Hemska ormar och fula gubbar – mitt barnaliv, mina tårar, mitt blod

Yvonne har gjort något oerhört modigt med denna bok. Hon har gått tillbaka i sin barndom och berättar en hemsk historia om övergrepp och misär.

Jag förstår vad som har krävts av Yvonne för att göra detta.

Detta är en bok som verkligen berör och väcker till eftertanke. Boken kommer att kunna hjälpa andra i samma situation.

Hur är det möjligt att göra dessa övergrepp?

Hur har detta kunnat ske utan att någon vuxen har ingripit?

För de allra flesta är det fullständigt obegripbart hur man kan förgripa sig sexuellt på barn. Man kan inte ens tänka sig detta. Det är svårt att ta till sig.

Många förövare klarar sig därför att människor är rädda, skäms eller inte orkar ta tag i det hela.

Det är fel! Vi måste kunna prata öppet om sådana här saker för våra älskade barns skull!

Alla barn har rätt till en trygg och säker uppväxt fylld med glädje och kärlek. Det är en del av deras mänskliga rättigheter.

Det ställer stora krav på oss vuxna. Vi måste kunna lyssna på våra barn!

Ett barn måste alltid ha en vuxen person de kan lita på och prata förtroligt med.

Tack, Yvonne för din insats för att hjälpa andra barn i samma situation.

Fler får nu modet att kunna berätta sin historia!

Ps. Jag kan inte hjälpa att jag slås av en annan tanke: ”Undrar hur många barn får en diagnos och blir satt på psykpiller utan att få möjlighet att hitta källan till sin smärta och berätta sin historia”. Ds.

Se hennes hemsida här:
www.hemskaormar.org

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Jag saknar faktiskt ord för att beskriva Mikael och hans berättelse om sitt liv. Fantastisk! Enastående! Imponerande!

Mikael är en stor människa som har skrivit en fantastisk bok, som alla människor bör läsa!

Boken berör, påverkar och förändrar människors liv.

Från hans hemsida:

”Mikael Andersson var dömd till ett liv på institution när han föddes armlös och benlös i mitten av sextiotalet. Följ hans väg, från barndomens kamp mot kropp och fördomar, till idag då han är framgångsrik föreläsare, gift trebarnsfar och egen företagare.

I en mycket personlig berättelse får vi en inblick i vad som fört honom framåt i livet;
betydelsen av drivkraft, aktiva valoch eget ansvar. Om hur han tidigt bestämde sig för att leva ett självständigt liv, att leva fullt ut, och steg för steg lärde sig hantera såväl fysiska som självskapade begränsningar.

Idag har Mikael Andersson uppnått många av sina drömmar. I Armlös, benlös men inte hopplös får vi möta barnet som var nära att ge upp, människorna som aldrig slutade tro på det till synes omöjliga, och tankens enorma kraft.”

Se hans hemsida här för att beställa boken.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Vad DU kan göra NU för att hjälpa till att minska användningen av elchocker i Sverige?

Alla kan alltid göra någonting!

Man måste bry sig och protestera när man tycker att något är fel. Det krävs inte mycket om alla hjälper till.

Läs fakta om elchocker i Sverige här.

Min dröm är att ingen person skall tvingas till att få elchocker mot sin vilja. Inga elchocker skall ges till barn, äldre eller gravida kvinnor.

Vidare är min dröm att en oberoende icke-psykiatrisk kommission skall undersöka och bringa fullständig klarhet i hur många elchocker som ges i Sverige, resultaten och skadeverkningar.

Denna kommission skall öppet och uppriktigt lyssna på och undersöka alla vittnesmål och synpunkter på ECT från alla grupper och personer.

Alla personer som fått ECT skall kunna vittna och berätta sin historia inför denna kommission under trygga och säkra former med fullständig förståelse och anonymitet.

Det kommer att innebära slutet för elchockerna i Sverige.

Det kommer också att leda till en offentlig ursäkt och skadestånd till de personer som har blivit skadade av elchocker.

Vi måste värna om dessa patienters fulla mänskliga rättigheter.

Alla förändringar i världen har skett därför att modiga människor har höjt sin röst! Är du modig?

