Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Johansson  skriver:

”Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”

Johansson står nära förre partiledaren Mona Sahlin som för bara en vecka sedan sade i en Ekointervju att hon ansåg att nästa partiledare måste ”utses i en öppen process”.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se ett samband: Ylva Johansson, och kanske även andra kandidater, ska öppet kunna utmana Juholt på nästa ordinarie kongress i Göteborg 2013.

Det som nu händer måste anses som helt förödande för Socialdemokraterna. Efter ett fullständigt krisår, som dessutom gav upphov till nyordet ”Juholtare” om att kasta ur sig uttalanden som man snabbt drar tillbaka, verkar alltså Socialdemokraterna kunna se fram emot ett nytt år med öppna konflikter och slitningar.

Tidigare har den inflytelserike bloggaren Jonas Morian i en stort uppslagen och uppmärksammad debattartikel krävt Håkan Juholts avgång. Men Ylva Johansson väger naturligtvis tyngre som vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet och före detta biträdande socialminister i Göran Perssons regering.

Det sargade partiet befinner sig i limbo. Ungefär som liknelsen med bilister som tvekar att köra om den tunga lastbilen. Antingen kör man om, eller också lägger man sig fogligt bakom. Är du kvar i omkörningsläget så kommer det förr eller senare att smälla.

Om Ylva Johansson med sitt blogginlägg bara ville rubba in mer salt i Juholts sår och inte alls tänker sig att kandidera (eller föra fram någon annan kandidat) så vore det helt ansvarslöst. Bara ägnat att skada partiet ytterligare. Så jag blir inte förvånad om vi väldigt snart får se en öppen kandidatur. I denna turbulens finns ju också Thomas Östros, som kritiserat Juholt för att ta Eurokrisen ”på volley” och middagen med Erik Österberg hos Björn Rosengren där Rosengren (skämt eller allvar) sa att de diskuterade att Juholt måste gå.

I ett worst case-läge blir detta också ett Rosornas krig, där striderna mellan ”höger” och ”vänster” kommer att lamslå partiet på samma sätt som det tidigare gjort i SSU.

Jag tror Socialdemokratin nu måste bestämma sig. Antingen ställer partiet upp mer helhjärtat på Juholt, håller kritiken internt och slutar med anonyma och öppna knivhugg i media.

Eller så får det bli ett öppet race i drygt ett år, där förtroendet för Socialdemokraterna kan rasa ytterligare och där Juholt dessutom kan bli en ”lame duck” som oppositionsledare medan striden pågår.

Mona Sahlin fick avgå. Starka krafter vill avsätta Håkan Juholt. Och vad händer om Socialdemokraterna ”väljer fel” en tredje gång? Hur många utanförstående som än intresserar sig för detta är det Socialdemokraterna själva som måste bestämma sig.

Andra skriver intressant om Socialdemokratins kris.

Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Aftonbladet om Ylva Johanssons utspel. Och här är Expressens version.

Uppdatering 2: Och nu backar Johansson i TT-intervju och hoppas att Juholt ska sitta kvar! Och då blir det ju som jag skrev ovan ett mycket märkligt utspel,  ”helt ansvarslöst och bara ägnat att skada partiet ytterligare”. Stackars Socialdemokrater!

Kungens evighetslånga följetong fortsatte kring ”kaffeflickor”, maffiakontakter och kompisen Anders Lettströms försök att friköpa gamla skandalbilder.

Ola Lindholm, den präktigaste av präktiga som chefredaktör för Kamratposten åkte fast för att ha tagit kokain.

Håkan Juholt blev allmän driftkucku, en ”Åsa-Nisse” enligt Liza Marklund, och Socialdemokraterna störtdök samtidigt som partikrisen stegrades.

Men frågar ni mig vem som vann statyetten för värsta kris 2011, går första, andra och tredje pris till – Carema.

Carema har alla ingredienser för en galopperande fullblodskris:

• Åldringar – våra föräldrar och farföräldrar -  som inte kan försvara sig mot besparingar på mat, blöjor och livskvalitet. Allt för att lönsamheten ska öka så att en delägare i riskkapitalbolaget Triton ska kunna lägga 65 miljoner kronor bara på lyxrenoveringen av en vindsvåning på Östermalm.

