Men faktum är att den enskilt viktigaste parametern för att avskräcka folk att begå brott är att risken att åka fast ökar. Men vadå risken att åka fast, tänker du? Om du slår ner en person och det finns massor av vittnen, rimligtvis åker du dit för misshandel och inser att detta ska du aldrig göra igen?

Tyvärr är det inte så enkelt. Faktum är att rättssystemet är riggat, från första stund, för att motverka risken att du drabbas av rättsliga konsekvenser. Och när så sker, minimeras skadan mot dig i form av straff. Det här är inget du som vanlig medborgare, som erkänner att du körde för fort när polisen stoppar dig, någonsin kommer att stöta på. Men faktum är att så fort du börjar ljuga så har rättssystemet extremt svårt att hantera dig och måste utgå ifrån att du egentligen är oskyldig och minimera straffet.

Det är lite som att rättssystemet skapades i en värld där ingen ljuger och ingen som helst omdöme för att avgöra rimligheten i dina absurda påståenden kan göras.

Så, vad är det för systematiska försök att minimera påföljder jag talar om? Det är inte en fråga om enbart missriktad välvilja, tvärtom. Den som studerar straffrätt i sin utbildning till jurist kommer känna igen dessa begrepp:

1. Åtalsunderlåtelse
2. Konsumtion
3. Straffrabatt
4. Villkorlig frigivning efter 2/3 av avtjänat straff

Åtalsunderlåtelse

”Åtalsunderlåtelse innebär att en åklagare beslutar att inte väcka åtal mot en person, trots att han eller hon har begått ett brott. Det får inte finnas några tveksamheter om att den misstänkte är skyldig, varför åtalsunderlåtelse i princip kräver att brottet är erkänt. Om en person har begått 2 brott tillexempel så kan man räkna bort det ena och bara väcka åtal för ett av de.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85talsunderl%C3%A5telse

Sedan ger Wikipedia ett antal exempel på lindriga brott som detta ska gälla. Men är det så verkligheten ser ut? Eftersom jag följer ett stort antal poliser på Twitter så ser jag dagligen exempel från verkligheten och deras upprördhet och besvikelse när en stor arbetsinsats resulterar i tämligen otillfredställande resultat.

Konsumtion

”Konsumtion i straffrätt innebär att en brottslig handling anses ingå i ett annat brott, och därför inte leder till lagföring eller dom i sig själv, enligt principen om ne bis in idem. Till exempel kan ett rån konsumera brott mot knivlagen, vapenbrott, olaga hot, olaga tvång, misshandel, eller grov stöld, om åklagaren eller rätten anser handlingarna vara moment i rånet.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Konsumtion_(juridik)

Det här betyder i praktiken att om du vid samma brottstillfälle begår ett antal relativt ”mindre grova” brott, så slipper du straff för dessa. En våldtäkt som leder till mord blir samma sak som ett mord. Hot och misshandel i samband med grovt rån skulle kunna tänkas inkluderas och bara bli ett grov rån etc. Istället för att räkna ihop alla vidrigheter du utsatt någon för vid samma tillfälle, så skiter man i dem. Det är bara det grövsta brottet som räknas.

Det kan på marginalen förstås påverka straffföljden. Men vi vet också att domstolar konsekvent dömer i nedre delen av straffskalan. Enligt idén att ”man vet aldrig när ett grövre brott dyker upp och vad ska vi då döma ut för straff om vi redan använt det grövsta påföljderna för mindre grova varianter av samma brott?” Vilket blev tydligt i den allmänna debatten när fyra skarpladdade AK47:or i en bil inte räknades som synnerligen grov vapenbrott. Resonemanget gick att det den dagen någon åtalas för att köra runt med vapen för en hel armé inte skulle finnas någon rimlig påföljd att utdela.

På det sättet relativiserar man ner alla påföljder. Egentligen kanske detta borde ha en egen punkt, i listan av systematiska försök att minimera risken att straffas för brott, men vi lämnar det därhän.

Straffrabatt

Så, om den kriminelle har oturen att inte komma undan med åtalsunderlåtelse och inte har begått ett så grovt brott att alla mindre grova brott kan ignoreras med konsumtion, då träder det tredje verktyget in – straffrabatt!

För vad känns inte mer rimligt än att dela ut rabatt på brott? Begå tre, straffas för ett! Om incitament saknades för att fortsätta en kriminell livsstil så bidrar rättssystemet gladeligen med incitament. Låt oss presentera: straffrabatten!

”Straffrabatt innebär att den som döms för ett brott får sitt straff minskat.

Som exempel kan nämnas den straffrabatt som tillämpas för unga förövare:[1]

Den som är 15 år får straffet minskat till en femtedel.
Den som är 16 år får straffet minskat till en fjärdedel.
Den som är 17 år får straffet minskat till en tredjedel.
Den som är 18 år får straffet minskat till hälften.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Straffrabatt

Det här är bara ett exempel på hur straffrabatt kan utdelas. Eftersom kriminella oundvikligen blir äldre, men väldigt sällan lämnar sin kriminella bana (vilket används som ett argument för att hårdare straff inte hjälper) så har man kommit på fler sätt att minska risken att drabbas av konsekvenser av sina brottsliga gärningar.

Den som begår flertalet inbrott (vilket i regel är fallet) får inte längre straff ju fler inbrott denne begår. Istället inträder straffrabatten och du kan i princip begå hur många inbrott som helst och ändå aldrig straffas mer än den maximala påföljden för inbrott (vilket vi som tidigare nämnt sällan blir den faktiskt maximala påföljden).

Samma sak gäller också för grövre brott som våldtäkt och grov misshandel, i synnerhet om gärningsmannen är under 21 (där går tydligen anständighetens gräns även för domstolarna när man inte längre känner att det är rimligt att skylla på ungdomlig dumhet).

Villkorlig frigivning efter 2/3 av avtjänat straff

”Villkorlig frigivning innebär att en person som dömts till fängelse friges på prov före strafftidens slut. Den dömde ska friges villkorligt när två tredjedelar av ett tidsbestämt straff avtjänats, förutsatt att den dömde har avtjänat minst en månads fängelsestraff.[1] Fängelsestraff kortare än en månad har ingen villkorlig frigivning. Finns det synnerliga skäl mot villkorlig frigivning ska den skjutas upp. ”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Villkorlig_frigivning

Istället för att ge incitament att sköta sig och försöka bättra sig under sin fängelsetid och därmed ha en chans få komma ut tidigare, så har man vänt på incitamenten och sagt att alla släpps ut efter 2/3 av avtjänad tid, om det inte finns synnerliga skäl. Detta gäller alltså oavsett vad för brott du begått och oavsett hur stor risk för återfall det anses finnas.

