På måndag är det dags igen och eftersom uppdraget handlar om den Politiska Magistern, dit studenter kan komma från världens alla hörn, är alla exempel jag tar internationella, även om de kan ha kopplingar till Sverige (som krisen 2014-2015 kring FN-soldaters våldtäkter i Centralafrikanska Republiken, eller BP:s miljökatastrof i Mexikanska Golfen 2010). Jag tänker på FN:s dåvarande vice Generalsekreterare Jan Eliasson och BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg.

Det betyder att mycket direkt och indirekt kommer att handla om Donald Trump, mannen som ritar om kartan både geopolitiskt och kommunikativt. Vi måste helt enkelt förhålla oss till att världen några år framåt framstår som en galen dokusåpa med kommunikationsstrategier som går helt på tvärs med de vedertagna. Där den faktiska verkligheten har betydelse och där det är viktigt att skilja på sanning och lögn.

Senast när vi talar kriser i USA har vi en kavalkad där Iran blivit ett nytt TACO (Trump always chickens out) med en nervdallrande vapenvila efter vildsinta hotelser, angrepp på Påven och ministrarna Kristi Neom, Pat Bondi och Lori Chavez-DeRemer har fått avgå inom bara en månad. Det har handlat om alkohol, sex och användande av offentliga medel för att promota sig själv i annonser (Neom). Nästa gång kan det vara en man till rakning med Kash Patel som anklagas för vildsint drickande och mentala sammanbrott.

Världens ledare krishanterar: En del med att smickra Trump så att jag inte förstår hur de kan se sig i spegeln efteråt. Det råaste omdömet har jag hört om NATO-chefen Mark Rutte: ”Vet ni varför han alltid bär ansiktsmask? Det är för att hans tunga stinker så mycket…”

Volodomyr Zelensky blev ju bland annat mobbad för sin militärgröna T-shirt (äger du ingen kostym?) och bär numera en kostym som har kvar ett militärt snitt när han träffar mobbaren i Vita Huset. Så han kan bevara någon värdighet.

En del bara finner sig. Som Marco Rubio som tvingas stappla fram på höga klackar, eftersom Trump tycker det är kul att alla hela tiden ska se hur kort han är.

Men alla måste förhålla sig. Ett av de bästa ordspråken jag hört är ”Gör man som man har gjort så blir det som det har blivit”.

Det gäller i högsta grad i krishantering. Gör man något som inte fungerar så måste man hitta andra metoder.

New York Times sätt att hantera Trump, att varje dag avslöja hans tokigheter och i artiklar och poddar visa att USA styrs av ett storhetsvansinnigt blindstyre fungerar ju uppenbarligen inte. De avfärdas bara som ”fake news”. Maga-bubblan påverkas av helt andra saker. Som kriget i Iran och alla turer kring Epsteindokumenten. För att inte tala om den dyrtid nordamerikanerna upplever och som Trump försöker bagatellisera.

Jag tror Trump är rätt immun eftersom han är skamlös. Om man kan överleva en ”grab them by the pussy”-skandal som går ut till en hel nation är man närmast osårbar för vanlig hederlig skam.

Det jag däremot är rätt säker på är att humor är EN metod som kan fungera. Demokraten och den möjliga presidentkandidaten Gavin Newsom når ju fram genom att häckla och imitera. Trump är så bombastisk och tar sig på ett så stort allvar så en retsticka kanske når fram bättre än en sanningssägare.

Men regeringschefer och toppledare inom FN, EU och NATO kan ju inte retas, de måste förhålla sig med pondus i positionen.

Och där verkar mördarregimen i Iran och även Kina ha knäckt en kod. Genom att iskallt ignorera alla Trumps hot och tidsgränser, både när det gäller bomber och tullar tvingar man fram en ”TACO”. Trump chickens out gäller ju även nu i Iran och varje gång han sprider sina glödgande hotelser utan att våga sätta dem i verket så minskar hans auktoritet. Risken är ju att han till slut tvingas leva upp till sina hotelser och startar en process som inte kan kontrolleras. Den risken måste demokratier hela tiden ta i beaktande, medan diktaturer, i grunden folkfientliga, är mer okänsliga.

Jag ser en framtid där de studenter jag träffar på måndag kan tvingas möta ”mini-trumpnissar” som kommunikatörer i nationer, företag och organisationer. Chefer som inspirerats av Trumps metod att fimpa backväxeln och alltid gå ”fast forward”.

Som ser att det kan fungera och tvingar medarbetare att ljuga och attackera media.

Vem vill bli en Karoline Leavitt efter examen?

Bland annat detta ovanstående vill jag ta upp på måndag. Det blir en spännande start på veckan.

Paul Ronge

]]> https://www.paulronge.se/ritar-han-om-kartan-for-kommunikation-publicerad-pa-linkedin-260425/feed 0 https://www.paulronge.se/likheter-mellan-greta-och-trump-bulletin https://www.paulronge.se/likheter-mellan-greta-och-trump-bulletin#respond Sun, 09 Nov 2025 14:26:25 +0000 https://www.paulronge.se/?p=6830 Fortsätt läsa ”Likheter mellan Greta och Trump?/ Bulletin”]]> Finns det likheter mellan Greta och Trump i deras respektive PR-strategier, fast deras världsbild skiljer som eld och vatten? Det är en fråga som behandlas i denna artikel nedan i Bulletin. Bakom betalvägg, men jag får publicera den. Jag tycker båda saknar ”backväxel”och det behöver inte vara en dålig PR-strategi. 

”Greta Thunbergs mycket uppmärksammade pro-palestinska aktivism har varit betydligt mer kontroversiellt än hennes tidigare, av världsledare hyllade klimataktivism.

PR-konsulten och medierådgivaren Paul Ronge menar att den pro-palestinska aktivismen saknar både tyngd och koppling till den aktivism som gjorde henne världsberömd.

– Det kommer out of the blue, det här väldiga engagemanget för Palestina, där hon inte på något vis tar avstånd från Hamas. Det kanske hon gör, men inte någonstans vad jag kan se, säger Ronge till Bulletin och fortsätter:

– Hon är entydig, hon har Palestinasjal, hon åker iväg med det här fartyget, fast man vet att det inte har någon större betydelse överhuvudtaget för försörjningen för dem i Gaza. Och hon tar inte med sig någon kredd från miljöarbetet, det finns ingen koppling till miljön.

– Här är hon en politisk röst bland andra. Hon kan inte ta avsats i sin ålder. Hon kan inte ta avsats i någon erfarenhet. Och det som blir absolut mest ifrågasatt är när hon säger att de har varit utsatta för extrema fysiska övergrepp och tortyr. För det har ju väckt frågor.

”Har blivit ifrågasatt ganska hårt”

– Vilken sorts tortyr? Kan du visa märken? Kan du ge exempel? Det har blivit ifrågasatt ganska hårt. Och värre ändå är att hon säger det i samband med att hon pratar om huvudlösa barn, om människor som blivit lemlästade i Palestina. Men hon talar inte ett dugg om de som blev lemlästade den 7 oktober.

