tag:blogger.com,1999:blog-51490752662322389832013-12-04T23:52:15.685+01:00Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.comBlogger11125tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-51746520603468101382011-12-08T12:36:00.000+01:002011-12-08T12:36:37.857+01:00Gymnasiet, skrämmande! Ja, jag var riktigt rädd när jag började gymnasiet. Jag hade valt Samhällsprogrammet med inriktning mot ekonomi. Visst låter det roligt? <b>Not! </b>Det gick inte direkt dåligt den första tiden på programmet, tvärtom, jag skötte skolan utmärkt, men någonting fattades...<br /><br />Efter nästan en månad i skolan bestämde jag mig. Samhäll var inget för mig. Jag ville ha något mer, något annorlunda. Så jag bytte program, till det estetiska programmet, med inriktning teater. Den här klassen var galen, men på ett bra sätt. Så underbara människor det gick där. Teatereleverna läste ihop med bildeleverna eftersom vi inte var så stora klasser.<br /><br />Nu kanske ni undrar; fanns det inga problem längre? Jo, jag mådde fortfarande inte hundra inombords, men den här klassen var varm och omtänksam. Vi blev som en enda stor familj. Flera elever som hade gått på min gamla skola var fortfarande på mig, men det här skulle få en oväntad vändning.<br /><br />En dag var det en kille som var på mig med gamla vanliga grejer från högstadiet. Men det var nog ganska dumt gjort av honom. Några i min klass var i närheten och hörde allt som hände. Min klass visste om min historia, jag hade öppnat mig för dem och de förstod min tillbakadragenhet. När de hörde den här killen vara på mig kom de gåendes som i marchtakt. De gick fram mot honom och sa att om han hoppar på mig, så har man med en hel klass att göra. Den här killen var såklart feg och vågade inte göra någonting längre om han inte trodde att jag var ensam. Men det berörde mig inte längre på samma sätt. Jag kunde hantera glåporden. Jag hade styrkan från mina vänner som höll mig uppe, och jag visste att jag var på väg upp ur dyn igen.<br /><br />Fortsättning följer...Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-84161565788834687942011-12-07T19:27:00.003+01:002011-12-07T19:38:22.846+01:00Ja, jag fick ett totalt hysteriskt utbrott en dag, tyvärr var det fel person som råkade ut för det...<div><br /></div><div>En dag på väg till skolan (på skolbussen) började jag få intensiv migrän, huvudet totalt exploderade på mig. Utan förvarning kräktes jag på golvet i bussen och alla i bussen bara stirrade på mig. Ja, precis vad jag behövde tänkte jag, mer anledning för alla att håna mig.</div><div><br /></div><div>I skolan kunde jag inte få tag på min mamma eller hennes sambo, så jag fick snällt lägga mig i vilorummet på skolan en stund och vila ut en stund.</div><div><br /></div><div>När jag kom ut ur vilorummet ett par timmar senare börjades det. Alla började göra kräkljud efter mig och håna mig för att jag kräktes på bussen. Till slut tappade jag tålamodet. En kille som aldrig annars brukade göra något dumt hade också fått för sig att göra kräkljud efter mig, jag misstänker att han föll för det ökända grupptrycket. I alla fall så brast det för mig just då. Jag tog tag i honom i tröjan under halsen på honom, lyfte upp honom och tryckte upp han mot väggen. Vad det var jag sa till honom vill jag helst glömma. Det var inga fina ord. Men var hade jag fåt styrkan ifrån. En av de få vänner jag hade bara tittade på mig och gapade. "Jävlar" var det enda han fick ur sig.</div><div><br /></div><div>Efter händelsen blev allt plötsligt lugnare på skolan och jag hade inte lika tufft de sista dagarna innan skolavslutningen. Visst, det var långt ifrån över, men nu kunde jag hantera nivån på det.</div><div><br /></div><div>Skolavslutningen var en lättnad för mig. ett helt sommarlov utan alla de som var på mig och mobbades. Men i augusti skulle ju gymnasiet börja... jag bävade för hur det skulle bli...</div><div><br /></div><div>Ja, i nästa inlägg hamnar vi där, på Magnus Åbergsgymnasiet!</div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-49107689658311575792011-12-07T16:37:00.005+01:002011-12-07T19:25:21.395+01:00Jag låg i mörker, jag mådde psykiskt dåligt. Allt som gick att trycka ner mig med utnyttjades. Till och med min stora idol, pop/country-stjärnan Shania Twain. Ja, det är väl inte så många som kanske lyssnar på henne, men det var min idol, och är än idag av flera skäl. Men det var såklart tjejmusik, bögmusik och vad man nu kunde kalla det. Det fanns ingenting längre som de inte hade mobbat mig för, det var ju inte bara ord heller. Några kasta saker på mig, försökte kasta snus på mig ibland och till och med spotta på mig ovanifrån om jag gick ner för trappan.