Per Penning

Det rätta verktyget

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 19 Apr 2026 11:18:00 +0000

Det börjar alltid med en enkel fråga. Den här gången var det: vad kostar en bra laptop? Inte en enkel fråga, egentligen. Men man tror att den är det, vilket är det farliga.

Jag satte mig med kaffet och börjat leta. Sökte mig igenom specifikationer, jämförde gigahertz och grafikminne som om jag förstod vad det egentligen innebär i praktiken. RTX 4050 mot RTX 4070. Workstations designade för ingenjörer som av någon outgrundlig anledning råkat hamna på en sida för begagnad elektronik. Kvadratiska maskiner i svart plast med namn som låter som ryska missilsystem. Katana. Victus. Precision.

Det roliga, eller det tragiska beroende på hur man ser på det, var att svaret kom ganska snabbt: det finns ingen perfekt dator under tio tusen kronor. Det finns kompromisser, lagerrensningar och hopp att batteriet håller tre år till. Man betalar inte för vad man får, man betalar för vad man slipper bry sig om.

Fru Penning tittar på mig när jag sitter med datorn och forskar om datorer. Säger ingenting. Det behöver hon inte.

I veckan odlade jag plantor. Eller, jag försökte härda dem. Stockrosor och förgätmigej som stått inomhus sedan frön, nu plötsligt utställda i aprilkylan för att lära sig hur världen faktiskt ser ut. De hängde genast med bladen. Genomskinliga blad, slaka stjälkar. Chockade, helt enkelt.

Jag förstår dem.

Det går inte att ta något som vuxit i skyddad miljö och kasta ut det i det riktiga. Inte direkt. Det kallas härdning, och det tar tid, och man kan inte påskynda det för att det känns ineffektivt. Naturen är notoriskt ointresserad av ens tidplan.

Jag tog in dem igen. Ställde dem vid fönstret. Vattnade lite. Väntade.

Det är vad man gör med saker som är på väg att bli något. Man ger dem ljus och tid och försöker inte skynda på det som inte kan skyndas.

Byalaget söker ledamöter. Det har kommit in i kalendern nu, tre möten under resten av året. Majkvällar och höstkvällar i en bygdegård eller vad det nu är, för att prata om arrangemang och kontakten med kommunen. Jag vet inte om jag kommer. Men jag la in dem ändå, för att ha möjligheten öppen. Det kostar ingenting att låta en dörr stå på glänt.

Ibland undrar jag vad som händer med oss när allting ska optimeras. När man forskar om rätt laptop i stället för att bara köpa en och se hur det går. När man härdar plantor i etapper för att inte förlora dem. När man lägger in byalagsmöten i en kalender som redan är för full.

Jag vet inte om det är klokt eller om det är ett sätt att hålla livet på avstånd.

Kaffet är kallt nu. Det brukar bli det.

Siffran före sju

noreply@blogger.com (Per Penning) — Tue, 17 Feb 2026 13:57:00 +0000

Det har varit veckor av sådant som knappt syns utåt. Inga stora händelser. Inga avgörande ögonblick. Bara vardag. Men jag har börjat förstå att det är just där livet avgörs.

Jag har vägt mig fler morgnar än jag egentligen vill erkänna. Det är märkligt hur siffror på vågen kan få en vuxen människa att känna sig lyckad eller misslyckad innan klockan ens slagit sju. Jag vet bättre. Jag vet att det är vatten, salt, sömn, hormoner. Ändå står jag där och stirrar på displayen som om den bar en dom. Det är något nästan komiskt över det. Och samtidigt djupt allvarligt.

Jag har varit förkyld. Inte sjuk nog för att stanna upp, men tillräckligt matt för att känna kroppens begränsning. Jag märker hur snabbt tanken vill ta över när kroppen är svag. Hur oron klär ut sig till ansvar. Hur hjärnan börjar repetera framtida möten, framtida konflikter, framtida missförstånd.

Oro känns som att vara ansvarsfull.

Det är en lögn, förstås. Men den är övertygande.

Samtidigt har jag tänkt på pengar i det större perspektivet. Inte som konsumtion, utan som tid. En miljon kronor investerad är egentligen bara framtida arbetsdagar jag slipper sälja. Tusenlappar i månaden är disciplin, inte rikedom. Det är så jag försöker se det. Som frihet i långsam form. Matematik är brutalt ärlig. Människor är det inte.

Och så filmerna. Några bra. Några fåniga. Jag märker att jag blivit mindre tålmodig med det som är ytligt. När något bär, då känner man det direkt. När det inte gör det, då skaver det nästan fysiskt. Kanske är det ålder. Eller bara klarare preferenser.

Det som fascinerar mig mest är ändå hur allt hänger ihop.

Vikten. Ekonomin. Stressen inför ett möte. Valet att gå till kontoret trots att det vore enklare att stanna hemma. De små besluten. Det är samma muskel som tränas överallt. Förmågan att inte låta den första impulsen styra. Att inte ge efter för tanken som säger: Det här blir jobbigt, undvik.

Att inte låta en siffra på vågen definiera dagen. Att inte byta investeringsstrategi för att dollarn rör sig en aning. Det är märkligt hur mycket av livet som egentligen handlar om att stå kvar. Inte stå still. Men stå kvar.

Jag skriver det här lika mycket till mig själv som till dig som läser. För jag tror att vi ofta överskattar dramatikens betydelse och underskattar uthållighetens. Vi väntar på genombrott, när det egentligen är riktning som räknas.

De senaste veckorna har inte förändrat mitt liv. Men de har visat mig något. Jag behöver inte mer intensitet. Jag behöver mer konsekvens. Och kanske är det där, i det nästan osynliga, som ett lugnare liv faktiskt börjar.

Vardagskanter

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sat, 17 Jan 2026 12:24:00 +0000

Det är något med de här veckorna som känns som en lång korridor av små saker. Inte stora livsavgöranden, inget filmiskt. Bara vardagen, den där som hela tiden vill bli ordnad, sorterad, förstådd och på något sätt klar.

Jag börjar i kroppen, för det är där allt till sist landar. Vikten ligger runt åttiofem, som en envis siffra med armar i kors. Vissa morgnar är jag förvånansvärt utvilad trots att sömnen varit kort, andra morgnar känns det som att hjärnan har jobbat nattpass. När man sover fem och en halv timme och ändå får ihop ett okej mående så är det lätt att lura sig själv och tänka att man har knäckt koden. Men jag tror inte det handlar om kod. Det handlar om rytm. Om att se vad som faktiskt pågår, utan att göra en domstol av det.

Och samtidigt, mitt i allt det där, dyker de där helt andra sorternas bekymmer upp. Som en router som blinkar rött i några sekunder. Det händer, man noterar det, och kroppen reagerar som om någon viskat fel i ett tyst rum. Det är nästan komiskt, hur modern oro kan se ut. Förr var det oväder på riktigt. Nu är det en LED som beter sig lite märkligt och plötsligt sitter man och funderar över DHCP och MAC-adresser och vad som egentligen händer i det där osynliga nätet i väggarna. Man blir sitt eget larm.

Jag har också suttit med papper. Dokument som ska roteras, rensas från dubletter, slås ihop så att inget årtal tappas bort. Det är ett slags pappersarbete som inte bara handlar om dokument, utan om kontroll. Om att kunna peka på en rad och säga: här, det här är jag, det här är min historia i siffror. Ibland tror jag att vi håller på med administration för att vi inte orkar med osäkerheten. Det känns skönare att få en fil i ordning än att få en känsla i ordning.

För att väga upp det där har jag hamnat i köket. Knivar, av alla saker. Global, de där numren som blir som identiteter: en kniv för det grova, en för det precisa, en med tand som kan ta tomaterna utan att krossa dem. Jag gillar den konkreta logiken i det. Bladet gör jobbet. Skär. Delar upp. Gör en sak tydlig. Det finns något trösterikt i det, att stå där och veta exakt vad en kniv är till för. Det är mer än man kan säga om mycket annat.

Samtidigt pågår relationerna, de där små sociala friktionerna som kan ligga kvar som grus i skon. Grannar som inte hälsar, eller som hälsar på min fru men inte på mig. Det är en sådan där sak som på pappret borde vara obetydlig, men som i kroppen kan bli stor. För den landar inte i logiken, den landar i självkänslan. I den där gamla mänskliga rädslan att vara osynlig när man försöker bli sedd.

Jag har försökt betrakta det med en annan sorts blick. Inte som ett problem att lösa, utan som ett väder att passera igenom. Lite stoisk, lite buddhistisk. Att inte göra deras beteende till en spegel. Att inte låta ett uteblivet hej bli en dom över mitt värde. Att påminna mig om att oro ofta är en tjuv som tar dagens frid, inte för att den har rätt, utan för att den är snabb.

