RYDINGS PLANET - Blogg

THE ISLAND THAT DARED

2011-10-17T00:07:00.003+02:00

För de som ämnar besöka Kuba vill jag rekommendera irländskan Devla
Murphys bok: The Island that Dared, med underrubriken: Journeys in Cuba.
Jag skulle till och med våga påstå att det är oumbärlig för den som skall besöka Kuba!
Dervla Murphy är känd i den anglosaxiska världen för sina reseberättelser. Hon blev först uppmärksammad när hon vintern1963, drygt trettio år gammal cyklade från Irland till Indien, som hon skildrat i boken Full Tilt: Ireland to India With a Bicycle

Hon är omkring 75 år när hon gör tre resor till Kuba. De första tillsammans med en dotter och tre barnbarn mellan sex och tio år. De vandrar runt på östra delen av ön och sover ofta under bar himmel!
Dervla Murphy gör sedan ytterligare två resor där hon inte bara vandrar mellan byarna
och träffar ”vanligt” folk, hon tar också kontakt med ”dissidenter” av olika kaliber.
Så ni som är intresserade av Kuba läs Devla Murphys: THE ISLAND THAT DARED! Den finns att köpa för omkring hundralappen på såväl Adlibris som Bokus.

KUBA 2011 / CUBA 2011

2011-05-07T01:13:00.003+02:00

Hej
Om du går in på min hemsida kan du ladda ner samtliga Kubarapporter från resan 2011 som pdf-fil, oredigerat men i kronologisk ordning! Klicka här!

KUBARAPPORT 11

2011-03-20T15:52:00.004+01:00

Havanna fredag den 18 mars.

Tillbaka i Havanna där man går över till sommartid natten till söndag.

Här i Havanna blir jag ytterligare påmind om de minst sagt bisarra effekterna av det dubbla penningsystemet. Här kan plötsligt en tredjeklassens ”pesosylta” (förlåt uttrycket) plötsligt förvandlas till stans i särklass dyraste restaurang!!!
För att få en mjuk övergång till ”turistköket” letade jag efter en restaurang som kubanerna föredrar och äta Comida Criolla (Creole food), dvs. Sopa de Frijoles (kubansk bönsoppa) lite kokt yuca, boniato och en bit porco, gärna i den sås som kallas mojo. I den mörka nedre delen av paradgatan Prado hittade jag restaurangen Prado 264, dåligt upplyst och något dold i kvällsmörkret. Visst var restaurangen frekventerad av habaneros men var både ofräsch och något sliten och någon soppa fanns det naturligtvis inte. Det slutade med att jag beställde en lökpizza, av den enkla sort/kvalitet som man på gatan dagtid säljer för ca 10 peso (mindre än 5 kr) – ost och tomatsås på en brödbotten.

På Prado 264 betalade kubanerna drygt 7 peso för pizzan men jag fick betala 25 gånger så mycket, nämligen 7 CUC, dvs. 7 dollar alltså ca 50 kr!!!
Hela notan gick på 13 cuc (inkl. två öl.) För det priset hade jag kunna få en professionell pizza och en halv flaska italienskt rödvin på en välkänd förstklassig italiensk restaurang något längre upp på samma gata.
Shit happens!

Professor Humberto

Me Casita
En annan extrem är restaurangen Me Casita i området La Jaiba i östra delen av Matanzas. Restaurangen är specialiserad på nötkött (slakteriet ligger i närheten) och är inrymd i en före detta villa. När villans ägare lämnade landet i början av 60-talet exproprierades fastigheten och de styrande beslöt göra om den till en lunchrestaurang. Professor Humberto äter som regel lunch här varje dag och tillsammans beställde vi tre portioner bistec, två tomatsallad, rice and beans (congri), papa frita och två portioner Sopa de Frijoles. Det kalaset gick på 47 peso, dvs. knappt två cuc lika med 15 kr!

Geraldo

På Me Casita träffade jag också 90-årige Geraldo. Om ni trodde att cowboys och boskapstjuvar tillhörde pojkboksromantiken så hade ni fel. Geraldo är ”stor” småbrukare och driver med nötboskap.
-Härom natten, berättar Geraldo hade ett gäng beridna gossar tagit sig in på ”ranchen” och lagt beslag på två kor.
De hade drivit korna några kilometer till en väntande lastbil och försvunnit i nattmörkret.
Geraldo har ett flertal av sina barn boende i Miami.
-Dom försöker på olika sätt få mig att flytta dit, men jag trivs bra här på Kuba.

Matanzas - Havanna 110 km
Kom hit idag efter att ha avverkat distansen Matanzas – Havanna i två etapper. Två lätta medvindsetapper som bekräftar vad jag tidigare uttryckt, nämligen att Kuba skall cyklas från öster. Första etappen var till campismo Los Cocos drygt 40 km från Matanzas. Var där redan sent på förmiddagen och checkade in i en bungalow till priset av 12 cuc. På stället fanns förutom en stor swimingpool också en cafeteria med ett hyggligt utbud (pizza och bocaditos) som skulle betalas i peso (en bocadito med tortilla natural, två peso!) Dessutom en restaurang med ett ganska magert utbud (endast friterad kyckling med congri och sallad) som skulle betalas i cuc.

Efter att ha svalkat av mig middagsvärmen i badpoolen tog jag en promenad på den långa sandbeachen. Helt öde. (Man väntade sig att vilket ögonblick som helst skulle Robinson Crusoe dyka upp.) Men vissa lämningar, ölburkar, romflaskor och en massa plastskräp, tydde på att någon varit där tidigare.
Eftersom det blåste utav helvete, valde jag att ta ett dopp i en liten lagun som naturen själv format. Vattnet var som kristall, inbjudande om än något ljummet.

Dagens etapp från Los Cocos till centrala Havanna ”blåste” jag över på några timmar, trots ett besvärande skavsår i baken. Drygt 70 km längs nordkusten och Via Blanca och Malecon fram hit till Lealtad, där Yali på Casa Miriam berättade att hon inte hade någon plats förrän i övermorgon (då jag hade planerat anlända och därför bokat rum). Hon ordande dock ett boende strax intill (se nedan.)

Havanna
Området där jag bor i Havanna, Vedado/Centro Havana, ligger på lagom avstånd från de turisttäta delarna Havana Vieja eller det amerikanerna på Casa Miriam kallar Downtown Havana. Gatan heter Lealtad och skär genom stan från Malecon i norr till trafiktäta Zanja i söder. Rakt genom Centro Havana med alla sina smala gator med minimala trottoarer men med en tidvis intensiv och bolmande biltrafik.
Jag bor tillfälligt på Casa Verde på Lealtad 208, men flyttar snart till Casa Miriam, som ligger vägg-i-vägg på 206:an och där jag har min cykelkartong och lite andra prylar.

Maraton de Esperanza

Lördag den 19 mars.
Om festligheterna i Santiago de Cuba var att likna med Göteborgskalaset var dagens ”Maraton de la Esperanza” med start utanför Capitolio och Sala Kid Chocolate att likna vid Stockholm Maraton eller Göteborgsvarvet. Tävlingen som hålls till minnet av kanadensaren Terry Fox är varken maraton eller ett anmärkningsvärt långt lopp. Man springer Prado ner till Malecon och tillbaka till startplatsen. Mycket folk deltog, mest ungdomar men också en hel del handikappade liksom representanter från Barrio Chino (Havannas Chinatown). Segrare blev en ung kille med rastafarifrisyr med en blåvitrandig tröja med Argentina på ryggen. Maraton de Esperaza förefaller vara en tävling med massor av entusiasm men väldigt lite tight lycra!

(Jag känner inte särskilt mycket till nämnde Terry Fox, men han har uppenbarligen inspirerat massor av Habaneros. Terry Fox var en långdistanslöpare som drabbades av cancer och fick ett ben amputerat men kämpade vidare som löpare. Därför fokuserar Maraton de Esperanza - Hoppets Maraton – främst på handikappade. Terry Fox var kanadensare och vad jag förstår besökte han aldrig Kuba.)

Partido Comunista de Cuba
Många kubaner har stora förhoppningar på PCC:s sjätte kongress som hålls i mitten av april. Som jag tidigare skrivit kommer drygt 250 mer eller mindre definierade hantverk och sysselsättningar att göras tillgångliga för privat initiativ.
De lanserade förändringarna är en konsekvens av att man vill minska statens utgifter och göra sig av med någon miljon anställda i statlig tjänst.
Många här tror också att hus och lägenheter kommer att bli föremål för öppen handel något som nu endast sker på den ”svarta marknaden”.
Det är tveksamt om förändringarna är en medveten strategi som siktar till att stärka socialismen eller en eftergift för starka kommersiella krafter.
Ja, Kuba har en lång väg att gå. Frågan är om landets ledning får med sig det kubanska folket på den vägen.

Hasta luego
/leif

KUBARAPPORT 10

2011-03-13T16:24:00.003+01:00

KUBARAPPORT 10
Om ekonomi, solidaritet och Graham Greene

OBS. Denna gång blir det en mix av lite av varje. Jag har i det längsta försök undvika att kommentera den förbannade kubanska ekonomin. Ett slags dubbelt penningsystem där de som avlönas i den cubanska valutan Moneda National (vilket egentligen är i stort sett samtliga kubaner) har en mycket begränsad och delvis ransonerad tillgång på varor (ofta med låg kvalitet) medan de som har tillgång till den Convertibla valutan – Cubansk dollar eller CUC – erbjuds en helt obegränsad tillgång till ALLA slags varor! (Detta gäller huvudsakligen de som arbetar inom den turistinfekterade industrin.)
I nedanstående rapport tar jag emellertid upp något om just ekonomin. Inte särskilt välskrivet och det är mera ett uttryck för indignation och frustration än av analys.
Matanzas den 13 mars
/leif
================================================================

SANTIAGO DE CUBA
En natt 1957 trängde en kommandostyrka ur diktatorn Batistas armé in i ett hem i Santiago de Cuba och kidnappade tre systrar, åtta, nio och tio år gamla; en konsekvens av att fadern slutit sig till Fidel Castros rebeller i närliggande Sierra Maestra. De var fortfarande iklädda pyjamas när de fördes bort för att hållas som gisslan i en militärbarack.

Så här skildrar Graham Greene händelsen:
“The next morning I saw the Revolution of the children. The news had reached the schools. In the secondary schools the children made their own decision – they left the schools and went on the streets. The news spread. To the Infants´ School the parents came and took away their children. The streets were full of them. The shops begun to put up their shutters in expectations of the worst. The army gave away and released the three little girls. They could not turn fire hoses on the children in the streets as they had turned them on their mothers, or hang them from lampposts as they would have hanged their fathers. What seems strange to me was that no report of the children’s revolt ever heard in Time – yet their correspondent was there in the city with me.”

