Sandbergs hörna

Kärlek och revolution - En romansvit

2026-02-25T19:48:00.017-05:00

Kärlek och revolution är en introspektiv och djupt personlig utforskning av kärleken och livets mening. De emotionella, filosofiska och ideologiska utmaningarna i centrum för Johans resa i en turbulent tid präglad av krig, terrorbalans och socio-politiska omvälvningar– bör locka läsare som dras till karaktärsdrivna, reflekterande berättelser.

En slags galenskap – Kärlek och revolution, första boken

Johans relation med Cecilia hade byggt på en gemensam övertygelse med rötter i revolutionsåret 1968 och Vietnamrörelsen. Men deras tro urholkas efter Maos död och utan den var de bara två människor i en lika grå som modern arbetarförort.

Johan återupptar sina studier samtidigt sin han jobbar på nattredaktionen till en Stockholmstidning. Cecilia börjar drömma om att starta familj och skaffa barn, men han förälskar sig hejdlöst i en annan kvinna, som dock inte besvarar hans känslor. Det sänder honom ut på en lång och ensam vandring genom sin egen privata Skärseld.

Mitt i allt detta dör Johans far vilket fördjupar hans existentiella kris. Han lämnar Cecilia och flyttar in hos sin mor för att stöda henne. Han lämnar politiken och satsar på sina studier, men hans själ fladdrar rastlöst. Detta är också det år då han fyller 30. En tredjedel av hans liv har gått. Vad ska han göra med resten? Han har kört fast.

Love and Revolution is an introspective and deeply personal exploration of love and the meaning of life. The emotional, philosophical, and ideological challenges at the heart of Johan’s journey—in a turbulent time of war, balance of terror, and socio-political upheavals—should resonate with readers drawn to character-driven, reflective narratives.

En slags galenskap anländer på Valentins dag...

2026-01-14T12:27:00.000-05:00

”...ty mina ögon sökte blott den kvinna

som stängde mina sinnen för allt annat.”

(Dante, Skärselden, Sång XXXII, s 275)

Johan återupptar sina studier i nationalekonomi samtidigt sin han jobbar på nattredaktionen till en Stockholmstidning. Cecilia börjar drömma om att starta familj och skaffa barn, men han förälskar sig hejdlöst i en annan kvinna, som dock inte besvarar hans känslor. Det sänder honom ut på en lång och ensam vandring genom sin egen privata Skärseld.

Mitt i allt detta dör Johans far vilket fördjupar hans existentiella kris. Han lämnar Cecilia och flyttar in hos sin mor för att stöda henne. Han lämnar politiken och satsar på sina studier, men hans själ fladdrar rastlöst. Detta är också det år då han fyller 30. En tredjedel av hans liv har gått. Vad ska han göra med resten? Han har kört fast.

Den första delen av romanen Kärlek och revolution kommer i februari att publiceras på Substack — som ebok, pocketbok och inbunden. Den kommer att följas av tre till.
Du kan finna dem på Amazon.com och lokala Amazon sajter.

BokREA hos Sandberg Features - Passa på!

2025-12-17T11:54:00.003-05:00

Pojken som vägrade dö - Om boken "Jag blandar solsken i färgen"

2024-12-17T07:30:00.001-05:00

Fem år gammal drabbades Harald Sandberg (1912-1983) av en dubbelsidig lunginflammation. Tre läkare i hans hemstad, Söderhamn, sa att det inget var att göra. (Detta var samtidigt som den ”spanska sjukan” drog över världen och dödade tiotals miljoner människor).

Harald överlevde, men sjukdomen skadade hans hjärta och han fick veta att det var osannolikt att han skulle överleva till sin tionde födelsedag. Han såg fram emot den dagen med skräck, men det var i stället hans far som dog den dagen, 39 år gammal.

Harald ville tidigt bli en konstnär, men en läkare sa att hans hjärta var för svagt för att han skulle kunna fortsätta skolan och föreslog att han skulle bli hårfrisör, vilket han gjorde och en dessutom blev en framgångsrik sådan, men han gav aldrig upp sin dröm.

“Jag blandar solsken i färgen” berättar om de första fyra decennierna av Harald Sandbergs liv, från hans födelse 13 augusti 1912 till slutat av 1955 då han förverkligat sin barndomsdröm. Han hade haft sin första utställning i Stockholm och en mycket framgångsrik utställning i Paris. Vid den tiden hade han också fört tre barn till världen tillsammans med sin hustru Constance.

“Jag blandar solsken i färgen” inkluderar en dagbok som Harald skrev under 1946 under en kritisk period av hans kamp för att bli konstnär. Den innehåller också två intervjuer som gjordes under de två sista åren av hans liv. Den innehåller också över 100 fotografier och illustrationer.

Boken författades av hans son Hans Sandberg.

Under de kommande månaderna ska jag publicera utdrag ur min bok på denna substsack - både texter och bilder - här och på min substack för boken.

Om du vill hitta boken på Amazon så kan du scanna QR koden nedan!

En bussresa till Indien (1974) -- Nu på Amazon

2024-09-03T13:41:00.009-04:00

Femtio år har gått sedan vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss på en 11 000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var den tredje september 1974 och jag var tre månader från 21. Med mig hade jag min flickvän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt tre och en halv månader långa äventyr. Så småningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och parkerade vid Centralens norra entré på bron över spårområdet.

Den svenska boken finns nu på Amazon som ebok, pocketbok och inbunden.

Kolla in min sida på Amazon: https://www.amazon.com/author/hans_sandberg

Om hur vi reste till Indien 1974

2024-08-22T04:00:00.003-04:00

Vi reste som privatpersoner, med lite pengar och utan social eller politisk makt. Vi var inga spioner, söndebud, handelsmän, vetenskapsmän, upptäckare, diplomater, eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien, och under tiden i Indien reste vi med tåg och bussar i lokaltrafik.

Varje slags sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du går till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, reser med stora grupper som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, kör, tar en buss, tåg, flygplan eller båt. Det är klar att vi skulle kunna vandrat eller cyklat från Stockholm till New Delhi, men det skulle ha tagit lång tid och varit riskabelt på fler sätt än ett.

Boken A Swede on the Hippie Trail kommer att publiceras på Amazon som en Kindle ebok, pocketbok och en inbunden bok.

En svensk på hippie rutten (1974)

2024-08-20T15:03:00.001-04:00

Om två veckor släpper jag min rikt illustrerade bok “A Swede on the Hippie Trail” på Amazon. Det är snart 50 år sedan jag och 40 andra unga svenskar klev på två bussar som skulle ta oss landvägen till Indien. Boken kommer både som en Kindle ebok, en pocketbok och en inbunden bok.

Med buss från Stockholm till New Delhi (1974)

2024-03-09T17:20:00.001-05:00

Svenskar på väg till Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

(Augusti 2014, reviderad i mars 2024)

Där stod jag och väntade på bussen som skulle ta mig på en 11.000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var tredje september och jag var nästan 21. Med mig hade jag min vän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt nästan tre och en halv månader långa äventyr. Såsmåningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och de parkerades vid Centralens norra entré på bron över järnvägsspåren.

Vi tog farväl, plockade upp packningen och äntrade Bill. Det fanns säten framtill, men sätena bak i bussen hade ersatts med spånskivor och tunna skummadrasser. Elisabeth och jag tog en säng på vänster sida och gjorde det så bekvämt som möjligt i det som skulle bli vårt hem under de kommande sex veckorna.

Jag hade med mig min stora, ljusblå och lätta Fjällräven ryggsäck. Min röda sovsäck var fastspänd vid nedre delen av ramen. Jag hade packat strategiskt och bara tagit med mig ett minimum av kläder och personliga tillbehör, ett par böcker, anteckningsböcker, en termosflaska, en vattenflaska av metall, malariatabletter och koltabletter för magsjuka. Mina två kameror, en Rollei 35 och en Nikon F med en blixt och två objektiv, 35 och 105 mm låg i en linneväska som jag köpt på Försvarets Överskottslager. Ryggsäckens sidfickor var fulla med 55 rullar film – 30 Kodak Tri-X, 10 Kodak Plus-X och 15 Kodachrome II dia film. Jag förvarade mitt pass och 400 dollar i American Express resecheckar i en nylonpåse under skjortan tillsammans med 100 dollar i kontanter.

Det var allt.

Jag hade inte något kreditkort. Vi hade inga mobiltelefoner för att inte tala om epost, web, WiFi, Skype eller Facebook. Det här var före MP3 och före Walkmans, eller Freestyle som de första portabla kassettbandspelarna kallades i Sverige. Vi fick nöja oss med radion i bussen och det bara om mottagningen var tillräckligt bra.

Världen var analog på den tiden.

Vår resa till och i Indien 1974.

Resans första morgon. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Någonstans i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Det har gått femtio år sedan jag klev på den bussen och när jag blickar tillbaks frågar jag mig själv: Vad var det jag tänkte?

Men sanningen är att jag inte tänkte. Jag var ung och hade inte en tanke på att något skulle kunna hända mig och min vän. Och det hela var förresten hennes idé. Hon hade hört talas om en kille från hennes hemstad Sundsvall som tog folk till Indien för ett väldigt billigt pris.

Idag undrar jag vad jag skulle sagt om mina två söner hade velat ge sig ut på en sådan resa när de var 20? Det får mig att fundera på mina föräldrars roll. Jag kan inte komma ihåg att de varnade mig eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.

Dessutom var detta inte min första resa. Jag lärde mig gå i Frankrike på min familjs första bilresa till Bretagne och södra Frankrike. Det var 1954 och jag var knappt ett år gammal. Det var jag, min äldre bror Ingemar och mina föräldrar och vi åkte i en Citroën B11 som drog en liten röd och gul husvagn. 1958 åkte familjen, som nu också inkluderade min lillebror Jan, Europa runt i en Volkswagen Beetle (eller asfaltsbubbla man sa då), som på något sätt rymde två vuxna, tre barn, ett tält och en sandsäck i lastutrymmet under huven framför vindrutan (motorn satt ju längst bak på folkan). Sandsäcken skulle hindra bilen från att blåsa av autobahn om sidvindarna blev för starka. 1967 tog de med oss på en sju veckors resa i en Opel Karavan som drog en ny husvagn vilken pappa bytt till sig mot en oljemålning. Vi körde genom Tyskland till Paris och sedan över alperna via Route Napoleon till Menton på franska Rivieran.

Våren 1948 äntrade mina föräldrar en liten lastbåt för en två veckors sjöresa från Varberg på västkusten till Paris via Rouen. Det var bara två och ett halvt år efter andra världskrigets slut och Europa låg fortfarande i spillror. Pappa skrev i sin dagbok om det kusliga i att se rostiga och söndersprängda fartyg i floden Seine när båten närmade sig Rouen. Efter en månads studier och besök på konstmuseer och gallerier i Paris fortsatte de med tåg till Schweiz och sedan ner till Italien.