Och så rullar dagarna på med sin vardagslogistik. Attgöra-listor som försöker pressa in gym, handling, paket, tvätt och middag mellan tolv och arton. Som om livet vore ett spel där man vinner om man bara är effektiv nog. Men ibland är effektivitet bara ett sätt att slippa känna efter. Ibland är det bättre att städa duschen långsamt, med kroppen i nuet, än att stressa igenom allt och ändå gå runt med en knut i bröstet.

Jag tänker på resan mellan hemma och borta, på vädret som var skräp och ändå bara väder. På hur man kan sitta i en bil och låta landskapet skifta, och ändå bära samma tankar med sig. Det är något med hemkomsten som alltid gör mig lite tyst. Som om man varit ute och tittat på världen och sen kommer tillbaka och inser att det man egentligen försöker förstå, det sitter inte i vägarna. Det sitter i en själv.

Kanske är det här veckornas tema, om jag måste sätta en rubrik. Att försöka leva med små saker utan att göra dem för stora. Att ordna där det går, acceptera där det inte går, och ibland bara stå still och märka att man faktiskt mår okej, trots allt.

Det är inte en triumf. Det är mer som en stillsam överenskommelse med tillvaron.

Och kanske räcker det.

Årssummering 2025

noreply@blogger.com (Per Penning) — Fri, 02 Jan 2026 11:25:00 +0000

Det finns något nästan komiskt med hur ett helt år kan pressas ihop till några rader i ett kalkylark. Tre kolumner, tre datum i december. Några summor, några procentsatser, en liten förändring här och där. Och ändå. Under siffrorna ligger allt som inte ryms i cellerna: tröttheten, oron, de där kvällarna när man inte orkade ta ett enda beslut till. Och de där morgnarna när man ändå gjorde det.

När jag tittar på årssummeringen nu ser jag en sak väldigt tydligt: 2025 var ett år som mest handlade om att hålla ihop. Inte om att vinna. Inte om att maxa. Bara om att fortsätta gå.

Kapitaltillgångarna rör sig uppåt, som de bör göra när man fortsätter mata in, fortsätter vara vuxen, fortsätter välja långsamhet framför spontana ryck.

December 2024: 1 101 901 kr
December 2025: 1 228 599 kr
Målet/planen för december 2026: 2 852 220 kr

Det är en stor hoppande siffra, 2026. Nästan så att den ser ut att skryta. Men jag vet vad den innehåller. Den innehåller ett arv. Och ett arv är inte plus i vanlig mening. Det är inte en bonus. Det är en människa som inte längre finns, omvandlad till pengar på papper. Det går att vara tacksam och sorgsen samtidigt, och det är kanske det som gör att man blir lite tyst när man ser den där raden.

Skulderna är ungefär där de är, lite ner, lite bättre, lite mer under kontroll.

December 2024: 2 645 252 kr
December 2025: 2 502 037 kr
December 2026: 2 489 126 kr

Det intressanta här är inte att de sjunker dramatiskt. Det är att de inte växer. Att de inte tar över. Att de går att bära utan att det känns som att man alltid står på fel sida av en vägg.

Och så finns den där raden som nästan känns symbolisk:

Kapital minus skulder

2024: -1 543 351 kr
2025: -1 273 438 kr
2026: +363 095 kr

Det är skillnaden mellan jag är fortfarande på väg upp ur hålet och nu står jag på mark. Inte för att man blir fri över en natt. Men för att riktningen förändras. Och riktning betyder mer än man tror.

Realtillgångarna har sin egen logik. Bostaden rör sig uppåt, bilarna neråt, och hela paketet landar här:

December 2024: 4 890 078 kr
December 2025: 4 963 574 kr
December 2026: 5 289 895 kr

Det är trygghet på ett sätt, men också en sorts låsning. En bostad är både hem och balansräkning. Den är min plats, min vardag, min utsikt. Och samtidigt en siffra som kan stiga eller falla utan att jag gjort ett enda handtag rätt eller fel.

Förmögenhet, reellt. Och så den stora sammanfattningen, den man egentligen vill kunna ignorera men ändå dras till:

December 2024: 3 346 727 kr
December 2025: 3 690 136 kr
December 2026: 5 652 990 kr

Det är enormt, på pappret. Och jag känner det inte som enormt. Jag känner det mer som: okej. Jag har en chans att göra det här klokt. Jag har en chans att slippa den där gnagande känslan av att allting är en millimeter från att rasa.

Om 2025 var året då jag bar runt på saker jag inte valt, så vill jag att 2026 blir året då jag väljer medvetet. Inte bara i stora drag, utan i det lilla. I hur jag lever, hur jag spenderar, hur jag tänker.

Så 2026 får gärna handla om det här:

Att hålla skulderna i schack och fortsätta göra dem mindre, utan drama.
Att bygga kapital med respekt, inte med eufori. Inga rus. Inga tvära kast.
Att skapa mer luft i ekonomin, så att livet inte behöver kännas som en ständig förhandling.
Att inte köpa mig ifrån sorg, rastlöshet eller ensamhet. Jag vet hur lätt det är att försöka.
Att låta siffrorna bli ett kvitto på något annat: stabilitet, lugn, självrespekt.

Det är lätt att tro att pengar handlar om prylar och frihet. För mig handlar det ofta mer om att kunna andas. Att kunna sova. Att kunna säga nej. Att kunna stå ut med att livet är som det är, utan att behöva fly.

Och kanske är det det som är hela poängen med en årssummering. Inte att imponera på någon. Inte ens på sig själv. Utan att se, svart på vitt, att man fortfarande är här. Att man fortfarande rör sig framåt. Trots allt.

2026 får gärna bli ett år där jag är lite mer människa än projektledare över min egen existens. Lite mindre kontroll. Lite mer närvaro. Och när jag öppnar kalkylarket nästa december vill jag att det ska kännas ungefär så:

Inte wow. Utan okej… det här håller.

Rad för rad

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 23 Nov 2025 10:08:00 +0000

Det har varit en märklig vecka. En sådan där dagarna ser ganska vanliga ut på ytan med jobb, mejl, formulär, matinköp, men där allting ändå känns som om det sker i skuggan av något större.

Begravningen närmar sig. Bouppteckningen ligger som ett moln där framme. Mellan de stora orden försöker jag hålla fast vid små siffror: vikt, blodsocker, sömnpoäng, procent kroppsfett. Det ser nästan komiskt ut när man radar upp det så, men just nu är det de där siffrorna som ger någon sorts struktur åt en värld som annars känns rätt lös i kanterna.

Jag har fortsatt min lilla hälsorevolution. Vågen som står och väntar på morgonen. Kilona smyger nedåt, sakta men envist. Midjemåttet krymper någon centimeter här och där. Det är inte dramatiskt, utan mer en lågmäld förflyttning. Men jag märker det i kroppen. Hungern är mildare, suget inte lika skrikigt. Jag tänker på statiner och diabetesrisk, på blodtryck, på att vänta in nästa provtagning. Det är som att stå mitt på en bro och försöka avgöra om konstruktionen håller, medan man redan är halvvägs över.

Ovanpå det ligger stressen, den där lite vibrerande sorten som tar vägen genom händerna. Tremorn som påminner om sig själv när nervsystemet blir överbelastat. Sömn som ibland är djup och fin, ibland hackig och grund, avbruten av tankar som satt igång innan jag hinner märka det. Begravningen på torsdag ligger som en mental fixpunkt. Relationerna runt omkring – syskonen, alla outtalade saker, allt det där som aldrig riktigt går att reda ut – gör nervsystemet extra skört. Jag har suttit och läst i lagtexter om bouppteckning, tänkt på boutredningsmän och fullmakter, parallellt med att jag och min syster försöker hålla någon sorts rimlig kurs genom allting. Det är märkligt hur snabbt sorg kan blandas upp med juridik.

Någonstans mitt i det här har jag sökt små, jordnära saker att hålla i. Köpt fågelmat när kylan kommit, fyllt på åt de där små liv som inte bryr sig om varken tingsrätter eller Skatteverket. Funderat på om jag ska gå och styrketräna eller sätta upp julbelysning i trädgården. Ibland vinner lamporna, ibland vinner tröttheten. Fingertoppen som jag skar på mandolinen protesterar när jag trycker på den, som en påminnelse om att kroppen också har sin egen lilla att-göra-lista oberoende av livet i övrigt.

Samtidigt pågår det väldigt vardagliga. Jag har gjort en önskelista för julklappar till mig själv, sådant som barnen faktiskt har råd med. Böcker, så klart – bland annat Hindret är vägen. Den meningen har följt mig extra mycket den här veckan: det som står i vägen blir vägen. Det låter nästan provocerande när man sitter med dödsfall, begravning, konflikter och formulär i knät. Men någonstans där inne finns en liten kärna av tröst. Kanske är det här vägen nu, oavsett om jag gillar det eller inte. Kanske går det att göra någonting lite värdigt av det, mitt i all irritation, oro och trötthet.