• Riskkapitalister som tjänar miljarder på våra skattepengar och sedan för över dem till skatteparadis via komplicerade transaktioner.

Kuriosa har inte saknats. Caremaspelet till exempel där personal i bästa Nordkoreastil indoktrineras att alltid sätta besparingar och lönsamhet främst. till och med spela hjältar genom att själva släcka bränder istället för att tillkalla brandkår. *

Tragik har funnits i övermått: Gamla, dementa som lämnats att dö ensamma framför TV-apparaten. En åldring som dör av svält.

Och viss humor: Som när Carema sade upp 10 prenumerationer på DN för att de ogillade tidningens granskande journalistik.

Krishanteringen har varit miserabel. Några axplock. De tre stenrika riskkapitalisterna i Triton tas fram som frontfigurer i krisen och ber ”oförbehållsamt om ursäkt”. Omedelbart vingklipps VD Carl Gyllfors och hamnar i medial anonymitet. Har han ens kvar jobbet?

Skolboken säger att du inte tar fram ägarna innan riktigt genomgripande förändringar är på gång. Som till exempel att VD sparkas och att en verksamhet får ny inriktning. Nu fick ”girigheten” tre ansikten och idag är det riskkapitalisterna som är större måltavla för den folkliga vreden än Caremas ledningsgrupp.

Carema gick ut med en annonskampanj för att be om ursäkt och förklara att de nu skulle bli Sveriges bästa vårdföretag. Trovärdigheten var noll efter alla skandaler. Och annonser signalerar makt och Goliatperspektiv. De visar att företaget har råd att, utan journalistisk granskning, betala helsidor för sina budskap.

Carema har framför allt försökt slå hål på två, som de säger, ”skrönor” i medias bevakning:

Blöjvägningen. Carema menar att detta handlar om att ta reda på ”rätt inkontinensskydd” för vårdtagaren och att det bara vägs i två dagar. Säkert helt rätt. Men vad spelar det för roll när rapport efter rapport kommer från anhöriga att deras gamla ligger i dyngtunga blöjor eller som, i något fall, legat utan byte så länge så att avföringen torkat fast vid  kroppen?

Alla stora kriser har sina metonymer (bilder, språkliga eller visuella, som symboliserar helheten). Vietnamkriget hade det nakna barnet som brann av napalm, Transportbasen Hasse Ericsson hade sin kagge, Björn Rosengren hade Tabu, Mona Sahlin hade sin Toblerone. Carema har sin blöja. Inga dementier om ”inkontinenskontroll” kommer att ändra detta.

Den andra skrönan är den gamla som fick ligga på en madrass på golvet. För att personen ville, säger Carema och det kan vara sant. Men när man får höra hur personal uppmanas att inte ”truga” gamla med dåliga tänder och dålig matlust att äta mer är det som Expressen skriver ”groteskt”. Och med sådana hårresande exempel väger madrassdementin lätt.

Självklart rymmer mediebevakningen av Carema överdrifter och fel. Som alltid i denna typ av skandaler, något jag vet ganska mycket om efter 14 år som medierådgivare och krishanterare. Man kan inte enbart tro på mediebilden.

Caremaskandalen har också lett till att det närmast blivit skottpengar på riskkapitalister. Man glömmer att riskkapitalet också kan göra stor nytta i att skaka om och effektivisera gamla stelnade företag och att pumpa liv där affärsplaner finns, men det egna kapitalet saknas. Däremot kan man fråga sig vad det funnits för ”risk” i ägandet av Carema, eftersom företaget har varit garanterat en stadig införsel av skattepengar.

Men felen har varit så stora, vinstmaximering och girighet har varit så uppenbar, att Carema inte kan avfärda den fortlöpande kritiken som ett ”mediedrev”.

Vad skulle då Carema göra?

Jag tror denna kris i första hand är en verksamhetskris, alltså ingenting som skickliga kommunikatörer och PR-konsulter kunnat trolla bort.

Men ett stort misstag var att försöka sätta på sig helgonglorian, passformen var synnerligen dålig. Vårdföretagarnas raljerande med att utmana DN på Caremaspelet var också synnerligen dumt. Att riskkapitalister jagar vinster är lika självklart som att katter jagar möss. Att försöka göra sig till någon sorts filantroper à la Moder Theresa var dömt att misslyckas.

