På söndag är det oscarsgala. Firmafest, firande av de största konstnärerna eller jippo. Välj själv.

Det jag funderar på är hur stjärnorna ter sig i längden – för nånstans är det väl det som räknas?

När Ingrid Bergman tar emot sin 3:e(!) Oscar är hon nog den första som ber om ursäkt för det. Bokstavligen. Så väldigt, väldigt svenskt.

När sedan en av de största operasångerskorna genom tiderna, och då menar jag inte i Sverige utan i världen, firar sina triumfer på världens största operahus – är det med likadeles stora delar värme och ödmjukhet.

Christina Nilsson invigde Metropolitan i New York med Margeritue i Faust 1883, och exakt 100 år senare står hennes namne på samma scen. Detta var egentligen ett år efter att Birgit Nilsson officiellt avslutat sin karriär, men när the Met kallar, kommer man. Och hon bjöd först på Isoldes stora scen från första akten, med en ungdoms fräschör – sina 65 år till trots.

Och sedan. Detta legendariska ögonblick. Kan inte se det nog många gånger. Eller höra det för den delen.

Måtte jag själva hålla lika länge – och orka ha samma värme.

Och jag vet, detta är inte första gången jag spekulerar över prinsessor (läs här), och börjar bli rädd att jag bara är bitter att jag inte är en själv… Anyway…

Hur de står med näven ner bland ärtor o böner o skriker; var är proteinet, var är proteinet. Man ba: i din hand. Man måste liksom inte ha döda djur för att servera protein…

Resultatet är pasta och wok. Precis lika fantasilöst som när man som vegetarian går på restaurang. Inte alltid. Man ack, allt för ofta.

Jag vet inte hur ofta jag har serverats potatisgratäng med potatiskroketter, upphettade herrgårdsgrönsaker direkt från frysen eller 3 olika sorters garnityr. Till beklämmande priser.

Hur kan restauranger sakna 2 av de viktigaste sakerna de skulle behöva:

1. Kreativietet att göra fantastisk mat, trots att den saknar döda djur.
2. Omvärdskoll om hur de påverkar jorden med sin mat.

Känner noll och ingen sympati för någon som grinar i TV för att den inte får göra fläskbiffar… för en som ska kalla sen en av de bästa amatörkockarna och som inte ens ser det fantastiska proteinet, ens när de har de i händerna.

Och jag har noll och ingen tolerans för restauranger som serverar miljövidrig mat. Eftersom de uppenbart saknar både insikt och intresse ser jag det som mitt uppdrag att som besökare att vara tydlig med att jag ska kunna förvänta mej mat som är precis lika bra som mina carnervoriska vänners – annars tycker jag inte att de är värdiga att ha restaurang.

Sorry. Men för mej smäller jordens fortlevnad så pass högt. Och det står jag för.

Det tragiskt ironiska i att komma från en stor happening i lördags som handlade om att föra blodet vidare,  till att få förklarat för sig att ens blod inte är välkommet. Till något.

Det går inte att komma ifrån att man känner sej lite smutsig, och i just den här situationen ska jag inte behöva känna det. För med mitt kärnfriska blod, (aldrig någon större allvarlig sjukdom, inga mediciner samt vego/eko i över 20 år) tycker jag nog att mitt blod är lika mycket värt som storrökaren med världens risigaste hosta, som var före mej i kön.

I en värld med sjukvård som skriker efter blod, är det helt sinnessjukt att jag knappt ens får komma in i blodgivarbussen. Bara för att jag är gift med Anders.

Sen det symboliska i att ombeds att gå av bussen för att ge plats för andra med rent blod… hur dörren bryskt stängs… och på dörren är det målat Adam och Eva i Edens Lustgård.

Det är alltså så långt vi har kommit. Suck.

Inte för att jag inte klär ut mej så det räcker o blir över med mitt jobb. Men det är en annan feeling när man inte behöver gå in o prestera sång, utan det enda som hägrar när man är klar är en välkomstdrink.

Vi (och med vi, menar jag de underbara maskörerna Freja o Gun) började med att sätta på silikonskalpen, smälta kanterna tunna, limma och sminka över… samt airbrusha på tatueringar.

Efter det tog de tag i Anders och började göra honom ett par hundra år äldre… Och this is the result… (klicka för större bild).

Och ja. Jag tycker det är så jäkla roligt med den typen av fester där gäster verkligen har lagt manken till. För ska det va, så ska det va. Helt enkelt.

Så, I know for a fact, att maken är mycket, mycket nöjd med sin 40-års dag.

Detta tvångsmässiga fokus på vad Kronprinsessparets unge har mellan benen, gäller inte bara det barnet – men det är ett av de få som det spekuleras om i massmedia. Men när jag pratar med blivande föräldrar är det första (och ibland enda) de talar om, vilket kön barnet har.