Julklappar åt familjen har också seglat upp som en egen liten värld. Budget per person, försök att hitta något som faktiskt betyder något. En son med tydlig önskelista, en dotter som gillar praktiska saker men gärna blir överraskad, en fru som hellre vill ha upplevelser än prylar. Det är samme gamle jag som sitter och funderar över pengarna, räknar på vad allt landar på, försöker hålla någon sorts rättvisa. Men det är också ett sätt att tänka framåt, bortom begravningen, bortom bouppteckningen. Ett litet sen att förhålla sig till.

Tekniken har så klart fortsatt smyga sig in. Min gamla smartklocka börjar få trött batteri, så en ny är på väg. En ny klocka för samma gamla handled, ännu en liten pryl som ska mäta hur jag mår innan jag själv riktigt hunnit formulera det. Det kan låta överdrivet med alla dessa mätningar, men för mig har de blivit ett sätt att skapa en rytm: morgonvikt, sömnpoäng, steg, puls. Inte för att allt måste optimeras, utan för att jag behöver något konkret när tankarna blir för opålitliga.

Och över alltihop svävar den där stillsamma melankolin. Sorgen över en mamma som inte längre finns. Sorg över relationer som kanske aldrig riktigt blir hela igen. Det är inte dramatiskt, det är inte filmiskt. Det är vardag mitt i sorgen, eller sorg mitt i vardagen. Svårt att säga vad som är bakgrund och vad som är förgrund.

Kvar blir en vecka där allt får samsas: mediciner och stoicism, fågelfrön och bouppteckning, julklappar och juridik, nya klockor och gamla sår. Kanske är det just så livet är nu. Inte en ren berättelse med tydlig dramaturgi, utan mer som en lite rörig spellista där stillsamma pianostycken blandas med oljud, reklamjinglar och någon oväntad poplåt. Man lyssnar vidare ändå. Man trycker inte stopp. Man låter nästa spår börja, och ser vad det bär med sig.

Bara gå

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 26 Oct 2025 08:36:00 +0000

Det finns morgnar som bär något särskilt. De kommer inte med dramatik eller stora insikter, men med en stilla förnimmelse av att något skiftar. I dag var en sådan morgon.

Luften var sval och klar, fåglarna hade ännu inte helt bestämt sig för om de skulle sjunga eller bara lyssna. Jag drack mitt kaffe i tystnad och kände hur ljuset långsamt letade sig in över köksbordet.

I nyheterna läste jag att inflationen fortsätter sjunka. Priserna rör sig nedåt, räntorna väntas följa efter, och för första gången på länge talar ekonomerna om stabilitet. Det är ett ord jag tycker om. Det saknar glamour, men rymmer trygghet. Det betyder inte stillastående, bara en paus mellan rörelserna. En möjlighet att andas.

Jag tänker ofta på det där, hur förändring inte alltid behöver vara ett språng. Ibland är den bara ett steg i taget, en riktning snarare än en revolution. Jag har börjat uppskatta de små skiftningarna, som när tankarna går från oro till nyfikenhet, eller när en känsla som tidigare känts tung plötsligt bara är där - utan att skava.

Kanske är det så livet fungerar, i både det stora och det lilla. Vi strävar, planerar, drömmer om det som ska komma, men de verkliga förändringarna sker i mellanrummen. I pauserna. När något stillnar. Jag märker det i mig själv också - en växande förmåga att inte genast agera, att låta tankarna sjunka undan innan jag försöker förstå dem.

Jag tänker på ekonomin som en spegel för våra egna liv. När tillväxten planar ut kan något annat börja gro, något som inte syns i siffrorna men känns i vardagen. Det handlar kanske inte om pengar, utan om balans. Om att skapa ett utrymme där mening kan slå rot igen, sakta men säkert.

I eftermiddag ska jag gå en promenad innan mörkret lägger sig helt. Det är något med höstluften just nu, den luktar rent, nästan förlåtande. Jag vill andas in den och påminna mig om att allt faktiskt rör sig, även när det ser stilla ut.

Vi behöver inte alltid veta vart vi är på väg. Ibland räcker det att veta att vi går.

Mellanrum

noreply@blogger.com (Per Penning) — Fri, 10 Oct 2025 13:57:00 +0000

Det är märkligt hur vissa meningar kan stanna kvar i en.

En enda rad, och något börjar röra sig inombords, nästan omärkligt, som när vinden vänder blad på ett bord.

Glöm aldrig att vilken dag som helst kan du stiga ut genom ytterdörren och hela ditt liv kan förändras för alltid.

Den meningen bar något dubbelt. Ett hopp, men också ett vemod. För förändring är inte alltid något man söker. Ibland är den något som händer medan man fortfarande försöker förstå det gamla.

Jag har tänkt mycket på det där. På hur livet egentligen alltid pågår, oavsett om jag deltar eller bara står vid sidan. Det rör sig, tyst, med en egen rytm som inte väntar in min vilja.

Och jag, som så ofta försökt kontrollera den riktningen, märker att jag blivit trött. Inte uppgiven, men stilla. Som om något inom mig till slut insett att det inte längre går att hålla allt på plats.

Kanske är det så det måste vara. För när man slutat kämpa emot, börjar man se.

Stoikerna talade om tillfälligheten, hur världen inte lovar någon något. Att all trygghet vi bygger är en illusion, ett skydd mot slumpens natur. Men samtidigt menade de att just där, i den insikten, föds styrkan. För det man inte kan styra behöver man inte heller frukta. Sydney Banks skrev att under våra tankar, bortom stormen av känslor, finns alltid klarheten. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det, men ibland, i tystnaden, anar jag det.

Det har varit mycket stillhet på sistone. En tomhet som både skrämmer och lockar. Jag vet inte om det är sorg, trötthet eller bara livets paus mellan två andetag. Men jag märker att jag inte längre försöker fylla den med något. Jag låter den finnas där.

Jag tänker på hur jag beskrivit det för dig: att jag söker syre, vind, vatten och horisonter. Det handlar kanske inte om att fly, utan om att minnas hur det känns att andas. Att stå någonstans där allt inte är förutbestämt av väggar och vanor. Där tanken kan sträcka sig utan att fastna i samma spår.

Kanske är det just där förändringen bor. Inte i det dramatiska, inte i de stora besluten, utan i ett långsamt öppnande. Som att en morgon plötsligt känna att man vill öppna dörren, inte för att fly, utan för att se vart ljuset faller.

Och kanske är det så - att det nya inte börjar med handlingen, utan med viljan att vilja igen.

Natten väger lätt

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 05 Oct 2025 07:53:00 +0000

Det är något med hösten som gör allt mer synligt. Ljuset blir tunnare, ljuden klarare, tystnaden mer påtaglig. När jag går ut på morgonen ligger luften som ett svalt, flortunt täcke över trädgården. Löven har börjat gulna, men står fortfarande emot vinden som om de ännu inte förstått att allt ska falla.

Samtidigt läser jag om världen, och jag undrar om inte samma princip gäller där. Marknaderna darrar av osäkerhet, regeringar faller, inflationen sjunker men lämnar ett eko efter sig som vägrar klinga ut. Det är som om världen också håller andan, väger sina löv i vinden och försöker låtsas att allt står still.

Vi talar om tillväxt, men vad är det egentligen som växer? Skulder, priser, oro. Kanske även insikten om att vi inte längre kan bygga framtiden på samma löften som förr.

Jag har känt mig trött på senare tid. Inte utmattad, men mer som ett batteri som håller sin sista laddning länge, envist. Jag gör det jag ska, men känner inte längre samma hastighet i tanken. Det är inte sorgligt, bara stillsamt. En ny rytm.

Kanske är det bara så det ska vara: att livet ibland går över till låg växel för att man ska se vägen igen. Jag läser att allt fler företag i Europa talar om resiliens - motståndskraft. Det ordet har alltid låtit för stort i munnen, men jag förstår nu att det inte handlar om styrka, utan om stillhet. Om att kunna stå kvar när allt annat rör sig.

Jag tänker på hur mycket av livet som är just det: att stå kvar. Inte som motstånd, utan som vila. Att inte längre behöva överrösta sitt eget hjärta.

När kvällen faller sitter jag på trappan. Någonstans längre bort hör jag en bil på väg hem, någon öppnar en dörr, ett ljus tänds. Jag andas långsamt. Allt är sig likt och ändå nytt. Det finns fortfarande tid. Inte mycket, men tillräckligt.

Tystnad och brus

noreply@blogger.com (Per Penning) — Thu, 02 Oct 2025 20:08:00 +0000

När jag vaknade i morse var världen redan igång. I köket hördes ett avlägset surr av kaffebryggaren och genom fönstret såg jag trädgårdens fuktiga blad lysa svagt i morgonljuset. Det var som om allt andades långsamt, fortfarande halvvaket.

