Samtidigt hos Erik

2000-tal

2009-12-15T22:47:00.013+01:00

Att sammanfatta ett decennium är givetvis förbaskat kissnödigt. Men det känns helt rätt att en så egotrippad sak som en topp-100-lista får följa med den här bloggen i graven. Och med en förhoppning om att 2010-talet – eller kan man säga 10-talet, det känns mer snyggt nyretro – kommer att innebära några av de steg framåt vi hoppades på för tio år sedan.

Topp 100-listan här nedan har varit ett utmärkt sätt för mig att tänka tillbaka i ögonblick, att förnimma dofter och att ana pirr och förväntan. Poplåtar är på många sätt som parfymer. Vi tycker om vissa men inte andra, flaskan har sällan något med innehållet att göra, men vi glömmer aldrig ett doftminne. Så när jag sitter och lyssnar på "Is This It" med The Strokes är det som att det inte passerat en dag sen jag lämnat Stockholm för att plugga. Jag flyttade in i min studentkvart en vecka innan två plan flög in i World Trade Center och satte ribban för världspolitiken för en lång tid framöver. Och de gjorde det till tonerna av

Is this it?
Is this it?
Is this… it?

Historien har visat oss att essensen av ett årtionde ofta syns tydligast under de fösta åren i det kommande årtiondet. Kärnkraftsomröstningen 1982 och hockeyfrillorna på det svenska fotbollslandslaget under fotbolls-VM 1990 är två talande exempel. Den bubblande idealismen och politiska engagemanget från 90-talet fanns fortfarande i luften under de första åren på det nya årtusendet. Anti-globaliseringsrörelsen, feminister, djurrättsaktivister och en kader av andra radikala rörelser nådde nog sin peak ungefär där, runt september 2001. Och anti-krigsdemonstrationerna våren 2003 var också en mäktig uppvisning i solidaritet och global enighet mot något så uppenbart fel som USA:s invasion av Irak.

Men de där släpande tonerna från "Is This It" dröjde sig kvar och George W Bush vann valet 2004. Plötsligt vaknade vi en morgon, det politiska engagemanget var som bortblåst och det beställdes in helrör på löpande band. Det märke jag för egen del i studentstaden Lund som tio år tidigare hade lockat den samlade svenska och internationella popeliten, men som nu blivit en tillflyktsort för stureplansstekare som inte lyckats komma in på juristlinjen i Uppsala. Jag resonerade runt detta i ett blogginlägg i februari 2006. Den kravlösa och självklara rikedomen har personifierats av Paris Hilton, Ebba von Sydow, Blondinbella och en kader av andra modebloggare som jag är för gammal för att känna till. Den gemensamma nämnaren är yta före innehåll… tror jag. Samtidigt så får jag den där krypande känslan, ungefär som jag har med reggae: jag tycker det är obeskrivligt trist och osvängigt, men om alla andra gillar det så kanske det är jag som har missat något.

Tjejerna
Det mest besvärande med alla dessa tillsynes innehållslösa dagsländor är att de till den allra största delen är kvinnor. Sex and the City var tidigt ute. Redan 1998 skrev Carrie Bradshaw sin första kolumn och upprörde genom att helt frankt spela huvudrollen i sitt eget liv. Inte nog med det, de tre övriga huvudkaraktärerna var också kvinnor. De liknade verkligen inte 90-talets feminister på något sätt, varken till utseende eller till värderingar. Men de tog plats. Och det har Carries miljontals efterföljare världen över fortsatt att göra på nätet. Förra året var jag på bio och såg den första filmatiseringen av Sex and the City. I valiga fall är jag allergisk mot folk som pratar under en bioföreställning, men den här gången var det annorlunda. I salongen satt jag och 200 tjejer. Det var som att sitta i ett stort kollektivt vardagsrum och titta på ett extra långt avsnitt. Naturligtvis var alla i publiken gamla fans och allt som hände på duken kommenterades med djupt engagemang. Min favorit var en tjej i 15-årsåldern som i uppriktig förskräckelse över bilden av en söndergråten och osminkad Carrie utbrister: ”shit! Hon ser ut att vara minst 40!”.

Killarna
Nej, jag fattar inte vad tjejerna håller på med. Men jag är samtidigt ödmjuk inför faktumet att jag börjar bli äldre och kanske inte ska förstå heller. Något jag däremot förstår, men ändå hyser en odelad avsky inför, är hur manligheten har visat upp sitt motbjudande ansikte de senaste åren. Det mest motbjudande exemplet på manlighet var naturligtvis Busch-administrationens agerande. Maktfullkomliga män som tar sig friheten att sätta en hel j*vla värld i brand. Det finns ingen ursäkt. Ett annat exempel syntes under höstens fotbollsallsvenska. Trots AIK:s guld hade jag svårt att glädjas eftersom det ackompanjerades av apor i hundratal som stormade fotbollsplaner, hotade domare och slog ner spelare. Ingen annan stans i samhället är könsrollerna så djupt rotade som inom idrotten. Homofobin är själva grundbulten i idrottsrörelsen, något som blir tydligt när en person som inte tydligt kan klassificeras som man eller kvinna sätter hela systemet i gungning. Caster Semenya måste enligt IAAF genomgå hormonbehandlingar för att blir ”mer kvinna”. Annars får hon inte fortsätta tävla. Deras motivering är att Semenyas testosteronnivå är onormalt hög och att det är orättvist gentemot hennes medtävlare. I en värld där fysiska excesser är norm är just den här excessen oacceptabel, av någon anledning. Alla elitidrottare har onormal fysionomi, annars skulle de inte kunna vara elitidrottare. Nej, det har inte varit något bra årtionde för manligheten.

Jag
Det var nu inte bara tjejerna som bloggade på 2000-talet. Jag gjorde det också. Det var jättekul, oftast. Och visst gjorde jag det av bitvis samma anledningar som Blondinbella. Jag ville synas. Bekräftas. Eller som Tomas Alfredsson uttryckte det i ett sommarprogram: ”egentligen är det samma fråga som vi alla ställer, ’får jag vara med’?”.Jag ville vara med och tycka saker. För min egen skull, ja visst. Men de där 150 inläggen skulle knappast ha skrivits om jag inte hade kunnat lägga ut dem på nätet. Och före bloggen var det studenttidningar och webbmagasin. För att jag skulle ta till pennan krävdes en presumtiv publik. Skulle jag haft någon skam i kroppen så borde jag ha övat mig lite på kammaren innan jag påtvingade intet ont anande studenter mina kissnödiga texter. Men det orkade jag inte. På det sättet är jag faktiskt en riktig diva.

Tillbaka till pirren som jag skrev om i början. Att göra en topp-100-lista är att vältra sig i nostalgi och det är bara hälsosamt så länge. Gör jag det för länge så riskerar jag att fastna och lyssna på Wolfgang Amadeus Phoenix tills jag dör. Därför är det mer av självbevarelsedrift än något annat som jag slänger ut den här jämra listan. Fullständigt godtycklig och med grova reservationer för ändringar.

Samtidigt säger jag kram och hej då, bloggen. Det har varit underbart ibland. Men det går inte längre, det förstår både du och jag. Kanske får du ett småsyskon någon gång.

Topp 100

100. Forever Lost – The Magic Numbers

Det är egentligen en rätt tråkig grupp, med rätt tråkiga låtar. Fast det är ändå nåt där, i Romeo Stodarts röst som slår an en sentimental sträng i mig.

99. Attack of the Ghost Riders – The Raveonettes

98. Alla som inte dansar – Maskinen
Genialt inlägg i den förvirrade genusdebatten. Våldtäktsbegreppet är antagligen ett av de mest tabubelagda i det svenska samhället. Våldtäktsman är verkligen det värsta man kan vara. Så vad tycker Maskinen att alla som inte dansar till den här sjukt svängiga låten är? Just det...

97. Summer Sun – Koop feat. Yukimi Nagano

96. Oh My Gosh – Basement Jaxx

Kom med på listan mycket tack vare videon som visar ett ålderdomshem med gamlingar som bara inte kan sitta still till den här låten. En snygg bredsida till den supersexistiska Call On Me-videon.

95. Back to Black – Amy Winehouse

94. Gone, Gone, Gone (Done Moved On) – Allison Krauss & Robert Plant

93. What More Can I Say – Jay-Z

92. Happy Valentines Day – OutKast

91. Such Great Heights – The Postal Service

90. Hash Pipe – Weezer

Jan Gradvall skrev i en recension att Rivers Coumos "uh" i Hash Pipe var den bästa sammanfattningen av George Bushs första år som president. Jag är beredd att hålla med.

89. She Want’s To Move – N.E.R.D.

88. Over the Ice – The Field

Decenniets bästa vaggvisa.

87. Take Me Out – Franz Ferdinand

86. Lay It Down (The Golden Filter remix) – Peter, Bjorn and John

85. I’m Not Sorry – Morrissey

Morrissey gjorde ett storstilat återtåg under 2000-talet. Men han blev aldrig bättre än på You Are the Quarry. "I'm Not Sorry" är en avbön som segar sig fram som en elefant men som ändå känns angelägen på ett sätt som bara kan vara Morrissey

84. Trilogy – Kelis

83. Drop It Like It’s Hot – Snoop Dogg feat. Pharell Williams

82. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – Markus Krunegård

81. Kaahlla mej – Kaah

80. Tiergarten – Rufus Wainwright

79. Light & Day/Reach For the Sun – The Polyphonic Spree

78. Kick, Push – Lupe Fiasco

77. I Want You So Hard (Boy’s Bad News) – Eagles of Death Metal

Josh Hommes sidoprojekt är både sexigare och svängigare än Queens of the Stone Age.

76. The Songs That We Sing – Charlotte Gainsbourg

Blanda lika delar Air, Jarvis Cocker och Neil Hannon. Toppa med en övermänskligt cool fransk skådespelerska. Resultatet: en given plats på Eriks topp-100-lista.

75. The Shortwave Set – Is It Any Wonder

74. 100:- – Fattaru

73. New York, New York – Ryan Adams

72. Smile Around the Face – Four Tet

71. Breaking It Up (Punks Jump Up remix) – Lykke Li

70. Heartbeat – Annie

69. One of Us is Gonna Die Young – The Ark

Den här låten ekade ut över Vilnius paradgata, Gedimino prospektas, från Sveriges utställningstält under en europafestival. Den höjde stämningen tiofalt. Litauerna tycker om androgyna sångare... de vet bara inte om det ännu.

68. Hide and Seek – Imogen Heap

67. Je Veux Te Voir – Yelle

66. Folding Chair – Regina Spektor

65. They Don’t Love You – Juvelen

64. Jan 24 – Lambchop

Utan att egentligen presterat en endaste hitlåt har Lambchop ändå haft en självklar plats i toppen bland banden som gjorde musik som i början av decenniet kallades americana. Det är på dubbelalbumet Aw Cmon/No You Cmon från 2004 som Curt Wagner och hans kompband toppar formen.

63. Words – Doves

U2, fast bättre – och utan messiaskomplex och gigantiska scenbyggen.

