ROCKFOTO.NU - Blogg

Do Make Say Think - låtar utan ord

Sara Berg — Thu, 12 Nov 2009 10:01:29 GMT

Det är så förutsägbart. Vilken konsert du än går på så finns den där, människan som tvunget ska stå längst fram och dansa utmärkande och stjäla utrymme och fokus. Som tror sig tillföra något till upplevelsen för publiken, men som bara irriterar.

Den här gången var det en amerikansk tjej som dansade extravagant balett med slängiga armar och yviga benrörelser. Jag bara väntade på att någon skulle få en fot i ansiktet. Tillsist var det en i publiken som tröttnade och sparkade till henne lite lätt på det benet hon hade i marken, då lugnade hon sig lite.

Det var trippelbandskväll på Debaser i Malmö. Eller, egentligen var det samma band i olika konstellationer som var både dubbelförband och huvudband. Allt var instrumentalt, men under ena förbandet hade de inspelade samtal med olika grannar, vilka tonsattes live. Ett fantastiskt koncept.

Jag är egentligen en sucker för röster, det är ett av mina tyngst vägande kvalitetskrav på artister jag lyssnar på, att sångaren har en röst jag älskar. Därför kräver jag mer av ett instrumentellt band, där kan musikerna inte fuska, inte gömma sig bakom en vacker sång. Varje instrument blir tydligt och får ta plats, varje fel märks extra tydligt.

Men jag blev positivt överraskad av Do Make Say Think. I synnerhet som ljusteknikern jobbade i sådant samspel med musiken, fick det att bli oväder med blixtar och åska, fick det att bli skymning och gryning. Låtarna är långa, men variationsrika, detta är postrockens svar på en symfoniorkester, på klassisk musik, genomtänkt och välkomponerat. Nyanserat och uppfyllande.

Det kräver en del av lyssnaren, men hittar man rätt mentala tillstånd, sugs man in i musiken och kan stanna där länge. Och det man går miste om visuellt på grund av ganska trista scenkläder och avsaknad av naturlig frontperson, får man igen tack vara instrumenthantering och extremt snygga gitarrer och basar, pimpade med bonussträngar och färgade med silver. Den här instrumentuppsättningen är icke lättransporterad.

En sak som dock slog mig är att postrock är en väldigt manlig genre. Eller som en kompis sa: "här är bara killar och flickvänner".

Socialt experiment

Sara Berg — Wed, 04 Nov 2009 14:57:58 GMT

Jag har börjat göra saker jag inte brukar. Mitt knep för att inte hamna i tristessen, att inte tröttna på det jag vanligtvis tycker är kul. Det jag brukar göra är: gå på klubb, popkonserter, restauranger, barer och hipstermingel. Det jag har börjat göra: gå på konstvernissager, teater, föreläsningar, kulturevenemang, museum (alltså allt det som jag brukade göra när jag var liten och mina föräldrar släpade runt mig och mina bröder på allt som var finkultur, men som jag då inte hade vett att uppskatta, snart kommer operan också).

Som ett led i mitt utforskande av nya subkulturer gick jag igår på konsert med Jay Reatard på Babel i Malmö. Någon sa att genren var pukrock, men jag skulle hellre säga hårdrock/vrålrock/skränrock, men jag kan ha fel. Publiken bestod av mig, mitt sällskap samt övervägande svartklädda män från 30 år och uppåt, några yngre tjejer fanns också, även de i svarta kläder. Jag hade turkos klänning.

Bortsett från att jag var helt fel person på helt fel plats så var det en ganska fascinerande upplevelse, även om jag inte kommer att göra om det. Jay Reatard himself visade i princip aldrig sitt ansikte under hela spelningen, han headbangade med sin krulliga lugg tills svetten droppade på golvet och där det inte redan var blött, spottade han (stackars städaren). Jag tror han ville vara tuff. Han hade även en tatuering på högra armen och ett blommigt tantlinne.

Det var bäst när de (Jay, trummis, basist med The Cure-tisha) sansade sig lite och minskade på stöket, jag tror de hade varit grymma akustiskt. Och ändå kredd att de vägrade extranummer, när det är slut så är det slut. Punkt.

Film och fotografi

Pauline Benthede — Mon, 02 Nov 2009 17:07:44 GMT

Jag missar filmfrukosten med NY77 Coolest year in Hell på BioRio på söndag men alla andra måste gå dit. Jag älskar ju BioRio, eller så älskar jag tanken på att kunna traska ett kvarter för att ta en fika framför en kvalitetsfilm. Som jag gjorde i torsdags, då jag insåg att Bananas! snart slutar att visas. Ikväll och på onsdag är sista chansen.