Allt för att omedelbart kunna slussa in den lilla människan i en lämplig könsroll.

När någon sen i nästa andetag förfasar sej över att vi lever i ett ojämställt samhälle undrar jag alltid… hur tänker personen nu?

Jag vet att det finns en del små fysiska skillnader mellan de olika fysiska könen, men den skillnaden är ju i våra vardagsliv (ja, förutom då när man ska generera avkommor på traditionellt missionärs-sätt) så marginell så att den inte ens behöver nämnas…

I andra sammanhang blir den möjligen relevant när vi ska springa kortdistans i OS eller jaga mammutar med egentillverkade spjut. Men få i min umgängeskrets gör någotdera…

Få i Sverige.

Få i Världen gör det.

Och ändå fortsätter samhället (dvs vi. du och jag) att behandla människor olika helt beroende på vad de har mellan benet. Helt vansinnigt när man tänker på det lite, men dessvärre verklighet när man lyfter blicken.

Allt detta startar såklart med våra barn. Som vuxna och förebilder har vi en närmast outsägligt stor makt att påverka, och denna makt måste följas av ansvar. Ett ansvar att alltid behandla varje enskild person för det den själv vill vara, och aldrig pådyvla dem våra snäva uppfattning om vad det innebär att vara det ena eller det andra könet.

Jag gick in på ett av de största tingel-tangel-och-plast-trams-idioti-leksaksbutikernas hemsida. här får man omedelbart en möjlighet att stigmatisera barn när man vill leta efter en leksak:

Klickar jag på det som de som beskriver som en pojke rekommenderas jag att köpa vapen och amunition.

Klickar jag på det som de skönmålat som den största klischen nånsin av hur en flicka ”ska” se ut tycker de däremot att jag ska köpa saker som hör till hemmet. Och rosa ska de va.

Det är idag olagligt att diskriminera grundat på bl.a. kön. Så jag undrar om detta ens är lagligt… måhända är det så.

Och all denna tvångsmässiga fixering vid spädbarns könsdelar. Den känns ju inte bara olaglig, utan obehaglig. Vad är det med vuxna människor som måste veta om det är en penis eller vagina på barnet? Varför?

Varje gång vi talar om vilket kön kungaungen har tar vi ett steg närmre en värld som är så infantil och tanklös att vi aldrig kommer komma ens i närheten av något som kan anses jämställt…

Varje gång vi präntar in en könsroll i ett barn gör vi detsamma. Och då är det väldigt svårt att ha trovärdighet i rösten när man sen kommer och gnäller om den fruktansvärda bristen på jämställdhet i samhället.

Så tänker jag. Hur tänker du?

nä. jag har inte varit borta några dagar. Jag har suttit här i panik o väntat på att min hemsida ska börja fungera igen, efter att serverprovidern haft enorma problem. Men nu är jag här… :)

Sen blev det naturligtvis inte så, då det mesta sopades under mattan och swetshops med barnslaveri, kolkraftverk, cencur och diktaturen finns fortfarande kvar i landet i större omfattning än nånsin. Nu också med ett officiellt OSgodkännande från väst.

Musik är politik

Nu är det melodifestivaltider för fulla muggar, så låt oss sätta det hela i en politisk kontext. För musik är politik. (och politik är musik. Ibland fantastiskt vacker musik, ibland skitful… men det är en annan blogg…)

Azerbadjdzjan är ett av mellanösterns U-länder. Övergången från planekonomi efter de stora komunistiska krigen går trögt, det är officiellt en demokrati – på samma sätt som vitryssland och Kuba är det. Dvs den obehagligaste formen av skendemokrati, och FN har varit starkt kritiska till deras val.

Flytkingantalet och fattigdomen är enorm. 90% av elen kommer från olja och deras två största exportprodukter är just olja. Och narkotika.

I Azerbadjdzjan straffas fortfarande homosexuella handlingar, det politiska läget är extremt instabilt och inflytandet från grannländerna (bl.a. Iran) är stort.

Inget bättre land. Eller?

Så. Det finns inget bättre land som skulle kunna vinna Esc. Jag tycker det var en ganska trist låt (minns ni den?), jag mår illa av hetrosnuskandet i den (säg att ni minns) och det är svårt att ge Azerbadjdzjan riktig cred, då teamet är svenskt och sångerskan bor i London.

Men. Det är fantastiskt att Azerbadjdzjan vann ändå, för även om det totalt misslyckades i Kina så är jag en positiv kille. Den här gången kan det lyckas. Förhoppningsvis. Landet kommer få ett uppsving då EBU kommer pumpa in motsvarande en stadsbudget för att projektet ens ska kunna genomföras, och det kommer komma hela landet till gagn. Förhoppningsvis.