62. Saturdays – Cut Copy

61. List of Demands (Reparations) – Saul Williams

Spottande och fräsande säger Saul Williams "I ain't afraid of you, I'm just a victim of your fear" och summerar internationell politik de senaste tio åren.

60. Drain Cosmetics – Serena-Maneesh

59. No Paradise (Adeyhawke remix) – Hail Social

Orginalet är träigt hippieflum. Adeyhawke gjorde om det till bästa 80-talsretron i stan.

58. You’re the Storm – The Cardigans

57. And A Was A Boy From School – Hot Chip

56. Crystalised – The xx

Svenska musikrecensenters gullegrisar under 2009. Men va f*n, det är ju bra juh!

55. Likufanele – Zero7

54. Hate To Say I Told You So – The Hives

53. I Am Trying to Break You Heart – Wilco

52. Blackie’s Dead – Pete Yorn & Scarlett Johansson

51. Soul Meets Body – Death Cab For Cutie

50. Your Kisses Are Wasted On Me – The Pipettes

Ja, så enkelt är det. Ge mig Motown-gung och polkaprickiga klänningar så är jag såld.

49. Give Me back My Man – Chicks On Speed

48. Asleep on a Sunbeam – Belle & Sebastian

47. Divine – Sébastien Tellier

46. Nattöppet – Detektivbyrån

45. Losing My Edge – LCD Soundsystem

44. Paper Planes – M.I.A.

43. Do The Whirlwind – Architecture in Helsinki

42. Guilty of Love – Mylo

41. Say Something New – The Concretes

40. Crosses – Jose Gonzalez

Den första singeln är fortfarande hans bästa. Trots att Sony valde den där covern.

39. 99 Problems – Jay-Z

38. Apple of My Eye – Ed Harcourt

37. SexyBack – Justin Timberlake

FutureSex/LoveSounds sammanfattar 2000-talets upplaga av MTV. Extremt moraliserande och samtidigt extremt sexfixerat. "Dirty babe - you see these shackles baby - I'm your slave - I'll let you whip me if I misbehave."

36. Let My Shoes Lead Me Forward – Jenny Wilson

35. Eple – Röyksopp

34. We Are Your Friends – Justice vs. Simian

33. Piece of Me – Britney Spears

Det är egentligen Robyns låt. Men Britney gör den bra, hon med.

32. Big Sur – The Thrills

31. Take Your Mama – Scissor Sisters

30. I’d Rather Dance With You – Kings of Convenience

29. Atombomb – Håkan Hellström

28. Fiction – The Concretes

27. Julie – Jens Lekman

26. Grace Kelly – Mika

25. Kapitalist! Nu Ska Du Dö! – Doktor Kosmos

Miss Universums sista efterlämningar till Doktor Kosmos-orkestern. Gör dig till socialist på 1 minut och 34 sekunder.

24. Make it Happen – The Tough Alliance

23. Rock Your Body – Justin Timberlake

Justin som värdig arvtagare till Michael Jackson.

22. Alone In Kyoto – Air

Om Daft Punk är klubben och Phoenix är efterfesten, så är Air morgonen därpå.

21. You Make Me Weak at the Knees – Electrelane

Decenniets vackraste instrumentala kärlekslåt.

20. Hey Ya! – OutKast

19. You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve – Johnny Boy

18. Nantes – Beirut

Världsmusik kan vara bra. Den kan t.o.m. vara jättebra... om den kommer från Albuquerque, NM.

17. Bloody Mother Fucking Asshole – Martha Wainwright

16. Since I Left You – The Avalanches

15. För en lång lång tid – Håkan Hellström

Det är "Atombomb" åtta år senare. Och vi konstaterar att ja, vi blev nog som dom.

14. It This It – The Strokes

13. 1234 – Feist

12. Scribble Paper – Little Dragon

Decenniets vackraste låt om att göra slut.

11. Lisztomania – Phoenix

10. Världens Bästa Dåliga Låt – bob hund

Ååh vad Sverige behövde bob hund! Och bob hund kom och räddade oss igen!

9. Det snurrar i min skalle – Familjen

8. Let’s Make Love and Listen to Death From Above – CSS

7. 1 Thing – Amerie

6. Carbon Monoxide – Regina Spektor

Decenniets vackraste låt om kollektivt självmord.

5. Bottle Rocket – The Go! Team

Lyckopiller!

4. D.A.N.C.E. – Justice

Vem kunde ana att en falsksjungande barnkör skulle finnas med bland decenniets absolut bästa och svängigaste låtar?!

3. Jag är en vampyr – Markus Krunegård

Börja sjunga på svenska, svårare än så var det inte!

2. Heartbeats – The Knife

Decenniets vackraste hjärtslag.

1. Digital Love – Daft Punk
Den summerar hela årtiondet. Glättig, elektronisk och med en nonsenstext. Men det knottrar sig fortfarande svårt välartat över hela kroppen när sticket kommer i mitten. Bäst på 00-talet, och den kom redan 2001.

Provinshuvudstaden Stockholm

2009-03-26T12:37:00.007+01:00

Det är ett par år nu sedan ett antal kommuner i Stockholmsregionen gick ihop och började marknadsföra ”Stockholm – The Capital of Scandinavia”. Givetvis är det en provocerande slogan. Det är själva vitsen. Stockholm är den största staden i Norden och alla som bor här måste förhålla sig till den, vare sig man vill eller inte.

Storhetsvansinne eller uppriktighet?

Som ett brev på posten har motreaktionerna kommit. Många från Skåne. Och ordet som används extra flitigt för att detronisera det stockholmska högmodet är ”provinsiell”. ”Stockholm är en provinsiell huvudstad halvvägs till polcirkeln” skrev Pernilla Ström i en kolumn i Sydsvenskan för något år sedan, på tal om att hon själv numera bodde i den expansiva Öresundsregionen. Mikael Wiehe intervjuas i DN och återupprepar detta mystiska ord: ”Stockholm är mera provinsiellt än Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors”

Vad f*n betyder egentligen ”provinsiellt”? En titt i NE säger att det är något som ”avser eller tillhör landsortsområden; ibland med bibetydelse av inskränkthet, motvilja mot yttre impulser och dylikt”. Men menar då Wiehe att Stockholm skulle vara mer inskränkt och mindre mottagligt för yttre impulser? Nja, det kan väl knappast någon hävda. Inget ont om de övriga städerna – jag är förtjust i både Köpenhamn och Helsingfors, Oslo har jag aldrig varit i – men inte är väl Stockholm den bonnigaste huvudstaden i Norden?

Betydelsen av ordet ”provinsiell” är helt klart den fullständiga motsatsen till ”The Capital of Scandinavia” OM man inte betraktar Skandinavien som en provins. I så fall är sloganen mitt i prick. Stockholm är en provinsiell huvudstad i provinsen Skandinavien. Vilken av de andra nordiska huvudstäderna skulle på allvar kunna hävda sig vara Nordens mittpunkt? Vad har en norrman för kopplingar till Helsingfors? Vad har en finne för kopplingar till Köpenhamn?

I slutändan handlar det om geografi. Sverige gränsar till alla de övriga nordiska länderna – utom Island – och hamnar ofrånkomligen i Nordens centrum. Att Mikael Wiehe uttalar provinsialförbannelsen över just Stockholm ska nog därför tolkas som den raka motsatsen till vad han själv tror sig mena.

Aborter upp till kvinnan – oavsett skäl

2009-02-22T15:04:00.003+01:00

Det är knepigt med aborter. Utgångspunkten för den svenska abortlagstiftningen har sedan mitten på sjuttiotalet varit kvinnans ovillkorliga rätt till abort fram till utgången av den artonde graviditetsveckan. I Sverige är det bred uppslutning kring den här synen på abort. Inga seriösa försök att inskränka abortlagstiftningen har gjorts och det är en kall fråga på den politiska dagordningen.

Men det är som sagt knepigt med aborter. Bland annat har det visat sig vara knepigt med aborter och öppna gränser. Det fick Sverige veta redan på 60-talet i och med den så kallade Polen-affären, där tusentals svenska kvinnor åkte till Polen för att göra aborter de förvägrats hemma. Nu går strömmen åt andra hållet. I Danmark och Norge är det bara tillåtet att göra abort fram till och med den tolfte veckan. Fostrets kön är ett av skälen för kvinnorna att åka över gränsen och göra sina aborter här i Sverige. I Norge har man förbjudit könsbestämning av fostret fram till vecka tolv.

Danska och norska kvinnor kommer till Sverige för att göra abort. I veckan rapporterade SVT också om en kvinna i Eskilstuna som gjort upprepade aborter på grund av att fostret hade ett kvinnligt kön. Svenska sjukvården står inför ett moraliskt dilemma. Å ena sidan principen om kvinnans ovillkorliga rätt till abort, å andra sidan risken att kvinnan gör abort av ”fel” skäl.

Den svenska opinionen – som i vanliga fall mangrant står bakom fri abort – talar plötsligt om att lagstifta mot abort grundad på fostrets kön. Utan att det någonstans är uttalat, så utgår nyhetsrapporteringen från att kvinnorna gör dessa aborter av kulturella skäl. ”Där de kommer ifrån” värderas pojkar högre än flickor, därför är aborterna principiellt fel att tillåta. En bloggare skriver att de norska kvinnorna nog bara är ”norska”, för här i Norden bryr vi ju oss inte om barnets kön. Alla är lika värda.

Jag håller med. Alla är lika värda. Det är stört att abortera sitt foster på grund av kön. Men det är fortfarande kvinnans eget val. Och undertonen av rasism, att kvinnorna inte är ”riktiga” nordbor, ger en sur eftersmak. Vår syn på abort har vuxit fram ur en frigjord syn på sexualitet och övertygelsen om att endast kvinnan själv har rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är lätt att börja tala om ”andra kulturer” och att dessa människor inte är redo för den svenska abortlagstiftningen. Sanningen är att varje abort har sina egna speciella skäl. Skulle den svenska sjukvården börja granska och moralisera över detta, då befinner vi oss på brant slutande plan.

Ia-förbannelsen

2009-01-20T21:24:00.003+01:00

Det går att dela in varumärken i olika kategorier beroende på funktion och ursprung. Varumärken kan derivera från grundarens namn (Ford, Ericsson), berätta något om verksamheten (SKF, ICA), vara en symbol (Apple, Jaguar) eller något grekiskt/latinskt stäv (Volvo, Intrum Justitia). Alla dessa namn kan på något sätt kopplas till företagets verksamhet, dessutom fungerar de särskiljande och är identitetsskapande.

Sen finns det en kategori varumärken som jag skulle vilja kalla ia-märken. Det är varumärken som i bästa fall talar om vad företaget sysslar med, men som oftast blir anonyma och intetsägande. Börjar man titta efter varumärken med suffixet -ia, så upptäcker man att de finns överallt. Telia, Bilia, Folkia, Nokia, Previa – listan kan göras hur lång som helst (Jonas har en betydligt längre). Jag tänker instinktivt att dessa varumärken är ett resultat av en lat reklambyrå och en obeslutsam företagsledning. Det finns inget ia-märke som sticker ut. Men det är en säker medelväg. Fram tills alldeles nyss trodde jag att, även om de är tråkiga så går det inte att misslyckas med ia-märken. De blir oftast… okej.