Mina far och morföräldrar hade plockat upp sina rötter och startat om på nya platser. Min mormor, vars make övergett henne och deras åtta barn, uppmuntrade 1946 två av sina sju överlevande barn att flytta till Amerika. Mamma sa att mormor inte ville att hennes enda son skulle bli inkallad om det vart krig igen. Och sedan har vi den miljon svenskar som utvandrade till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är möjligt att de var rädda, men de lät inte rädslan stoppa dem. Vad tänkte de? Kanske tänkte de inte alls, precis som jag när jag var 20. De gick helt enkelt ombord.

Att ta en buss från Europa till Indien var en av de saker man kunde göra i mitten på 1970-talet.

Vi var en blandning av studenter, sjuksköterskor, arbetare, lärare och unga människor på jakt efter sin identitet, eller helt enkelt nyfikna på världen. Vi var inte hippies även om några pratade om att sitta på ett hustak i Nepal och röka brass. Resan var helt enkelt en resa, ett tillfälle som erbjudit sig och som vi tog, men vi var också en del i en växande ström av européer och amerikaner som reste landvägen till Afghanistan, Indien och Nepal. Den kanadensiska reseberättaren Rory MacLean skrev i sin bok “Magic Bus – On the Hippie Trail from Istanbul to India” (2006) att Afghanistan fick ta emot 90.000 besökare per år i mitten på 1970-talet. De flesta skulle fortsätta till Indien och Nepal.

The Hippie Trail. Namnet framkallar associationer till den mytomspunna Sidenvägen, vilken attraherat äventyrare, spioner och upptäcktsresanden i början på 1900-talet, men i själva verket varken varit en väg eller haft så mycket med siden att göra som namnet antyder. Det var den tyske geografen Ferdinand von Richthofen (Sven Hedin var en av hans studenter) som 1877 kom på namnet “Seidenstraße” medan han undersökte förutsättningarna för en järnväg mellan Tyskland och Kina. Det fanns emellertid aldrig någon väg som sträckte sig från Istanbul till Kina, utan det var en serie av handelsrutter över land eller hav där handelsmän, diplomater, upptäcktsresande, banditer, krigare och pilgrimer hade färdats under två, kanske tre tusen år. Marco Polo kände inte till någon Sidenväg och det gjorde inte heller den nestorianska munken och diplomaten Rabban Bar Sauma som även han reste på 1200-talet, fast i den motsatta riktningen, från det vi idag kallar Beijing till Jerusalem, Bagdad, Sicilien, Rom, Paris, Bordeaux och Genua innan han slog sig ned i Bagdad.

Landrutterna från Europa till Asien förlorade sin betydelse när Ming-dynastin blockerade utrikeshandeln och med de europeiska upptäckterna av nya sjövägar till Asien på 1500-talet. Geopolitik och ett ökande intresse för olja och naturgas skulle emellertid göra området hett på 1800-talet, men inte så mycket för handel som för stormaktsintriger (”the Great Game”) mellan de brittiska och ryska imperierna, vilka kämpade om inflytandet över Persien (Iran) och Afghanistan.

När den brittiska äventyraren och författaren Robert Byron reste genom Persien och Afghanistan 1933-34 fann han Sidenvägen i ett sorligt skick med försvinnande vägar och förfallna broar (“The Road to Oxiana,” 1937). Och Jan Myrdal målade ett kvartssekel senare en liknande bild i sin bok “Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan” (1960, titeln ändrades i senare upplagor till "Resa i Afghanistan") och i “Gates to Asia – A Diary from a Long Journey” (1972). Böckerna bygger på en serie resor han gjorde i en Citroën 2CV (Lillcittra) tillsammans med sin hustru Gun Kessle.

Många i den första efterkrigsvågen av Indienresenärer som tog landvägen var inspirerade av existentialisterna och beatnikpoeter och författare som Allen Ginsberg och Jack Kerouac, men denna våg var bara en rännil jämfört med den andra som började i slutet på 1960-talet och nådde sin höjdpunkt under den tid vi åkte österut genom Turkiet, Iran och Afghanistan. Denna våg var bredare, mer diversifierad och bestod till en stor del av ungdomar som vuxit upp i skuggan av de sociala och kulturella upproren på 1960-talet och det tidiga 1970-talet, en era av rock & roll, sexuell frigörelse, Vietnamkriget, majrevolten i Frankrike 1968 och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 21 augusti samma år.

Under allt detta – åtminstone i Västeuropa och Nordamerika – fanns en jakt på något annat, en protest mot föräldragenerationens nervösa konformism och materialism. Många unga hade gått med i politiska rörelser och anti-krigs kampanjer, medan andra vände sig inåt, experimenterade med droger, alternativa religioner och meditation. The Beatles upptäckte transcendental meditation 1966-67 och besökte Maharishi Mahesh Yogi i Indien i februari 1968. Det dröjde sedan inte länge förrän Indien svärmade av ungdomar från Europa och Amerika.

Jag tvivlar på att någon av oss som åkte med Bill och Bull hört talas om Beat generationen, men vi kände till hippierörelsen. För mig var Indien en social och politisk utmaning snarare än en ett existentiellt problem. Det är sant att jag också gått omkring i Jesussandaler i nionde klass och kallat mig ”mods,” som ju var vad man då kallade långhåriga unga män som gillade rockmusik. Men jag såg mig aldrig som hippie, vilket var ett begrepp som jag förknippade med en apolitisk livsstil präglad av droger och navelskådande. Jag var politiskt aktiv långt ute på vänsterkanten och såg Indien som ett fattigt samhälle med extrema sociala och ekonomiska kontraster; ett land som plundrats av de brittiska kolonisatörerna och nu hölls nere av västerländsk imperialism, religioner och kastsystemet.

Vi hade tur som reste när vi gjorde det, för hippierutten skulle snart stänga, eller i varje fall bli extremt farlig efter den pro-sovjetiska kuppen i Kabul i april 1978 och den fundamentalistiska islamiska revolutionen i Iran. När vi reste genom Afghanistan var läget fortfarande ganska lugnt trots att Mohammad Daoud i juli 1973 störtat sin kusin och svåger Mohammad Zahir Shah, som varit kung i Afghanistan sedan 1933.

Före Inter-Rail kortet, som gjorde Europas järnvägsnät tillgängligt för en billig slant, liftade ungdomar kors och tvärs genom Europa. Själv liftade jag 400 km för att besöka en tjej som jag träffat i mars 1972 på färjan tillbaks från Leningrad (idag Sankt Petersburg) och sommaren 1973 liftade jag 350 km från Kalmar till Köpenhamn, som var startpunkten för en månadslång resa runt Europa med tåg. Pappa gav mig en lift från vårt landställe på norra Öland till en påfart till E4:an utanför Kalmar där jag satte upp tummen.

Resan 1973 hade inget mål och jag åkte ensam eftersom mina vänner backat ur. Med mig hade jag mitt pass, mitt Inter-Rail kort som kostat mig 400 kronor, resecheckar, min ryggsäck och min Nikon F. Resan skulle ta mig till Rom och Venedig och sedan tillbaks norrut och västerut längs Frankrikes sydkust till La Rochelle på Atlantkusten. Där tog jag färjan till Île de Ré och spenderade sedan en vecka liftande mellan sju små städer på ön i hopp om att möta tjejen jag träffat på båten från Leningrad. Hon hade gjort slut per telefon när jag låg i lumpen, men fortsatte uppmuntra mig och innan jag gav mig iväg på min resa hade hon föreslagit att vi skulle träffas på Île de Ré. Hon dök aldrig upp och det kanske var lika bra det. En dag fick jag lift med en kammarorkester och blev inbjuden att middag hemma hos familjen till en av medlemmarna. Från La Rochelle fortsatte jag till Paris och sedan Calais där jag tog färjan till Dover och sedan spenderade en vecka med att åka runt i England och Skottland innan jag återvände till Sverige. Jag reste med ungdomens planlöshet och lät vägen visa mig vägen

Från början hade jag tänkt göra en andra resa med Inter-Rail den sommaren, men pengarna räckte inte, så jag tog ett jobb som arbetare på Standard Radio. Jobbet bestod i att doppa kretskort i en serie syrabad. Lönen var bra, men det monotona arbetet gav mig ryggont och jag slutade efter ett par månader och beslöt mig för att börja plugga istället. Radja, en vän från gymnasiet, föreslog att vi skulle läsa vid Uppsala Universitet eftersom han tyckte att det var trevligare än Stockholms Universitet som var inhyst i sex iskallt blå kontorsliknande byggnader. Jag anmälde mig till statskunskapen och lyckades få ett studentrum på Rackarbergsgatan 44, fem minuters promenad från universitetet. Radja, vars pappa förresten var från Indien, beslöt sig när allt kom omkring för att skriva in sig vid Stockholms Universitet.

Det var under en tur för nya studenter som jag fick syn på Elisabeth. Vi leddes runt på Universitetet och Skytteanum, en 1700-talsbyggnad med ekbalkar i taket som var hem till den statsvetenskapliga institutionen. Hon hade ett vackert ansikte och långt, mörkbrunt hår – och viktigast av allt, hon besvarade mina blickar. I april hade vi beslutat att åka buss till Indien.

Biljetterna var billiga, 2.300 kronor per person – och det faktum att vi sov på bussarna besparade oss kostnaderna för att bo på hotell, men vi måste fortfarande förbereda oss för resan, köpa film och annat som vi behövde, ha pengar för lokala resor, mat och boende efter att bussarna anlänt till New Delhi. Och det var pengar som vi inte hade, så vi gick ner till Arbetsförmedlingen i Uppsala och kollade in deras listor. Det fanns en massa jobb i vårdsektorn, men de betalade dåligt och vi hade bara sommaren på oss för att spara. Till slut hittade vi en pärm från Farmek, ett kooperativt slakteri som hade en stor anläggning och betalade bättre än sjukhusen, så vi besökte fabriken som låg nära stan och fick var sitt jobb efter att ha klarat av varsin tvåtimmars intervju. Under de kommande tre månaderna jobbade vi på ackord och tjänade ungefär 17 kr i timman. Det var ett hårt jobb, men vi stod på oss och tjänade in de pengar vi behövde.

Jag, 1974.

Det fanns åtminstone en till orsak till att vi gav oss iväg på ett sådant äventyr. Jag har inget minne av att jag var rädd för särskilt mycket när jag växte upp i Sverige. Jag kände mig trygg och det gällde större delen av världen. Det enda ställe som var skrämmande var Amerika, som föreföll att vara ett väldigt våldsamt ställe där både presidenter och vanligt folk sköts ned på gatan. Det mesta av den rädslan försvann när jag flyttat till Amerika, men på någon nivå känner jag mig fortfarande tryggare i Europa. Sverige var ett litet och relativt homogent land på 1960- och 1970-talet och svenskarna var generellt sätt öppna för att utforska världen. Det relativt homogena svenska samhället gjorde det också mindre viktigt för föräldrar att kontrollera vilka deras barn lekte med eller gick ut med. När jag jämför mina erfarenheter från USA med mina vänners i Sverige, så noterar jag att deras barn ger sig av på egen hand mycket tidigare och utan att föräldrarna oroar sig särskilt mycket jämfört med amerikanska föräldrar. Tonårspojkar och flickor sticker på långa resor till Australien, Kalifornien, Brasilien och Spanien som om det var ingenting. Är det därför att de bor i ett litet och förhållandevis fridfullt ställe eller att deras föräldrar tillhör min generation som växte upp efter 1968, en tid då våra föräldrar förlorat det grepp om samtiden de förvärvat efter andra världskriget?