Så, om du kan hålla dig från att åka fast och bli åtalad ett år efter avtjänat straff (vilket inte torde vara något problem) så kan du lugnt vandra ut ur fängelset efter 2/3 av ditt minimala straff som dömts ut för en bråkdel av alla brott du begått, och återgå till din ordinarie kriminella verksamhet.

Chansen att som livsstilskriminell åka dit, än mindre åtalas och dömas för de brott du begått, är som synes ovan en utmaning, för att tala politikerspråk.

Om du inte som allmän Svensson är så naiv att du villigt erkänner allt du gjort, så är risken att faktiskt åka dit och få någon som helst rimlig påföljd av ditt handlande minimal. Och även du  åker dit och döms så är du snart ute igen och kan fortsätta.

Så nej, hårdare straff avskräcker inte. I synnerhet inte i ett system riggat för att minimera risken att åka dit. Lösningen är inte heller att införa ytterligare kategorier av typen ”synnerligen grovt” på alla typer av brott, eftersom dessa ändå sannolikt aldrig kommer utnyttjas av våra domstolar.

Så vad är mina förslag?

Åtalsunderlåtelse

• Åtalsunderlåtelse får endas användas mot tidigare ostraffade personer.
• Åtalsunderlåtelse får endast användas om personen ifråga har begått ett eller flera brott som har ett sammanlagt straffvärde på under 6 månaders fängelse (straffrabatt och dyl inte inräknat).

Konsumtion

• Nej. Avskaffa. Varje enskilt brott skall dömas oavsett sammanhang. Att vara mer hänsynslös vid ett brottstillfälle ska inte löna sig. I synnerhet som det kan röra helt olika brottsoffer.

Straffrabatt

• Nej. Avskaffa. Är du straffmyndig så ska du dömas för de brott du begår. Har du uppnått den åldern och redan lever en kriminell livsstil så visar statistiken att det är extremt osannolikt att du någonsin kommer bli en laglydig människa. Därför ska samhällets trygghet prioriteras över din hypotetiska framtida laglydighet.
• Och det ska givetvis inte delas ut rabatter som ger incitament att begå fler brott av samma typ när man ändå  håller på. Det är ju fullkomligt vettlöst.

Villkorlig frigivning

• Skall enbart ges om synnerliga skäl finns. Dvs tvärtemot hur dagens system ser ut. Vi vet att längre straff inte avskräcker, men det är oväsentligt för när du redan är dömd. Då handlar det om att skydda samhället, inte om att avskräcka för brott som redan begåtts. Du ska sitta av den tid du dömts för, om du inte visat prov på ett synnerligen hoppfullt beteende som tyder på att du inte kommer återfalla i brott efter avtjänat straff. Då och endast då, skall villkorlig frigivning komma på tal.
• Det skall också finnas en tydlig plan för återinträde i samhället och regelbunden uppföljning av att denna plan följs. Den planen ska bygga på empirisk forskning som minimerar risken för återfall. Om denna plan inte följs, så ska den villkorliga frigivningen upphöra.

Källor:

1 – https://www.psychologytoday.com/blog/ethics-in-question/201509/harsh-justice

Söker man på sadism på wikipedia så dyker beskrivningen “Sadism är att uppleva njutning av att tillfoga någon annan människa eller ett djur smärta.” upp.

Det är förstås en korrekt beskrivning. Sadism är att en person upplever någon form av personlig njutning av att göra andra människor, eller djur, illa. Det är i någon mån något vi alla kan relatera till, genom att föreställa oss en människa som gjort något riktigt vidrigt, och den spontana känsla vi får, en önskan om att åsamka denna person motsvarande lidande.

Och det är ofta på den här nivån som begreppet sadism används. I termer av tortyr, död och extrem ondska mot ett offer som inte förmår försvara sig. Det är givetvis varje anständig människas skyldighet att reagera med avsky mot detta. Men bortom den känslomässiga reaktionen skulle jag vilja resonera mer kring nyanserna i ämnet, som trots allt faktiskt existerar, så att vi inte i vår iver att ta avstånd från det avskyvärda, själva gör oss till förövare gentemot den i realiteten extremt breda kategori av människor, som sadism ändå omfattar.

En lindrig form av sadism kan vara att hålla fast och kittla en annan människa. Jag tar inte upp exemplet för att på något sätt jämställa det med tortyr och mord, utan för att hitta den minsta gemensamma nämnaren bakom den känslomässiga drivkraften som sadism – i sin bredaste tolkning – utgör.

Vad är det som gör kittlande till något som ger förtjusning? Det är delvis att personen som utsätts för det, till synes uppskattar det, med skratt som följd. Samtidigt vet vi alla att bli kittlad inte är en odelat positiv upplevelse. Det är nånstans mellan panik och glädje. En väldigt tudelad upplevelse och om det går för långt, om det inte slutar när vi vill, eller om det övergår till ren panik, så kan det upplevas som ett väldigt grovt övergrepp. Det är – vill jag påstå – just att tangera gränsen mellan rädsla och förtjusning, som gör kittlande till något positivt.

Vi ser samma beteende i andra sammanhang, där vi utsätter oss för skräckblandad förtjusning av egen fri vilja. Vare sig det handlar om att åka bergochdalbana, se skräckfilm eller utsätta oss för upplevd eller verklig fara genom att t.ex. åka motorcykel väldigt fort.

Sexualsadism och dess motsvarighet masochism, handlar om just detta. Att tangera gränsen mellan rädsla och förtjusning. Eftersom de som varandras motsats förstärker varandra.

Det för oss också till den avgörande och slutgiltiga punkten, ömsesidighet.

Medan de flesta av oss upplever stark sympati med andra människor och eftersträvar ömsesidighet, även om vi upplever förtjusning i andras lidande, så förtas effekten om ömsesidigheten inte finns där. Därför kan de flesta av oss se skillnad på att ge sig på ett försvarslöst djur i syfte att ge oss själva eventuell ensidig förtjusning och att frivilligt utsätta oss för skräckfilm, bungyjump eller för en del av oss – sadomasochistiskt sex.

Det behövs alltså någon ytterligare komponent för att inte bara njuta av andras lidande, men helt åsidosätta behovet av upplevd ömsesidighet. Jag menar att den komponenten är sociopati. En oförmåga att sympatisera med andra människor (eller djur) och därför helt ensidigt och utan samvete enbart intressera sig för sin egen förtjusning och eventuell sexuell upphetsning.