I veckan gick en reklam i dagspressen om att Vägverket Produktion bytt namn. Till Svevia. Smaka på det namnet. Det säger absolut ingenting. Ingenting om verksamheten, ingenting om företagets ”kärnvärden”, ingenting om dess ursprung. Ett företag som heter Svevia kan syssla med vad som helst, från köksutrustning till pensionsförsäkringar. Visst, jag inser att en mycket välvillig tolkning ger att Svevia är en sammanslagning av Sve – som i "svenska", och Via – som i "väg". Men det är alldeles för långsökt för att ha någon effekt.

Det är typiskt att ett före detta statligt verk får ia-förbannelsen. Det är en kompromiss som alla måste vara nöjda med. Liksom Telia är Svevia antagligen en kompromiss som manglats genom ett otal styrelser, informationsavdelningar och politiska utskott. Som skattebetalare blir jag arg över förstörelsen av kapital som det innebär att sänka ett etablerat namn, och ersätta det med ett varumärke som inte kommer att bidra till ett endaste extra kilo lagd asfalt. Vilket blir nästa verk till avrättning? Banverket, kanske. Eller ska vi säga Bania?

Fler medborgare, färre kunder

2009-01-06T14:50:00.003+01:00

Att vara kund är en av de enklaste sakerna i världen. När jag är kund kan jag ställa krav. Jag kan peka på vad jag har lagt som insats och hävda min rätt att få valuta för det. Det är också lätt att hantera kunder. Som säljare vet jag vad som förväntas av mig och hur mycket jag måste anstränga mig. Relationen mellan säljare och kund är oproblematisk. De utgör båda en del av marknad där man säljer och köper till ett pris som kontinuerligt bestäms av dem och samtliga övriga säljare och köpare. På så sätt är priset alltid ”rätt”.

Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.

Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.

Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.

Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.

Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.

Inte-så-särskilt-demokratisk kommunikation

2008-12-23T16:24:00.002+01:00

Vad har reklam med demokrati att göra? Kanske var jag den enda på min kvällskurs på fina reklamskolan som satt och funderade på det. Kanske inte. Jag vet dock att av tjugo kursdeltagare kom endast två från offentlig sektor. Och kursen – liksom reklam i stort – är helt inriktad mot verksamheter där det ska krängas produkter.

Detta är ett problem. För reklam har allting att göra med demokrati. Reklam är kommunikation i dess mest skrikiga form och grällaste färg, och kommunikation är demokratins själva livsluft. Kommunikation i så många och så spridda kanaler som möjligt är avgörande för att nå ut med sitt budskap. På reklamskolan får man på ett ytterst handgripigt sätt lära sig allt sånt. Men syftet är alltid att sälja saker. Målgruppen är alltid vinstdrivande företag.

NCC:s hemsida - bra. Järfälla kommuns hemsida - sisådär

Gästföreläsaren på kurspasset om webbkommunikation är jätteduktig och förklarar precis hur man ska tänka för att lyckas formge en riktigt lyckad hemsida. Principerna är enkla: använd ett genomgående formspråk, utgå från användaren – inte från organisationen och bygg ditt varumärke på specifika egenskaper som skiljer sig från mängden. Han visar exempel från det privata näringslivet och sidor som på ett exemplariskt sätt visar upp frukostflingor, bilmodeller och mobilabonnemang.

Jag är inte i första hand bitter över att min arbetsgivare har en halvdan hemsida. Faktum är att Järfälla kommuns hemsida regelbundet rankas som en av de mest lättillgängliga kommunsidorna i landet. Problemet är att det är så otroligt mycket lättare att hitta chokladdoppade frukostflingor på nätet, än det är att ansöka om förskoleplats. Sveriges 290 kommuner utgör tillsammans landets överlägset största arbetsplats, men det är sällan som det märks i informationsarbetet.

Det är de folkvalda politikerna som anger riktlinjerna för hur medborgarna ska nås av budskapen från kommunen och hur medborgarna ska kunna nå kommunen med sina ärenden. Och det finns en förkärlek bland politiker att ”marknadsföra sin kommun” och ”sätta den på kartan”. Detta görs helst genom affischer i tunnelbanan och massutskick i brevlådor och lokaltidningar. Klassisk envägskommunikation, med andra ord.

Det är synd, för samma resurser skulle istället kunna användas till att metodiskt bygga en identitet för kommunen; det som privata företag gör så bra. Det räcker med att se ett fragment av McDonalds-loggan för att lägga till resten. Apple behöver inte ens sätta ut sitt logga på sina grejer, varumärket syns i själva utformningen av produkten. Målet borde vara att samtliga invånare i Järfälla – och några utanför kommungränsen – känner igen kommunens grafiska profil lika snabbt som de känner igen en Ipod. För visst är sophämtningen och barnets förskoleplats minst lika viktigt som mp3-spelaren?

Om Trollvinter och tallbarr i magen

2008-12-17T11:38:00.006+01:00

Bakom lucka 17 i Järfälla folkbiblioteks julkalender döljer sig ett vinterboktips från undertecknad. Näst ”Trollkarlens hatt” så håller jag ”Trollvinter” som en av Tove Janssons allra bästa Muminbetraktelser. Den börjar med att Mumintrollet vaknar alldeles för tidigt ur sin vintersömn. Resten av familjen ligger i djup dvala med magarna fulla som sig bör av tallbarr.

Mumintrollet finner ingen annan råd än att bege sig ut i en Mumindal i främmande vinterskrud. Som barn kände jag mig illa till mods av Trollvinter. För det är väl alla barns skräck att vakna före alla andra och vara helt ensam. Nu när jag läste om den som vuxen så blev jag både rörd och glatt överraskad av alla små trevliga bekantskaper som finns att träffa på vintern. Trots att Mumintrollet är fullständigt ovetande om vad de små filurerna kan vara av för slag, så jagar han ändå efter dem. Även om de kan visa sig vara lömska så är alla bekantskaper bättre än det ödsliga Muminhuset.

Mumintrollens vana att gå i vinteride var också något som slog mig när jag stötte på den senaste muminmuggen ”Vinterbrasa” på nätet. Både Stefan Ingvarsson och Annina Rabe har redan kommenterat muggen, men jag måste ändå sälla mig till skaran och fråga: hur tänkte Arabia? Bortsett från heteronormativiteten, som introducerades redan med muggen Kärlek – där Mumintrollet och Snorkfröken återskapas som någon finlandssvensk motsvarighet till Musse och Mimmi Pigg – så faller hela vinterbrasemotivet på just detta uppenbara faktum: mumintrollen sover på vintern. Som Stefan Ingvarsson skriver, ”Arabia envisas med att ensidigt förvränga historien och få Tove att vidbränna småkakorna i graven”.

Anakronism i Mumindalen

Den viftande och skakande Peter Jihde

2008-12-15T14:46:00.001+01:00

Idag ägnar Leif Furhammar en hel spalt åt Peter Jihdes kroppsspråk. Det är en spalt jag egentligen önskar att jag själv skrivit, för är det något som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning inför samtliga Idol-avsnitt under hösten, så är det Jihdes gestikulerande. Som en mimare som återfått talförmågan, men som trots detta inte kan hålla sig från sina gamla vanor, har han vecka efter vecka viftat sig igenom samtliga Idoldeltagare.

Få kanske minns det, men Peter Jihde började sitt liv i rampljuset på TV4 tillsammans med min andra favorit, Patrik Ekwall. Efter en tids harvande i den grabbiga dagisligan som är TV4-sporten blev han draftad till SVT och ledde bland annat sändningarna från OS och fotbolls-VM 2006. Där började han utveckla sin – vad det verkar – fetisch för handskakning. Få personer som klev in i OS-studion undgick de Jihdeska labbarna. Här kunde man också se de första tendenserna till viftandet som han drivit intill perfektion i Idol.

Troligen var det dock handskakandet som gjorde att SVT gav Jihde en egen talk-show , ”Hos Jihde”, där han fick chansen att utvecklas som viftare och skakare. Här fick han det utrymme som kanske tidigare saknats honom när han tvingats dela studio med andra. Nu fick han skaka hand så mycket han ville med varendaste gäst! Efter höstens upplaga av Idol ställer jag – och förmodligen många med mig – frågan: hur kommer Peter Jihde att gå vidare? Vilket är nästa steg för att uppnå fullständig visualisering av det talade ordet?

Som Leif Furhammar poängterar i sin krönika så handlar Jihdes kroppsspråk mycket om att ta uppmärksamheten från det faktum att det inte finns något att säga. Och på det viset konkretiserar Peter ett fenomen som kan härledas i rakt nedstigande led till reklamkanalernas dagsunderhållning. Program som sträcker sig över hela förmiddagar och vars enda syfte är att få kanalernas allra mest sinnessvaga tittare att ringa in och ”tävla” för 9,90 kronor per minut.

Jihde i SVT-upplaga och Jihde i TV4-upplaga.
Det sneda leendet dock intakt.

Även om Idol är klart mer sevärt än dessa lurendrejarprogram, så är grundidén densamma. Idol är egentligen ett utdraget infomercial för att få tittarna att ringa och rösta på produkter (idoler) som de sedan förhoppningsvis även kommer att köpa i form av skivor och ringsignaler. Peter Jihdes uppgift är – liksom spelprogramledarna – att ge tittarna intrycket av att något viktigt är i görningen, när det i själva verket är TV4 som kränger skräpkultur. Och för det ändamålet passar han som en handskakning.

Bloggliket lever

2008-12-10T22:27:00.000+01:00

Jag vet, jag beter mig som det förväntas av mig. Efter två års bloggande verkar det som att många bloggare kommer in i någon sorts övergångsålder. ”The terrible twos” innebär något slags existentiell kris för bloggaren och måste nog i de flesta fall övervinnas genom en fullständig omvärdering av vad hela den här navelskådande och narcissistiska aktiviteten ska vara bra för. Förbered dig därför kära läsare, för ett självupptaget och föga angeläget inlägg. Men trösta dig med att jag i slutändan kommer att kunna återuppta något av mitt forna blogglyster.

November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?

Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.

Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.

Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.

Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.

För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.

Lohen och Rosing – två bloggare med en personlig agenda

Samma sak med DN:s andra exempel, Linda Rosing som från sin blogg låter meddela att hon minsann inte har en affär med Andreas Kleerup. Expressen kan hävda motsatsen tills de blir blåa i ansiktet, det kommer inte att hjälpa. Rosing borde ju veta det bäst själv. Sanningen? Tja, förutsatt att man bryr sig om vem Linda Rosing hånglar upp så ser inte jag att Rosing själv skulle vara mer trovärdig än Expressen i det här fallet. Jag har tvärt om svårt att tänka mig någon som skulle vara mer jävig.

Hur som helst så ser jag fram emot att återuppta mitt bloggande, nu när vi närmar oss det sista året på millenniets första decennium. Det är fortfarande ett lika enkelt som genialt format att publicera sig på. Och jag lovar att jag inte ska bli så här långrandig i fortsättningen.

Om sverigedemokrater - riktiga och på låtsas

2008-10-07T14:49:00.002+02:00

Det blåser högervindar i Sverige. Moderaterna noterar sitt högsta väljarstöd på jag vet inte när. Sverigedemokraterna fördubblar sitt stöd, jämfört med Demoskops förra mätning i september, och har nu 4,5 procent av väljarsympatierna.

