RYDINGS PLANET - Blogg

MAJORNAS BIBLIOTEK EN REGNIG TORSDAG

2014-10-16T21:52:00.002+02:00

TACK!
Tack alla ni som kom till mitt föredrag om långfärdscykling i kväll på Majornas Bibliotek, alla ni som trotsat det eländiga vädret. Och tack Anna och Lena för att jag fick komma!

Jag pratar inte ofta inför publik men ett bestående minne brukar vara att man helt eller delvis glömt vad man snackat om, var det röda tråden tog vägen. Var man däremot klart erinrar sig efteråt är det man glömde säga. Men....... tack för att ni kom!

Om ni backar här på bloggen kommer ni så småningom fram till till mina senaste cykelresor; Nya Zealand och Australien. Det är ju så bloggar fungerar - omvänd kronologi alltså.

¡Hasta luego!

PS. Vill passa på tillfället att önska bloggens läsare välkomna till min pågående fotoutställning av Kuba-bilder på Café Nina, som ligger vid Sjöfartsmuseet vid Stigbergstorget. DS.

KUBARAPPORT 2 / CUBA REPORT 2

2014-02-22T15:24:00.003+01:00

Matanzas 20 februario 2014

Rationellt effektiv inte Kubas bästa gren!

Gatorna här i Matanzas fick efter revolutionen nummer i stället för de spanska namn de hade tidigare. Velarde blev Calle 73 och parallellgatorna Salamanca och Daoiz blev Calle 75 resp. Calle 71. Tvärgatorna intill där jag bor på Velarde heter numera Calle 298 och 300, medan folk här i stadsdelen Simson bara säger Dos de Mayo och America för de båda tvärgatorna och ingen jag känner i använder sig av annat än de gamla namnen.

Så varför då byta?

Orsaken till bytet kan ju tänkas vara att någon nitisk tjänsteman som ville visa att han/hon sannerligen tänkte rationellt. Men att organisera sin värld rationellt är förvisso inte Kubas bästa gren. Såväl Matanzas som andra delar av landet jag besökt verkar inte vara en direkt konsekvens av rationellt tänkande. T.ex. varuhuset Variedades i Matanzas på Calle 63, tidigare Calle Medio och stadens kommersiella centrum, är ett lysande exempel på denna brist på rationalitet.

För att över huvud taget få komma in på det lilla enplans-varuhuset måste man lämna väskor och kassar i en väskinlämning. Det bildas då långa köer eftersom förvaringsfacken inte täcker efterfrågan. Problemet är då att kön till väskinlämningen hamnar mitt för entrén varför det uppstår stora svårigheter att över huvud taget komma in i varuhuset.

Likadant när man firade Alla Hjärtans dag den 14 februari. För att möta den ökande tillströmningen av kunder hade man placerat en av kassorna på ett sådant sätt att de många som stod i kö för att betala effektivt blockerade för de som ville in i den matvaruavdelning kassan tjänade.

Men som någon sa: Detta är Kuba! Man får ta det onda (irrationella) med det goda!

Och summerar man överväger trots allt det goda, trots den meningslösa numreringen av gatorna i Matanzas.

(Förresten så stängde myndigheterna samtliga privata klädbutiker på Calle Medio för en tid sedan. Flera av ägarna hade besökt andra länder och fört in klädvaror därifrån. Enligt de regler som gäller för den privata handeln får man bara sälja produkter tillverkade i Kuba.)

Béisbol eller brännboll för korpulenta.

(Jag sticker antagligen ut hakan när jag nu skildrar nationalsporten här på Kuba som brännboll för överviktiga.)

Någon har sagt att England hellre förlorar ett krig än en landskamp i fotboll. Detsamma kan man säga om Kuba och om baseball, eller béisbol, som dom säger här. Béisbol är inte bara en lagsport, det är i högsta grad en passion och varje gång Kuba möter en annan nation står nationens heder på spel. ”Béisbol har en plats i varje kubanskt hjärta”, säger Ulises som är matanzero och inbiten béisbolfan.

Kuba har erövrat världsmästerskapet ett stort antal gånger även om det är Japan som är regerande mästare, om jag minns rätt. Dessutom lär Fidel, antagligen i en stund av bitterhet, ha sagt att ”ska man se bra kubansk béisbol, får man åka till USA.”

(Många kubanska toppspelare har lockats av feta dollarkontrakt till USA.)

Ett av det mera omedelbara resultaten av den stora Latinamerikanska-karibiska konferensen CELAC som hölls i Havanna för en tid sedan var att Cuba åter erbjöds delta i den Karibiska cupen för klubblag. För första gången sedan 1957!

Det var stort på Kuba. Det nationella mästarlaget ”Azcauceros” från Villa Clara hade slagit ut krokodilerna ”El Cocodrillos” från Matanzas med minsta möjliga marginal i en kvalificeringsmatch och skulle nu få äran representera landet i detta världsmästerskap för klubblag. De skulle i en serie under ett par veckor möta de bästa lagen från Venezuela, Puerto Rico, Mexico och Dominikanska Republiken; samtliga professionella toppteam. Tävlingarna hölls på venezuelanska ön Isla Margarita och kubanerna klängde kring TV-apparaterna för att följa ”sitt” lags öden.

Det gick inte bra! Sockergubbarna från Villa Clara kom sist.

Jag följde det hela med ett halvt öga på TV, men eftersom bostäder på Kuba är ganska lyhörda kunde jag av grannarnas reaktion avgöra hur matcherna utvecklades.

Jag tycker inte béisbol är särskilt upphetsande. Betydligt överreklamerad, som jag ser det. Halvfeta gossar som spelar ”brännboll.” (T.o.m en match mellan ett gäng amatörer i Azaleadalen i Slottskogen i Göteborg kan vara mer dramatisk,)

Som de flesta vet går det ut på att innelagets skickar fram en gubbe, en bateador, en slagman medan resten av laget hänger i båset och lojt tittar på och tuggar tuggummi och hoppas deras man träffar bollen som kastas av en lanzeador, en pitcher eller kastare. Farten brukar röra sig om 120-130 km/tim och bateadoren träffar sällan. Han får tre chanser på sig att träffa, annars bort med honom. Samma sak om han mot all förmodan träffar bollen och någon av utelagets gubbar tar lyra. Till sin hjälp har dessa en märkligt konstruerad läderhandske som är formad som en strut. När tre gubbar är avverkade byter lagen sida. Detta gör man nio gånger och matcherna slutar inte sällan med ganska låga poäng. Man har i vartdera laget i bästa fall lyckats får runt ett knappt handfull gubbar.

Det är inte som i fotboll – kamp man mot man.

”Det är snäppet mer fight än i kricket, “ som en hockeyfrälst kanadensare uttryckte det.

Men häromdagen ledde en returmatch mellan sockergänget från Villa Clara och Matanzaskrokodilerna på Matanzas hemmaplan, Victoria de Girón, till kanske årtiondets skandal!!!

Cocodrillos ledde med 4-3 när man var inne i sjunde eller åttonde inningen. Matchen var alltså i slutfasen och Villa Clara var utelag och deras kastare eller lanzador var lagets kanske bäste Freddy Asiel Alvarez.

Matanzas hade spelat bra och haft en hel del folk på baserna på väg att runda och ta poäng, men Alvarez hade räddat sockerlaget från en generande stor förlust. Men så började det gå snett. Det händer förvisso att bollar kan hamna både snett och vint och träffar den väntande bateadoren. Men det är oftast av misstag och leder till att bateadoren får gå och ställa sig på första basen, som om han träffat bollen framgångsrikt. Därför har slagmännen, bateadorerna, en skyddande hjälm med kraftiga öronskydd, skydd för den armbåge som är riktad mot kastaren och dessutom ett skydd på foten/vristen. För att den kastade bollen skall vara godkänd skall den hålla sig inom ett visst litet område både i höjd och bredd. Detta kollar en domare som står bakom bollmottagaren the catcher.

Men plötsligt börjar den annars så säkre Alvarez sprida bollarna helt okontrollerat. Första krokodilbateadoren fick en boll i huvudet. Okey, sa man allmänt, sånt händer. Näste man fick därefter en boll rakt i veka livet och föll omkull. Och inte nog med detta en tredje slagman fick ytterligare en boll 1 ca 120 km/tim någonstans uppe vid axeln.

Men nu tog det eld i krokodilerna som stod i båset och tuggade tuggummi. Samtliga rusar ut med siktet inställt på Alvarez, en vevade runt med ett slagträ i huvudhöjd. Det blev ett allmänt slagsmål och totalt kaos, innan det efter hand lugnade ner sig.

Jag såg matchen, och blev för allt i världen något överraskad. Men är fostrad med övergreppen inom ishockey trodde jag inte att detta lilla intermezzo skulle resultera i annat än att matchen fortsatte, när det väl lugnat ner sig, vilket den också gjorde men då med en ny lanzador.

Matanzas krokodiler vann med 4-3.

Nästa dag på nyheterna hör jag det kända nyhetsankaret Rafael Serrano (som är känd för sin mustasch, som är stor som en piassavakvast) som en av huvudnyheterna berätta att det kubanska béisbol-förbundet, Dirección Nacional de Béisbol utfärdat deciplinära åtgärder i fyra punkter med anledning av det inträffade. Rafael säger högtidligt och djupt allvarligt:

La Dirección Nacional de Béisbol, después de evaluar el lamentable incicente ocurrido en el partido effecuado el passado lunes 17 de februero entre los equipos de Villa Clara y Matanzas…

Med anledning av det som hände i matchen mellan….. vill Kubas Nationella Baseball Förbund utfärda följande disciplinära åtgärder…. Och så läser han upp fyra punkter, som innebär att lanzadoren Alvarez stängs av under ett år för osportslig attityd och som i egenskap av spelare i landslaget också brustit i sitt ansvar att vara ett föredöme för barn och unga människor samt folk i allmänhet.

Dessutom suspenderas domaren Osvaldo Lazo som huvudansvarig för det inträffade genom att inte i tid stävja det inträffade genom att strikt tillämpa reglerna.

Matanzas-spelaren Demis Valdes Galárraga (antagligen gubben som svingade slagträt) får under ett år inte deltaga i några sportaktiviteter arrangerade av INDER (the National Instiute for Sport and Recreation) för brott mot de principer som gäller för kubansk sport och att han för att få komma tillbaka under suspenderingstiden visar en bättre sportslig attityd. Dessutom tilldelas de båda lagens tekniska ledare en reprimand.

En gubbe fick sy 28 stygn på kinden, säger Ulises och verkar säker på sin sak. Medan Yanet på Salamanca säger att man fick sy 34 stygn och att det drabbade en av spelarna i Villa Clara och orsakades av killen med slagträet.

Ja, det kan alltså gå hett till här i Matanzas.

Tacka vet jag cricket. Där gör kaptenerna först upp vid vilken tid man skall dricka te! Dessutom är spelarna tvungna att fånga bollen med bara händerna.

Sedan vi sist hördes av från Cienfuegos, har jag dels återvänt till vännerna i Matanzas och dessutom hunnit avverka en knapp vecka i turistreservatet Varadero. Dessvärre är tillgången till Internet om än sämre i turisternas Varadero än många andra platser på Kuba, vilket innebar att jag inte hade varken tid eller lust att köa för att få igenom en rapport till bloggen.

Återvänder på måndag den 24 till Havanna och förbereder mig för hemresan den 2:e mars.

Men vi hörs alla gånger innan dess.

Hasta Luego

/leif

CUBA REPORT visumproblem

2014-01-30T16:45:00.001+01:00

Cienfuegos 30 januari

Hola

Solen stod redan högt på himlen när jag vek av in på Avenida 46, som före revolutionen hette Calle de la Mar. Klockan var bara strax över nio på morgonen och jag var på väg att förlänga mitt visum med ytterligare en månad utöver den månad man får redan vid inresan. Vis av tidigare erfarenhet var jag klädd i skjorta, långbyxor och korrekta skor. Det går nämligen inte för sig att komma i kortbrallor och sandaler till kontoret för immigrationsfrågor. Jag har alltså vid ett tidigare tillfälle blivit avvisad på grund av opassande klädsel. Den gången cyklade jag runt på Kuba och hade faktiskt inga långa byxor, utan fick låna ett par av min vän Omar, som är bara hälften så stor som jag.

Jag var alltså väl förberedd när jag drog vidare utefter strandpromenaden längs Avenida 46. Större delen här är en gigantisk illaluktande soptipp. Förutom den vanliga typen av sopor låg ett par kompletta bukinnehåll och guppade i vågorna några meter ifrån varandra. Antagligen kom de från några illegalt slaktade grisar i närheten.

Immigrationskontoret är inhyst i det gamla tullhuset som sedan jag var här sist har målats i en käck marinblå kulör. Jag är framme redan 09.07 och väntrummet är redan fullt av köande. En tidigare kallfront, som gett nattemperaturer kring 17-18 grader, har ersatts av en varmfront och det är tryckande hett i det lilla väntrummet. Där finns två takfläktar. Båda står still! Det luktar svett och förväntan, ty många av de som köar ska beställa pass. Kubaner har sedan knappt ett år rätt att resa ut från landet och besöka andra länder utan att mista sina medborgerliga rättigheter eller tillgångar de har i landet. (Den stora svårigheten tycks framför allt vara att få visum till andra länder, särskilt Europa!!!)

Det är inte många tjänstemän, i det här fallet kvinnor, som är i tjänst. Dom är tre och verkar rejält underbemannade där de sitter i små bås klädda i olivgröna uniformer.

Vi är få utlänningar som väntar på att få våra visum förlängda, så redan efter cirka 40 minuter kallas jag och en italienare in till en av tjänstekvinnorna.

Nu visar det sig emellertid att jag inte har med det speciella Utlandsresekort som gäller för Kuba. Alla som är försäkrade kan få ett Utlandsresekort att ha med som en bekräftelse på att man är försäkrad. Det gäller som regel i alla länder, utom just Kuba. Det hade jag helt glömt bort. Tjänstemannen, kvinnan, rafsade snabbt ihop alla mina papper och sa (på spanska) att hon inte kunde utfärda något förlängt visum!!!

