Stockholms Domkapitel lämnar Anna Karin Hammars skrivelse med anledning av prästen Annika Borgs debatterande om omskärelsefrågan och hennes medverkan i en tankesmedja närstående Humanisterna utan åtgärd.

Domkapitlet bedömer att Borgs agerande sker inom ramen för yttrandefriheten och inte kan sägas stå i strid med det hon angivit i vigningslöftet. I anslutning till beslutet att inte vidta några åtgärder skriver Domkapitlet ett yttrande om hur man ser på prästers medverkan i den offentliga debatten:

”Yttrandefriheten är en grundlagsskyddad medborgerlig fri- och rättighet. Friheten gäller också biskopar, präster och diakoner, samtidigt som dessa bundna av sina vigningslöften. – - -

Det är bra att präster och diakoner deltar i samtalet i press och sociala medier. Det är som alltid viktigt att var och en visar gott omdöme, reflekterar över sättet att uttrycka sig och är uppmärksam så att inte enskilda personer utlämnas. Det som uttrycks i sociala medier och i kommentarsfält kopplade till tidningsartiklar, ska kunna sägas precis på samma sätt i alla sammanhang. Annars ska det inte sägas alls”, skriver Domkapitlet.

Domkapitlet påpekar sen att debatten om religioners roll måste föras med respekt för övertygelse- och religionsfriheten. DK förutsätter att ”när det uttrycks kritik och frågor om religiösa seder, kultur och traditioner, så görs detta med respekt och med kunskap om att dessa alltid är insatta i en historisk och kulturell kontext, som skapar både tillhörighet och identitet”.

Till slut konstaterar domkapitlets ledamöter att man uppmärksammat ”att tonläge, tilltal och debattklimat inte alltid faller inom ramen för det som är önskvärt”. Därför kommer DK att initiera ett fördjupat samtal om ömsesidig respekt i debatten bland stiftets anställda med början vid kyrkoherdesamlingen den 27 mars.

Så långt Domkapitlets svar på Anna Karin Hammars skrivelse.

Seglora smedja kan därmed konstatera att både Elisabeth Gerles och Annika Borgs uttalanden inte anses stå i strid med vad en präst kan göra utifrån sitt vigningslöfte. Det är bra att yttrandefriheten värnas av domkapitlet i Stockholm och Uppsala. Möjligen borde man kunna problematisera vars och ens moraliska ansvar att fundera över vilka stämningar men piskar upp genom att välja att debattera vissa frågor i ett visst skede.

Med de båda Domkapitelbesluten kunde kanske diskussionen nu få handla om sakfrågorna – om kyrkans roll i det mångreligiösa samhället, om omskärelsedebatten, om kristendom och islam, om religionsdialog och om kampen mot främlingsfientlighet exempelvis? Tyvärr duckar Stockholms stifts domkapitel i dessa frågor och låter Anna Karin Hammars vädjan om vägledning förbli obesvarad.

Smedjan

Allt sedan i torsdags förra veckan har debattens vågor gått höga här på Smedjan och i andra medier – angående vår granskning av den så kallade identitetsdebatten i kyrkan och dess kopplingar till främlingsfientliga krafter. Vi gör här en sammanfattning med länkar till en del av allt som skrivits.

Det har nu gått en vecka sedan Seglora smedjas Helle Klein skrev en kolumn för Kyrkans tidning vars chefredaktör beslutade sig för att stryka ned väsentliga upplysningar om en av de tongivande debattörerna i hans tidning, detta att hon har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Det blev ett rejält meningsutbyte om detta. Branschpressen skrev om bråket mellan chefredaktörerna Klein och Ahlberg.

Samtidigt fylldes nätkommentarerna i Kyrkans tidning av hätska påhopp och falsarier om Helle Klein som person. Om detta skrev Helle en krönika publicerad här på Smedjan. Trycket ökade mot Kyrkans tidning och i tisdags eftermiddag beslutade chefredaktör Anders Ahlberg att ändra sin policy för nätkommentarer och införa förhandsmoderering. Ett beslut som hyllades av många, bland annat Seglora smedja. Medievärlden skrev också om detta.

I samband med diskussionen om Helles kolumn i Kyrkans tidning publicerade Seglora smedja en granskning av den så kallade identitetsdebatten – om kyrkan i det mångkulturella samhället – som bara några veckor efter Utöya startade i Kyrkans tidning – Slaget om identiteten inte så oskyldigt. Vi visade på den stundtals grumliga argumentation som företrädare för Kristen Opinion uppvisat i sin blogg under hösten. Det blev en rejäl debatt både här hos oss men också i bloggar och tidningar. Kristen Opinion svarade: Den kristna friheten.

Journalisten och författaren Per Wirtén skrev om ”Kulturkriget i kyrkan” och Dagens Arena hänvisade till Seglora smedja på ledarplats. Västerviks-tidningens politiska redaktör, Ola Mårtensson, skrev på ledarplats om ”vänstersmederna” och försökte nagla fast Smedjans granskning partipolitiskt, något som flera debattörer på högerkanten gjort. Dessa aggressiva högerdebattörer uppmanar också folk att vägra ge kollekt till Seglora smedja nu på söndag då halva Stockholms stiftskollekt tillfaller Smedjan. Kollektvägran drev redan Kristen Opinions och Dalarös kyrkoherde Christer Hugo i förra numret av Kyrkans tidning.