Att moderaterna vinner på finanskrisen är kanske inte så förvånande. Anders Borg är ekonomisk teknokrat ut i fingerspetsarna och det känns tryggt att luta sig mot en sån när det blåser kallt. Dessutom visade sig ju faktiskt regeringen ha rätt i sin återhållsamma ekonomiska politik. Sverige har lärt av sina tidigare misstag. Det märks inte minst i de svenska kommentarerna om den isländska ekonomiska kollapsen. ”Vad var det vi sa!”, skriker de svenska finanskommentatorerna mellan raderna.

... och det är vi hjärtligt glada över

Sverigedemokraternas monsterskutt är svårare att förklara. I söndags såg jag SVT-dokumentären ”En som alla – alla som en”, om Landskronabornas kamp om tolkningsföreträden och rätt till sin egen stad. Det var första gången på ett bra tag som jag påmindes om (sd) och deras lågintensiva opinionsbildning. Eller, nej förresten. Här i Järfälla har jag också tänkt på (sd), fast till skillnad från Landskrona är det frånvaron som är talande. I förra valet fick partiet sitt första mandat i kommunfullmäktige, Lars Sjögren la några motioner om övergångsställen, men sen tröttnade han. Nu står den sverigedemokratiska stolen tom, som i så många andra kommun- och regionalfullmäktige runt om i landet.

Alla sd-väljare i Järfälla har med andra ord fått se sin röst kastas bort på ingenting. Nu är det ingen som för deras talan. Sverigedemokraterna har ingen bärkraftig politik. Och de har inga lyskraftiga representanter, det visade SVT-dokumentären med all önskvärd tydlighet. Trots detta ökar stödet. Kraftigt.

Sd-väljare röstar inte på Sverigedemokraterna. De röstar på något de önskar skulle kunna vara Sverigedemokraterna. Ett parti fyllt av eldsjälar, som värderingsmässigt är en mix av vänsterpartiet (EU-motstånd), socialdemokraterna (löften om det gamla svenska folkhemmet) och kristdemokraterna (konservativa, kristna värderingar). Men Lars Sjögren här i Järfälla är – hoppas jag – en typisk representant för det verkliga (sd): ett gäng gnälliga smårasister som hoppar av sina förtroendeposter lika snabbt som de fått dem.

Men fantasipartiet Sverigedemokraterna kan gå långt, kanske ända in i riksdagen. Risken är att riksdagsvalet 2010 tajmar lågkonjunkturens djupaste sänka. Pressen – och ansvaret – ligger då på de etablerade riksdagspartierna att visa att de står för sin egen politik. Kristdemokraterna (3,2 procent i Demoskops mätning) är antagligen det parti som hotas mest av (sd). Samtidigt ligger partierna nära varandra i vissa värderingsfrågor. Kanske kan (kd) använda detta till att utmanövrera rasisterna. Det skulle ge dem många sympatipoäng.

Läs mina tidigare inlägg och kommentarer om (sd) här och här.

DN diggar slampiga sorkar

2008-09-02T14:54:00.001+02:00

”Gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad.” Rubriken möter mig längst upp till vänster på DN:s förstasida när jag sömndrucken raglar ut i hallen för att hämta morgontidningen. Jag muttrar något om ”jäkla tramstidning” och raglar vidare in i duschen. Sen slår jag på morgonteven och där är det samma visa. Rapport har relationsgenen som andranyhet. Jag känner mig överrumplad. Det är som en väl överlagd biologistgerillaattack.

Så vad handlade egentligen nyheten om? Åter till DN:s artikel. Rubriken talar sitt tydliga språk. Vissa män har en gen som gör att de helt enkelt inte kan lyckas i parrelationer. Men redan i ingressen nyanseras nyheten en smula. Här står att ”otrohet och olyckliga äktenskap hänger delvis på mannens gener” (min kurs.). Viss skillnad, kan man tycka, jämfört med talet om en gen som avgör parrelationens öde.

Undersökningen som nyheten lutar sig mot har gjorts av forskare på Karolinska Institutet och utgår ifrån två olika arter av sork – de monogama präriesorkarna och de slampiga ängssorkarna. Hormonet vasopressin, som enligt forskarna påverkar gnagarnas benägenhet att knulla runt, förekommer i högre halter hos präriesorken än ängssorken. Tydlig korrelation: mycket vasopressin = trogen gnagare, lite vasopressin = otrogen gnagare.

Sen har forskarna överfört sambandet på människor och konstaterat att samma förhållanden råder bland oss. Gentypen allel 334 styr mannens förmåga att ta upp vasopressin. ”Män med dubbeluppsättning av 334:an […] löper dubbelt så hög risk att drabbas av äktenskapsproblem”, skriver DN. Forskarna på KI har använt sig av en tidigare studie av 550 tvillingpar och dess partners och konstaterat att allel 334 är ”statistiskt kopplad till hur starka band mannen kände till sin partner”.

Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om trovärdigheten hos naturvetenskapliga forskare som helt oproblematiserat överför sina rön till den samhällsvetenskapliga och sociologiska forskningssfären. Då var det Annica Dahlström som menade att hormonet oxytocin gjorde män till sämre städerskor. Forskarna på KI går inte lika långt. Tvärtom understryker man i ett pressmeddelande att ”genvariantens effekt på beteende är relativt modest”. Man fortsätter:

Det går inte att med dess hjälp med någon större precision förutbestämma hur
någon kommer att bete sig i en framtida parrelation.

Rapportens främsta värde ligger istället, enligt pressmeddelandet från KI, i att man utifrån dessa nya kunskaper om vasopressin kan få en bättre förståelse för uppkomsten av autism och social fobi.

Låt vara att forskarna har spetsat till sina rön och gjort dem populistiska för att få uppmärksamhet, men i det här fallet är det medierna som svalt betet med hull och hår. Och DN är värst. Inte ens Aftonbladet har spetsat sin rubrik lika hårt. ”Mannens gener kan ge dåligt äktenskap”, skriver de.

Det är inte kontroversiellt att påstå att gener spelar en roll i våra sociala relationer. Det finns många psykiska diagnoser som kan härröras till arvsmassan. Och att hävda att personer med anlag för autism och social fobi skulle ha sämre förutsättningar i parrelationer är inte direkt någon kioskvältare. Men att som DN försöka peka ut en enskild gen som enväldigt styr över vårt samliv, det är inget annat än kalkonjournalistik.

Skyll inte svälten på biobränslen

2008-06-09T15:35:00.002+02:00

– Jag har hört så mycket dåligt om etanol på sistone, så jag tankade bensin senast.
Mina föräldrar kör sedan ett knappt år tillbaka en etanoldriven Ford Focus. De köpte den för att den var en lagom stor och prisvärd bil, och för att slå ett slag för miljön och kampen mot klimatförändringar. Etanolen infördes på bred front i Sverige för ett par år sedan och sågs då som det bästa alternativet till fossila bränslen för personbilar. Idag kan man tanka etanol på över tusen tankställen runt om i hela landet.

På senare tid har dock etanolen ifrågasatts som universallösning på personbilstrafikens klimatpåverkan. Det har visat sig att bränslet ger utsläpp med en relativt hög halt partiklar, framför allt vid kallstarter. Dessutom är energivärdigheten cirka 30 procent lägre för etanol jämfört med bensin, något mina föräldrar ofta påpekar som ett problem.
– Man måste ju tanka stup i kvarten.

Oljeutvinning leder ofta till allvarliga konsekvenser

för miljön. Här utvinner ChevronTexaco

olja i Ecuador. Bild från Yelah.net.

Men etanolen har framför allt pekats ut som boven i dramat om de stigande världsmarknadspriserna på matgrödor som vete, ris, majs och socker. På FAO-konferensen i Rom förra veckan diskuterades bland annat detta, och där fanns de – bl.a. Världsbankens chef Robert Zoellik – som hävdade att 65 procent av den senaste tidens prisökningar på mat beror på utbyggnaden av etanolproduktion. Fast orsakerna till de galopperande matpriserna kan naturligtvis hittas på en mängd olika håll, och det faller på sin egen orimlighet att peka ut etanolproduktionen som Svarte Petter på en marknad som i decennier har präglats av subventioner och skyddstullar.

Det var några år sedan nu, men i en tentafråga i makroekonomi som jag satt och brottades med någon gång under vårterminen -02 användes ett exempel från det franska jordbruket. Där framgick det att en fransk ko kostade de franska – och europeiska – skattebetalarna i genomsnitt 3000 kr i månaden i subventioner. Det är bra mycket mer än vad jag fick i studiebidrag. Och, till skillnad från den franska köttindustrin, ledde mina studier till varken nämnvärt ökande utsläpp av växthusgaser, en kraftigt överviktig befolkning eller djurplågeri.

Över 1,3 miljarder människor är överviktiga. Nästan

samtliga bor i västvärlden. Över 800 miljoner lider

av kronisk hunger. Nästan samtliga bor i u-länder.

Källa: WHO

I ett läge där över en miljard av världens befolkning är överviktig har jag svårt att ta akuta matlarm på allvar. Framför allt har jag svårt att acceptera att matkrisen beror på att en försvinnande liten andel av världens bilpark har börjat köra på etanol de senaste åren. Boven här inte främst mina föräldrars Ford Focus, det är det globala oljeberoendet och den snedvridna jordbrukspolitiken i framför allt EU och USA. Fördelningen av matresurser över världen är alltjämt en fråga om distribution och ekonomiskt makt. Över 800 miljoner människor lider av kronisk hunger. I stort sett samtliga bor i u-länderna.

Det är alltid enkelt att peka ut enskilda företeelser som orsaker till problem och visst är den ökande etanolproduktionen en bidragande orsak till den senaste tidens prisstegringar. Men därifrån är steget stort till att sluta tanka etanol och gå tillbaka till bensin. Etanolens kritiker har alltid pekat på de konsekvenser som en fullständig övergång från fossila bränslen till biobränslen skulle innebära. Och visst, att ersätta samtliga bensin- och dieselmotorer med motorer som går på biobränslen skulle ta en ände i förskräckelse. Men ingen enskild lösning kan ersätta all bensin och diesel.

Etanolen kommer till sin rätt om den är lokalt producerad av råvara som inte tränger ut andra matgrödor. I Sverige passar energiskog utmärkt för det syftet. I andra delar av världen finns annan förnybar råvara som passar. Inom en tjugo-till-trettioårsperiod har antagligen förbränningsmotorn (som bygger på över hundra år gammal teknik) fasats ut mot mer energieffektiva lösningar. Förhoppningsvis kommer allt fler att åka kollektivt. Det kommer att krävas många omställningar och mycket nytänkande för att reducera utsläppen av växthusgaser med 75 procent till 2050. Men under tiden får man ta det som står till buds. Och hur man än vänder och vrider på det, så kommer en tank med etanol alltid vara att föredra framför en tank med bensin.

"Hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?"