Låt oss höja vår röst och protestera!

Steg DU kan NU göra för att minska användningen av elchocker!

Detta är de enkla steg som alla kan göra för att se till att användningen av elchocker minskar i Sverige.

Stegen är inte speciellt svåra eller krävande, men de skall göras. Om vi alla gör dessa steg så kommer opinionen bli så stark i Sverige att läkarna och psykiatrin inte har en chans.

Men då måste DU göra dessa steg. Helst så snabbt som möjligt. Du behöver inte göra alla eller speciellt bra, men det viktigaste är att GÖRA NÅGOT!

Läs och gör dessa steg!

1. Ta gärna mailkontakt med mig: peterularsson@gmail.com. Se även min hemsida här: peterularsson.se
2. Informera dig ordentligt om situationen med elchocker. Här finns artiklar och länkar du kan läsa: Artiklar om elchocker.
3. Bestäm dig för att inte acceptera att elchocker används som en ”behandlingsform”. Bestäm dig för att hjälpa till att avskaffa elchockerna i Sverige. Till en början till gravida, barn, äldre och under tvång.
4. Skriv på protestlistan mot elchocker: Protestlista mot ECT. Jag skickar den regelbundet till politikerna i regering och riksdag.
5. Få andra att skriva på denna protestlista.
6. Länka till protestlistan från din blogg eller maila den till dina vänner.
7. Om du har blivit skadad av elchocker eller psykiatri, skriv ner din fulla historia från början till slut. På så sätt hjälper du dig själv, du hjälper andra och du hjälper till att reformera psykiatrin. Du kan naturligtvis vara anonym. Kontakta mig så kan jag hjälpa dig.
8. Anmäl de skador du har fått av psykiatrin. Kontakta mig så hjälper jag dig. Det kvittar hur länge sedan det var.
9. Har du sett andra bli skadade av elchocker eller psykiatrin? Kontakta mig.

Obs! Det är till ovärderlig hjälp om du skriver ner och berättar din historia. Lika värdefullt är det om du anmäler det som du har råkat ut för! Det är inte skamligt och du behöver inte vara rädd för att bli indragen i psykiatri igen.

Elchockerna får fortsätta och öka i antal i Sverige därför att folk anmäler inte och vi protesterar inte tillräckligt hög. Låt oss ändra på detta!

10. Gå med i Facebook-gruppen ”Vi som inte gillar att användningen av elchocker ökar kraftigt i Sverige”.
11. Sprid gruppen till dina vänner. När vi är riktigt många så kan vi få politikerna att lyssna ännu mer på oss!
12. Diskutera elchocker på olika forum. Sprid dina åsikter och de fakta som finns om skadorna efter ECT.
13. Skriv insändare till olika tidningar. Säg din åsikt om elchocker! Kontakta mig för råd och tips.
14. Skriv en artikel eller berättelse som jag kan publicera på min hemsida. Den når då några tusen läsare i veckan.
15. Blogga och berätta vad du tycker om elchocker. Har du ingen blogg? Kontakta mig så kan jag hjälpa dig.
16. Maila till socialministerna och berätta vad du tycker om ECT. Kontakta honom här.
17. Skriv till dina andra politiker och säg din åsikt om elchocker. Se deras emailadresser här.
18. Se programmen från Uppdrag Granskning om elchocker. Visa dem för familj, släkt och vänner. Program 1 och program 2.
19. Prata om riskerna med och skadorna efter elchocker med familj, släkt och vänner så att ingen väljer denna ”behandling”. Är vi tillräckligt många som fortsätter att prata om farorna med ECT till tillräckligt många människor så kan vi minska antalet elchocker i Sverige!
20. Lyft fram alternativa behandlingar istället för psykiatrins droger och elchocker.

Alla ovanstående steg har jag själv gjort och gör regelbundet. Det behövs naturligtvis fler som hjälper till!

Vad kan vi mer göra?

Kommentera gärna och ge andra förslag på vad vi kan göra för att minska användningen av elchocker i Sverige.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

En läsare skickade mig denna intressanta artikel.

Läs och begrunda…

Jag har stor erfarenhet av mycket när det gäller psykvård. Inte minst har jag sett en skrämmande äldreomsorg som man nästan kan kalla för ”ättestupa igen”. Vart är vi på väg?