Där stod jag nu med mina noggranna förberedelser och händerna fulla av olika papper, men inget visum. Vad göra? Jag satte mig på en bänk i skuggan under ett träd.

Strax senare kom italienaren ut och tipsade mig om Esen – Seguros Nationales, ett statligt kubanskt försäkringsbolag, som jag förstod det. Dom skulle kanske kunna hjälpa mig. Deras kontor låg på andra sidan stan. I skjorta och långbyxor och med svetten rinnande travade jag iväg mot Seguros Nationales. Klockan var redan över tio, så vitsen med att vara på immigration så tidigt som möjligt för att inte hamna i ändlösa köer hade redan gått om intet.

På vägen dit oroade jag mig för att jag försatt mig i en närmast hopplös situation. Jag funderade på om jag skulle behöva ringa till mitt försäkringsbolag i Sverige och få dem att skicka ett korrekt försäkringsintyg. Hur länge skulle jag bli hängande i försäkringsbolagets växel?

-Du får nu sex alternativ. Om du vill anmäla bilskada, tryck ett…etc, etc Avsluta med stjärna! Slå nu in ditt personnummer, tio siffror…

Jag insåg att det inte skulle vara en bra lösning.

Kanske kunde jag lösa en försäkring hos det kubanska bolaget, och vad skulle det i så fall kosta för en månad?

Huvudet var fullt av lika olika som osannolika lösningar. Jag satt helt enkelt i klistret. Och därtill solen och hettan och svetten och klädd i skjorta och långbyxor. Kunde det bli värre? Kunde jag bli till och med hemskickad?

Seguros Nationales kontor ligger på Avenida 64, som också kallas Calzada och brukar under helgerna förvandlas till en gigantisk marknad. Kontoret låg i skuggan av några stora träd och receptionen var liten som en busskur. En rund medelålders kvinna med ett brett leende tog emot och jag försökte förklara mitt ärende på knagglig spanska medan hon slog på receptionen bångstyriga fläkt.

-Momentito por favor, eller nåt liknande sa hon och försvann med mina papper.

Tio minuter senare återkom hon och hade kompletterat min pappershög med ytterligare ett papper.

-Visa det här för tjänstemannen på immigration, så är saken klar, eller något i den stilen sa hon så som jag tolkade det.

-No problemas, tillade hon och log med hela ansiktet.

Krångligare än så var det alltså inte och på pappret står det:

Por este medio certificamos que Leif Ryding tiene un seguro de vida Suecia con vigencia durante el periodo de estancia en Cuba. Sin otro asunto que tratr, le saluda och därunder kvinnans underskrift.

Simsalabim.

Full fart genom folktäta gator under en brännande sol tillbaka till immigration. Vid det här laget var både skjortan och byxorna klistrade på kroppen och blöta av svett.

Klockan var knappt elva när jag tog plats bland de köande. En halvtimma senare var förlängningen av mitt visum ett faktum.

Lättad med svettig drog jag tillbaka utefter Avenida 46 som tidigare hette Calle de la Mar. Tarmarna låg fortfarande och guppade i de små vågorna som en omärklig bris drog upp. Ute i Cienfuegos-bukten på några träpollare från en tidigare nu icke existerande brygga satt några pelikaner och torkade vingarna och putsade sig. På en av pålarna satt en äldre man med metspö. Han var klädd i en kortärmad ljus skjorta och långbyxor och svarta skor. Han var inte våt på byxbenen och jag funderade en del på hur han kommit ut från stranden cirka tio meter och klättrat upp på träpollaren utan att bli våt.

Hasta luego

leif

CUBA REPORT el traffico

2014-01-29T20:16:00.001+01:00

Trinidad den 28 januari

Ytligt betraktat förefaller det ”nya” i hög grad handla om att hålla liv i det gamla. Det kan antingen gäller mer eller mindre fallfärdiga monumentala f.d. bankkontor på Calle Obispo eller O´Reilly eller att bara hålla liv i och pimpa upp en Cheva 56 eller en skamfilad tidigare pastellblå sovjetbyggd Lada.

Det finns antagligen lika många bilmekaniker som det finns bilar på Kuba. Överallt ligger folk och krälar under plåtschabrak eller har grävt ner sig till armbågarna under motorhuven på en Oldsmobil 53.

Många bilägare tillbringar sannolikt mer tid under sin bil eller under motorhuven än bakom ratten.

Det har för övrigt varit ett förskräckligt liv sedan regeringen för en tid sedan öppnade för köp av bilar. Raul och hans grabbar har svävat på målet beträffande priserna vilket lett till giftiga kommentarer från tidningarnas ledarkrönikörer.

Trots detta ringlar ön lång utanför kontoret för fordonsregistrering i La Juanita i Cienfuegos. De som för några år sedan köade för att köpa mobiltelefoner gör nu detsamma för att köpa bil. Till och med min gode vän Omar hade långt framskridna planer på att köpa bil, eftersom han lyckats spara ihop en del pengar efter att ha jobbat utomlands ett par år. Det visade sig emellertid bli lite för dyrt och dessutom saknade han körkort. Det slutade med att han häromdagen köpte en splitter ny japansk el-skoter. Pris drygt 2000 cuc.

Omar och hans nya el-bike!

Annars är det som vanligt djungelns lag som gäller i trafiken. Fotgängarna befinner sig längst ner i hackordningen och det gäller sannerligen att se upp. Bilisterna agerar arrogant och kör onödigt fort och provocerande nära. Det är särskilt besvärande här i Trinidad där ”trottoarerna” är drygt halvmeterbreda och inte alltid breda nog för två gående att mötas. De karakteristiska kullerstensgatorna, som ger fötternas muskulatur fullt jobb, är en gång byggda för hästar och hästdragna ekipage.

Här skulle ”trängselskatt” göra susen och dessutom luften lätt att andas.

(I Trinidads yttre omgivningar är det faktiskt så att det än så länge är mer hästskit än bolmande avgaser på gatorna.)

När ni läser detta är jag antagligen tillbaka i Cienfuegos. Nästa rapport kommer därför antagligen därifrån. Till dess

Hasta luego

FANTASTISKA TRINIDAD

2014-01-26T01:59:00.002+01:00

Trinidad lördagen den 25 januari klockan 18.00

Temperatur 26 grader.

-Det är ljuset, belysningen som är skillnaden, brukar jag svara när någon frågar hur man ser skillnad på en ”kubansk” restaurang där man betalar med cubansk peso och ett turisthak där det är den konvertibla valutan cuc som gäller. (1 cuc = $1.)

Ty förutom en stor skillnad i pris (förvisso också i kvalitet) har de ”kubanska” restaurangerna som regel mysfaktor noll, zero, nada!!! Rätt robust inredda är de oftast upplysta med ett lysrör högt under takåsarna. Ett trist blekt ofta svagt ljus. Jag brukar emellertid rekommendera turister jag möter att besöka en kubansk pesorestaurang.

Professor Humberto och jag besöker då och då Mi Casita i östra delen av Matanzas. Vi äter soppa (ofta sopa frijoles negro) någon enkel kötträtt (slakteriet ligger tvärs över gatan) och potre, dessert bestående av lite ost och Guavamarmelad. För oss båda går det på omkring 75 kubanska pesos = $3

Befinner mig sedan ett par dagar i Trinidad, som ju fyller 500 år i år vilket firades under karnevalliknande förhållanden för en tid sedan. Sedan jag var här sist har hela stan fått ett nytt lager färg och antalet restauranger mer än fördubblats. Det gäller också krims-krams-butikerna med sitt enahanda utbud. Men icke desto mindre - Trinidad är en fantastisk plats! Kvällarna uppe vid Casa de la Musica är, trots massor av turister, helt magiska och att se unga kubanska par dansa salsa till ett kubanskt storband är en enastående upplevelse. Ja, det är svårt att inte tycka om Trinidad.

Stannar antagligen här fram till början av nästa vecka, då jag av allt att döma återvänder till Omar Alfonso och hans familj i stadsdelen La Juanita öster om Cienfuegos centrum.

Innan jag tog bussen hit till Trinidad, gjorde jag ett kort besök i stadsdelen Pastorita i norra delen av Cienfuegos. På uppdrag av några svenska vänner var jag där och lämnade julklappar och brev till en familj.

”Pastorita” är f.ö. Kubas motsvarighet till det svenska ”miljonprogrammet”. Stadsdelar som efter revolutionen växte upp i olika städer runt om i landet och som fick namn efter den kvinna Pastorita som var ansvarig i regeringen.

Elementhusbyggen som numera befinner sig i ett tilltagande sönderfall och bär på alla förortens signum. Pastoritaområdet i Cienfuegos består av fyra eller fem höghusbyggnader och är förvisso inte någon segerkandidat i stadsplanering. Området gränsar till Universitetet och som alltid är inte byggnadernas trista utsida signifikativa för hur folk har ordnat det i sina lägenheter.

Det påminner mig lite om en sketch av Carl-Gustav Lindstedt, där han stiger in i en risig redskapsvagn och väl inne imponeras man av en enastående lyx. Skillnaderna mellan utsida och insida på kåkarna här på Kuba är kanske inte lika dramatiska men ändå ofta överraskande stora.

Ja, sedan broder Raul Castro och den kubanska regeringen tog beslut om att de som bebodde lägenheter och hus också skulle äga dem, fejas och målas det som aldrig förr på Kuba.

Klockan är nu sex på kvällen och jag drar till Mimis restaurang på calle Guiterres och käkar camarones enchillada!!!

Hasta Luego

CUBA 2014 Rapport 2

2014-01-18T19:13:00.001+01:00

Cienfuegos lördagen den 18 januari 2014

Ett tag sedan jag hörde av mig. Följer emellertid den mycket löst hopfogade planen som alltså innebar att jag efter besöket i Matanzas återvände ett par nätter till Havanna och är nu sedan ett par dagar i Cienfuegos på södra delen av Kuba.

Innan jag skriver något annat, vill jag först ta tillbaka en del av det jag skrev i den förra rapporten. Jag skriver ”Inte mycket har ändrats sedan jag var här sist.” Det visar sig nämligen vid en något noggrannare granskning att det faktiskt hänt en hel del, även om jag beklagar att Teatro Sauto i Matanzas fortfarande är föremål för reparationer.

Dessutom läste jag nyligen att när revolutionen nådde Havanna efter nyåret 1958 var endast en sjättedel av Gamla Havannas (Havana Viejo) över 3000 byggnader beboeliga. Resten befann sig i olika stadier av sönderfall. (1950 föreslog en amerikansk (!) arkitektfirma att hela stadsdelen skulle rivas och bebygga enligt USA modell med skyskrapor m.m. Detta satte emellertid revolutionen stopp för och idag finns i stället Gamla Havanna på UNESCO:s världsarvslista. Jag återkommer i detta ämne så småningom.)

Matanzas

Dagarna jag tillbringar hos professor Humberto i Matanzas följer som regel samma rutin varje dag; stiger upp strax efter 8. Kokar té. Läser en timma eller två. Tar en promenad som regel med siktet inställt på Calle Medio, Matanzas brusande affärsgata, till varuhuset Variedades där jag i butikens café dricker två koppar Cortadito och drar i mig en sandwich med ost och skinka. Därefter går jag antingen till ett Internetställe, där jag betalar mellan 4 och 5 cuc för en timme. Och trots att jag påstått motsatsen i en tidigare rapport är faktiskt internet på Kuba snabbare nu sedan man fått tillgång till en fiberkabel till Venezuela. Att det gick långsamt när jag skrev en tidigare rapport påstås ha berott på att jag hamnat på en dator vars bästa datum gått ut för länge länge sedan.

Därefter tar jag en promenad runt om i olika delar av stan, besöker museum och kanske dricker mer kaffe och knaprar i mig en liten strut med jordnötter á 1 cubansk peso som säljs av ambulerande försäljare. Tar det lugnt, kort sagt.

Var t.ex. på Matanzas lilla konstmuseum i lördags. Tre små rum. Ett med mera traditionell konst från mitten av 1800 fram till dagens konstnärer. Kanske inte så imponerande. Däremot de två små rummen med västafrikanska träskulpturer var intressant och spännande och gjorde definitivt besöket värt de två cuc det kostade.

På kvällskvisten drar professorn och jag som regel ner till pizzerian La Familia. Förutom att de antagligen har Kubas bästa pizza (ca 20 spänn) så har dom populära ” camarones enchilada”, vilket jag brukar föredra. För oss båda med dryck går det på ca 70 kronor (10 cuc).

Professor Humberto är en lika märklig som fascinerande person och han kan inte laga mat. Som familjens enda barn tog modern hand om den saken till hon dog och Humberto redan en vuxen man. Han fick aldrig lära sig. Han åtar sig inte ens att koka tevatten. Han köper heller aldrig ut sin livsmedelsranson som är kraftigt subventionerad av staten. Den ger han bort till kvinnorna i kvarteret, mot att dessa ibland bjuder honom på middag. Han har aldrig varit gift, aldrig varit förlovad och förefaller leva i ett självvalt celibat. Tycks vara en kyrkans man, utan att direkt visa det. Vi träffades år 2006 på en liten statlig restaurang som hette Shanghai. Jag brottades med matsedeln när han på klingande ren engelska erbjöds sin hjälp. Sedan dess har vi regelbunden kontakt. Han är pensionerad universitetslärare i engelska och franska och är mellan 65-70, tunnhårig, svarta kloka ögon och ett smittande skratt.

Apropå priser

Flera av bloggens läsare har hört av sig och vill att jag skriver lite om priserna på Kuba. Därför blir denna rapport också lite av en prisexercis.

Priserna är i CUC där 1 CUC är lika med cirka 7 SKR och är hämtade från varuhuset Variedades och från därstädes Café Ven i Matanzas.

En MTB av märket ”Forever”, som det osar Kina om kan man få för 165 cuc. Vitvarorna domineras av mer eller mindre okända märken som Midea, Mabe men också koreanska Daewoo liksom internationella märken som Whirlpool, Kenwood och Panasonic,

Det finns såväl ”rysk” vodka och ”Skotsk” whiskey…. från Spanien!