TVÅ VALUTOR URHOLKAR MORALEN
Beträffande medierna har ju inte mycket ändrats! Däremot blir man fundersam när det gäller solidariteten och moralen. Jag ska inte fördjupa mig i den kubanska ekonomin allt för mycket, därtill har jag för dålig kunskap, men de dubbla monetära systemen är antagligen lönsam för staten men helt förödande för moralen.
Det är naturligtvis stötande att exempelvis hotell-, bar- och restaurangpersonal och taxichaufförer på turistcentra som Varadero med flera ställen på en eller ett par dagar kan tjäna lika mycket som en läkare/arkitekt/mikrobiolog/ingenjör tjänar under en hel månad. (Och det är inte sällan som just de som är verksamma inom turistnäringen också har akademiska meriter och hög kvalificerad utbildning.)
Detta tillsammans med misstankar om korruption urholkar den solidaritet och höga moral som uppenbarligen präglade tiden efter revolutionen och som också gjorde det möjligt att ta sig igenom Periodo Especial under 1990-talet, en tid som krävde stora uppoffringar av det kubanska redan hårt prövade folket och som var ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott.
För några år sedan anlitade staten ett hundratal ekonomistuderande att granska bokföringen hos de statliga företagen. Granskningen var mycket framgångsrik och visade på systematiskt fusk och korruption.
Men det finns också en annan typ av korruption, en slags lågintensiv vardagsvariant.
Som jag tidigare skrivet om är transportsystemen helt utan system och präglat av kaos i långt framskridet stadium. Detta trots att det är turistbussarna som dominerar på de kubanska vägarna. Luftkonditionerade moderna långfärdsbussar som transporterar och kör runt den invasion av turister som årligen besöker landet. (Turistnäringen anser vara den största inkomstkällan för den kubanska staten efter förtjänsten av nickelexporten från Moa.) Här hade jag tänkt skriva om hur chaufförerna ofta stannar till på strategiskt valda ställen utefter vägarna i anslutning till restauranger, barer och souvenirbutiker (statliga, naturligtvis). Och om hur personalen på dessa ställen helt ogenerat dubblar priserna och ”glömmer” att lämna kvitto eller att ens slå in det i kassaapparaten. Men jag lämnar det med ekonomin. Den är bedrövlig nog ändå. Man kan bara konstatera att allt för många som arbetar med ”turistvalutan” är uppfinningsrika när det gäller att sko sig själva.

Skrivet den 13 mars:
Min gode vän professorn i Matanzas berättar att många av hans ”elever” jobbar i Varadero och de beskriver de mest fantasifulla sätt att skaffa sig ”extrainkomster” på turismens bekostnad.
I början av 1990-talet under Periodo Especial och när det kubanska folket hade det som värst och när USA ”skruvade upp” blockaden ytterligare, uttryckte Fidel Castro som svar på behovet av att öppna Kuba för turism, såsom det rekommenderades av landets ekonomer (enl. professor H):
Tourism is a necessary evil (El turismo es un mal necesario.)
Är det inte dags att skrota det dubbla monetära systemet? Innan det är för sent!

CIUDAD NUCLEAR
När jag var i Cienfuegos för ett tag sedan bestämde jag mig en dag för att cykla till Juragua eller Ciudad Nuclear, som jag berättat om tidigare. Staden som byggdes för dem som skulle ansvara för driften av det kärnkraftverk som var ett samarbetsprojekt mellan Sovjet och Kuba. Projektet skrinlades när projektet dränerades på pengar i samband med Sovjetunionens kollaps 1991 och lades helt ner 1997.

Ett sätt att ta sig dit är att ta båten till Castillo de Jagua och därifrån cykla vidare. Men osäkerhet med avgångstider m.m. gjorde att jag valde att cykla hela vägen. Det skulle bli ett par mil, hade någon, något svepande sagt.
Vägen till Ciudad Nuclear är inte skyltad men strax utanför Cienfuegos finns en avtagsväg som knappast har sin like på Kuba och som enligt skyltningen leder till en spagettifabrik och ett raffinaderi. Vägen är bred som en aveny, fyrfilig och med en nästan två meter bred blomsterrabatt i mitten. (Ett monument över storslagna förhoppningar?)
Efter cirka tio kilometer slutar emellertid vägen plötsligt och abrupt och förlorar sig i vanlig ”byväg” dåligt underhållen, djupa håligheter och eroderad asfalt. Och inte efter ”ett par” utan först efter drygt 35 eländiga kilometrar är jag äntligen framme vid de övergivna resterna av den reaktorn, som när projektet lades ner var färdig till nästan 90%. Ett grått betongskelett med en kupol som på avstånd (långt avstånd) ser ut som en gigantisk moské. En frusen dinosaurie från det kalla krigets dagar.
Eftersom jag inte är klädd för en längre cykeltur (kortbrallor, t-shirt och flip-flops) och inser jag att jag inte kommer att orka ta mig fram till ”Atomstaden” bestämmer jag mig för att vända vid reaktorn. Samma skumpande väg tillbaka i en flämtande eftermiddagshetta får emellertid konsekvenser. Sportbyxorna jag cyklar i har en innerbyxa av ett tunt nylonnät. Denna innerbyxa blir som sandpapper och skaver och sliter upp hela baken. Jag får något som man skulle kunna kalla för ”apröv”; hela baken är röd och sönderskavd och ser ut som ett chimpansarsel. Sens moral är att alltid använda vadderade cykelbyxor och om man frågar tre kubaner hur långt det är till någon given plats, får man som regel tre olika svar. Tro inte på någon. Kubaner är distansoptimister!

Parque Echevarria, Cardenas

CÁRDENAS DEN 10 MARS
Befinner mig i Cárdenas. Tog mig hit från Jaguey Grande via Jovellanos och Colliseo (för dem som har kartboken framme.) Staden som ligger vid nordkusten och har ca 100.000 invånare är enligt flera reseguider sliten och stadd i ett långt gånget förfall och en iögonfallande motsats till näraliggande lyxiga turistklustret Varadero.
Så här skaldas det i LP:
Threadbare after 50 years of austerity, Cárdenas is Miss Havisham of Cuba: an ageing dowager, once beautiful, but now looking more like a sepia-toned photo from another era. Streets once filled with illustrious buildings have suffered irrevocably since the Revolution, leaving this former sugar port a shadow of its former self.
Jag tycker väl inte att det är fullt så bedrövligt eller också har det restaurerats och fejats en del sedan ovanstående skrevs. Vissa delar, såsom Parque Echevarria är ganska stilfull omgiven av väl restaurerade byggnader i nyklassisistisk stil.
Däremot är det svårt (för att inte säga omöjligt) att orientera sig i staden trots att gatorna är lagda som ett logiskt nätverk med Avenidas i ena riktningen och Calles i den andra. Detta hjälper ju emellertid inte den gästande turisten då det är få gator som har nummer och namn utsatta, dessutom känner de flesta inbyggarna till gatorna vid deras tidigare, gamla namn, vilket ju inte minskar förvirringen.
Jag lyckades dock orientera mig till en Casa Particular i västra utkanten av stan. Och om omgivningen betraktas som sliten och i tilltagande förfall, så gäller det sannerligen inte för Casa Ricardo Dominguez! Så trots den något dystra omgivningen är adressen Calle 12/Avenida 31 eller Palma No 520 (gatans gamla namn) en ouppnåelig lyx för majoriteten av landets befolkning. Fastigheten består av två byggnader, ett ockrafärgat bostadshus med dörrar och fönsterluckor av ädelträ och ett vidlyftigt garage med vidhängande gästrum (där jag bor). Bostaden, liksom gästrummet, är lyxutrustade med italienskt kakel och klinker och sanitetsporslin från USA, romerska pelare, lampor i alabaster. Allt inramat av en pedantiskt välskött trädgård med swimmingpool. En hög mur skyddar från insyn. Det är överdådigt men smaklöst, skulle man kunna säga. (Jämför gärna med Omar och Mimis minimala boende i Cienfuegos från en av de tidigare rapporterna.)

Casa Ricardo

Familjen (två vuxna och ett barn) har dessutom två bilar, en nyinköpt kinesisk Geely och en WV. Ricardo kör dock mest omkring på sin blänkande motorcykel.
Familjen tillhör uppenbarligen den grupp nyrika som tycks blir allt vanligare på Kuba. (Hur de tjänar sina pengar har jag faktiskt inte lyckats lista ut.)
Cárdenas är annars känt för att vara den första elektrifierade staden i Kuba. Det framstår ju då som särskilt märkligt när större delen av stan på kvällen är helt mörklagd. (Mörkt på Kuba betyder svart, kolsvart.) Stadstrafiken består till helt övervägande delen av hästdroskor och cyklar helt utan belysning. Hur de lyckats undvika alla gropar och håligheter och rännstenar som är djupa som krondiken och vattenfyllda och dessutom undvika att köra på varandra är vid sidan om de nyrika en annan förbryllande omständighet.

Hasta Luego

PS. Stannar i Matanzas några dagar innan jag återvänder till Havanna och så småningom Göteborg. Men det kommer antagligen ytterligare en rapport innan det är dags att flyga hem. DS.

KUBARAPPORT 9

2011-03-04T15:45:00.002+01:00

Behovet av en historia
För Kubas ledning är det angeläget att hålla landets moderna historia vid liv. Att visa på ett Kuba före revolutionen, med en stor svältande illitterat befolkning styrd av en diktator i händerna på den amerikanska maffian, förändrats till nuvarande tillstånd, som det uttrycks av den kubanske filosofen, historikern, diplomaten och den tidigare pop-sångaren Juan Antonio Blanco:
There is no certain victory for the Revolution. Lloyds of London would not offer an insurance policy on this prospect. But its victory – which means preserving independence and social justice within a framework of ethical solidarity – is still possible… Cuba cannot – if it wishes to survive – being a museum for dying socialism, but neither can be the pastiche of Latin America’s tragedy. Cuba has the human and the material potential to become a successful social laboratory for a new model of authentically human and sustainable development. If it is possible to ’reinvent’ socialism anywhere, then the conditions for doing that exist on this island.
I Sverige är det antagligen tvärt om. De flesta partier ser helst att dess tidigare historia stuvas undan och glöms bort. Men det kan ju vara nyttigt att minnas de borgerliga partiernas bruna, rasistiska förflutna med en iögonfallande vurm för det hitleristiska Tyskland. Socialdemokraterna som för allt i världen inte vill förknippas med de marxistiska arbetarklassideal som en gång formade partiet. Inte heller önskar Vänsterpartiet att bli ihågkommet för sina kommunistiska rötter. (Partiets hållning i Kubafrågan är också uttryck för en monumental okunnighet och en patologisk skräck att förknippas med allt som kan uttryckas som socialism och/eller marxism.)

Därför firas på Kuba nästan varje dag någon historisk händelse. Om det var detta som var orsaken till den gångna helgens gigantiska Fiesta på halvkilometer långa och breda avenidan Garzon i närheten av Plaza de Martes låter jag vara osagt. Men hela gatan hade förvandlats till ett festivalområde väl i klass med Göteborgskalaset. Alla restauranger hade flyttat ut sina pinaler och röken stod tät kring fritöser, koleldade grillar, stekbord och majspoppare. Det internationella köket fick stå tillbaka för Comida Criolla – helstekt gris, friterade fläsksvålar, pollo grille och asado, kokt, stekt och friterad banan. Nedsköljt med refresco: tuKola, Naranja, Limon eller cerveza: Mayabe, Caciqe, Hatuey, Brujas. Eftersom inte festligheterna riktade sig till Santiagos turister, var det Moneda National som gällde.
(Själv åt jag Pollo Asado med friterad platano och en iskall Mayabe. Pris 35 peso, dvs. ca 10-12 kr!) Tog sedan en helado för en peso!

Santiago de Cuba
Tyvärr kan jag inte ge någon initierad skildring av själva staden. Därtill är den alltför stor och jag för okunnig och dåligt påläst. Jag försöker som regel undvika stadens mera centrala delar. Som turist där blir man ständigt uppvaktad av jineteros som försöker sälja in olika (för mig) ointressanta tjänster eller produkter (oftast cigarrer som är tjuvgods eller av dålig kvalitet.)Jag upptäcker också på mina promenader att elegansen flagnar betänkligt med avståndet till stadens centrum.