2008-04-24T14:11:00.000+02:00

Bör kommunen hjälpa äldre människor att skruva upp gardiner eller skotta garageuppfarten för att de själva inte orkar? Bör kommunen lita till sina medborgare att de vet hur ofta soporna behöver tömmas? Och på en högre nivå: bör staten rycka ut och hjälpa sina medborgare i nöd på andra sidan jordklotet? Vad kan vi förvänta oss av det offentliga, och vad kan det offentliga förvänta sig av oss?

Vem ska skotta?

För ett tag sen läste jag den förträffliga reportageboken Imperiet av den nyligen avlidne polske politiske reportern Ryszard Kapuscinski. I den skildras Sovjetunionen under två resor och under två epoker. Den första resan gjorde Kapuscinski under 60-talet. Den gick genom de södra delrepublikerna, från Georgien till Uzbekistan. Här skildras enastående kulturella uttryck och uråldriga historiska arv. Folk med anor som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, i vissa fall till den mänskliga civilisationens absoluta vagga. Sin andra resa gör han våren 1989. Då reser han genom hela det sovjetiska imperiet. Och han blir beklämd av intrycken från ett land som nått botten – kulturellt, ekonomiskt och framför allt moraliskt. Jag drar mig till minnes ett uttryck man använde i Litauen när jag bodde där – homo sovieticus.

Homo sovieticus, den sovjetiska människan, är den värsta och mest hopplösa typen av medborgare man kan föreställa sig. Det är en person som litar till att staten ska ta hand om allting men som samtidigt inte känner några förpliktelser gentemot den. Eftersom staten tar hand om allt har också all initiativförmåga och kreativitet försvunnit från den sovjetiska människan. Hon är som en statist i Orwells 1984 eller som ett foster som fungerar som ett värmekraftverk i The Matrix. Det sovjetiska systemet skapade en medborgare som sakta med säkert ledde fram till dess undergång. Nu, snart tjugo år efter imperiets sammanbrott, kämpar fortfarande hela före detta Sovjetunionen med avtrycken som homo sovieticus har lämnat i samhällsmoralen.

Homo sovieticus är en extrem företeelse från ett extremt samhälle. Men det finns lärdomar att dra. I hela västvärlden växer den offentliga sektorns andel av BNP. Och detta oberoende av politisk ledning. Visst finns variationer, i vissa fall stora, mellan olika regioner. Men tendensen är tydlig och lärdomen krass: det medborgaren en gång har fått, det vill hon inte bli av med. I kommunen där jag arbetar fattade politikerna i höstas ett beslut om att de föräldrar som är föräldralediga med ett nyfött barn inte får ha äldre barn i förskolan mer än femton timmar i veckan. Att jämföra med de tidigare 30 timmarna. Femton timmar är lagstadgat minimum men fortfarande mer än de noll timmar som var fallet för mindre än ett decennium sedan.

Nu blir kommunens handläggare nedringda av upprörda småbarnsföräldrar. De ställer frågor som ”hur har ni tänkt att jag ska klara av det här?” och ”vi hinner inte med våra barn om vi inte får mer tid på förskolan!”. Frågorna är ofta ställda på så sätt att det skulle vara kommunens ansvar att ta hand om föräldrarnas barn.

En annan vanlig fråga som kommer från kommunens äldre är den om en s.k. ”fixar-Janne”. En fixar-Janne är en person som är anställd på socialförvaltningen och hjälper äldre med enklare hantverkssysslor. Tjänsten finns i vissa kommuner men inte andra och fram tills förra hösten fanns den inte i min kommun. Det var många äldre som upprört ringde mig och frågade ”hur kommunen hade tänkt att jag [åldringen] skulle kunna skotta min garageuppfart”. Jag fick ofta bita mig i läppen för att inte säga att ”nej, kommunen har inte tänkt någonting på hur du ska kunna skotta din garageuppfart. Är du 85 år och har problem med lederna så kanske du inte ska bo kvar i ditt gamla stora hus”.

Jag sa givetvis aldrig så och jag har full respekt för att man som äldre inte vill flytta om man absolut inte måste. Precis som jag förstår att småbarnsföräldrar har svårt att få tiden att räcka till och därför drabbas hårt av minskade timmar på förskolan. Men det som oroar är frågan: ”hur hade ni tänkt att jag skulle klara av det här?”. Det passiviserar och ibland nästan omyndigförklarar den som ställer frågan. Det offentliga tänker inte av sig själv. Det offentliga gör det som det får i åtagande att utföra. Och den offentliga verksamheten är – i slutändan – ett resultat av politiska beslut från de folkvalda.

Så frågan som egentligen ställs är: ”hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det här?”. Att skaffa barn är ett beslut som tas av föräldrarna, inte av det offentliga. Att bo kvar i ett stort gammalt hus trots att man inte egentligen klarar av det är ett beslut som tas av åldringen, inte av det offentliga. Skulle det vara så att det finns en bred uppfattning om att alla äldre som bor i stora gamla hus ska få gratis hantverkshjälp av sin kommun så skulle också politikerna driva den linjen. Men någon sån uppfattning finns inte, av uppenbara skäl.

Allt som det offentliga gör utgår från individen och den enskildes önskemål. Ju mer det offentliga växer, ju svårare kommer det att bli att se den kopplingen. Men det är livsviktigt att vi fortsätter att påminnas om den. Annars är risken stor att vi slutar upp som homo sovieticus allihop. Med massivs av krav på det offentliga, men ingen känsla för vad det offentliga kräver av oss.

This Is Muggig Manlighet

2008-02-18T17:00:00.001+01:00

Så har även jag till slut sett den närmast sönderhyllade This Is England. Filmen utspelar sig 1983, mitt under Margaret Thatchers skoningslösa nedmonterande av det brittiska sociala välfärdssystemet. Den utstötta 12-årige arbetargrabben Shaun, vars far just dödats i Falklandskriget, tas upp av det lokala skinheadgänget. Ledaren, den sympatiske och lite undflyende Woody, representerar den klassiska skinheadkulturen med musikaliska rötter i Västindien. Gänget lyssnar på ska, reggae och northen-soul och känner igen förtrycket och utanförskapet som beskrivs av grupper som Toots And The Maytals, The Specials och Dexys Midnight Runners. Den använder sig av en våldsam estetik med rakade skallar och Dr. Martens-kängor, men ser att de har mer gemensamt med invandrare från Jamaika och Pakistan än de har med den engelska arbetsklassen, med sina drömmar om det gamla brittiska imperiet.

Gänget splittras när den gamle ledaren Combo släpps ut från fängelset. Combo har öppet rasistiska åsikter och är aktiv förespråkare för det främlingsfientliga National Front. Lojalitetsband i den gamla gruppen ställs på sin spets när Combo tvingar samtliga i gänget att välja sida. För eller emot invandrare, för eller emot England. Mitt i allt ihop står Shaun som är ovetande om den bakomliggande politiken. Han vill bara vara stolt över sin pappa som dog i kriget och känna gemenskap och trygghet i gänget.

Mina förväntningar var högt ställda på This Is England. Jag har bokstavligt talat inte hört ett dåligt ord sägas om den. Och visst är det en välspelad och engagerande film. Det är en lysande lektion i modern engelsk nutidshistoria (om det nu är det man är intresserad av) och soundtracket är fantastiskt. Men historien har jag hört förut, många många gånger. Den unga alienerade arbetarpojken utan fadersgestalt. Han brottas med sina våldsamma tendenser och oifrågasatta ”manliga” drifter. Han finner tröst hos äldre män med samma tendenser och drifter, som lever destruktiva och våldsamma liv. Det är mycket våld och undertryckta känslor. Fårade ansikten med ögon som blixtrar till och antyder något rebelliskt och missförstått därbakom.

Jag köper det inte. Alls. Vi är alla missförstådda, på ett eller annat sätt. Vi bär alla på ånger och undertryckta känslor. Vi blir alla kränkta. Varför är det alltid samma unga våldsamma mansperson som skildras?

Filmens framgångar i Sverige kan säkert delvis tillskrivas vår närmast genetiskt medfödda anglofili. Jag och många med mig kan svälja vilken halvdan tv-produktion som helst så länge vi får oss en beskärd dos av engelska uttryck och miljöer. Och This Is England är proppfull av ”cheers”, ”U ört me’ feelins’” och ”Maggie is a twat”. Men den här gången räcker det inte. Jag hade väntat mig ett aningens djupare personporträtt, något överraskande. Istället får jag ytterligare en ”Ondskan”, ”Gentlemen” eller ”Hata Göteborg”. På engelska. Vilket inte direkt gör den mer relevant för mig.

Jag är som sagt den förste att medge This Is Englands kvalitéer. Men jag läser recension, efter recension, efter recension och i var enda en tas ämnet för givet. ”Trovärdigt” är nyckelordet och det verkar räcka för att motivera filmens existens.

Alla älskar Charlotte Kalla

2008-01-08T15:58:00.000+01:00

Hur kan man inte älska Charlotte Kalla? Hon är fantastisk med sin supertalang, sin breda norrbottniska och sin ogenerade, oskuldsfulla framtoning. Själv satt jag i bilen och lyssnade på radiosporten när hon segade sig igenom de sista nio kilometrarna i Tour de Ski i Val di Fiemme. Det var gastkramande. Hon såg ju pigg ut tyckte expertkommentator Torgny Mogren, men ändå förlorade hon tid på Virpi Kuitunen. Kunde det vara för dåligt valla, eller kanske för dålig struktur så hon inte fick bra fäste i lössnön? Och bakifrån närmade sig ryskan och italienskan! Sen rycker Kalla. I den brantaste backen på hela etappen lämnar hon hela fältet bakom sig och vinner med betryggande marginal. Jag sitter i bilen och är rörd till tårar.

Tänk om man kunde frysa tiden där. Precis då, när den nästan helt okända 20-åringen från Tärendö bryter målsnöret och är bäst i världen, känns allting äkta, på riktigt och oförställt. Men det tar inte ens ett dygn innan medielogiken förvandlar Kalla från en ung tjej som är jätteduktig på att åka skidor till en person som är ”folkkär”. Frågan ställdes till henne, som till så många andra unga supertalanger före henne: ”vad tycker du om all uppmärksamhet som du kommer att få nu?”. Vad kan man svara på det? Det är kanske hyggligt av journalisterna att ändå ställa frågan, men det är ingenting som Kalla alls kan tycka något om. Hon får lov att förhålla sig till det, vare sig hon vill eller inte.

Det finns människor som älskar rampljuset och drar sin energi från uppmärksamheten som kommer av att vara en offentlig person. Dessa finns inom de flesta områden. Paris Hilton, Carl Bildt och Zlatan Ibrahimovic har ingenting annat gemensamt än just detta. Sedan finns det de ofrivilliga kändisarna. De som helst av allt bara skulle vilja sitta under sin korkek. Jag tänker på Tomas Gustavson som var en av världens främsta skridskoåkare under 80-talet och tog OS-guld i både Sarajevo 1984 och Calgary 1988. Men han stördes av den mediala fixeringen på sin person och menade att det var något sjukt över att folk brydde sig så mycket om en skridskoåkare när världen står i brand.