Jag vet inte riktigt.

1974. Det var året då ABBA vann Melodifestivalen, en händelse som folk flest i världen minns mycket bättre än en viktigare men inte lika spektakulär händelse som inträffade på en supermarket i Troy i delstaten Ohio när den första produkten scannades med en streckkod. I maj detonerade Indien sitt första kärnvapen som var döpt till den ”Leende Buddhan.” Militärjuntan i Grekland (som kommit till makten genom en kupp 1967 och backades av USA trots att den ägnade sig åt omfattande och systematisk tortyr) initierade en statskupp på Cypern i juli, vilket resulterade i en turkisk invasion, ett grekiskt fiasko som snabbt fällde diktaturen. I USA avgick president Nixon för att undvika att ställas inför riksrätt (impeachment) till följd av Watergateskandalen. Vietnamkriget rasade fortfarande och vi hade ingen aning om att kriget snart skulle vara över. Kina var på denna tid fullt sysselsatt med en intensiv ideologisk kampanj mellan två 2.000 år gamla tankeskolor – konfucianer och legalister – en kampanj som i själva verket dolde en maktkamp initierad av Maos hustru Jiang Qing och hennes tre radikala partners i de ”fyras gäng”.

Nu skriver vi augusti 2014 och jag försöker lista ut vad mitt yngre jag gjorde och tänkte; en uppgift som kräver ett avsevärt grävande – intellektuellt, emotionellt och sakligt. Det är som en arkeologisk utgrävning av den själ som en gång var jag. Det är inte något lätt arbete, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket som jag skulle vilja komma ihåg. Jag kan inte spela tillbaks filmen och se den igen. Det finns vissa saker och händelse som jag kommer ihåg eftersom de hakat på någon mental struktur eller var tillräckligt dramatiska eller exceptionella för att förstärka den synaptiska kopplingen. Men merparten av vad vi ser och gör verkar lagras på ställen där nästa våg, eller vågen efter den, sköljer bort dem. Följaktligen måste jag förlita mig på dokument och artefakter, precis som historiker och arkeologer gör.

Mitt grävande började med ett letande efter tre stora kartor, en över Europa, en över Mellanöstern och en över Indien. Jag hade markerat bussens färdväg med en tuschpenna, men jag kunde bara hitta Europakartan. Sedan läste jag om de två svarta anteckningsböcker i vilka jag gjort anteckningar från böcker och tidningar jag läst och även fört dagbok, men liksom många andra dagböcker var mina fyllda i omvänd proportion mot hur mycket som hände och hur bra jag mådde. Lägg därtill ett par brev hem som min mor hade sparat och gav till mig efter min fars död 1983.

Mitt viktigaste redskap för att komma ihåg skulle bli de fotografier jag tagit under resan, men jag måste först scanna in dem i datorn, så jag investerade i en ny flatbäddsscanner med avancerad programvara och en filmadapter för papperskopior, negativ och diabilder. Det var fortfarande en arbetsam process eftersom mina färgdian var monterade i glasramar, men min nya scanner gjorde jobbet lite lättare. Det där med glasramarna berodde på att jag en gång läst i en fototidning att glasramar skyddade bilderna från damm och repor, vilket är sant. Artikeln sa däremot inte att glaset över decennierna samlade på sig damm, fett och oljor, vilket nu tvingade mig att ta isär varenda diaram, lyfta ut diapositivet och montera det i en ram utan glas.

Sedan var det dags att sortera och numrera bilderna jag scannat in. Varje bild måste bedömas, retuscheras, damm avlägsnas, repor repareras, skuggor lättas upp, överexponeringar dämpas och färger korrigeras. En av de tuffaste sakerna att göra var att organisera de digitaliserade bilderna. Jag hade märkt mina färgdian med små runda nummerlappar, men de sa inget om var bilderna tagits. Det inte gjorde så mycket för den första delen av resan eftersom det var lätt att se om ett foto var från Dubrovnik, Istanbul eller Herat, men det var inte lika enkelt med diabilderna från Indien.

Det fanns tillfällen som var riktigt frustrerande och där jag inte kunde komma på var jag tagit en viss bild. Jag hade till exempel en serie bilder av en karavan som passerade framför ett gammalt fort. Jag visste att jag tagit bilderna mellan Kabul och Kandahar, men kunde trots det inte lokalisera fortet. Jag besökte mitt lokala bibliotek och ett par välsorterade bokhandlar på jakt efter bilderböcker eller åtminstone en guidebok, men de hade inga sådana. Jag letade också efter bilder från Afghanistan på webben och använde Google Earth för att flyga virtuellt på låg höjd över vägen vi följt och tittade i alla riktningar, men ingenstans kunde jag hitta något som liknade fortet. Jag postade också bilder på Facebook i hopp om att mina vänner som varit i Afghanistan relativt nyligen skulle känna igen det, men de sa att de flugit mellan städerna eftersom vägarna var farliga. Jag provade också Facebooksidan ”The Afghanistan I Know,” där en man föreslog att det var fortet i Ghazni och postade en bild han tagit på 1960-talet. Men mina bilder matchade inte Googles satellitbilder av det fortet. Några veckor senare fick jag emellertid ett meddelande från min vän Per Åhlström som bor i Pennsylvania på andra sidan Delawarefloden, ungefär en halvtimma från Princeton Junction i New Jersey där jag bor. ”Det ligger i Qalat i Zabulprovinsen,” skrev han lite kryptiskt. Skälet till att han visste det var att hans styvson varit stationerad där och omedelbart känt igen fortet från mina bilder.

Mitt första minne från resan var från den första morgonen efter att vi kommit iväg och det vara bara tack vare mina bilder som jag kom ihåg det. Bussarna var parkerade vid en landsväg i Danmark och vi använde vatten från plasttankar för att borsta våra tänder och ansikten. Vi måste rimligen ha käkat frukost innan vi fortsatte till Tyskland, men det minns jag inte. Mitt nästa minne, också det framkallat av ett foto, är inifrån en stor ölhall, troligen i München och nästa kommer från den österrikiska staden Villach där jag klagade högljutt på bruten tyska över Elisabeths kycklingrätt där kycklingen serverats blodig.

Efter Villach kom Ljubljana som idag ligger i Slovenien, men det här var femton år före Sovjetunionens kollaps och Jugoslaviens splittring. Josip Broz Tito, som lett motståndsrörelsen mot Hitlertysklands ockupation och sedan kämpat emot Stalins agenter och militära hot, var fortfarande vid makten. Jag klagade i min anteckningsbok över att det var svårt att följa med i politiken eftersom man bara då och då kunde komma över engelskspråkiga nyhetstidningar, men hade i varje fall hört om en konspiration mot Tito och att Sovjet manövrerade i bakgrunden för att få en mer vänskapligt inställd regering.

Jugoslaviens ekonomiska system var en oortodox blandning av kapitalism och socialism. Det var ett fattigt land som tillät arbetare att söka jobb i andra länder. Det var också relativt öppet mot Västvärlden och turister välkomnades. Jag noterade i min dagbok att de sålde Coca Cola och pornografiska tidningar i tidningskioskerna, samt att en biograf i Ljubljana visade ”Goldfinger.”

Opatija, en liten stad vid kusten strax norr om Rijeka, var vår första stopp vid Adriatiska havet. Det var morgon och jag passade på att fotografera livet i fiskehamnen där kunder inspekterade dagens fångst som fiskarna var i full färd med att lossa från sina båtar. Snart fortsatte vi söderut längs en väg som slingrande sig genom ett torrt och klippigt landskap som ibland såg helt dött ut. På avstånd såg vi de dinariska alperna sväva i blå dimma. Temperaturen i bussen var 38°.

”När vi närmar oss Dubrovnik blir landskapet grönare och friskare. Vi förälskar oss i den vackra gamla staden och vandrar omkring i de trånga gränderna. På kvällen hamnar vi på ett diskotek inrymt i den tjocka stadsmuren nere vid hamnen. Det kryllar av ungdomar. Tuffa killar i tajta kläder skakar till ljusblixtarna från discolampor i trånga, rökiga och mörka rum. De sminkade tjejerna kämpar för att fylla sina roller som underdåniga sexobjekt, men de flesta får inte plats eller törs inte dansa, utan sitter halvfulla och glor. Precis som hemma,” skrev jag i min dagbok.

Vi lämnade kusten strax norr om Albanien och körde inåt landet över Titograd och Skopje. Den senare en mycket gammal stad som förstörts under jordbävningen 1963. Vi stannade bara på några få ställen i området, som nu ingår i Republiken Makedonien. När vi sedan kom in i Grekland välkomnades vi av bouzoukimusik i bussens högtalare.

Vår nästa anhalt var Thessaloniki, Greklands andra stad. Vi parkerade bredvid en gatumarknad där stadiga slaktare i vita förkläden svängde köttyxorna så att man nästan kunde känna det i luften när stålet träffade styckbänkarna. Köttstycken, kalkoner och höns hängde i rader framför de små butikerna. En kakafoni av ljud studsade mellan väggarna när de ropade ut sina varor och priser. På ett kafé satt män av olika ålder, endast män, medan en svartklädd äldre kvinna skyndade förbi med ett bröd i handen. Folk var vänliga och frågade var vi kom ifrån och vart vi var på väg. De sken upp när de hörde att vi svenskar och inte amerikaner, men deras leenden försvann när jag sa att vi var på väg till Istanbul. En slaktare visade med handen att turkarna skulle hugga huvudena av oss. Istanbul är ett farligt ställe, sa de.

När vi körde österut från Thessaloniki var det som att vi tog flera steg ned på den socio-ekonomiska trappan. Asfaltsvägarna ersattes av grusvägar och vi passerade genom små byar med beslöjade kvinnor, åsnekärror och minareter. Folk tittade nyfiket på våra bussar som hade avancerat i status och inte alls såg så illa ut.

Det slumpade sig så att jag besökte Istanbul sommaren 2014 – denna gång på kryssningsfartyget MS Nieuw Amsterdam. Vi hade passerat Dardanellernas trånga sund och fortsatt över Marmarasjön för att så småningom närma oss det väldiga stadslandskap som idag brer ut sig på Istanbuls europeiska såväl som asiatiska sida. Det dröjde länge innan vi kom så nära att vi kunde skönja den gamla staden med dess moskéer och minareter.

Kontrasten kunde knappast ha varit större jämfört med mitt första besök. Då satt vi längst fram i bussen stirrande på vägen som klättrade uppför kullar bara för att sjunka ned i dalgångar, alltmedan bebyggelsen tätnade. Så passerade vi plötsligt ett krön bakom vilket vi kunde se den enorma staden bre ut sig framför oss. Den sista biten in mot Istanbul var som en malström med allt tätare trafik, mestadels stora amerikanska bilar från 1950 och 60-talen. När vi väl var inne i centrum upplevde vi staden från gatuplanets perspektiv. 2014 anlände vi till Karaköy-terminalen alldeles vid Galatabron och jag och min familj kunde i lugn och ro överblicka staden från våra balkonger på nionde däck innan vi gick i land.