Äldre människor blir förvirrade mer eller mindre, men om dom får kärlek och tålamod från de som hjälper dom, då blir dom bättre! Det handlar också om att en attitydförändring bör snart manifesteras med råge. Det är så trist med inställningen, ”det blir bara värre”, ”det går bara nerför” osv. Vi är inne i en förändring där livslängden ruckas i rejält, det kommer bot och bättring för många svåra krämpor inom några år, tror jag. Även åldrandets gåta kommer troligen att lösas, till en del i alla fall.

Bara att ge äldre den näring dom behöver, har vi inte uppnått ännu! Fullproppade med mediciner för ingen orkar ta hand om dom, det är den sanna verkligheten, tyvärr. Nej, fram för ett lagförslag snabbt som attan, de som vill ta hand om sina äldre hemma, låt dom göra detta och få ersättning för det. Det är skrämmande att vi inte har detta redan infört i vårt land. Utomlands tar dom hand om sina gamla på ett helt annat sätt än vad vi gör här. Då menar jag den medkänslan och kärleken som finns inbyggt i många kulturer. Sen brister det säkert i mycket annat, men vi bör lära av varandra jorden över.

Psykvården har mycket att lära när det gäller alternativa metoder. Bara att ge näring och mat som stärker istället för stjälper, borde ju vara en självklarhet inom våra sjukhus. Har sett med egna ögon hur stor förändring det blir bara genom att byta ut det vita sockret mot rörsocker eller råsocker. Att byta vitt mjöl mot lite grövre mjöl, t.ex. dinkel.

Kan inte hjälpa att ta upp ordet, sjukhus, borde det inte heta friskhus?

Ja, ja mycket klagan leder ingen vart, men vi bör alla påverka genom efterfrågan. Titta på våra Apotek, det blir jag glad över, så mycket alternativa produkter det finns där nu. För 20 år sedan hånskrattade en läkare mig rakt upp i ansiktet, när jag nämnde Kan Jang, nu ser jag att det finns på våra Apotek. Ett plus, verkligen!

Massage och andra fina metoder, som cranio sacral, taktik stimulering m.m. finns och kommer säkert mer och mer som en del av rehabiliteringen för många.

Medkänsla och sunt förnuft, det kostar inget, men så effektfullt det är.

Sist en sak som jag stött på många gånger, jag är utbildad kurator och jobbar via nätet. Många skriver och berättar när dom mist sin ”äkta hälft”, att dom känner hans/hennes närvaro, det känns bra och sorgen blir inte så överväldigad. Snälla alla ni som jobbar inom sjukvård o psykvård, låt människorna ha detta, tag inte ifrån dom detta. Jag själv har mediala förmågor och är tvärsäker på att vi bara ”går över” till en annan dimension när vi s.k. dör.Jag begär inte att alla i psykvården skall tro på detta som jag gör, men snälla ta inte detta ifrån en människa som mår bra utav detta. Jag har haft flera som säger att dom blivit trakasserade av kuratorer på sjukhus för dom tror så här. Då skrivs det ut ”piller” för detta, när det är ett bekräftande människan behöver. Eller åtminstone en rättighet att få tro på vad dom känner!

God fortsättning på 2010, låt oss hoppas på att detta året blir ett förändringens år inom psykvården i Sverige. Monica Ardenmark www.ardenmarks.se

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Jag är full av beundran för Lisbeth Pipping.

Hon har överlevt en väldigt besvärlig tid som barn och nu skapat sig ett fint liv.

Lisbeth har gjort stora berömvärda insatser för barn i liknande situation som hennes.

Hon har även gjort fina insatser för att få bukt med mobbingen bland barn och ungdomar.

Lisbeth visar ett starkt mod, en rakhet och ärlighet som imponerar och en stor kärlek och omsorg till barn.

Kärlek och stålull

”Lisbeth Pipping är författaren bakom självbiografin ”Kärlek och stålull – att växa upp med en utvecklingsstörd mamma”.