Samma intryck gav Carolina Klüft när hon först bröt igenom. Hon sa hela tiden att hon älskade idrotten och ingenting annat. Och hon försökte länge hålla emot när mediedrevet pressade ner henne i den förgjutna formen för ”ung kvinnlig friidrottare” som funnits där långt före henne. Men det blir en fåfäng kamp. Ingen kan i längden stå emot kraften från hundratals journalister som alla vill förmedla samma bild. Det enda sättet att värja sig är att aktivt skapa sin egen mediepersona, att servera en bild av sig själv som medierna kan svälja. Det är inte en sann bild, men man har åtminstone kontroll över den. Skådespelare är duktiga på det. Jag har inte en aning om vad Per Moberg är för person privat, men jag älskar hans offentliga person trots att jag vet att den antagligen är lika fabulerad som vilken som helst av hans rollkaraktärer.

Ingen kan väl förneka att idrott och idrottsliga prestationer egentligen aldrig kan vara så viktiga att de borde gå före nyheter om konflikter, vetenskapliga framsteg eller hotande miljökatastrofer. Men vi har vårt behov av hjältar och framför allt vill vi se vanliga människor i rampljuset som kanske egentligen inte vill vara där. Jämfört med alla kändiskåta talanger och icke-talanger som gör allt för att synas är det en lättnad att se en Charlotte Kalla obekymrat stega upp för den sista branten i Val di Fiemme, inte för att hon vill synas utan för att hon är som fantastisk duktig på att åka skidor. Men det återstår att se om hon har en mediepersona i bakfickan, för hon kommer med största sannolikhet behöva den.

Se det politiska i idrotten

2007-12-17T18:25:00.000+01:00

Jag sitter och tittar på Champions League-matchen mellan Real Madrid och Lazio tillsammans med kompis. Mina känslor svallar inte för något av lagen men som alltid när jag tittar på sport så måste jag välja sida. Om man är likgiltig för vem som vinner i idrott är det enda som återstår en eller flera personer som gör godtyckliga saker under en godtycklig tidsperiod. Tjugotvå män som försöker få in en boll i ett av två stora nät.

Så jag bestämde mig för att heja på Real (ett i backspegeln lyckat beslut, de vann med 3-0). Mina skäl var rent politiska. Lazio är de italienska fascisternas lag och har stöveltrampande anor tillbaka till Mussolini-eran. Man har återkommande problem med fans som smugglar in banderoller med fascistiska slagord och svastikor på arenorna. För ett par år sedan dömdes lagets dåvarande kapten Paulo Di Canio till 10 000 euro i böter för att han gjort en fascisthälsning till klacken. Både fascisthälsningar och symboler är olagliga i Italien med förbuden efterlevs dåligt och polisen prioriterar inte den typen av brott. I Italien är det vanligt med s.k. ultras från båda extremerna på den politiska skalan som drabbar samman. Förutom Lazio är även det andra storlaget i Rom, Roma, ett starkt fascistfäste. På den andra sidan finns Livorno med lika fanatiska kommunistiska anhängare.

I brist på andra beröringspunkter valde jag alltså att tycka illa om Lazio på grund av fascistiska kopplingar. Inget fel i det. Jag är inte så förtjust i fascism och dessutom är Real Madrids dräkter snyggare. Men under matchen växte tanken på det fascistiska Lazio i mitt huvud så till den grad att jag inte kunde koncentrera mig på spelet. För att komplicera saker ytterligare fick jag efter matchen veta att även Real Madrid har en stark förankring bland spanska fascister. Kanske är det den lille statsvetaren i mig som inte riktigt kan acceptera att lag med så tydliga fascistiska förtecken kan spela en hel match utan att det en enda gång kommenteras.

Beröringsskräcken mellan idrott och politik i Sverige är total. Det märks så klart tydligast när det antyds att idrottsrörelsen skulle kunna ha en negativ inverkan på formulerandet av könsroller. Men svenska sportkommentatorer befattar sig inte med någon typ politik över huvudtaget. Idrotten får inte befläckas med såna bångstyriga och svårgreppbara företeelser.

Till skillnad från övriga Europa har Sverige varit förskonat från krig, både inbördes och med andra länder, de senaste tvåhundra åren. Där man på andra håll i Europa använder idrottsklubbar för visa sin kulturella och religiösa tillhörighet är den svenska idrottsrörelsen snarare ett nationalistiskt projekt. Med rötter i scout- och folkhälsorörelserna i början av det förra seklet är svensk idrott först och främst till för att bygga den sunda och friska svensken. En sund själ i en sund kropp.

Visst finns det motsättningar mellan idrottsklubbar i Sverige också. Men de är helt utan politiska förtecken. Att jämföra Livornos maskerade, stenkastande och AFA-doftande ultras med supporters till lag som GAIS eller Hammarby faller på sin egen orimlighet. Och visst representerar Malmö FF någon form av regionalpatriotism men det är ingenting jämfört med en klubb som Athletico Bilbao som endast tillåter baskiska spelare i laget. Matcher mellan Real Madrid och Athletico Bilbao är viktiga regionalpolitiska angelägenheter. När det är sammanstötningar mellan supportrar från olika svenska klubbar handlar rapporteringen uteslutande om hur stor polisinsatsen är och vilka tunnelbanestationer som fick stängas av. För det finns inte så mycket mer att rapportera om. Huliganbråk mellan AIK:are och djurgårdare handlar inte om något annat än två grupper av våldsamma män som använder sig av idrott som en förevändning att slå på varandra.

Som sportjournalist är det naturligtvis enklast att bara rapportera ett resultat eller referera en match. Precis som det är enklast för en musikjournalist att bara skriva om musiken utan att beröra artisten bakom. För svensk musikjournalistik förändrades den synen under sent 80-tal och under 90-talet. Uppfattningen att musik var något som objektivt kunde refereras förbyttes till en subjektiv fanzinekultur som helt utgick ifrån den enskilde journalistens syn på musiken. Jag efterlyser samma utveckling inom den mainstreamade sportjournalistiken. Problematisera faktumet att jag i godan ro en tisdagskväll sitter och kollar på två fascistiska fotbollslag utan att ens veta om det. Berätta historien bakom och försök göra idrotten så mångfacetterad som den faktiskt är.

Nej, politiska bloggar är ingen flopp

2007-10-29T12:19:00.001+01:00

Dagens DN:s inte så särskilt insiktsfulla artikel om floppande politiska bloggar har fått massiva reaktioner – bland just de politiska bloggarna, kors i taket. Tidningen skriver som sig bör om bloggfenomenet från ett bekvämt ovanifrånperspektiv och intervjuar journalistikprofessorn Kent Asp om att bloggarna ”inte haft något seriöst genomslag i jämförelse med den betydelse som etablerade medier har”.

Det är minst sagt ett icke-konstaterande. De svenska politiska bloggarna har under de senaste tre-fyra åren utgjort ett frisk och frispråkigt alternativ till dagspressen. Men sett till antal läsare eller genomslag i den allmänna debatten så har de hela tiden stått sig slätt. Och nästan ingenstans bland bloggarna har det påståtts något annat. Debatten som förs fyller först och främst ett behov hos den enskilde bloggaren. Forum som tidigare var reserverade för ett exklusivt fåtal finns nu tillgängliga för alla. Med potentiellt obegränsade spridningsmöjligheter.

Jämförelsen med etablerade medier har hela tiden gjorts av… etablerade medier. Som en ryggmärgsreflex för att motivera sin egen verksamhet, kan tänkas. Bloggar i alla ämnen – politik, mode, sport, skvaller – startas inte för att konkurrera med DN eller Aftonbladet. Men de har haft ett mycket synligt inflytande på dessa tidningar. Bland det mest läsvärda på DN.se är just kulturredaktionens bloggar. Och att dagspressen dammsuger bloggosfären på talanger (och icke-talanger) är uppenbart för var och en. Ta bara en titt i min favoritlista här bredvid. Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Louise Persson och Eric Rosén har alla sitt bloggande att tacka för mycket av den uppmärksamhet de fått i etablerade medier. Martin Gelins blogg övergick för ett tag sen i SvD:s regi. Isobel Hadley-Kamptz har hela tiden hållit en hög klass på sin blogg, som ett komplement till sina texter i Expressen.

Bloggen har framför allt haft ett avgörande inflytande på formen i svensk dagspress. Sättet att skriva på har förändrats i grunden. Det nämns inte i DN:s artikel. Det nämns heller ingenting om att den egna ledarsidan inte heller läses av så många fler än de redan insatta och att debatten som förs på ledar- och insändarsidor i dagstidningar många gånger är ännu mer ankdammsbetonad än den som förs på bloggarna. Liksom Louise Persson tycker jag att den politiska bloggen är ”skitlyckad”. Där förs en debatt som annars skulle försvinna i tomma intet och där kan människor komma till tals som annars hade förblivit tysta och oreflekterande.

Att kalla politiska bloggar för en flopp vittnar om en snäv publicistisk syn på det skrivna ordet. Är min blogg en flopp? Tja, antalet läsare är mikroskopiskt satt i relation till DN.se. Men efter drygt två år har jag skrivit hundratusentals tecken i nästan 150 inlägg. De har kommenterats och debatterats av människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Och jag har kommit till nya insikter och tvingat mig själv att omvärdera en massa tidigare åsikter. Om DN vill kalla det för en flopp så står det dem naturligtvis fritt att göra det. Men för min egen del har det varit ovärderligt.

Marknadstänkande som gått överstyr

2007-10-10T12:22:00.000+02:00

Jonas skriver bokslut (?) över sina år i London och konstaterar lakoniskt att han antagligen har missat den kraftigaste svenska ekonomiska boomen sen mitten av 80-talet. Jag skulle nog inte oroa mig så mycket över det om jag var han. Jag och Jonas gick ut nian 1994, när Sverige låg som en skadeskjuten, arbetslös och devalverad kråka och det enda – säger enda – som lyste upp var en bronsmedalj i fotbolls-VM. Tre år senare var vi försökskaniner för den nya gymnasieskolan, den som skulle rulla ut mattan till kunskapssamhället. Vilket den till viss del också gjorde. Vi var helt på det klara med att det inte var aktuellt med jobb. Det var även den socialdemokratiska regeringen som tittade under varje liten sten den kunde hitta efter åtgärder för att fixa till arbetslöshetssiffrorna. Under en av stenarna fanns den enorma utbyggnaden av högskolan som vi sitter med idag. Som Jonas skriver, ”de fick en att tro att man måste ha 120 högskolepoäng för att överhuvudtaget greja det i vuxenlivet.

Och sett så här i efterhand så funkade det ju ganska bra. Nu står Sverige ekonomiskt starkt och arbetstillfällen är inte fullt så sällsynta som de har varit sen över ett decennium tillbaka (med undantag för de glada åren runt millennieskiftet som jag ägnade åt att transportera 21’-bildskärmar åt dot.com-valpar runt Stureplan). Men det är något som gnager. Som om vi förlorat något på vägen. Jonas pekar på att marknadstänkandet numera genomsyrar allt, till och med sociala relationer och den egna självbilden. Joseph P Kennedy, far till John F, lär ha sagt att det viktiga inte är vad man är, utan vad folk tror att man är. Nu, ett halvt sekel senare är distinktionen överflödig, det folk tror att man är, det är man.