Men det var mer än det fysiska perspektivet som gjorde resan 2014 väldigt olika den jag företog mig fyra decennier tidigare. Jag var nu inte längre ung, utan reste med min hustru och mina söner som vuxit upp till unga män. Med mig hade jag Rick Steves guidebok som gav oss en lika initierad som detaljerad bild av Istanbul. Vi hade också hyrt en professionell guide, Lela, som guidade oss runt i den gamla staden och hade kunniga svar på våra frågor. Jag hade också ägnat åtskilliga timmar åt att följa en lång föreläsningsserie som jag laddat ned till min mobiltelefon. Den gav mig en rejäl bakgrund om Istanbuls historia och dess viktiga historiska byggnader. (The Great Tours: Greece and Turkey,from Athens to Istanbul, av professor John R. Hale, University of Louisville, The Teaching Company, 2011.)

"A danger of travel is that we may see things at the wrong time, before we have had an opportunity to build up the necessary receptivity, so that new information is as useless and fugitive as necklace beads without a connecting chain." (The Art of Travel, Alain de Botton, New York, 2002.)

Intellektuellt var jag redo denna gång, men hade tyvärr inte mycket mer tid än 1974. Fast så är det väl ofta med resor; man hinner bara med en bråkdel av det man vill.

När vi anlände till Istanbul kunde vi väldigt lite om Turkiet, hade inga guideböcker och inte råd med någon guide, fast vi hade tur och träffade några studenter som visade oss runt. De hade förstås ett sidointresse, att locka oss till familjens klädesaffär, men det gjorde inte så mycket eftersom de var väldigt generösa med sin tid och stolta över att få visa upp sin stad.

En annan skillnad mellan då och nu var informationstekniken. Våra mobiltelefoner gav oss access till Internet varhelst vi lyckades komma in på ett WiFi-nät. Jag hade en liten, men avancerad digital kamera och behövde aldrig fundera på hur många rullar film jag hade kvar. Våra mobiltelefoner dubblerade dessutom som digitala kameror. Så fort vi hade WiFi kunde vi lägga upp våra bilder på Facebook och skicka epost och meddelanden varför vi stod i ständig kontakt med familj och vänner. 1974 var det flygpostkuvert och frimärken som gällde.

Gatuscen från Istanbul. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Istanbuls gamla stad sedd från fartyget. Foto: Hans Sandberg, 2014

Topkapi, Hagia Sophia och den Blå Moskén. Foto: Hans Sandberg,2014.

Not. Denna text är ett utdrag ur en kommande bok om min resa med buss till Indien 1974.

Copyright: Hans Sandberg, Augusti 2014

Ett besök i Gazar-Gah utanför Herat (1974)

2024-02-24T13:42:00.003-05:00

Vi tog också en hästdroska, en gaddi, en halvmil längs en grusväg i riktning mot bergen i nordost för att besöka ett mausoleum i Gazar-Gah tillägnat sufipoeten Khajah Abdullah Ansâri från Herat. Han levde 1006-1088. Minnesbyggnaden uppfördes under timuridernas tid.

Vi åkte gaddi till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Vägen till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Khajah Abdullah Ansâris
mausoleum i Gazar-Gah.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Mausoleet i Gazar-Gah sett från andra sidan.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Under vårt besök i Gazar-Gah, utforskade vi en del bakgator och träffade vänlig männsikor som var nyfikna på oss främlingar.

Bakgator i Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.

1968 - Året då vi föddes på nytt

2024-02-19T23:19:00.006-05:00

Stockholm i augusti 1968. En demonstration mot
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.
Foto: Hans Sandberg

Året 1968 tog oss med storm, särskilt oss tonåringar. Vi hade väckts till medvetande om världens orättvisor och nu blåste förändringens vindar. Vi följde nyheterna om Vietnamkriget, majrevolten i Paris, de svartas proteströrelser i USA och invasionen av Tjeckoslovakien. Och vi drog ut på stan för att protestera.

Vi var pånyttfödda även om vi inte trodde på Gud. Jag hade förlorat min barnatro när jag var åtta år gammal. Jag förbannade Gud och gömde mig sedan under kudden, men ingenting hände. Så enkelt var det att genomskåda det övernaturliga, men det var annorlunda med människan Jesus. Jag minns att vi läste böner och sjöng psalmer på morgnarna och tackade Gud för maten vid lunchtid. Det måste ha varit på lågstadiet. Vi hade en illustrerad blå lärobok som berättade om hur den tolvårige Jesus debatterade med de lärde i templet och hur han som vuxen födde de fattiga när fiskarna kommit in med sin fångst. Kanske mest av allt minns jag hur han drev ut månglarna från templet.

Steget från Jesus till Marx var inte så långt som man kanske skulle kunna tro. Det är kanske ännu svårare att förstå här i USA, där religiösa sekter växte under konkurrens med andra trosriktningar och tolkningar. Kristendomen var störst på den religiösa marknadsplatsen, men den kom att domineras av en gren som drog snäva cirklar runt de grupper som omfattades av den broderliga kärleken. Det var en kristendom som deltog i eller blundade för folkmordet på den ursprungliga befolkningen, för slaveriet, kvinnoförtrycket, rasism och lynchningar, exploatering och imperialistiska krig. Det är sant att det fanns andra grenar som slogs mot slaveriet och för jämlikhet och mänskliga rättigheter, både före och efter Martin Luther King Jr., men den mest högljudda grenen var den som idag tar Trump som sin frälsare.

Vi som väckts under åren kring 1968 hade faktiskt mycket gemensamt med den tidiga kristna kyrkan och senare folkliga väckelserörelser. Den kristna amerikanska socialisten och teologen David Bentley Hart ställde nyligen frågan om inte de första kristna i själva verket var kommunister. De sålde sina ägodelar och delade upp det de hade kvar så att alla hade vad de behövde. Resten ägdes kollektivt. De föraktade den privata äganderätt som i många moderna kyrkor ersatt den gyllene regeln.

“Den store Johannes Chrysostomos gjorde ofta uttalanden om rikedom och fattigdom som får Karl Marx och Michail Bakunin att låta timida och konservativa. För honom finns det bara en mänsklig egendom som tillhör alla och de som behåller mer för sig själva än det absolut nödvändigaste är banditer och avfällingar från den sanna kristna läran om välgörenhet.”

(Are Christians Supposed to Be Communists?, David Bentley Hart, New York Times, 4 november 2017)

Marx var kanske inte lika radikal som Chrysostomos, men han delade de första kristnas dröm om ett jämlikt samhälle. Han lånade ord från det Nya Testamentet när han 1875 skrev att framtidens samhälle kommer att “skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”

Kanske var det ingen slump att vi lät håret växa och gick i Jesussandaler. Den värld jag växte upp i hade formats efter andra världskriget och spruckit under inverkan av Vietnamkriget och revolterna 1968. I sprickorna växte frågor som den äldre generationen och samhället inte kunde svara på, frågor som var särskilt uppskakande för oss unga. Mark Lilla, en amerikansk författare och professor, beskrev processen i en personlig essä år 2005. Han hade växt upp som katolik i Detroit på 1960-talet, blivit ateist vid tretton års ålder bara för att upptäcka Bibeln efter att ha gått på en kristen rockkonsert. Han blev omvänd efter en natt med det Nya Testamentet och fann sig snart bland en grupp pånyttfödda kristna.

“Den här gruppen fungerade som min andra familj under high school i det tidiga 1970-talet. Jag tillbringade de flesta kvällarna vid bönemöten eller med att lära mig spela gitarr, eller helt enkelt sitta på någon sliten matta i deras vardagsrum med öppna Biblar i våra knän. Det var ett rullande teologiskt seminarium ägnat åt att tolka det bibliska budskapet, liksom ett öppet psykoterapimöte där vi hjälpte varandra hantera vad det betydde att vara pånyttfödd.”

(Getting Religion, Mark Lilla, New York Times
Sunday Magazine, 18 september 2005)

Han beskrev hur Bibeln blev den enda vägen för honom som 14-åring.

“Det var då jag upptäckte Bibelns märkliga nya värld. Den upptäckten skulle ha kunnat lett mig till andra böcker, men det fanns ingen som kunde leda mig till den vägen. Så Bibeln blev min enda port till idéernas värld — idéer om moral, rättvisa, kosmologi, psykologi, eskatologi, mortalitet. Bibeln reste alla dessa viktiga frågor, frågor som vagt formades i min ungdomliga själ, men som nu gavs form och kontur. Och som förstås besvarade dessa frågor.”

För oss unga revolutionärer var Kapitalet vår Bibel och Maos Lilla Röda vår Lilla Katekes. Vi satt också i cirklar med de allt förklarande böckerna i våra knän. Lilla skrev i sin artikel att “alla tonåringar är dogmatiker; en tonåring med en Bibel är helt enkelt en mer intensiv tonåring” och berättade hur han brukade vandra omkring i skolan med en Bibel i högsta hugg på jakt efter synd och andligt förfall, givetvis övertygad om att han gjorde sina offer en tjänst. Själv brukade jag gå omkring med Maos Lilla Röda i högsta hugg på jakt efter borgerliga idéer.

Med tiden stelnade våra passioner runt Maos version av marxismen-leninismen. Den blev vår dogma och Beijing blev vårt Jerusalem, precis som Mecka, Paris, Washington och Moskva varit för tidigare generationer.

Så länge Mao levde var det relativt lätt att hålla fast vid den ideologiska kursen. Han var en slags levande Gud och hade inte dragit sig för att släppa loss en syndaflod mot det parti han grundat. Men tio år in i kulturrevolutionen började det komma motsägelsefulla signaler från Mittens Rike och Maos möte med Nixon följdes av teorin om tre världar som i praktiken ersatte den revolutionära klasskampen med en internationell allians mot de två supermakterna. Reaktionärer och brutala diktatorer sågs nu som allierade i kampen mot den sovjetiska socialimperialismen. Och när Deng Xiaoping etablerat sig som Kinas ledare ett år efter Maos död lades kursen om ännu mer radikalt. Kinas bönder fick nu sälja sitt överskott på fria marknader och utländska företag välkomnades till ekonomiska frizoner.

Och som om inte det varit nog, invaderade Vietnam Kampuchea i slutet av 1978 och tillsatte en lydregim vilket fick Kina att invadera Vietnam i februari 1979. Enligt Deng ville Kina “lära Vietnam en läxa.”

Vi förstod det inte med en gång, men det var början på slutat för maoismen. Vi gjorde vårt bästa för att reparera den brustna ideologin, men varje gång vi trodde att vi fått bitarna på plats föll pusslet sönder igen. Allt var nu öppet för debatt. Vi hade predikat att krigen berodde på kapitalismen och imperialismen, men hur kunde man då förklara vad som hände i Indokina? Och om Maos kulturrevolution inte kunnat hindra socialismen från att urarta — fanns det överhuvud taget någon garanti? Vi var övertygade om att proletariatets diktatur var demokrati för folket och en tillfällig diktatur över de forna förtryckarna, men hade inte kulturrevolutionen varit just ett förtryck av folket?