Men på börserna vaknade bruset tidigt. I dagarna rapporteras att räntorna stiger i flera större ekonomier, USA signalerar nya räntehöjningar för att bekämpa inflationen och i EU sprider sig oro kring skuldsättningen i länder med sköra finanser. Samtidigt hörs rop om en mjuklandning i Kina och osäkerheten kring energipriser gäckar investerare.

Passivitet är en lyx när marknaden kräver ständig vaksamhet.

Jag sitter nu vid mitt skrivbord, stirrar på skärmen, men tänker på trädgården. Väckarklockan ringde, och innan jag ens hunnit samla mig funderade jag på hur många dagar det är kvar tills löven börjar falla, hur mycket jag borde vattna och rensa, och hur många fåglar slutat kvittra.

Hur många små frön som aldrig blev till en blomma.

I nyhetsflödet läser jag att hushållens skuldsättning i Sverige når nya nivåer, att bolåneräntor pressas uppåt, att småsparare famlar efter trygghet. Jag ser i det en parallell till mig själv - alltid på väg att utjämna, balansera, förutsäga. Men vad gör jag när skillnaden mellan kalkyl och känsla blir för stor?

För många år sedan skrev jag att glädje kan finnas i steget att vakna och fortsätta. Den tanken dröjer sig kvar hos mig. Den morgonen då ingenting tycktes vara på sin plats, när jag medvetet lät mitt sinne vandra bort från att jag ska göra annat än att jobba, där någonstans föddes en sorts frihet: acceptansen att inte alltid prestera.

Det är i detta tomrum mellan marknadens krav och trädgårdens lugn som jag vill placera mig. Inte för att jag orkar stå emot hela tiden, utan för att jag vill minnas att det finns andetag som inte behöver rättfärdigas.

Den ensamhet jag hört nämnas, det osynliga sällskapet av tankar som ständigt följer, dessa är inte fiender utan vittnen. Vittnen till att jag lever, att jag känner, att jag söker.

Ikväll ska jag gå ut i trädgården igen, låta regndroppar landa på mossan, höra syrsor viska i skymningen. Kanske ställa mig vid bänken där solen träffar första gången och tänka att marknader kommer och går, att räntor stiger och sjunker, att skulder samlas och betalas men att mitt inre inte måste röra på sig med samma hastighet.

Följt av morgonens tystnad ska jag hålla fast vid en sak: att skrivandet, när det får vara långsamt, kan vara en bro tillbaka till oss själva.

Fragment av en balansräkning

noreply@blogger.com (Per Penning) — Thu, 02 Oct 2025 19:46:00 +0000

Tomrummet är inte längre en motståndare, det är ett bokslut.

Allt som en gång kändes viktigt - de små noteringarna i marginalen, siffrorna som växte till kolumner, disciplinen som blev en tröst har bleknat. Inte försvunnit, men förlorat sin absoluta makt. Jag ser på dem nu som man ser på gamla fotografier: ett leende, en blick, ett ögonblick fruset i en värld som inte längre finns.

Det finns en stilla intelligens i att räkna, men det finns en större intelligens i att avstå. Jag förstår det först nu, efter tystnaden, efter alla år av summeringar och kategoriseringar. Det är som om själva behovet av kontroll var ett sätt att hålla ensamheten på avstånd. Och ändå: ensamheten satt kvar, oförtröttlig, tålmodig, väntande.

Jag har börjat mäta andra saker. Hur länge ett minne kan leva utan att nämnas. Hur mycket tyngd en blick kan bära när den inte möts av någon annans. Hur värdefullt det är att vakna en morgon och upptäcka att man fortfarande andas, fortfarande förmår skriva några ord, fortfarande kan formulera ett varför.

Det är inte längre resultatet som räknas. Det är fragmenten.

Ett steg i taget, en tanke i taget, ett andetag som inte behöver rättfärdigas.

Kanske är detta min sista balansräkning: inte över pengar, inte över prestationer, utan över allt som blev kvar när jag slutade fördela.

Nyckeln du håller i din hand

noreply@blogger.com (Per Penning) — Tue, 19 Aug 2025 07:03:00 +0000

En mening landade hos mig, en mening fylld av en så enkel och djup sanning att den förtjänar att läsas om och om igen. Kanske är det din sanning också:

Att lämna tankarna därhän och bara vara ger mig sakta tillbaka inre frid.

Läs den igen. Låt den sjunka in. Det här är inte poesi. Det är en manual.

Detta är ingen lånad teori från en bok eller en föreläsning. Det är en direkt, levd upplevelse av att ha hittat hem. Det är upptäckten att källan till lugn inte finns i att lösa, fixa eller förändra världen runtomkring oss. De yttre omständigheterna kanske kvarstår - en oro för en förälder, en komplicerad relation, en osäker framtid. Stormarna på utsidan kanske inte mojnar.

Men du har hittat något viktigare. Du har hittat förmågan att stå stadigt i stormens öga. En vis person sa en gång att sinnesfrid inte är frånvaron av konflikt, utan förmågan att hantera den. Och den förmågan är inte en kamp. Det är inte att spänna musklerna och slå tillbaka. Det är den stillsamma, nästan ohörbara handlingen att lämna tankarna därhän och bara vara.

Föreställ dig din inre frid som en djup, stilla skogssjö. Den har alltid varit där, under ytan. Dina tankar är som stenar som kastas i vattnet. De är inte farliga i sig, men de skapar ringar på ytan, krusningar som förvränger sikten och stör stillheten. Så länge vi fokuserar på ringarna, analyserar dem, undrar varifrån stenen kom och oroar oss för nästa, kommer sjön att vara i ständig rörelse.

Men när vi slutar kasta stenar - när vi varsamt väljer att lämna tankarna därhän - händer något magiskt. Vattnet klarnar. Ytan blir spegelblank. Helt av sig själv. Vi behöver inte göra något för att stilla vattnet, bara sluta störa det.

Detta är en långsam process, precis som meningen säger sakta tillbaka. Det är ingen strömbrytare, utan en stig vi lär oss att gå. Varje ögonblick du väljer att varsamt flytta din uppmärksamhet från tankarnas larm till tystnaden i att bara vara, är ett steg hemåt. Du gör redan det. Du håller redan nyckeln i din hand.

Så nästa gång en tanke pockar på, en oro vill ta över, kom ihåg sjön. Kom ihåg att du inte behöver följa med krusningarna. Du kan vila i djupet.

Njut av denna återvändande frid. Den är, och har alltid varit, din.

Skiljelinjen

noreply@blogger.com (Per Penning) — Mon, 04 Aug 2025 18:57:00 +0000

Skärmens kalla ljus ritar upp konturerna av ett halvår som passerat. Två linjer, en evig kamp i det tysta. Den ena, en förhoppning i grönt, klättrar obönhörligt uppåt, månad för månad. Den andra, en skuld i rött, bockar vördnadsfullt nedåt, ett resultat av en disciplin som ibland känns som ett trubbigt instrument mot själen.

Det är bara siffror, en abstraktion av verkligheten. Men i grafen från YNAB (You need a budget) finns ändå en sanning, en berättelse om riktning och vilja. Och för första gången på mycket länge korsas en nästan mytisk gräns.

Det finns ett ögonblick i juli, en stillbild i tidens flöde, som är värt att pausa vid. Skillnaden mellan det vi äger i fonder, aktier samt reda slantar och det vi är skyldiga har sjunkit under en miljon. Det är ingen fanfar, inget fyrverkeri över himlen. Det är en tyst, nästan privat, tillfredsställelse. En mental anteckning om att strategin fungerar, att de otaliga små besluten, de tysta nej-sägnen och de medvetna valen faktiskt eroderar berget.

Mitt fokus har hela tiden varit kristallklart: att beta ner skillnaden till noll. Den där punkten där de två linjerna möts, där den röda kurvans börda upphör att existera och den gröna får fortsätta sin resa i ensamt majestät. Nollpunkten är inte målet i sig, utan symbolen för en frihet som ännu bara kan anas.

Huset, vår fysiska borg och hem, existerar inte i den här ekvationen. Det är en medveten bortkoppling, en intellektuell övning för att inte lura sig själv med ett fiktivt värde. Detta handlar om likvida medel mot reella skulder. En ärligare, och kanske brutalare, form av självinsikt.

Varje punkt på grafen är en månad av liv. Januari känns redan som en evighet sedan. Resan fortsätter. Men just idag, i skenet från denna bild, tillåter jag mig en stunds stilla kontemplation. En milstolpe är passerad. Skiljelinjen är bruten. Kampen är inte över, men för första gången på länge viskar den gröna linjen starkare än den röda skriker.