En sak är självklar och borde stått högst på dagordningen: Har man gjort fel undviker man hög svansföring. Man jobbar på, förändrar och förbättrar. Först därefter kommunicerar man med omvärlden. Så gjorde ICA efter den helt osannolika köttfärsskandalen. Utan en massa krumbuktande i media arbetade företaget hårt och tålmodigt för att återfå sitt förtroende. Det tog några år. Men vad jag förstått har ICA idag ungefär samma förtroende hos den svenska allmänheten som företaget hade före skandalen.

Så gjorde också Ericsson när ledningen för ett antal år sedan anklagades för usel information när aktien föll som en sten. E24 utlöste en internetomröstning om vem som först skulle tvingas avgå på Ericsson: VD Carl-Henric Svanberg, dess ordförande Michael Treschow eller kommunikationsdirektören Henry Sténson.

Ericsson bet ihop, jobbade sig ur problemen och kommunicerade efter hand. Inga skalper togs i ledningen och idag har varumärket hämtat sig helt från krisen.

Det finns oerhört mycket att lära för alla företag och organisationer från Caremas kris – framför allt hur man INTE ska göra.

Andra skriver intressant om Carema, som företagets ”PR-blogg” med namnet Carema Care – Dokument inifrån, Jinge, Magnus HR-blogg och Jonas Morians inifrånperspektiv.

/Paul Ronge

Uppdatering: Expressen vill idag låta ”den andra sidan” ge sin syn. Det är alltid lovvärt, även om jag menar att Carema fått ett ganska bra utrymme medialt att komma till tals. Men är detta journalistik eller skoltidningsintervju à la 5:e klass?

Uppdatering *: Den överstrukna meningen ovan har kraftfullt dementerats av Carema. Strykningen ändrar ingenting i sak när det gäller min analys i bloggposten. Den som vill läsa samtliga dementier av Carema hittar dem ovan i länken ”Carema Care –Dokument inifrån”, en länk som varit med hela tiden.

Fram tills dess kan du mejla mig på paulronge@me.com och få råd om allt mellan himmel och jord som rör PR, mediehantering, ja till och med ”krisungar” som är under uppsegling. Behöver du råd hur du ska hantera en elak reporter? Har du en kul kampanj och vill få uppslag vad som kan trigga reportrar? Gruvar du dig för en intervju du ska ge? Vill du få förslag på bra mediebudskap? Är du rentav journalist och vill få råd hur du hanterar en medietränad politiker?

Jag jobbar gratis och lovar att besvara alla mejl, även om det inte sker på momangen. Det enda du behöver göra är att betala in minst en hundralapp till Musikhjälpen här och sedan ange mobilnumret du betalat med i mejlet till mig. Då kan jag se att du bidragit till insamlingen.

När jag skriver detta har Musikhjälpen redan totalt dragit in över 4 miljoner kronor!

Insamlingen i år i SVT:s och SR:s regi är fantastisk och otroligt viktig. Den går till flickor i utvecklingsländer för att de ska kunna få gå i skolan och Musikhjälpens motivering är glasklart logisk:

En flicka som får gå i skolan gifter sig senare, skaffar barn senare och kan därför ta bättre hand om både sig själv och sina barn. Samtidigt avtar spridningen av hiv och barnadödligheten minskar. För varje avslutat år i grundskolan ökar en kvinnas inkomst. När inkomsten ökar gynnas den ekonomiska utvecklingen, som i sin tur är bra för alla och hela samhället.

Engagemanget och kreativiteten har varit enorm. Flashback toppade när jag läste senast listan på insamlade medel i egen insamling: 73 150 kronor! Artister i en glasbur som nonstop spelar önskelåtar och avlöser varann! Leif ”Paggan” Pagrotsky auktionerar ut sitt nyklippta skägg via Tradera och Mona Sahlin som inte är sämre utan säljer sitt skandalomsusade kontokort (också klippt) till högstbjudande. Direktsändningar. Utmaningar. Kul tävlingar.

Musikhjälpens kreativa insamlingar har möjliggjorts av iHelp som utarbetats av Håkan Borg och Joakim Nyquist på Develoop i Örebro. De har skräddarsytt upplägget med min insamling där jag med deras teknik kan kolla att pengar kommit in via mobilnumret.

