Godlike (Arcdream, 2002)

Andra världskriget med superhjältar. Samtidigt som Andra världskriget bröt ut dök det upp människor som utvecklat övernaturliga förmågor. Dessa människor, så kallade ”Talents”, hade alla varsin unik (mer eller mindre unik, i alla fall) förmåga. Någon var osårbar – så länge personen var beredd på skadan. En annan hade förmågan att läsa tankar, men kunde inte välja på vem. En tredje var lite sådär halvbra på allting. Ni förstår konceptet – superhjältar, men inte direkt på Stålmannen-nivå.

Godlike är ett bra spel, men när man kommer till kritan så är det inte ett superhjälterollspel, det är ett krigsrollspel. Superkrafterna är bara en gimmick, ett skojigt sätt att berätta krigsberättelser på. Reglerna lägger stor emfas vid att ”Talangerna” egentligen inte tillför så mycket till krigsapparaten: de är få, deras krafter är opålitliga, de är uppenbara mål för fienden och de går (oftast) att döda lika lätt som vilken vanlig soldat som helst. Ibland lättare till och med, med tanke på den arrogans som övernaturliga förmågor lätt för med sig.

Spelet känns mer inspirerat av Hellboy och Wild cards än av regelrätta superhjälteserier.

Silver age sentinels (Guardians of order, 2002)

Som man hör på titeln vill det här spelet efterapa silverålderns serier (c:a 1955–1970) med rättrådiga hjältar på färgsprakande äventyr. Regelboken lyckas också förmedla den känslan, både i text och bild, men reglerna i sig lämnar mycket till övers. De tar inte det minsta hänsyn till vilken typ av berättelser som superserier egentligen berättar, och – vad värre – konstruktörerna är blinda för vilken dramaturgi deras egna ganska traditonella rpg-regler förmedlar.

I ett vanligt rollspel väljer spelaren oftast det för stunden mest effektiva sättet att övervinna ett problem. Om filmen Avengerns varit ett rollspel så hade till exempel Thor använt sin ”godblast” och bränt Iron Man till aska direkt. I den gamla 80-tals crossovern Superman vs The Hulk så hade Stålis slängt ut Hulken i rymden direkt istället för att hålla på boxas i en hel serietidning. För att simulera detta i ett rollspel måste alla spelare gå med på att inte göra rationella val, vilket sällan funkar.

Tradrollspel som Silver age sentinels har helt enkelt en inbyggd dramaturgi som inte lätt går att förena med superhjältar. Andra spel som lider av samma problem är till exempel Mutants & masterminds och Wild talents.

Supergänget (Kaleidoskop, 200?)

Supergänget är ett indiespel där reglerna presenteras i form av en serietidning, och där man spelar sig själv med superkrafter. Spelet har en ganska lättsam känsla, är väldigt regellätt och i allmänhet smart designat. Till skillnad från ovanstående spel har konstruktören tagit hänsyn till hur superserier fungerar när han skrivit reglerna. Det går inte att använda sin starkast kraft hela tiden, man tjänar på att bli besegrad och tillfångatagen och lite annat smått och gott som ligger långt bort från hur traditionella rollspel fungerar.

Tänk efter själva hur en vanlig serietidning är uppbyggd: Första gången Spindelmannen ger sig in i närkamp med Doctor Octopus så får han stryk, och det är först när han slickat sina sår och är redo för en rematch som Bläckfisken ligger pyrt till. Och det är först efter en lång, utdragen strid som Stålmannen får idén att slänga ut Hulken i rymden.

Supergängets svaghet är att det sällan blir spännande. Reglerna tvingar i princip spelarna att agera enligt ett visst mönster – varje gång. Superhjältar utan spänning… ja ni hör själva.

Jaha?

Det är ju knappast något unikt för supergenren, att den inte översätts lätt till rollspel. Jag skulle vilja påstå att det gäller för i stort sätt alla genrer.