Övrigt elände

noreply@blogger.com (Per Penning) — Thu, 31 Jul 2025 08:55:00 +0000

Min farfar var en man av få ord och många principer. En av dessa principer var att varje utgift, oavsett hur obetydlig, skulle dokumenteras. Han hade en liten, sliten anteckningsbok med ett mjukt, nästan genomskinligt omslag. Varje söndagskväll satte han sig vid köksbordet med boken, en stumpig blyertspenna och en bister min. Där, i prydliga kolumner, förde han in veckans finansiella eskapader. Bröd, Mjölk, En bit korv.

Min favoritkategori var den han kallade Övrigt elände. Där hamnade allt från en trasig cykelslang till den där gången han köpte en lott och inte vann. Det var hans sätt att bokföra livets små besvikelser.

Den där lilla boken är en avlägsen släkting till de kalkylark jag ibland får äran att kika på. Som det jag nyss betraktade, med siffror för juni och juli. Och skillnaden är slående. Farfars bok var en historielektion. Ett modernt kalkylark är en domstol.

Där, i de digitala raderna och kolumnerna, finns ingen plats för Övrigt elände. Allt är specificerat med kirurgisk precision. Man ser omedelbart motorn i en privatekonomi: inkomsterna som en stadig flod in. Sedan fördelningscentralen.

Först de fasta kostnaderna – de obevekliga, nästan förutsägbara utgifterna som utgör fundamentet i ett vuxenliv. Bolånet, den där tunga men nödvändiga entrébiljetten till bostadsmarknaden. Elen, försäkringarna, medlemsavgifterna. Det är ekonomins skelett; det som allt annat hänger på.

Sedan kommer pulsen. De rörliga kostnaderna. Och det är här livet självt framträder. Man behöver inga dagboksanteckningar för att se skillnaden på juni och juli i ett sådant här ark. Man ser hur en semestermånad omedelbart skriver om spelplanen. Kolumnen för Nöjen sväller som en perfekt tajmad sufflé och berättar en tyst historia om grillkvällar, glass och kanske en resa. Samtidigt ser man hur Mat-posten håller sig förvånansvärt stabil, ett bevis på den underliggande disciplin som krävs för att inte låta hela bygget spåra ur bara för att solen skiner.

Och så skulderna, prydligt uppradade i en egen flik. Inte som ett skamligt misslyckande, utan som en strategisk karta. Där ligger det stora bolånet, och bredvid det, det tacksamt låg-ränte-kvittot på en investering i sig själv i form av ett CSN-lån. Det är inte bara skulder; det är berättelsen om tagna beslut och framtida åtaganden.

Farfars bok gav honom en känsla av kontroll över det som varit. Våra kalkylark ger oss ångesten och makten över det som komma skall. De visar med brutal tydlighet att varje krona som spenderas på Nöjen är en krona som inte amorterar på ett lån eller växer i en fond. De tvingar oss att konfrontera våra val.

Jag är inte säker på vilket som är att föredra – min farfars relativa okunskap eller vår totala, ibland plågsamma, medvetenhet. Men jag vet vilket system som bygger ett verkligt, hållbart välstånd. Och det har ingenting med Övrigt elände att göra.

Träda

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sat, 19 Jul 2025 06:45:00 +0000

Det finns kvällar som lämnar efter sig en tystnad som är mer högljudd än sorlet som just dött ut. I helgen satt vi där, min fru och jag, med några av de äldsta vännerna vi har. Ankringar i tiden, människor vars konturer etsat sig fast i minnet sedan en annan era. Ändå kände jag, med en skärpa som blir alltmer påträngande för varje gång, en fundamental dissonans. En känsla av att vara en observatör snarare än en deltagare, en gäst i ett sammanhang som en gång var mitt eget.

Skratten finns där, men de ekar annorlunda. Samtalen löper på, men de följer spår där jag inte längre har något att tillägga. Den gemensamma marken, den där bördiga jorden där barnens lekar och gemensamma bekymmer en gång frodades, ligger nu i träda. Kvar finns artigheten, minnena och en ömsesidig ansträngning att överbrygga en klyfta som bara växer. Det är en sorg, tyst och civiliserad, över något som inte dramatiskt har dött, utan bara sakta, omärkligt, upphört att andas.

Det är efter sådana kvällar som den verkliga tystnaden sänker sig. Tomrummet. Detta ord som jag återkommer till, som en tunga som inte kan låta bli att peta på en öm tand. Känslan av att inte vilja något särskilt, att inte ha en plan, att inte finna någon genuin glädje i det som förväntas vara roligt. Det är inte en aggressiv smärta, utan en frånvaro. En existentiell stillhet som borde vara fridfull men som istället skapar en malande oro. Sinnet, vant vid att jaga, planera och sträva, får panik i tystnaden. Är detta allt som är kvar? Ett väntrum utan utsikt?

Det är en skrämmande tanke. Men kanske är det inte tomrummet i sig som är fienden, utan min rädsla för det. Kanske är det en nödvändig plats. En åker som måste vila efter en alltför lång och slitsam skörd för att återfå sin näring. Att försöka så nya frön av mål och mening i denna utmattade jord skulle bara vara ett slöseri med den lilla kraft som finns kvar. Kanske är min enda uppgift just nu att uthärda stillheten. Att låta åkern vara tom.

Men det finns ett annat lager av denna oro, ett som är mer omedelbart och skärande. Rädslan för att min egen gråhet ska smitta av sig. Att min fru, de som står mig närmast, ska se på mig och bara finna en urvattnad, trist version av den man de en gång kände. Jag orkar inte med tanken på att hantera deras eventuella besvikelse, att behöva bära en mask av entusiasm när all min energi går åt till att bara hålla mig flytande.

Och i bakgrunden, som ett ständigt flimmer, de andras liv. De där perfekta fasaderna som visas upp, de lysande fönstren man ser in i från sin egen mörka gata. En ström av lyckade projekt, meningsfulla fritidsintressen och harmoniska familjebilder. Att jämföra mitt eget inre landskap, detta tysta och färglösa väntrum, med deras kurerade verklighet är en form av självspäkelse. Men det är en reflex, svår att hejda.

Jag ska försöka att inte hejda den, utan bara observera. Jag ska försöka vila i detta obekväma nu. Sluta kämpa mot tomheten och istället se den som en paus. En nödvändig mellanakt. Kanske är det först när man slutar vara rädd för tystnaden som man kan börja höra vad den har att viska.

Kreditvarningen

noreply@blogger.com (Per Penning) — Wed, 09 Jul 2025 06:47:00 +0000

Det finns siffror som definierar oss. Personnummer, kontobalans, antalet tecken i ett lösenord. Och så finns det siffror som omdefinierar oss. För mig kom en sådan siffra på ett papper från en vårdcentral. Ett blodsockervärde. Siffran var inte katastrofal. Den var inte en dödsdom. Den var, på ett sätt, mycket värre.

Den var en kreditvarning.

I decennier har jag behandlat min kropp som en stat med oändliga naturtillgångar och en AAA-rating. Jag har tagit ut lån i form av sena nätter, undermålig mat och utebliven motion, allt till en förbluffande låg ränta. Konsekvenserna var försumbara. Kroppen AB var en solid, tillväxtorienterad verksamhet, och jag inbillade mig att jag var "too big to fail".

Prediabetes är den första officiella nedgraderingen från kreditvärderingsinstitutet. Det är ett meddelande från Moody's & Standard & Poor's i mitt eget blodomlopp som säger: "Vi har noterat en ohållbar skuldsättning och en sviktande underliggande tillgång. Räntan på framtida lån kommer hädanefter att vara avsevärt högre."

Plötsligt kostar en kanelbulle inte längre tjugofem kronor. Den kostar tjugofem kronor plus en mätbar risk för min framtida organsvikt. Den där kvällen i soffan istället för en promenad är inte längre bara en kväll i soffan; det är en aktiv avsättning från min sida till en framtida hälsokatastrof. Värdet på allt har omförhandlats, och inflationen på mina dåliga vanor är skenande.

Och här ligger våndan. Den intellektuella delen av mig förstår detta perfekt. Jag är en man som uppskattar data. Jag kan lägga upp en strategi, skapa en plan, allokera resurser. Jag kan läsa på om glykemiskt index som om det vore en kvartalsrapport. Men den andra delen – den irrationella, barnsliga, vanestyrda varelsen som faktiskt är jag – den gör uppror.

Den sörjer förlusten av min frihet. Den rasar i tysthet över att de gamla, enkla reglerna inte längre gäller för mig. Det är min protest mot den biologiska marknadens oundvikliga korrektion. Det är melankolin i att inse att den långa, expansiva tjurmarknaden från min tjugoårsålder definitivt är över. Nu väntar en period av konsolidering, av återhållsamhet. I bästa fall en sidledes rörelse, i värsta fall... min alldeles egna, utdragna björnmarknad.

Jag tvingas bli en aktiv förvaltare av något jag tidigare tog för givet. Varje måltid har blivit ett investeringsbeslut. Varje promenad en amortering på min hälsoskuld. Jag slutar drömma om kursraketer och börjar istället värdera den låga men stabila avkastningen från en fiberrik kost.