Men det är ingen tråkig anledning till varför jag missar detta, för imorgon åker vi till Berlin igen. Förutom de sedvanliga turerna till Kunst-Werke, Hamburger Bahnhof, C/O Berlin, Neue Nationalgalerie, gallerierna kring Auguststrasse och allt annat ska jag också ta mig till Helmut Newton foundation och Camerawork. Goda vänner och massor av mat på det är vad som gör berlinveckorna till årets höjdpunkter. Vi har även sett till att stanna över 9 november då murens fall firar 20 år. Vi ska bland annat vara med i Mauer Mob, ett projekt där 33,000 människor ska iscensätta muren där den löpte genom staden. I dagsläget är långt ifrån alla platser fyllda med utantag för områdena kring Deutsch Bundestag och Brandenburger Tor. Det blir bildkavalkad på detta när jag kommer hem.

I övrigt jobbar jag med en monter till Fotomässan 13-15 november, mer om det senare. Missa inte filmfrukosten nu.

HEALTH + Pictureplane @ Strand, Stockholm

Özgür Kurtoglu — Mon, 26 Oct 2009 15:53:21 GMT

Bloggrecensioner är ett nödvändigt ont, har jag märkt. I fredags såg jag HEALTH och Pictureplane på Strand i Stockholm och sammanfattade mina tankar om kvällen i min egna blogg hos Whatsupsthlm. Jag orkar helt enkelt inte att skriva något nytt, så...voila:

Någon gång under den korta period som
passerat hittills i detta årtusende började musikparametrarna och
normerna att skifta. Fördomarna som funnits om klädstil, attityd, mode
kopplad till vissa musikaliskt närgående subkulturer började bli till
intet, och om det finns en tydlig tidpunkt eller händelse som lett till
denna förändring är det ytterst få som vet om det eller är egentligen
villiga att berätta. Och i takt med att förändringarna ersatt normerna
och ironiskt nog blivit de nya normerna började också musiklandskapet
på samtliga plan (dvs genrer) att mutera, att förvrängas och förvandlas
till nya monster för oss lyssnare att förälska oss i.

Det är
därför Travis Egedy från Santa Fe, bosatt i Denver, kan hyllas av
amerikanska Stereogum och Pitchfork för musiken han gör under namnet
Pictureplane. Det är därför hans musik kan kallas för något så diffust
som "dark wave" och turnera med HEALTH från Los Angeles som fått
journalister att falla som flundror för bandet på bägge sidor av
Atlanten och som knappast kan känna sig bekväma under benämningen
"noise rock". För allt som har förändrats sedan det kanske aningen mer
musikaliskt linjära 90-talet har öppnat för att band som HEALTH ska
kunna omkonstruera och samtidigt massakrera rockmusikens regelböcker.
Det spastiska djungeltrummandet, de monotona rösterna som föreställer
sången, förkärleken till elektronisk musik och viljan att spela
icke-existerande gitarrackord genom synt-, distorsion-, och
flangepedaler har gjort HEALTH till ett musikaliskt unikum i en tid där
det bevisats vara svårare att chocka eller förvåna med endast musik som
vapen.

Fredagen den 23e oktober på Strand blir av dessa
anledningar en av årets konstigaste konsertkvällar. Pictureplane spelar
igenom sitt gig på golvet framför scen med en rökmaskin placerad under
lokalens upphöjda DJ-bås och sina egna discoljus precis bredvid sitt
mixerbord, som han slappt knappar och knåpar på och dansar bakom. Det
är, kort sagt, Girl Talk-musik minus alla miljoner samples; glitchigt
och bastant, dansat och oväntat låtfokuserat. Men framför allt
någonting som inte alls stämmer in i bilden av konsertevenemang som
varit rådande i allmänhet sedan professionalism och kommersialism
grävde sig in i populärmusikens förtrollade värld. Pictureplane låter
nämligen inte, ser inte, är inte alls som HEALTH överhuvudtaget och av
allt att döma är detta exakt det HEALTH är ute efter.