Parque de Céspedes kan dock anses vara stadens centrum och omges av Hotel Casa Granda (ni vet där Graham Greene satt med en iskall på terrassen och betraktade den gryende revolutionen,) Catedral de Nuestra Señora de la Asunción, på vars plats en kyrka legat sedan 1520-talet. Mitt emot hotellet ligger för allt i världen en bank i modern betongarkitektur men här kunde Graham Greene också betrakta landets äldsta (?) byggnad, Casa de Diego Velásquez var residens för öns första styrande conquistador och tog fjorton år (1516-1530) att bygga. Den fortliknande stenbyggnaden är översållad av snickarglädje, träbalkonger och fönsterluckor.
Så här beskriver Brendan Sainsbury själva torget/parken:
If there is an archetype for romantic Cuban street-life, Parque Céspedes is it! A throbbing kaleidoscope of walking, talking, hustling, guitar-strumming humanity… Old ladies gossip sagely on shady park benches, a guy in panama hat drags his depilated double bass towards the Casa de la Trova while sultry senoritas in skin-tight lycra flutter their eyelashes at the male tourists on the terrace of Hotel Casa Granda… Man kan tillägga är på eftermiddan, kvällen blir parken också populär lekplats för barn och unga som gamla, kvinnor som män som samlas kring flera schackbord.

Jag hade bestämt mig för att stanna ett par dagar, det blev tre. Jag hade nämligen gjort klart att övernatta på en Campissmo i Carleton Blanco, som av reseguiderna ansågs som en av Kubas bästa och en förstklassig övernattning… 22 bungalows sleeping two or four… which is one of Cubamar´s top picks (LP.)
Eftersom det var fullbokat t.o.m. lördag drog jag tidigt på söndags morgon. Efterhand som jag avverkat några tiotals kilometer upptäckte jag att vägen blev allt sämre för att någon halvmil före Carleton helt bli grusväg med grov sten, jävligt ojämn och påfrestande för handlederna.
Inte heller höll campissmon vad turistguiderna lovat; bungalowerna var ganska slitna, ofräscht och inte särskilt rent, med flagnande färg, lukt av mögel och trista som ett logement.
Gick upp halv sex påföljande morgon för att komma iväg så tidigt som möjligt för att hinna fram till nästa övernattning, campissmo La Mula. (När jag 2006 hade för avsikt att cykla Costa Sur omintetgjordes det av att La Mula var stängt och vägen bitvis helt bortspolad p.g.a. orkanen Dennis.)

Jag skumpade iväg och kom fram till Motel Guama efter ca fyrtio kilometer. Odometern visade då på 13 km/tim i medelhastighet på den grova grusvägen. Jag skulle inte hinna fram till La Mula innan mörkret och insåg att med den hastigheten och med värkande handleder skulle jag utsätta mig för risken att hamna i tidsnöd. Jag valde att övernatta på motellet och att nästa dag börja återfärden mot Santiago. Antagligen gjorde jag också ett misstag att cykla sträckan medsols. Bäst hade antagligen varit att utgå från Bayamo och cykla mot Manzanillo och fortsätta utefter kusten mot Santiago. Dels slipper man den oftast hårda motvinden på nordsidan av Sierra Maestra, som är tuff nog ändå med ett flertal ganska branta höga backar och dessutom är det en absolut fördel att avsluta den vueltan i Santiago. Ty om man valt att återvända härifrån med buss kan man vara säker på att få med cykeln, vilket inte är så självklart om man avslutat i Bayamo.
Costa Sur – inbjudande smaragdgröna beacher och… This is without doubt one of the most breathtaking routes in Cuba, if not the Caribbean (LP.)

Tyvärr lyckades jag alltså inte ens ta mig de knappt 100 kilometrarna till Uvero, där Fidel och hans rebeller 1957 gjorde sin första framgångsrika attack mot Batistadiktaturen. Det hade väl varit något att fira?!

Hasta luego
leif

KUBARAPPORT 8

2011-02-25T17:47:00.006+01:00

KUBARAPPORT 8
Santiago de Cuba fredag 25 februari

Vanligtvis brukar jag ta en promenad framåt kvällskvisten någon eller några timmar innan solen går ner. Om bilder ska tas görs det lämpligen då (eller på morgonen). Middagssolen är nämligen inte bara het och brännande utan bleker färger och delar in världen i en ljus och en korpsvart del.
När jag häromkvällen tog min fotopromenad insåg jag klart och tydligt hur otidsenligt och efterblivet Kuba ändå är! Jag fann nämligen att i takt med att trafiken glesnade övertogs gatorna av barn och ungdomar som lekte!
Olika kulspel och ”gömme” som vi kallade det förr (vad det kallas idag vet jag inte). Och några småtjejer hade bildat en danstrupp och övade till det skrällande ljudet av en kassettbandspelare. I hemmasydda små färgglada kjolar och blusar dansades marengue och rumba så dammet yrde. Andra satt med kritor och papper och tecknade och målade. De något äldre spelade bollspel, huvudsakligen pelota (baseball) eller fotboll.

(Läste delar av en krönika i Aftonbladet för ett par dar sedan av Elizabeth Höglund där hon beskrev hur svenska ungdomar alltmera sällan umgås annat än via Facebook eller andra communities i Cybervärlden.)

Trinidad är sannerligen på gott och ont. Det är en i flera avseenden en fascinerande stad och det är naturligtvis ingen tillfällighet att den finns med på UNESCOS världsarvslista. (Jag talar då om den ”historiska” delen av stan, det finns ett annat Trinidad också!) Men stan kryllar av turister vilket gör att mycket av det kubanska får vika ner sig för en ”global” anpassning – maten som serveras på de flesta restauranger kunde lika gärna ha avätits i Säffle eller Hudiksvall och den ”kubanska” underhållning på Casa Musica kunde ha lirats av en indonesisk lågprisorkester. (Lite hårddraget kanske, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)
Jag har därför blivit lite av en ”motvalls kärring!” Jag undviker det mest iögonfallande turistiska. Jag sitter t.ex. helst inte som Graham Green gjorde på sin tid på den eleganta terrassen till Hotel Casa Granda sippar söta romdrinkar och något snett uppifrån tittar ut över Parque Cespedes i Santiago. Jag undviker (helst) den mat som bär spår av turistanpassning och kaffet dricker jag gärna hemma hos folk.

Turismen drar också med sig annat som inte är särskilt bra. Trinidad är den enda plats där jag inte känner mig helt säker. Det är också det enda ställe där jag råkat ut för ficktjuvar! (OK jag blev av med en kamera i Havanna 2006!) I fjol när jag besökte stan firades något (som jag inte minns) och hela stan festade. I kön till ett typ ”öltält” kände jag att någon pressade sig emot mitt ena ben och kände att någon krafsade i en av fickorna. Jag fik in en nacksvingskoppling på grabben och i hopp om att någon av de många som stod i närheten skulle ingripa tittade jag vädjande omkring mig. Inte en reaktion! Jag fick släppa killen och det var nog bra det för att kriminalitet riktad mot turister straffas mycket hårt på Kuba och dessutom hade jag bara toalettpapper i fickan!

Dervla Murphy skriver i boken jag nämnt flera gånger att: … socialismen har egenheten att plocka fram det sämsta hos arkitekterna. (fritt översatt.)
Vi som rest en del i forna Östeuropa kan bekräfta att det inte är en överdrift. Så här kan det t.ex. låta i Lonely Planets alldeles utmärkta Cuba-guide elegant skriven av Brendan Sainsbury beträffande Hotel Guacanayabo i Manzanillo:
”The cheapest and most austere of Izlasul´s Cuban hotels, the Guacanayabo looks like a tropical reincarnation of a Gulag camp. The fake flamingos in the lobby fail to lighten up the mood, although the staff tries its best. Rooms are badly lit, if relatively clean, and the restaurant’s awaiting a visit from Gordon Ramsey’s Kitchen Nightmares.”

Tar man sig en cykeltur till den nyare (modernare?) delen av staden överraskas man av en sovjetinspirerad betongarkitektur långt med långt ifrån de extravaganta interiörer man hittar i de tidigare kaffe- och sockerbaronernas bostäder i stadens centrum. (Det finner man å andra sidan inte heller i de bostäder som omger den historiska kärnan, vars restaurering till stor del har finansierats från Europa.)

DET ”MODERNA” TRINIDAD

Jag reste alltså från Trinidad med buss till Sancti Spiritus i går morse. Bussen hade för allt i världen destination Santiago de Cuba, dit jag skulle, men skulle anlända destinationen först sent på kvällen. Eftersom jag dessutom vet att bussterminalen ligger en bra bit från stadens centrala delar och jag ogärna cyklar när det är mörkt (gatubelysningen är gles och sällsynt) valde jag alltså 75 minuterstrippen till Sancti Spiritus. Av erfarenhet vet jag att därifrån går en buss sent på kvällen och som anländer Santiago på morgonen. Det skulle passa mig bättre, trots att jag fick gå och ”dra” hela dagen. Men dt skulle bli värre än så! Hela resan höll på att sluta här!
Gudskelov fick jag under dagen ha cykeln hos senora Ofelia, en dam närmare 90 år, som jag bott hos tidigare. Dessutom var det bokmässa i stan. Jag hade fullt upp att göra och dessutom skulle Ofelia bjuda på middag. Tiden gick rasande fort, så fort att Ofelia hade svårt att få middagen klar i tid. Hon är tidsoptimist och jag vankade av och an orolig för att inte vara på terminalen i god tid. Bussen skulle gå vid halvniotiden. Jag fick slänga i mig maten och cyklade snabbt till terminalen i mörkret.

Bussen från Havanna skulle komma omkring klockan åtta. Den kom klockan tio! Fullsatt! Varken jag eller cykeln fick plats och jag hade ingenstans att ta vägen (Ofelia lägger sig tidigt och vid 10-11-tiden på kvällen raggar man inte så lätt upp ett boende.) Personalen var mycket medkännande och tröstade med att det skulle koma en buss klockan halv tre på natten!
Som tur vad så fick jag plats på den bussen, annars hade jag fått övernatta på terminalen och vänta till påföljande kväll. Jag kalkylerade faktiskt med att återvända till Havanna och därmed avsluta årets cykling.
Men oavsett min situation är transportsystemet helt i avsaknad av system. Det bär inga tecken på systematik utan präglas i högsta grad av de egenskaper som är typiska för totalkaos. Bussen mellan t.ex. Havanna och Santiago skall passera städer som Matanzas, Santa Clara, Sancti Spiritus, Ciego de Avila etc. och plocka upp folk efter vägen. Men inte sällan är den fullsatt redan vid starten i Havanna, vilket innebär att de typ 45 passagerare som väntar efter vägen inte får plats. Och då pratar jag om Viazul, som servar turisttrafiken. Hur är det inte då för de vanliga kubanernas transporter? Men om detta problem är både Raul och Fidel medvetna. Transporterna är sedan länge ett känt problemas!

Dervla Murphy skriver också att det råder ofta en motsättning mellan ett lands största och näst största stad och nämner bl.a. Havanna och Santiago som exempel och menar att den förra präglas av sina administrativa institutioner och Santiago av rika kulturella aktiviteter (om jag minns rätt?)
Santiago är alltså på många sätt en spännande stad vilket inte minst Graham Green skildrar i Vår man i Havanna.
Men det är en annan historia.