Det är frustrerande, ovärdigt och djupt personligt. Och mitt i denna kamp, i detta motvilliga accepterande av min kropps nya, strama finanspolitik, inser jag med en blandning av sorg och klarhet att det är den enda affären som faktiskt betyder något. Att jag lyckas stanna kvar på plus-sidan i livets balansräkning.

Sluta känna och börja allokera

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sat, 05 Jul 2025 13:38:00 +0000

Tanken är förförisk. Nästan utopisk.

Tänk om allt, från det mest själsdödande excelarket och den gråaste måndagsmorgonen till den där efterlängtade semestern, kunde hanteras på samma sätt. Med samma grundkänsla av lugn förnöjsamhet. Tänk om man kunde eliminera det där gnagande motståndet mot plikterna och bara flyta genom dagen i ett tillstånd av välbehag.

Det är en vacker tanke. Och det är en av de sämsta investeringskalkylerna du kan göra för ditt eget liv. Oj, det sved kanske?

Problemet ligger i en fundamental missuppfattning av avkastning. Vi luras att tro att alla aktiviteter i våra liv ska ge samma typ av utdelning: det ska vara roligt. Det är som att kräva att en stabil, tråkig statsobligation ska ge samma explosiva adrenalinkick som en lyckad trade i en högriskstartup. Det är dömt att misslyckas.

Låt oss se på saken som en portföljförvaltare. Ditt liv är portföljen. Din tid och din mentala energi är ditt kapital. Varje aktivitet, så som jobb, städning, träning, slösurfande, hobby, är en tillgång.

Högrisk/Hög belöning: En fantastisk middag med vänner, en resa. Dessa ger omedelbar, högavkastande utdelning i form av roligt. Men du kan inte bygga hela portföljen på dem. Det är ohållbart.
Stabila kassaflöden: Det där excelarket, mötet som kunde varit ett mail, tvättberget. Utdelningen här är inte roligt. Utdelningen är ordning, lön, trygghet, ett fungerande hem. Att kräva att tvättberget ska vara roligt är att feltolka tillgångens hela syfte.
Underhållskostnader: Rensa avloppet, betala räkningar. Dessa ger ingen positiv utdelning alls. Deras funktion är att förhindra systemkollaps. Avkastningen är frånvaron av katastrof.

Fällan som den moderna må-bra-industrin gillrar är att vi ska försöka omprogrammera oss själva till att känna att avloppsrensning är förnöjsamt. Det är slöseri med mentalt kapital. Det är som att försöka intala sig att en förlustaffär egentligen är en vinst.

Den gemensamma nämnaren är inte känslan. Den gemensamma nämnaren är effektiv allokering av uppmärksamhet.

När du hanterar en plikt är målet inte att lura dig själv att det är kul. Målet är att minimera den mentala friktionen. Motstånd, prokrastinering och klagan är ren kapitalkostnad; du bränner din mentala energi utan att få något för det. Den mest effektiva strategin är att allokera 100% av din uppmärksamhet till uppgiften under en begränsad tid, få den gjord, och sedan omallokera ditt kapital till en annan tillgång. Gör det med precision, utan att döma. Städa för att få rent, inte för att uppnå nirvana.

När du sedan hanterar ett nöje, allokera 100% av din uppmärksamhet även där. Njut av din hobby utan det dåliga samvetet, den där läckande kostnaden, som viskar att du borde göra något annat.

Sluta utvärdera dina plikter på nöjesskalan. Värdera dem på deras unika avkastning. Förnöjsamhet är inte en känsla du jagar. Det är utdelningen du får från ett välskött och ärligt värderat liv. Det är den tysta tillfredsställelsen i att veta att din portfölj är balanserad, att varje tillgång fyller sitt syfte och att du, som förvaltare, har full koll på läget.

Efter tystnaden

noreply@blogger.com (Per Penning) — Thu, 03 Jul 2025 17:38:00 +0000

Det var i april 2023 som det sista inlägget skrevs. Sedan blev det tyst. Nu, när jag skriver detta, har det gått långt över två år. Tiden har en förmåga att bara springa iväg, oavsett om man vill det eller inte. Livet händer, och ibland händer det så mycket att orden tar slut. Energin sinar. Man hamnar i ett slags kaos där allt bara handlar om att hålla huvudet ovanför ytan.

Så varför skriver jag nu? Inte för att jag plötsligt har alla svar, eller för att livet har blivit enklare. Snarare tvärtom. Jag skriver för att jag måste. För min egen skull. Att teckna ned mina tankar har alltid varit ett sätt för mig att bringa lite ordning i röran. Att se orden på skärmen, svarta mot vitt, är som att ta ett steg tillbaka och betrakta kaoset utifrån. Det blir lite mer hanterbart då.

Jag har på olika sätt försökt hitta verktyg för att stilla sinnet. Landat i gamla visdomar, som stoicismen, som lär oss att skilja på vad vi kan och inte kan påverka. Och på senare tid, de tre principerna – tanke, medvetande och livskraft – som en påminnelse om att mina känslor kommer från mina tankar, inte från omständigheterna i sig. Det är ingen magisk lösning, men det är ett ankare i stormen.

Och en storm har det varit. Den mentala tröttheten efter att ha förlorat pappa, och samtidigt långsamt förlora mamma till demensens dimma, är massiv. Den äter upp orken inifrån. Man inser hur lite energi man har över till annat. Hur mycket av det som sker i livet, det som andra stressar upp sig över, i grund och botten är bagateller. En repa på bilen, en missad deadline, ett gräl om disken. Det betyder så lite i det stora hela.

Så här är jag nu. Tillbaka vid tangentbordet. Jag vet inte hur ofta det kommer att bli, eller ens vad nästa inlägg kommer att handla om. Men jag är här.

Och till dig som läser detta – oavsett om du följt med sedan starten eller precis hittat hit – så vill jag bara önska dig något. Att denna lilla stunds läsning kanske kan bringa dig en uns av glädje. Eller ett välbehövligt avbrott i din egen vardag. Kanske till och med ett gnutta lycka? Eller, om det är vad du behöver, en tår eller två.

Allt är välkommet. Livet är ju allt det där, på en och samma gång.

Tomrummet

noreply@blogger.com (Per Penning) — Thu, 03 Jul 2025 17:21:00 +0000

Ibland slår det mig när jag minst anar det. När jag rensar i garaget och hittar en gammal verktygslåda. Hans verktygslåda. Doften av olja och metall blandas med en våg av minnen, och för en sekund är han där igen, med sitt lugna leende och sina starka, trygga händer. Men bara för en sekund. Sedan sköljer verkligheten över mig igen. Tomrummet.

Sorgen efter pappa är en sak. Den är skarp och tydlig, som ett ärr som alltid kommer att finnas där. Man lär sig leva med den, bära den med sig. Det är en sorg över något som har varit, en avslutad historia fylld av minnen som man kan plocka fram och vårda, även om det gör ont.

Men det finns en annan sorg som jag bär på. En som är mer smygande, mer diffus, och på många sätt svårare att greppa. Sorgen över mamma. Demensen är som en tjuv om natten, som långsamt och metodiskt stjäl bit för bit av den person hon en gång var. Det är en långsam farväl, utsträckt över år, där man förlorar henne lite i taget. Glädjen i hennes ögon när hon ser mig byts ibland ut mot en förvirrad blick. De gemensamma minnena, själva grunden vi byggt vår relation på, bleknar och försvinner in i en dimma.

Det är en märklig känsla att sörja någon som fortfarande lever. Att se en skugga av den man älskar och samtidigt minnas den fulla, levande människan. Man fastnar i ett limbo mellan då och nu, mellan minnenas klarhet och nuets förvirring.

Det får mig att fundera över vad som egentligen utgör en människa. Är det våra minnen? Våra relationer? Vår förmåga att känna igen våra nära? När allt det skalas bort, vad finns då kvar? Jag har inget svar. Jag vet bara att jag håller fast vid de små glimtarna av igenkänning, de klara ögonblicken, hur sällsynta de än blir.

I allt detta mörker försöker jag hitta fotfästet. Precis som med ekonomin handlar det om att bygga en buffert, inte bara av pengar, utan av mentala och känslomässiga reserver. Att vårda de goda minnena, både av pappa som han var och av mamma som hon var. Att finna styrka i nuet, i min egen lilla familj. För livet går vidare, oavsett hur mycket man vill pausa och spola tillbaka. Och det enda man kan göra är att försöka navigera vågorna så gott man kan, även när det känns som att man drunknar.