Greta Thunberg och aktivister från Global Sumud Flotilla håller en pressträff på Sergels torg i Stockholm. Bild: Caisa Rasmussen / TT

Så du ser en avgörande skillnad i det tidigare miljöengagemanget och Palestina-engagemanget?

– Ja, hon börjar på ruta ett, där hon inte kan ta någon som helst avstamp från sig själv. Utan hon tar ett avstamp som i grunden inte är starkare eller svagare än om hon varit en riksdagsman för Vänsterpartiet.

Men om jag ska vara ”Gretas advokat” lite grann: I början så pratade hon om sig själv och hur hon reagerar på klimathotet. Och i Palestina-engagemanget pratar hon också om hur hon reagerar på det hon tar del av. Finns det inte en kontinuitet där?

– Det tycker inte jag riktigt. I det första fallet blir det tyngre, för där säger hon att jag reagerar för att jag kommer att få betala för era misstag. Och det är ju någonting som rätt många klimataktivister säger, att det vi gör nu kommer att skada mina barnbarn.

”Det ger inte henne en speciell position”

– Det blir för mig mycket mycket tyngre än att man säger att jag reagerar på det jag ser i tidningarna eller på tv. Det kan ju vem som helst göra. Det särskiljer inte Greta, det ger inte henne en speciell position.

– Men i miljöengagemanget fick hon bevisligen en sån position. Och som PR -konsult och krishanterare kan jag säga att väldigt ofta är det först i backspegeln som vi kan avgöra om en opinionsyttring eller ett agerande har varit framgångsrikt eller inte.

Greta Thunberg klimatdemonstrerar i Tyskland 2019. Bild: Daniel Reinhardt/dpa via AP

– Det är kanske för tidigt, men jag kan inte säga att engagemanget för Palestina hittills har gett det genomslaget, utan varit så kontroversiellt som det blir när andra yttrar sig. Det blir kontroversiellt när man yttrar sig helt och hållet för Netanyahu, och det blir lika kontroversiellt om man genom att inte nämna Hamas egentligen går Hamas ärenden.

– Så det blir polariserat. Det enda riktiga stödet som är tungt som Greta får just nu, det är ju när gubbar utav båda kön, som Trump, kallar henne för en flicksnärta, eller en idiot som inte vet vad hon pratar om, eller en människa med för många diagnoser och så vidare.

– För den sortens attacker ifrån mäktiga män och kvinnor kan ju hon besvara med humor, som när hon svarar Trump att det är jättebra att du hjälper mig med mina diagnoser för du har ju en del diagnoser själv. Där blir det tacksam för henne, där blir hon David mot Goliat.

”Ointresserad av att få med sig folk som är tveksamma”

– Men annars ser man bara att hon är väldigt, väldigt – tycker jag – ointresserad av att få med sig folk som är tveksamma. Hon driver sin linje och antingen tycker man om den eller tycker man inte om den. På henne verkar det som att det spelar ingen större roll, utan jag gör det jag känner för.

Är det en attityd som går igenom hennes karriär?

– Ja, hon fokuserar på en sak i taget och taktiserar inte så mycket. I det första sammanhanget så hade hon mycket stöd av den hon var, en 15-åring som säger ifrån, och så tycker världsledare att det är lite gulligt, och ser direkt olika PR -poänger som man kan göra genom att anamma det eller gilla det. Och sedan får de en käftsmäll tillbaka.

Att hon verkar struntar i vad vi tycker och inte försöke övertyga… kan man säga att det inledningsvis var en styrka?

– Ja, det kan man säga att det var. Men det är inte helt riktigt att säga att hon struntar i det, utan hon arbetar inte för att utöka stödet. Och i vanliga fall så handlar PR om att man vill utöka stödet, lite som när politiker triangulerar: Man ser var motståndet finns, hur ska jag minska det, hur ska jag anpassa mitt budskap så att det blir mer tillgängligt för fler och så vidare.

Greta Thunberg på pro-palestinsk demonstration i Berlin, Tyskland. Bild: Kay Nietfeld//dpa via AP

”Säger samma sak oavsett hur mycket hyllningar eller burop hon får”

– Men hon säger samma sak oavsett hur mycket hyllningar eller burop hon får. Hon har inte strategi för att öka det stöd hon har. Om hon inte vill ha det eller inte kan ha det, det måste jag lämna osagt, för det blir ju en spekulation.

Vanligtvis ska ju en ung aktivist som lyfts fram såhär hålla ett fint tacktal och påminna ledarna om vad de borde göra, det är nästan som en ritual. Men hon skäller på dem istället. Är inte det ett ganska starkt normbrott?

– Jag tror att det är ovanligt, men jag tror också att det är logiskt för henne, att hon går upp och säger att ”ni levererar inte, ni snackar bara”. Och under ytan, utan att hon säger det, att ”ni vill gärna syna på film med mig, men ni vill inte göra som jag säger.”

– Det är budskapet man hör, som egentligen samma sak som hon säger från första början. Så det är inget normbrott för henne. Allt beror på hur man ser på henne, hur man ser på det hon driver.

Greta Thunberg skäller ut världsledare på FN:s klimatmöte i New York 2019. Bild: Pontus Lundahl/TT

”Kommer att fortsätta hålla med henne precis lika mycket”

– Jag kan tänka mig att rätt många som håller med henne tycker att det är skönt att hon inte står och jamsar, att hon fastställer att hon inte är intresserad av egen vinning, eller att i sin tur rida på deras position.

Är Palestina-aktivismen negativ för Gretas varumärke?

– Det jag undrar över är hur hon går vidare med miljöfrågorna. Det är ju två helt olika saker. I PR pratar du ofta om att förbinda det ena med det andra. Kan du visa ett nytt engagemang som kopplar tillbaka till allt annat du har gjort, och skapar trygghet hos dem som du vill vinna?

– Så jag vet inte. Jag tror ärligt talat att de som håller med henne i miljöfrågorna kommer att fortsätta hålla med henne precis lika mycket, för hon har inte gjort någonting som ändrar den biten.

– De som avskydde det här engagemanget, som tyckte att hon ska fan gå i skolan, hon ska inte hålla på och mopsa sig med saker som hon inte begriper, de får ytterligare vatten på sin kvarn: ”Titta nu är hon helt galen, nu går hon in här och blir Hamas-förespråkare.”

”Det finns likheter med Donald Trump där faktiskt”

– Att hon är så kompromisslös i sitt sätt att framträda, det gör att det är väldigt svårt att använda termer som PR om henne, för det handlar ju om att förbättra sina relationer med allmänheten.

– Det är där jag tycker att det verkar som att hon snarare är en profet än en PR -människa. Det finns likheter med Donald Trump där faktiskt, man undrar om det finns någon back-växel, vet man hur man backar släpet?

Jag har också tänkt på likheten med Donald Trump, att varken Greta eller Trump verkar särskilt bra på konventionellt PR -arbete. Trump gör ju och säger hela tiden saker som får oss att tro att ”nu är det slut för honom”, men så fortsätter det bara. Finns det en likhet där, i att deras sätt att strunta i alla regler blir en slags PR -mässig styrka?

– Ja, det tycker jag, men det finns en skillnad, och det är att Trump måste ha uppmärksamheten, han måste hela tiden spegla sig i reaktioner. Det är helt uppenbart att det är så. Men för Greta verkar inte det spela någon roll.