Själv skulle jag köpa en flaska schampo och fick stå i en oändligt lång kö efter som man på varuhuset har fått in ett gigantiskt parti toapapper som man säljer ut billigt. 1.20 cuc för fyra rullar. Om kvaliteten kan jag emellertid inte uttala mig.

Priser:

Kaffe espresso 0,25

Kaffe batido (kaffe med vaniljglass) 0,85

Cappuccino 0,65

Cortadito 0,50

Sandwich med ost och skinka 1.50

Glass serveras också i varierande kombinationer och kostar mellan 0,70 - 1,20

Dyrast på Café Vens meny är en räkcocktail för 2 cuc.

I liter rom kostar mellan 3 cuc för den enklaste till 10 cuc för en hygglig Havana Club.

Vin mellan 5-10 från Spanien eller Chile

Typ Rioja från Spanien för 10

Vodka och Whiskey för mellan 4-7

1kg kaffe 14

Öl importerad 1,25

Öl lokal 1,00

Läsk liten 0,50

2 lit vatten 0,70

2 lit läsk 1,50

1kg bröd 1,10

6-lågig gasspis med ugn 670

Tvättmaskin 250

Kyl/frys 280+95 lit 850

Kyl/frys 187+62 lit 750

Ful taklampa 100

Extrapris toapapper 4 rullar 1,20

En ful 2-sittsoffa med svartvitt mönster 250

1 flaska head & shoulder 11

Schampo som gör håret rakt 3.00 (Straightening Schampoo)

Lilla privata café Nirvana på Calle Matanzas har följande priser:

Menyn noterad i både cuc och moneda national MN, man kan betala med vilket som, men jag har bara skrivit ut cuc-priserna.

Tortilla 0,25

+lök 0,15

+ost 0.30

+skinka o ost 0,50

+chorizo 0,40

Coctel camarón (Räkcocktail) 2.00

Tuna sallad 2.00

Kycklingsallad 1.50

Sandwich ost o skinka 1.00

Kaffe

Espresso 0.20

Cortadito 0.35

Cappuccino 0.50

Priserna i Havanna är emellertid högre, räkna med minst dubbelt upp.

Cienfuegos

Befinner mig sedan i onsdags här i Cienfuegos, som sannerligen gör själv för sitt smeknamn ”La Perla el Sur”. Stan har fått en rejäl ansiktslyftning och bl.a. bygger man en elegant hamn för kryssningsfartyg. Och fler turister än någonsin befolkar den stora gågatan El Bulevar, som dessutom har fått en elegant förlängning ner till en hamnpir med vacker utsikt över Cienfuegos bukten.

Sticker antagligen till Trinidad eller upp till ”bondbyn” la pueblo de Santa Elena och hälsar på ett par dagar.

Ni får höra mer om detta nästa gång.

Hasta Luego

Leif

CUBA 2014

2014-01-10T16:42:00.002+01:00

Malecon

Matanzas 10 januari

När jag kom till Havanna för en vecka sedan drog en kallfront med hårda isande vindar och skyfall över ön och förvandlade gatorna i huvudstaden till floder. Den kända strandpromenaden Malecon var t.ex. avstängd då havet slog över de höga vallarna. Eländet kom norrifrån, från Nordamerika. Washington, antagligen! För en nordbo och Göteborgare var det emellertid inga problem att anpassa sig till klimatet. Det var ungefär samma därifrån jag kom. Men efter några dagar var allt som vanligt igen, varmt, fuktigt, strålande sol och ......bolmande intensiv trafik!

Inte mycket har ändrats sedan jag var här sist, vilket ju kan tolkas som både bra och dåligt. El Capitolio och Nationalteatern, de ståtliga byggnaderna vid Parque Central var föremål för omfattande restaurering. Men om det blir med dessa som med den anrika vackra teaterbyggnaden Teatro Sauto vid Plaza Vigia här i Matanzas, där jag just nu befinner mig, kommer det att ta tid. När jag var här 2006 hade restaureringsarbetena just påbörjats och idag i januari 2014 pågår dom fortfarande.

Jag mig befinner alltså i Matanzas sedan några dagar men återvänder till huvudstaden under det kommande veckoslutet. Stannar en eller ett par nätter innan jag tar bussen ner till Cienfuegos. Vi hörs!

Hasta Luego

leif

Matanzas January 10
When I arrived in Havana about a week ago a cold front with hard icy winds and torrential rains passed the island and turned the streets of the capital into rivers. The famous boardwalk Malecon was eg turned off when the sea blow over the high ramparts. The misery came from the north, from North America. Washington, probably! For a Nordic citizen however, it was no problem to adapt to the climate. It was about the same from where I came. But after a few days everything was back to normal, hot, humid, bright sun and ...... belching heavy traffic!
Not much has changed since I was here last, which of course can be interpreted as both good and bad. El Capitolio and the National Theatre, the stately buildings at Parque Central was the subject of extensive restoration. But if it is with them as with the ancient beautiful theater building Teatro Sauto at Plaza Vigia here in Matanzas, where I currently is located, it will take time. When I was here in 2006 the restoration work has just started and now in January 2014 it is still underway.
I myself wilkl stay in Matanzas over the past few days but return to the capital in the coming weekend. Stay there for a night or two before I take the bus down to Cienfuegos. See ya!

Hasta Luego
leif

CUBA FOR PHOTOGRAPHERS

2013-12-31T14:40:00.000+01:00

The well-known American photographer and Photoshop guru Scott Kelby visited recently Cuba, which he on his video blog describes as "A Photographers Paradise."
While I hereby take the opportunity to wish all my readers A HAPPY NEW YEAR, I also present the interesting Youtube video with Scott Kelby.

Den amerikanske fotografen och photoshop-gurun Scott Kelby besökte för en tid sedan Kuba, som han på ett Youtube-inslag bl.a. beskriver som "A Photographers Paradise."
Samtidigt som jag passar på att önska bloggens läsare ETT GOTT NYTT ÅR presenterar jag också Youtube videon med Scott Kelby.

Silvio Rodriguez 67 years the 29th of November

2013-12-02T23:15:00.000+01:00

USA/ISRAEL vs. REST OF THE WORLD

2013-10-30T00:23:00.003+01:00

Overwhelming UN vote against US embargo of Cuba

UNITED NATIONS (United States) (AFP) - A record-equalling 188 countries on Tuesday condemned the five-decade-old US embargo against communist Cuba in an annual UN General Assembly vote that signalled hardening opposition to US sanctions.

Only Israel joined the United States in opposing resolution, the smallest number ever. Last year two allies voted with the US government.

Three Pacific island states normally close to the United States -- Micronesia, Marshall Islands and Palau -- abstained as the barrage of criticism of the embargo reached a new peak in the 22nd annual vote at the UN Assembly.

China, Iran, which has launched a bid to thaw relations with the US administration, Latin American and African nations all publicly condemned the United States.

"The US policy against Cuba is suffering from an absolute international isolation and discredit and lacks every ethical or legal ground," Cuba's Foreign Minister Bruno Rodriguez Parrilla said.

While the United States has eased travel restrictions on Cubans, Parrilla said: "Sanctions remain intact and are being fully implemented."

Cuba has lost more than $1.1 trillion dollars because of the embargo, according to the minister who told the meeting how the blockade prevents Cuba from getting heart and anti-AIDS drugs for children.

Read the rest of the message here!

INTERVIEW WITH ELLEN BERNSTEIN

2013-10-29T23:49:00.004+01:00

Ellen Bernstein, a leader of Pastors for Peace:  "The reality here in Cuba is very different than we’ve been told in the United States."

DOG SHOW IN HAVANA

2013-10-13T07:17:00.001+02:00

CUBA´S TRAVEL REVOLUTION

2013-10-05T03:11:00.000+02:00

Photo AP

Nästan 183.000 kubaner har besökt andra länder sedan den nya ”migratory reform law” trädde i kraft i början av det här året, meddelar Associated Press och citerar kubansk TV.
Enligt den statliga televisionen sades 182.799 personer ha rest utomlands sedan januari 2013 då reformen eliminerat det dyra utresetillstånd som under decennier har krävts av alla öbor. Dessutom innebär de nya bestämmelserna att den praxis som förutsatte en inbjudan ett s.k. ”letter of invitation” från någon i det land man önskade besöka nu också skrotas.
Kubanerna måste emellertid fortfarande säkra visum från sina destinationsländer, vilket kan vara en både dyr och svår process.

Detta har också inneburit att ett flertal av de mest högljudda av landets dissidenter t.ex. Yoani Sánchez (se tidigare blogginlägg om Beyonce-effekten) och Jorge Luís Garcia Perez ”Antúnes” nu kan agera och propagera mot hemlandet från USA.

Resereformen innebär också att kubaner på resande fot kan vara borta från hemlandet i två år utan att förlora sina medborgerliga rättigheter, såsom fri sjukvård och andra subventioner.

TV-nyheterna rapporterade också, enligt AP, att 1.900 personer har lämnat in ansökningar och önskar återta sitt kubanska medborgarskap sedan januari i år, även om nettoemigrationen är avsevärt större.

Trots betydande svårigheter och med hot om dryga böter tar sig också allt flera USA-medborgare till Kuba, vilket har rört upp känslorna hos republikanska företrädare i främst Florida, Miami, vilka önskar verka för en åtrstramning av den lag som i princip gör det omöjligt för USA-medborgare att besöka ön.

Zachary Sanders har enligt USA Today fått betala $ 6.500 till U.S. Treasury Department för ett ”illegalt” besök på Kuba, men det finns de som fått betala betydligt mer. Enligt officiell statistik besöks Kuba av ca 100.000 USA-medborgare årligen. Mycket talar emellertid för att antalet är betydligt större, kanske 250.000 – 300.000, då de flesta amerikaner åker antingen via Kanada, Mexiko eller Bahamas. Det finns webplatser och t.o.m böcker utgivna i USA som är ett slags handböcker om hur man reser till Kuba utan att utmana USA:s stränga lagar.

Om den stackars Zachary Sanders kan du läsa i USAToday.

Nearly 183,000 Cubans have visited other countries since the new " migratory reform law" came into effect at the beginning of this year, the Associated Press reported, citing Cuban television.

According to state television 182,799 people have gone abroad since January 2013, when the reform eliminated the expensive exit permit that for decades has been required of all Islanders. In addition, the new rules that required a so-called "Letter of invitation" from someone in the country you want to visit is also by now scrapped.

The Cubans , however, must still secure a visa from their destination, which still can be an expensive and difficult process.

This new law has also meant that many of the most vocal of the country's dissidents such as Yoani Sánchez ( see previous blog post about the Beyonce-effect) and Jorge Luis Garcia Perez "Antunes" now can act and propagate towards the home country from the United States.

The traveling reform also means that Cubans on the move can be away from homeland for two years without losing their civil rights , such as free health care and other subsidies .

TV news also reported that, according to AP, that 1,900 people have submitted applications and wished to get back his Cuban citizenship since January this year, although net emigration is much greater.

Despite considerable difficulties and the threat of heavy fines will also more and more U.S. citizens visit Cuba, which has stirred up feelings of Republican representatives, primarily in Florida, Miami, wishing to promote an austerity of the law that basically makes it impossible for U.S. citizens to visit the island.

Zachary Sanders , according to USA Today had to pay $ 6,500 to the U.S. Treasury Department for an "illegal" visit to Cuba, but there are those who have had to pay significantly more. According to official statistics Cuba is visited of some 100,000 U.S. citizens each year. Highly suggest that the number is much larger , perhaps 250000-300000 , when most Americans travels either through Canada, Mexico or the Bahamas. There are websites and even books published in the U.S. that is a sort of guide on how to travel to Cuba without challenging America's strict laws .

About the poor Zachary Sanders, you can read in USA Today by clicking here!.

Sources: AP, USA Today, About.com, Huffington Post and others

CUBA: EVERY CLOUD HAS SILVER LINING

2013-10-01T14:56:00.000+02:00

För de som följt utvecklingen på Kuba är det kubanska folket umbäranden under den s.k specialperioden inte någon överraskning. Landets ekonomi totalhavererade ju i samband med Sovjetunionens sammanbrott 1989. (Att USA samtidigt skruvade till det embargo som rått sedan 1960-talet, genom den s.k. ”Toricelli Act,” gjorde inte situationen bättre.) Enligt en undersökning sjönk näringsintaget från 3,052 kalorier/dag 1989 till drygt 2,000 kalorier/dag 1993. En del undersökningar visar på lägre siffror, 1,850 kalorier/dag. (Ett rekommenderat lägsta värde är 2,100 – 2,300 kalorier.)

Men inget ont utan att det har något gott med sig; En forskningsrapport publicerad i American Journal of Epidemiology och som redovisas i Tim Jacksons utmärkta bok ”Välfärd utan tillväxt” visar att mellan 1997-2002, minskade antal dödsfall i landet till följd av diabetes (51%), hjärt- och kärlsjukdomar (35%) och stroke (20%).

Dessutom ledde krisen till en total omställning av jordbruksproduktionen, vilket lett till att man sedan flera år tillbaka dels är åter på samma produktionsnivå som innan krisen och dels utgör ett ekologiskt exempel och föremål för stor internationell uppmärksamhet. Enligt Världsnaturfondens (WWF) årsrapport ”Living Planet Report 2006” är Kuba det enda landet i världen med hållbar utveckling: ”No region, nor the world as a whole, met both criteria for sustainable development. Cuba alone did, based on the data it reports to the United Nations.” (Living Planet Report 2006.)

Läs också: Omställningens Tid av Björn Forsberg

Kubas omställning till ekologisk hållbarhet av Jan Strömdahl
Kollaps av David Jonstad

Om Omställningens tid har jag skrivit tidigare. Det kan du läsa här!

IN ENGLISH

For those who have followed the development in Cuba is the Cuban people´s hardship during the so called "special period" not a surprise. The country´s economy completely wrecked when the Soviet Union collapsed in 1989. (The U.S. also screwed up the embargo that has prevailed since the 1960s, through the "Toricelli Act," which didn´t make the situation better.) According to a survey fell the nutrient intake from 3,052 calories / day in 1989 to roughly 2,000 calories / day in 1993. Some studies show even lower figures, 1,850 calories / day. (A recommended minimum value is 2.100 to 2.300 calories.)