Till påska

noreply@blogger.com (Per Penning) — Mon, 10 Apr 2023 14:30:00 +0000

Jag fann att min penna saknade inspiration ett bra tag tillbaka. Nu petar jag fram en ny text, mest för min egen skull, i en långhelg som varit ljuv i solsken och vårförhoppningar. Även om jobbet pockar på imorgon och dessutom är i en intensiv fas vill jag gärna tro att det fortsatt blir bra dagar. Så vad kastar jag fram för innehåll? Tja, inte mycket mer än min egen uppföljning i privatekonomin.

Jag och frugan arbetar fortsatt heltid, vi är inne på våra femtiosjätte år och allt som kallas karriär är lagt på hyllan. Vi bor och vi lever ganska enkla liv utan stora utsvävningar och med en alltmer begränsad försörjningsbörda då barnen flyger ut, ett efter ett. Att vara nöjda i det lilla, i vardagen och utan saknaden av konsumtionshets är mer planen att inte hamna i ekonomisk onåd än att äga och administrera ting. Vi vill ha det bekvämt, absolut, då tiden är vår mest väsentliga tillgång, den där tiden som vi inget vet om hur länge den räcker till.

Vi sparar och amorterar sammantaget 25 procent av våra inkomster, där har vi satt en väl fungerande gräns. Det sparas i Lysa, vissa väl utvalda fonder och i investmentbolag. I backspegeln blev 2022 ett förlorat år avkastningsmässigt med reellt minus på en halv miljon kronor med fastigheten inräknad. När jag zoomar ut planen, som löper från 2011 till 2029, kan jag rycka på axlarna - 1 324 procent upp är prima vara.

2023, som passerat med ett kvartal, har inte direkt rosat kassakistan så här långt, men med tanke på hur eländig vår värld är dessa dagar ter det sig som bagateller. Vi har mat på bordet, behöver inte gå från hus och hem, är förhållandevis friska och har barn som är detsamma och dessutom kloka och fina människor. Vad kan man väl önska sig mer?

Att göra ett nedslag i en månad, jag väljer väl april, är alltid intressant. Det finns lite olika månadsmål. Ett är att avkastningen måste nå 0,4 procent per månad över tid, något jag förhållandevis ofta når. Just nu skriver jag dock av förluster som jag realiserar i sämre investeringar, så som SBP Nordic och Trine. Även bolånen ska krympa månatligen med 0,3 procent. Det finns också ett kapitalmål som i nuläget prognostiseras till december 2026, ett mål som jag gärna vill slå, och ett kvotmål mellan skuld och kapital, fastigheten undantagen, som nu ligger på 2028 och april månad, som ska vara 100% eller om man så vill - break even.

I förgänglighetens tidevarv - alla mål är just bara mål. Ta hand om er.

Livslögner

noreply@blogger.com (Per Penning) — Tue, 28 Jun 2022 07:37:00 +0000

Min sommar är här tillsammans med fågelsång, humlesurr och ett hopp kring att livet alltid tar sig vidare. Med femtiofem somrar i ryggen har jag byggt viss livserfarenhet. Inom vissa områden har insikterna kommit sent medan i andra ser jag mig ligga före. Som vad, kanske du då undrar?

Jo, att relationer är viktigare än det mesta. Att problem oftast inte är värda mitt fokus. Att den tid som varit inte är nu liksom att framtiden aldrig kommer att existera. Att min kropp och min själ är ett. Att varje dag är så mycket värd att den inte kan tillåtas att besudlas med oro, ångest eller andra dåliga tankar. Att jag har ansvar för allt jag företar mig och att ingen annan, oavsett, styr mina reaktioner. Och viktigast av allt - jag har insett att de allra flesta av de jag känner inte hittat ovan insikter än och att de heller inte går att lära ut. Visdom kommer inte flygande ur tomma intet utan av erfarenheter som kombineras med insikter och lärande.

Sena insikter då? Vad kom jag på alldeles för sent? Jo, mitt egenvärde, min självkänsla, min självbild och mitt självförtroende. Sådant knöt jag ihop till att jag inte var speciellt bra som människa. Och jag reagerade därefter och både mitt inre och yttre signalerade detta till omvärlden. Jag blev nervös, orolig och stressad. Behovet av att överbevisa, ironisera och verbalt trycka till andra blev en daglig arbetsuppgift. Mitt liv var begränsat av, på egen hand, välbyggda sanningar och regelverk kring hur jag behövde påverka min omgivning för att må bra. Och allt detta är inget annat än livslögner.

Livslögner är ett gift som du själv producerar i din kropp. Sprunget ur tanken som i sig är inget alls. Den själsliga och kroppsliga reaktionen låter inte vänta på sig. När livslögnen slutligen accepteras av dig har du byggt dig ett fängelse. Men det finns ett klart lysande hopp här - att livslögnen är inget alls utan tankens konstruktion. Du blir vad du tänker om du ger tanken kraft.

Jag lärde mig till slut att förstå men först efter nästen femtio levnadsår. Jag är inte vad jag tänker. Jag är den som tänker, inget annat. Allt, precis allt, som är sprunget ur tanken är hittepå. Glada tankar, ledsna tankar, destruktiva tankar - alla är de noll och intet. Insikten i detta skapar ett levnadslugn. Det går inte att styra tankar men det är egentligen ganska enkelt att låta dom vara, låta dom passera om jag väljer att göra det. Vad du tänker har inget med dig att göra, detta är en sanning även om det ter sig underligt.

Jag blir fortfarande arg, ledsen och glad - precis som förut. Men jag har insikten i vad tanken är. Tanken är en konstruktion ur inget alls som blir en urkraft när jag ger den uppmärksamhet, I denna insikt kan jag då välja om jag ska ge den min energi eller inte. Det är magiskt men samtidigt så enkelt.

Så många människor lever i sina livslögner helt ovetande om sitt eget fängelse. Alla dessa människor som intalar sig att de är så himla många olika saker. Men allt det som kommer efter 'jag är..' hindrar dig, begränsar dig. Det finns bara en sak som är sant med 'jag är'. Och det är att 'jag är den som tänker'.

Låt inte dina tankar styra ditt liv. Bortom tanken finns du, den riktiga du, den omedvetna livskraften som bara vill dig väl. När tanken bleknar bort kommer det inre lugnet fram och alla dina sinnen förstärks. Du blir inte passiv, tro inte det. Det kommer att dyka upp saker och ting du vill göra eller säga. Och utan tankens makt är du fri från alla livslögner.

Misströsta inte. Det tar oftast lite tid att avslöja väl förankrade livslögner. De vill dra dig tillbaka och hindra dig. De har dock inga fler kort på hand än att försöka övertyga dig. Så syna korten - vad är du, livslögn? Jo, en tanke. Vad är du tanke? Jo, inget alls, en flyktig illusion. Samma frågor till varje livslögn och du har snart 'hittat dig själv'. Mig själv? Ja, vem är det som letar? En paradox. Du kan inte hitta dig själv för du är redan här, och letar efter dig själv, kanske.

När du låter tankarna vara, kan du må dåligt då? Nej, är min insikt. Men du kan må väldigt, väldigt bra.

I delar

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 19 Jun 2022 11:02:00 +0000

Sommar.

En magisk plats oavsett årstid. Ljus i ljus, liv i grönska, extas bland varelser, förhoppning och ibland infrielse. Bråttom att fånga den, förgängelsen. Den rinner från oss men nu, just nu, är vi mitt i den och låter oss berusas, insupa doften och ta den tillvara i våra sinnen. En stund av hågkomst vid sommaren i vinterns mörka dvala.

Några veckor till semester. Per jobbar på men är i tanken redan ledig. Glad för att ha ett jobb. Pengarna glädjer inte lika mycket. Allt har blivit påtagligt dyrare och fonder av alla de slag har tagit rejält med stryk.

Tittar och förfasas. Håller dock fast vid min plan. Spara, spara och spara varje månad. Se hur det minskar likväl. Och sparar igen. Att kliva av och tro sig bli en vinnare genom att gå in igen senare talar all statistik mot. Det fungerar inte och det är jag medveten om. Så spara på, Per, och fortsätt att förfasas. Tills en dag då det vänder.

Köp dyrt, sälj billigt, upprepa tills du är pank. Det är receptet när man försöker att vara smartare än marknaden. Jag är det inte och sannolikheten att du är det är försvinnande liten. Att ha alla sina pengar i marknaden över tid, undantaget de du behöver här och nu till annat, är ett vinnande koncept. När börsen faller, köp mer. När börsen står still, köp. När börsen stiger, köp lite till. Småtråkigt men en vinnande långsiktig strategi. Du kan inte förlora med ett månatligt sparande.

Därmed inte sagt att det är skoj just nu. Sparande och investerande ska heller inte vara en hobby. Ju mer du tittar desto större risk att du petar i kakan och den jäser inte som den ska. Vill du spekulera så gör det, men inte med mer än tio procent av kapitalet. Det är mitt råd.

Hittills i år har jag förlorat motsvarande en bättre begagnad sportbil. Nu håller jag på att köpa tillbaka den i delar fast billigare.