Aktiebolaget Jag är en allmänt accepterad självbild och man gör vad man kan för att bygga sitt varumärke. Detta är ingen nyhet när det gäller att göra karriär eller lyckas i skolan. Det nya är helhetssynen, att bygga en hel självbild, inte genom verklig utan virtuell interaktion. Jag saknar riktiga relationer. Det är ju trevligt att kravlöst kunna hålla kontakt med folk på MySpace eller Facebook, men det handlar inte om det. Dessa sajter och andra fungerar som reklampelare, signalerar grad av social framgång och även sociokulturell tillhörighet. Genom att slå ihop ”vänner”, intressen, favoritfilmer, böcker man läser och kommentarer på anslagstavlan så får man en personlighetsprofil som det skulle ta månader, kanske år, att kommunicera i det verkliga livet.

Så den välkomna ekonomiska boomen kommer med en synnerligen besk bismak. Sociala relationer lyder numera under samma regler som värdepapper eller bostadsrätter. Om de inte uppfyller kraven eller kan visa upp goda prognoser så är det helt okej att klicka på ”remove friend”. Något som för tio år sen skulle betraktas som psykotiskt beteende är idag norm. Men, som Jonas avslutar, vi som fick vår första kontakt med arbetsmarknaden i kölvattnet av depressionen i början av 90-talet står nog trots allt ganska bra rustade inför nästa lågkonjunktur. När det krisar i den verkliga verkligheten så står sig reklampelaren på Facebook slätt.

Uppdatering: Jag glömde nästan bort att nämna Nils krönika i Lundagård som driver marknadsföringen av det egna varumärket till sin spets. Notera psykopatfotot.

Facebook - skrämmande beroendeframkallande

2007-10-03T10:44:00.000+02:00

Igår kunde jag – liksom många andra – inte logga in på min Facebook. Ett tag så verkade det till och med som om jag hade raderats från alltihopa. Framåt kvällen visade det sig att allt var i sin ordning igen och jag kunde andas ut. Det var med andra ord precis som det stod på felmeddelandena. Closed for maintenance. Men jag blev rädd för min egen reaktion på eventualiteten att mitt Facebook-konto skulle vara historia. Det tog upp hela mitt medvetande och jag vankade av och an och malde faktumet att jag kanske skulle bli tvungen att leva ett Facebook-löst liv i fortsättningen. Jag har sett på Facebook som en rolig grej och ett bra sätt att hålla kontakt med folk som annars skulle falla i glömska. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en sån junkie för ett internet community.

Vad skulle jag ha gjort om mitt konto hade försvunnit och jag hade ställts inför beslutet huruvida jag skulle börja den mödosamma processen att återskapa hela kalaset på ett nytt konto? Bara tanken känns motbjudande och jag önskar att jag kunde vara lugnt förvissad om att jag i det fallet bara skulle vända ryggen till och fortsätta med mitt vanliga liv. Jag fruktar dessvärre att jag är för svag för det. Att jag skulle sjunka så lågt.

Jag är med i Facebook-gruppen ”I’m scared of Facebook” (påfrestande ironiskt, såklart). Den har inte varit så särskilt aktiv men den utgår, i sann amerikansk anda, från ett konspiratoriskt antagande att Facebook har kopplingar till underrättelsetjänster. Det finns onekligen en hel del att ta av i Facebook om man vill kartlägga en person eller en grupp. Men som användare är det något som man nog oftast är medveten om. Vi fattar att internet-resurser – framför allt Google – kan användas i mycket skumma syften, men vi använder dem ändå. Det är bara att hoppas att företagen fattar att utlämnande av personuppgifter kommer att innebära deras dödsdom. Ungefär som att flygbolag måste kunna garantera att planen aldrig kraschar.

Det skrämmande med Facebook är alltså inte i första hand att det finns massvis av personlig information där, utan att det är så beroendeframkallande. Som institution suger den tag och ändrar beteenden på nolltid. Kom ihåg hur det var för ett halvår sen. Då var Sverige mer eller mindre facebookfritt. Nu sitter vi här, nedsjunkna till knäna i Facebook. Och det blir allt svårare att ta sig loss. Självklart är också Facebook en trend som liksom alla andra trender tids nog kommer att försvinna (frågan är bara hur det kommer att gå till, vem blir den förste att stänga sitt Facebook-konto). Men när det är borta så har det antagligen redan ersatts av något annat, ännu bättre och ännu mer beroendeframkallande.

Vi uppbrottslösa nostalgiker

2007-09-26T11:27:00.000+02:00

DN:s Märta Myrstener skriver om den förödande ungdomsbilden från 1968. Det är som om det inte finns någon annan typ av ungdom än den som kommer ur 68-rörelsen. Det är som om allt redan är gjort och alla revolutioner avklarade. Myrstener menar att det är 68-generationen – hennes och mina föräldrar – som ivrigt underhåller bilden av sitt eget uppbrott som det mest sanna.

Uppbrott

”68-generationens berättelse om ungdomen har blivit så självklar att vi glömt att den handlar om 1968 och inte om ungdomen”, skriver Myrstener. Så sant. Än idag, 40 år senare, är Dylan och Kerouac stapelvaror i det ungdomliga uppbrottet. Liksom Myrstener har jag tittat på och njutit av Upp till kamp på SVT. Och liksom henne skulle jag gärna se att den blir ett avslut. Låt Birro (född 1966) och Marcimain (född 1970) bli de som sätter punkt för 68-ungdomen.

Dagens ungdom och unga vuxna, 68-generationens barn, skildras lysande i Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. Det är människor som har växt upp utan fördömande föräldrar. Utan något att göra uppbrott emot. Utan en vuxenhet att ta sikte mot, eftersom den vuxenheten monterades ner av föräldrarna som talade om ungdomen som den lyckligaste delen av sina liv. Vuxenheten har blivit något förkastligt som man helst vill undvika. Vuxenpoäng är ett skällsord. Men vi har ingenstans att ta vägen. Vad ska vi ta oss till när vi faktiskt inte är unga längre?

Nostalgi

David och Holger i Farväl Falkenberg vill växa upp men är livrädda för att bli vuxna. De har i hela sina liv fått höra att de kan göra vad de vill. Gör det du tycker om mest, så ska du se att det kommer gå bra. Men att göra vad man vill betyder att man inte tillåts slå sig till ro. Tänk om jag inte gör det som jag tycker är roligast. Tänk om det finns något roligare. Och det värsta: tänk om det roligaste redan har varit. Om något ord sammanfattar oss sena 70-talister så är det nostalgi. Det tryggaste som finns är att återvända till barndomen, rulla runt i estetiken och gosa ner sig i något som nästan funnits.

68-generationen var inte nostalgisk. Nostalgin skulle ha gått emot själva idén om det ungdomliga uppbrottet. Själv sitter jag med dimmig blick och tänker att färgerna på foton från 70-talet är fantastiskt vackra och möblerna hos min mormor och morfar var de finaste. Hur ska en generation nostalgiker kunna förändra något? Har vi förmågan att förändra världen om vi inte ens kan bli vuxna? Eller är det kanske just det som blir vår räddning?

SL, Facebook och lokal demokrati

2007-09-25T14:20:00.000+02:00

Förra veckan gick jag instinktivt med i den nystartade Facebook-gruppen ”Stoppa SL:s vardagsmord”. På tre dagar fick gruppen över 3 000 medlemmar och i skrivande stund är det över 7 000. Gruppen – som startats av Terese Lilliehorn och Rasmus Fleischer – protesterade mot SL:s planerade indragningar av sena tunnelbaneturer på vardagar. Förslaget som lämnats till SL:s styrelse föreslog att de sista tågen skulle gå vid midnatt istället för klockan ett på natten. Som kompensation skulle tågen gå hela natten på fredagar och lördagar.

Lilliehorn och Fleischer menade att SL-ledningens förslag gick åt helt fel håll. Det signalerade att man ska arbeta och hålla sig hemma i förorten på vardagarna och sedan åka in till stan och festa skallen av sig på helgen. Ett föråldrat sätt att se på kollektivtrafik och människors rörlighet. Man ansåg att förslaget skulle vara förödande för den stockholmska vardagsnatten och hämma utelivet. ”Vi menar att tunnelbanan är en vital del av stadslivet, och inte bara en boskapstransport för arbetskraften.”

Igår kom beskedet att SL:s styrelse går emot SL-ledningens förslag och behåller nattrafiken. Dessutom avslog man förslaget om nattaxor som skulle göra det dyrare att åka på kvällar och nätter. Dock antog styrelsen förslaget om prishöjning på månadskort med 70 kr, något som väckt protester från oppositionen i landstinget.
Men, trots prishöjningen är beslutet en rungande seger för Lilliehorn och Fleischers initiativ. Inte nog med att nattrafiken behålls, den utökas t.o.m. eftersom förslaget om fler turer på helgnätter antogs, dessutom till samma taxa som på dagtid. Man kan tycka att Facebook-gruppen skrek lite väl högt. Precis som det påpekas i gruppens diskussionsforum är det få som använder tunnelbanan på vardagsnätter och förslaget från SL:s ledning hade sin grund i just detta. Om det inte åker några, varför ska vi köra tågen?

Samtidigt är det en viktig principdiskussion. Ska kollektivtrafiken styras av efterfrågan, eller ska efterfrågan styras av kollektivtrafiken? Jag tror att tidtabeller och tursträckningar är kraftfulla styrmedel. Finns möjligheten att ta sig in till stan och hem igen så tar man den. Om SL väljer att dra in linjer som har dålig beläggning – bara därför att de har dålig beläggning – så betyder det också att man avsäger sig makten att planera stockholmarnas resvanor. Idag är behovet större än någonsin för alla politiska (och byråkratiska) styrmedel som kan få medborgarna att parkera bilen och åka kollektivt.

Det är intressant att se att Facebook också kan användas som kraftfull plattform för opinionsbildning på lokal nivå. 7 000 medlemmar på under en vecka är bra mycket bättre än namninsamlingar via e-postlistor. Dessutom har medlemmarna ett utmärkt forum att föra debatt i. Stockholms kollektivtrafik har stötts och blötts och vänts upp och ner på under en intensiv vecka, argument har nyanserats och många kloka tankar luftats. Det bådar gott inför framtiden och värmer en kommunal infobyråkrats hjärta!

Är sexism och homofobi idrottens kärna?

2007-09-10T16:10:00.000+02:00

Sverige spelar 0 – 0 mot Danmark i lördagens kvalmatch till fotbolls-EM 2008. Det är en underhållande, jämn och välspelad match som speciellt utmärks av en Zlatan i högform. Hemma hos mig är det som vanligt när Sverige spelar EM-kval. Jag sitter som klistrad framför teven och tar endast motvilligt emot signaler från omvärlden. Glädje blandas med förskräckelse och spänd förväntan och det heter inte ”danskar” utan ”danskjävlar”. Sen är matchen över och allt blir som vanligt igen.

Men det var (nästan) inte (alls) det jag tänkte skriva om, utan om septembernumret av Arena (som f.ö. fått sig en grafisk ansiktslyftning) där Magnus Linton skriver en fräsande kolumn om hur gayrörelsen lägger sig platt för en homofob idrottsdito.

