappade säkert flera timmar och några placeringar på det här dåliga vägvalet. Lyckades dock ta mig ner, in i Grekland och kämpa mig närmare målet. På kvällen trampade jag uppför den sista backen och möttes av utsikten ner mot Meteora i solnedgången och nerförsbacken till målet.

Jag gick i mål efter 12 dygn och 20 timmar på en preliminär 25:e plats. Sliten, tom och nöjd möttes jag av andra cyklister och funktionärer utanför Hotel Divani. Vinnaren James Hayden gav mig en kall öl och jag kunde för första gången på nästan två veckor slappna av.

//Daniel – Team Outnorth Adventure

För ett tag sedan avgjordes det öppna europeiska mästerskapet i multisport i jämtländska Åre. 18km paddling, 15km löpning upp och ner Åreskutan (1000 höjdmeter) och 32km Mountainbike över stig och myr.

Ur Outnorth Adventure Team deltog:

Mats Röjgård – 1a Solo Classic

Cecilia Jessen – 4a Solo Dam

Christian Ericsson – 16e Solo Herr

Från vänster Christian Ericsson, Johan Hasselmark, Malin Hjalmarsson (segrare Dam) och Emil Dahlqvist (segrare herr) Foto: Åre Extreme Challenge

På grund av höga vattenflöden så ersattes forspaddlingen med paddling på Åresjön. I första paddeltaget går Christians paddel rakt av, han får en ny av supporten inom några minuter och jagar iväg efter täten. Cecilia får en kanonstart och ligger på fin våg efter täten.

Passering av första boj. Foto Åre Extreme Challenge

Cecilia på väg upp mot toppen av Åreskutan. Foto Åre Extreme Challenge

 

De tävlande växlar till löpning i Åre by och springer sedan upp på toppen av Åreskutan och ner på baksidan till byn Huså, där de växlar till mountainbike och cyklar på stig, myr och grusväg tillbaka till Åre torg där målgången och jubel väntar. Årevädret som till en början bestod av 3 grader och regn togs emot av strålande sol och ca 25 grader varmt på tävlingsdagen. En viktig faktor för att orka hela vägen blev intag av vätska och energi.

Mats kör starkt hela loppet igenom och vinner stiligt sin klass. Cecilia kämpar de sista två timmarna om 3e placering, hon får se sig besegrad med knappa minuten och slutar på 4e plats. Christian är som bäst uppe på en 7e plats, men har fått lägga allt för mycket energi på att jaga ikapp efter paddelhaveriet i starten och slutar på 16:e plats.

Christian och Cecilia tävlade för sin arbetsgivare Försvarsmakten i Åre inom ramen för FM Elitsatsning. Foto Martin Jansson

 

Nu laddar Outnorth Adventure Team om inför årets största äventyr – VM i Adventure Racing USA.

//Cecilia

Foto Sportograf

Cecilia slutade på en 8e plats. Tillägas bör att hon tävlade multisporttävlingen Race for Heroes samma vecka och kände sig inte fullt återhämtad efter kraftprövningen i Karlsborg.

Tävlingen inleddes med 1500m simning upp-och nedströms floden Muese. Därefter cykling upp och kring massivet ”Citadell of Namur” och avslutande löpning 10km kring fästningen.

Foto Sportograf

Belgarna bjöd som vanligt in till stor fest och publiken kokade utmed banan. Det fanns en känsla av att man flög uppför första stigningen tack vare publikens tillrop. Stigarna i skogen var mycket leriga och sliriga. Det var en rejält kuperad banan med branta och långa backar. Det fanns många hinder att passera i form av trappor både på löpningen och cyklingen.

Foto Sportograf

Tävlingen hade otroligt fin omgivning och var rejält utmanade, så som bara en Xterra kan vara!

//Cecilia

Örebroloppet 2017. Christer och Tobias drog dit och tänkte få en bra genomkörare. Det var en kort tävling med segrartid runt 2h så det är perfekt att speeda på lite. Christer som pluggat i Örebro för många år sedan blev haffad av tävlingschefen som visade sig hade gått i parallellklassen. Han frågade om vi var bra och jag sa ödmjukt att vi siktade på pallen. I startfältet fanns ju flerfaldiga segrarna Pär Eklöf och Henrik Eknor och dessutom segrarna från 2016, Erik Höglund och Hjalmar Hurtig. Samtliga dessa herrar med god lokalkännedom. Även en gammal klasskompis och mycket duktig Hagabyorienterare, Mathias Jansson stod på startlinjen tillsammans med sin bror Oscar Andersson och även dom hade planer på att komma på pallen.

Vi kände oss som gubben i lådan och lät dom lokala förmågorna få uppmärksamheten innan start. Första sträckan var 3km stiglöpning och vår plan var att springa i kontrollerad fart utan att förta oss. Det var en fin liten runda i Hästhagen, med passage över diverse broar och småstigar. Sen brakade vi ut på 17km snitslad MTB. Vi körde ikapp Eklöf/Eknor, som fått en 30s lucka på första sträckan, ganska snabbt och sen låg vi bakom och snackade lite tills vi var längst bort på cyklingen. I en stenig uppförsbacke krutade vi på och fick en lucka som sedan växte under resten av cyklingen. Cykelsträckan var extremt fin med lättcyklade stigar och i princip inga tekniska partier alls. Stigen ringlade fram i kanten på myrar och över tallhed och den var så fin så den är värd att åka till om man råkar vara i Örebro.

Efter cyklingen var det 5km paddling i Svartån och vi kände oss bekväma i kanoten och önskade att den skulle varit längre för vi märkte att de andra lagen hade lite större problem med farthållningen och vår lucka drygades ut ytterligare. Avslutningen skedde på en fin karta med kontrollplockning till fots, ca 6km. Det roliga med en stor kartskala är att det känns som att man rör sig så fort fram. Orienteringen var förvånansvärt fin och omväxlande trots att det var ett närområde.

De bakomvarande lagen kämpade på bra och det mest spännande på slutet var fajten om tredjeplatsen där tre lag kom in samtidigt mot sista kontrollen!

Gubben i lådan blev i alla fall Outnorth Adventure team som segrade före lokala före detta segrare på både andra och tredje plats, blink blink.

I Nerikes Allehanda kunde man dagen efter läsa ”titeln ska tillbaks till Örebro!”, vi ger Örebroarna en eloge för en fin tävling, bra motstånd och lokalpatriotism. Vi får se hur det blir 2018, men då är vi nog inte gubben i lådan längre.

Produkter som laget använde under tävlingen:
Suunto Spartan klocka
Salomon S-Lab skor
Aclima underkläder