<div>Jag kände snart att jag hade fått nog...</div><div><br /></div><div>En vårdag i mars eller april var jag ute och vandrade på bergen utanför Fjällbacka.</div><div> Många tankar gick runt i huvudet på mig och jag grät så fort jag tänkte på skolan och mitt liv.</div><div> Jag gick fram till kanten och tittade ner på den djupa avgrunden.</div><div> Ett steg till och allting skulle vara över. </div><div>Ingen mer smärta, inga mera hatiska ord. </div><img src="http://2.bp.blogspot.com/_2TRTATe5lHs/TRCcgH9QKzI/AAAAAAAAGMc/4BAmriMs9tw/s1600/twain-shania-pillowhugger.jpg" border="0" alt="" style="float: right; margin-top: 0px; margin-right: 0px; margin-bottom: 10px; margin-left: 10px; cursor: pointer; width: 400px; height: 302px; " /><div><div>Men så när som på sekunder innan mitt avgörande val, bytte min mp3 som jag lyssnade på låt.</div><div> Nu spelades den enda låten jag hade kvar med min favoritartist: </div><div><b>From This Moment On. </b></div><div>De andra låtarna hade jag tagit bort, bara för vad andra hade sagt om min musik. Men låten blev min räddning.</div><div><div>Jag insåg att det finns många saker jag faktiskt älskar här i livet, och det är värt att leva för. Skolan var snart slut dessutom, jag skulle snart börja gymnasiet. Det var inte långt kvar. Jag fann styrka igen att fortsätta kämpa.</div><div><br /></div><div>...Kommer ljuset snart? Vi får se.</div></div></div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-51928307699167877112011-12-07T14:55:00.002+01:002011-12-07T15:13:38.817+01:00När det var dags att flytta upp till högstadiet var det än en gång dags för skolbyte. Nu skulle vi gå på en skola inne i Trollhättan.<br /><br />Det är alltid spännande att börja i en ny skola, så många nya ansikten och nya studieförhållanden. Jag som kom från en såpass liten skola innan tyckte denna skolan var enorm. (Egentligen ganska medelstor). Allt började bra, lärarna var väldigt varierande i sättet, ingen var den andra lik. <div><br /></div><div><br /></div><div>I högstadiet är de flesta tjejer i puberteten, killarna har redan kommit i målbrottet och börjar få ansiktshår etc. Men jag då? Ja, som ni säkert kan gissa så hade jag ljus röst, och endast små hår på mina stackars ben. Jag ville ändå inte ha hår i ansiktet, men börjar man bli mobbad för att inte ha det så börjar man önska att man hade det i alla fall. Alla glåpord jag tidigare hört kom tillbaka, men nu hörde man jävla före orden eller jävel efter. Ibland sa de båda delarna. Jag umgicks mest med tjejer, för de var snällare mot mig. Detta var så klart också något som var populärt att trycka ner mig för. Antingen gjorde de omvägar i korridorerna eller så knuffade de till mig istället när de sa sina väl valda ord.</div><div>Ryggsäcken blev tyngre, jag sjönk som en sten i sjön och flöt runt på botten i dyn. I skolan höll jag inne mina känslor, och släppte ut dem hemma.</div><div><br /></div><div>Att det skulle gå ut över min mamma var ju inte min mening egentligen. Jag var ofta sjuk på måndagarna, och dagarna vi skulle ha idrott. Läxorna blev bortglömda och jag presterade sämre i skolan...</div><div><br /></div><div>Fortsättning följer...</div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-39839919072209848882011-12-07T11:18:00.004+01:002011-12-07T12:49:04.160+01:00<div><div>Nya tider väntade, nya saker hände! Jag skulle börja fyran.</div><div> </div><div>Bodde man som jag gjorde i ett littet pluttsamhälle ute i skogen så var man tvungen att åka till ett annat lite större pluttsamhälle när man började mellanstadiet.</div><div> </div><div>Mellanstadiet började fantastiskt. Jag hade en flickvän som var var så kär i så allt annat försvann.</div><div> </div><div>Många dagar var roliga på den tiden, även om mina tidigare problem snart började smyga sig tillbaka. Som tur var hade jag flera vänner som stod på min sida... men dessa vänner kunde ju inte vara med mig jämt.</div><div> </div><div>I femte klass började flera av killarna komma i puberteten... inte jag!</div><div>Jag var sen, självklart skulle jag var sen... När det var så mycket annat som var fel på mig så skulle jag väl vara sen i utvecklingen också.