För är det egentligen inte så att rollspel är en genre i sig själv? Fantasy, scifi, superhjältar, skräck, agenter – det är bara kulisser. Berättelsen är alltid en rollspelberättelse, oavsett vad. Visst, de skiljer sig åt från spel till spel och grupp till grupp, men principen gäller. Ett fantasyäventyr har mer gemensamt med ett scifiäventyr än med en fantasyroman. Indiespelen och dess arvtagare har förstått att regler skapar story, vilket i princip är den poäng jag försöker få fram här, men deras syfte verkar ofta vara att skapa regler som kan återskapa den känsla som finns i andra genrer.

Det jag funderar på är hur man definierar genren rollspel. Och då menar jag traditionella rollspel som Drakar och demoner, Traveller, Mutant med flera. Vilken typ av berättelse är det egentligen som dessa spels regler framkallar? Hur skulle en film se ut om den byggde på rollspelslogik och rollspelsdramaturgi?

Vad säger ni? Jag har inga färdiga svar här ännu.

Det handlar om en begränsad, tryckt, utgåva av det regelsystem som används i Drakar och demoner online (DoD 8, enligt Riot), en världsbok och en monsterbok. Det verkar för det mesta handla om nytryck av gammalt material med lite nya tillägg  – mer detaljer finns på Riots hemsida.

Skoj! Ser fram mot detta. Vad har ni för förhoppningar för detta?

(Och, Riotminds, säg till om ni vill ha en extra korrläsare.)

Jag är nästan mer laddad för Xmen än på Miévilles senaste, vilket borde ge er en fingervisning om graden av min pepp.

Det var inte i går jag läste en riktigt bra X-men-serie och om inte folk har ljugit för mig så är detta just en sån.

Jag har försökt komma på vilken Xmen som jag läste allra först, någon gång i slutet av 80-talet. Det var i alla fall efter att tidiningen bytt namn från X:en till X-men. Jag tror jag kom in i handlingen strax efter Dark Phoenix. Jag minns att Storm tappade sin krafter, Scott och Jeans dotter reste tillbaka i tiden från en möjlig, mörk, framtid och Wolverine var typ en samuraj eller något. Man stötte på de där lortiga mutanterna som bodde i kloakerna för första gången också.

Det var lite snurrigt att hänga med i handlingen på den tiden. Jag läste bara de översatta serierna från Semic, och de gav ju ut långt ifrån alla amerikanska titlar vilket gjorde att rätt mycket av bakgrundsstoryn försvann.

Sen slutade jag plötsligt att läsa Marvel-serier i en tid. Under gymnasiet och under några år framåt. Det sista jag mins att jag läste var Inferno-crossovern. Den gick 1989 i USA, så jag antar ett den kom till Sverige något år senare. Eller? Jag har ingen aning om hur mycket det diffade i tid mellan utgivningarna.

När jag väl började läsa Marvel igen var det inte längre som lösa tidningar utan som samlingsvolymer. Jag läste – och läser – rätt ostrukturerat, dels för att det fanns så jäkla många titlar, dels för att det kändes så svårt att sätta sig in i vad som pågick. Det fanns liksom ingen naturlig punkt att börja på efter 6-8 års paus. Även om det var en berättelse med en början, en mitt och ett slut så antog den att jag som läsare hade koll på en massa backstory – som jag inte hade koll på. Det var stötigt.

Värst var sättet som Marvel försökte tvinga en att köpa en massa andra serier för att få hela storyn. Handlingen slingrade sig fram och tillbaka mellan en handfull olika titlar på ett sätt som jag upplevde som cyniskt och irriterande. Jag fattar inte att någon står ut med att läsa serier på det sättet.

Nu hoppas jag i alla fall att Morrisons New X-Men ska ge mig blodad tand. Och jag hoppas framförallt att Marvel slutat vara så girigt crossoverkåta.

Hittade en gammal idé till en fantasykampanj i en vrå på hårddisken. Tänkte att jag skulle ta och dela den med er.

Introduktion

Ingen händelse de senaste 700 åren kan jämföras i betydelse för dagens religiösa, politiska, kulturella och ockulta klimat än den dag för 50 år sedan då Draken uppenbarade sig i himlen.

Plötsligt fanns Draken där, stor som en himlavalvet själv. Vingarna sträckte sig från horisont till horisont, och dess käftar var stora nog att sluka världen likt en varg slukar en vinterhare. Paniken och skräcken som spreds genom världens städer är utan motsvarighet i dokumenterad historia. Inte sedan legendens De tre magikernas krig har sådant kaos brutit ut. Alla som upplevde den dagen minns känslan av att nu är domedagen här.