”Att sport som fenomen – kommersiellt, kulturellt, estetiskt – är världens
viktigaste homofobigenerator är ingen slump utan självklart. Om man så samlar
all jordens goda liberala vilja kan det inte dölja det faktum att idrottens
sexistiska elitism inte är ett olyckligt skal som kan reformeras bort, utan
kärnan – själva poängen.”

Jag har själv skrivit om sexismen inom idrotten – senast här, om dåvarande JämO Claes Borgströms utspel om prostitution och fotboll. Han möttes givetvis av förakt och öppet hat från sedvanliga representanter av idrottsrörelsen, som högröda hoppade upp och ner i sin vilja att personligen förklara för Borgström vilken jävla fjolla han var och att han uppenbarligen inte hade en aning om vare sig prostitution eller fotboll.

Det var just den svenska idrottsrörelsens talande oförståelse för sexismen inom fotbollen som var poängen med Borgströms utspel. Och samma poäng gjordes på årets Pride-festival – dock omedvetet denna gång. Linton skriver om hur kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i sitt invigningstal lyckas förolämpa hela hbt-världen genom att säga att ”politiskt tycker jag inte man ska tala om grupper – utom när det gäller idrott”. Det som upprör Linton är att ingen protesterade mot kulturministerns uppenbart föraktfulla inställning mot ”grupper”. Framför sig hade hon ju en samling människor vars frihetskamp till stor del vilar på synliggörande av just gruppförtryck.

Inom idrottsrörelsen verkar inte sexism och homofobi ses som något strukturellt. Där är det uteslutande enskilda individer som gör sig skyldiga till snedsteg. De har ingenting med idrotten i sig att göra, som istället är en hälsosam och välgörande folkrörelse som för människor samman och är blind för etnicitet, kön och sexualitet. Antagligen är det därför som kulturministern också är villig att göra ett undantag från sin anti-strukturella linje när det gäller just idrott. Här och endast här är det möjligt att tala om grupper utan att beröra strukturer.

Men i samband med Pride-festivalen fick vi se en annan bild. Jonas skriver om idrottsklubbarnas ovilja att delta i evenemanget, samtidigt som han tar upp fallet Justin Fashanu, som visar hur det kan gå om man är öppen med sitt ”avvikande” beteende. Lintons påstående, att sexismen och homofobin är själva poängen, kanske inte är så långt från sanningen. Kanske är det just därför som idrottens representanter sparkar så kraftigt bakut. Skulle man gå till botten med anklagelserna om sexism och homofobi så eroderar själva grundbulten i rörelsen; det förhärligade machoidealet och föraktet för svaghet och avvikande beteende.

Men jag vägrar ändå att tro att allt hopp om en jämställd idrottsvärld skulle vara ute. Jag vill fortsätta titta på EM-kvalet, och jag kommer göra det utan att känna någon skuld. Jag kommer också fortsätta att lägga märke till det homosociala och homoerotiska som bubblar under ytan. Som i den klassiska Jan Stenmark-bilden, där två fotbollsspelare står och kramas i en skogsglänta, med bildtexten, ”om någon ser oss så ser det bara ut som om vi just gjort mål”.

Kan inte idrott vara lite mer så här? Från Mark Simpsons blogg.

Politisk mod krävs i klimatfrågan

2007-08-20T14:38:00.000+02:00

dLördagens upplaga av DN Motor hade Tema: Miljöbilar. Intressant och matnyttigt för alla som är i begrepp att köpa ny bil. Men konstigt att man påstår att etanol i tanken medför ”upp till 40 procent högre förbrukning”. Vem som helst som kört på etanol vet att det sällan rör sig om mer än 20 procent. 40 procent högre förbrukning skulle dessutom göra det ekonomiskt ohållbart att tanka etanol. Med ett literpris på åtta kronor skulle etanolen omräknat i bensin kosta över elva kronor litern, och därmed inte vara ett dugg konkurrenskraftig. En rimligare omräkning ger ett etanolpris på motsvarande 9,60 kr.

Chalmersprofessorn och flitige miljödebattören Christian Azar intervjuas och pekar på vikten av att politiker tar sitt ansvar. Hittills har debatten varit fokuserad på vad individen kan göra för att minska sin klimatpåverkan. Inget fel i det. Men för att verkliga förändringar ska ske måste politiker våga ta svåra beslut, som exempelvis kraftiga skattehöjningar på fossila drivmedel och driva igenom betydligt snålare utsläppsrätter än idag. ”Idén att problemen skulle lösas för att individer börjar uppträda miljövänligt är i det närmaste befängd. Det är orimligt att tro att alla är så engagerade i den här frågan.”, säger Azar.

Han pekar ut flygtrafiken som den enskilt mest ohållbara näringen ur klimatsynpunkt. ”Det måste bli dyrare att flyga för att dämpa resandet. Det måste bli rejält mycket dyrare på sikt.” Flyget är särskilt problematiskt eftersom det – till skillnad från bilar – inte finns någon alternativ teknik att tillgå. Som jag har skrivit tidigare så kommer flyget ensamt att förbruka alla EU:s utsläppsrätter år 2050, om utvecklingen inte bromsas. Ändå verkar det som om just resande är det område som individen har svårast att dra in på. Idag ses resande av de flesta som en självklar rättighet. Att höja skatten så att priset på en flygresa mellan Stockholm och London kostar 10 000 kr istället för 1 000 är ett av de där svåra besluten som politikerna i EU måste ha tillräckligt med mod för att fatta.

Man måste ju börja någonstans

2007-08-16T14:29:00.000+02:00

Via Gröna bilisters nyhetsbrev läser jag om en debatt om biobränslen som fördes i GP tidigare i somras. Miljöförbundet jordens vänner (MJV) skriver på GP Debatt om hur etanolimporten till Nordamerika och Västeuropa skapar nya globala orättvisor. Etanolproduktionen sker på bekostnad av andra grödor och ofta dessutom under dåliga arbetsförhållanden. MJV menar att man bör införa ett moratorium på etanolimport fram tills dess man kan garantera att etanolen har tillverkats på ett ”socialt och ekologiskt hållbart sätt”.

Det är naturligtvis lovvärt att ställa krav på importerade varor, oavsett om det rör sig om leksaker, vitvaror eller drivmedel. Men frågan, som också ställs av Chalmersforskarna Hans Hellsmark och Karl Johansson, är varför extra höga krav ska ställas på just etanol. Produktionen av etanol lämnar på många håll mycket övrigt att önska, men jämfört med exempelvis oljeutvinning handlar det inte om någon exceptionell påverkan. Visst, arbetsförhållanden är undermåliga på många håll, jordmånen utarmas och vinsten kommer inte alltid lokalbefolkningen till godo. Men oljeutvinning och raffinering är förknippat med långt större nackdelar – ekologiskt, arbetsmiljömässigt och, framför allt, politiskt.

Miljöfarlig verksamhet

Jag skrev om det här tidigare i vintras. Då var det Aftonbladets bilismkramande krönikör Robert Collin som grät krokodiltårar över etanolens miljöpåverkan. Nu är det alltså en miljöorganisation. Debatten om biobränslen skapar underliga sängkamrater. I sitt svar på MJV:s debattartikel skriver Hellsmark och Johansson att man måste beakta alternativen. Vad skulle komma istället för etanol? De menar att hotet framför allt kommer ifrån drivmedel gjort av kol, ett billigt, enkelt och mycket miljöfarligt alternativ till både biodrivmedel och drivmedel gjorda på olja.

För att skapa en bred marknad för biodrivmedel och därmed tränga ut mer miljövådliga alternativ, är det kontraproduktivt att ställa högre krav på det minst skadliga alternativet. Istället borde kanske Jordens vänner och Robert Collin börja med att ställa krav på oljeproducenter och fundera på vilka konsekvenser oljehandeln har för miljön och den politiska stabiliteten i länder som Ecuador, Nigeria, Angola, Saudiarabien och Irak. Till skillnad från merparten av dessa länder är världens största etanolexportör – Brasilien – en hyfsat stabil demokrati med faktiska möjligheter att möta Västs krav på hållbar produktion.

Hellsmark och Johansson framhåller också att etanolproduktionen än så länge befinner sig i ett inledningsskede. ”Sockerrörsetanol har i sig begränsade möjligheter att lösa trafikens klimatpåverkan”, skriver de. Men för att tekniken ska utvecklas och andra- och tredjegenerationens förnybara drivmedel ska kunna tas fram, krävs en stabil efterfrågan. Självfallet kan inte brasilianska sockerrör ersätta den samlade oljeproduktionen, men man måste ju börja någonstans.

Intressant från universitetskanslern

2007-08-06T11:22:00.000+02:00

Högskoleverkets nye universitetskansler Anders Flodström vill modernisera och samordna organisationen av de svenska universiteten. På sikt ser han att landets 14 universitet slås ihop till fem, med både bredd i grundutbildningen och spetskompetens på högre nivåer. Han menar att dagens universitet håller en bra kvalitet när det gäller studenters grundläggande kompetens och levererar kompetenta ekonomer, läkare, jurister, osv. Men för att Sverige även i framtiden ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen måste mer resurser läggas på spetskompetens.

För att få universitet i internationell toppklass menar Flodström att lärosätenas verksamheter måste samordnas bättre än idag. Framför allt menar han att den interna konkurrensen mellan svenska universitet fungerar destruktivt och hindrar forskningen att nå sin fulla potential. Istället för att samarbeta profilerar sig många svenska lärosäten mot varandra.

Förslaget är efterlängtat av många. Idag är Sveriges universitet för mycket utbildningsfabriker och för lite forskningscentra. Den breda utbildningen behövs naturligtvis, men som det ha skrivits i bloggkommentarer, Stanford, MIT och Harvard har ungefär samma budget som Lund och Uppsala, men bara en tiondel av studenterna. Mycket av den tid som svenska forskare borde lägga på forskning, går istället till föreläsningar och seminarier på grundnivå. Det är ett resursslöseri, samtidigt som studenterna i många fall får oengagerade lärare som bara väntar på att få undervisningstiden överstökad och komma tillbaka till sitt arbetsrum.

En tydligare uppdelning, liknande den i USA, mellan grundutbildning och master- och doktorandutbildningar skulle höja kvaliteten på både undervisning och forskning. Flodström föreslår att högskolorna i högre utsträckning än idag fungerar som lärosäten för grundutbildning, nära knutna till universiteten. Medan universiteten kan lägga mer resurser på forskning.

Anders Flodström kommer också att driva opinion för mer resurser till humaniora och samhällsvetenskap, två utbildningsområden som idag är påtagligt eftersatta. Det är verkligen välbehövligt och jag hoppas att han håller sitt ord. Dessutom är han positiv till att ta fram rankinglistor över de svenska lärosätena, något som de svenska studenterna är i skriande behov av. Idag köper man grisen i säcken när man söker till svenska universitet och högskolor. Intagningspoäng är det enda som finns att gå på, något som kan vara missvisande. Det är inte alltid som den populäraste kursen också är den bästa.

Han verkar bra, Flodström. Synd att han tillträder nu, när jag redan är klar med mina universitetsstudier.