Och det här är inte något som uppstår till följd av sadism. Det är en oförmåga att sympatisera som följer en person från barnsben. Som kan åtföljas av grymhet mot djur, barn och andra utsatta människor (äldre, förståndshandikappade etc).

Sociopati i kombination med sadism skapar en extremt destruktiv strävan att åsamka andra människor och djur lidande. Och det går inte att behandla med terapi. Det är min övertygelse att personer som är sociopatiska sexualsadister bör hållas inlåsta på livstid utan möjlighet till frigivning.

Det ger i sin mest extrema form uttryck genom bestialiska tortyrmord som det på Kim Wall, men skalan är bredare än så. Det kan handla om att systematiskt ge sig på hjälplösa människor med omotiverat grymma handlingar utan egensyfte (t.ex. rånare som inte nöjer sig med att ta tillhörigheter utan också grovt misshandlar sitt offer). Det kan handla om gruppvåldtäkter och en total oförståelse hos gärningsmän för hur offret upplever detta och en bagatellartad syn på handlingen i sig. “Det var en kul grej bara”.

Det här är tecken som måste tas på allvar och som är alarmerande. Bristande sympati i kombination med extrem grymhet är ett tecken på sociopati och sexualsadism. Det borde, om det kliniskt kan fastställas, leda till livstids fängelse. Personer med dessa drag går inte att rehabilitera. De kommer alltså aldrig i frihet vara annat än ett konstant hot mot samhällets svagaste.

Det är varje anständig människas skyldighet att ta detta på allvar och se till att dessa individer inte utgör att fortsatt hot.

Jag kom via tunnelbanan till centralstationen, gick ombord på mitt tåg ungefär 15:10 och pratade samtidigt i telefon med flickvännen, som jag brukar göra. Hon berättade då att det stod på aftonbladet att en lastbil kört på folk vid Åhléns. Vi pratade inte mer om det just för stunden, men sen blev klockan 15:30 och mitt tåg hade missat sin avgång. Det ropades ut i vagnarna att tågets avgång var försenad och preliminär avgång blivit framskjuten till 15:50. En man med afrikanskt ursprung, gissningsvis i 50-års åldern med glasögon, frågade mig på knackig engelska om jag visste hur man anslöt till Wifi. Jag tog emot hans mobil och hjälpte honom ansluta till SJs wifi och förklarade att det kommer komma upp ett fönster där man får klicka på en knapp innan man kan ansluta.

Det tog inte så många minuter innan det ropades ut igen, att på polisens begäran hade alla avgångar ställts in tills vidare och att vi alla ombads evakuera det stillastående tåget. Jag förklarade för mannen vad som hände, eftersom utropet var enbart på svenska. Han upprepade orden ”police” och jag fick honom förstå att han behövde lämna tåget och ta med sin barnvagn.

Jag lämnade perrongen, Internet gick långsamt så jag bad flickvännen som fortfarande var kvar i telefonen att slå på nyheterna och uppdatera mig om vad som pågick. Det kändes dumt att gå in på centralen, att alla människor som suttit och väntat på tågen skulle samlas på ett och samma ställe, med tanke på vad som allt mer framstod som ett terrordåd.

Jag tänkte att i väntan på att tågen fick gå igen så skulle jag ta en fika på ett kafé inne på centralen. I kön stod en man före mig och berättade att han varit på platsen där det hänt och sett kroppar, att han var lite darrig. Samtidigt kom ett utrop inne på centralen att centralstationen skulle stängas. Mannen i kassan sa att de tyvärr måste stänga och att jag inte kunde beställa något. Jag gick tillbaka ut från kafét och såg mannen med barnvagnen igen. Alla utrop skedde på svenska så jag frågade honom på engelska om han förstod vad som hände. Jag frågade om han läst nyheterna. Han förstod inte riktigt vad jag sa. Jag frågade vart han skulle åka och han visade upp sin pappersbiljett. Västerås stod det. Samma som mig. Jag frågade vilka andra språk han pratade ”lite spanska”. Det hjälpte inte mig. Egentligen var jag ute efter vad som var hans hemspråk. Han var från Eritriea. ”Ah, Tigrinja!” sa jag glatt och han nickade leende. Det visste jag eftersom jag suttit många gånger i samtal med vad som blivit en vän som är från Eritrea, som jobbar i Stockholm och åker med samma tåg från Västerås som mig. Han pratar dock väldigt bra svenska och har bott i Sverige väldigt länge.

Min förhoppning var att kanske se någon som var från samma land som kunde översätta, men jag såg ingen i närheten. Så, jag försökte efter bästa förmåga förklara vad som hände, att tågen var inställda och att vi måste lämna stationen.

Därefter gick jag ut på framsidan av centralen. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till kontoret, som dessvärre befinner sig vid KTH, norr om centrala Stockholm. Normalt hade jag gått upp på Klarabergsgatan, men eftersom den korsar Drottninggatan där allt hände så insåg jag att det inte var någon bra väg att gå. Jag ville inte gärna få bilden av trasiga människor på näthinnan. Risken kändes dessutom överhängande att det skulle kunna ske fler dåd efteråt, så som hände i Paris och många andra terrordåd.

Det var väldigt mycket folk utanför och det stod även flera poliser med lysvästar där. Alla stod med mobilerna uppe, antingen för att följa nyheter eller för att tala med vänner och familj. Samtidigt hördes sirener och en polishelikopter i luften, precis ovanför oss. En äldre kvinna satt och grät, men hon hade människor intill sig som pratade med henne så jag bedömde inte att jag kunde göra någon nytta där. Istället fortsatte jag söderut mot Kungsholmen.

Jag kom bara fram till Vasabron innan jag insåg att alla vägar var avspärrade med blåvita polisband. Det ligger departement och diplomatiska byggnader längs med Fredsgatan och Jakobsgatan så det är beväpnade skyddsvakter som står med dragna pistoler och hukar bakom en husvägg med blicken i riktning upp mot St Clara Kyrka. Helikoptern i luften har nosen i samma riktning. Jag bestämmer mig för att inte gå upp den vägen.

Så, jag går tillbaka ner över Vasabron till Gamla stan och sedan längs med Myntgatan i syfte att komma tillbaka via Storbron till Kungsträdgården. Det gick bra och jag tog mig fram till Hamngatan som fortsätter där Klarabergsgatan tar slut och Sergels Torg med rondellen ovanför sedan övergår i Hamngatan.