Men så inträffade någonting. Någonting som det än i dag inte finns någon förklaring på. Draken började brinna. Ett glödande inferno svepte sig kring varelsens väldiga kropp och målade länderna och haven nedanför med en undergångsröd pensel.

Skepnader, vaga och otydliga, rörde sig i elden. Himlen ekade av konstiga ljud och mäktiga ljus blixtrade bland molnen. Några, eller något, kämpade mot Draken där uppe, högt ovanför de skräckslagna massorna. Var det gudarna som red ut på Undergångens afton? Eller var det några tappra hjältar som gjorde sitt värv? Det finns bara spekulationer.

Vilka de än var så lyckades de. Draken försvann, försökte fly dit den kom i från – men elden förtärde den. Och när den dog så svepte en vind av någonting över världen och förändrade den för alltid. Magikerna skrek av smärta i sina torn, prästerna kved av förtvivlan i sina tempel. Det var som om själva världens lagar skrevs om i en handvändning.

Det kom att ta lång tid innan effekterna av denna händelse blev begripliga. Men sakta visade de sig. Den mäktigaste magiker kunde plötsligt stå utan kraft och se en oskolad bondeson försöka tygla magin som flödade genom hans ådror. Många var de som dog under dessa dagar, stor var den kunskap som gick förlorad.

Och gudarna… många försvann, som en puff av rök en stormig natt. Deras kulter hängde kvar så länge de kunde, men utan en gudomlig kärna vittrad de till slut sönder. Det var som om dödens lie svept genom himmelriket. Av de gamla gudarna finns bara en handfull kvar i dag.

Men för den vanliga människan fanns det mer pressande bekymmer. I skogar och kärr, i berg och sjöar, vaknade sakta uråldriga krafter. Väckta av drakens död. Plötsligt kunde jättar ses vandra i Sommarfjällsbergen. Troll och onämnbara bestar började härja i landsbygden, och än hemskare saker fick liv under befolkningens fötter.

Magi

Sen kom en trailer till, och den var också mastrubatoriskt bra. Men sen dök en internationell version av samma trailer upp, med nya scener. Och sen ännu en trailer. Och sen en featurett. Och sen reportage med olika människor i produktionen. Och sen några virala videor. Och sen en trailer av typen berätta-handlingen-från-början-till-slut. Och medan allt detta pågått så har det nästan varje vecka ploppat upp nya bilder från filmen på nätet. Plus intervjuer med skådisar, artiklar om regissören med mera och så vidare.

Det blir för mycket.

En välgjord trailer är bland det bästa som finns. Jag älskar verkligen trailrar. Men när mängden klipp från samma film får sådana volymer som i Promotheus, eller Avengers för den delen, så börjar mitt intresse för rullen att svalna. Och vad värre: jag känner att jag sett för mycket ur filmen, jag vet för mycket om handlingen och jag börjar frukta att filmen på något sätt förstörts för mig.

Det bästa med den första Prometheus-trailern var ju mystiken. Hur ser aliensarna ut? Vad är det besättningen hittar? Är det där en space jockey? Vad är det som händer? Nu, med veckor kvar till premiären, kan jag svara på de frågorna. Vilket suger. Jag vill inte veta detta innan jag sett filmen!

Filmbranschen har fått något om bakfoten. Bara för att fansen hela tiden vill ha fler bilder, mer info, nya scener så betyder det inte att de borde få det. Och det här pr-maskineriet som pumpar allt snabbare ju närmre premiären kommer gör mer skada än nytta för själva filmupplevelsen.

Det här är knappast någon ny iakttagelse, annat än att det möjligen blivit ännu värre på sistone. Men den tål att upprepas. Och framförallt blir det allt viktigare för en själv som filmkonsument att ta ett beslut: ska jag se alla dessa trailers och acceptera att jag aldrig kommer kunna gå in i en biosalong ”oförstörd” igen?

Hur gör ni?

Hojta till om ni märker några konstigheter.