Min barndom var full av slag och psykisk misshandel. Jag var alltid rädd, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Rädd för min mamma, rädd för mina klasskamrater, rädd för han som utnyttjade oss, rädd för allt. Det fanns nästan ingen trygghet att finna i min barndom.

Jo, det fanns en plats där jag kunde känna mig trygg, även om det tog tid att våga vara trygg hos mina sommarföräldrar. Deras gård var en oas. Där fann jag en trygghet under de sommarveckor jag bodde långt bort från mamma. Men det var bara de där sommarveckorna.

På ett mycket starkt och gripande sätt berättar Pipping om sin barndom och hur hon trots svårast möjliga utgångsläge lyckades skapa sig ett bra liv. Sedan 13 år tillbaka bor Pipping i Alingsås är gift och har två barn. Hon forskar på Göteborgs universitet om utvecklingsstördas föräldraskap och är en mycket uppskattat föreläsare i frågor som rör utvecklingsstördas föräldraskap.

Lisbeth Pipping har föreläst i ämnet vid en mängd konferenser och har även medverkat i radio, TV och tidningar.”

Du kan beställa hennes bok Kärlek & Stålull på hennes hemsida.

Se hennes hemsida här.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Dramatisk berättelse om hur Ingela lyckats komma tillbaka till livet efter en mycket svår barndom och uppväxt.

Jag fascineras av hennes viljestyrka, som tar henne igenom hinder efter hinder mot ständigt nya mål.

Titel på berättelsen är suverän: ”Jag kan för jag vill”.

Vi har alla något att lära av henne!

”Genom att skriva en bok om sitt liv har Ingela Hillblom gjort upp med skammen över ett missbruk och över att förlorat två av sina fyra barn. Ingela berättar om hur hon har gjort för att komma tillbaka till samhället och gå in i mammarollen igen. Kampen har varit lång och stenhård, MEN det går om man bestämmer sig, JAG KAN för JAG VILL…….”
Beställ gärna boken här.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Stort tack till Uppdrag Granskning som belyste problemet med elchockerna i Sverige i två uppmärksammande program.

Du kan se programmen här:

http://svtplay.se/v/1776561/uppdrag_granskning/del_13_av_16

http://svtplay.se/v/1787798/uppdrag_granskning/del_14_av_16

Många människor vittnar om sina skador från elchocker. Användningen av ECT har kraftigt ökat i Sverige de senaste åren – ca 50 000 / år – till en punkt där vi är värst i världen.

Dessa människor måste få upprättelse och skadestånd.

Skriv på protestlistan mot elchocker!

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

God fortsättning på 2010!

Jag har nu skickat iväg nedanstående skrivelse till alla våra politiker i regering och riksdag. Den har även gått till Socialstyrelsen, Uppdrag Granskning och några betydande journalister.

Vår grupp på Facebook har hundratals medlemmar – vi siktar på 1000 medlemmar inom kort!

Inom någon vecka kommer en ny artikel skrivas och skickas till alla tidningar i Sverige. En hemsida bara om elchocker kommer att sättas upp – www.elchocker.se – där alla vittnesmål, fakta och svar angående elchocker kommer att publiceras.

Problemet med den ökande användningen av elchocker i Sverige måste hanteras. De drabbade skall få upprättelse och skadestånd!

Hör av dig till mig om du vill hjälpa till. Alla krafter behövs!

Skriv på protestlistan mot elchocker.

Till Sveriges Regering och Riksdag

Hej!

Jag heter Peter Larsson och bor i Malmö sedan några år. Född i Skåne och svensk medborgare sedan födseln.

Är inte politiskt aktiv men mycket intresserad av alla frågor som rör mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter på alla plan.

Skriver till dig nu i din roll som lagstiftare och beslutsfattare i Sverige. Jag hade uppskattat mycket, om du ville läsa och besvara detta brev.

För några år sedan blev jag personligen medveten om problemet kring elchocker / elbehandling. Detta ledde till att jag startade en protestlista på internet och fick kontakt med mängder av människor som har blivit drabbade.

Dessa människoöden berörde mig djupt.

Jag skriver så här i inledningen till protestlistan:

”Detta är en protestlista mot den accelererande användningen av elbehandling / elchocker / ECT i Sverige. Upp till 50 000 st elchocker ges nu om året! Flest i världen per capita. Känner folk till detta?