Nästan alla går i motsatt riktning, så det känns fortfarande inte helt tryggt. Jag tar sidogator istället för de större gatorna och uppdaterar löpande flickvännen om var jag befinner mig. Hon kan inte geografin i Stockholm, men min tanke är att min vän Micke som är polis och jobbar i Stockholm, ska veta var jag senast befann mig, om samtalet bryts och något händer.

När jag kommer upp mot Östermalm och Stureplan så står det poliser i tunga skyddsvästar och hjälmar vid avspärrningarna och en piketbuss åker förbi med högtalare som ropar ut att centrala Stockholm ska utrymmas på grund av terrordåd. Polisbilar med sirener och blåljus åker överallt och passerar nära intill. Det är väldigt stressad stämning och folk pratar med varann, nästan alla har telefonen handen.

Helikoptern hovrar fortfarande i luften med nosen i riktning mot attentatsplatsen och jag fortsätter upp via Birger Jarlsgatan. Det jag ser känns helt surrealistiskt, som ett skådespel. Jag är inte rädd, bara väldigt fokuserad. Tankar kring olika tänkbara scenarion och vad jag ska göra för att möta dem.

Till slut tar jag mig till mitt kontor där ett tiotal av mina underbara kollegor fortfarande är kvar, TV:n på väggen är på och visar SVTs live-rapportering. De frågar om jag mår bra, vad som hänt och vad jag sett. Så, jag berättar.

I slutet av dagen lyckas jag ta mig hem. En kollega har tjänsten DriveNow som innebär att man kan plocka upp en bil som man hittar via GPS och en app, en tjänst som bara funnits något år och ger oss en lösning vi annars hade stått utan. Vi får tag på en bil, en vit sportig BMW cab. Den är inte helt optimal för oss fyra, men vi åker iaf i stil och med gott mod mot Bromma där jag sedan blir upplockad av familjen.

På vägen hem följer jag Twitterflödet och ser hur många som under taggen #openStockholm erbjuder främlingar skjuts. Vissa åker i skytteltrafik och det erbjuds skjuts i vissa fall så långt bort som Uppsala och Örebro.

Vi är väldigt många människor som jobb-pendlar till Stockholm och trots en helt avstängd tågtrafik och tunnelbanor lyckas de flesta ta sig hem, genom helt spontan och frivilligt organiserad transport av främlingar. Jag är ytterligare stärkt i min övertygelse att människor kan och vill hjälpa varann och att det kan ske helt utan yttre organisation och lagstiftning, genom att vi medmänskligt helt enkelt agerar tillsammans för att hjälpa varann.

Tekniken, medmänsklighet och spontan ordning är det som fungerar när samhället befinner sig i kaos.

Efter allt detta är den överväldigande känslan av gårdagen för mig väldigt positiv, vilket kanske kan låta konstigt. Men jag såg bilder på civila såväl som larmpersonal som hjälpte offer och chockade människor. Allmänheten som engagerar sig och uppoffrar sig för att hjälpa sina medmänniskor. Polisens insats igår var helt fantastisk. De kändes målmedvetna, organiserade, snabbt på plats och med tydliga direktiv för allmänheten.

Jag känner ingen rädsla för framtiden. Jag känner entusiasm och glädje.

Militären hade förstås kunnat förbättra sin roll som arbetsgivare, så som alla andra arbetsgivare förväntas göra när de ska locka folk att välja att jobba hos dem genom högre lön, bättre anställningsvillkor, sociala förmåner osv. Men det kostar pengar och när det till synes möjliga alternativet att spara pengar genom att använda tvång målas upp, så förleder det dessvärre många att tro att detta är ett bättre alternativ.

Problemet är att tvång alltid har en massa dolda kostnader. Det har vi vetat sedan slaveriet avskaffades. Slavar jobbade mer motvilligt, mindre effektivt under tvång och förutom att slavägaren var tvungen betala mat och husrum tvingades man också betala övervakare som såg till att dessa motvilliga arbetare faktisk utförde de jobb de var satta till. Givetvis är inte tvånget till värnplikt lika påtagligt som under slaveriet, motviljan är därmed mindre, men principen är i grunden densamma och det är ingen kontroversiell sanning att vill du ha en effektiv organisation måste de som arbetar i den dela en gemensam målbild som de också  helst ska ha frihet att ta egna initiativ för att nå. Det är nämligen många gånger mer effektivt att individer jobbar fritt och med en inre övertygelse, än motiverade av yttre påtryckningar.

Militären är inte heller den enda arbetsgivaren som har problem med rekrytering. Vi har brist på sjuksköterskor och läkare i vården, polisen kan inte ens fylla sina utbildningsplatser och det slutar nästan lika många poliser som det anställs nya på grund av dålig lön och usla arbetsförhållanden. Försvarets särställning som ”samhällsavgörande” används för att motivera värnplikt, men vilka andra samhällsavgörande tjänster står på tur för tvångsrekrytering i takt med att de också slutar fungera på de sätt vi förväntar oss, därför att stat, kommun och landsting helt enkelt är usla arbetsgivare jämfört med privata alternativ (eller i sjuksköterskornas fall, Norge)? Också frivilligbrandmän har sagt upp sig i enorma tal, på grund av försämrade villkor och inom kort hotas många delar av sverige att stå utan en fullgod beredskap att släcka bränder.

Om vi i en nära framtid (det tycks allt mer sannolikt) står inför situationen att varken försvar, polis, sjukvård, skola, socialtjänst eller brandkår fungerar, därför att ingen frivilligt vill jobba under de villkor som erbjuds, ska vi då införa ”värnplikt” också för att tillsätta dessa samhällsavgörande funktioner?

Eller ska kanske stat, landsting och kommun ta sig en kritisk blick innåt och fundera på vad de kan göra för att förbättra sin roll som arbetsgivare, så att folk väljer att jobba för dem. Därmed också mer effektivt och mindre kostsamt i slutändan, än om man som nu fortsätter hänfalla till tvång närhelst pengar och fantasi tryter.

Innovation behöver inte kosta mer pengar. Men det kräver fundamental förändringsvilja (inte återgång till beprövade och avfärdade lösingar som centralisering och förstatligande av polis, skola etc). Och just detta verkar vara det enda statlig verksamhet lider större brist på än andra resurser.