För en sjutton-åring var det lätt att leva för revolutionen. Det kändes meningsfullt att gå på möten, sälja tidningar och leda studiecirklar. Den trötthet man kände när man kom hem från ett långt arbetspass var inte löneslavens trötthet, utan kämpens stolta trötthet. Det som andra såg som osjälviska uppoffringar var för den troende ett nyttigt nöje. Men när tvivlet gjorde sig kännbart började de ständiga mötena och tunga uppdragen kännas som just uppoffringar vilka kolliderade med andra intressen.

“… besvärjelsen som förvandlat kostnader till förmåner kommer att brytas och den mer normala kostnadskalkylen kommer att göra sig påmind… Medborgaren kommer därför känna att han överansträngt sig och satsat alltför mycket på politiken och att det är dags att brutalt skära ned på detta arbete.”

(Albert O. Hirschman, Shifting Involvements, 1982, s 126)

Vi hade emellertid investerat så mycket i den revolutionära kampen att vår första reaktion blev att stå på sig och kämpa hårdare än någonsin. Och om någon kamrat slackade ryckte vi andra in. Vi läste och debatterade ännu mer i vårt sökande efter en korrekt analys och den rätta vägen framåt. Vi tillbringade nästan all vår tid på möten och kampanjer, varför vi inte såg mycket av våra familjer, vänner och pojk- eller flickvänner.

Det hade gått ett decenium sedan 1968 och revolutionen vi drömde om kom aldrig. 1960-talets kulturella revolutioner och proteströrelser hade följts av en reaktion som gav oss Reagan och Thatcher.

I stället för att rädda världen gällde det nu att satsa på sig själv.

Vi försökte i det längsta hålla fast vid vår tro, men i längden gick det inte att undfly verkligheten.

En del bytte sida och blev konservativa, många sökte sig till socialdemokratin, medan andra försökte hantera sin besvikelse. Och åter andra skulle brottas med att förstå vad som hänt.

Affischer i Stockholm. Foto: Hans Sandberg, 1969.

Ett tusen år gamla tankar om kärlek

2024-02-18T11:47:00.012-05:00

Abū Muḥammad ʿAlī ibn Aḥmad ibn Saʿīd ibn Ḥazm al-Andalusī, kanske mer känd som Ibn Hazm levde i Andalusien mellan 994 och 1064 (med undantag för en period i exil på Mallorca efter 1040.)

Han skrev år 1022 en bok om kärlek med den suggestiva titeln The Ring of the Dove.

Jag vet inte om han läst Aristoteles Den nikomachiska etiken, men tycker mig höra ett eko av den senares reflektioner om vänskap i den lärde arabens text.

Här är ett avsnitt jag fastnade för.

"Den ädlaste sortens kärlek är den mellan två personer som älskar varandra gudomligt, antingen därför att de har en identisk strävan efter rättfärdighet, eller som ett resultat av harmonin i deras fundamentala övertygelse och principer, eller därför att de delar någon gemensam uppsättning av ädel kunskap. Nästa slags kärlek kommer av släktskap, från deras gemensamma kärlek och att de delar identiska mål, kamratskapens och bekantskapens kärlek, en kärlek som bygger på omtanken om ens medmänniskor, en kärlek som följer av en strävan efter ens värdsliga upphöjelse, en kärlek som baseras på en gemensam hemlighet vilken båda måste dölja, en kärlek för underhållning och att tillfredsställa begär och den passionerade kärleken som inte har någon annan orsak än förena de själar vi nämnt ovan.

Alla dessa varianter av kärlek upphör när deras orsaker försvinner och ökar eller minskar med dem. De intensifieras i enlighet med graden av deras närhet och försvagas när orsakerna hamnar längre och längre bort. Det enda undantaget är kärleken till den rena passionen, vilken kontrollerar själen, vilket är den kärlek som inte försvinner med döden.”

(The Ring of the Dove, Ibn Hazm)

Not till bilden: Manuskriptet till The Ring of the Dove finns i Leiden University Library

An Overland Journey from Sweden to India (1974)

2021-09-10T11:00:00.004-04:00

2014 gjorde jag en reportagebok om min resa till Indien hösten 1974. Här är en PDF preview och en länk som du kan använda för att se boken.

Wan Runnan - Våren 1989 stödde han studenterna på Tiananmen och hamnade på regeringens svarta lista

2019-06-04T09:13:00.000-04:00

Trettio år har gått sedan jag intervjuade Wan Runnan på Stone Groups högkvarter i Beijings Silicon Valley. Då var han ännu en hjälte och mannen bakom ett av Kinas ledande unga dataföretag, men inom en dryg månad skulle han tvingas gå under jorden eftersom han stött studenternas massprotester på Tiananmen torget. Han lyckades dock fly till Hongkong och bosatte sig såsmåningom i Frankrike.

Här är en länk till min intervju som skulle publicerats i The International Herald Tribune den 4 juni 1989... om det inte var för att Deng Xiaoping bestämt sig för att krossa studentupproret natten mellan 3:e och 4:e juni.

Success in Beijing's Silicon Valley - An interview with Wan Runnan (May 1989)

Här är också två artiklar från Hindustan Times som nyligen varit i kontakt med Wan Runnan.

The man who bankrolled Tiananmen movement still wanted in China (Hindustan Times, June 3, 2019)
Remembering Tiananmen: How ‘China's IBM’ funded the movement and paid for it (Hindustan Times, June 3, 2019)

Våren 1948 - för 70 år sedan - klev mina föräldrar på en lastbåt på väg till Paris, Milano och Venedig

2018-08-16T19:00:00.000-04:00

För 70 år sedan, våren 1948, åkte Harald och Constance Sandberg lastbåt till Rouen i Frankrike och sedan tåg till Paris där du studerade en tid för att sedan fortsätta till Beune, Basel, Gardasjön, Milano och sedan Venedig. Jag vet inte så mycket om resan, utöver fotografier, skisser och målningar, men de berättar trots allt en hel del. Klicka på länken nedan, så kan du se ett urval.

Harald Sandberg: Först till Paris, sedan Italien (1948)

Mina föräldrar i en pointillistisk olja från 1949, säkerligen inspirerad
av deras första resa till Paris och Europa.

283 dagar i underlandet

2017-10-31T00:26:00.000-04:00

Med trötta fötter
och trasiga själar

vandrar vi framåt,
bakåt och sidvägs

Medan orkaner rasar,
minoriteter fördrivs
och bränder förgör

Tröstlösa trampar vi
en allt djupare cirkel
runt världsträdet,
som om också vi
väntar på Godot

Förnedrade
förtvivlade
förtvittrade

Förvandlade till åskådare,
tittare som inget annat kan

Förlitar vi oss på en att en riddare
ska rädda oss från draken

*

Skabrös och skamlös
får han oss att skämmas
där vi avskärmade,
suburbant isolerade,
tummar på våra skärmar

Alltmer absorberade
i en virtuell verklighet;
en absurd dokusåpa
där den moraliska
ytspänningen
upplösts i intet

Så normaliseras det absurda
raseras det medmänskliga
Så byggs utanförskap
och koncentrationsläger

30 oktober 2017

Princeton, New Jersey

30 år sedan börskraschen i oktober 1987

2017-10-22T20:48:00.001-04:00

(Artikel skriven för Datornytt 16 februari 1988)

Berodde kraschen på datorerna?

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen [19 oktober 1987]. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Manhattan 1989. Copyright: Hans Sandberg

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll - uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på den hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen skulle förvisso ta slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988. Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras som var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp).

Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik. Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:
-Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen, sade han i januari i Cleveland, Ohio.
Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush.

Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading", som dock är en luddig term vilken rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.
Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontantinnehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500 index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok. Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.
-Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner, konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago.

Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k index-arbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer.

Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att samverka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New Yorkbörsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot.

Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncentrerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:
-Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyers, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.
-Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader - marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner - de facto en enda marknad.
-Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.) Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts. Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen, jmfr den svenska börsstyrelsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":
-Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, "syntetisk", aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare, skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare.

De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade
handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Bradykommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mellan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.
-Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var, sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:
-Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade. Inga datorer hjälpte när tio elefanter kastade sig mot nödutgången samtidigt!

***

Robert J. Shiller, Nobelpristagare i ekonomi, reflekterade över oktoberkraschen i New York Times 22 oktober.
A Stock Market Panic Like 1987 Could Happen Again

Läget i landet

2017-03-01T19:26:00.003-05:00

Hur kunde Hitler vinna makten
i diktarnas och tänkarnas land?
Hur kunde Trump vinna makten
i nobelpristagarnas hemland?

Kaos råder i huvudstaden
medan experterna diskuterar
om mannens tillstånd
är kliniskt eller blott cyniskt

Världen håller andan
och landets säkerhetsråd
väntar medan presidenten
twittrar om kabelteve

Världens mäktigaste land
driver som en redlös tanker
medan befälhavaren
spelar golf på akterdäck

Förtrollningen är bruten
och det är inte många
som fruktar kejsarens
elektroniska tirader

Som en osalig ande
irrar han ensligt
genom Vita Husets
ödesmättade rum

Ensam brottas presidenten
med sin tvivelaktiga seger
och förbannar sina fiender
för deras obehagliga frågor

Feb 25-Mar 1, 2017

Solförmörkelse i januari

2017-02-07T21:38:00.001-05:00

Det som inte fick hända, hände
och det otänkbara, det ofattbara,
var nu ett ofrånkomligt faktum

Det var som den där morgonen
då skyskraporna imploderade
inför en chockad tevepublik

Modstulna äntrade vi nyåret
som vore det en brottsplats
där våra drömmar mördats

Framför kamrorna paraderade
det nya gardet, en främlingslegion
som invaderat vår vardag

Vi återvände till våra arbeten
loggade in oss och kollade CNN,
men ingenting var sig längre likt

Så kom morgonen för invigningen
och flera tiotusentals människor
flockades förväntansfullt

Vi väntade vi också, väntade på
att mardrömmen skulle ta slut
skakande våra trötta huvuden

Regnet tilltog och solen tystnade
Mannen i den för stora kostymen
lade handen på boken och svor

Segraren hälsade sina anhängare
den vita handen höjd och knuten
som vore han en romersk kejsare

Under nattens irrfärder såg vi
Saurons horder slipa sina knivar,
sneglande på Minervas uggla

På avstånd kraftverkens svarta rök,
förgiftade sjöar och stora slagfält,
fulla av spräckta drömkroppar

Men med morgonen kom solen
och innan frukostbrödet rostats
var miljontals människor på gång

Nedräkningen hade börjat

Hans Sandberg

Princeton, NJ

22 jan - 7 feb 2017

Bladet som följer är redan fyllt

2016-11-29T07:40:00.000-05:00

Ett nytt blad vänds,
men dess sköra,
linjerade ark,
är redan fyllt,
befläckat,
besudlat.