– Hon gör saker som är väldigt spektakulära, hon åkte båt över Atlanten och mår dåligt hela tiden, för det är inte världens lättaste grej. Men det känns inte som att hon gör de här sakerna för att hon är linslus, utan hon gör dem bara och seden får vi tycka vad vi vill om dem – och hon har motiv för det hon gör.

President Donald Trump under möte med centralasiatiska ledare i Vita huset 6 november. Bild: AP Photo/Jacquelyn Martin

– För Trump är det fortfarande det här Apprentice–köret, att världen är en tv -show, och sedan ser man hur folk reagerar, och reagerar på det. Så Trump är ändå på något vis en PR -person, och han måste vara det, för han måste ju vinna val. Han måste ha publiken med sig i tillräckligt hög grad.

– Men när det gäller sättet att gå fram, att inte backa, att inte ta in att det och det var kanske mindre välbetänkt och så vidare, där är de lika varandra. I båda fall känns det som de är mot överheten, mot etablissemanget, mot det som går hem i de fina salongerna.

– Frågan är hur hon fortsätter nu, för hon kan ju inte fortsätta vara 15 år när hon inte är det längre.”

Reporter: Johannes Nilsson

”Över sju år har gått sedan Greta Thunberg inledde den skolstrejk för klimatet som på kort tid gjorde henne världsberömd, en berömmelse som kulminerade när hon på FN:s klimatmöte i New York gick till frontal-angrepp mot de församlade världsledarna i det så kallade ”How dare you”-talet i september 2019.

När Covid-pandemin bröt ut följande år hamnade klimatfårgan i skymundan, och många förväntade sig att Greta Thunberg skulle försvinna från offentligheten, som plötsligt uppblossande viral-kändisar brukar.

Men idag är hon fortfarande i rampljuset, som ett återkommande ämne på president Trumps pressträffar och fortsatt föremål för rubriker i världspressen – numera främst för sin pro-palestinska aktivism.

Varför pratar vi fortfarande om Greta Thunberg? Hur har hon lyckas hålla sig kvar i det mediala rampljuset som en slags ”aktivist-kändis”? Finns det någon röd tråd i hennes aktivism, från klimatet över samebyar till Palestina? Vad ger hon uttryck för i sin aktivism och retorik?

Bulletin har pratat om fenomenet Greta Thunberg med tre experter från olika områden, med tre sinsemellan olika perspektiv – PR-experten Paul Ronge, kommunikationsexperten Agnela Ahola och litteraturvetaren Johan Lundberg – utifrån tre av Gretas texter och tal: Hennes första debattartikel i Svenska Dagbladet, hennes ”How dare you”-tal på FN:s klimatmöte, och hennes senaste tal under en pressträff på Sergels Torg.

”Den största krisen i människans historia”

Våren 2018 utsågs vinnarna i Svenska Dagbladets debatttävling för tonåringar ”Klimattävlingen”. På första plats kom 14-åriga Alice Heiman, som föreslog åtgärder som att ”skärpa reglerna kring utsläpp och sätta ett pris på koldioxidutsläpp” och att minska användningen av plast i en debattartikel.

Pristagaren Elvira Silver, 17, var mer specifik sin debattartikel, där hon argumenterade för vegansk skolmat och mot ”köttnormen” genom beräkningar av koldioxidutsläppen för de olika måltiderna.

Den tredje pristagarens debattartikel skilde sig från de övriga. Den tog inte upp någon specifik fråga, gav inga konkreta förslag och argumenterade i betydligt mindre utsträckning. Istället fokuserade 15-åriga pristagaren Greta Thunberg på sig själv och sina känslor inför klimatförändringar.

”Jag vill känna mig trygg. När jag går hem ensam på kvällen. När jag sitter på tunnelbanan. När jag sover på natten. Men jag känner mig inte trygg” inledde hon och fortsatte: ”För hur skulle jag kunna känna mig trygg när jag vet att vi befinner oss i den största krisen i människans historia? När jag vet att om vi inte agerar nu så är allt snart försent?”

Gretas krönika fick nöja sig med en delad silverplacering i själva tävlingen, men enligt SvD var artikeln sajtens mest delade under publiceringsdygnet – en föraning om det globala berömmelse som skulle följa på hennes skolstrejk bara månader senare.

”Använder sig själv på ett sätt som ändå blir trovärdigt”

Så vad skilde Greta Thunbergs debattartikel från de övriga två pristagarna? PR-experten Paul Ronge säger till Bulletin att ”hon på ett mycket tydligare och kraftfullt sätt sätter sig själv som exempel: Hur kommer världen att se ut när jag blir hundra år?”.

– Hon har ett långt perspektiv, och driver genom hela uppsatsen tesen att hennes generation kommer att få städa upp efter våra generationer. Det är en väldigt tydlig retorik. Där finns det ett etos.

– Hon använder sig själv på ett sätt som ändå blir trovärdigt. Man kan tycka att hon har rätt eller att hon har fel, att det är klimatalarmism och att det inte är så farligt som hon vill påstå. Men man kan inte ta ifrån henne vinkeln.

– Den är väldigt tydlig, den kommer ju definiera henne i hela hennes världsberömmelse som blir kring hennes miljöengagemang. Som naturligtvis är kontroversiellt eftersom hon avstår skola och skolstrejkar.

”En ung röst med vuxenvärldens allvar”

Enligt Angela Ahola skiljer sig Gretas text från de andra, mer traditionella debattinläggen ”inte primärt i sakfrågan utan i skillnaden i att Greta mer ropar till samvete och nöd.”

”Det gör att vi känner hennes budskap, inte bara förstår. Hon använder trovärdighet och fakta, men hennes största kraft ligger i känslan hon förmedlar, som är navet i hennes kommunikation” fortsätter hon.

”Hennes språk är kortfattat och direkt, ofta i korta satser som får tyngd och upprepar nyckelpoänger. Enkelheten i språket och den känslomässiga intensiteten gör budskapet lätt att förstå.”

”Hennes röst är personlig, kanske till och med naiv i formen men precis så dramatisk i sitt krav som det behöver vara. En ung röst med vuxenvärldens allvar. Det skapar en kognitiv dissonans som får oss att stanna upp.”

”Hennes ’publikupplevelse’ är därför mindre argumentativ och mer existentiell, ett rop mer än en redogörelse, som tränger igenom bruset där rationell argumentation ibland misslyckas.”

”Knyter an till hela den marxistiska traditionen”

Johan Lundberg menar å sin sida att Greta – i såväl debuten som i följande tal och texter – ”använder mycket hyperboler, det vill säga överdrifter.”

– ”Vi står på randen till undergång, det är den största krisen i mänsklighetens historia.” Man kan utifrån ett litteraturhistoriskt perspektiv dra paralleller bakåt i tiden till Savonarola (predikant och republiken Florens inoficiella ledare på 1400-talet) till exempel, och hans domedagsprofetior.