Har problem med rekrytering, införd tvångsrekrytering:

• Militären ✓
• Polisen
• Brandkåren
• Sjukvården
• Skolan
• Socialtjänsten

Alla kan inte vara experter på allt. Men alla borde lära sig hur man kollar upp fakta. Och då menar jag inte att gå till en godkänd nätsajt och läsa vad någon påstår som har auktoritet, utan att faktiskt kolla upp forskningsläget själv. Det kan faktiskt bespara en tid och sårad stolthet, om man kontrollerar sådant som faktiskt går att kontrollera.

Men för att göra en riktig faktakoll måste man veta var man ska börja.

Viktiga begrepp

För att förstå vad man läser behöver man lite grundläggande kunskap om några viktiga begrepp.

Studier och metastudier

Beroende på vilket vetenskapligt område vi pratar om kommer metodiken (hur man rent praktiskt gör) för att forska att variera. Jag kan inte alla områden, så säkert kommer jag missa något här. Fyll gärna på och korrigera i kommentarsfältet!

Studier är av praktiska skäl begränsade. Det blir omöjligt att dra några vettiga slutsatser om målet för en studie är för brett. Därför måste området och målet för studien begränsas. Värdet av en studie är begränsat, därför ska man inte dra långtgående slutsatser av en enskild studie. Det är då man hamnar i problemet med att något ena dagen ger cancer och nästa dag är det ofarligt. För varje gång du studerar något kommer resultaten bli lite annorlunda.

För att dra mer långtgående slutsatser gör man metastudier. Då går man igenom massor av studier i syfte att hitta gemensamma mönster som kan styrka en idé om hur och varför studierna visar vad dom visar.

Inte alla studier och inte alla metastudier kommer styrka den hypotes som den som gjort studien har. Det är viktigt. För forskning handlar inte bara om att hitta förklaringar, det handlar till minst lika stor del om att avfärda förklaringar som inte duger.

Kvantitativa och kvalitativa studier

Inom olika forskningsområden använder man olika metoder. Kvantitativa studier mäter det som kan mätas med siffror och används huvudsakligen inom naturvetenskap. Kvalitativa studier resonerar kring enskilda fall genom att studera dem i detalj och används huvudsakligen inom sociologin.

Kvalitativa studier har inte bättre ”kvalité”. ”Kvalitativt” i det här sammanhanget betyder bara att man studerat enskilda fall djupare, genom intervjuer med enskilda personer. Man kan inte dra slutsatser utifrån kvalitativa studier om personer utanför den aktuella studien.

Kliniska studier

Kliniska studier används inom läkarvetenskapen för att lära sig mer om sjukdomar och behandlandet av sjukdomar. En klinisk studie kan t.ex. mäta hur effektivt ett läkemedel eller en viss behandling är på ett urval av patienter. För att studien inte ska påverkas av de som utför den, så använder kontrollgrupper och dubbelblinda test.

Kontrollgrupper

En kontrollgrupp används för att ge något att jämföra med. Anledningen är att alla behandlingar har någon effekt. Ja, du läste rätt. Även om inte medicinen eller behandlingen i sig har någon effekt, så har det betydelse att man försöker göra något alls. Även sockerpiller ger en viss positiv effekt. Det kallas för placebo effekten. Det är ett ämne som förtjänar en egen artikel, så jag går inte in mer i detalj på det denna gång.

Dubbelblinda test

Även förväntningarna hos de som gör behandling eller delar ut läkemedel har effekt på patienten. Därför använder man något som kallas som dubbelblinda test. Det innebär att varken patienten eller läkaren vet vem som får den riktiga medicinen och vem som får placebo (sockerpiller). Först i efterhand jämför man resultatet mellan de som fått den riktiga medicinen och kontrollgruppen – de som fått sockerpiller.

Att hitta studier

Okej, det var begreppen. Så, nu är vi redo att hugga tag i studierna. Var finns forskningen?

Faktum är att Google har en jättebra funktion för att söka efter studier. Många studier finns offentligt publicerade. Andra kräver prenumeration på olika vetenskapliga tidningar (så kallade publikationer). Men även om inte hela studien är offentlig så finns ofta summeringen tillgänglig, och den innehåller det viktigaste ur studien. Det kallas ”Abstract” och är ett kortare utdrag.

Första sökresultatet leder till denna sida:

Inte alla länkar kommer innehålla hela studierna, men ofta räcker även ett kortare utdrag för att hitta det viktigaste. Sen måste givetvis resultatet av studien värderas utifrån allt som vi nämnt ovan.

Slutsats

Det bästa sättet på att bli bättre på ett ämne är att regelbundet kolla upp fakta. Ju mer man läser om ett ämne, desto mer kunnig blir man och desto bättre förståelse får man för osäkerheten som ofta inte framkommer när man läser vad en journalist skriver om ett ämne. Forskare är i regel betydligt mindre självsäkra när de drar slutsatser och resonerar.

Förutom att lära sig själv mer, så finns det få saker som väger tyngre i en debatt än att kunna hänvisa till forskningen. Och genom att faktiskt kontrollera vad forskningen säger så bidrar du till en mer saklig debatt!

Just nu står mobilreklamen, tillsammans med andra digitala format för en fundamental förändring. Apple bestämde sig för att skapa ett interface som gör det enkelt att blockera reklam. De har ställt sig på användarnas sida, om man så vill – för många vill faktiskt inte se reklam. I kampen om reklamens vara eller icke vara finns en konstant upprustning mellan ad-blockers och de medier som använder reklam som primär intäktskälla, i en marknad där användarnas köpbeteende går ut på att inte köpa något – för det mesta i informationsväg är gratis.

Ett vägskäl

Som jag ser det finns det två primära vägar att gå. Antingen sätta hårt mot hårt, se användarna som sina fiender och fortsätta den tekniska upprustingen.

Den alternativa approachen är att helt enkelt lägga ner vapnen, vara ärlig och be användarna se reklam. Detta är redan en approach som allt fler börjar använda. Webbsidor känner av när användaren använder en ad-blocker och ber användaren att sätta ett undantag för deras sajt, för att stödja deras verksamhet genom att inte blockera reklam. Exempel på detta finns hos t.ex. Sweclockers.com och Flashback.org.

Användarens perspektiv

Jag har ett förslag som fortsätter på denna väg, att gå längre än att låta användare göra ett engångsval och sen passivt ”betala” genom att se reklam.