Fattar pennan,
att skriva bort
den bruna filt,
som mörkar allt

Lyfter blicken,
men möts av män
som inte känner några gränser

Hackar upp
nyhetsflödet
i små portioner
med fjärrkontrollen

Kan inte smälta,
dumhetens
nya status

Trött på att klicka ”Like”
Trött på Facebook
Trött på vår maktlöshet

19-29 november 2016

I valets skugga

2016-11-21T22:28:00.000-05:00

Även skuggorna
har tunnats ut
nu när löven fallit

Hoppet hänger
som ett dött blad,
brunt, förtorkat,
ömkligt

Orkanen drog in över landet
och nu befinner vi oss
i dess stilla centrum,
fruktande fortsättningen

Söndag, 20 november 2016

Princeton, Junction, New Jersey

Året var 1995 och Manhattans "Silicon Alley" hade fått sina första cybercaféer

2016-09-18T21:30:00.001-04:00

Webbnyhetssajten Vox hade 24/8 2016 en

video om ett av de första cybercaféerna.

Artikeln ingår i min bok "Amerikansk press under stress".

Shanghai öppnar aktiebörs

2016-01-24T20:24:00.001-05:00

(Dagens Nyheter 27 oktober 1986)

Börschefen Huang Guixian visar ett par aktier.

Foto: Hans Sandberg

Shanghai i kommunistiska Kina:
Kulramarna rasslar på nya börsen

SHANGHAI. Vi möts av ett sorl från ett dussintal kineser som köar för att få bli kapitalägare. Det är på aktiebörsen i Shanghai, den första i ett socialistiskt land.

-Det är bara ett försök, men vi planerar en ny, större aktiebörs nästa år, säger Shanghais börschef, Huang Guixian.

Om man får tro China Daily så var det rusning efter aktier i Shanghai fredagen den 26 september. Halv tio på förmiddagen hade alla utbjudna aktier i företaget Feile sålts ut.
-Spänningen och atmosfären påminner om aktiebörsen förr i världen, kommenterade en veteran på området.

En vecka senare kliver vi in genom dörren till börsen. Bakom den höga disken arbetar fem sex personer. Papperen prasslar, kulramarna knäpper och en gammaldags sedelräknare tuggar sig igenom en tjock bunt av Folkets pengar.

Nyblivna börsspekulanter köar för att få köpa.

Foto: Hans Sandberg

En svart anslagstavla till höger visar de aktuella kurserna på de kollektivt ägda företagen Yangzhong Industrial Corporation och Feile Acoustics Corporation.

Att öppna en aktiebörs i Shanghai inbjuder till jämförelser med den börs som fanns här 1919-1949 och som var ett viktigt finansiellt centrum i Asien. 1986 års modell ser inte mycket ut för världen. Börschefen Huang Guixian har jobbat i bank sedan 1946. Formellt är han chef för Industri- och Handelsbankens Jingankontor i Shanghai. Det är den organisationen som sköter försöket med aktiehandel. På god engelska berättar han om börsen som ingår i reformeringen av Kinas finansiella system.
-Vi gör ett försök och hoppas på att en verklig aktiemarknad ska kunna öppnas, säger Huang.

Hur många aktier säljer ni på en dag?
-Flest sålde vi första dagen. På sju dagar har vi sålt 5 000 aktier.

Det gör i genomsnitt 700 aktier per dag eller 35 000 yuan per dag (1 yuan = 1,90 skr). Än så länge är det ingen som säljer aktier, alla köper. Det nominella värdet på Yangzhongaktien och Feileaktien är 50 yuan.

Kulramar och högar av papper. Snart blir det datorer, försäkrar
börschefen Huang Guixian. Foto: Hans Sandberg

Varje kund får förutom aktiebrev en stämpel som han måste ta med sig om han vill sälja sina papper (rättelse: det måste rimligen ha varit ett stämplat dokument det handlade om, inte själva stämpeln.) Tanken tycks vara att om aktierna hamnar i orätta händer så ska de inte kunna säljas.

Feili började ge ut aktier i november 1984 och Yanhzhong i januari 1985. Företagen har idag 3 000 respektive 18 000 aktieägare. Till skillnad från andra experiment med aktier har dessa papper ingen tidsgräns. Priset tillåts också variera efter utbud och efterfrågan.
-Om det behövs ändrar vi kursen omedelbart, säger Huang.

Banken tar 0,3 procent i kommission och enbart kontanta affärer godkänns.

Hur får folk reda på aktiekurserna? Måste de ta sig hit?
-Ja, de måste komma hit.

Skulle ni vilja att kurserna publicerades i pressen?
-Naturligtvis! När vi får en verklig börs kan vi publicera kurserna i pressen. Vår bank planerar en ny aktiemarknad till nästa år. Det här är bara ett experiment.

Syftet med börsen är enligt Huang att förse företagen med kapital och samtidigt sätta en effektivitetspress på dem. Det finns de som anser att en aktiemarknad är kapitalistisk och farlig, men inte reformanhängarna.
-Reformen innebär risker, men också möjligheter, säger börschefen.

Om det skall bli en verklig aktiemarknad är det svårt att klara sig utan börsmäklare.
-Regeringen förbereder en lag om börsmäklare. När den lagen är antagen kan en verklig börs utvecklas, säger han.

Vilka köper aktier?
-Alla slags människor. Arbetare och... vi har inte frågat dem, men jag tror att det är vanligt folk som köper.

Hur mycket köper de?
-En, fem, två hundra. Det mest någon köpt är tvåhundratrettio aktier.

Kommer ni att använda datorer när ni öppnar en större börs nästa år?
-Ja, naturligtvis. Lokalerna är för små idag, och för gammalmodiga.

Säljer ni också obligationer?
-Vi kommer att göra det inom en eller två månader. Då kommer det också att finnas fler bolag (på aktiebörsen). Fyra fem stycken.

Vilka kriterier har ni för att avgöra vilja papper ni ska sälja? Det finns ju 700 företag i Shanghai som har sålt aktier, men bara två finns med på listan.
-Det är Shanghaiavdelningen av Folkets Bank som beslutar om vilka som får föras up på listan.

Måste de vara stora för att godkännas?
-Ja, ganska stora, och man kontrollerar också deras finanser och kvaliteten på företagsledningen.

Är ni själv optimistisk? Kommer försöket att lyckas?
-Ja, säkerligen.

Hans Sandberg

Här är Shanghai-börsen. Kanske inte riktigt
Wall Street än.... Foto: Hans Sandberg

Aktie ger del i lotteri

De kinesiska reformekonomerna tycks nu ha dragit slutsatsen att den kapitalistiska ekonomins kanske främsta symbol – aktien – kan göra nytta i den socialistiska marknadsekonomi de under stor möda försöker skapa.

Shanghai blev först ut på plan i Kina med en aktiebörs. Två städer står närmast i tur: Shenyang i norr, som redan infört en obligationsmarknad, och Guangzhou (Kanton) i söder, har aviserat en aktiebörs inom kort. För åtminstone Shenyang talas det även om privata börsmäklare.

De aktier och de aktiebörser som Kina nu experimenterar med är blott embryon och skall inte jämföras med börserna i den kapitalistiska världen. Inte på ett bra tag i varje fall. ”Aktierna” är ofta ett mellanting mellan en obligation med fast ränta och en aktie som fått sitt pris bestämt på en marknad.

Som många andra nyheter har aktierna sina rötter i reformerna på landsbygden och i småstäderna. Där går bönderna ofta ihop om investeringar och delar vinsten i proportion till insatt kapital. Ägarna utser också företagsledningen, ibland röstar man efter andelen aktier.

Bara i ett fall har utländska ägare erbjudits möjligheten att köpa aktier i Kina. Det gäller det självstyrande området Inre Mongoliet som vill dra in en miljard yuan via aktieförsäljning. Man vill använda pengarna till ett jättelikt järnvägsprojekt.

I Guangdongprovinsen har 1 000 företag gett ut aktier till ett värde av 650 miljoner yuan. Nyligen antog provinsregeringen en förordning om handel med värdepapper.

För kunderna är aktier och obligationer i allmänhet en bra affär. Avkastningen ligger över den vanliga bankräntan (ca 7 proc).

Många av de ”aktier” som ges ut har en fast ränta, ger en vinstchans i ett lotteri och en gåva vid inlösen. Att företagen tar på sig detta kan enligt Tom Engle i China Business Review bero på att de försöker kringgå centralregeringens kreditrestriktioner med hjälp av aktier och obligationer.

Men den djupare liggande orsaken till att Kina nu experimenterar med aktier är de enorma effektivitetsproblemen i de kinesiska företagen. En av Kinas främsta reformekonomer, Liu Guoguang, har angett fyra skäl till varför hela statsföretagssektorn bör omvandlas till aktiebolag, med statligt majoritetsägande:

Man kan angripa problemet med att ”alla äger statsföretagen, men ingen tar ansvar för dem”.
Samspelet kan förbättras mellan ”företagens ägare i direktionen och producenterna” vilket underlättar en rationell utveckling och skötsel av företagen.
Outnyttjade resurser i samhället kan samlas upp och styras mot områden där de utnyttjas mer effektivt. Detta genom att priset på kapitalresurserna utsätts för marknadskrafterna (aktiemarknaden). Olönsamma investeringar motverkas.
Genom att personalen köper aktier i företagen ökar deras intresse för hur företaget sköts (Beijing Review 10/1986).

Kineserna brottas med ett klassiskt problem för socialistiska planekonomier. Centraliseringen av ekonomin berövar företagsledarna och de anställda initiativkraften. De förvandlas till byråkrater som blott följer direktiv uppifrån. De ekonomiska reformerna i Östeuropa på 60-talet lyckades aldrig lösa problemet att finna ett alternativ till centralstyrning av kapitaltillgångarna.

Den jugoslaviska lösningen, där bestämmanderätten över kapitalet spreds ut till arbetarråden i de ”självstyrande” företagen ledde till att de lönsamma företagen helst investerade i sina egna anläggningar, alternativt använde resurserna för konsumtion. För en arbetare gällde det därför att jobba på ett lönsamt företag och att motverka nyanställningar eftersom fler då skulle dela på kakan.

Även om ett företag ur samhällets synpunkt skulle kunna använda pengarna bättre genom att investera dem i ett annat företag eller rent av starta ett nytt, var detta inte en självklar lösning eftersom ”ägandet” av de investerade medlen övergick till arbetskollektivet i det nya företaget.

Hans Sandberg

Fotnot: Jag skrev denna artikel för hand på det vandrarhem där jag bodde under mitt besök. Nästa dag träffade jag kinaexperten och korrespondenten Anders Lennartsson på Beijing Hotel. Han var på väg till Stockholm och var snäll nog att ta med sig manuskriptet och två filmrullar till DN-redaktionen.

New York Times webbstrategi (Pressens Tidning No.18/1996)

2016-01-23T20:23:00.000-05:00

-The New York Times har ett perfekt utgångsläge för webben, för det som saknas mest online är förtroende och ofta sanning. Vårt namn står för bäggedera, säger Martin Nisenholtz, chef för Times satsning på cyberspace. Vi träffade honom i New York för att prata cyberstrategi.