Peter U Larsson, medmänniska, fyrabarns-pappa, medlem i Amnesty, Kommittén för Mänskliga Rättigheter och Röda Korset.”

Se hela protestlistan här:
http://www.peterularsson.se/protestlista-mot-anvandningen-av-el-chocker-ect-electro-convulsive-therapy-elbehandling/

I denna artikel har jag samlat några av de vittnesmål jag har fått:
http://www.peterularsson.se/manniskor-som-har-blivit-skadade-eller-fordarvade-av-elchocker-ect/

För någon månad sedan uppmärksammade Uppdrag Granskning elbehandling och problemen kring dessa i två program. Programmet lyckades belysa att patienterna inte har fått korrekt information från läkarna. De har inte fått informationen att de riskerade bestående minnesskador efter elchockerna. Programmet visade flera fall där patienter har blivit skadade av elbehandlingen.

I flera tidningar runt om i Sverige har människor stigit fram och berättat om sina skador från elchocker.

Detta är människor som har fått sina liv förstörda. Vem bär ansvaret till detta?

Jag skulle vilja ställa nedanstående frågor till dig som politiker i Sverige.

Det finns bevisligen och uppenbarligen många människor som hävdar att de har blivit skadade av elchocker. Hur ser du på alla dessa vittnesmål om skadorna efter elchocker?

Varför skall Sverige behöva vara världledande vad det gäller att använda elchocker? I flera länder är denna behandling förbjuden eller används ringa. Vad ligger bakom den kraftiga ökning som har skett den senaste tiden?

Hur många elchocker planerar psykiatrin att ge i Sverige varje år? 100 000? 1 miljon? Finns det någon gräns där du skulle reagera?

Enligt Uppdrag Granskning har läkaren brustit i sin information till patienterna. Risken för bestående minnesskador efter elbehandlingen har inte förts vidare till patienten eller till anhöriga. Hur ser du på detta?

Tvångssteriliseringen pågick i Sverige fram till år 1975. Läkarna hade då under tvång steriliserat tusentals svenskar i stort sett för att rena den svenska rasen. En statlig utredning (SOU 2000:20) beslutade om ersättning till de drabbade. Det innebar också att steriliseringen under tvång upphörde i Sverige.

Jag tycker inte att någon skall tvingas till elchocker i Sverige år 2010.

Jag tycker att alla skador från elchocker skall fram i ljuset.

Alla som har drabbats skall få göra sin röst hörd och få skadestånd.

Jag kräver att elchockerna omedelbart upphör till barn, gravida och äldre människor.

Jag kräver även att en oberoende kommitté – under full insyn och med full integritet och respekt för de drabbade – skall undersöka och ta fram alla fakta kring skadorna efter elchocker.

Din kommentar till ovanstående?

Om några år kommer vi att anse att elchocker är vansinne – precis som vi gjorde med tvångssterilisering – problemet är då att ytterligare tiotusentals eller kanske hundratusentals fler människor har drabbats.

Jag skulle uppskatta ditt personliga och uppriktiga svar på detta brev och dessa frågeställningar.

Hälsningar,
Peter

Peter U Larsson
Medmänniska, fyrabarns-pappa, medlem i Amnesty, Kommittén för Mänskliga Rättigheter och Röda Korset.

Ps. Det är inte troligt att de som är i full gång med att ge tusentals elbehandlingar till människor skulle erkänna att denna behandling är felaktig. De har minst sagt målat in sig i ett hörn. Ds.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

”Den sanna berättelsen om Safiya Hussaini som dömdes till döden genom stening för att ha fött ett barn utanför äktenskapet.”

Boken handlar om en kvinnas liv i Nigeria och hur hon döms till döden genom stening efter ett påstått äktenskapsbrott.

Otroligt intressant och läsvärd bok för den som är intresserad av olika människoöde, kulturer, religioner och mänskliga rättigheter.

Jag blir glad när jag läser om hur förnuftiga och engagerade människor och organisationer – däribland Amnesty – kämpar för att rädda hennes liv.

Det är alltid lönt att protestera och att gripa in!