Vi skrev en text där vi undrade om det verkligen var så att borgerligheten ansåg att det är ett vänsterprojekt att stå upp mot främlingsfientlighet, islamofobi och antisemitism – Värna det mänskliga, allas vårt ansvar. På detta svarade Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulfvebrand tillika ledamot i kyrkomötet för Moderaterna och skrev att debatten om identiteten inte handlar om partipolitik utan om teologi. För honom var det självklart att stödja rörelser i kyrkan som vill göra teologi ”i världen”: Bevare oss från det auktoritära tänkandet.

Teologifestivalens Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt i Uppsala och doktor i teologi skrev om ”Politik och hermeneutik”.

Och på högerextrema sajter som exempelvis Flashback häcklades Seglora smedja för sin kamp mot främlingsfientliga strömningar i kyrka och samhälle.

Det är i sammandrag den senaste veckans uppmärksammade kyrkdebatt. Om detta kan inte en rad läsas i senaste numret av Kyrkans tidning. Tidningen berättar varken om bråket om Kleins klippta kolumn eller om Seglora smedjas granskning. Inte heller berättar man för sina läsare av papperstidningen att man beslutat ta näthatet på allvar och införa förhandsmoderering.

En sak är uppenbar, det behövs fler arenor än bara Kyrkans tidning för att spegla debatten i vår kyrka. Seglora smedja är en liten aktör i sammanhanget men den senaste veckan har vi haft över 6000 läsare på vår sajt. Seglora smedja är en tankesmedja som funnits i tre år i kyrkans närhet. Vi ordnar konferenser, utbildningar, temasöndagar och filosoficirklar. (Här kan du läsa mer om våra verksamheter) Vi ger ut böcker och vi driver denna nättidning.

På söndag har du möjlighet att ge kollekt som stöd till allt det vi gör i vår smedja som handlar om att göra teologi i vår tid- i skärningspunkten mellan kyrka och samhälle. Och framförallt värna det djupast mänskliga i en tid när det blåser kalla vindar i Europa.

Seglora smedja

Vi kan inte samtidigt avskärma oss från världen och verka i den. Det är inte en politisk fråga utan den har funnits på kyrkans dagordning sedan urminnes tider. Så skriver Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulfvebrand i en reflektion i spåren av den senaste veckans debatt.

För mig som kristen har det alltid stått i första rummet att se människan. Det är människan som allting utgår ifrån, oavsett hennes tro, hennes politiska identitet eller hennes många personliga preferenser. Dessa är yteffekter, ställda bredvid det inre teologiska och existentiella djup som envar av oss härbärgerar. När vi förlorar denna grundläggande respekt för våra medmänniskors outgrundliga djup, då är också vi själva illa ute. Därför kan sökandet efter egen identitet aldrig gå ut på att bygga murar mot andra.

Den uppseendeväckande debatt som har förts i kyrkliga medier – den så kallade identitetsdebatten – det gångna året har saknat detta perspektiv. Den har fokuserat på att stadfästa ett illusoriskt ”eget”, som om tron kunde vara sig själv tillräcklig, avskärmad från den omvärld som vi uppmanas att gå ut och verka i. Denna uppenbara motsättning i att avskärma sig från världen och samtidigt verka i den, verkar helt ha gått förlorad i denna debatt.

Hur länge har inte kristna stridit om definitionen av vad som är ”det äkta kristna” och vad som inte är det? Detta är sannerligen inte en politisk fråga utan den har funnits på kyrkans dagordning sedan urminnes tider.

Det är en lätt utväg att falla in i kristet navelskådande. Motsatsen är desto svårare, för den kräver ett engagemang för allt det som är olikt oss själva. Som Sigrid Kahle så klokt en gång skrev: ”Människans väg är självrannsakan och en resolut självmedvetenhet”. Världen är mångfacetterad och vår uppgift som kristna i den större kontexten är inte längre så självklar i hur den ska se ut. Men den uppgiften kan vi bara odla i det ständigt förnyade samtalet, i engagemanget för den gemensamma livsvärlden. För mig som kyrkoherde är det därför självklart att stödja rörelser som för in en levande teologi i samhället, som exempelvis Seglora smedja och Tillsammans för Sverige på Fryshuset.

När vi upphör att se Gud i den Andre, när innerligheten avtar, då rör sig människan snart mot ytterligheterna istället. Det är i ytterlighetens gränsland som extremismen har sin boning. Det auktoritära tänkandet är ett kalt möblerat inre rum, fattigt på den ande som bor i ovisshetens och det blott mänskligas gemenskap. Detta tänkande vinner sin ödesdigra sprängverkan genom den ursinniga kraft som bor i hopplöshetens strävan efter mening, någon mening – vilken som helst, även om den fjärmar oss från vår nästa. Bevare oss för det auktoritära tänkandet.