– Hon knyter an till hela den marxistiska traditionen också, genom att tala i någon annans intresse, eller i hennes fall hela mänsklighetens intresse. Liksom den marxistiska idén om falskt medvetande: ”Folk förstår inte sitt eget bästa, de förstår inte vart vi är på väg, men jag ska tala om det, jag företräder de här människorna.”

– I den marxistiska traditionen finns undergångsvisionen också. Det är ragnarök, och någonting som kommer att födas ur den värld som går under. Man företräder framtiden, det är också väldigt centralt, att man ska kunna se sina barnbarn i ögonen och tala om att jag stod på rätt sida.

”How dare you!”

Efter att hon blivit pristagare i SvD:s tävling inledde Greta Thunberg samma höst sin skolstrejk för klimatet som fick stor medial uppmärksamhet, inledningsvis i Sverige men inom kort även internationellt.

Redan i december 2018 talade Greta på FN:s klimatkonferens i Katowice i Polen. Men hennes mest kända tal höll hon på FN:s klimatmöte i New York i september 2019, dit hon tagit sig genom att segla från Plymoth i Storbritannien.

Gretas tal fick stor uppmärksamhet, då hon gick till frontalangrepp mot de församlade världsledarna. ”Det här är helt fel” inledde hon talet och fortsatte:

– Jag borde inte vara här uppe. Jag borde vara tillbaka i skolan på andra sidan havet. Ändå kommer ni alla till oss unga för hopp? Hur vågar ni! Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord.

– Och ändå är jag en av de lyckligt lottade. Människor lider. Människor dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi står inför början av en massutrotning. Och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt

”En smäll på fingrarna mot alla dessa ledare”

– Hon markerar att hon inte vill användas för greenwashing av olika världsledare. Det är en smäll på fingrarna mot alla dessa ledare som gillar att ta selfies med henne, och på det viset få en sorts… varumärkes-snyltande brukar man prata om, säger Paul Ronge.

– Men så får de en käftsmäll tillbaka: Hur vågar ni, hur understår ni er och så vidare. Det gör det tydligt att det är ingen PR -kampanj. Hon är inte bra på att utvidga sympatin och vinna anhängare.

– Hon är antingen usel på det eller så är hon inte intresserad av det. Hon skulle i ett sånt där läge kunna åka omkring och ställa olika krav gentemot olika ledare och visa att de här gör det och det är ett framsteg.

– Hon skulle kunna vara en sorts kringresande ambassadörer miljöpolitik, en opinionsbildare för en speciell fråga, som andra varit. Men hon gjorde inte det, utan sade fuck you till allihopa.

”Greta aktiverar vår moraliska kompass”

”När Greta säger ’How dare you!’ är det inte en faktauppgift (logos) eller en sorts meritförteckning (ethos)” skriver Angela Ahila och fortsätter: ”Det är ett känslouttryck (pathos) – ett moraliskt rop, något som väcker känslor hos oss.”

”Hon aktiverar vår moraliska kompass, och väcker oss från vårt kollektiva och utbredda ’diffusion of responsibility’, som innebär att ju fler som är inblandade, desto mer tror vi att någon annan kommer att göra något, och att vi själva slipper.”

Samtidigt menar Aloha att hon ”aktiverar starka moraliska känslor – särskilt skuld och skam. Hon talar i termer av ’rätt och fel’, inte ’mer eller mindre’. Det väcker försvarmekanismer hos dem som upplever att hon indirekt säger: ’Du är en del av problemet.’ De upplever hennes moral som ett hot mot den egna självbilden”

”För vissa är klimatfrågan kopplad till ekonomiska och politiska värderingar. Om man till exempel identifierar sig starkt med industriell utveckling, konsumtion eller personlig frihet, kan Gretas budskap kännas som en attack på livsstilen och det egna jaget. Därför blir reaktionen inte rationell, utan emotionell: ilska väcks som skydd mot känslan av att ens världsbild hotas.”

”Det gäller även de som känner sig avvisade av hur hon anses bryter mot normen för hur unga kvinnor ’ska’ kommunicera. Hon är inte sinnebilden av en ja-sägande, leende och mindre auktoritär person. Istället visar hon ilska, frustration och tillrättavisar vuxenvärlden. Hon tar plats utan att be om ursäkt – och det triggar vissa. Tyvärr.”

”Det blir mer och mer dogmatiskt”

– En tankefigur som präglar alla de här tre texterna, är att jaget är den som har sett sanningen och som ingen lyssnar på. Det kan man i sin tur relatera till en svartvit världsbild som kommer fram i alla tre texterna. Kanske mer i de två sista. Det blir mer och mer dogmatiskt, säger Johan Lundberg.

Så du tycker att det finns en utveckling mot en renodling av den här tendensen?

– Ja, det tycker jag. Och motsättningen, den som har skådat sanningen och de som man vänder sig till, som är okunniga eller oupplysta. Eller egentligen vänder man sig inte till dem, men det är väl ett retoriskt grepp att ändå få det att framstå som att man gör det.

– Politiker hör också till de som inte har skådat sanningen. De lyssnar inte till oss, de gör ingenting, de sviker, ljuger. Och idén om att vi befinner oss i ett läge av massutrotning. Ingen gör det som måste göras för att förhindra undergången, massutrotningen.

Var kan man placera henne i en västerländsk idétradition?

– Det klander som hon riktar mot politikerna för att dessa inte är beredd att göra de uppoffringar som krävs, hör ju samman med romantiken i allra högsta grad, att den här tekniska utvecklingen har gått så pass lång, och att välståndet i grunden inte skänkt människorna något större mått av lycka heller

”Jag skulle kunna prata om”

Kort efter att Hamas och andra terrorgruppers terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 och Gazakrigets inledning gick Greta Thunberg ut med sitt stöd till Palestina, och blev snabbt en av de mest omskrivna pro-palestinska aktivisterna globalt.

Även den här gången begav sig Greta ut på omskrivna selgatser, liksom hon gjorde inför klimatmötet 2019. Den här gången handlade det om aktivistiska seglatser till Gaza, där hon deltog i två stycken, i juli och i oktober i år,

Den mest omskrivna blev den senaste och mest omfattande, då Greta och omkring 450 aktivister greps av IDF den 1 oktober och fördes till Ketziotfängelset i Negevöknen. Hon släpptes den 6 oktober, och vid hemkomsten till Sverige höll Greta och andra frisläppta svenska aktivister en pressträff på Sergels Torg där de anklagade israeliska myndigheter för bland bland annat för övergrepp och tortyr mot dem under tiden i fångeskap.

Mikrofonen delas mellan aktivisterna, och när det blir Gretas tur håller hon ett tal i en retoriskt genomtänkt stil som liknar hennes tidigare, exempelvis med sitt bruk av upprepningar. ”Det finns inget som biter” är en fras som upprepas, men framförallt ”jag skulle kunna prata om”, en fras som – med variationer – blir central i talet och inleder en rad anklagelser mot Israel.

– Jag skulle också kunna prata om de extrema fysiska övergreppen och den tortyr som vi utsattes för i fängelse. Jag skulle kunna prata om de många bombningar som våra båtar attackerades med på vår väg till Gaza. Jag skulle kunna ta fram en telefon här och visa alla otaliga bilder som vi ser dygnet runt på huvudlösa barn, säger hon bland annat.