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Följande är en artikel från en sjuksköterske-studerande om barn som far illa. Tänkvärt i dessa julatider. Man önskar verkligen att alla barn levde i en kärleksfull och trygg miljö.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
/ Peter

Barn som far illa

Barnen behöver vuxna med stora öron, stora ögon och inte minst ett stort hjärta.

Många övergrepp mot barn anmäls aldrig, därför är mörkertalet i statistiken stor. I dagsläget är fysisk och psykisk misshandel mot barn väldigt aktuellt och många frågor väcks till liv när allmänheten men såväl vårdpersonal läser om barn som utsätts för fysisk och psykisk misshandel.

Hur kan en sjuksköterska identifiera att ett barn utsätts för fysisk och psykisk misshandel, vad säger lagen? Sjuksköterskor i dag har inte tillräckligt med utbildning för att kunna identifiera fysisk och psykisk misshandel mot barn. Statistiken visar att många barn misshandlas i Sverige, borde då inte misshandel av barn och dess skador ingå i en sjuksköterskeutbildning?

Det har forskats lite inom området, men flera forskare har påvisat att mer forskning behövs för att kunna belysa tecken och signaler som är viktiga för att identifiera fysisk och psykisk misshandel mot barn. Forskning visar att sjuksköterskor är rädda för att stå inför valet att anmäla en misstänkt misshandel eftersom de inte har den rätta kunskapen som de behöver för att med säkerhet kunna bedöma att det är just misshandel.

Är det på grund av denna rädsla som sjuksköterskor väljer att inte anmäla en barnmisshandel? Eller beror det enbart på bristande kunskap gällande barnmisshandel? Då lite forskning finns inom området och genom sjuksköterskors bristande kunskap gällande att kunna identifiera misshandel, kommer jag att fokusera på fysisk och psykisk barnmisshandel, samt tecken och signaler som visar sig när ett barn far illa. Med denna artikel vill jag utöka kunskapen hos oss sjuksköterskor själva samt allmänheten som vistas runt barn i samhället.

Media belyser barnmisshandel i princip varje dag och minst lika ofta kommer barn in till akutmottagning eller barnavårdscentral med skador som orsakats av misshandel. Sjuksköterskor har ett ansvar att identifiera och anmäla misshandel mot barn. En misshandel kan vara svår att upptäcka då barn inte alltid berättar för andra vad som händer i hemmiljön.

Misshandel av barn är ofta av både fysisk och psykisk karaktär där bland annat slag, sparkar, vanvård eller mobbning är vanligt förekommande. Misshandeln kan vara passiv, aktiv eller både och. Passiv misshandel utövas inte medvetet av föräldrarna, utan handlar ofta om att föräldrarna inte har mognad att klara av att ansvara för ett barn. En annan orsak kan vara missbruk eller psykisk sjukdom hos en eller båda föräldrarna. Aktiv misshandel är en form av våld som sker medvetet från föräldrarnas sida, det kan handla om allt från hårda slag och sparkar till att förgifta eller kväva barnen

Det är enklare att se fysiska skador hos barn som har blivit misshandlat. Ändå sker många fel diagnoser i dag, bland annat för att sjuksköterskor inte vill tro att föräldrar kan göra något hemskt och för att sjuksköterskor känner en rädsla av att kunna ha fel. Vanligaste tecknen på misshandel är frakturer, blåmärken, brännskador och skållskador, kvävning, förgiftning och ögonskador.

Frakturer är en av de allvarligaste konsekvenserna av fysisk barnmisshandel. Frakturerna som uppkommer vid misshandel drabbar alla ben i kroppen. Barn mellan noll och två års ålder får brott på de långa rörbenen (överarms-, underarmsben samt ben i lår och vad) vid misshandel eller om de utsatts för ett större trauma så som en bilolycka.

Blåmärken av pärlband efter fingertoppar, halvmåneformade bitmärken som inte vållats av ett barn eller djur samt brännmärken efter cigaretter är typiska skador efter en misshandel. Småblödningar och hudavskrapningar på eller bakom öronmusslorna tyder på att barnen dragits eller hållits fast i öronen, våldsamma luggningar leder till att hårtussar lossnar och det blir kala fläckar i hårbottnen vilket ska väcka misstanke på misshandel.