</div><div> </div><div>Självklart skulle det påpekas av andra i klassen också. Rösten var på ett sätt ett problem. Killarna började ändra sig i rösten. Men jag då... jag behöll samma gamla vanliga barnsliga röst och de gjorde så klart narr av mig för det.</div><div> </div><div>Det tyckte jag inte var så farligt... det var något annat som var det stora problemet. Idrotten!</div><div>Alla känner vi till situationen att stå naken bland alla andra i den gemensamma duschen efter idrottslektionen. Eftersom jag var sen i utvecklingen så skulle det ju såklart påpekas även där. Jag fick nya glåpord efter mig. Bög kom tillbaka... och fjolla dök även upp bland deras munnar.</div><div>Vad har egentligen ordet bög med ens utveckling att göra? Kunde jag hjälpa att jag inte hade fått mörkare röst. De mobbade mig för saker som jag inte kunde påverka själv, saker som bara naturen rår över...</div><div> </div><div>...Jag blev åter igen det lätta och roliga bytet...eftersom jag alltid tog illa åt mig. Min mamma sa alltid att jag skulle ignorera dem så skulle de tröttna, men hur lätt var det? <strong>Hur lång tid skulle det ta? </strong></div><div> </div><div>I sjätte klass blev om allt bara värre. Visst hade jag precis samma problem som tidigare, nu var det bara det att klassen stämplats som problemklass...</div><div> </div><div>Lärarna på skolan bestämde sig för att göra något åt det stora problemet i den stökiga klassen. Det hölls ett möte med alla lärare, föräldrar och elever. I en disskusionsgrupp som mamma hamnat i tyckte en förälder att skolan överdrev och att det inte alls var så farligt. Nej självklart tänker jag när jag hört det... Hon var ju förälder till en av de värsta eleverna i klassen.</div><div> </div><div>Till slut i alla fall så skulle vi ju gå ur mellanstadiet, och jag skulle få slippa flera av killarna i klassen. En ny chans på högstadiet skulle göra livet mycket bättre och enklare...</div><div> </div><div>Trodde jag...</div></div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-28969980273631713342011-12-06T23:20:00.002+01:002011-12-06T23:24:01.068+01:00Innan jag fortsätter min historia så vill jag berätta för alla där ute som precis som jag har haft det svårt eller har det svårt nu för den delen...<div><br /></div><div>Det finns stunder då man ligger i dvala, i ett mörker som aldrig verkar ta slut... Men jag lovar er, gör inget drastiskt, ljuset finns där, det gäller bara att finna det...</div><div><br /></div><div>...det kan ta lång tid och det kan gå fort.</div><div><br /></div><div>Mår ni som jag har gjort; psykiskt dåligt, tveka inte! Hör av er till mig. Jag är bra på att lyssna! Jag vet för det mesta hur det kan kännas...</div><div><br /></div><div>Men som sagt... kom ihåg... ljuset finns där!</div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-47075089180547136682011-12-06T20:11:00.002+01:002011-12-06T20:18:05.028+01:00Vintern 1997 flyttade vi till Norra Björke. Ett litet samhälle i Trollhättans kommun beläget åt Grästorp-hållet. På den nya lilla skolan i Norra Björke blev allt lite bättre. Jag hade fått några nya vänner och det var ingen till en början som var direkt elak. Visst spelade någon ett spratt ibland, men inte bara på mig. Jag kände mig plötsligt glad och betydelsefull.<div><br /></div><div>Sedan gjorde jag något dumt...</div><div>8 år gammal bestämde jag mig för att se hur det var att vara den som hackar på andra. Se vad det var som var så speciellt med att mobba någon. Jag provade, det kändes inget vidare och jag fick bakslag dessutom. Nu var det några i klassen som ville ge igen. Ännu en gång var jag det svaga offret som var lätt att trycka ner i skiten. Som tur var var det inte lika illa här som det varit på Sylteskolan, men det var fortfarande jobbigt att stå ut med...</div><div><br /></div><div>I nästa inlägg hoppar vi... till mellanstadiet!</div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-55771588332775602812011-12-06T19:56:00.003+01:002011-12-06T20:07:59.840+01:00När jag var 5-6 år bodde jag i Sylte, Trollhättan. Här skolades jag in på förskolan och gick sedan första året i skolan där.<div>Till en början kändes allt bra, jag hade några vänner och jag var engagerad för att lära mig saker. Men redan här skulle min skolgång få en törn.</div><div>Några pojkar i klassen bestämde sig för att börja hacka på den svagaste länken i klassen (mig).