Tillsammans med Navid Modiri och Viktor Bijlenga har jag också dragit igång Lyft Musikhjälpen #lyftmh11 på Twitter där Viktor fixat till den här sajten.

Både privatpersoner och företag är välkomna – och ta chansen! För mina råd har aldrig varit billigare! Och snacka om att det är för en god och intressant sak!

Paul Ronge

Den går ut på att många livshotande sjukdomar i världen är mycket lätta att behandla, för en billig penning. Om vi är beredda att bidra med belopp som en 50-lapp kan vi göra stor skillnad.

Skandaler har duggat tätt på senare år kring stora hjälporganisationer, som Röda Korset och Cancerfonden. Ersättningar och administration har ifrågasätts. Det har funnits en dubbelmoral, en miljö där förtroendet från allmänheten har sviktat.

Jag vågar påstå att något liknande vore hart när omöjligt i Läkare Utan Gränser. Säkerhets- och kontrollsystem är rigorösa. De läkare och annan sjukvårdspersonal som, ytterst med risk för livet, åker till kris- och krigsdrabbade områden får blygsam lön och uppehälle – inte mer. Skulle någon missköta sig så är reglerna stenhårda – då är det hemresa som gäller.

Förtroende är för företag och organisationer lika livsviktigt som vatten är för människan. Se på så vitt skilda företeelser som Socialdemokraternas partiledarkris och Caremas vårdskandaler. Vad handlar de ytterst om, om inte förtroende?

Läkare Utan Gränser är den enda hjälporganisation jag känner till som är rädd för att få för mycket bidrag (!) Komplikationer uppstår nämligen om människor uttryckligen skriver att deras bidrag ska till en viss region, exempelvis ett jordbävningsdrabbat område, om organisationen inte finns just där, eller om tillräckligt mycket pengar redan kommit in för ändamålet.

Tanken är att om för mycket pengar samlas in i förhållande till de resurser som behövs på fältet så kan frestelser uppstå kring hur överskottet ska ha hanteras. När nu Läkare utan gränser uppmanar alla att plåstra om världen genom att klicka på en världskarta är åtminstone jag övertygad – hjälpen kommer dit den är ämnad.

Ställ upp och hjälp till att plåstra om vår misshandlade, sorgliga, men ändå ack så sköna värld!

Disclaimer: Jag arbetar pro bono med PR och medierådgivning för Läkare Utan Gränser.

/Paul Ronge

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och  2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person,  ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge

Veckan när Socialdemokraterna nästan förlorade sin andra partiledare på ett halvår, går nog till historien som en av de mest komplicerade politiska kriserna i Sverige.

I fredags trodde jag, och många kvalificerade bedömare med mig, att Juholt hade lyckats sätta punkt för krisen om att han låtit skattebetalarna betala sambons hyra redan innan den hunnit blossa upp.

Han erkände att han gjort fel, han bad om ursäkt och han åtgärdade felet direkt genom att betala tillbaka.

Sedan kom de långa välslipade knivarna fram i partiet, som via anonyma källor påstod att Juholt känt till reglerna för riksdagens bostadstillägg och blivit upplyst om dem redan för två år sedan när han gick sparken av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partisekreterare. Nu växte krisen blixtsnabbt. Juholt hade känt till reglerna och var alltså en medveten fifflare. Inte nog med det – han hade, enligt källorna, också ljugit när han sade att han blev varse sitt fel först i september i år.

Ljuga och fiffla – den explosiva mixen kan stavas ”Toblerone” – och plötsligt sade många bedömare att Sahlins ”Toblerone-affär” var en västanfläkt jämfört med Juholts bostadsmygel.

Att både Juholt, partikassören Tommy Ohlström och förre partisekreteraren Ibrahim Baylan i måndags samfällt dementerade uppgifterna i Aftonbladet hjälpte inte. De anonyma källorna, säkert några av Juholts bittraste fiender, satt ändå säkert med sitt meddelarskydd och kunde helt riskfritt stöta Juholt i ryggen med sina långa välslipade knivar.

Just detta är intressant och väldigt speciellt för Socialdemokratin. Metoden att via anonyma läckage och uppgifter ställa till extrem skada för sina politiska motståndare inom partiet. Allmänheten ska tänka: ”Ingen rök utan eld”.