Bränn- och skållningsskador är det svåra med övertygelse ställa diagnosen barnmisshandel Barn som vistas i köket vid matlagning kan lätt välta ner en gryta med varmt vatten. Ett barn har blivit bränt eller skållat med flit av en förövare vid dessa tillfällen.

Jag anser att barn som misshandlas utsätts för maktspel då föräldrar får barn att känna skuld och skam samt att inte vara älskade. Detta orsakar livslidande hos barn genom att de kränks och förlorar kontrollen för den egna livssituationen. Livslidande beror bland annat på återkommande fysiska skador såsom frakturer, hjärnskador eller psykiska skador som barn får genom svikande omsorg samt att inte får uppleva att de är älskade.

Barn som misshandlas utvecklar psykiska skador vilket leder till att barn så småningom utvecklar en självmordsbenägenhet, att barn blir inblandad i mobbning, alkoholproblematik samt kriminalitet. Psykisk misshandel visar, förutom psykiska förändringarna, sig även i form av fysiska skador och sjukdom posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är vanligt hos barn som misshandlats eller som har utsatts för en stor traumatisk händelse. PTSD leder till återupplevande av traumat, psykisk avskärmning och förhöjt spänningsläge.

Jag tror att det lidande barn utsätts för, i och med misshandel, följer barnen genom både uppväxten och hela livet. Vuxna som har varit utsatta för misshandel som barn kan bära på traumatiska minnen orsakade av misshandeln och att detta kan påverka relationerna till andra vuxna men även till deras eventuella barn på ett negativt sätt. Misshandel leder till att barn känner otrygghet och får svårt att anpassa sig i samhället. I längden kan det även leda till att barnen dras in i kriminalitet och missbruk.

Det är många faktorer som påverkar vad och hur mycket ett barn berättar om en misshandel i hemmet. Dessa faktorer är bland annat att barn är väldigt lojala mot sina föräldrar och berättar inte alltid hur de har det i hemmiljön. Små barn under nio månader kan inte berätta om misshandeln t.ex. blåmärken eller kvävning. Barn med psykiska skador kan ha svårt att förmedla vad de har varit med om, de förtränger minnen från händelsen. Vilket på så sätt gör att barn inte kan återberätta misshandeln för utomstående. Äldre barn som inte kan berätta om vad som inträffat kan upplevelsen av att inte bli trodd förstärka skuld- och skam känslor. I värsta fall ser barn sig själv som värdelösa och att de förtjänar misshandeln.

En annan orsak till att barnmisshandel inte upptäcks är att inte mer kläder än nödvändigt tas av barnen vid hälsoundersökningar, ska ryggen undersökas tas endast kläderna på överkroppen av. En viktig del i sköterskornas arbete är respekten för barnens integritet vilket i vissa fall kan leda till att en misshandel förbises.

Kanske kan rutinerna vid dessa hälsoundersökningar behöva omarbetas för att på detta sätt effektivare kunna identifiera barnmisshandeln på ett tidigt stadium och på så vis förhindra fortsatt misshandel samt undvika lidande. Hälsoundersökningar av barn upp till arton års ålder borde införas där vården gör en ordentlig undersökning, det vill säga att man även kontrollerar hudkostymen på barnen. Om detta sker som en rutin och från barnens första levnadsår skyddas integriteten då inget barn särbehandlas.

Avslutningsvis vill jag understryka att det är avgörande för barn som misshandlas att de blir uppmärksammade i tid och att insatser sätts in så fort som möjligt när misshandel väl har konstaterats. Att möta dessa barn som far illa väcker således känslor såsom sorg, ilska och frustration, därför blir ett sätt att skydda sig känslomässig är att bortförklara sina misstankar men en sak ska man ha i minnet att en anmälan kan förändra barns fortsatta liv. Nedanstående citat tyckte författarna beskriva det budskap de vill förmedla till andra sjuksköterskor men såväl allmänheten: ”Barnen behöver vuxna med stora öron, stora ögon och inte minst ett stort hjärta”.

Författare: Nora, sjuksköterskestudent.