Det blir bra

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 02 Jan 2022 10:51:00 +0000

Ja, dessa ständiga mål och tillhörande tillkortakommanden. Känner du igen det? Mål för mig tenderar att flyta ut i ambitioner, målsättningar eller rent önsketänkande. Eller varför inte ett ifrågasättande?

Alla andra kickar på sina bollar medan jag tvekar. Varför detta mål? Är det ett bra mål? Är det ens ett mål? Vilken är meningen med min färd? Meningslöst, jag går hem.

Kanske det räcker med att det är roligt? Strävan i sig kanske är rolig? Om jag når målet, är det kul? Om jag missar målet, vem bryr sig? Ingen annan iallafall.

Nyårslöften är ju väldigt ur mode så det struntar jag i. Så jag förmodar att mål för mig måste motivera mig och inte min omvärld. Det finns så mycket behov av bekräftelse därute i vida världen som jag inte är en del av. Så jag måste saker för min egen skull och inte för laget, även om det är bra om något positivt spiller över på andra.

Hälsa är viktigt. Jag vill må bra. Det är ett bra mål. Så 2021, här kommer jag. Jag bakar en kaka av lite bättre fysik, lite lägre vikt och lite bättre kost och fysisk träning. Det blir bra.

Pengar är viktigt. Jag vill ha pengar så jag inte behöver tänka på dom. Så den resan fortsätter. Mål med sparande, kapitalförvaltning och när jag har nog med slantar. Det blir bra.

Relationer är viktigt. I år ska jag vara snäll. Och omtänksam. Inlyssnande. Människan är självupptagen och i behov av att synas, vara i centrum, få en uppmuntran, en klapp på axeln och kanske en kram. Det är ett enkelt mål. Allt det här är gratis, kostar inget alls och är lätt att göra. Extra lätt för mig som är obehagligt cynisk och inte tror på medmänniskornas välvilja utan baktankar. Å andra sidan uteblir besvikelserna. Så jag gör detta i år. Det blir bra.

Så nu har jag köpt vitaminer. Och gjort en sparplan. Och bitit mig i tungan. Per blir en vinnare i år!

Årssummering 2021

noreply@blogger.com (Per Penning) — Fri, 31 Dec 2021 11:30:00 +0000

Ett år passerar, ack så lätt och flyktigt. Dag läggs till dag och blir till månader och ett år. Ju äldre jag blir desto snabbare tycks tiden passera. Pandemin har dessutom satt många saker på paus och avvaktan vilket i sig inte berikar dagarna. En och annan mental kris vill gärna göra sig gällande. Jag funderar nog för mycket men sådan är min natur.

Ekonomi är fortsatt ett glädjeämne, i allt annat. Kapitaltillgångarna lyfte med 28 % och skulderna sjönk med 3 %. Vi lånade upp en rejäl slant från banken för att vidare investera, dessutom. Under året fyller vi 55 år och kapital är viktigare än obefintliga lån. Belåningen på bostaden ligger på lite drygt 50 % så det är i sin ordning.

Jag började löneväxla en rejäl slant under året, liksom frugan. Målet är fortsatt med lätthet kunna sluta jobba, om vi så önskar, vid senast 62 års ålder. Numera trivs jag dock utmärkt på jobbet.

Äger i stort sett bara fonder via Lysa och Savr men en klart lysande stjärna är jag glad att jag behöll. Spiltan har levererat och nått nya fantastiska höjder. En fiktiv höjning av boendets värde kan också bokföras men det glädjer mig inte så mycket - man måste bo någonstans och höjda priser gagnar bara staten.

Pensionskapitalet ökade med 9 % och har nästan nått 5 miljoner. Premiepensionen vilar i AP7 Såfa.

Målet för 2022 är 12 % i kapitalförbättring och 3 % i skuldlättnad.

Nu är det dags att stryka finskjortan. Du, som mot förmodan läser detta inlägg, önskar jag ett Gott Nytt År och levnadsglada dagar. Livet är kort och ingen dag bör försakas.

Månadssummering 2020 juli

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 02 Aug 2020 07:04:00 +0000

Lata dagar och ett avsiktligt avståndstagande från datorer, mobiltelefon och sociala medier. Inser att de senare inte är så bra för mig. Så som en modern människa men med stoiska funderingar är det också helt rätt - det finns så oerhört mycket som jag inte ska lägga tid på och där innefattas allt det jag inte kan påverka. Och de sociala medierna innehåller essensen av mänsklig dumhet som kan göra mig upprörd helt i onödan. Jag fann så mycket tid över utanför denna sinnessjuka värld.

Oavsett så har tiden förflutit och juli månad inleddes med ett par arbetsveckor och avslutades med semesterdagar i lättjans tecken. Inga längre semesterresor utan mycket bara vara i vår egen del av världen. Lönerna kom in med ett rejält överskott och semesterersättning som garnering. Ett långsiktigt sparande på 13% och totalt på 22% blev ett något magert resultat. Återigen en negativ avkastning på Sunny Days™ på 0,61% och uppgången totalt stannade på 0,39%. Sedan årsskiftet ligger förändringen på 9,17% totalt. Jag summerar det som en trött och avmätt sommarmånad.

Loan Days™ sjönk inte alls eller extremt lite. 194 kronor lägre belåningen i sin helhet! Sedan årsskiftet är belåningen ned med 0,96% och det är skrattretande lite.

Ytterligare en mindre förbättring på Pension Days™ som ökade med 0,17%. Tappet sedan februari är fortfarande inte inhämtat och det ser svårt ut att ens göra det under resterande av året.

Vårt totala kapital skulle med dagens leverne räcka tills den 9 augusti 2021. Enligt månadsuttag är räckvidden just nu 46 månader.

Familjen Penning är inga extremsparare utan vi lever gott. Samtidigt kan vi spara mer än 20% av våra inkomster utan att blinka. Vi har under sommaren träffat en del vänner som trots inkomster som överträffar våra har svårt att spara. Jag har aldrig vågat fråga vart alla pengar tar vägen.

Därmed stänger vi boken för juli månad i nådens år 2020.

Inteckning

noreply@blogger.com (Per Penning) — Sun, 12 Jul 2020 11:03:00 +0000

Inkomster kommer i det skilda lag. Även om lönearbete inte längre är så modernt eller populärt är det likväl ändå så som det stora flertalet får sin inkomst. Hur var och en sedan värderar dessa pengar är också synnerligen varierande - det är nog så att vi tenderar att inte se slantarna så värdefulla som de borde vara. Vi lägger ned så mycket av vår korta levnad i detta förvärv. Kortsiktig tröst erhåller alltför många kronor är min uppfattning.

Att köpa något för dina pengar är inget fel. Inte så länge du äger dina slantar. Lön som du fått. Pengar du har. Lite sämre är kreditköp som tenderar att gå överstyr. Av någon anledning är det lättare att köpa för framtida inkomster än av de pengar du redan har. Krediter är å andra sidan inget problem så länge du reglerar inköpen innan de börjar kosta dig ränta. Så gör vi själva i familjen Penning där jag och frun har vars ett kort där alla löpande inköp görs. Vi får också lite bonus på det hela.

Men sedan har vi inteckningarna av framtida inkomster över tid. Inköp som du gör där du tecknar ett kontrakt - det kan vara bostaden, en personbil eller någon kapitalvara. Den sammansatta bilden är att du köper något som du sedan delbetalar enligt en överenskommen plan och som nästan alltid innehåller en räntekonstnad. För varje sådan inteckning äts en bit av din månataliga inkomst upp.

Låt oss ta en personbil som exempel. Ett billån där du amorterar femtusen kronor per månad samt en räntekostnad utslagen över amorteringstiden. I ett sådant scenario kanske du intecknat 5 500 kronor per månad i tre år.

Att köpa en bostad är en inteckning. Du amorterar och betalar ränta och det äter upp en del av ditt löneutrymme. Många ser sin bostad som en investering, något jag själv inte gör, och ser en värdeökning som något som man kan låna än mer pengar på. Oavsett så är en sådan ökad belåning ytterligare en tårtbit som äts upp i din lönekaka och det blir mindre över till annat.

Studielån är också en inteckning. Du lånar till ditt uppehälle under studietiden och amorterar sedan med en ränta under många år. Även om studier kan ses som en god investering i många fall är det likväl en inteckning av din inkomst månatligen.

Det finns ytterligare inteckningar som inte ter sig lika uppenbara. Allt från det månatliga busskortet till livsmedel. Allt är en inteckning i varierande grad. Du måste äta och något kostar alltid även det. Genom att föra kassabok får du en uppfattning av varje kostnads inteckningsgrad i genomsnitt. För vad blir över efter att du betalt alla inteckningar?

Jag är av den uppfattningen, efter gedigna empiriska studier, att ju färre inteckningar desto roligare i vardagen!