”Här är hon en politisk röst bland andra”

Paul Ronge menar att Gretas pro-palestinska aktivism saknar den tyngd hon haft i sin tidigare klimataktivism.

– Här är hon en politisk röst bland andra. Hon kan inte ta avsats i sin ålder. Hon kan inte ta avsats i någon erfarenhet. Och det som blir absolut mest ifrågasatt är när hon säger att de har varit utsatta för extrema fysiska övergrepp och tortyr. För det har ju väckt frågor.

– Vilken sorts tortyr? Kan du visa märken? Kan du ge exempel? Det har blivit ifrågasatt ganska hårt. Och värre ändå är att hon säger det i samband med att hon pratar om huvudlösa barn, om människor som blivit lemlästade i Palestina. Men hon talar inte ett dugg om de som blev lemlästade den 7 oktober.

Så du ser en avgörande skillnad i det tidigare miljöengagemanget och Palestina-engagemanget?

– Ja, hon börjar på ruta ett, där hon inte kan ta någon som helst avstamp från sig själv. Utan hon tar ett avstamp som i grunden inte är starkare eller svagare än om hon varit en riksdagsman för Vänsterpartiet.

Men om jag ska vara ”Gretas advokat” : I början så pratade hon om sig själv och hur hon reagerar på klimathotet. Och i Palestina -engagemanget pratar hon också om hur hon reagerar på det hon tar del av. Finns det inte en kontinuitet där?

– Det tycker inte jag riktigt. I det första fallet blir det tyngre, för där säger hon att jag reagerar för att jag kommer att få betala för era misstag. Och det är ju någonting som rätt många klimataktivister säger, att det vi gör nu kommer att skada mina barnbarn.

– Det blir för mig mycket mycket tyngre än att man säger att jag reagerar på det jag ser i tidningarna eller på tv. Det kan ju vem som helst göra. Det särskiljer inte Greta, det ger inte henne en speciell position.

Bulletin kommer inom kort publicera en längre intervju med Paul Ronge om Greta Thunbergs pro-palestinska aktivism.”

Texten ovan är skriven av Johannes Nilsson.

Paul Ronge

Den senaste gången det hände var efter Palmemordet den där svinkalla februarinatten 1986.

Jag arbetade då på Aftonbladet och kriminalreportrarna slet i princip dygnet runt. Själv kunde jag inte skriva en rad på tre veckor. Jag var som förlamad. Bevakade en avtalsrörelse som liksom vissnade och självdog, snabbare än rosorna vid blodfläcken på Sveavägen. Min arbetsgivare var förstående.

Nu känns det ungefär likadant. Jag har inte skrivit en bloggpost på nästan fyra månader. Det är som om Donald Trump har satt hela världen i en feberdröm med vilda hallucinationer. Vad ska man skriva när  allt ständigt ändras? När Trump omfamnar Putin, både sviker och utpressar Ukraina samt tar avstånd från Europa? När monstertullar i sista stund dras tillbaka och skräckhicka på världens börser plötsligt förvandlas till glädjechock och tjurrusning? När alla palestinier ska fördrivas från ett sönderbombat Gaza för att det ska kunna förvandlas  till  en Medelhavets Riviera med playor, barhäng och kasinon? När alla betraktelser om kriskommunikation här hemma känns  futtiga i jämförelse?

Det våras för diktatorerna i världen, oftast män i övre medelåldern eller äldre, som Xi Jinping, Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, eller diktatorer ”wannabees” som Viktor Orbán, Narendra Modi och Donald J Trump. 70 procent av världens befolkning lever nu i diktaturer, enligt en undersökning vid Göteborgs Universitet.

Siffran har ökat dramatiskt.

Vad händer med kommunikationen, framför allt kriskommunikationen som vi känner den, när demokratierna hotas?

Det första och omedelbara är ju att den fria pressen trycks ner och enskilda journalister förföljs, fängslas och till och med mördas.

Mot detta påtagliga hot finns en konkret och livaktig proteströrelse i världen.

Men på ett mer subtilt plan sker också omfattande förändringar som ställer hela medielogiken på ända. Och allra mest tydligt ser vi nu detta skifte i Trumps USA.

Redan under Trumps första presidentperiod såg man förändringen. Nyheter Trump inte gillade blev ”fake news”, även när fakta var glasklara. Som att Barack Obama samlade större publik vid sin presidentinvigning än honom – med bildbevis. New York Times blev en ständig ”kriarättare”, ”finn fem fel” blev 100-tals.

Nu verkar det ha uppstått en sorts trötthet kring alla lögner, och halvsanningar. Man reagerar knappt längre.

Ett exempel är skandalen då the Atlantics chefredaktör Jeffrey Goldberg av misstag blev tillagd i Trumpadministrationens hemliga krigschatt där bombningar av Jemen planerades. Tabben gjordes av Mike Waltz, Trumps säkerhetsansvarige, som uppenbarligen haft Goldberg i sina mobilkontakter.

Vita huset bekräftade tämligen omgående att de av misstag delat hemlig militär information med Jeffrey Goldberg. Medan Pete Hegseth, försvarsminister och formellt ansvarig för fadäsen, helt förnekade att det hänt.

”Ingen har chattat om krigsplaner, det är allt jag har att säga”, sa Hegseth och kallade Goldberg ”svekfull” och  en ”ohederlig så kallad journalist”

Trump tonade å sin sida ner skandalen till en mindre tabbe och slog fast att Hegseth är en ”bra kille”som inte ska belastas av det som hänt.

Tre motstridiga vinklar från maktens centrum om säkerhetsskandalen som visar att det nog inte är så noga vad som kommuniceras.  Misstaget kunde ha dödat amerikanska piloter i luften om inte Goldberg bestämt sig för att vänta med publicering till efter bombningarna skett. Just för att inte äventyra liv frångick han den journalistiska konsekvensneutraliteten som ofta uttrycks som ”publish and be damned”.

Henrik Landerholms slarv ter sig som en bagatell i jämförelse. Ändå tvingades han avgå som statsminister Ulf Kristerssons säkerhetsrådgivare.

Mobbing och att slå ner på svaghet och utsatthet har blivit legio i Trumps maktutövning. En bild av detta får man när president Zelensky hånas för att Ryssland är en starkare part (”you don’t have the cards”) och även personligt (”äger du ingen kostym?” eller ”vi ser att du har klätt upp dig!”).

När jag har hållit mina kurser i medieträning och krishantering har jag kunnat förhålla mig till en mediedramaturgi som fungerar i demokratier, men blir helt passé i diktaturer.

I demokratier håller den allmänna opinionen på David mot Goliat och är man stor måste man, som Bamse, vara snäll.

I den krishanteringen betyder det att den första frågan du som makthavare ställer är: ”Var kan mina kritiker ha rätt?” och den andra: ”Vad kan jag i så fall göra åt det som gått fel så snabbt som möjligt?” Den tredje är att erkänna sina misstag, om man nu gjort några sådana och inför omvärlden försöka förklara varför det blev som det blev.