Det är etthundra år sedan den unge ägaren till The Chattanooga Times i Tennessee köpte The New York Times, som kämpade på konkursens rand med knappt 9.000 i upplaga. En av de första saker Adolph Simon Ochs gjorde var att formulera ett nytt redaktionellt program. Han lovade på ledarplats att The New York Times skulle “förmedla nyheter opartiskt, utan fruktan eller favörer, oavsett parti, sekt eller andra inblandade intressen.” Med tiden skulle den bli en av USAs främsta tidningar med en miljonupplaga.

Arthur O. Sulzberger. Foto: Hans Sandberg

Idag kämpar Times liksom de flesta andra tidningar med höga papperspriser och allt tuffare konkurrens om reklamintäkterna från radio, teve, direktreklam, gratistidningar och med den revolution av nyhetsförmedlingen som sker via Internet.

Frågan är om inte cyberspace på sikt är den största utmaningen av alla, en utmaning som dock rymmer både hot och löften.

Den 44-årige Arthur Ochs Sulzberger Jr., som är barnbarn till Adolph S. Ochs och tidningens utgivare sedan januari 1992, är optimistisk.

-Internet erbjuder, som jag ser det, ... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck och distributionskostnader i bredaste bemärkelse, sa han i april på ett seminarium i New York (Media Studies Journal, Spring/ Summer 1996, s 98.) Han reserverade sig visserligen för att det kan ta 10-20 år innan vi kommit därhän, men verkar inte tvivla på kursen.

Mot den bakgrunden skulle man kunna vänta sig att finna New York Times väl etablerat i cyberspace, men det är inte fallet. Tidningen ignorerade till att börja med online-rushen, men kom för ett par år sedan igen med ett forum på America Online kallat @times och startade i våras New York Times on the Web. De har också startat ett dotterbolag med 40 anställda som sköter webbutgivningen, The New York Times Electronic Media Company.

Få kan mäta sig med New York Times när det gäller journalistisk status, men ingenting säger att dominans inom ett media automatiskt ger dominans inom ett annat. Ett av tidningens kännemärken är dess långa, djuplodande och välskrivna artiklar. Sådana “drapor” går an på papper, men knappast hos hektiskt klickande nätsurfare.

-Jag håller med dig om att tidningens innehåll förmodligen gör sig bättre i tryck än online. Det är därför vi startat en från New York Times geografiskt fristående grupp som får koncent-rera sig på att skapa dessa nya produkter, säger vd Martin Nisenholtz, som har sitt kontor på 1120 Avenue of Americas, ett kvarter ifrån New York Times-byggnaden.

Martin Nisenholtz, cyberstrateg. Foto: Hans Sandberg

-Det material vi får från våra ATEX-system är bara en del av grundvalen för det vi gör. Tag CyberTimes som exempel. Denna avdelning av Times webbplats har varje vecka tjugo unika artiklar. Det är en betydande investering i egen journalistik och visar att vi inte bara tänker skyffla in tidningen på nätet, säger han.

-Vi satsar också mycket på forum, ofta är länkade till artiklar. Den som läser om Ross Perot kan gå direkt till ett forum för att se vad andra tycker om saken. Men vi erkänner att vi måste arbeta mer med material som stämmer med formatet, säger han.

En stor risk med att placera en tidning online är att den faller sönder i sina beståndsdelar och att dessa tvingas slåss var för sig med starka nischorienterade konkurrenter. Papperstidningen är ett bekvämt och billigt sätt att hålla sig a jour med vad som händer både med världen i stort och en rad viktiga nischer, som t ex näringsliv, kultur, teknik och vetenskap. Den som däremot letar efter nyheter om data och Internet har många alternativ till CyberTimes, som t ex C/net, Infoworld Electric eller TechWeb.

Martin Nisenholtz säger, att det är ett av skälen till att hans grupp jobbar på en webbplats för böcker.

-Vi försöker bygga en produkt som ger dig djupet på de områden där vi är starka. Vi är inte där än, vi har bara hållit på i sex månader, men vi inser att det du säger om C/net kommer att gälla för flera av de områden vi försöker täcka.

-Först satsar vi på böcker. Vi vill skapa en bok-hemsida på webben som informationsmässigt överträffar alla andra. Det ska vara så, att om du vill veta något om en bok, vad Times har skrivit om en bok, om du vill byta en bok, köpa en bok, osv, då ska du komma till oss.

-Det står inte i motsättning till att anta att om du är intresserad av böcker, är du också intresserad av kultur, varför nästa vertikala hemsida kanske handlar om kultur, om film, teater, dans, opera och liknande saker. Sedan tar vi kanske resor, för folk som gillar böcker och kultur är också de som reser. Slutresultatet blir en strategi med en rad inkörsportar för en komplett uppsättning vertikala hemsidor, grupperade kring en specifik demografisk och psykografisk grupp, inte en geografisk grupp, säger Martin Nisenholtz.

-Vår målgrupp skiljer sig från den de regionala tidningarna är ute efter. De dominerar sina marknader, men bara dessa. Nyttan av en regional web-plats är att de täcker in allt, med regionala guider och andra produkter för den lokala marknaden. Vi tänker i och för sig göra samma sak för New York, men vi har bara 11-12 procent av marknaden, medan Boston Globe har över 60 procent av sin marknad.

Ett par veckor före min intervju med Martin Nisenholtz hörde jag honom tala i New York på konferensen Web Interactive ’96. Han målade där upp tre scenarios för vår interaktiva online-framtid, baserade på trender vi kan skönja redan idag:

1. Yahoo-scenariot. Folk surfar omkring på Internet mållöst mest för att det är kul. Sökhjälpmedel som Yahoo hjälper dem “att inte slösa tid medan de slösar tid” (citerat från en av Yahoos grundare.) Å andra sidan har vi företag som IBM, Microsoft och Pepsi Cola vilka bygger virtuella reklam-pelare över sig själva. Kruxet med detta scenario är att kun-derna vare sig är särskilt motiverade, eller villiga att betala för några tjänster, vilket på sikt kan leda till att webben kol-lapsar. Med krympande innehåll blir det allt färre skäl att surfa omkring på nätet.

2. Disney-scenariot. Multimedia och bättre bandvidd kommer att förskjuta tyngdpunkten från Yahoo-scenariot till en onlinevärld dominerad av några få stora och mäktiga mediaföretag. Konsumenterna flockas till några få megaplatser in-riktade på underhållning.

3. Visa-scenariot. Om konsumenterna emellertid förkastar Disney-scenariot, kan online-världen komma att bli ett praktiskt nätverk för elektronisk handel, kanske en raffinerad version av dagens bankomater. Folk använder sina persondatorer för att jobba hemma, boka resor, betala räkningar, kolla sina aktiefonder, brevväxla och shoppa.

-Om detta scenario vinner kommer vi om fem år att fråga oss hur någon någonsin kunde ha fått för sig att stora grupper konsumenter skulle överge sina teveapparater under bästa sändningstid för att interagera online, eller sluta läsa tidningar för att hämta nyheter och information online, sa Martin Nisenholtz i sitt tal.

När jag träffar honom igen frågar jag om han verkligen tror att folk kommer att vilja ägna flera timmar i veckan åt att nätsurfa? En studie som nyligen citerats i Times säger att nya nätsurfare har allt mindre tid att tillbringa online.

-Internet kommer att förändras tio gånger innan formen stabiliseras, svarar han och fortsätter. Det kommer att handla allt mindre om att nätsurfa och allt mer om att hämta hem material. Det är därför vi prövar Netscapes nya Internet Inbox (som gör att man kan få personligt valda nyhetskategorier levererade som websidor med epost, min anm HS.) Vi kommer att gå från smalband till bredband, från text till mer audio och video. Det kommer att bli ett väldigt rikt medium.

Men varför inte istället använda teven för tjänster som utnyttjar ljud och bild? Är det inte bekvämare att sitta framför teven? En skillnad är förstås att då har vi inte längre individuell konsum-tion, utan gruppkonsumtion!

-Nej, nej. Jag håller inte med dig. Ingen vet vad som kommer att hända, men jag tror att det blir som med dagens elektricitet, vilken används av en mängd olika apparater. Vi kommer att få se alltfler nischorienterade tjänster som går till hemmakontoret om de är praktiskt orienterade, till teven om det rör sig om un-derhållning och annonser, samt i vissa fall till smarta telefoner och Internetterminaler. På sikt kommer vi därför att få se tjäns-terna splittras upp på olika typer av redskap. Allt kommer inte att gå till teven.

-I USA konsumeras information via så många kanaler, via tidningar, nyhetsbrev, kabelteve och online. Observera att jag här talar om information och inte underhållning, som framför allt kommer via teve och videospel.

-Televisionen äger underhållningssektorn, men jag är inte så säker på att någon fångat informationssektorn. Vad betyder det för New York Times? Vi kanske får satsa på flera olika typer av mottagare.

Är det inte ett problem att begära av kunderna att de spenderar så mycket tid online? Har de tid? Måste du inte få in tjänsten i TV-rummet om du vill att folk ska spendera några längre stunder med den? Hur får man en bred publik, annat än tonåringar och pensionärer?

-Du säger att folk inte har tid, men de tittar ju på teve sju timmar om dagen. Problemet är inte tid, utan television. Det vi konkurrerar med är inte tid på kontoret, utan tid i hemmet framför teven. Vi tänker oss att du efter middagen istället för att slå på CNN går upp till ditt hemmakontor och använder vår tjänst i tjugo minuter, en halvtimma eller hur lång tid det nu tar.

-Istället för annonser som riktar sig brett till massorna får du då annonser till specifika personer utifrån kunskap om vilka de är. Det ekonomiska värdet av sådana annonser är mycket högt. Det gör att ekonomin funkar.

-Vi jämför oss inte med Seinfeld. Vi hoppas fånga in en halv-timma på kvällen från välbärgade användare, folk som idag tittar på CNN, eller McNeil-Lehrer. Vår konkurrens är därför inte tidningar utan television, säger han.

Är inte det starka antaganden?

-Jag sa inte att de inte var starka, men det är så de ser ut!

Pressens Tidning Nr. 18 1996

14 november 1996

"De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor”

2016-01-18T10:37:00.001-05:00

Sommaren 1984. Det är nästan ett år efter pappas död. Jag sitter på SL-buss 183 som går genom den jättelika Skogskyrkogården i Enskede, strax söder om Stockholm city. Några rader framför mig sitter två äldre kvinnor, kanske 75 år gamla. De har gråa kappor. Hon till vänster har en blå hatt och hon till höger en brun hatt.

”Jag har min där borta,” säger tant blå.
”Jaha, jag har min bakom muren,” säger tant brun.
”Är det länge sen?”
”Tre år och sju månader.”
”Tänk vad tiden går.”

Bussen stannar vid Kvarter 52. Höga tallar skjuter nakna upp från den vältrimmade gröna gräsmattan. Det är tyst och stilla och allt är mycket vackert med alla blommor vid gravstenarna.