But every cloud has a silver lining! A research report published in the "American Journal of Epidemiology," recorded in Tim Jackson's excellent book "Welfare without growth" shows that between 1997-2002, decreased the number of deaths in the country as a result of diabetes (51%), cardiovascular diseases (35%) and stroke (20%).

Moreover, the crisis resulted in the complete conversion of agricultural production, which led to for several years ago the Cuba is back on the same production level as before the crisis, and partly constitute an ecological example, and the subject of much international attention. According to the World Wildlife Fund's (WWF) annual report "Living Planet Report 2006" Cuba is the only country in the world with a sustainable development: "No region, nor the world as a whole, met both criteria for sustainable development. Cuba alone did, based on the data it reports to the United Nations. "(Living Planet Report 2006.), and the subject of much international attention.

An interesting article about The Organic Revolution in Cuba in The Guardian can be red here!.

CUBA AND THE BEYONCE EFFECT

2013-09-27T20:59:00.000+02:00

Tidigare i år besöktes Kuba och Havanna av det kända artistparet Beyonce Knowles - Carter och Jay - Z. De firade sin femåriga bröllopsdag. Paret väckte naturligtvis stor uppståndelse och hårdbevakades av såväl kubanska som USA-medier. Uppmärksamheten var så stor att den dels överskuggade den kände kubabloggaren och regimkritikern Yoani Sanchez samtidiga turné i USA och dels väckte sådan vrede bland de mest rabiata exilkubanerna såsom senatorerna Ileana Ros - Lehtinen och Mario Diaz - Balart att de anklagade Beyonce för att vara ett verktyg för "Castros propaganda" eftersom hennes besök på Kuba "stal" ljuset från Yoani Sanchez.

Arturo Lopez-Levy har skrivit en bra artikel under rubriken "Cuba and the Beyonce Effect" om det inträffade på sin blogg, som du hittar HÄR!

(Arturo Lopez-Levy är föreläsare och doktorand vid University of Denver. Lopez-Levy har arbetat som analytiker för den kubanska regeringen mellan 1993 och 1994, då han avgick från sin post.. Han har bl.a. skrivit boken "Raul Castro and the New Cuba" ihop med den amerikanske juridikprofessorn Harlan Abrahams och som kommer att recenseras här på bloggen inom kort.)

IN ENGLISH:

Earlier this year Cuba and Havana was visited by the famous artist-couple Beyonce Knowles - Carter and Jay - Z. They celebrated their five-year wedding anniversary. The couple naturally aroused great excitement and were hard guarded by both Cuban as the U.S. media. The attention was so great that it overshadowed the famous Cuban blogger and dissident Yoani Sanchez simultaneous tour in the U.S. and partly caused such anger among the most rabid exiled Cubans as senators Ileana Ros - Lehtinen and Mario Diaz - Balart who accused Beyonce of being a tool "Castro propaganda" since her visit to Cuba "stole" the light from Yoani Sanchez.

Arturo Lopez-Levy has written a amusing article with the headline "Cuba and the Beyonce Effect" about the incident on his blog, which you can find HERE!

(Arturo Lopez-Levy is a lecturer and doctoral candidate at the University of Denver. Lopez-Levy has worked as analyst for the Cuban government between 1993 and 1994, when he resigned from his post .. He has written the book "Raul astro and the New Cuba "together with the American law professor Harlan Abrahams and will review, and here on the blog shortly.)

Bernie Dwyers sista film visas i Sverige!

2013-08-05T22:48:00.002+02:00

The Day Diplomacy Died visas i Sverige i september!

Bernie Dwyers film "The Day Diplomacy Died" som kom att bli hennes sista kommer att visas i Sverige i september genom Svensk-Kubanska Vänskapsföreningens försorg.

Genom intervjuer berättar filmen om hur Kuba försvarar sig mot USA:s försök att köpa samarbetsmän på Kuba i syfte att underminera samhället inifrån och åstadkomma konfrontation och även terroraktioner.

Två av kubanska statens säkerhetsagenter - Aleida och Alicia - som infiltrerade dessa USA-stödda grupper och som är med i filmen kommer till Sverige, Norge och Danmark på en turné som startar onsdag den 4 september. Som en inledning till Aleidas och Alicias besök kommer Dagen då diplomatin dog att visas enl. följande plan: STOCKHOLM 5 sept, UMEÅ 7 sept, OSLO 10 sept, GÖTEBORG 11 sept, JÖNKÖPING 12 sept, VÄXJÖ 13 sept, KÖPENHAMN 14 sept, MALMÖ 16 sept. (Se vidare information på Svensk-Kubanska vänskapsföreingen hemsida, som du hittar här!)

Filmen kommer att visas med svensk text.

Så här skriver Minnesota Cuba Committee 2011 på sin hemsida:

This documentary exposes the story behind the trials and imprisonment of 75 "independent" journalists, trade unionists and librarians inCuba in 2003. (The last of the 75 have just recently been released from prison.) The mainstream media has never investigated the role played by US diplomats in Cuba in controlling the dissidents' movement. In the film, former Cuban undercover agents speak out for the first time about the inner workings of the groups they infiltrated and the various plans, supported by the US government, that were being developed to destabilize Cuba.

Till Minne av BERNIE DWYER / BERNIE DWYER - In Memoriam

2013-08-05T11:12:00.000+02:00

Det har snart gått en månad sedan jag nåddes av budskapet om att Bernie Dwyer hade dött. Hon dog den 10 juli i Irland omgiven av sin familj och sina vänner.

Bernie Dwyer, född på Irland, var journalist och dokumentärfilmare och sedan ett decennium arbetade hon på Radio Havana på Kuba. Hon var en outröttlig kämpe för demokrati och för att "de fem kubanerna" som helt orättmätigt sitter i fängelse i USA skulle få sin frihet. Hon hann också producera ett stort antal dokumentärfilmer, den sista blev "The Day Diplomacy Died", som visar sanningen bakom arresteringarna av de s.k. "obeoroende journalisterna" 2003 och som hade ett vidlyftigt samarbete med USA-regimens representanter i Kuba .

Jag hade glädjen att träffa Bernie Dwyer för några år sedan i Havanna. Hon var full av energi, entusiasm och hade ett brinnande förakt för USA-regeringens fientliga agerande på Kuba.

Bernie Dwyer blev 69 år.

Här en länk till Fib-Kulturfronts "Hyllning till Bernie Dwyer."

It's been almost a month since I reached the news that Bernie Dwyer had died. She died on July 10 in Ireland, surrounded by his family and friends.
Bernie Dwyer, born in Ireland, was a journalist and documentary filmmaker and since a decade, she worked at Radio Havana in Cuba. She was a tireless fighter for democracy and for "the five Cubans' which is unjustly imprisoned in the United States would get their freedom. She also managed to produce a large number of documentary films, the last one was "The Day Diplomacy Died", which shows the truth behind the arrest of the so-called "independent" journalists in 2003 and who had a long-winded cooperation with the U.S. regime's representatives in Cuba.

I had the pleasure of meeting Bernie Dwyer, a few years ago in Havana. She was full of energy, enthusiasm and had a burning contempt for the U.S. government's hostile actions against Cuba.
Bernie Dwyer was 69 years.

Here a link to the website for The Cuban Five's memory article about Bernie Dwyer

AUSTRALIA - The Outback part 2

2013-05-06T12:35:00.002+02:00

Det är kyligt, för att inte säga kallt, när jag lämnar West Wyalong i gryningen. Några telearbetare som bor på hotellet far iväg samtidigt. Klockan är inte ens sju och solen har just kapat topparna till den stora bergskedjan i öster. Jag fortsätter min resa genom att ta Newell Highway mot Forbes halvannan timma mot nordost. Som jag tidigare nämnt är landskapet så här i östra delen av Outback ganska odramatisk. Ett fnösketorrt brunbrännt slätt- och busklandskap kantat av gumtrees. Längre västerut blir stäpplandskapet öken.

Newell Hwy blir till Sherriff Street när den passerar genom Forbes och jag kommer dit ungefär samtidigt som affärerna längs gatan öppnar.

Jag går in på ett kombinerat kafé och bageri. Det är ett asiatiskt par som driver stället, och jag erinrar mig vad ägaren av den lilla antikshoppen i Barmedman sa när jag kommenterade det ökade antalet med asiatisk bakgrund sedan jag var här i landet tidigare. (När jag var här i slutet av 60-talet och början på 70-talet talade man oroande om den ”gula faran” - the yellow peril.)

Han sa:

-Absolutely, asians have come in a big way and has been of considerable benefit to the country. They open small businesses and make it successful.

-However, all the immigrants were necessary for the country, what would such as place like Griffith a few miles from here in the west be without the Italians?

Annars är Outback väldigt “vitt”. Man ser inte särskilt många aboriginer heller trots att området tillhörde den stora Wiradjuri-stammen innan europeerna bosatte sig här kring 1830-talet. En av de första som kom hit gav platsen namnet Camp Hill. Han konstaterade emellertid att ”man kan inte föreställa sig ett sämre område,” med tanke på den magra jorden och stora svampiga våtmarker.

På 1860-talet upptäcktes förekomsten av guld kring Camp Hill och över 30.000 pesoner flyttade hit till gruvfälten som då kallade ”Black Ridge”. (1865 sköts en av Australiens mest kända bushrangers, Ben Hall, till döds i eldstrid strax nordväst om staden. Han och hans gäng hade stulit 77 kg guld och i en närbelägen stad.. Han är begravd i Forbes kyrkogården där bl.a. den mer kände bushrangern Ned Kellys syster också ligger begravd.)

Idag lever knappt 7000 personer i Forbes.

Jag lämnar staden när dess lilla centrum börjar vakna och solen redan står högt på himmlen.

Nästa stop blir Parkes ett trettiotal kilometer längre norrut och som också skapades under guldrushen på 1860-talet. Numera är det en slumande idyll och endast känd för “the Dish” ett radioteleskop strax utanför staden, som bl.a. spelat huvudrollen i en film. Filmen ”The Dish” byggde något löst på den roll teleskopet spelade under Apollo11- månlandningen 1969.

Peak Hill

Det syns tydligt när man passerar de små städerna i the Outback att de sakta håller på att dö bort. Många av affärslokalerna i de små städernas centrum står tomma. Tydligast är detta i Peak Hill norr om Parkes och en av dessa många städer poppade upp under guldrushens dagar. Ett tiotal butiker ligger utefter Casswell Str som Newell Hwy heter de cirka 400 meterna genom sta´n. De flesta står tomma.

Peak Hills antikhandel är också stan´s information centre. Där finns också en liten supermarket som drivs av en indier och ett litet kafé där det sitter två damer och dricker kaffe. För övrigt ser jag inga människor bortsett från två grabbar som sitter på Club House pub och dricker dagens första öl. De har vidbrättade hattar som är svarta av svett kring svettbandet. Den ene som kallar sig Ryan har en rödrutig s.k. bush shirt. Han rullar en cigarett och går ut i solen och röker. Det luktar rått inne på puben och jag följer Ryan ut i solskenet. Han jobbar med bevattning, berättar han. Och när jag frågar om stan håller på att dö säger han att det är bara gamlingar kvar.

-There are no young kids left. What would they deal with? Here´s no jobs, ey.

Ryan är mellan fyrtio och femtio och huden på händerna är brunt och grovt som läder.

Kvinnan i den gigantiska antikbutiken i hörnet av Casswell och Mingeloo Str berättar att den gamla guldgruvan bara ligger ett hundratal meter längre upp på gatan. Medan hon stickar vidare på koftan eller vad det nu var går till gruvan i den dallrande hettan som får asfalten att flyta. Jag är ensam på stigen “the open goldmine heritage trail” som är utmärkt kring det gigantiska öppna gruvschaktet som skiftar färg från gult till brunt, rött och grönt. Man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket slit och vilka umbäranden det måste ha inneburit för de som arbetat i gruvan.

Knappt 900 lever idag i Peak Hill och dess närmaste omgivningar. Mest gamlingar, om man får tro Ryan.

Jag tar omvägen via Narromine till storstaden Dubbo där jag övernattar. Jag hyr en on-site-cabin, vilket vi skulle kalla camping-stuga, på en Holiday Parc.

Jag är lite osäker på om jag ska ta vägen via Mudgee till Bathurst och Lithgow ner tillbaka till Sydney. Det betyder att jag i så fall kör via Blue Mountains tillbaka till kustbandet. Eller om jag ska välja att köra via Dunedoo och Meriwa ner till Cessnok och Hunter Valley.

Hunter Valley

Om man läser reklambrochyrer om Hunter Valley skulle man kunna tro att det väsentligaste som kommer därifrån är vin. Fel!

Den viktigaste produkten från Hunter Valley-regionen är kol!

Hunter Valley har mest gjort sig känt som ett av Australiens i särklass främsta vindistrikt tillsammans med Barossa Valley i Sydaustralien.

”Dont underMine us” står det på en stor skylt utanför entren till en av de stora vingårdarna mellan Denman och Singleton i Upper Hunter Valley.

Mellan den planterade raden av gumtrees kan man skönja det av gruvdriften förrödda landskapet. Det är stora gigantiska dagbrott.

Så här står det i Wikipedia:

”The most important economic activity in the valley is coal mining, mostly for export. There is increasing tension between the coal mining industry and some other industries (läs vin-producenter) because of the environmental impacts of coal mining including dust, water usage, water contamination, and destruction of agricultural land, and the impact of coal trucks on local and regional roads.”

Jag stannar två nätter på det alldeles utmärkta vandrarhemmet i Cessnok. Utanför rumsfönstret växer klasar av Semiliondruvor.
På vägen tillbaka till Sydney stannar jag i stål- och kolstaden Newcastle, som jag besökte som sjöman redan 1956. Nu har för allt i världen stålugnarna slocknat för gott men stan är fortfarande världen största utskeppningshamn av kol.
Det blåser en hård kall vind från Stilla Havet när jag kommer dit, vilket inte hindrar surfarna (tvärt om) att utmana de gigantiska brottsjöarna.
Tilbaka i Sydney konstaterar jag att Australien är två världar – en överbefolkad storstadsvärld (och är snarlik andra storstäder i världen) och en öde värld befolkad av de få som bor och lever i ”the Outback.” En värld som långsamt håller på att försvinna.
I Glebe, det transplanterade engelska idyllien med sina små victorianska hus, med näpna planteringar är det marknad den lördag jag återkommer. Det är mycket ”peace, love and understanding” samt BUSSINES.
Verklighetens Australien!?