Mitt förslag på approach är att helt enkelt låta användare aktivt välja att se reklam. Jag skulle vilja likna det med ett scenario många säkert känner igen, nämligen gatumusikanten som står och spelar i tunnelbanan (för oss som är i Stockholm) eller på torget (resten av landet). Alla kan vi höra musiken. Vi som uppskattar den behöver inte betala för den. Ett fåtal betalar genom ett aktivt val och ger på så sätt incitament till fortsatt spelande. Det finns alltid de som ”snyltar” och inte betalar för något. Men de som väljer att betala får något mer än övriga. Den psykologiska belöningsmekanismen som uppstår när vi aktivt väljer att göra något – inte för att vi måste, men för att vi vill.

Detta val och dess belöning blir bara meningsfull om vi inte är tvingade. I konceptet med reklam kan man tänka sig att det t.ex. innan en video spelas upp finns två alternativ. Alternativ ett är att ”Stöd oss, se reklamen” och alternativ två är ”Nej tack”. Ingen av alternativen har något tekniskt ”straff” eller någon teknisk belöning. Belöningen är känslan av att du valt något gott som du inte var tvingad till.

Det är tydligt vad användaren vinner på i detta scenario, men de som köper reklamplatser och de som säljer dessa då?

Säljarens perspektiv

Jo, en av de svåraste sakerna med att göra reklam är att vinna konsumentens intresse och skapa en positiv känsla för det varumärke man vill förmedla. Svårigheten i detta ligger till stor del i att reklam uppfattas som en distraktion, ett hinder från vad personen egentligen är intresserad av. Detta kan underlättas genom den approach som Facebook och Google valt, att genom att samla in massa information om användaren göra reklamen mer relevant för den unika användaren. Om användaren uppfattar reklam som ett positivt tips för något relevant, så är störningsmomentet mycket mindre. Om reklamen ger positiva känslor, glädje, skratt, fascination och nyfikenhet, så har den kanske t o m ett egenvärde (ICAs reklam är ett klassiskt exempel på detta, där användare t o m letar upp reklamen för dess underhållningsvärde).

Genom att visa reklam bara för de som aktivt säger att de vill se den är uppförsbacken mycket mindre när du som reklammakare vill skapa en känslomässig kontakt med konsumenten. Konsumenten har genom sin aktiva handling definierat sig som moraliskt god. Det finns en positiv självbild att spinna vidare på. Relationen mellan varumärket och konsumenten är inte saboterad av framfusighet, tvång eller andra negativa känslor. Ni möts med positiva känslor i grunden, som alla konstruktiva relationer – inte för att ni måste, utan för att ni har aktivt valt det!

Testbarhet

Det bästa med denna hypotes – för det är en hypotes till dess någon faktiskt prövat och bevisat dess validitet – är att den är fullt falsifierbar. För att pröva den är det bara sätta upp ett scenario som det beskrivit ovan, göra en A/B-testning där användarna får beskriva upplevelsen av reklamen jämfört med den traditionella approachen. Sedan får någon bättre lämpad än jag, göra en kvantitativ bedömning av värdet av dessa konsumenters reklamkonsumtion. Hur många leder till köp jämfört med traditionell approach? Hur påverkas relationen till varumärket? Det är inget magiskt. Antingen funkar denna approach eller också inte. Men jag tycker idén är så pass intressant att jag gärna vill dela med mig av den och hoppas att någon fortfarande aktiv i branchen nappar!

Tid är den yttersta resursen. Vi har alla en begränsad mängd tid. Ingen vet hur mycket tid de har (innan de dör) och tiden är likadan för oss alla. Ingen har snabbare eller långsammare tid. Det är den ultimata rättvisa valutan. Ingen har i praktiken mer än någon annan och ingen har mindre. Det enda vi har, är vårt egna val hur vi väljer att spendera vår tid. Vår tid är vår och ingen annans (förutsett att det inte föreligger tvång, slaveri eller liknande).

Så, var kommer pengar in i bilden?

Pengar är en möjlighet att spara tid på hög. Vi måste alla prioritera vår tid. Vi väljer vad vi vill investera vår tid i och vi prioriterar utifrån hur vi värderar vinsten utifrån olika alternativ. Värderandet är helt subjektivt och olika från person till person, men även från stund till stund. Just nu kanske jag är sugen på frukost och investerar min tid i att göra en macka, eftersom mackan är mer värd för mig just nu än att spendera min tid på att twittra, vilket jag tycker är roligt, men inte särskilt mättande.

I nästa stund ändras mina preferenser. Jag är inte hungrig längre, jag kan välja att twittra eller spela spel med min tid istället. I utbyte vinner jag underhållning, positiva känslor. Så fortsätter det.

Nånstans tar mackorna i frysen slut. Jag behöver nya mackor, eller annan mat. Vart vänder jag mig? Jag kan inte göra mackor. Jag får köpa mackor som någon annan lagt tid på att skapa. Hur köper jag dem? Jo jag behöver pengar, eller något annat som den som har mackor vill ha. För att byta till mig den tid den personen lagt ner på att skapa mackor, när han kunde ha gjort något annat han tyckte förmodligen vore roligare (spela spel, twittra, etc) utifrån sina personliga preferenser.

Så, vi introducerar pengar. Det är väldigt opraktiskt att byta enbart tjänster med varann. Den som behöver mackor kanske inte kan göra en tjänst den som har mackor behöver eller vill ha. Men pengar kan vi byta med vem som helst, alla vill ha dem. Så vi har i praktiken gjort om tid till pengar. Pengar är tid.

Det här är väldigt viktigt att förstå närhelst vi pratar om marknader, om vinst, om investering. Låt inte orden dölja vad det egentligen handlar om. Vi är alla människor med våra egna prioriteringar och val för hur vi spenderar vår tid. Helst skulle de flesta förmodligen aldrig göra annat än det de själva tycker är roligt, helst ihop med andra människor som tycker likadant. Men då blir inte heller något producerat, som vi i slutändan alla behöver. För det är väldigt osannolikt att det finns tillräckligt med människor som givet alternativ väljer att producera mackor, till det behov som finns, för att de själva tycker det är så otroligt roligt att de inte bryr sig om var mackorna tar vägen efteråt.

Vi behöver kunna byta tid med varann. Så vi kan spara tid på hög och tillåta oss att göra annat än det andra behöver, för att samla på oss tjänster, så vi har råd att göra det vi tycker är kul, men inte nödvändigt.

Pengar är ingenting mer än det. Möjligheten att spara tid. Tid vi sen ber andra investera, i utbyte mot pengar, för att producera något i gengäld som vi värderar, för stunden.