En infrastruktur måste byggas upp, och den kommer ju finnas kvar efterråt. Förhoppningsvis… (men vet inte detta, för landet har gjort sig känt för att förstöra och riva typ alla sina kulturarv då de inte stämt överens med den muslimska (90%) befolkningens tro… men förhoppingsvis).

Well. Det är månader kvar och vi tvingas redan inse att våra förhoppningar grusas. Genom BBC rapporterar människorättsorganisationen Human Rights Watch hur byggandet av Baku Crystal Hall har kört iväg alla som bott på platsen med totala maffiametoder, och sen sonika rivit deras hus.

Azerbajdzjanska myndigheter nekar till anklagelserna som riktats mot dem. Surprice surprice.

Men jag förstår om det blir konstig stämning vid frukostbordet om Azerbajdzjans nationella tävlingskommittéskulle ifrågasätta regeringen. Presidenten har nämligen utsett sin hustru, Mehriban Aliyeva, att styra över ESC i Baku 2012. Presidentfrun har också blivit ordförande för kommitén. (Kom bara inte o säg att grannländer röstar på varandra… tävlingen är helt befriad från sådan nepotism…)

Ungefär samtidigt som en fatwa har gått ut till en författare som i sitt skrivande inte var helt trogen islam.

Min slutgiltiga tröst är att staden kommer fyllas av så många muntra schlagerbögar att HBTrörelsen får sitt livs uppsving, och alla islamska fundamentalistiska homofobers fördömande kvävs av sina egna fatwor. Inget kan sprida sådan glädje som lite genuint Kikki-bögande.

Vi kan alla vara med och förändra genom att skaffa oss kunskap och sen sprida kunskapen. Svårare än så behöver det inte vara. Vara aktiva på twitter o facebook för att visa vårt stöd. Säga ifrån när vi möter intolerans eller maffiametoder här hemma. Skriva en insändare i samband med melodifestivalen och se till att rösta fram ett bidrag med en person som vi vet kan representera starka och goda värden – och göra det med hög röst.

Så jag hoppas fortfarande, men är möjligen lite mindre sprudlande positiv till att det kan komma att bli en bestående och underbar förändring, i ett land som desperat behöver förändring…

När man försvinner bort till en annan värld i en ändlös ström av YouTubelänkar hamnar jag ofta förr eller senare bland sopranerna. Och jag har hört dem. Om och om igen. Alla ornament, alla kadenser och alla höga toner.

Någon gång emellanåt har man dock glädjen av att rycka till när något helt plötsligt väcker en ur skavllyssnandet. Som när Maria Remolà envisas med att lägga evighetslånga sluttoner på närmsta passande ters över C3… och gärna diminuerar lite… men till o med denna stratosfäriska akrobatik har jag någonstans börjat vänja mej vid, för att jag hört den så många gånger…

Men så kommer plötsligt en överraskning som gör att man väcks ur sin dvala (ja, detta är ett extremt nördigt inlägg, men man måste få ha några sådana…). Vid 6,54 i den inlagda valsen i andra akten av Fladdermusen skojar Natalie Dessay till det lite med ett Ab3… Det är så helt sådär just for fun mitt under sin debut på Wiener Staadsoper…

Och man fattar följderna samma sekund.

Först o främst, Operachefen älskar det, för publiken älskar det. Å andra sidan har operachefen sannolikt mer eller mindre krävt det, för i en värld med 13 koloratursubretter på dussinet, skulle hon inte få göra sin debut på Wiener utan Ab3.

Föreställningens egentliga stjärna, Adele, måste överväga Antrax (eller ännu värre; förkylningsvirus!) när hon hör den lilla hoppan bräda henne i sitt lilla divertisemang.

Och roligast av allt. Vid 6,57 så är det en körsopran till höger som vrider besvärat på sej och ler sitt bästa det-gör-inget-att-jag-inte-vann-oscars-det-här-året-heller-leende och tänker: ”that Biaaaatch… det skulle jag gjort bättre… eller kommer försöka göra vid min nästa audition”. Och hon gör om det vid 8.48. Så underbart.

Allt medan Dessey sjunger och sjunger. Och jag borde genast sluta att dissekera 20 år gamla youtubeklipp o börja sjunga jag med. Wagner på agendan idag. Inga Ab över höga C där.

När det är i sammanhang som detta är jag omåttligt stolt och glad! :)

Kolla Naturskyddsföreningens hemsida.

…Tänk om man skulle försöka ha lite roligt med det, istället för att bara se det jobbiga… Så mycket enklare och (hör och häpna) roligare det blir då…

Att gå in i möten med både människor och musik med en förvissning om att man faktiskt tänker ha det ganska roligt…

Och för oss som ständigt hör musik inom oss (alt. genom sina hörlurar) finns det inte längre några ursäkter för att inte ha roligt. På med ditt maintheme bara, och lyft dagen :)