Nja, jag tror jag avslutar denna sista rapport med en text från musikalen ”Bran New Dea” av Jimmy Che från 70-talet:

There is nothing I would rather be
than to be an Aborigine
and watch you take my precious land away
or nothing give me
greater joy than to
watch you fill each girl and boy
with superficial existentional shit.

Hälsningar
Leif

AUSTRALIA - The Outback part 1

2013-04-30T10:52:00.001+02:00

Denna rapport kan verka något splittrad, men är resultatet av dagboksanteckningar, tidigare gjorda noteringar, minnen och reflexioner.

Jag hyrde alltså bil torsdagen 25 i avsikt att göra en rundresa i det område väster om ”The Great Dividing Range” som kallas ”The Outback.”

Här kommer den första rapporten.

Morgondimma över The Great Dividing Range

Waga Waga lördag den 27 april

Det är lördagskväll på väg mot natt och det är håll-i-gång på anrika Hotel Victoria på Baylis Street i WagaWaga. På första våningen spelar bandet ”The Wild Cherries” för den något ”mognare” publiken”, d.v.s. de över 20 och på andra våning dundrar DJ:n ”Cash” på för de yngre och på tredje våningen bor jag!

Det vibrerar och skakar i den gistna träkåken så rutorna skallrar och färgen är på väg att krypa ur träet.

Okey. Jag var för allt i världen förvarnad av barmannen när jag beställde rummet när jag dök upp strax efter klockan tre i eftermiddags efter att ha kört från skidorten Cooma i Snowy Mountains.

”Det är lördag, mate” sa han drakoniskt och pekade på en färgglad evanemangsaffich.

”Okey”, sa jag ”man får väl ta den smällen om man vill bo centralt på ett anrikt hotell för 40 dollar i Waga Waga en lördagskväll.”

Waga Waga ligger på ”andra sidan” the Dividing Range, där såväl Snowy Mountains och Blue Mountains är en del, och är den bergskedja som skiljer den folkrika östra kusten från det öde stäpp- och ökenområde som kallas ”The Outback.”

Mest i Sydney

Bortsett från besöket i Katoomba och Blue Mountains har jag inventerat Sydney och dess omgivningar större delen av den tid jag varit här sedan jag kom tillbaka från besöket i NZ i början av april. Men med mer än 600 stadsdelar och förorter kan det vara en nog så grannlaga uppgift att bilda sig en uppfattning om helheten.

Sydney sträcker sig från Morissey i norr till Picton i söder närmare 200 km och från Manly Beach i öster till Lithgow i väster drygt 150 km. När jag bodde här på 70-talet påstods Sydney vara lika stort som Belgien. Stan är sannolikt större idag.

Trendigast är Glebe (där jag bor) Newtown och Balmain, stadsdelar i centrala Sydney. Det är gamla arbetarklassförorter som blivit trendiga och fått nya välbärgade invånare medan de västra förorterna t.ex. Penrith, Campbelltown, Blacktown, Auburn, Cabramatta är problemförorter typ Hammarkullen, Rosengård. Överklassen hittar man i de välbärgade områdena i nordöstra Sydney.

Graffiti från Newtown photo: Greg Hatton

Newtown är ett mekka for Sydneys graffitti-konstnärer. Hela stadsdelen är som en stor graffititiutställning. Min gode vän fotografen Mike Martin har en bildsida (http://www.flickr.com/groups/sydneygraffiti/pool/) där han följer upp gatukonsten. Häromsisten var jag inbjuden av Jim Brownett (en Hasselbalad Master photographer) till en kvällsvandring tillsammans med hans fotogrupp (http://www.meetup.com/sydney-photo-fun/events/109318272/) i Newtown under ledning av Mike. Dessvärre kunde jag inte delta´ då jag var ”in The Outback.”

Jag lämnade alltså Sydney i torsdags morse när Australien firade ANZAC Day. Tidningarna har varit fyllda med reportage om allt australiskt blod som flutit i den många krig där landet varit inblandat i för det mesta som en del av det brittiska imperiet. Mest har det handlat om ”slakten i Gallipoli” under första världskriget. Ett nederlag där många unga män både turkar och australier dog och som fortfarande är ett stort australiskt trauma.

Jag hyr en bil!

Jag far söderut genom ett höstlandskap i guld, orange och rött och lite grönt och övernattar på vandrarhemmet i Bundanoon. Och i går, fredagen den 26e, drog jag den långa vägen till Cooma i Snowy Mountains. Här uppe i bergen, som förresten är mer som böljande kullar, har hösten redan avlövat träd och buskar. Iskalla frostnätter och (än så länge) varma soliga dagar.

När jag vaknade i morse (lördag) var det is på bilrutorna (!). Det är alltså långbyxor, tröja och jacka som gäller, eller som C-G Hammarlund skulle uttryckt det: ”Det är rattmuff på!”

Jag övernattade på ”Bunkhouse Motell” där ägaren kunde upplysa om att man befinner sig i ett slags väntans tider.

”Sommaren är slut nu väntar vi på snön och skidturismen,” sa hon berättade att hon hade tyska rötter och en nära släkting som var gift med en svenska.

”Jag har varit i Katrineholm” tillade hon och jag tänkte av nån anledning på Göran Persson.

Jag kör Snowy Mountain Highway och tar mig över Dividing Range och är som mest uppe på 1500 meter. Det är mest ett gräs- och busklandskap och här och där går hjordar av får och betar... och en och annan känguru, som blänger nyfiket när man kör förbi.

Överallt varnar skyltar för kängurur, men också vilda hästar och vombats. På en sträcka av en kilometer kan det ligga ett trettiotal kadaver (kängurur) i olika stadier av föruttnelse.

I Adaminaby en liten by efter cirka 50 km stannar jag till för morgonkaffe. Det brinner hemtrevligt i eldstaden i det lilla kaféet och en äldre pratglad kvinna går omkring och stökar.

”Ska du besöka flyguppvisningen” frågar hon och upplyser om att byn just idag har sin årliga flyguppvsining.

Jag berättar att kommer från Cooma och är på väg till WagaWaga. Hon berättar att hennes far arbetade på det stora kraftverksbygget i Snowy Mountains och att hon är född i Cooma.

”När man byggde kraftverket var det folk från hela världen som kom och jobbade där... även svenskar,” tillägger hon eftersom jag just har sagt att jag är svensk.

Jag erinrar mig den stora fanborgen i centrala Cooma med flaggor från alla de nationer som de män och kvinnor kom från och som vad med och byggde kraftverket. Den svenska flaggan hänger som en trasa i den stilla kvällsbrisen bakom den imponerande mosaik som utgör minnesmärke över dem som arbetade här.

Jag passerar den gamla guldgrävarstaden Kiandra av vilken det numera bara återstår några fallfärdiga kåkar och en ”heritage trail.”

Jag är framme i WagaWaga - porten till the Outback på eftermiddagen.

Söndag den 28 april.

DJ:n Cash slog av strömbrytarna först klockan ett i natt och De Vilda Körsbären i första våningen fortsatte spela en klämkäck och allsångsvänlig barreportoar fram till klockan två.

När jag gick upp klockan sju var hotellet öde och tyst så när som på två städerskor. Baylis Street var ödslig som en tavla av Edward Hopper och jag drog vidare norrut. Dagens mål var West Wyalong drygt 150 kilometer längs Olympic och Goldfields Highways. På Classic Radio (en reklamfri rikstäckande radiokanal) lyssnar jag på ett program ägnat nordisk musik kallat Nordic Light. Det är bl.a. musik av finnarna Krusell, Sibelius och Klami och dansken Nielsen.

Jag kör genom ett oändligt mycket osvenskt slättlandskap och lyssnar på klarinettisten Fröst och Göteborgs Symfoniorketer och dessutom Johan Helmich Romans Drottningholmsmusik av en svensk barockensamble under ledning av Stig Westerberg, säger programpresentatören. Känns något overkligt.

I soldiset långt borta i öster kan jag skönja konturerna av The Great Dividing Range. Det är jordbruks- och betesmarker som försvinner bortom horisonten. Stationerna, som farmerna kallas här, är ofta stora som svenska landskap. Vägen ligger snörrät och landskapet helt odramatiskt.

Jag passerar trötta, tysta, öde byar. Det är söndagsstängt bortsett från en liten antikshop i Barmedman. Jag stannar till och snackar lite med ägaren. Han är i sextioårsåldern och ser ingen framtid med de små byarna i The Outback.

”What you think, ey! No jobs, the kids leave for Sydney or bigger cities. It just us, the old ones left, you see! No good, ey.”

Jag närmar mig West Wyalong tidigt på eftermiddagen. Några kilometer innan stan står det en skylt vid vägkanten. Överst med stora bokstäver står det SWEDEN och därunder fyra svenska flaggor. Under flaggorna står det The WEST 18-20 Oct 2013 och underst WYALONG. När jag kommer till Hotel Tattersall som haft samma ägarfamilj sedan 1890-talet frågar jag kvinnan i baren om skylten och på vilket sätt Sverige kommer in.

”Det är för festivalen som hålls varje år i oktober. Förra året var det Paris som var mottot och då skulle folk klä sig som parisare. För årets festival har vi valt Sweden som motto.”

Jag frågar om hon har någr förslag på hur hon ska klä sig.

”Not yet, mate! You´ve got a tip ey?”

Rummet kostar 40 dollar och jag tar också ett glas Carlton Draught, A$ 43.50!

Hotel Tattersall, West Wyalong

West Wyalong har några tusental invånare. Endast några få av dessa promenerar på huvudgatan Main Street. Det mesta är södagsstängt bortsett från en take-away pizzeria och New Pergamon Café utefter Main Street.

Från West Wyalong har jag siktet inställt på småstäderna Forbes och Parkes och vidare upp mot Dubbo. Men mer om detta i nästa rapport.

Hälsningar

Leif

Rapport AUSTRALIA

2013-04-19T02:37:00.000+02:00

Sydney 19 april 2013

There's an expression in Australia that's called 'Go Bush,' which means to get out of the city and relax. I try and 'go bush' to places where there's no cell reception.

Cate Blanchett

Kära bloggenläsare,

Jag beklagar att jag inte har hört av mig med en rapport tidigare, alldenstund jag kom till Australien och Sydney för snart två veckor sedan. Men jag har varit ganska ”busy” och har bl.a. varit uppe i Blue Mountains och ”Go Bush.”

Nationalparken Blue Mountains med centralorten Katoomba ligger cirka 100 km våster om Sydney och finns numera på UNESCOs världsarvslista. Tog lokaltåget CityRail dit. 20 kr för pensionärer! (Med Pensioner Excursion Ticket kan man för ca 20 kr åka hur mycket tåg, buss är färja man vill under en dag. Till Newcastle i norr, Bahurst i väster och Wollonggong i söder. Eller ta en färja från Circular Quai till Manly eller någon av Sydneys många beacher.) Resan till Katoomba tar knappt två timmar. Naturen i Blå Bergen är hissnande vacker och mest känt är den sönderfotograferade klippformationen ”Three Sisters,” som tornar över Jamison Valley. Genom jorderosion har den mjuka sandstenen urholkats av vind, regn och floder. Över dalen ligger en blå dimma, som påstås bildats genom kondesation från den täta eukalyptusvegetationen i dalen.

Jag stannade i Katoomba fyra da´r.

Jag återkommer med en mer samlad och sammanfattande rapport inom kort.

/leif

English version:

There's an expression in Australia that's called 'Go Bush,' which means to get out of the city and relax. I try and 'go bush' to places where there's no cell reception.

Cate Blanchett

Dear readers,

I regret that I haven´t write a report earlier, inasmuch as I arrived Australia and Sydney almost two weeks ago. But I have been quite "busy" and have been visiting the Blue Mountains and "Go Bush."

Blue Mountains National Park and its "capital" Katoomba is located approximately 100 km west of Sydney and is now at UNESCO World Heritage Site. I took the local train, CityRail. A$ 2.50 for seniors! (With Pensioner Excursion Ticket one can for the price of A$ 2.50 travel as much train, bus and ferry you want in one day. From Newcastle in the north, to Bathurst in the west and Wollonggong in the south. Or take a ferry from Circular Quai to Manly or any of Sydney's many Beaches.) The journey to Katoomba takes just under two hours. Nature in the Blue Mountains are breathtaking beautiful and best known are the most photographed rock formation "Three Sisters," which towers over the Jamison Valley. Through erosion, the soft sandstone eroded by wind, rain, and rivers. Across the valley is a blue mist, which allegedly formed by kondesation from the dense eucalyptus vegetation in the valley.

I stayed in Katoomba four days.

I will return with a more overall summary report shortly.

/leif

NEW ZEALAND - The last report

2013-04-05T02:33:00.001+02:00

Mt Albert, Auckland torsdag den 4 april (English version at the end of page))

OUR NATURE LIES in movement; complete calm is death.
Pascal, Pensées

Ja, så var det över för den här gången. Sista etappen igår, onsdag, mellan Warkwoth och Auckland blev mer dramatisk är förväntat. Hade räknat med i och för sig tunga 75 kilometer men ändock en rätt bekymmersfri cykling.

Soluppgången så här i inledningen av hösten inträffar först vid halv åttatiden och solen färgade de tunna lätta molnen i öster flammande röda.

Vädret var alltså på bästa humör, trots regnvarning, när jag lämnade vandrarhemmet The Oaks, tog farväl av min vänlige värd Warren och gav mig i kast med trafiktäta ”riksettan” State Highway One!