Vanligtvis betyder de anonyma källorna att den som utsätts för ryktesfloran kastar in handduken. Många hade nog räknat med att Juholt skulle avgå självmant idag. Speciellt efter slagserien där nya anklagelser hela tiden riktats mot honom för mygel med bilersättningar, för resan till Vitryssland och för att han skulle ha svikit Morgan Johansson genom att först stödja utspelet om ett sekunda medborgarskap för invandrare och sedan dragit tillbaka det när det började osa hett.

Men Håkan Juholt har gjort flera saker rätt i den totalt kaotiska kris där han varit indragen:

• Han erkände felet, bad om ursäkt för det och rättade till det dag 1, som jag beskrev ovan. Detta har han sedan konsekvent hänvisat till i sin fortsatta krishantering.

• Han gjorde EN intervju, med TT i söndags, i full vetskap om att TT är den viktigaste nyhetsbyrån att serva ALLA andra medier. ”Business to business” eller B2B som man säger i managementvärlden.

Det är ingen dålig taktik om man vet att det kommer att hagla frågor från alla möjliga håll om man talar med alla medier. Visst, kungen tillämpade samma taktik och misslyckades kapitalt. Men det berodde ju mer på kungens tillkortakommanden än att TT skulle varit ett dåligt val.

• Efter onsdagens partiledardebatt fick Juholt lysande recensioner. Han angrep Fredrik Reinfeldt och debatterade politiken som om ingenting hänt, vilket visar att han fungerar under hård press.

Visserligen blev detta möjligt genom att Alliansen konsekvent avstod från minsta tjuvnyp för Juholts svåra läge. Men Juholt imponerade nog på många både inom och utom partiet med sin iskyla.

• I går briljerade han igen när han grillades av Lotta Bromé i P4 Extra. Ingen darr på manschetten. ETT budskap: ”Jag har gjort ett fel, det har jag bett om ursäkt för och försökt rätta till. Det var fel och jag förstår om jag gjort människor besvikna”.

Lotta Bromé var tuff och påläst, som alltid. Men hon låter folk tala till punkt. Och det var sannolikt därför som Juholt valde att låta sig intervjuas av henne.

Medan Juholt har hanterat sin kris med en kyla som är mycket ovanlig så har hans parti agerat som ystra kor på grönbete – anonyma källor, en riksdagsgrupp som läcker som ett såll, rykten och spekulationer som spritts till media i total anarki.

Jag kan därför förstå att VU idag bestämde sig för att ge Juholt fullt förtroende att fortsätta leda partiet. Han har visat sig fruktansvärt stark. Om det som hänt också leder till att han tar på sig partiledarkostymen på allvar, slutar kasta lustiga oneliners omkring sig och säga dumheter om priset på turistgroggar så kan han till och med växa som ledare.

Den moraliska frågan är nu den viktigaste: Kommer väljarna att ha större förtroende för Juholt än de hade för Mona Sahlin, där den smetiga Tobleronen kladdade fast vid henne i 15 år? Eller samma fråga ställd på ett annat sätt: Kan Juholt vinna val?

Det är 160.000-kronorsfrågan som i ett strategiskt perspektiv är långt viktigare än att han visar sig vara en riktigt tuff och cool krishanterare.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Nu är det ”nollarmade banditer”, robotar i mångmiljonklassen, som ställer till med totalt börskaos i OMX aktiehandel.

Unga Aktiesparare har sakligt och uttömmande beskrivit fenomenet.

Datorerna flyttas till och med in till börsens datorhall i Frihamnen för att via kortare sladdar tjäna mikrosekunder. Och vem tjänar man de stora pengarna på? Givetvis på de många småspararna, vanligt folk som inte kan hänga framför datorn och bevaka sina aktier minut för minut, än mindre mikrosekund för mikrosekund.

Jag krishanterade för ganska länge sedan ett fall när det handlade om doping i cykelsporten, något de allra flesta tycker är osportsligt och föraktligt. Jag ser robothandeln som en helt legal form av doping, där det dessutom är så att bara de kapitalstarkaste har resurserna att dopa sig och där de som spelar rent spel är dömda att förlora.

Småsparare flyr nu alltmer börsen. Även fondbolag oroas.