Hasta Luego

/leif

KUBARAPPORT 7

2011-02-19T20:55:00.006+01:00

Mimi & Omar

Cienfuegos lördag den 19 februari

Marknadsföring är svaret på nästan allting nuförtiden. (Det står skrivet i pannan på varje neo-liberal.) Det gäller att till varje pris marknadsföra sig. (ett stort pariserhjul och G:OTEBORG, typ!) Cienfuegos har valt att kalla sig ”La Perla del Sur” i sin marknadsföring. ”Söderns Pärla” är kanske Kubas mest ”franska” stad, kanske främst för att den grundlades i början av 1800-talet på initiativ från en fransk emigrant från Louisiana, Don Louise d´Clouet. Han finansierade ett program för att öka antalet vita på ön, som helhet, och inbjöd bl.a. ett 40-tal familjer från New Orleans och Philadelphia i USA och från Bordeaux i Frankrike. Dessa bosatte sig i vad de kallade San Feraldina de Jagua, nu Cienfuegos.
De första bosättarna var som på större delen av ön Tainos som kallade boplatsen i det inre av havsviken för Caciazgo de Jagua (ursprungsbefolkningens namn för ”vacker”.) På sin andra resa upptäckte Columbus den skyddade havsviken (Bahia de Cienfuegos) senare ett populärt område för sjöpirater, vilket föranledde spanjorerna att på 1700-talet bygga den imponerande fortifikationen Castillo de Jagua. Idag ett populärt turistmål varifrån man också på avstånd kan skönja resterna av ”Ciudad Nuclear”.

Ciudad Nuclear

1975 inleddes de första studierna för byggandet av ett kärnkraftverk i Kuba. Det skulle byggas någonstans i provinsen Cienfuegos. Tillsammans med detta skulle man också bygga en mindre stad. Denna stad skulle också bli centrum för de arbetare som först skulle bygga anläggningen och senare för de tekniker som skulle svara för driften av densamma.
1976 beslöt man slutligen att uppföra anläggningen nära ”Canyon West” vid Cienfuegosbukten, nära staden Castillo de Jagua och projektet ansågs då vara öns viktigaste energiinitiativ.

Byggandet av anläggningen, känd som “Kubas projekt för 2000-talet” gjordes med stöd från Sovjetunionen och avsåg att täcka 25 procent av landets totala elbehov och reducera beroendet av olja.
1980 började man också bygga staden, ursprungligen totalt 4200 hus. Det skulle bli en ”modern” tätort. När hela projektet kraschade 1992 i samband med Sovjets sammanbrott, var den första reaktorn till 80% komplett, medan en andra reaktor till 20%.

Cienfuegos har också den likheten med många franska städer att gatorna är formerade i ett rutnät och där Avenidas löper i öst-västlig riktning medan Calles i nord-sydlig.
Staden delas av Calle 37 också populärt kallad El Prado och som också är stadens paradgata, bred – en Calle bred som en Aveny - och med ett tilltaget promenadstråk mellan körbanorna, och Avenida 54.
Avenida 54 kallas också El Bulevar är en modern gågata och stans kommersiella centrum. Den löper mellan El Prado och stadens stora torg Parque Marti, som under de år jag gästat staden har fått en rejäl ansiktslyftning. I sin förlängning söderut mot Ceienfuegosviken blir El Prado stadens Malecon – strandpromenad. Här ligger alla eleganta hotell, klubbhus för seglare, nattklubbar och eleganta restauranger. Bländande i solen ligger neoklassisistiska kolosser tyngda av stuckatur men som mest liknar stora maränger med marsipan och vispad grädde.

El Prado - Malecon

Själv bor jag strax norr om centrum i en påver del av stan med låg bebyggelse som befinner sig i olika stadier av förfall och som heter Punta Cotica. Gatan har det eleganta namnet Avenida 70 men har inget i övrigt som kan förknippas med en Aveny.

My Street

Gatan är full med vattenfylla håligheter och löper från det inre av den skräpiga havsviken till El Prado. I viken leker barn och ungdomar rider ner i vattnet för att svalka sina magra hästar medan några grabbar på en flotte konkurrerar om fisken med en flock skräniga pelikaner på motsatta sidan ligger ett stort termo-elektriskt kraftverk med stora bolmande skorstenar och en spagettifabrik.

Punta Cotica

Jag bor hos Mimi och Omar. Dessutom bebos lägenheten av Mimis mor Eloina, en tystlåten gladlynt kvinna på snart 75 år, och Mimis tre söner Yuniesqui (27) universitetstudernade, Yasiel (23) (DJ och säljer egenkopierade CD och DVD) och Yoandry (26) civilanställd inom armén och fritidsbonde, från ett tidigare äktenskap. (Mimi är också mamma till Yanelis, som ju är gift med bonden Isbel i Santa Elena, om ni minns?)

Lageheten - La Casa de Omar y Mimi sedd fran vardagsrummet

Lägenheten är bred som en ordinär hall (drygt två meter) och ca femton meter lång och (ursprungligen) fem meter till tak. Förefaller ha varit en entré som tidigare delat två separata lägenheter. ”Lägenheten” är egentligen ett enda långt rum som invid ingången fungerar dels som vardagsrum och kök (ca 8 meter) och i sin forlangning dels som sovrum med en säng som upptar 75% av rummets bredd och slutligen ett litet toalettrum med toalettstol och en liten duschplats.
Omar (som för tillfället av Fidel är ”utlånad” till Ghana som lärare i spanska men är anställd vid stadens universitet) har emellertid trots att han ännu inte inhämtat tillstånd från den lokala CDR tillsammans med ”sönerna” byggt ytterligare en våning genom att gjuta ett betongvalv. (”Det skulle ta för lång tid att vanta pa tillstand”, säger han.) I den¨íllegala¨ övervåningen har man arrangerat för ytterligare ett par sängar samt en plats för tvätt och tork.
Jag har fått ockupera sängen invid toaletten, vilket ju är ett lämpligt arrangemang för en man i min ålder och rigid blåsa!
Visst skulle jag kunna hyra in mig på en Casa Particular och bo både bättre och bekvämare. Men det här passar mig. Jag anar hela tiden den vilja och ambition och inte minst omtanke som ligger bakom varje försök att göra det så bekvämt för mig som möjligt och att maten skall vara så som jag förväntas vilja ha den. Det funkar inte alltid, men jag har fantasi nog att sätta mig in i ur människorna i min omgivning tänker. Det är det som räknas och det skulle aldrig komma mig för att riskera att såra dessa vare sig det är hos Mimi och Omar eller hos vännerna i Santa Elena! Härtill hör att sängen är bekväm (sängen i Santa Elena är ytterligt smal, något kort och har en senil fjädring som saknar ungdomlig spänst och funkar bra som hängmatta) och eftersom jag aldrig varit någon gourmet och tycker att kockprogram på TV är slöseri med både tid och pengar är yuca, boniato, ris, tortilla, frijoles negro och tomater som smakar som de smakade när jag växte upp på 50-talet helt okey! (I jordbruket på Kuba används inte några som helst växtgifter eller kemisk fertilisering.)
Visste ni förresten att Kuba anses vara ”The Worlds Most Sustainable Country” enligt Wold Wildlife Foundation? Detta enligt en rapport som refereras i Lonely Planets´ CUBA. Jag har också läst om det i tidigare nämnda Dervla Murphys bok: The Island that Dared, som jag hoppas att ni nu köpt.

HASTA LUEGO
leif

PS. för övrigt hade vi fest i Omar och Mimis ”lägenhet” med mat, vin, rom och mycket dans häromkvällen. Vi var fler än 10 personer!!!DS

KUBARAPPORT 6 BILDER

2011-02-18T21:14:00.005+01:00

Hola alla läsare.
Denna gång blir det ett litet fotokollage från Santa Elena. Det är bilder på familjen där jag bor och några bilder från grisslakten m.m.

Jag befinner mig alltså i Cienfuegos men räknar med att trampa iväg i morgon eller övermorgon. Jag har siktet inställt på Santa Clara f.v.b. med buss till Santiago de Cuba.
Till detta återkommer jag så snart jag har möjlighet.
Hasta Luego

/leif

Grisbonden och campesinon Isbel Paramos finca

Isbel Paramo

Hustrun Yanelis

Sonen Isbelito

Campesinon och CDR-ansvarige (CDR Commite de Defeca dde la Revolution) Ofelio Paramo

Hustrun Mirta

Grisjakten

Isbel och Alexi slaktar grisen

Pa vag hem fran jobbet

Santa Elenas gronsakshandel

Ofelio friterar grissvalar

Ofelio och Yanelis

KUBARAPPORT 5

2011-02-16T22:12:00.003+01:00

Hola alla lasare av bloggen. Denna gang har jag varit tvungen att hasta ihop en liten rapport pa grund av mycket stök och bök. Dessutom har det varit svarigheter med att lagga in bilder. Men det kommer. Promise!

Cienfuegos, Onsdag den 16 februari

Sedan jag lämnade er i Matanzas för en tid sedan har egentligen inte mycket hänt annat än jag via Jovellanos och Jaguey Grande har tagit mig först till Santa Elena där jag stannade i fem dagar och nu idag, onsdagen den 16 februari, cyklat den korta biten (35 km) till Cienfuegos.

Som ni kanske märkt har inte själva cyklingen varit den stora grejen denna gång. Visst det har blivit 650 kilometer hittills. Inte att mycket att orda om egentligen. Inte annat än att många av dessa kilometrar har avverkats i pinande motvind. Bortsett från turen till Pinar de Rio och Vinales är det huvudsakligen längs vägar jag tidigare cyklat och som finns att läsa om på hemsidan (om man letar i högerspalten på Kubasidan ligger tidigare blogg-rapporter från 2009/2010 som en pdf där.)

När jag kommer till vännerna Isbel, Yanelis och sonen 14-årige Isbelito i Santa Elena blir antagligen gårdens djur livrädda. När jag kom slaktades nämligen en gris och vid en avslutningsfest i måndags gick en ung höna samma öde till mötes.
Isbel tillhör en av Kubas många småbönder som är anslutna till dessas organisation ANAP. Isbel är grisbonde men odlar också tomater, vitlök, yuca, plataner, frijoles (bönor) och en del frukt. Detta säljer han på en kan man kalla ”fri” marknad medan han i överenskommelse med ANAP levererar en viss mängd fläskkött till en avtalat relativt lågt pris mot att staten svarar för fodret. Dessutom har han fått pippi på brevduvor, som han föder upp och säljer.
Så här skrev jag tidigare om Santa Elena, ca 5 kilometer norr om huvudorten Rodas och 35 km norr om Cienfuegos:

Det är egentligen bara de som färdas långsamt, till fots, häst, med eller utan kärra, eller på trampcykel som har möjlighet och privilegiet att över huvud taget lägga märke till denna lilla bondby inramad av vida jordbruks- och betesmarker. (Här vill jag lägga till: och stora arealer sockerrör.) Här tar sig de flesta fram med häst eller robusta kinesiska cyklar.
De turister och andra resenärer som färdas i olika typer av motorfordon svischar förbi utan att ens ha märkt att byn över huvud taget existerar. Någon gång per dag stannar bussen till vid den vitkalkade väntkuren mitt i byn.
Och i en senare rapport:
Byn ligger vid en kilometerlång raksträcka och kommer man norrifrån hinner man sannolikt inte observera den handfull hus som ligger i ett kluster på ömse sidor om vägen. Kommer man, som jag, söderifrån passerar man först huvudorten Rodas. Fyra kilometer senare får man bromsa in för en vänsterkrök varefter man kan trycka till på gasen igen då vägen ligger som ett rakt streck. I bästa fall hinner man ändå observera ett verkstadskomplex till vänster efter kröken och strax senare några kåkar.
Om man lyckas observera en liten vitkalkad väntkur till vänster är Santa Elena egentligen redan passerad. Det tar faktiskt bara fem sekunder.
För de allra flesta är platsen helt okänd och kommer antagligen att så förbli. Här bor ett hundratal familjer, de flesta bönder, campesinos. Här finns inga sevärdheter, inga spektakulära vattenfall eller monument. Här har heller inga kända bataljer avgjorts och inga berömda män eller kvinnor fötts. Här är varje dag vardag med hårt slit på kremerade bruna åkrar eller bland saftigt grönskande flermeterhöga, vidsträckta sockerrörsfält. Här tar man hästen eller en risig hoj till jobbet.
De hundratalet kåkar byn utgörs av fördelar sig jämt på båda sidor om vägen. De varierar både i stil och kvalitet. De flesta är av byggda i gjuten betong och/eller murad betonghålsten med antingen flätad palmblad på bambu eller korrugerad eternit som tak lagt på träsparrar. Vitt och olika klara pastellfärger dominerar.