Redan efter någon mil small det till i bakhjulet. Minuten senare ytterligare det illavarslande ljudet av en sträng som brister. Två ekrar brast alltså inom loppet av ett par minuter. Hjulet började vobbla häftigt och tog i bromsklackarna. Ingen möjlighet att laga detta mitt ”in the middle of nowhere”. Lossade vajern till bakbromsen och slackade så mycket som behövdes för att hjulet skulle gå fritt. (Risken är ju stor att denna försvagning av hjulet skall leda till att fler ekrer brister.) Närmaste plats där det fanns reparationsmöjligheter var badorten Orewa 15-20 km längre fram. Etappen var dessutom extremt backig och cykling uppför belastar ju hjulet mer än vanlig slätåkning. Tog det försiktigt och lyckades ta mig fram till Orewa, där jag strax hittade cykelaffären Bikeme och där Henry Tan strax tog sig an hjulet medan jag gick och fikade.
Mitt emot caféet låg den långa sandstranden öde så när som på några power-walkare som raskt marscherade medan vågorna sakta rullade in mot land.

Henry Tan är ursprungligen från Singapore och är en verklig cykelentusiast. Tillsammans med politiker från bl.a. Auckland satsar de på att göra Orewa till en ”modellstad” för cyklister. Jag kunde emellertid konstatera att man ännu inte kommit så långt I sina ambitioner.

På Henry´s visitkort står det: One less car!

Tack Henry för ett bra jobb!

Cykelentusiasten Henry Tan fixar mitt bakhjul

Devonport nästa!

Det återstod 45 kilometer ner till Devonport på norra sidan den havsvik där Auckland ligger i söder. Som sagt mycket backar och ju närmare Davonport jag kom desto mera tätbebyggt blev det. Dom sista milen blev som att cykla i ett tätbebyggt område och svårt att hitta rätt bland alla gator och vägar.

Kvart i fyra gick färjan till Auckland City. Jag språkade med en engelsk dam medan jag väntade. Hon berättade bland annat att hon hade bott i NZ 59 år.

-Och jag kan inte minnas att jag varit med om en så extremt varm och torr sommar, sa hon.

När färjan lade till mitt i Auckland CBD (central business district) i södra änden av pulsådern Queen Street kom det första regnet.

Och jag hade bara att cykla Anzac Ave via Symond Str och New North Rd fram till förorten Mount Albert där Matthew stod i trädgården och pysslade med sina paddle boards och hälsade mig välkommen tillbaka. Resan var slut.

Hur skall man då sammanfatta resan?

Cyklingen.
2100 km. Fler backar än någonsin. Biltrafiken värre än tidigare, stressigare, tätare och allt för många som leker racerförare. Vägarna oftast bra, men det finns ställen man bör undvika. De smala vägarna klarar inte att svälja den dramatiskt ökade bilismen. Det finns ett otal ”inbyggda” flaskhalsar. T.ex är de flesta broarna och viadukterna avsedda fär 1950-talets trafik och är för smala för att två större lastbilar skall kunna mötas. Det är kusligt att på cykel passera dessa. Nigel Rushton säger bl.a. i sin utmärkta och högst andvändbara bok Pedaller´s Paradise att man bör undvika SH1 norr om Auckland. Jag kan bara hålla med även om det den första biten blivit något bättre sen man öppnat motorvägen upp till Orewa. Jag har tidigare skrivit om själva vägbeläggningen. Här i NZ består den ofta av grovt krossat grus som hålls samman av asfalt. Hög friktion och knaggligt och, som nyzeeländarna säger, ”it eats tyres.”

Under tiden jag har varit här har 4-5 cyklister omkommit i trafiken. Ofta påkörda av lastbilar eller långtradare. Det är mycket för ett land som är så glest befolkat. 35% av befolkningen på drygt 4,5 milj.inv. bor i Auckland och endast en miljon på Sydön.)

Att cykla i Nya Zeeland kräver alltså att man noggrant planerar sin cykling och företrädesvis väljer ”backroads” det detta är möjligt.

Övrigt.

Bosse Harringer skriver i en kommentar på bloggen: Hörde att Aukland är Logan Campbells stad. Med staty och museum. Konstigt att hedra en kille som ville finansiera sitt deltagande i taekwondo i London-OS genom att köpa en bordell i Aukland. Men han behövde väl träna.

Det är riktigt som Bosse skriver. Logan Campbell har tävlat framgångsrikt i Taekwondo. Han kvalificerade sig för olympiskt deltagande i Beijing 2008 genom att vinna oceaniamästerskapen och en hel del asiatiska tävlingar. Strax före olympiaden bröt han armen, men ställde upp och förlorade redan inledningsmatchen.

För att finansiera förberedelserna inför olympiaden i London öppnade Cambell en s.k. "gentleman's club" d.v.s. en bordell och en eskortverksamhet här i Auckland.

Även i London OS fick han stryk redan i första matchen mot en gosse från Ukraina.

Så kan det gå!

Det är intressant att det i övrigt så pryda Nya Zeeland, där man på TV inför varje program varnar från allt från ”hårt språk” till ”öppen sexualitet” har en så liberal sexuallagstiftning. NZ är antagligen det mest liberala landet i världen när det gäller prostitution Att driva bordell och leva på intäkterna från någon annans prostitution är alltså fullt lagligt i Nya Zeeland.

Eller som wikipedia uttrycker det: Nya Zeeland prostitutionslagstiftning är nu en av de mest liberala i världen.

Press och TV rapporterar regelbundet om problem med gatuprostitution i Aucklands södra förorter. Bl.a. ser man det som ett problem att en så stor del av de prostituerade flickorna är underåriga! Man försöker lagstifta bort problemet, men lokalt ansvariga menar att det man gör är fullkomligt verkningslöst.

Annars är Nya Zeeland som de allra flesta länderna i den sk västvärlden. Dvs när det regnar i USA fäller man upp paraplyerna i Auckland, eller som min estniske vän i Tongariro sa:

-Det är som ett USA i miniatyr.

Med ett undantag! 1984 blev USAs president Ronald Reagan helförbannad; NZ premiärminister David Lange (Labour) förbjöd då nämligen amerikanska krigsfartyg att anlöpa nyzeeländsk hamn eftersom det medförde atomvapen och Lange förklarade NZ som en kärnvapenfri zon. Det ledde till att NZ 1986 åkte käpprätt ut ur Stillahavspakten (ANZUS) mellan Australien, Nya Zeeland och USA.

Nu skall cykeln packas och förberedelser vidtas för att dra till Sydney på måndag.

Vi hörs därifrån så småningom.

Hälsningar

/Leif

English version:

Mt Albert, Auckland, Thursday the 4 of April

OUR NATURE LIES in movement; complete calm is death.
Pascal, Pensées

That was it!

The final stage yesterday between Warkwoth and Auckland became more dramatic than I´d expected. Had expected some heavy 75 km but still a true worry-free cycling.
The Sun rises in the beginning of autumn first at half eight o'clock and this mornings sun colored the thin light clouds in the east flaming red.
Weather was therefore in the best mood, despite rain warning, when I left the hostel The Oaks, said goodbye to my kindly host Warren and and threw me out onto congested State Highway One!

After about 10 kilometers I heard an omimous sound from the rear wheel. Minute later further the ominous sound of a string that bursts. Two spokes that bursts in a few minutes! The wheel began to wobble violently and stuck between the brake blocks. No opportunity to get it fixed where I was "in the middle of nowhere". I disconnected the cable to the rear brake and slack as much as necessary so the wheel should go free. (The great risk when your wheel got weakening by losing spokes will result in more spokes deficiencies.) Nearest place where there was to get it repaird was the resort of Orewa 15-20 km further on. The stage was also extremely hilly and cycling up the hills burden the wheel more than a regular smooth ride. I rode gently and managed to get to Orewa, where I soon found the bike shop Bikeme where Henry Tan just took on repairing the wheel while I went and had a coffee at a nearaby coffee shop. Opposite the cafe was the long sandy beach almost deserted except for some power-walkers as briskly marched while waves slowly rolled towards land.
Henry Tan is originally from Singapore and is a true bike enthusiast. Along with politicians in Auckland he is focusing on making Orewa to a "model city" for cyclists. I could however say that they has not yet come so far with their ambition.
On Henry's business card reads: One less car!
Thanks Henry for a good job!

There remained 45 km down to Devonport, the little city on the north side of the bay where Auckland is located in the south. As I said there was a lot of hills and slopes and as closer to Devonport I came as more densely it became. The last mile was like riding a bike in an urban area and hard to find your way through all the streets and lanes.

A quarter to four left the ferry to Auckland City. I talked with an English lady while I waited. She said, among other things, that she had lived in NZ 59 years.

-And I can not remember that I have been through an extremely hot and dry summer, she said.

When the ferry landed in the middle of Auckland CBD in the southern end of the artery Queen Street came the first rain.

And I just had to ride Anzac Ave via Symond Str and New North Rd to the suburb Mount Albert where Matthew was standing in the garden and pottering with his paddle boards. He welcomed me back. My trip was over.

How to summarize the trip?
The Cycling.

2100 km. More steep hills and slopes than ever. Car traffic is worse than before, more stressful, more frequent, and too many who plays racing drivers. The roads are mostly good, but there are places you should avoid. The narrow roads are unable to swallow the dramatically increased motoring. There are a multitude of "built-in" bottlenecks. For example, most of the bridges and viaducts intended for 1950s traffic and is too narrow for two large trucks to be able to meet. It's weird that on a bike pass them.

Nigel Rushton says such in his excellent book, and a most useful Pedaller's Paradise, to avoid the SH1 north of Auckland. I can only agree even if the first part has become better since the opening of the motorway up to Orewa. I have previously written about the road surface. Here in NZ it often consists of coarse crushed sharp gravel held together by the asphalt. It gives high friction and a bumby ride and as the newzeelanders says, "it eats tires."
During the time I have been here 4-5 cyclists has got killed in traffic. Often hit by trucks. That´s a lot for a country that is so sparsely populated. 35% of the population of over 4.5 milj.inv. live in Auckland and only a million altogether on the South Island.)
Cycling in New Zealand requires that you carefully plan your cycling and preferably choose the "back roads" where that´s possible.

Miscellaneous.
Bosse Harringer writes in a comment on the blog: "Heard that Aukland is Logan Campbell´s hometown. With his statue and museum. Strange to honor a guy who wanted to fund his participation in taekwondo in the London Olympics by purchasing a brothel in Aukland. But he probably needed a good work-out."

It is true that Bosse writes. Logan Campbell has competed successfully in Taekwondo. He qualified for the Olympic participation in Beijing in 2008 by winning the Championship of Oceania and a lot of Asian competitions. Just before the Olympics, he broke his arm, but stood up but already lost the opening match.
To finance the preparations for the Olympics in London he opened a "Gentleman's club," ie a brothel and an escort agency here in Auckland.

Even the London Olympics, he was lost in the very first match against a boy from Ukraine.

It is interesting that in otherwise very moral New Zealand, where TV for each program warns from everything from "hard language" to "open sexuality" has such liberal sex laws. NZ is probably the most liberal country in the world when it comes to running a brothel and living on the proceeds of someone else's prostitution is thus perfectly legal in New Zealand.
Or as Wikipedia puts it: New Zealand prostitution laws are now one of the most liberal in the world.
Press and TV reports regularly on problems with street prostitution in Auckland southern suburbs. Eg it is seen as a problem that so many of the girls prostitutes are minors! Authorities try to legislate away the problem, but local leaders say that what they try to do is completely ineffective.

But New Zealand is as most countries in the so-called Western world. That is, when it rains in the U.S. they shed up their umbrellas in Auckland, or as my Estonian friend in Tongariro said:
-It's like a miniature United States.
With one exception! 1984, U.S. President Ronald Reagan became totally pissed off , NZ Prime Minister David Lange (Labour) then banned namely U.S. warships from entering New Zealand ports because they carried nuclear weapons and Lange explained NZ as a nucleur free zone. This resulted in the 1986 NZ was kicked stright out of the Pacific Alliance (ANZUS) between Australia, New Zealand and the United States.

Now the bike has to be packed and preparations are will be made to get to Sydney on Monday.

/Leif

Rapport 17: WAIPU

2013-03-30T05:43:00.001+01:00

Marint motiv

Waipu påskafton den 30 mars

There are probably more bagpipes in New Zealand than in Scotland.

Jeff Wilkins

Bortsett från den kinesiska take-away-grillen och det lilla cambodianska bageriet strax intill, var allt stängt och stan låg tyst och öde på långfredagen.

Men idag ringlar kön lång utanför byns enda bankomat, inklämd mellan det lilla apoteket och stans slaktare. Trots en gråmulen dag är det nämligen festival i lilla Waipu (knappt 1500 inv.) Huvudgatan är fylld med färglada stånd och det säljs allt från sockervadd till rara antikviteter och elektriska cyklar! Och på Caledonia Park, rugbyarenan mitt i byn, där det lokala laget Waipu Rugby Club stöter ihop med Wellsford i nästa match, ryker och bolmar det från korvgrillar men mest från avgasrören på motorgräsklipparna som har lokala hastighetsmästerskap i ett hörn av det stora fältet. Barn åker traktor eller rider på hästar som föses runt i en manege, krossar porslin eller hoppar omkring i ett s.k. luftslott medan föräldrarna spenderar sina slantar vid den auktion till vilken lokala handlare skänkt varor. Från polisstationen strax bakom pizzerian tågar en handfull säckpipblåsare och några taktfasta trumslagare ner till entrén till Caledona Park. Ja, hela det lilla Waipu är fullt med folk från trakten och enligt en evanemangskylt i korsningen av The Centre Rd och South Rd lär inte hända så mycket förrän Caledonian Games en årligt återkommande höjdpunkt inträffar onsdagen den 1 januari 2014.

Jag dricker kaffe hos kambodianerna på Waipu Hot Bakery, och intill sitter Jeff Wilkins, som är i 60-årsåldern, och mumsar på en köttpaj. När jag säger att jag är från Sverige, säger han att hans mamma var svenska hette Anna Olsson och kom till NZ som ung flicka. Vi tittar på säckpiporkestern som klädda i grönrutiga kiltar stolt paraderar förbi.

-Det finns antagligen fler pipblåsare här i Nya Zeeland är i hela Skottland, säger han illmarigt.