Börsen har när detta skrivs tappat 26,4 procent sedan årsskiftet, men som Dagens Industri beskriver är inte det fria fallet ner i källaren huvudpoängen, utan de fullständigt häpnadsväckande svängningarna. Den 9 augusti – under en enda börsdag – pendlade börsen hela 8 procent!

Även om det inte är klart att robotarna initierar svängningarna är det bara de med uppenbara egna ekonomiska intressen som bestrider att robotarna sätter en enorm rotation på slänggungorna. Varje liten tendens förstärks.

Finansmannen Erik Penser har via sitt bolag Pan Capital tjänat miljarder på sina nollarmade banditer och gick i veckan till försvar för systemet.

Robothandeln är bra för börsen, utan den skulle fluktuationerna vara större, hävdar han, utan att ge några sakliga argument för detta logiskt sett totalt halsbrytande påstående.

Det är helt ok att tala i egen sak, men det är ju aldrig fel att också argumentera så att man kan övertyga andra.

Affärsvärldens Jon Åsberg skriver i en krönika att ”Robothatarna löper amok” och argumenterar sedan om att vi som är kritiska är som bakåtsträvarna som för hundra år sedan ville förstöra maskiner och hejda den tekniska utvecklingen. Vi är som gamla typografer som vill stoppa tiden. Vi är ”sabotörer”, ett ord som enligt Åsberg tydligen har uppstått ur franskans sabot (träsko) som arbetarna ska ha kastat i maskinerna.

Vad är det för dumheter? Vad har detta att man överlåter ”kursanalyser” till robotar som agerar på mikrosekunden gemensamt med att medievärlden utvecklats så journalister själva kan utforma layout och bildhantering? Att Penser värnar sin miljardbusiness är självklart och kan inte förvåna. Men vems intressen går Åsberg? Har han inga vanliga aktiesparare bland sina läsare?

Han skriver föraktfullt att kritikerna består av ”finansvalpar” som tappar sin mäklarroll. Jag däremot ser framför mig en småsparare som glad i hågen hade Volvo B i maj, då aktien låg och pendlade kring 120 kronor.

Han kommer tillbaka efter semestern och då ligger aktien på kanske 80 kronor, igår noterades den till 66,85 när veckans börshandeln stängde.

Volvo går bra, den senaste kvartalsrapporten hyllades av analytikerna.

Kursfallet på drygt 43 procent i år (nästan dubbelt mot den allmänna nedgången) har inget med Volvos industriella verksamhet att göra. Det handlar bara om hysterisk spekulation i en folkaktie, bland annat av de hjärndöda robotar som Jon Åsberg kallar ”utveckling”.

OK, sådana här fria fall händer, många led förluster under IT-bubblan 2000 och säkert smalt mångas sparinnehav bort 2008. Men det är helt orimligt att storbolag helt riskfritt tjänar storkovan på sin framdopade snabbhet.

Hela börsens syfte, att stå för kapitalförsörjning för näringslivet, håller på att kapsejsa och om småspararna (som ju inte är dumma) försvinner så har dels robotmiljardärerna inga att skinna, dels kraschar börsens affärsidé.

Finansinspektionen snabbutreder nu robothandeln. Jag hoppas FI kommer fram till att den bör förbjudas. Och för att Åsberg inte ska få för sig att jag är en sur förlorare: Jag sålde mina Volvo för 118 kronor i maj och har nu köpt nya för drygt 68. Man behöver inte vara ”finansvalp” eller ha en dold agenda för att gilla fair play.

Andra skriver intressant om börshandel.

/Paul Ronge

Uppdatering: SEB:s Annika Falkengren sällar sig till kritikerna.

Uppdatering 2 Avanzas Claes Hemberg går i DI till angrepp mot robothandeln.

Jag trodde aldrig de skulle våga och tycker det är ett modigt beslut, speciellt med tanke på att tusentals anställda i trestadsområdet nu kommer att bli arbetslösa.

Därmed har fack och fordringsägare inget annat val än att begära SAAB i konkurs. Speciellt för facken är detta viktigt då konkursansökan är en förutsättning för att de anställda ska få statlig lönegaranti. Victor Muller har utlovat en plan C och den kommer säkert under dagen. Han skulle säkert ha en plan D, E, F också – ända fram till Ö – men det räddar ju inte SAAB.