Det HEALTH gör på senaste skivan GET COLOR förefaller
nästan som en krystad gäspning i jämförelse med den förödande
krigsföring bandet utsätter sin publiks öron och sinnen för på Strand.
Det är ostrukturerat, rått och låter nästan omänskligt till och från;
Rickenbacker-baser inkopplade till obscent högljudda syntpedaler,
Fender-gitarrer som skri från döende helvetesfåglar, liksom "sången"
som skiftar mellan förvrängda skri och atonalt mumlande gör HEALTH till
något närmare ett våldsdåd än något som, om extremiteter ska tas till,
till vardags kan ses som musik. Bitvis känns det som att HEALTH blivit
så populära (Strand är närmast fullt när bandet börjar spela) för att
det är en cool sak att gilla, detta oväsen och anti-allt-manifest som
HEALTH står för med sin ljudstorm. De får indiekids att slamdance:a som
om deras liv hängde på det, vanliga 9-to-5-ers i kavaj och slips att
nicka med till musiken med en öl upphöjd i en skål mot bandet, för att
HEALTH blivit en kommersialistisk tanke inuti en kommersiellt driven
industri; det är coolt att vara indie, det är coolt att göra något som
ingen annan gör och det är därför coolt att se ett band, som byggde sig
ett namn genom gratisspelningar på hemmaplan, när de bokats av ett
bolag som arbetar med ett av världens allra största konglomerat etc.

Orelaterat
skitsnack åsido: HEALTH är ett band som försöker vara så råa och "äkta"
att det nästan känns lite falskt emellanåt. Med The Always Open Mouth av Fear Before The March Of Flames från 2006 fortfarande i färskt minne verkar GET COLOR sträva
för mycket mot att vara evigt udda och genrebrytande för att det ska
kännas riktigt övertygande. Spontant låter inte skivorna lika alls, men
under ytan kokar samma kärlek till noiserock, samma punkgrundande
fundament och samma elektroniska experimentlusta. HEALTH är coola live,
den saken är säker, men citatet "We aren’t just interested in being a
noisy screaming band" bevisar efter kvällen på Strand att denna ärliga
punkstinnade musik faller på sin egen coolhetsfasad.

Veckan som gått

Pauline Benthede — Fri, 23 Oct 2009 16:01:44 GMT

Det har varit ett par fina dagar. I tisdags var jag på Nick Cave på Chinateatern, svårplåtat från sista raden men fint (tack till min vän Lina Boström Einarsson på Aftonbladet som lånade ut sitt objektiv som är mycket bättre än mitt!). Onsdagen bjöd på en annan av fördelarna med att plåta musik, det vill säga att upptäcka ny sådan. Jag hade ingen aning om vem Sizzla var men tydligen är han stor:

Och även öppet homofob. Det är så himla dumt så han faller på det.
Ruth Ansels föreläsning på Moderna Museet igår däremot, det var fantastiskt. Panelens samtal efteråt var tyvärr mindre fantastiskt men jag gick därifrån lycklig. Tråkigt för alla som missade denna helt utsålda kväll. Nu blir det avrundning på veckan med italiensk mat och 500 days of summer som jag har sett fram emot sen i somras. Hoppas även ni får en bra helg.

Debaser Slussen ikväll

Pauline Benthede — Fri, 16 Oct 2009 08:36:03 GMT

På scen:
21:00 Karma Tree
22:00 The Sonnets
23:00 Name the Pet

DJ-schema!
Dansgolvet:
20-21 Tuben Persson + Jim Lennerhed
21-23 Pauline Benthede
23 -01 Emma Svensson + Emerentia Leifsdotter Lund
01-02 Olle Kirchmeier
02-03 Petter Brandt

Bakfickan:
20-21 Emma Svensson
21-22 Jim Lennerhed
22-23 Petter Brandt
23-00 Olle Kirchmeier
00-01 Tuben Persson
01-02 Pauline Benthede
02-03 Emerentia Leifsdotter Lund

Ta på dansskorna och kom! Mer info finns här.

Stockholmstips

Pauline Benthede — Mon, 12 Oct 2009 20:06:45 GMT

Idag har jag bokat biljetter till föreläsningen med Ruth Ansel på Moderna den 22 oktober. Ansel är legendarisk grafisk formgivare och har arbetat på tidningar som Vanity Fair, New York Times och Harper's Bazaar. Har du koll på en del ikoniska uppslag, som denna ovan med Whoppie plåtad av Annie Leibovitz, kan det vara Ansel som ligger bakom.
Det är Hjärta Smärta som bjuder hit henne och efter föreläsningen blir det panelsamtal med bland andra Stefania Malmsten och Anja Cronberg lett av Jan Gradvall. Jag är sjukt förväntansfull.

Läs mer på Hall of Femmes, Sidbloggen eller Hjärta Smärta och boka sen här.