När jag anländer efter att ha dragit de 75 kilometrarna från Jaguey Grande bestämde man sig som sagt för att göra processen kort med en av de många grisarna. Under tiden som en av grannarna, Alex, en kraftfull och mycket amabel man med rötter bland de afrikanska slavarna (jag vet inte om man kan skriva ”neger”. Att skriva ”färgad” verkar både fegt och fel.), styckade grisen svarade Isbel far, Ofelio Paramo (ansvarig för CDR – Commité Defenca de la Revolution) för att svålbitarna friterades knapriga i en gryta över öppen eld. Allteftersom dessa blev klara serverades de och sköljdes ner med rom. Mängder av rom. Tre liter blev det till slut innan kvällen övergick i en tropisk natt och var och en lullade hem till sig.
(En kort intervju med Ofelio Paramo finns också på hemsidan i tidigare nämnda pdf-dokument.)
Det låter kanske lite löjligt att prata om Isbel hustrun Yanelis och sonen Isbelito som ”min familj” på Kuba. Men det känns lite så. Jag blir slussad runt till vänner och släktingar i byn, vilket i princip inkluderar de flesta. Vad jag kommer så skall det bjudas på något, oftast kaffe – starkt, sött kubanskt kaffe. Eller frukt, eller rom, eller öl, eller ett mål mat etc…
När man äter här är det mat för folk som arbetar och arbetar hårt. Här är inte delikatesserna dikterade av vaken nakna eller elaka kockar utan består oftast av bönsoppa med kokt pumpa och/eller yuca, boniato, ris (naturligtvis) sallad på kål, tomater och gurka och kött eller fisk.
(De få kilo jag eventuellt lyckades reducera min vikt har jag antagligen gått upp igen sedan jag kom till Santa Elena.)

Tyvärr är det så att min spanska också har sådana begränsningar att det utesluter mer sofistikerade samtal och politik och filosofi, varför samtal från min sida oftast sker med enstaka ord. Jag har emellertid fattat så mycket att inför den kongress som Kubas Kommunistiska Parti håller i april kommer man att rekommendera att 172 mer eller mindre definierade hantverk och sysselsättningar skall göras tillgängliga för privat verksamhet.

Jag vill också passa på att rekommendera en bok, nämligen irländskan Devla Murphys bok: The Island that Dared med underrubriken: Journeys in Cuba. Jag skulle till och med våga påstå att det är oumbärlig för den som skall besöka Kuba! Om det funnes en kvinnlig motsvarighet till Stålmannen vore det Devla Murphy! Hon är omkring 75 år när hon gör tre resor till Kuba. De första tillsammans med en dotter och tre barnbarn mellan sex och tio år och de vandrar runt på östra delen av ön och sover ofta under bar himmel!

Mrs Murphy gör sedan ytterligare två resor där hon inte bara vandrar mellan byarna och träffar ”vanligt” folk, hon tar också kontakt med ”dissidenter” av olika kaliber och hon är modig nog att ställa de ”svåra” frågorna. Med i bagaget har hon också de historiska referenserna såväl den äldre som landets moderna revolutionära historia.

Så ni som är intresserade av Kuba, skit i Tomas Gustavssons tjocka ”Kuba” och välj Devla Murphys: THE ISLAND THAT DARED! Den finns att köpa för under hundralappen på såväl Adlibris som Bokus. Köp och LÄS!
Låt mig avsluta med ett citat ut boken, som författaren hämtat från den franske politikern George Clemeceau:
”The United States is the only nation in history which, miraculously, has gone directly from barbarism to degeneration without the usual interval of civilisation.”

Vänner, compatriotes suecos, jag stannar några dagar i Cienfuegos, dels för att förlänga mitt visum samt att göra lite bankärenden.
På återhörande
HASTA LUEGO

/leif

PS. ska också försöka lösa problemet med bilderna och de kubanska datorerna. Nästa rapport kanske blir en bildrapport!? DS

KUBARAPPORT 4

2011-02-08T16:54:00.002+01:00

En av hemsidans läsare tycker att jag för lite skildrar de platser jag besöker. Denna rapport är ett försök att andra på den saken. Tyvärr trilskas datorerna och tillåter inte att jag lägger in bilder, men det kommer!

Måndag den 7 februari

Matanzas, Kuba.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Matanzas = massaker el. slakt beroende på sammanhanget. Min compañero Humberto menar att det i Matanzas fall handlar om de spanska erövrarnas slakt på urbefolkningen, men jag har läst någonstans att det snarare handlar om att ”indianerna” gjorde processen kort med de fientliga conquistadorerna (jag gillar f.ö. inte att kalla urbefolkningen i Karibien för indianer eftersom det är en beskrivning som bygger på Columbus’ geografiska haveri då han ansåg sig hamnat någonstans i Asien, antagligen Indien.)
En mindre spansk armada på erövringsuppdrag runt Kubas kust upptäckte en naturlig hamn som av urbefolkningen kallades Guanima, idag Bahia de Matanzas, och där mellan floderna Yumuri och San Juan grundlades i oktober 1693 Matanzas av 30 familjer från Kanarieöarna som kung Carlos III av Spanien skickat dit.
Matanzas kallas inte helt utan anledning för Kubas Athén. Vad gäller det kulturella utbudet har man konkurrerat t.o.m. med Havanna. Trots endast ca 140.000 invånare har staden flera teatrar, biografer, en scen för ballett och en egen symfoniorkester. Staden har också härbärgerat ett flertal av landets litterära storheter (José Jacinto Milanés, Francisco Manzano.) Den litterära influensen kom, enligt Humberto, från den från Havanna på 1850-talet inflyttade poeten och essäisten Domingo del Monté. (Gubbarna är okända för mig och antagligen också för de flesta som läser detta.)
Idag finns inte många likheter med den grekiska huvudstaden, möjligtvis de katastrofala luftföroreningarna. I Matanzas är bilarna betydligt färre än i Atén, men de bolmar mer. De rena och väl sopade gatorna kan kännas trånga, trottoarerna smala och avloppssystemet har sedan länge kollapsat och längs rännstenarna porlar avloppsvattnet och på sina ställen har det bildats gröna mattor av sjögräs kring brunnar och i gatukorsningar.
Två stora öppna platser dominerar centrum, den tidigare platsen för stadens första fortifikation Plaza de Armas, idag Plaza la Vigia och Parque de la Libertad där José Marti står staty. Tillsammans med Calle de Medio utgör de stadens kommersiella kärna. Sockerbaronerna lät under 1700- och 1800-talen uppföra eleganta stuckaturstinna neo-klassisistiska byggnader i som mest fyra våningar i centrum. Efter att i decennier befunnit sig i totalt sönderfall och endast nödtorftigt hållits ihop med trästöttor, gips och cement, är de nu föremål för intensiv restaurering.
Tidigare i år öppnade man åter anrika Hotel Velazco. Närmast på tur står tidigare Casino Español, efter revolutionen omgjort till Stadsbibliotek, Hotel Le Louvre och Liceo de Matanzas, tidigare den vita elitens lekstuga, nu Casa de Cultura för hela provinsen.
Trots att alla gator är enkelriktade upplever man gärna trafiken som besvärande och i likhet med de flesta platser på planeten är det störst som bestämmer – kan uttryckas som trafikfacism!
Trafiken domineras av moderna kinesiska bussar av märket Yutong. De har ersatt de gamla camelo-bussarna. Härefter kommer ryska lastbilar från 60-talet, stora och tunga som slagskepp och en kavalkad av 50-talets amerikanska fordonsflotta som oftast utrustade med ryska motorer och sammanfogade med hönsnät, gips och tjocka lager med färg, i regnbagens bade kända och okända kulörer, bolmar fram längs gatorna. Nederst på den hierarkiska trafikstegen befinner sig ciclotaxis (trehjuliga cykeltaxi) och fotgängare.
De få turister som man ibland iakttar vilset irrar omkring i Matanzas centrum har antagligen hamnat där av en slump, olyckliga omständigheter (typ taxin har fått motorhaveri) eller beroende på bussbyte för den fortsatta resan mellan turistgettot Varadero och Havanna.
Själv bor jag i ett slitet område på en höjd ovan centrum som kallas/heter Simpson (låter som ett skämt) på Calle Velarde i hörnet till Calle Dos de Mayo. Här porlar avloppsvattnet som en vårbäck i rännstenen och i gathörnen växer högar av hushållssopor. (Sopgubbarna kommer dock varje morgon och samlar ihop det illaluktade eländet och sopar rent i rännstenarna.)
Humberto är pensionerad universitetslärare i engelska. Han kallar sig gärna professor är sextioåtta och har byxor i storlek 34 x 30 tum. Jag vet, jag har själv köpt dem. Han är alltså liten och satt av en pyknisk kroppstyp. Fadern var murare och har byggt huset. Humberto har aldrig lärt sig att ens laga den mest enkla måltid, tillstår han. Den ranson matvaror han tilldelas till ett lågt pris av staten varje månad erbjuder han kvinnorna i kvarteret, mot att dessa ibland bjuder honom på mat.
-Jag kan inte ens koka tevatten, sager Humberto och skrattar obekymrat.

Hasta Luego
/leif

PS. Jag har hittills cyklat 420 kilometer. Lämnar antagligen Matanzas i morgon onsdag med siktet inställt närmast på Jovellanos eller Jaguey Grande och tvillingstaden Central Australia, vilken emellertid inte innebär att jag befinner mig i närheten av Alice Springs! D.S.

KUBARAPPORT 3

2011-02-05T22:37:00.002+01:00

KUBARAPPORT 3

Lördag den 5 februari
Det blev bara en natt i Havanna. Övernattade på en Casa Particular i Centro Havana på Calle Escobar nära Chinatown. Mannen som ägde stället var en lustig herre på närmare sjuttio. Han var akademiker av något slag och talade mycket bra engelska. Han berättade bl.a. att han genomgått en den-första-i-sitt slag-operation. Han hade drabbats av magcancer för ett antal år sedan och de skickliga kubanska kirurgerna stod inför ett komplicerat problem uppenbarligen. De skapade en ”säck” av en del av buken vari de placerade större delen av maginnehållet. José, som mannen heter, var mycket nöjd med operationen trots att han går omkring med sin ”mage” som kängurun med sin unge – en mycket bisarr historia.