SAAB har inte producerat en enda bil sedan april och dragit på sig två miljarder kronor i skulder på ett halvår. Det enda som kunde räddat SAAB hade varit produktion och försäljning av bilar, med en vettig affärsplan som kunde gjort bilen lönsam och tryggat jobben. Istället har SAAB överlevt sig själv i drygt 1,5 år med hjälp av en flygande holländare som kämpat som ett djur för att låna eller tigga pengar och jaga investerare. Som använt tjusig retorik och förföriska PR-knep och utlovat finansiella lösningar som hela tiden kommit på skam. Cirkus Muller har varit som en blandning av Baron Münchausen, Don Quijote och Raskenstam. En person som DI:s erfarne bilreporter Håkan Matson idag beskriver så här i papperstidningen:

”Det råder inget tvivel om att Muller saknar kunskap och förmåga att bedriva en industriell verksamhet i allmänhet och komplicerad biltillverkning i synnerhet.”

Den 26 januari 2010 gratulerade jag SAAB-arbetarna till respiten de fick genom att Muller gjort upp med GM i den här bloggposten. Jag uppmanade dem samtidigt att söka nya jobb, vilket de inte verkar ha gjort i någon större omfattning. Jag var i stort och gott sällskap att tycka att Muller ingav noll förtroende, i Holland har det till och med skrivits en bok om hans förmåga att dupera investerare.

Det är här jag ser en poäng. Muller var från start fruktansvärt framgångsrik i sin PR-kampanj för att ta över SAAB för lånade pengar. Han satt i Trollhättan i julhelgen 2009, istället för att vara med sin familj och gjorde glödande intervjuer om sin kärlek till SAAB (även om han i hastigheten avslöjade att han inte riktigt hade koll på bilens modeller). I bröstet klappade en SAAB-motor där vi vanliga har hjärtat. Så småningom kom frun upp till Sverige och utbrast: ”Nu är jag också en SAAB-are!”.

Han blev uppstickaren, eldsjälen och utmanaren. David som vann sympati mot det kalla och snåla GM därborta i Detroit. Intervjuerna haglade av oneliners och många reportrar tjusades. Dock inte Håkan Matson som hela tiden haft det obekväma budskapet att om SAAB säljer för få bilar till för lågt pris så går affären inte ihop även om man lägger ut en hel motorväg med oneliners.

Jag tror inte detta 1,5 år som handlat om förvirring, tiggarresor i öster-och västerled, hopp som tänts och släckts – ja allt utom stabil bilproduktion och försäljning – har varit bra för någon. Inte för de anställda, absolut inte för underleverantörer, inte för oss skattebetalare som ändå gått i borgen för ett hopplöst projekt. Jo, för Muller har det förstås varit mumma. En chans att resa sig från Spyker-fiaskot. Hög lön som plockats ur ett företag med miljardförluster.

När klockan började klämta förvandlades Muller från charmknutte till ”grumpy ol’ man” på nolltid. Elak och hånfull mot reportrar om hans ens svarade på frågor. Igår sa han: ”It’s war” till media. Vem var han i krig med? Underleverantörer som bara vill ha betalt? Anställda som vill ha lön? Skattebetalare som nu på endera sättet får betala lönegaranti? Väderkvarnar?

Sensmoralen är – se igenom PR-tricken. Ett lag som bara förlorar i fotboll är inte hjälpt av en medietränare utan av en fotbollstränare. Ett SJ eller SL som gör sina resande ständigt besvikna behöver en expert på logistik, inte på retorik. Ett SAAB med stora problem att finna sin nisch på en stenhård internationell marknad hade behövt någon med sällsynt stor kompetens i bilbranschen, inte en mästare på PR-grepp och tjusigt tal.

Jag lider med alla individer som nu måste söka andra jobb efter ett magsårsår av ovisshet. Med en hel bygd som nu får svårare än den sannolikt hade fått om SAAB fått dö en naturlig död. Men jag känner ändå en vinnare. Jerker Nilsson, @jerkernilsson74 på Twitter,  som faktiskt använde respiten att söka nytt jobb. Och hittade det i Norge!

/Paul Ronge

Uppdatering: Muller tog ut 9,5 miljoner i bonus ur ett blödande SAAB, tycker han är värd pengarna.

Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.

Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm  är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.

Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.

Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.

Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.

Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.

Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.

Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.

Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.

Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att  han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.