I Trumps kriskommunikation blir den första frågan: ”Hur ska jag kunna försvara mig genom att gå till attack?” och den andra: ”Hur häcklar jag mina kritiker bäst för att få dem att framstå som idioter?”. Det görs inga misstag och då finns det inga sådana att förklara eller be om ursäkt för.

Och uppenbarligen fungerar den metoden också, åtminstone ibland och åtminstone i Trumps USA.

När jag håller mitt årliga krisseminarum för studenter vid Göteborgs Universitets Master’s programme in political science om några veckor blir de två olika huvudspåren för hur politisk kriskommunikation kan bedrivas den kanske mest spännande utmaningen.

Paul Ronge

Vad som är sant eller osant i anklagelserna kan jag inte bedöma. Men jag tar fasta på en aspekt som hittills inte tagits upp i debatten. Den är central i all seriös krishantering. Jag kallar fenomenet ”det anonyma giftet”. Källorna som media bygger på när drevet går. De som kan kallas ”Stina”, ”Alexandra” eller ”Fredrik” och som via media kan fälla de tyngsta ledare och tvinga företag på obestånd. Aftonbladet skriver den 12 december under rubriken ”Anställda larmar om psykisk terror på Djerf Avenue”:

 ”Men bakom den glammiga fasaden döljer sig en arbetsmiljö fylld av rädsla och psykisk press.

– Det är daglig bevittning av folk som blir mobbade, säger ”Stina” som jobbar på företaget nu.

Aftonbladet har samlat in vittnesmål från elva personer som har jobbat eller fortfarande jobbar på Djerf Avenue. Alla har valt att vara anonyma av rädsla för repressalier.

– Jag har aldrig varit så rädd för en person i hela mitt liv. Hon kunde skälla ut en framför hela kontoret, säger ”Alexandra”.”

”Alla har valt att vara anonyma”. Smaka på den formuleringen.

Journalister har givetvis rätt att jobba med anonyma källor. I mitt arbete som politisk reporter fram till 1997 var de helt centrala – ofta skillnaden mellan att ha scoop eller att traska patrull med resten av journalisterna.

Mitt första stora scoop var avslöjandena om den legendariska Transportbasen Hans Ericson som var egenmäktig och brutal, men föll på skattefusk.

Jag hade bara några få källor, men de var insatta i allt som hände.

Men frågan här är: Hur ska du förhålla dig till anonyma källor när du själv är utsatt för ett drev? Och hur ska man som krishanterare kunna hjälpa sin kund som ofta står helt handfallen när anställda, av rimliga skäl eller av ren illvilja, använder sitt grundlagsskyddade meddelarskydd som vapen?

Matilda Djerf har valt att svara på de anonyma anklagelserna genom att be om ursäkt och säga att hennes företag växte för snabbt och att hon inte varit mogen att hantera det ledarskap som krävdes. Hon har definitivt visat ödmjukhet. Ändå har det inte räckt. Hon kritiseras för att avbönen inte skulle vara ärligt menad. Följarna, som tidigare höjde henne till skyarna, rasar nu på sociala medier. Hennes situation verkar vara hopplös.

Fallet Djerf visar ju hur oerhört viktigt det är att respektera sina anställda och behandla dem väl, inte bara för att det är etiskt och moraliskt rätt. Missnöjd personal som vänder sig anonymt till media kan bli direkt fatalt för ledare och företag.

ICA:s köttfärsskandal 2007 som fortfarande tas som ett avskräckande exempel av oss krishanterare, byggde på att en (1) missnöjd anställd berättade för Uppdrag Granskning att ICA-butiker fuskade med datumstämplingen. Fusket bevisades med dold kamera som den anställde smugglade in.

Toppolitiker lever hela tiden i skräck för anonyma läckor som vittnar om intern splittring, maktkamp och skandalösa beteenden. Centerledaren Muharrem Demirok har nyligen varit hårt utsatt för anonyma avgångskrav.

Några av mina mest komplicerade krishanteringar har handlat om anställda som via media försökt komma åt min uppdragsgivare. Den första frågan jag alltid då ställer är: Är anklagelserna sanna? Vet du när, var och hur det du anklagas för har skett? Vilka är dina ärliga svar på att det kunde hända? Har du koll på ungefär vilka som lämnat uppgifterna? (Jag avråder däremot att aktivt efterforska vilka källorna är, trots att det inte är olagligt inom den privata sektorn)

Några gånger har jag, med insyn i sakfrågorna, kunnat konstatera att anklagelser varit överdrivna eller rent ”hittepå”, att det handlar om händelser som ligger långt bak i tiden eller att det funnits goda förklaringar till det som skett. Men att de skälen inte kan redovisas med hänsyn till att det skulle skada enskilda personer eller kundens affärsverksamhet.

De senaste gångerna jag har krishanterat den här typen av fall har vi resonerat ungefär så här:

• Vi tar alla anklagelser på allvar och kommer utan skygglappar att hantera dem gentemot personal, kunder eller vilka som än är berörda.
• Vi kommer inte att kommentera anklagelser som framförs av anonyma källor med media som ombud. De som har kritik måste komma med den öppet för att den ska kunna besvaras.

Därefter gäller det att verkligen på djupet (och där kan det göra ganska ont) arbeta för att förbättra relationen till de som drabbats, be om ursäkt till dom det gäller och genomföra de förändringar som behöver göras i praktiken.

En formulering som blivit standard i misslyckad krishantering är:

Om någon medarbetare har känt sig illa behandlad eller mått dåligt i sin roll på grund av mina handlingar, är det något jag verkligen är ledsen över och ber om ursäkt för.

Den är central i Matilda Djerfs pudel och retar snarare upp följarna. Antingen vet man vad kritiken gäller och svarar konkret på den. Eller också, som jag visat ovan, så kommenterar du inte anonyma uppgifter och tar istället itu med problemen på hemmaplan.

Kanske hade Djerf klarat sig bättre om hon hade valt den strategin.

Paul Ronge

”Redbull ger dig viiingar”, heter det i reklamen. Men för mig, om jag får vitsa till det, är det snarare Hampus Knutsson, när jag nu mer formellt knyter mig till hans PR-byrå Wings.

Vi har haft väldigt mycket utbyte av varann en längre tid och också samarbetat i tunga projekt. Bland annat i en långvarig och komplicerad företagskris, där jag jobbade med ägarna till företaget och Wings PR med ledningen och all kommunikation därifrån.  Det blev mycket framgångsrikt och det friktionsfria samarbetet har givit mersmak.

Hampus är en lagledare och chef. Liksom en dirigent som själv spelar de viktigaste instrumenten, skriver låtar och arrar andra artister. På så sätt har han tidigare knutit till sig så varierade profiler som Janne Josefsson och Lottie Knutson.

Jag är en individualist, som älskar att jobba med andra – inte minst med kommunikationschefer ”inhouse”. Jag spelar lika gärna gitarr i ett gathörn som jag ingår i ett band eller en symfoniorkester. Men  chef är jag alltså inte.

Hampus är en av Sveriges skickligaste krishanterare som också rattat tunga och långa uppdrag som pressansvarig på McDonald´s, kommunikationschef på Stampen och på Moderaterna under en turbulent tid. Och varit partner och chef för krishanteringsteamet på Prime.