Waipu ligger i ett område kallat Bream Bay, har skotska rötter då den var centrum för en betydande Presbyterian bosättning som leddes av den stränge prästen Norman McLeod, som ledde sitt folk, Normaniterna, från högländerna i Skottland till Nya Zeeland via Nova Scotia och Australien. Fem fartygslaster med över 800 bosättare representerande 19 olika skottska klaner anlände till Waipu på 1850-talet.

Det påstås att nämnde McLeod visade liten hänsyn och straffade de som bröt mot de stränga reglerna hårt och brutalt. (Den ende Norman McLeod jag känner till är regissören till en rad bröderna Marx-filmer, men det är, som man säger, en helt annan historia.)

Själv bor jag på Waipu Hotel på South Rd strax intill ovan nämnda korsning. Det är ett klassiskt hotell, vilket betyder en pub som också hyr ut rum. Jag är ganska ensam i hotelldelen men det är desto fler i puben. Två stora TV-skärmar visar hästkapplöpning och gubbarna (det är mest män i övre medelåldern) står med en öl och sammanbiten min och jämför insatskvittot med vad som tilldrar sig på TV-n. Flera är arbetsklädda trots att det är påskafton. Jukeboxen spelar western-pop och lysrörsbelysningen ger ett kallt blåaktigt sken i lokalen. Helt annorlunda ser det ut i pizzerian i gamla posthuset mitt emot. Där är det en hög mysfaktor med levande ljus och vin i stora vinglas, mänskligt sorl och dämpad musik. De som inte finns varken på puben eller pizzerian står antagligen och hänger utanför det kinesägda take-away-stället. Några få äter vid borden utanför men de flesta får det beställda inslaget i papper for transport hem.

Man undrar varför det säljs så mycket kokböcker!

I morgon är det Påskdagen och Waipu stänger och återgår till lugnet, tomheten och tystnaden

Och själv blir jag blir förmodligen kvar här till på måndag då jag tar en kort trip till Mangawhai Head för att komma i slagläge till Warkworth och därefter till Orewa innan jag i mitten av nästa vecka återvänder till Auckland, där cykeln skall packas och jag skall förbereda mig för flyget över ”the Ditch” till Australien och Sydney.

Hälsningar

/leif

English version:

Waipu Easter Saturday March 30

There are probably more bagpipes in New Zealand than in Scotland.

Jeff Wilkins

Apart from the Chinese take-away grill and the little popular cambodian bakery next door, everything was closed and the town was quiet and deserted on Good Friday.
But today the winds a long queue outside the village's only ATM, wedged between the small town pharmacy and butcher. Despite a grayish day, it is festival in small Waipu (barely 1500 inhab.) Main street is filled with colorful stalls and they are selling everything from cotton candy to rare antiques and electric bikes! And at Caledonia Park rugby stadium in the middle of the village, where the local team Waipu Rugby Club collides with Wellsford in the next game, there is an excessive smoke from sausage grills but most from the exhaust pipes on the motorized lawn mowers that have local speed championships in a corner of the large field. Children go tractor or riding horses are herded around in a paddock, crushes porcelain or jump around in a so-called air-castles while the parents spend their dollars at the auction to which the local merchants donated goods. From the police station just behind the pizzeria march a handful bagpipe players and some rhythmic drummer down to the entrance to Caledona Park. Yes, all the little Waipu is full of people from the neighborhood and according to an event sign at the intersection of The Centre Rd and South Rd nothing will happen util Caledonian Games, an annual highlight, occurs on Wednesday, 1 January 2014.

I have a coffee by the cambodians at Waipu Hot Bakery, and is sitting next to Jeff Wilkins, who is in her 60s, and munching a meat pie. When I say I'm from Sweden, he says that his mother was Swedish, her name was Anna Olsson and came to NZ as a young girl. We look at the bagpipe orchestra dressed in green plaid kilts that proudly parading past.
-There's probably more Bagpipers here in New Zealand then in Scotland, he says slyly.

Waipu is located in an area called Bream Bay, has Scottish roots when it was the center of a significant Presbyterian settlement led by the stern priest Norman McLeod, who led his people the Normanites, from the Highlands of Scotland to New Zealand via Nova Scotia and Australia. Five shiploads of over 800 settlers representing 19 different Scottish clans arrived at Waipu in the 1850s.
It is alleged that mentioned McLeod showed little regard and punish those who violated the strict rules hard and brutal. (The only Norman McLeod I know of is director of a number of Marx Brothers movies, but it is, as they say, another story.)

I stay in Waipu Hotel on South Rd just off the aforementioned intersection. It is a classic, which means a pub which also rents out rooms. I am quite alone in the hotel section but it is all the more in the pub. Two large TV screens showing horse racing and the men (it's mostly men in late middle age) stands with a beer and the checking his betting recipt and compare it with what is happening on the TV. Several are working dressed despite being Easter Saturday. The jukebox is playing western pop and it's a cold bluish glow in the room. Quite different is the situation in the pizzeria in the old post office building opposite. There is a very cozy atmosphere with candles and wine in large wine glasses, human murmur and soft music. Those who are not in the pub or the pizzeria is probably hanging outside the Chinese-owned take-away. A few eat at the tables outside, but most get it custom-wrapped in paper for transport home to a waiting family.
One wonders why it sold so much cookbooks!

Tomorrow is Easter Sunday and Waipu closes and returns to emptiness and silence

I get will probably remain here until Monday when I take a short trip to Mangawhai Head to come in right distance to Warkworth and then to Orewa before I in the middle of next week, returning to Auckland, where the bike is packed and I will prepare to fly over "the Ditch" to Australia and Sydney.

/leif

Rapport 16: WHANGAREI

2013-03-27T07:17:00.003+01:00

Whangarei den 27 mars

Yet if modern New Zealand has a beginning it is on Russell´s slender and gravelly beach.

Russell - som ursprungsbefolkningen kallade Kororareka i det land de gett namnet Aotearoa.

Lämnade Kororareka/Russell som planerat i lördags efter två nätter på Pukeko Cottage Backpackers, på toppen av Rickardson Street. (Om Dunedin har världens brantaste gata är antagligen Rickardson Street god tvåa.) Livsfarlig att cykla utför. Skulle bromsarna sluta funka hamnar man i sämsta fall bland gravstenarna vid landets första kyrka Christ Church från 1856 och i bästa fall i hamnbassängen.

När arkeologer någon gång efter nästa istid skall gräva ut Nya Zeeland är det i trakterna kring Kororareka/Russell i det som kallas Bay of Island man kommer att finna ursprunget till det ”moderna” Nya Zeeland.

I december 1769 ankrade James Cook upp Endavour här utanför, och redan i början av 1800-talet hade många valfartyg sin bas här.

”The debauchery disgusted Charles Darwin and not a few other who saw the ”hell-in-hole of the South Pacific” in its licentious heyday, when there where 20 grog shops along the seafront of Russell selling sin to sailors. Ship deserters and runaway convicts from Australia composed a substantial part of the poulation, but by the 1820s there where honest tradesmen too.”

Platsen var Nya Zeelands mest betydande europeiska bosättning ända fram till att Auckland och Wellington så småningom växte fram.

Här i närheten stod också de bittraste och hårdaste striderna mellan den maoriska utsprungsbefolkningen och brittiska trupper. I närbelägna Ruapekapeka hade maorihövdingen Hone Heke sin bas och när han helt sonika tog en yxa och högg ner flaggstången där Union Jack vajade 1844 och återigen 1845 ledde detta fram till sista akten i de blodiga motsättningar som kallas Hone Hekes ”War in the North.”

The Treaty of Witiangi hade undertecknats den 6 februari 1840.

Kustvägen från Russell

Jag undviker riksväg 1 och cyklar i stället den något längre kustvägen . Jag passerar platser som Peroa Bay, Manawora Bay och Assasination Cove, där den franske skepparen Marion du Fresne antagligen slogs ihjäl av maorier 1772, då han utforskade kusten kring Bay of Islands. (Hans besättningen svarade med att utplåna den maoriska bosättningen.)

Vägen karakteriseras av att det är nästan ingen slätåkning. Det är upp eller ner som gäller. Antingen befinner man sig nere i en vik, eller så stirrar man rakt ner i det brusande bråddjupet.

Målet för dagen är ett ställe, en farmstay, som det heter och som kallas ”The Farm”. Jag känner mig rätt sliten när jag kommer fram trots att jag bara cyklat knappt 40 kilometer. Jag blir nästan överkörd av ett gäng på knattrande motorcyklar som kommer dammande in på gården. Och vid ett långbord sitter ett större sällskap och äter, unga och gamla. (Det visar sig senare att det är en grupp med indiskt ursprung från Fidji.)

Det stora köket på The Farm, Fay tittar mot kameran

Jag konstaterar snart att The Farm är en märklig inrättning. Amerikanske Mike, bor här med fru och ett oräkneligt antal barn och ett barnbarn.

-Vad kan jag stå till tjänst med, säger en ung flicka när jag genomsvettig störtar in i farmens stora kök som befolkas av alla barnen de flesta i tonåren. Jag frågar vem som är ansvarig och att jag bokat ett rum över natten.

-Det är för det mesta jag, säger den unga kvinnan som heter Fay.

Fay är från Hamilton är i 20-årsåldern och är anställd på farmen. Hon berättar att man tar emot skolgrupper, som dels får prova på att rida, paddla kanot och köra motocross!!!

När jag vid middagen senare berättar för Mike att det var ruskigt mycket backar fram till Farmen, säger han:

-Du har fortfarande det värsta kvar.

Jag försöker att inte lyssna utan koncentrerar mig i stället på alla fidji-indierna (männen och pojkarna) som sitter och kollar på rugby i TV-rummet.

Jag går och lägger mig tidigt.

Söndag den 24 mars

Motorcyklisterna är redan igång när jag drar vidare på morgonen. Det är kyligt och det ligger dimma över bergen i söder. Jag är på väg till Whangarei, största staden i Northland med drygt 45.000 inv. Okey, det är en hel del bckar, om än mindre än ja väntat mig, bortsett från backen upp till Helena Bay Hill (!). Den är monstruös! Inte brant men oändligt lång. Antagligen 7-8 km. Får ta den i etapper. Efter drygt 35 kilometer i Hikurangi är jag ute på Riksväg 1. Härifrån är den helt okey med en hyggligt bred vägren. Några smärre backar annars är det mest utför den sista biten in till centrum.

Hamilton är framröstad som landets tråkigaste stad, men för mig är den som Las Vegas jämfört men Whangarai. Jag brukar dra in till bok- och pappershandlare samt sovuenirbutiker för att se vad stan har för motiv på sina vykort. De allra flesta av motiven är på vackra platser i stadens närhet, som kusten vid Tutukaka eller kring Parua Bay eller Bream Bay. Några få är från själva stan; ett motiv från ett helt ointressant centrum, ett från det nationella klock-museet och ett på stadens stolthet, innerhamnen Town Basin, där stora vita segelbåtar guppar som svanar i morgonbrisen. Bilden är tagen i ett rodnande kvällsljus. Det är bländande vackert i solnedgången.

När det är ebb vilar flera av båtarna på sina kölar och ser mest ut som ett gäng fulla sjömän med masterna lutande hit och dit.

På torsdag sticker jag vidare till Waipu. Har bokat rum på Waipu hotel & backpackers fram till söndag.

Vi hörs

/leif

English:

Yet if modern New Zealand has a beginning it is on Russell's slender and gravelly beach.

Russell - the indigenous people called Kororareka in the country they gave the name Aotearoa.
I left Kororareka / Russell as planned on Saturday after two nights at Pukeko Cottage Backpackers, on top of Rickardson Street. (If Dunedin has the world's steepest street is probably Rickardson Street the second.) Is dangerous to ride downhill. Would the brakes stop work I´ll end up in the worst case among the gravestones at the country's first church Christ Church from 1856 and in the best case in the basin.

When archaeologists sometime after the next ice age will dig out New Zealand it is in the areas around Kororareka / Russell in what is called the Bay of Island you will find the origin of the "modern" New Zealand.
In December 1769 James Cook anchored Endavour here, and in the early 1800s many whalers had their base here.
”The debauchery disgusted Charles Darwin and not a few other who saw the ”hell-in-hole of the South Pacific” in its licentious heyday, when there where 20 grog shops along the seafront of Russell selling sin to sailors. Ship deserters and runaway convicts from Australia composed a substantial part of the poulation, but by the 1820s there where honest tradesmen too.”
The place was New Zealand's major European settlement until Auckland and Wellington eventually emerged.

Here also stood the bitterest and fiercest fighting between the Maori people and British troops. In nearby Ruapekapeka had the maori chief Hone Heke his base and when he simply took an ax and chopped down the flagpole where the Union Jack flew in 1844 and again in 1845, this led up to the final act in the bloody conflict known as Hone Heke´s "War in the North."
The Treaty of Witiangi signed February 6, 1840.

I avoid Highway 1 and ride instead of the slightly longer coastal road. I pass places like Peroa Bay, Manawora Bay and Assassination Cove, where the French skipper Marion du Fresne probably was beaten to death by the Maoris in 1772, when he explored the coast around the Bay of Islands. (His crew responded to obliterate the Maori settlement.)
The road is characterized by it's almost no smooth rides. It is up or down. Either you find yourself down in a bay, or staring straight into the roaring abyss.
The goal for the day is a place, a farm stay, as it is called and known as "The Farm". I feel quite worn out when I get there though I just biked almost 40 km. I am nearly run over by a bunch of crackling motorcycles who bursts into the yard. And at one long table sits a large party and have their meal, young and old. (It turns out later that there is a group of Indian origin from Fiji.)
I note soon that The Farm is a remarkable institution. He north american Mike, lives here with his wife and countless children and one grandchild.
-What can I do for you, says a young girl when I sweaty plunges into the farm's large kitchen populated by all the children most in their teens. I ask who is responsible, and says that I´ve booked a room overnight.
-It's mostly me who is in charge, says the young woman named Fay.
Fay is from Hamilton is in her 20s and is employed on the farm. She says that the Farm receives school groups, for riding horses, canoeing or motocross.
When I later is having dinner I tell Mike about all the hills I have to rode to the farm. Then he says:
-You still have the worst to go
I try not to listen but concentrate instead on all Fiji-Indians (men and boys) who sit and watch rugby in the TV room.
I went to bed early.