När han introducerar boendet berättar han också om de allsidiga och väldisponerade frukostar stället serverar, och han räknar upp allt man kan tänka sig på ett frukostbord.
Han skriver dessutom på ett papper i detalj upp vad som skall serveras påföljande morgone och hur jag ville ha det; hur mycket mjölk i kaffet, vilken juice jag önskar och hur jag vill ha brödet, rostat, lättrostat, orostat, om tortillan/omeletten skall vara lättstekt, medium eller välstekt etc…
Så mycket till frukost blev det nu inte. Han kunde inte koka kaffe över huvudtaget, han värmde oupphörligt en mjölkskvätt och frågade otaliga gånger om det var lagom varmt, omeletten hann bränna vid och blev därför välstekt kan man säga. Hela hans lilla kök var ett komplett kaos.
Det blev varm mjölk gjord på pulver (som jag inte tordes dricka) några knastriga hårt rostade brödskivor, ett glas apelsinjuice och en vidbränd omelett.

Ja det var ett litet stickspår, kan man säga.

Jag lämnar Casa José hur som helst före klockan åtta i hopp om att hinna ta ”cykelbussen” klockan åtta till andra sidan Havannas hamn. När jag kommer till hållplatsen blir jag upplyst om att bussen som transporterar cyklar är nedlagd. (Det går en landsvägstunnel under hamninloppet, men där tillåts inte cyklar.) Återstod att ta en färja eller cykla runt hela hamnen. Det blev färjan.
Jag hade ambitionen redan från början att ta mig alla de 100 kilometrarna till Matanzas. (Jag hade ju grejat 97 till Pinar del Rio!) Men jag inser snart att minnet inte är pålitligt. Jag cyklade här 2006 och har redan glömt att det alltid blåser motvind på Via Blanca – kustvägen österut. Vägen är dessutom ganska tråkig med långa oändliga raksträckor och uppförslut som inte är branta med långa sega och tålamodsprövande.
Dessbättre minns jag att det finns en campissmo som hyr ut små ”bungalows” vid Playa Jibacoa efter ca 60 kilometer.
Jag får slita i motvinden vilket också medelhastigheten 14 km/tim skvallrar om. När det är ca 5 kilometer kvar till campissmon kommer en guajiros ( en lantbrukare) gnisslande på en gammal kinesisk ”järnhoj” och cyklar om mig. Han har dessutom ett lass med hö på pakethållaren. Han pratar förvånansvärt bra engelska och vi följs åt ett tag och innan vi skiljs vid Rio Jibacoa pekade han upp emot ett berg ovanför floden och berättade att det chokladbruna ensamma huset på höjden tillhör den populära cubanske folksångaren Silvio Rodriguez.

I fjol övernattade jag på campissmon Los Cocos på väg mot Havanna. Jag fann då att den var ganska nersliten och ofräsch. Nu var allting uppiffat, nymålat och swimmingpoolen riktigt inbjudande. Tog resans första dopp, käkade en seg biff med rikligt med sallad och kollade kvällens salsauppvisning.

40 kilometer kvar till Matanzas. Nada! Lätt som en plätt! Ett par timmar bara! Dessutom erinrade jag mig att de sista kilometrarna var en enda lång utförsbacke. Vad jag hade var glömt att de resterande 38 kilometrarna dit var en enda lång tröstlös uppförsbacke. Vägen går dessutom genom ett torrt busklandskap där det inte finns skugga att uppbringa när solen bränner som värst. En stickande råoljelukt pyser ut från alla små oljekällorna där pumpar sakta nickar och suger upp de dyrbara dropparna.
Över den mäktiga Yumuri-dalen kretsar stora gamar i termiken.
Brännande sol. Drygt tre timmars cykling! Och den förbannade motvinden!

Så äntligen! En cyklist våta dröm! Bara utför ner mot Matanzasbukten. Man rullar in över stadsgränsen med 40 km/tim och vet att man i princip inte behöver ta ett enda tramptag till förrän man står på Parque de la Liberdad mitt i centrala Matanzas. Ja tar en iskall Cristal på nyöppnade Hotell Velazco och allt annat är glömt!

Nä, jag rekommenderar inte att cykla från Havanna till Matanzas. Däremot är det betydligt behagligare tvärt om. Matanzas är absolut värt ett besök. Trots dåligt betyg i många av de kändare resehandböckerna är Matanzas en helt okey och mycket kubansk stad.

Jag stannar här några dagar och om ni orkar kommer jag att berätta mer om bl.a. Matanzas i nästa rapport.

Hasta Luego
/leif

Datorn jag sitter vid tillater inte att jag lagger in bilder. Det kommer i nasta rapport!!!

KUBARAPPORT 2

2011-02-02T20:24:00.003+01:00

Street Scene, Mariel

KUBARAPPORT 2

Havanna 2 febr.
Tillfälligt tillbaka till Havanna. Tog bussen hit från Vinales i morse. Skälet till resan framgår bl.a. av nedanstående rapport. Jag stannar en dag eller två innan jag fortsätter österut.

Hasta Luego
/leif

Cigarrmannen i Pinar del Rio

Här fortsätter dagbokanteckningarna:

Viniales 31 januari
Trettio kilometer med den föga imponerande medelhastigheten 14,5 km/tim blev resultatet för dagen cykling till Vinales. Inget att skriva hem om kan tyckas, men man ska då veta att oavsett etappens längd är den sista milen alltid en kamp mellan viljan och förmågan och där inte sällan båda sviktar. Dagens korta etapp var inget undantag. Efter någon mil bar det uppför, inte brant men långt och länge. Dessutom satt solen som en glödgad nagel i ryggen.
-Mucho lomas, skulle kubanerna säga.
-En helsikes massa backar, mest uppför, skulle jag ha uttryckt det.
Tog det emellertid lugnt i början. Stannade till vid ett sportcenter där eleverna från Pinar del Rio cykelskola tränade. Fikade kort vid en cafeteria tillsammans med folk som var på väg till jobbet.

Har som regel lite krampkänning och småont i benen den första halvtimmans cykling, antagligen innan det blivit sprutt på blodomloppet.

Villa Nelson i Vinales rekommenderas i Lonely Planet. Stället drivs av ett ungt ambitiöst par, Nelson Perez och hans hustru. Jag hittade snabbt dit på Calle Camillo Cienfuegos, ett par tvärgator från Vinales turisttäta centrum, och blev omedelbart serverad iskall nypressad grapefruktjuice och efter en stund i verandans gungstol var bergens vedermödor glömda.
Eftermiddagens stillhet bryts när en äldre kvinna dundrar in med buller och bång på Casa Nelson. Det är tysk/canadensiska Ingrid från Toronto som just anlänt med bussen från Havanna och som svettig och röd släpar ut sitt gepäck från en gul Cubataxi.
-Hade jag vetat att det var så nära skulle jag inte ha tagit bil hit, pustar hon efter att ha blivit skjutsad de knappt 100 meterna från bussterminalen.
Ingrid älskar Kuba och kubanerna. Hon är i sjuttioårsåldern och berättar vid middagen att hon ägnar en stor del av sin tid med att resa runt om i världen. Trots sitt tyska ursprung är hennes kanadensiskt engelska helt utan tysk kontamination.
I övrigt dräller det av tyskar överallt nere i Vinalesdalen. Det går antagligen tio tyskar på varje annan turist. Men man måste beundra dem som turister. Dom sitter inte passiva; dom cyklar, klättrar och vandrar. Dom känns som regel igen på sin klädsel – kraftiga vandringskängor, gröna långbyxor, vandringstav och bredbrättad solhatt. De har oftast köpt ”all inclusive” och uppträder inte sällan i grupp. Fördomar? Ja, kanske!

Vinales Valley

1/2
Själv tog jag en cykeltur genom Valle de Vinales denna första februaridag. Försöker hitta något att rikta kameraobjektivet emot. Men naturfoto är inte min grej. Dessutom är det fel tid på dagen. Solen står redan högt, bleker färger och kastar skarpa skuggor över det imponerande landskapet.
Inramat av pinjeträd och med pimpstensformationer utspridda likt gigantiska hövolmar mellan välansade tobaksplantager ligger Parque Nacional Vinales. Inkilat mellan bergskedjan Sierra de los Organos ligger den 11km x 5 km stora dalsänkan, av UNESCO utsedd som en del av världsarvet.
För den som vill veta lär hela dalen en gång i tidernas begynnelse varit flera hundra meter högre. Men för omkring 100 miljoner år sedan hade ett nätverk av underjordiska floder underminerade landskapet, varvid det lösare materialet så småningom kollapsade och lämnade kvar de säregna gigantiska pimpstensformationerna – de s.k. mogotes.
Vinales har emellertid blivit ett av de populäraste besöksmålen på Kuba och erbjuder ett välutvecklat nätverk av vandrings- och klättringsleder, som det står i reslektyren.

Köpte också en biljett och tar därför bussen härifrån tillbaka till Havanna i morgon. Det har nämligen visat sig att webbläsarna i de datorer som tillhandahålles för 6CUC/tim av Telebolaget här har bristande säkerhet enligt Swedbank, vilket gör att jag inte kan betala eventuella räkningar som kommer via elektronisk faktura. Ska ta kontakt med Mundi Tours i Havanna och fråga om råd. Eventuellt kan jag koppla in mig via WIFI på de stora hotellen, men det gäller antagligen bara i Havanna. Jag stannar därför i huvudstaden ett par dagar för att reda ut detta.
Min löst hoptotade plan är att sedan cykla vidare till Matanzas och besöka Humberto några dar, för att sedan dra vidare till vännerna i Cienfuegos och den lilla oansenliga byn Santa Elena.

Kubarapport 1

2011-01-30T17:31:00.003+01:00

Casa Colonial-mitt boende i Pinar de Rio

Cuba – the last resort?!
Vid en rastplats utmed Autopistan, Kubas svar på motorväg, sprang jag på en grupp engelska turister på väg till Vinales. Kom i samspråk med en av dem. Han berättade om sina resor runt om i världen. Han hade minsann kommit underfund med att oavsett var på jorden man befann sig såg tätorterna nästan likadana ut. Samma gigantiska köpcentra, samma utbud…
-Same gigantic malls, some stuff, same brands, same style, same thinking, same same.
-Everything the same, same in the name of globalisation.
-Cuba is different. Cuba is the last resort.

Kuba har ofta liknats vid en krokodil med käftarna hotfullt nära Hispaniola, ja ni vet ön som Haiti och Dominikanska Republiken delar på. I en dalgång omgärdat av tobaks- och kaffeplantager ligger Pinar del Rio med sina 150.000 invånare nära krokodilens stjärt. Jag kom hit vid tvåtiden i går eftermiddag. Trippmätaren visade då på drygt 97 kilometer. Mycket för en kropp som under de tre senaste månaderna anpassat sig till ett stilla liv.
Visst muskulaturen ger sig tillkänna. Alltså de muskler som inte vari i bruk vid tre månaders stillasittande, dvs. samtliga möjligtvis undantaget musculus maseter – stora tuggmuskeln!

Jag var ytterst osäker på min kapacitet efter att i princip inte tränat något sedan Janne och jag cyklade Pyrenéerna förra sommaren. Det skulle bli att pröva sig fram, ta en dag i sänder och försöka få synapserna, signalsystemet, att samordna viljan och förmågan. Jag insåg att en planering som syftade till inte allt för långa och krävande etapper i början var av yttersta vikt om jag skulle gå i land med uppgiften.
Jag hade tidigt bestämt att förta etappen skulle gå till Mariel. Dit lyckades jag ta mig förra året och, icke att förglömma, ta mig därifrån fruktansvärt magsjuk och helt tömd på både vilja och förmåga. Och funkade det, ja då borde jag ju i vart fall kunna ta mig dit. Och så blev det!