Jag är mer av ”smash and grab”, har genom alla dessa år kastats in i intensiva krishanteringar som sällan varat mer än någon månad och det har passat mig bra.

Vi kompletterar varandra helt enkelt. När jag nu knyts till Wings får jag ett nytt sammanhang och kollegor, där ingår också stjärnskottet Alice Hedin som jag också haft nöjet att jobba med. Tillsammans kan vi konkurrera med de största byråerna.

Jag betraktar krishantering som en konstform där det hela tiden gäller att lära av sina tidigare erfarenheter, bryta ny mark, plussa på sin verktygslåda och bli bättre på att klara sina kunder genom de kommunikativa utmaningarna.

Man måste ständigt vara nyfiken. Jag älskar blueslegenden Buddy Guys låt ”74 years young” och om ett år är jag där!

Min vision är att vårt jobb ska ses med samma respekt som advokaters, att det ska vara lika självklart att företag, organisationer och enskilda tar hjälp av krishanterare som att brottsmisstänkta har rätt till ett försvar.

Det ska bli oerhört spännande att jobba tillsammans med Hampus och Alice. Byrån har framtiden för sig och ambitionen och kraften att fortsätta vara ledande i utvecklingen av krishantering i Sverige!

Paul Ronge

Orden var Fredrik Nejmans, en kollega från Expressen som var dess klubbordförande och som har frilansat sedan han slutade där kring millennieskiftet.

Det här var för kanske ett tiotal år sedan och jag ställde upp direkt. Det var mäktigt att stå framför dessa informationschefer (bara män) och berätta på svenska om hur man kommunicerar med media i ett demokratiskt samhälle, medan en tolk  direktöversatte. Ända tills en av herrarna otåligt räckte upp handen och yttrade:

”Varför ska vi egentligen lyssna på det här? Vill vi ha en journalist så köper vi bara en”.

Ridå. Detta kommer jag att tänka på när det nu står klart att Jimmie Åkesson vann maktkampen om de anonyma trollkontona. Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) låtsas som det regnar, medan Johan Pehrson (L) vrider sig i vanmakt som en metmask på kroken. ”SD pissar oss i ansiktet”, säger en anonym L-källa i media. Men partiet stannar ändå kvar i Tidö-regeringen och därmed är förnedringen total.

Jag tänker: Det finns fusk och fusk.

Man kan alltså köpa journalister, man kan skjuta dem som i Mexiko, förgifta dem som i Ryssland, fängsla dem som i Turkiet, stifta lagar emot dem som i Ungern – eller alltihop på en gång.

De antidemokratiska krafterna är på offensiven över hela världen och det paradoxala är att demokrati (alltså val och folkstyre) verkar vara den enklaste vägen att gå mot diktatur. Precis som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland på helt demokratisk väg medan de demokratiska partierna backade undan, ungefär som Tidö-partierna gör nu.

När jag ger medierådgivning, där krishantering är det yttersta och svåraste, utgår jag från demokratiska spelregler, från att man måste respektera massmedia som en otroligt viktig maktfaktor. Men ingen svensk grundlag säger att man måste vara media till lags och självmant lägga huvudet  i giljotinen för en ”ansvarsutkrävande intervju” om det enda resultatet är att du ställs i den offentliga skampålen.

Jag utgår från att man inte fuskar, undviker att ljuga och att alla inblandade respekterar att vi har olika roller.

Men de senaste åren har jag, bland annat i mina föreläsningar på JMG, Göteborgs Universitet känt mig tvingad att ta upp den mediestrategi som framförallt tillämpas av Donald Trump, men också av de diktaturens småpåvar  som ser upp till honom.

Jag måste alltså erkänna att tillämpas strategin konsekvent så kan den lyckas.

Här kommer de viktigaste hållpunkterna om du vill krishantera som Donald Trump (eller Jimmie Åkesson):

• Utgå från att media är onda

Varje granskning ska ses som en samfälld attack från vänsteretablissemanget, där också politiker, opinionsbildare och kulturpersonligheter ingår i ”klägget”.

• Ljug när du blir ertappad

Även om det finns bildbevis och fakta borde vara obestridliga.  Anklaga istället ”klägget” för att ljuga. Självklart kom större publik på Trumps presidentinvigning än på Barack Obamas – även om foton visar att det inte stämmer.  Människor som är vana vid att fakta på något sätt ändå bör ha en betydelse, blir helt handfallna inför det beteendet.

• Be ALDRIG om ursäkt och uttryck ingen ånger

Tvingas du ändå till en ursäkt, gör något kul och löjeväckande av den, för att visa att det inte är på riktigt. Som att fira med ”studentutspring”,  konfetti och Pommac när dina sociala medier-troll gått en ”politisk artighetskurs”.

• Håll huvudet högt oavsett hur lågt du har agerat

Modellen är hur Trump hanterade ”grab them by the pussy”-skandalen som hade fått de flesta normala män att gömma sig under sängen i några veckor av ren skam.Du kan inte bli utskämd om du inte har någon skam i kroppen.

• Gå alltid till motattack

Förebilden är den tuffa grabben  på skolgården. ”Vad då mobbing, tål du inte skoj?”, ”Det var han som började” ”Det är han som ljuger”. ”Håll käften, annars får du en fet smäll”. Går att tillämpa både när du invaderar länder eller trollar med anonyma konton på Tik-Tok.

Bevisligen fungerar denna typ av krishantering ibland, det som är motsatsen till vad seriösa medierådgivare lär ut. Jimmie kan andas ut.

Ännu har ingen företagsledare i blåsväder kommit till mig och sagt: ”Jag vill krishantera som Jimmie! Full fart framåt och ingen backväxel. Kan du hjälpa mig med det?”

Men om det börjar sprida sig så är det nog dags att pensionera sig på riktigt.

Paul Ronge

I en  intervju med Kalla Faktas reporter torsdagen den 16 maj menade jag att SD kommunicerade mera med maktspråk än logik och att de kommer att anse sig ha vunnit om det inte blir några konsekvenser.

Det har hittills inte blivit några kännbara konsekvenser. 45 inlägg har raderats av SD, eftersom de ansetts alltför oförskämda mot regeringsparterna, där Tidö-avtalet ju  stipulerade att man skulle hålla god ton mot varandra. Regeringspartierna fick en lam ursäkt för ”upplevda övertramp”, men det blev ingen ursäkt för tillvägagångssättet. Och trollkontona tas inte bort.

”Till er i detta klägg, politiker, kampanjjournalister, aktivister, vet ni en sak? Vi skäms inte!” fräste Åkesson i ett Youtubeinslag och slog fast: ”Det är inget konstigt att ett politiskt parti vill ha spridning för sina åsikter på internet. Och vi råkar vara förbannat bra på det.”

Emanuel Karlsten, journalist och ledande expert på sociala medier sammanfattar i en analys av TV4:s scoop om SD:s trollkonton: ”Problemet är uteslutande att partiet driver opinion anonymt.”

Han understryker detta i ett inlägg på X: ”Det är grejen”.

Nåja, jag tycker nog att innehållet också har betydelse. Det Åkesson kallar ”satir” och skämt, har ju i många fall visat sig vara ren rasism. Av typen: ”En afrikan och en arab sitter i bilen. Vem kör? Svar: Polisen”.