”Det faller ned från tallarna. Det är väldigt svårt att få bort det gröna,” säger tant blå.
”Man får inte använda sandpapper, för då kan stenen bli förstörd,” säger tant brun.
”Se på den. Helt igenvuxen och ingen sten.”
”Det är kanske någon utan släktingar, eller de kanske bor i Norrland.”
”De kanske inte alls bor här, utan i Amerika.”
”Det är så många som utvandrar nu. Jag vet inte varför,” säger tant brun och sänker rösten. ”Det är ryssarna. De är rädda för dem.”
”De försökte ju skjuta ner ett flygplan nu också, precis som i Japan,” lägger hon till.
”Det är förfärligt,” säger tant blå.
”Man vet aldrig vad de har för sig. De håller på och spionerar. Vad är det de vill egentligen? De nöjer sig inte med det de har. De har ju så mycket folk, ryssarna. De har ju haft dålig skörd. Och Sverige har ju så gott om utrymme. Här har vi så gott om utrymme att alla har sommarstugor. De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor,” säger tant brun och ser sig om i den nästan tomma bussen.
”Jag undrar om de vill ta Sverige,” säger tant blå.
”Vi kommer inte att kunna göra något. Vad skall vi kunna förmå? De vill inte släppa något till England,” säger tant blå vars tankar nu vandrat tillbaks till det andra världskriget.

Damerna lutar sig mot varandra och viskar.
”Och tänk på de svenska flickorna som går med afrikaner,” säger tant brun.
”Snart finns det inte några svenskar kvar, inga rena blonda svenskar,” säger tant blå.

Nu har bussen kommit fram till pappas kvarter och jag kliver av. Jag är en blond svensk, men pappas hår hade varit vackert svart innan det grånade på gamla dar. Mitt blonda hår har jag ärvt från mammas sida och hennes anor går tillbaks till en tysk med namnet Tode som invandrat från Tyskland på 1600-talet. Det är alltså invandraren i mig som ligger bakom min ”rena, blonda svenskhet.”

Tänk vad tiden går.

Isländsk VR 20 år före Oculus Rift (reportage från New York 1996)

2015-05-06T21:34:00.002-04:00

(Artikel publicerad i dataspeltidningen High Score våren 1997)

Kvällen är bara barnet men här står jag på en rockklubb i SoHo och ser dubbelt. Nej, jag är inte full. Här finns verkligen två Irving Plaza: Dels den gamla vanliga och dels den som byggts i cyberspace av OZ Interactive.

Längs ena långväggen står en rad med datorer. På bildskärmen framför mig ser jag en bar med ett par neonskyltar på väggen. Till vänster om baren går en trappa upp till andra våningen. Om jag vänder blicken åt höger ser jag samma trappa och samma bar. De ser likadana ut. Fast fler gäster hänger vid den verkliga baren och där bjuds på verkliga drinkar.

Företagets namn alluderar på Trollkarlen från OZ och nog besitter våra isländska vänner magi så att det räcker. Deras nya program OZ Virtual låter oss “vandra” genom cyberspace i tre dimensioner, istället för att jumpa mellan hemsidor som hur vackra den än är ändå alltid är platta som isflak.

Det var för att ta en titt på detta en skara journalister och VIP:are från New Yorks Silicon Alley kommit till Irving Plaza denna kalla och trista Lucia-afton. Och de blev knappast besvikna för OZ Interactive kunde bjuda på virtuella verkligheter som var lika läckra som eleganta. 3D-kopian av Irving Plaza var en av dem.

Jag tar en sup av den isländska vodka bartendern trugade på mig och tittar på bildskärmen, där en liten grön gubbe dykt upp. Vore det inte för kosackdansen skulle man kunna ta honom för en virtuell marsian..... Krug heter han och han stöter ogenerat på Theresa, en lång blondin med tajt pullover och generöst tilltagna bröst. Ett litet fönster öppnas på skärmen och den gröna gubben frågar henne om hon vill följa med upp på rummet. Hon svarar med en rungande örfil och mannen från Mars kan skatta sig lycklig åt att vara i fakespace.

Både Krug och Theresa är avatarer. De är konstgjorda gestalter som man använder i virtuella världar som denna. Med programmet “OZ Virtual” kan vi välja mellan ett antal grundkaraktärer, som vi sedan kan modifiera vad gäller proportioner, kläder, utrustning och färg.

Det som gjorde att Theresa kunde utdela sin örfil och Krug dansa kosackdans, är att OZ Interactive även byggt försett sina avatarer med beteenden. Vi kan växla mellan balettskutt och rallarsvingar och andra rörelser med hjälp av funktionstangenterna. Avatarerna kan också skifta ansiktsuttryck allteftersom vi använder dem.

Inte nog med det. Det går att prata med andra avatarer och till och med öppna videokonferenser inom ramen för OZ Virtual. Under en demo ser jag hur en avatar går fram till en vägg och startar en videokonferens med hjälp av en internetbaserad videotelefon. Väggen framför avataren förvandlas till ett fönster där vi kan se personen “i andra änden av tråden.”

Den virtuella värld vi fick se på Irving Plaza var en kopia av klubben, men den som hämtar hem (gratis) en kopia av OZ Virtual på webben, installerar det och loggar in sig kommer att landa mitt i natten på en rak gångväg. Man ser då inte mycket vid sidan om gatlyktorna och en rad stora reklamskyltar. Det ger ett ensligt och lätt mystiskt intryck. Den detaljerade och vackra grafiken gör att man snudd på kan få för sig att man landat på den berömda ön i spelet Myst. Fast på natten som sagt var. Även ljudet är realistiskt återskapat. Om vi till exempel går närmare bardisken ökar sorlet och man kan höra glas hällas upp. Om vi istället rör oss bort mot scenen väller technorytmerna emot oss. Ljudet är oerhört viktigt för dataspel och miljöer. Det förstärker närvarokänslan och kan få oss att acceptera brister i animeringen. Det kan också få oss att skratta som när min avatar kom för nära en ko i “OZ-kids” och hon muade högt och ljudligt!

För den som vant sig vid att nätsurfa med Netscapes Navigator eller Microsofts Internet Explorer, ger OZ Virtual ett nytt och fräscht intryck. Det är lite av Sony-design över det hela. En gråsvart ram med rundade hörn och en slags instrumentpanel i nederkanten. Till att börja med ser man inte sin egen avatar, utan ser från dess perspektiv, men om man högerklickar med musen på sfären mitt i panelen kan vi se vår avatar framför oss. Om vi för pekaren framåt-uppåt går den framåt, men det fäller att se upp för om vi tar i för mycket lättar han och det kan vara ett litet helsike att hitta tillbaks till promenaden igen när man väl är högt uppe i den svarta rymden. På det hela taget är OZ Virtual lätt att använda, men det tar en stund innan man vant sig vi att styra den.

Under en av mina ofrivilliga rymdfärder stötte jag på en avatar tillhörande en rysk invandrare till Australien. Han frågade mig på nästan obegriplig engelska hur man kommer ner på marken igen.

Reklamskyltarna vid sidan är i själva verket entréportar till andra virtuella miljöer. Man dubbelklickar på dem, varpå programmet anropar den dator där miljön “sitter” och sedan kopierar över den till vår hårddisk. Det tar ett par minuter.

Det finns än så länge bara ett halvt dussin olika miljöer anslutna till OZ, men på OZ Interactive jobbar man på för fullt med att bygga fler.

"När folk startar OZ Virtual ska de landa på ett torg, från vilket de kan gå in i klubbar och ta del av “live” föreställningar," säger Skuli Mogensen, företagets VD och en av dess två grundare.

Den isländska technoartisten Moa är ett exempel på hur man kan använda den virtuella miljön för konserter som direktsänds över internet. Moa uppträder i en tätt åtsittande silvergrå “bodysuit” som är försedd med sensorer och antenner, så att både hennes musik och rörelser på scen kan följas av virtuella gäster på partyt.

"Vi vill skapa en social miljö där man kan spela spel, shoppa och göra en massa andra saker. Kanske stannar man till för att lyssna på en författare som presenterar sin nya bok i den virtuella världen," säger Skuli.

Han vet att det här som överallt annars i cyberspace gäller att hitta ett innehåll som lockar dit folk. För det är med virtuella världar som med telefoner, att deras värde växer med antalet användare. Ingen vill sitta ensam i en bar, online eller ej.

"Vi tänker också skapa shower, där vi har en figur typ Max Headroom som bjuder in kändisar till cyberspace. Vi hoppas börja i slutet av januari med The OZ Club, som ska vara i barmiljö," säger han.

Kommer ni försöka få Pamela Anderson som gäst?

"Jag är säker på att folk skulle vara beredda att betala för det,"skrattar Skuli.

Tanken är att vem som helst ska kunna skapa sin egen miljö och länka den till OZ:s server. På sikt hoppas Skuli Mogensen att en del virtuella klubbar blir så populära att de kan ta entréavgifter, vilka delas mellan arrangörerna och OZ.

"Vi hoppas att våra virtuella samhällen ska växa på samma sätt som internet, tills vi nått en situation där man surfar genom 3D-miljöer istället."

OZ Interactive håller också på att skapa ett spel för sin virtuella värld. Skuli kallar det för ett “3D MUD” spel. MUD (Multi-User Domains) är en typ av spel/onlinemiljöer där många personer samtidigt kan mötas och kommunicera. Dagens VRML-baserade virtuella världar är webbens motsvarighet till MUD:s.

OZ:s 3D-MUD ska bli en blandning mellan rollspel och actionspel. Det ska utspelas i rymden. Våra avatarer kommer att kunna hoppa in i ett rymdskepp och fara iväg till olika planeter eller rymdstationer.

"Vi vill blanda rollspel och action. Precis som i en MUD kommer spelarna att vinna i status under spelets gång, så att de en dag kan vinna kontroll över sin egen planet. Vi hoppas att det ska växa med hjälp av snöbollseffekten," säger Skuli Mogensen.

Hur ser du på förhållandet mellan detta slag av gruppspel över internet och Doom och Quake?

"Den stora skillnaden är att vi helt stöder öppna standards. Det betyder att användarna styr miljön, medan den som spelar Doom och Quake har en förbestämd miljö. Vi gör det enklare för användarna att bygga till egna miljöer," säger han. "Du kan skaffa dig ett billigt program för att designa VRML-miljöer och bygga din egen planet som följer dina regler."

Vad är skillnaden mellan OZ Interactive och andra VRML-företag?

"Vi är det enda företaget som kan erbjuda en total lösning baserad på en öppen standard som VRML 2.0. Men vi ser oss också som ett kulturellt fenomen, där konst, musik och teknologi kan smälta samman. Det står i samklang med den nya värld vi fått med internet. Vi är nog det förtsta programvaruföretaget som gett ut en CD med technomusik! Vi har till och med en egen musikstudio."

Hur kommer det sig att ni är så mångsidiga?

"Vi kommer ju från Island och där finns det bara 260 000 människor. De flesta företag på Island tvingas därför att vara flexibla och syssla med många saker. När vi flyttade till USA var det många som sa att vi var tokiga som sysslade med så många saker, men idag säger samma personer att det är det vår kanske starkaste tillgång," säger Skuli Mogensen.