Första etappen blev alltså de femtio kilometrarna till Mariel, som är känd för två inte allt för smickrande omständigheter; dels för att efter aluminiumsmältverket i Moa vara den mest förorenade staden (beroende på en cementfabrik) och den s.k. ”Mariel Boatlift” då ca 125.000 kubaner lämnade Kuba, som en uppgörelse mellan Fidel och president Carter. (Något som presidenten senare antagligen kom att ångra då Fidel passat på att tömma fängelserna på kriminella f.v.b. till Florida.)

Påföljande dag drog jag vidare österut. Målet var den lilla byn Las Terazas alternativt Soroa invid Autopistan mot Pinar del Rio. Vi snackar om 50-60 km. Det blev Soroa. Enligt information skulle det vara slätåkning hela vägen med undantag för de sista fyra, fem kilometrarna. Det skulle emellertid vara värt besväret att ge sig i kast med de branta backarna upp till resorten Villa Soroa. Ett hotellkomplex med små bungalows inbäddade i djungelns grönska och med en naturlig swimmingpool. Enligt informationen skulle det gå på under 50 cuc (ca 350 skr). Helt okey tänkte jag knegade upp för branterna, delvis gående, och nådde slutligen och totalt utpumpad detta ”paradisiska” ställe.
Priset: 80 cuc för en person en natt.
Too much, tyckte jag och retirerade utför till Casa Odelys i den lilla byn Candelaria där jag bodde bekvämt för 20 cuc.

Så igår den 29 januari. Mitt försiktigt ställda mål var San Diego de los Banos, ytterligare ett 50-tal kilometer längs Autopistan. (Det kan tyckas idiotiskt att cykla på en motorväg, men faktum är att det är det säkraste stället att befinna sig på cykel! Autopistan har tre filer åt vardera hållet och den innersta filen är avsedd för s.k. långsam trafik – gående, hästkärror, ryttare, cyklister. Man lär också ha sett en rullstol färdas längs motorvägen.)
Jag har medvetet valt att dra västerut från Havanna, dels för att jag misslyckades förra året (magsjukan) och dels för att den oftast blåser från öster och terrängen är flack och ligger i en dalgång. Alltså en lämplig sträcka att testa formen.
Väl framme vid avtagsvägen till los Banos var klockan omkring elva och jag kände ingen lust att tillbringa hela eftermiddagen i en liten sömning by på landet. Jag beslöt därför att dra de ytterligare 60 kilometrarna hit till Pinar del Rio.
Det blev imponerande fakta för dagen:
Distans: 97,1 km, Cyklad tid: 4tim 53 min, Medelhastighet: 20,2 km/tim

Om vädret och synapserna tillåter drar jag vidare mot Vinales i morgon, där jag räknar med att stanna ett par dagar. Cyklar sedan tillbaka till Pinar del Rio varifrån jag tar bussen tillbaka till Havanna.

På återhörande
Hasta Luego
/leif

ARRIVED IN HAVANA/CUBA

2011-01-26T16:18:00.002+01:00

Hola
Arrived in Havana the day before yesterday. The big Martinair jet liner with seats for more tha 200 passangers was less then half full. Strange!
Yesterday and today I have done some cycling. Yesterday along the Malecon around the Havana city and today I have taken a tour west towards the direction for tomorrow when I suppose to leave for the western province of Pinar del Rio.
On my cycling tour today I visited Mundi Tours (I got my ticket from their Sweden office in Gothenburg - I´ll send my greatings to William and senora Carriles).
The Mundi-Tour office in Havana is in Copacabana hotel just e few km west of the city and I was offered a lot of useful information from Yenis and Martha.

Hasta la vista
/leif

KUBA...IGEN! - CUBA....AGAIN!

2011-01-10T00:02:00.004+01:00

Som sagt, det blir Kuba i år igen!
Egentligen är det en kompromiss. Jag hade tänkt cykla Mexiko och Yukatan-halvön egentligen. Men eftersom jag inte har varit i vidare form under hösten och en flermånaders tripp till Mexiko skulle kräva en något noggrannare planering har jag sent omsider valt att cykla på Kuba i stället. Jag har ju cyklat där vid två tidigare tillfällen, vilket gör att det inte kräver så mycket planering.
Dessutom kan jag vara mer flexibel och öppen för tillfälliga infall och besöka platser på ön som det inte blivit tid till vid de förra resorna.
Dessvärre innebär det också att jag kanske inte kan upprätthålla samma regelbundna Internetkontakt via bloggen som vid resor till andra delar av världen. Som ni vet får ju Kuba som en konsekvens av blockaden inte tillgång till USA-ägda fiberkablar utan får hålla tillgodo med en långsam sattelituppkoppling. Nu i januari påstås det emellertid att man skall börja lägga en fiberkabel för bl.a. Internetkommunikation från Venezuela.
Passa på att läs om Wikileaks avslöjanden om USA:s provokationer mot Kuba genom att klicka här!

Well, it will be Cuba again this year!
Actually it is a compromise. I was thinking about cycle Mexico and Yucatan Peninsula actually. But since I have not been in shape this autumn and a multi-month trip to Mexico would require a somewhat more rigorous planning, I have belatedly decided to bike in Cuba instead. I've biked there on two previous occasions, so it does not require as much planning.
Also, I can be more flexible and open to the occasional whim, and visit sites on the island, as there hasn’t been time to for at earlier trips.
Unfortunately, it also means that I may not be able to maintain the same regular Internet contact via the blog as for my cycling to other parts of the world. As you probably already know, Cuba have no availability to US-owned fibre cables as a consequence of the blockade, but may have to make it with a slow satellite connection.
Now in January, it is alleged, however, that they will start to lie out a fibre cable for Internet communication from Venezuela.

Follow what happen in Cuba by following click on sites:
Canadian-Cuban Friendship Association.
Australia Cuba Friendship Society.
Adelaide Branch:
Cuba Solidarity New Zealand.
Cuba solidarity UK.

GOTT NYTT ÅR / HAPPY NEW YEAR

2010-12-31T14:48:00.001+01:00

Ciao
Alla bloggens läsare önskas ETT GOTT NYTT ÅR

GOD JUL - MERRY CHRISTMAS

2010-12-24T00:13:00.003+01:00

ALLA BLOGGENS LÄSAREN ÖNSKAS EN GOD JUL
Jag återkommer efter julhelgen med information om min förestående cykeltrip

ALL READERS OF MY BLOG WISHES MERRY CHRISTMAS
I will return after the holidays with information on my upcoming bike trip

TILL MINNET AV ANNE MUSTOE - IN MEMORY OF ANNE MUSTOE

2010-11-16T00:55:00.008+01:00

Det är i dagarna ett år sedan den engelska f.d. rektorn för en flickskola i London Anne Mustoe avled i Aleppo i Syrien. Det var under ännu en av hennes jorden-runt-cyklingar som hon plötsligt blev sjuk och avled den 10 november 2009. Anne Mustoe blev 76 år.

Anne Mustoe började med långfärdscykling i 50-årsåldern. Hon cyklade jorden runt, två gånger – en gång i varje riktning. Men hon cyklade också över Himalayamassivet via Karakorum Highway och längs Sidenvägen genom öde, torra Gobiöknen.

Den före detta läraren och rektorn, beskrev sig själv som en "Osannolik cyklist”, och berättade bl.a. på sin hemsida att hon blev inspirerad att börja cykla under 1980-talet under en semester i Indien.
"I januari 1983 tog jag semester i Indien för att återhämta mig från påfrestningar efter en lång höst ", skrev hon. "Någonstans i Rajasthan tittade jag ut genom bussfönstret och såg en cyklist, en ensam europeisk man, trampa över den väldiga Tharöknen. Jag greps av plötslig avund. Jag ville själv vara ute på vägen på en cykel, ensam och fri och känna verklighetens Indien, inte stirra på den genom en glasruta. "

Mustoe skriver i inledningen till sin bok Lone Traveller: One Woman, Two Wheels and the World (1998):
”Du behöver inte vara i 20-årsåldern, man och toppmekaniker för att ge dig ut på en längre cykelresa. Jag har cyklat jorden runt två gånger. Jag är inte ung, jag är inte sportig, jag tränar aldrig, jag föredrar god mat och gott vin och jag kan fortfarande inte skilja på en eker och ett kedjedrev eller laga en punktering.” (Min översättn.)
Hon skiver vidare:
"Jag lämnade London en eftermiddag i maj. Jag var ingen cyklist och fylld av ovisshet.”
Hon återvände till London först 15 månader senare. Då hade hon cyklat jorden runt!

Änka och med vuxna och gifta barn tog det Anne Mustoe fyra år från det hon bestämde sig att våga förverkliga sin ambition. Flickorna på den skola där hon var rektor hade köpt henne en cykel av märket Condor i avskedspresent och 1987 startade hon sin första jorden-runt-cykling. Den gick längs en väst-östlig rutt, som till stor del och som en följd av hennes intresse för kulturhistoria skulle komma att följa äldre vägar och gamla handelsvägar.

En andra jorden-runt-resan gick i öst-västlig riktning med start och mål i Rom.
Hon återvände också till det land som inspirerade henne att börja cykla med en resa över den indiska subkontinenten från Kathmandu i Nepal till Kandy i Sri Lanka. Dessutom cyklade hon Karakorum Highway och längs Sidenvägen genom Gobiöknen.

Mustoes reslust gjorde en ny karriär möjlig, nämligen som en lysande reseberättare. Hon debuterade 1991 med A Bike Ride: 12,000 Miles Around the World sedan ytterligare en antal böcker såsom: Escaping the Winter (1993) Lone Traveller: One Woman, Two Wheels and the World (1998), Two Wheels in the Dust: From Kathmandu to Kandy (2001), Cleopatra's Needle: Two Wheels by the Water to Cairo (2003),
Amber, Furs and Cockleshells: Bike Rides with Pilgrims and Merchants (2005)
Che Guevara and the Mountain of Silver: By Bicycle and Train Through South America (2007)

Mustoe dödsruna i The Times tecknar bilden av en helt otrolig kvinna.

The Telegraph

ENGLISH VERSION:

It is about a year ago the English ex- principal of a girls' school in London Anne Musto died in Aleppo in Syria. It was during one of her around-the-world-cycling as she suddenly became ill and died on 10 November 2009. Anne Musto was 76 years.

Anne Musto began long-distance-cycling in her 50s. She cycled around the world, twice - once in each direction! But she also cycled over the Himalayas via the Karakorum Highway and even the Silk Road through a desolate, dry Gobi desert.

The former teacher and headmistress, described herself as an "improbable cyclist", and wrote on her website that she became inspired to start cycling in the 1980s during a holiday in India.
"In January 1983, I took vacation in India to recover from stress after a long fall," she wrote. "Somewhere in Rajasthan, I looked out through the bus window and saw a cyclist, a single European man, cycle across the vast Thar Desert. I was stricken by sudden envy. I wanted myself to be out on the road on a bike, alone and free and feel the reality of India, do not stare at it through a window. "

Musto writes in the introduction to her book Lone Traveller: One Woman, Two Wheels and the World (1998):
"You do not need to be in your 20s, male and top mechanic to embark on a long bike trip. I've cycled round the world twice. I'm not young, I'm not sporty, I never practice, I prefer good food and good wine and I still can not distinguish between a spoke and a chainring or mend a puncture. "
She continue:
"I left London one afternoon in May. I was not a cyclist, and full of suspense."
She returned to London 15 months later. By then, she had cycled around the world!