Sunday, March 24

Motorcyclists are already running when I head on in the morning. It's cold and there is fog over the mountains in the south. I'm heading to Whangarei, the largest city in the North Country with over 45,000 inhabitants. Okay, that's a lot of hills, but less than expected, apart from the hill up to Helena Bay Hill (!). It is monstrous! Not steep but infinitely long. Probably 7-8 km. Will take it in stages. After more than 35 kilometers in Hikurangi, I'm out on the highway 1. From here, it is okay with a decently broad shoulders.

Hamilton is voted as the country's most boring city, but for me it is like Las Vegas compared to Whangarai. I usually pull in at book and paper dealers and souvenir shops to see what photos the town has on their postcards. Most of the pics are on beautiful locations in the city's proximity as the coast of Tutukaka or around Parua Bay or Bream Bay. A few are from the town, a scene from a completely uninteresting center, one of the National Clock Museum, and one of the city's pride, the inner harbor “Town Basin”, where large white yachts bobbing as swans in the morning breeze. The picture was taken in a blushing evening light. It is dazzlingly beautiful at sunset.
When it's low tide resting several of the boats on their keels and looks most like a bunch of drunken sailors with the masts leaning this way and that.

On Thursday I'm going on to Waipu. Have booked rooms at Waipu hotel & backpackers until Sunday.

See you

/ Leif

Rapport 15: RUSSELL

2013-03-22T09:39:00.003+01:00

Skälet till att jag numera skriver bloggen också på engelska är att en dryg tredjedel av läsarna kommer från andra delar av världen än Skandinavien. Jag har naturligtvis en hel del läsare från NZ och Australien, men överraskande många kommer från Holland, Tyskland, Ryssland och, tro det eller ej, Ukraina. Jag kan också via den statistik jag har tillgång till se att många översätter med hjälp av Google Translation. Av erfarenhet vet jag hur tokigt det kan bli om man inte skriver i rak ordföljd, dvs enkel syntax, eller använder ordlistans mest frekventa ord. Ja, då kan det faktiskt bli hur tokigt som helst.... därför också en hemsnickrad engelsk version.

The reason why I now write my blog also in English is that over a third of the readers are from other parts of the world than Scandinavia. Of course I have a lot of readers from NZ and Australia, but surprisingly many are from Holland, Germany, Russia, and, believe it or not, Ukraine. I can also through the statistics I have access to see that many translates using Google Translation. From experience, I know how crazy it can get if you do not write in a straight word order, ie simple syntax, or using the dictionary most frequent words. Well, then the translation may become unbelievably crazy .... therefore also an English version.

The Jetty, Russell

Russell, Northland, NZ 22 Mars

New Zealand is not a small country but a large village.

Peter Jackson (regissör)

Paihia och Russell ligger på ömse sidor om en liten vik i Bay of Islands. De ligger såpass nära att den skarpögde kan se var man har för pålägg på mackan på strandkaféet på andra sidan. Tre färjor trafikerar sträckan och turen tar knappt tjugo minuter. Men genom någon slags mental kortslutning valde jag i stället att cykla ( i hällande regn), först fem, sex kilometer söderut på hårt trafikerade och utomordentligt smala State Highway 1 mot Kawakawa med den berömda pissoaren, men vek av dessförinnan mot färjeläget Opua. Därifrån går en bilfärja var tionde minut till Okiato, som ligger drygt 8 km från Russell. Så snart jag kom av färjan fann jag en skylt som förkunnade att just denna blygsamma plats var Nya Zeelands första huvudstad!

-På återseende, sa jag till färjkarlen, som var en kvinna, då jag cyklade av från färjan.

-Det tror jag inte, sa hon illmarigt. När du sett backarna till Russell väljer du säkert en annan väg därifrån.

Det var tuffa åtta kilometer till den lilla idyllen Russell, som är angelägna att framhålla sitt historiskt förflutna. Det var på redden här utanför som kapten Cook ankrade upp, förde trupper iland som mejade ner maoriernas primitiva men heroiska försvar och som så småningom ledde fram till att Drottning Victorias British Empire kunde bli ännu större.

The Fig Tree

Okey, Russell är en liten slumrande idyll. Huvudgatan York Street är kanske 350 meter lång och mitt på ligger landets äldsta fungerande bensinmack och på strandpromenden The Strand ligger krogen och hotellet Duke of Marlbourough, som lär vara landets äldsta krog. Min värd Barry Price på Pukeko Cottage Backpacker berättar att den nuvarande krogen är den tredje i ordningen, sedan de två tidigare brunnit ner. Av originalet återstår en dörr och några fönster.

Det finns säkert mycket att berätta om Russell och den lilla sta´n är antagligen marinerad av nyzeelänsk historia.

Jag drar emellertid vidare redan i morgon, lördagen den 23. Det blir varken den lilla tjugominutersfärjan till Paihia eller bilfärjan borton alla backarna till Opua mot Kawakawa och pissoaren och den bedrövligt trafikfarliga State Highway 1. Det blir en liten slingrig, och kuperad, tillägger Barry, backroad utefter kusten ner mot Whangaruru. Jag har bokat in mig på ett ställe som kallar sig The Farm, vad det nu ska betyda.

Det kommer ni antagligen att få reda på när jag återkommer med nästa rapport.

Vi hörs

/leif

Three friends from The Saltwater backpacker

English version:

Russell, Northland, NZ March 22

New Zealand is not a small country but a large village.

Peter Jackson (director)

Paihia and Russell are on either side of a small bay in the Bay of Islands. They are located so close so a sharp-eyed can see where there is as toppings on the sandwich on the beach café on the other side. Three ferries ply the route and the trip takes less than twenty minutes. But through some kind of mental short circuit, I chose instead to ride (in pouring rain), initially five, six kilometers south on the busy and extraordinarily narrow State Highway 1 towards Kawakawa with the famous urinal, but turned off before to the ferry station Opua. From there, a car ferry runs every ten minutes to Okiato, located about 8 km from Russell. As soon as I got off the ferry, I found a sign proclaiming that this modest place was New Zealand's first capital!

-See you soon, I said to the ferryman, who was a woman, then I rode off from the ferry.

-I think not, 'she said slyly. Once you've seen the slopes and hills to Russell you´ll choose most certainly another way back.

It was tough eight kilometers to the little idyllic Russell, who is keen to emphasize its historical past. It was outside here that Captain Cook anchored, brought troops ashore who mowed down the Maori primitive but heroic defense and that eventually led to Queen Victoria's Great Britain to get even bigger.

Okay, Russell is a small quiet idyll. Main Street York Street is perhaps 350 meters long and located in the center of the street is the country's oldest working gas station and there is a seafront promenade The Strand where there is a few cafés and restaurants. Among them the tavern and hotel Duke of Marlbourough, which is said to be the oldest tavern in NZ. My host Barry Price on Pukeko Cottage Backpackers says that the current tavern is the third in the order, then the two previously burned down. Of the original remains a door and a few windows.

There is certainly a lot to talk about Russell and the little city is probably marinated in newzealand history.

I´ll head on, however, tomorrow, Saturday the 23. I´ll choose neither the small twenty minutes ferry to Paihia or the car-ferry beyond the hills and the slopes to Opua and Kawakawa and its famous urinal and the woefully a dangerous State Highway 1. I will cycle the twisty, and hilly, adds Barry, backroad along the coast down to Whangaruru. I have booked at a place called The Farm, whatever that should mean.

You will probably find out when I will be back with the next report.

See you

/ Leif

Rapport 14: PAIHIA

2013-03-18T07:47:00.003+01:00

You will find an English version further down this page.

I myself prefer my New Zealand eggs for breakfast.

Elizabeth II

Paihia den 18 mars

Det blev varken Kaitaia eller Kerikeri som planerat. I stället hamnade jag i Paihia, en av huvudorterna i det som kallas Bay of Islands. Skälet till de ändrade planerna är två, dels var det knepigt att få ett boend i Kerikeri och dels och kanske främst beroende på att det regn som de nyzeländska bönderna så länge väntat på slutligen kom. Det kan innebära ett väderskifte som ju kan sinka cyklingen och jag vill ju inte hamna i tidsnöd. Att det var svårt att få ett boende i Kerikeri beror på att de flesta billigare inkvarteringarna är upptagna av främst europeiska ungdomar som jobbar med fruktplockning i området. (Nya Zeelands svar på thailändska bärplockare på norrländska myrar.)

Så alltså i hällande regn lämnade jag Auckland i söndags förmiddag och befinner mig nu i den lilla turistfällan Paihia. Stan är liten, väldigt liten faktiskt (2000 inv); en strandgata och ett par tre tvärgator. Varannan butik är antingen en arrangör av fisketurer, delfinturer, dykning, segling, kanoting, olika typer av kryssningar etc. eller en souvenirbutik. Häremellan ligger några kaféer och krogar och den dominerande platsen mitt framför den stora båt- och färjeterminalen "The Warf" ligger ett fastighetsmäkleri!!!

Jag bor på en backpacker som heter The Saltwater, nära korsningen till en av de tre tvärgatorna - King Street. Etablissimanget domineras av en större grupp danska ungdomar. Det är ett drygt tjugotal elever från en hälso- och idrottsskola om jag fattat saken rätt. Det ”snakkes” mycket om nutrition och fysiska aktiviteter.

Jag blir antagligen kvar här några dagar. I närheten, på en plats som heter Ruapekapeka, utkämpades den sista kraftmätningen mellan hövdingen Hone Hekes maorikrigare och de brittiska trupperna 1846. Drar eventuellt dit och till Witiangi där ”the Treaty fo Waitangi” överenskommelsen mellan brittiska kronan, dvs drottning Victoria företrädd av Lieutenant Governor W. Hobson och ”the Confederation of United Tribes” signerades hastigt och lustigt (eftersom en fransk delegation under befäl av valfångarkaptenen Jean François L'Anglois var på väg att proklamera landet franskt) och Aotearoa blev New Zealand och en del av det brittiska imperiet.
Witiangi ligger på cykelavstånd härifrån i likhet med Kawakawa, en liten sliten håla som skulle ha varit fullkomligt obekant för de flesta om inte den egensinnige österrikiske autodidakte arkitekten Friedrich Stowasser hade designat platsen offentliga toalett! Denne Stowasser är mera känd under det namn han senare tog sig nämligen Friedenreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser. Han levde för övrigt en stor del av sitt liv i Northland och dog år 2000 på kryssaren Queen Elizabeth II på Stilla Havet.

För min del blir det antagligen färjan över till grannbyn Russell (1000 inv), som var det ursprungliga förslaget till det ”nyerövrade” landets första huvudstad. Från Russel drar jag antagligen vidare utefter en liten kustväg för att undvika State Highway 1, som är inte bara är smal och vindlande utan också svårt olycksdrabbad.

(Jag skrev i förra rapporten om motsättningarna mellan bilister och cyklister och den alltmer intesiva trafiken på de förhållandevis smala nyzeländska vägarna. Redan idag den 18 mars trumpetade NZ Heralds löpsedel ut om en ny cykelolycka med dödlig utgång. Och det är inte första gången jag plåtar en löpsedel med detta innehåll, det har tidigare hänt ett par, tre gånger.)

Jag räknar med att vara tillbaka i Auckland omkring den 5, 6 april.

Men vi hörs innan dess!

Hälsningar

/leif

English version:

I myself prefer my New Zealand eggs for breakfast.
Elizabeth II

Paihia March 18
Neither Kaitaia or Kerikeri as planned. Instead I ended up in Paihia, the capital in what is called the Bay of Islands. The reason for the change in plans is two, first it was tricky to get an accomodation in Kerikeri and two, and perhaps the main reason, the rain that the newzeeland farmers so long have waited for, finally came. It can mean a weather shift that can slow down the cycling and I do not want to end up in time problem. The reason for the difficulties to get an accommodation in Kerikeri is because most cheaper accommodation will be occupied by mostly young Europeans who work with fruit picking in the area. (New Zealand's response to the Thai berry pickers in Sweden.)
So in pouring rain I left Auckland on Sunday morning and am now as said in the small tourist trap Paihia. The town is small, very small indeed (2000 inhabitants), a beach street and a couple of cross streets. Every other store is either an organizer of fishing trips, dolphin tours, scuba diving, sailing, canoeing, different types of cruises, etc., or a souvenir shop. In between you´ll find a few cafes and restaurants and the dominant place in front of the large boat- and ferry terminal, The Warf, is a real estate brokerage!

I live on a backpacker called The Saltwater, near the intersection of one of the three cross streets - King Street. The establishment is dominated by a larger group of Danish youth. It is just about twenty students from a health and sports school near Copenhagen, if I've got it right. There is a lot of talking about nutrition and physical activities.

I will probably stay here a few days. Nearby, at a place called Ruapekapeka, was the very place for the final fight between the chief Hone Hekes maori warriors and British troops in 1846. Will probably go there and to Witiangi where "the Treaty of Waitangi" the agreement between the British Crown, where Queen Victoria represented by the Lieutenant Governor W. Hobson and "the Confederation of United Tribes" signed it hastily (because a French delegation under the command of the whale ship captain Jean François L'Anglois was about to proclaim the country as French) and Aotearoa became New Zealand and part of the British Empire. Will visit Witiangi by bike like Kawakawa, a small frayed hole that would have been completely unfamiliar to most, if not the self-willed and self-taught Austrian architect Friedrich Stowasser had designed the village´s public toilet! Stowasser is more known under the name he later took, namely Friedenreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser. He lived a large part of his life in Northland and died in 2000 at the cruiser Queen Elizabeth II in the Pacific.

For me it will probably be the ferry to the neighboring village of Russell (1000 inhabitants), which was the original proposal for the country's first capital. From Russell I probably cycle further along a small coastal road to avoid State Highway 1, which is not only narrow and winding, but also a road with significantly many accidents.
(I wrote in the last report about the increasing tensions between motorists and cyclists, and the increasingly intesive traffic on the relatively narrow newzealand roads. Already today, 18 March NZ Herald headline is out about a new bike fatal accident. And it's not the first time I take phots like this, it has previously happened two or three times.) See illustrations above!

I expect to be back in Auckland around 5, 6 april.
But will get back to you before that.

Regards