</div><div><br /></div><div>I början var det bara ord som tönt och sånt, men ganska tidigt utvecklades det till ord som jävla tjej och bög. Jag fattar inte idag att man kunde sådana ord när man bara var 6 år gammal. </div><div><br /></div><div>En vinter på rasten hade dessa pojkar som var på mig jämt och ständigt fått för sig att starta snöbollskrig, alla mot Rasmus. En av pojkarna fick upp en isklump från marken och kastade den på mig. Den träffade mig mitt i ögat och gjorde så jag inte kunde så någonting. Mamma tog mig till läkaren och sa att jag hade ett sår i ögat som skulle läka med några ögondroppar.</div><div><br /></div><div>När jag gick till skolan veckan efter ögonincidenten började allt om på nytt... Ögondropparna jag hade fått var gula. Detta var inte pojkarna sena att kommentera då det syntes i min ögonvrå att jag tagit dropparna. "Har någon kissat i ögonen eller?", sa de till mig.</div><div>Tänk att redan i den åldern vara utsatt för sådana påhopp. Ingen bra start för mig. Men det skulle bli bättre hade jag lovat mig själv, för vi skulle flytta. Jag, mamma och hennes sambo skulle flytta ut ur stan...</div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-17866544224807016132011-12-06T17:48:00.004+01:002011-12-06T17:57:05.667+01:00<a href="http://4.bp.blogspot.com/-rt7LpuhZO-o/Tt5JUbJKdaI/AAAAAAAAAEs/oZf0hHBRoW0/s1600/269451_1825860174842_1490421809_31492052_4393011_n.jpg" onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}"><img style="float:right; margin:0 0 10px 10px;cursor:pointer; cursor:hand;width: 191px; height: 320px;" src="http://4.bp.blogspot.com/-rt7LpuhZO-o/Tt5JUbJKdaI/AAAAAAAAAEs/oZf0hHBRoW0/s320/269451_1825860174842_1490421809_31492052_4393011_n.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5683060395020547490" /></a><br />Redan som väldigt liten flyttade jag runt en hel del. Jag och min mamma bodde på ett flertal olika ställen runt om Trollhättans kommun. Då jag var fyra år var det till och med tal om att flytta till Los Angeles, USA. Det blev dock inte så då jag hade pappa i Sverige som inte ville att vi skulle åka.<div>Men vi gjorde ändå två långtidsresor dit och jag fick uppleva många spännande saker. Då jag bara var fyra år kommer jag dock inte ihåg så mycket, men det finns bilder på mig på till exempel inspelningen av Dr. Quinn Medecine Woman och andra platser vi besökte i Hollywood. Man kommer tyvärr inte alltid ihåg så mycket från den åldern, vilket är tråkigt. </div><div>Nästa inlägg är vi tillbaka i Sverige...</div><div><br /></div>Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-39019589884091442572011-12-06T12:42:00.000+01:002011-12-06T12:44:21.477+01:00Jag föddes... den 23 november 1990 i Uddevalla. En vanlig bebis på 4030g och ca 51cm lång.<br />Här börjar mitt liv och kanske händer det inte så mycket just i början.<br />Jag bodde mitt första levnadsår i Fjällbacka, i ett nybyggt hus med min mamma och pappa. Mina första månader var väl som för de flesta bebisar: Skrik, skratt, kiss och bajs.<br />Redan när jag började gå i gåstolen fick jag min första skada som än i dag syns som ett vacker ärr, mitt i hårfästet. Vackert! Annars hände det inte så mycket. Inte förän jag fyllde ett år.<br />När jag var ett år gammal fungerade det inte längre mellan mamma och pappa. De skiljde sig och jag levde med min mamma från och med nu.<br /><br />Skiljsmässan tog nog ganska hårt på mina föräldrar. Jag förstod ju ingenting just då, men det var säkerligen konflikter vad gällde olika lösningar på alla "vuxenproblem" man kunde tänkas ha.<br />Kort sagt en ganska intensiv start på sitt liv. Tidig skiljsmässa är väl inte så ovanligt, bara väldigt synd...<br /><br />Fortsättning följer...Rasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5149075266232238983.post-60681695566107597232011-12-06T12:40:00.001+01:002011-12-13T18:22:18.317+01:00Hej, Rasmus heter jag.<br />Den här bloggen startar jag mest för min egen skull men för att andra också ska kunna se...<br />...se exempel på hur en pojke kan ha det i sin uppväxt. Tonåren, skolan familjen.<br />Jag har väl haft det ganska tufft i början och många av mina inlägg kanske inte blir så glada och hurtiga. Men jag vill ändå dela med mig av min resa till där jag är idag och hur jag mött mina motgångar.<br />Känner ni er intresserade så välkomnar jag er alla att följa min berättelse. Den börjar från början och slutar inte...<br />den kommer att fortsätta även i nutid (när jag nu kommer dit).<br /><br />/RasmusRasmus Abrahamssonhttp://www.blogger.com/profile/11078692759205847151noreply@blogger.com0