Undrar du också?

Iva Horvatovic — Mon, 12 Oct 2009 12:05:10 GMT

Det går ett rykte

om att det var detta som fick Nobels fredspriskommitté att tilldela Barack Obama årets pris. Man får hålla tummarna för att det stämmer, för annars är ju hela situationen väldigt förvirrande.

-talet

Pauline Benthede — Thu, 08 Oct 2009 10:52:04 GMT

Som ni vet så dog Irving Penn inatt. Jag var inte ett av hans största fan men det känns alltid tråkigt när en av de gamla pionjärerna går bort. 2004, när jag läste fototeori vid Umeå Universitet, dog Henri Cartier-Bresson, Richard Avedon och Susan Sontag tätt inpå varandra. Det kändes lite mer.

Jag följer Nollnolltalets lista av decenniets bästa låtar. Förresten, var det någon som innan detta ens reflekterade över att vi snart går från 00-tal till.. 01-tal? Som att man sa 95-talet om 1955 eller 98-talet om 1980. Men, 00-talet ligger snyggt i munnen. Framöver blir det bara bättre: 10-talet, 20-talet. Tänk.
När jag besökte Bonniers Konsthall häromveckan så hittade jag tredje numret av Kaleidoscope, ett väldigt bra magasin från Italien om konst och kultur. Som motsats till 2000-talets hejdå så fokuserar Kaleidoscope på 1990-talet; Perhaps a period is only really over when it comes back into fashion. By the number os 90s revivals now underway, it seems that that decade has already been consigned to history.

Det som är intressant med den paneldiskussion som inleder är hur de definierar ett årtioende; inte genom datum utan genom populärkulturella och politiska händelser. Saker dör inte på nyårsnatten mellan två decennium. Micharl Azerrad, författare till Come as you Are: The Story of Nirvana och Our Band Could be Your Life: Scenes from the American Indie Underground, 1981-1991, säger att 90-talet startade 1991 och slutade 2001. Marisa Meltzer, som skriver en bok på 90-tals riotgrrmusik säger att det startade 1991 och dog 1998, med en fin förklaring varför:

Anita Hill hearings and Nirvana (..) as well as Madonna's Truth or Dare, and when Brenda lost her virginity to Dylan at the Spring Fling in 90210. Thelma and Louise came out, riotgrrrl started, there were riots in D.C., there was the presidential election. (..) And I think the 90s ended in mid-'98 because that's when HBO started airing Sex and the City.

Filmkritikern Scott Hamrah påstår att 90-talet dog den 12 december 2001 då Wiona Ryder arresterades för snatteri. "Sort of a 9/11.. for the 90210 generation".

Själv tycker jag att 2000-talet började den 11 september 2001. Det kommer säkerligen att komma händelser, musik och filmer händelser efter det stundandet nyåret som vi ändå kommer att relatera till 00-talet. Samtidigt så är det himla kul att göra och läsa listor, men istället för att lista musik så vill jag lista 00-talets ikoniska fotografier. De som kommer att definiera det här årtioendet, eller snarare representera händelser som definierar det. 00-talet har ju utan tvekan varit fotografiets stora boom, aldrig tidigare har vi uttryckt oss själva genom fotografiet som vi gör nu. Digitalkamerans segertåg, mobilkameran, photo booth, fotobloggar, alla modebloggar, mingelbilder, Facebook, Bilddagboken, Snyggast.se, MySpace och allt därtill. Den digitala bilden har gjort det möjligt för dig att skapa en personlighet där dina tre sidor är att vara snygg, cool och framgångsrik. Om ingen lägger upp någon hemsk bild på Facebook från kvällen innan, men då kan du alltid försöka ta till modern någon lag och få bort det.

00-talet är superfotografiskt. Hade jag kunnat hade jag lagt upp en bildspel över vårt decennium, en nedräkning fram till nyår. Istället får vi nöja oss med en videostill som för mig representerar det förra årtiondet.

Kaleidoscope tre utgivna nummer finns alla att ladda ner som pdf här.

12/1-2010

Beatrice Törnros — Mon, 05 Oct 2009 18:38:52 GMT

Vet ni vad som händer den 12e januari 2010?

Jo, då släpper både Final Fantasy och Vampire Weekend nya album.

Fyra år efter He poos clouds kommer äntligen Final Fantasys nya skiva Heartland ut, och Vampire Weekend släpper sitt andra album Contra. På deras hemsida kan man lyssna på en helt ny låt och även ladda hem den gratis.