1. Tolkningsföreträde

Detta innebär i att den subjektiva upplevelsen och tolkningen av en upplevelse inte får ifrågasättas om personen ifråga kan uppfattas vara förtryckt. Även om sanningsanspråket överstiger vad som rent objektivt och empiriskt kan beläggas. Dvs. om någon känner sig förtryckt, kränkt eller allmänt förorättad, så är personen det och den upplevelsen skall till varje pris ”respekteras”.

Problemet som uppstår när denna princip anammats är förstås att inte längre finns någon objektiv delad verklighet att förhålla sig till. Mest kränkt vinner och eftersom ingen får ifrågasätta den känslomässiga upplevelsen, kan precis vad som helst påstås vara sant. Det enda du som skeptiker kan göra för att inte trampa nån på tårna är att hålla tyst. Vilket – skall vi finna – är ett återkommande tema i identitetsvänsterns retorik.

2. Misstänkliggörande

När den fakta du presenterar upplevs som hotfull är det inte i första hand din fakta som granskas. Istället ifrågasätts dina motiv. Är du inte en tillräckligt god människa så kan nämligen allt du säger ignoreras. Endast den med fläckfri moral får höras, annars är risken att du genom att komma till tals blir del i att upprätthålla det ”strukturella förtrycket”.

Det är inte längre vad du säger som spelar roll, utan vem du är och vem du företräder. Källkritik har gått från att bli ett verktyg till ett självändamål. Det som kommer från fel person behövs ju inte ens granskas, vilket effektiviserar hela idén av att tysta kritiker. Det håller också effektivt tyst på osäkra personer, eftersom de till varje pris vill undvika att riskera pekas ut som en av de onda.

3. Företrädande

Identitetspolitik bygger på den absurda idén att människor kan dela identitet med någon annan än sig själv. Som en del av detta är det fundamentalt att utgå ifrån antagandet att det 1) finns delade identiteter, 2) att dessa definieras av essentiella (medfödda) skillnader sinsemellan och att 3) olika identitetsgrupper har olika mycket makt. Det är på dessa antaganden hela intersektionalitets-idéen bygger.

För att upprätthålla idén om dessa grupper av identiteter är det också fundamentalt att ingen enskild individ någonsin företräder enbart sig själv. Istället är vi alla del av kollektiv, vare sig vi vill eller inte och allt vi säger gör vi som representater för dessa kollektiv. Dessa kollektiv anses ha gemensamma intressen och eftersom de inte är självalda så finns ett essentiellt sant sätt att vara sin identitet på. Den som avviker från denna sanning är en förrädare. ”Klassförrädare” hette det under kommunismen, nu är du istället en förrädare till din identitetsgrupp som transperson, homosexuell, muslim, ”rasifierad” etc.

Vem definierar gruppens essentiella sanning? Det gör gruppens mest högljudda förespråkare förstås. Se punk 1).

Hur hanterar man ifrågasättande av denna essentiella sanning? Se punkt 2).

Vad händer om någon anser sig stå utanför denna grupp, trots medfödda egenskaper ”i strid” med detta? Se punkt 3).

Det är också relevant att veta att jag är humanist och religionskritiker, tidigare kristen. Jag hymlar inte med att jag finner religion fördummande. Men jag ser absolut skillnad i grad av destruktivitet mellan olika religioner. För den fördomsfulle kan vara relevant att veta att Islam förmodligen är den religion jag stött på som jag har absolut lägst tankar om.

Så, med det sagt, hoppas jag du som läsare med öppet sinne kan läsa det jag har att säga, utan att förkasta mig och mina ord baserat på grupptillhörighet.

De principiella argumenten

Jag är förvisso mot omskärelse, men inte oavsett sammanhang. För mig är principen om kroppslig autonomi nära helig, om uttrycket ursäktas, och som människa ska du enligt mig vara fri att göra vad du vill med din kropp. Dvs så länge du inte tvingar någon annan att delta, kan du för min del göra precis vad du vill. Tatuera den, skära i saker, operera om ditt kön eller vadhelst du finner intressant. Det påverkar inte någon annan, alltså är det inte vår angelägenhet.

Problemet som uppstår är när du börjar ta dig rätten att kränka någon annans autonomi. Motivet spelar mig ingen roll. Det kan vara religiöst eller estetiskt, eller vadhelst du upplever rimligt, din frihet slutar där nästa persons börjar. Därför får du omskära dig själv, men du får inte omskära någon annan utan att ha dennes godkännande först. Detta inkluderar givetvis också dina barn.

”Men de är ju mina barn”, kanske någon invänder. Jo, fast ingen förälder äger sina barn. Föräldrar är inte fria att utsätta sina barn för vad de vill, vare sig det omfattar att göra om deras kroppar eller något annat. Du är som förmyndare ansvarig för deras väl och ve, men också för att skydda deras rättigheter – så som rätten till kroppslig autonomi – självbestämmande. Visst, du får av nödvändighet sätta gränser, det är en del av förmyndigandet. Men du är inte fri att göra vadhelst du vill. Inte ens med god vilja och uppsåt. Om du vägrar dina barn medicinsk behandling, så har du enligt mig gått över gränsen för hur långt din auktoritet som förmyndare sträcker sig. Barnet är en individ och har rätt till skydd mot övergrepp som skadar dess hälsa och liv. Om föräldrar inte tar detta ansvar, har övriga samhället ett moraliskt ansvar att göra det.

Religionsfriheten åberopas också, men även denna rättighet är individuell och gäller också oavsett föräldrarnas tro. Religionsfrihet kan alltså inte utövas på andra människor, inte heller ens barn. Barnen har rätt att välja sin tro. Oåterkallerliga ingrepp på barn som inte har möjlighet att ta ställning, motiverad av tro, faller alltså klart utanför religionsfriheten.

De relativiserande argumenten

”Men det är ju ett trivialt ingrepp”, anförs ofta som ett sätt att relativisera frågan, när det är uppenbart att det strider mot principen om kroppslig autonomi och inte faller inom ramen för religionsfrihet. Visst, att göra hål i öronen på sitt barn, tatuera något litet eller liknande kanske för somliga känns som inom ramen för vad en förälder kan ta sig för friheter med sina barns kroppar. I synnerhet om det är tradition. Det är ju ändå inte så omfattande ingrepp.

Nu bör vi vara medvetna om att skära bort förhud är betydligt allvarligare än att skära bort exempelvis en örsnibb. Förhuden är en av de områden på kroppen med mest nerver, ollonet och analöppningen är förmodligen två av få mer känsliga områden på kroppen. Förhuden är samma vävnad som de inre blygdläpparna hos kvinnor. Det är alltså inte rationellt att relativisera detta ingrepp och samtidigt vara emot mindre grova ingrepp i kvinnliga könsorgan.