Widow and with adult and married children, it took Anne Musto four years until she decided to venture and to fulfil her dream. The girls at the school where she was principal had bought her a bike by the brand Condor as a present and in 1987 Anne Mustoe started her first around-the-world-cycling. It went along a west-east route, which largely, and as a result of her interest in cultural history, would follow the old roads and old trade routes.

A second round-the-globe trip went in an opposite direction with the start and finish in Rome.
She also returned to the country that inspired her to start cycling with a voyage across the Indian subcontinent from Kathmandu in Nepal to Kandy in Sri Lanka. In addition, she rode Karakorum Highway and the Silk Road through the Gobi Desert.

Musto wanderlust made a new career possible, namely as a brilliant travel writers. She debuted in 1991 with A Bike Ride: 12,000 Miles Around the World since an additional number of books such as: Escaping the Winter (1993) Lone Traveller: One Woman, Two Wheels and the World (1998), Two Wheels in the Dust: From Kathmandu to Kandy (2001), Cleopatra's Needle: Two Wheels by the Water to Cairo (2003);
Amber, Furs and Cockleshells: Bike Rides with Pilgrims and Merchants (2005)
Che Guevara and the Mountain of Silver: By Bicycle and Train Through South America (2007)

Anne Mustos obituary in The Times draws the picture of an incredible woman.

Hemma igen!

2010-08-13T10:52:00.008+02:00

Bild: Lourdes

Kära läsare!
Dessvärre blev det inte så mycket skrivet från Jannes och min cykeltrip i Pyreneérna här på bloggen. Bökigt att få tillgång på Internet var väl den huvudsakliga orsaken.
Hur som helst blev det en tripp på närmare 1000 km. Inte så mycket slätåkning, mest upp-och-ner.
För mig som gav mig i kast med uppgiften dåligt tränad och överviktigt kändes det som mer uppför än utför. Janne däremot klättrade snabbt uppför backarna. Han cyklade också upp till Col du Tourmalet - en ordentlig uppförsbacke på drygt 15 km! Mycket starkt gjort!

Eftersom det inte finns särskilt mycket skrivet om Pyreneérna i allmänhet och i synnerhet inte om cykling skall jag snarast sätta mig och skriva ihop mina erfarenheter av cykling i franska Pyreneérna. (Jag har sammanlagt cyklat där vid tre tillfällen, sammanlagt omkring 3000 km.)

På återhörande
Au Revoir

/leif

CYKLING OVER PYRENEERNA 4

2010-07-27T16:34:00.002+02:00

Hej alla bloggens lasare. Har kommer en kort halsning fran Oloron St Marie, dit vi anlande idag efter att i forrgar lamnat St Jean de Luz och efter en overnattning i St Palais kom hit pa middagen.
Vi har nu infor atercyklingen till Toulouse valt en nagot mer kuperad route. I princip gar det antingen uppat eller nedat. Det ar backe upp och backe ner, den ena langre an den andra. I dqg hade vi en 6,7-procentare som var drygt en halvmil lang. Det tar hart pa en gammal man, men Janne studsar snabbt uppfor!
I morgon fortsatter vi till Bagnere de Bigorre, en natt liten cykling pa ca 90 km!
Om vi hittar nagot Internet hors vi snart igen.

A teut a l`herure
Janne o Leif

På cykel över Pyrenéerna 3 /Cycling across the Pyrenees 3

2010-07-22T12:41:00.013+02:00

Janne tar sig en pilsner!

Bon Jour alla vänner
Hällande regn och åska håller kvar oss i ett fast grepp i Pau. Tidigt i morse bestämde vi att stanna ytterligare en natt här. Det innebar också en möjlighet för oss att se starten av Tour de France.
I går kväll hade staden planerat for en stor fiesta pa centrala Place Clemenceau. Den regnade bort!
Dessutom bröt helvetet lost i natt när det strida regnet ackompanjerades av ett gigantiskt åskväder. över bergen från Atlanten blev himmelen allt mörkare och vi insåg i morse att det var meningslöst att fortsätta.

Lagom till starten av Tour de France glesnade emellertid molnen, det ljusnade och slutade regna. Starten formade sig till en lika stor folkfest som när cyclisterna anlände häromdagen.

Janne och jag fortsätter av allt att döma i morgon. Tills dess:

Au Revoir

Nagra bilder:

Lance Armstrong

Andy Schleck

Den populare norrmannen Hushovd

På cykel över Pyrenéerna 2 /Cycling across the Pyrenees 2

2010-07-21T11:08:00.021+02:00

Janne utanfor slottet i Pau

Pau onsdag 21 juli
Tour de France pastas vara varldens storsta idrottsevenemang.
Hur som helst var vi nagra hundratusentals som knokat ihop oss kring malomradet igar vid Place Verdun har i Pau.
Vann gjorde en fransman, pastas det. Grabbarna kom in klungvis svettiga och trotta efter att ha klattrat over nagra av Pyreneernas hogsta toppar.
I kvall blir det stor fest mitt i centrala Pau. Ett dylikt arrangemang har det knappast varit sedan man korde Formula 1-tavlingar har pa 30-talet.
Sjalva fortsatter vi mot vaster och Atlanten och Biarritz i morgon. Overnattning antagligen i Ortez.

Au Revoir
Janne o. Leif

Har kommer nagra bilder:

Bilder fran vanvettets Lourdes

Segraren intervjuas

TOUR de FRANCE i PAU

2010-07-20T12:19:00.002+02:00

Pau tisdag 20 Juli
Befinner oss sedan igar i Pau. Grabbarna i Tour de France dyker upp forst idag!
Vi har tills igar avverkar foljande stracka: Toulouse-Gimont-Lannemezan-Lourdes-Oloron-Pau.
Janne dansar upp for backarna medan jag helt otranad far slita ont.
Jag raknar emellertid med att vara pa topp forst nar vi lamnar Pau i overmorgon. Da drar vi vidare mot havet via Ortez och till Biarritz och St Jean de Luz.
Aterkommer snart med en ny rapport.... och lite bilder!

Au Revoir
Janna o Leif

BON JOUR TOUT AMIES

2010-07-13T17:35:00.005+02:00

Marie-France och Georges Olivier och Balou

Toulouse den 13 juli
Janne och jag kom Toulouse igår. Vi fick ett bra luftkonditionerat rum på Fasthotel där vi välkomnades av de värdarna Marie-France och Georges Olivier. Fasthotel ligger idealist för dem som planerar att cykla i södra Frankrike och/eller Pyrenéerna. Hotellet ligger bara cirka 500 meter från Toulouse flygplats i den moderna fororten Blagnac. Marie-France och Georges berättade också att de ofta tar emot cyclister, antingen de bara ska göra en kortare cycling i södra delen av landet eller kanske satsa på den bland cyclister så populara cykelutmaningen Raid Pyreneen. Hotellet förvarar också den kartong eller cyckelväska som använts for transport av cykeln. Fasthotel kan därför rekommenderas för alla cyklister.
I Blagnac ligger antagligen Europas största shoppingcenter. Ett enormt köpcenter där det också finns en mycket stor sport-och cykelbutik. Här kan man få sin cykel både reparerad och justerad.

I morgon är det Frankrikes nationaldag. Janne och jag kommer att fira den genom att starta vårt "franska äventyr" med att cykla till Auch ca 70 km västerut. Sedan kommer vi att dra vidare mot syd och Lannemezan och därifran så småningom till Lourdes, där vi lär kunna dricka oss otörstiga med heligt vatten. Men det är en helt annan historia och till detta återkommer vi.

à bientôt
JANNE o LEIF

PYRENEERNA NÄSTA!

2010-06-06T01:02:00.004+02:00

Bilden är från mitt hotellrum i Lannemezan

Hej,
Nu är det dags för en ny cykeltur. Det blir en tre-veckorstrip över Pyrenéerna. Jag har vid ett par tidigare tillfällen cyklat i den franska delen av bergsmassivet som bildar gräns mellan Frankrike och Spanien.

Jag tar flyget till Toulouse i mitten av juli och ska bl.a. försöka se någon etapp av Tour de France som passerar mot slutet av månaden.
Vid de tidigare tillfällena jag cyklat runt i Pyrenéerna har jag startat såväl från Toulouse som från Biarritz vid Atlantkusten.
Det kan redan här sägas att det innebär en del praktiska fördelar om man väljer att starta från landets östra delar, typ Toulouse. Problemet om man väljer Bordeaux eller Biarritz/Bayonne är att man som regel får byta flygplats i Paris, vilket blir bökigt i synnerhet om man har en cykel att ”släpa” på.
Att resa med KLM/Air France till Toulouse eller eventuellt med RyanAir till Gerona är därför att föredra. Det förstnämnda alternativet är absolut prisvärt. Ryan Air kan eventuellt bli något lite billigare även om man får räkna med att betala ett rejält tillägg för cykeln.
Min första cykeltrip över Pyrenéerna, hösten 2004, gick från just Toulouse via Bagnere de Bigorre. Pau och en något flackare nordlig rutt till Biarritz och St Jean de Luz. Tillbaka till Toulouse tog jag en mera utmanande sydlig rutt.
Andra gången gick starten från Biarritz via den tidigare nämnda nordligare rutten och passerade Pau, Lannemezan och ner till Bagnere de Luchon. Härifrån passerades ett par av bergsmassivets toppar Col de Peyresourde (Starting from Bagnères de Luchon (east), the Col de Peyresourde is 15.27 km long. Over this distance, the climb is 939 m. (an average of 6.1%). The steepest sections are 9.8%, Wikipedia), och Col d'Aspin.
Jag kommer här på bloggen framöver skriva lite kort om planeringen, lästips och så småningom kommer ni att kunna följa själva cyklingen.
Hälsningar
/leif

Hello,
Now it's time for a new cycling trip. It will be three-week ride over the French Pyrenees. I have previously on a couple of occasions cycled in this part of the mountain range that forms the border between France and Spain.

I’ll fly to Toulouse in mid-July and will try to see any stage of the Tour de France that passes at the end of the month.
In previous occasions when I’ve cycled the Pyrenees, I have started both from Toulouse and from Biarritz on the Atlantic coast.
It can already be said here that there is some practical advantages if you choose to start from the eastern France as Toulouse for example. The problem if chosen Bordeaux or Biarritz / Bayonne is that you generally may change airport in Paris, which becomes especially cumbersome if you have a bike to carry.
Travel with KLM / Air France to Toulouse, or possibly with Ryanair to Gerona are therefore preferable. The former option is certainly affordable. Ryanair may be something a bit cheaper even if you may expect to pay a hefty supplement for the bike.
My first bike trip across the Pyrenees, in autumn 2004, went from Toulouse via the Bagneres-de-Bigorre. Pau and a somewhat a flatter northern route to Biarritz and St. Jean de Luz. Back to Toulouse, I choose a more southerly challenging route.
The second time I started in Biarritz and via the previously mentioned northern route and passed Pau, Lannemezan and further down to Bagneres-de-Luchon. From here I passed a couple of massif peaks as Col de Peyresourde (Starting from the Bagnères Luchon (east), the Col de Peyresourde is 15:27 km long. Over this distance, the climb is 939 m. (an average of 6.1%). The steepest sections are 9.8%, Wikipedia), and the Col d'Aspin.
I will here on the blog shortly writing about the planning and some interesting reading and eventually you will be able to follow the ride.