Just rasismen i ”höhö”-skämten vill ju SD absolut inte tala om och det ger väl en logisk orsak till varför det var så viktigt att hålla trollkontona anonyma.

Tänk på ”satiren” som föregick kristallnatten  i Tyskland 1938. Då hade nazisterna i flera år tecknat judarna som snikna, kroknästa, skelögda, fega och krumryggade ockrare.

Även i Sverige florerade judehatet i skämtteckningar i tidningar som Strix och Söndagsnisse.

Idag är det araber och afrikaner som är måltavlan.

I SVT Debatt under järnrörsskandalen 2010 sade jag: ”Aunque la mona se vesta en seda, mona se queda. Det är ett spanskt ordspråk som betyder att även om apan klär sig i siden är hon fortfarande en apa.”

Jag tyckte ordspråket klockrent uttryckte dubbelmoralen och ögontjäneriet. Att SD-are uppträdde väluppfostrat i fina kostymer i riksdagen för att sedan på gatan i nattens mörker vilja slå motståndare i huvudet med järnrör.

SD klarade, som vi vet, den krisen för 14 år sedan i princip utan problem.

Nu vet vi säkert att SD  inte bara HAR en vulgär svans som sprider rasistiskt och konspirationsteoretiskt hot, hat och hån på nätet.

SD ÄR svansen.

Sörjan understöds, byggs på och till och med initieras av SD:anonyma trollkonton som alltså ska fortsätta användas. Samtidigt reagerar utländska (främst ryska) botar och förstärker söndringen och splittringen i landet . Aggressiviteten skrämmer till tystnad och SD kan på demokratisk väg fortsätta driva Sverige i ungersk riktning.

Åter till ”klägget”. Ordvalet är sannolikt väl genomtänkt av Åkesson när han beskriver dem han ser som fienden i en vänstervriden påverkanskampanj inför EU-valet. Det var, enligt egen utsaga, Håkan Juholt (S) som myntade begreppet när han tvingades bort som partiordförande.

Ändå är Åkessons grepp och aggressiva motattack identiskt med vad Donald Trump  säger i sin presidentvalskampanj i USA, bara det att Trump använt begrepp som ”vermin”, vilket betyder ohyra eller pest.

The Week visar exempel 2023 på hur Trumps retorik liknar nazisternas. Och vad är egentligen skillnaden i värdeomdöme mellan ohyra och ”klägg”?

New York Times  skriver att  ingen tidigare presidentkandidat låtit som Trump gör i sina tal 2024. Reportern Charles Homans: ”När jag frågade den politiska historikern Federico Finchelstein vad han fick ut av talet, svarade han utan omsvep: “Det är så här  fascister kampanjar.”

De borgerliga partierna verkar maktlösa. Kristersson är beredd att göra vad som helst för att få sitta kvar som statsminister och L:s kavata krav att SD ska upphöra med trollkontona har förvandlats till ett  löfte om ett lagförslag i framtiden.

Men SD går fram bröstgänges och kan bara förstå maktspråk. Ett sådant är att svenska folket faktiskt reagerar genom att stödet för partiet sjunker. Om det inte händer så får vi det styre vi förtjänar.

Paul Ronge

Det är ett val jag aldrig har behövt ångra. På fredagar träffas vi för lunch och mingel på Odd Fellow vid Kungsträdgården och lyssnar på intressanta talare.

Nästa vecka  talar till exempel Carl-Henric Svanberg, som nyligen avgick som ordförande för Volvo efter en mycket framgångsrik period för bolaget, och som nu är ordförande i regeringens AI-kommission. Ett oerhört viktigt och intressant uppdrag: Hur ska näringslivet hantera de nya möjligheterna och hoten? Jag bloggade nu senast om en spännande episod med honom  under hans tid som VD för Ericsson.

Min Rotaryklubb har inte bara lockat talare som Jan Eliasson, Ebba Busch, Per Holknekt, Marie Ledin, Morgan Alling, Cecilia Gyllenhammar, Mona Sahlin, Elaine Eksvärd och Sven Hagströmer. Den har också drivit framgångsrika projekt som daghemsbygge i Nepal, stöd till El Sistema, där barn i utsatta problemområden lär sig spela instrument i orkester, stöd till kvinnor i Guatemala som via mikrolån lett till att de blivit självförsörjande småföretagare och fått en starkare position i sina familjer, samt så mycket mer.

Men det här inlägget ska inte handla om framgångsrika som lyckats, utan om de skötsamma, ofta tysta skoltjejer med utländsk bakgrund i problemområden. som inte blir sedda eller får något stöd för att de klarar sin skolgång så bra ändå.

Som lättare skulle kunna nå välförtjänt framgång och bidra till en god samhällsutveckling senare i livet, om de erbjöds handledning på vägen.

Dessa flickor har eldsjälen, anestesiläkaren Paola Granado Németh tagit sig an och bildat mentorsprogrammet Framtidssmedjan för flickor i årskurs 8, som väljs ut av sina skolors rektorer och får stöd av en egen mentor – en kvinna som lyckats inom sitt område och kan tjäna som föredöme och bollplank. Detta förklarar Paola bättre här, på sin föredömligt koncisa hemsida.

Verksamheten är ju helt ideell och behöver pengar till bl.a måltider i samband med träffarna, resor, ekonomiskt stöd för studier, kanske också stipendier. Paola vill dessutom skala upp verksamheten till fler områden, helst till hela Sverige. Därför behövs fler mentorer – kvinnor med chefsbefattningar i näringsliv och organisationer eller är framstående inom kultur, som vill ge något tillbaka till en flicka som behöver stöd och vägledning. Om du är intresserad att hjälpa Paola, anmäl  dig då enligt anvisningen på hemsidan.

Själv vill jag bidra genom att här erbjuda en timmes kommunikationsrådgivning, via e-post, telefonsamtal eller ett digitalt möte på Zoom eller Teams till kraftigt reducerat pris, 2.500 kr. Mina kontaktuppgifter hittar du lätt här på hemsidan (jag vill inte göra det för lätt för eventuella robotar).

Det kan handla om en second opinion på ett affärsbeslut som kan få kommunikativa konsekvenser, en kampanj som ska lanseras, ett pressmeddelande man vill ha synpunkter på eller en interninformation som kanske behöver vässas. Inget uppdrag är för litet.

Villkoret är att rådgivningen är avgränsad till en timme och att ersättningen märks ”Framtidssmedjan” och skickas till Stockholm Djurgården Rotaryklubb bankgiro: 5874-9862. Pengarna går oavkortat till Framtidssmedjan, men ”omvägen” via vår klubb är nödvändig för att vi också ska kunna få bidrag via Rotary District Grant för Paolas projekt.

Min kampanj pågår april månad ut. Det går naturligtvis att stödja detta projekt med valfritt belopp direkt utan att konsultera mig, men var då snälla att märka inbetalningen med ”Framtidssmedjan”.

”Service above self” är Rotarys motto. Detta känns som en väldigt bra kickstart för det som kommer att bli mitt presidentår.

Paul Ronge