Ingreppet görs utan bedövning (det går inte effektivt lokalbedöva området, vilket säger något om hur känsligt det är) och utöver det trauma som smärtan vid ingreppet utgör, så tillkommer smärtan under läkningsperioden, vilken försvåras av det faktum att urin ständigt kommer i kontakt med såret, vilket alla förstår orsakar svidande smärta. Detta är förmodligen ett mindre problem hos en äldre individ, som inte ligger i blöja och som inte förstår varför det gör ont.

Spädbarn som utsätts för detta uppvisar samma stressymptom som vid andra grova fysiska övergrepp. Det hade kanske varit motiverat om ingreppet görs för att rädda barnet från något värre, men så är inte fallet. Det görs för att det är tradition och för att markera grupptillhörighet. Barnet har inget att säga till om. Rimligen hade annars ingreppet kunnat göras i högre ålder, säg 13 (när bar mitzvah för judiska pojkar normalt sker) eller 15 (när barnet inträder i sexuell myndighet enligt svensk lagstiftning). Annars är den naturliga åldersgränsen 18, när man anses mogen nog att tatuera sig, göra skönhetsoperationer och så vidare.

De pragmatiska argumenten

”Om det förbjuds kommer det ske ändå.” Det här kan vi kalla abort-argumentet. Vilket gör det intressant, eftersom samma personer (iaf i USA) som ivrigt försvarar omskärelse ofta är emot abort. Om vi låter inkonsekvensen vara, så kan vi konstatera att ja – rimligen kommer många som anser att detta är av sådan vikt att det måste ske, oavsett lagligheten och det trauma det innebär för barnet, göra detta även om det inte är lagligt. Risken finns då att det sker under mindre sanitära förhållanden, med ökade medicinska risker som följd. Om det inte heller är ett skäl för föräldrarna att avstå, kan jag tycka att deras omdöme som vårdnadshavare och intresse för barnets bästa bör ifrågasättas. Kanske är de inte lämpliga föräldrar överhuvudtaget, om de utsätter sitt barn för sådana risker, bara för att det är tradition?

”Man väljer åka utomlands och göra detta.” Det är fullt rimligt, precis som med mycket annat olagligt. Man kan göra det i andra länder, där det är lagligt. Jag tycker personligen inte detta borde vara något tungt argument för varför det ska vara lagligt i Sverige. Men här är det väl mer en smakfråga än något annat som avgör. Jag överlåter åt var och en att bilda sin egen uppfattning, samt vilka fler områden detta isf borde gälla. Nära till hands ligger ju t.ex. kvinnlig könsstympning.

Det estetiska argumentet

Dessa är så dumma att jag bara tänker beröra dem som ytligast. Om ens föräldrar har åsikter kring utseendet på sina barns penis, så är det seriöst något fel i huvudet på dem. Jag tycker inte detta argument förtjänar mer uppmärksamhet än så. Kvinnor som säger att de föredrar omskurna penisar, bör ges samma tyngd som män som föredrar omskurna kvinnors underliv för att de är trängre. Det är helt enkelt ett sjukt sätt att resonera på. Jag borde inte behöva förklara logiskt varför, men ordet ”proportionalitet” ger en ledtråd för den empatistörde.

De subjektiva argumenten

Det här fallet delvis under det estetiska, men omfattar också hur omskärelse påverkar sexlivet, vilket inte är något aktuellt för spädbarn, men desto mer relevant för vuxna som ska leva med konsekvenserna. Att jag kallar dem subjektiva är för att det trots allt är en fråga om preferens.

Eftersom ollonet är exponerat blir det mindre känsligt för beröring. Det kan förstås vara positivt, om man har problem med för tidig utlösning. Men det betyder också att det kan uppstå obehag för kvinnan, när det krävs ”hårdare tag” för att mannen ska känna något.

En dansk studie visar omfattande negativa konsekvenser för sexlivet för män som är omskurna och deras partner, i jämförelse med icke omskurna män[källa].  Som vuxen är det naturligtvis var och en fritt att välja, men detta är ytterligare ett skäl till varför barn inte ska utsättas för detta ingrepp, utan möjlighet att själva ta ställning till konsekvenserna av det.

De medicinska argumenten

Här under faller sådant som mindre risk för HIV, peniscancer etc. Men det brister i proportionalitet. Samma effekt kan uppnås genom vanlig intimhygien, att då skära bort förhuden framstår som lika rimligt som att skära bort öronen för att det är jobbigt tvätta sig bakom dem. Ett inte särskilt seriöst argument, enligt mig.

Det frihetliga argumentet

Som anarkist anser jag eg. att lagstiftning inte ska ske som följd av en majoritets åsikter, utan att avtal ska stiftas mellan fria människor. Utöver detta är jag fri att inte befatta mig med människor vars värderingar jag inte delar. Och den som anser det rimligt, med kunskap om ovan nämnda konsekvenser, skära i spädbarns könsorgan, vill jag helt enkelt inte ha att göra med. Ni är i mina ögon empatistörda. Vad ni har för religion är i sakfrågan för mig oväsentligt.

Nu när våren (sommaren?) kommit och gruset är borta från vägarna var det perfekta förutsättningar att ta på sig inlinesen och ge sig ut! Flickvännen som inte ännu är lika flink på inlines tog cykeln och vi började med en tur på ca 4km om dan.

Hon i sin tur gillar mest styrketräning, så vi har nu beställt ett hemma-gym. Jag har inget emot gymmande, men jag trivs inget vidare på gym och att träna bland massa okända människor. Eftersom vi bor i ett stort hus och har fler kvadratmeter än vi vet vad vi ska göra av med (det blir så när man inte köper hus i storstan) så har vi nu dedikerat vardagsrummet på översta våningen till gym.

När vi ändå shoppade passade vi på att beställa lite träningskläder. Jag köpte ett par sånna där porriga tajts i gälla färger och fick omgående ett stående förbud att lämna hemmet i dem av flickvännen.

Så, vi satte igång träna lite med de maskiner vi redan har. I mitt fall blev det främst magträning. Jag hade vett att hålla igång, så träningsverken är inte helt olidlig.

Och nej, ni behöver inte vara oroliga.

Det här kommer inte bli någon träningsblogg. Och jag kommer inte lägga upp bilder varenda gång jag tränar. Kanske nån enstaka, om ni ber snällt. ;)