Hans Ulfvebrand
Kyrkoherde i Sofia församling och ledamot av kyrkomötet (M)

Kristna Studentrörelsen i Sverige har nyligen avslutat sitt vintermöte, där studenter från nästan hela Östersjöområdet deltog och diskuterade kristen tro. Kristoffer Moldéus rapporterar för Smedjan.

- Vi växer i mötet med andra och för att växa som människor måste vi våga möta den andre, sa KG Hammar när han talade på Kristna studentrörelsens nordiskbaltiska vintermöte.

På torsdagen träffades studenter från Sverige, Litauen, Norge och Finland i Östersund för att delta i Kristna studentrörelsens vintermöte. Temat för mötet var alienation och pilgrimskap. Inbjuden invigningstalare var förre ärkebiskopen KG Hammar.

- Här i Skandinavien pratar vi ofta om Vi. Vi är såhär här och gör saker på det här sättet. När vi möter någon som inte tillhör oss stör det vårat Vi. Vi försöker vara öppna, men vi misslyckas ofta, sa han när han träffade mötesdeltagarna för en teologisk reflektion på temat.

Ärkebiskop emeritus KH Hammar föreläser

KG Hammar konstaterade också att i mötet med andra religioner och i mötet med andra människor är det viktigt att sätta gränser.

- Det garanterar också andra människor en gräns som de kan förhålla sig till, på ett positivt sätt. Gränssättning behöver inte bara vara negativt

Turister, men kan vara pilgrimer

Senare på kvällen föreläste KG Hammar på Hornsbergskyrkan. Han refererade till Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar.

- Tänk om vi är turister i våra egna liv, när vi istället kunde vara pilgrimer. Behovet av kontroll är mycket viktigt för turisterna.

Han poängterade att det inte är lika stort för pilgrimerna.

- Pilgrimsmentaliteten är att vi som människor inte blir färdiga och det är som det skall vara. Turisterna blir människor i mötet med det främmande. Vill jag bli mer människa måste jag bemöta den Andre, sa KG Hammar.

Under kvällen pratade han också om kärlek.

- Vi människor är skapta för kärlek. Om friheten i kärleken fungerar blir det kärlek. Här är Jesus vår förebild, avslutade KG Hammar.

Samerna känner inga gränser

Det nordisk baltiska vintermötet fortsatte dagen efter på Samecentret Gaaltije i Östersund. Där fick deltagarna lära sig om samer och deras historia och hur det är att vara same i Sverige idag.

- I historien har Sverige velat assimilera oss samer och på ett sätt vill Sverige det idag också. Att säga att jag är same har inte känts bekvämt förrän för några år sedan, sa Jerker Bexelius. Nu är jag öppen med det och då känns det bättre, sa han.

Han berättade att samerna inte känner några nationella gränser.

- Samerna fanns i området som blev Sverige 1648 och idag finns det en extrem okunskap om samerna och den samiska kulturen. Det är en av många strider som vi samer måste hantera, sa Jerker Bexelius.

Vandring längs storsjön

Ny bild av Sverige

Vintermötet innehöll också workshops om främlingsfientlighet och internet samt en pilgrimsvandring över Storsjön i tystnad.

- Mötet har varit mycket intressant för mig. Jag har fått en ny bild av Sverige och inser att media gör många misstag som får konsekvenser inte minst i segregeringen i samhället. Det tar jag med mig hem till Finland och ska prata med ungdomar om, sa Anna Koskinen, från Helsingfors.

Text och foto: Kristoffer Moldéus

Kyrkans tidning byter till förhandsmodererad debatt på nätet. Det är ett välkommet beslut. Seglora smedjas Helle Klein påtalade i en krönika i måndags det absurda i att kyrkans egen tidning blundar för näthatet. Kyrkans tidnings chefredaktör Anders Ahlberg har nu tagit till sig av kritiken och insett att det stundtals hätska tonläget i hans tidning på nätet inte är bra. Det  är positivt både för samtalsklimatet och tidningen.

UPPDATERING: Här skriver Medievärlden om detta också.

Öppenhet, fredlighet och gemenskap, så sammanfattar Seglora smedja den agenda som nu stämplas som ”vänsterpolitisk” av somliga konservativa teologer. Borde det inte uppröra den kyrkliga, socialt engagerade borgerligheten att på detta sätt exkluderas från kampen för en debatt som är fri från främlingsfientlighet, undrar Smedjan?

Fortfarande talar vi om terrordåden den elfte september som en avgörande händelse i våra och världens liv. De ledde till inte bara ett utan två krig på en skala som USA inte upplevt sedan Vietnam. Konsekvenserna efter dessa båda krig i mellanöstern kommer att ta ytterligare årtionden att städa upp. Hur många hundratusentals människor har vid det här laget drabbats?

Inte ens ett år efter tragedin på Utöya går etablerade politiker, och även en ledande minister ut och skriver debattartiklar om att samtalsklimatet ”förgiftas” av diskussionen om Breivik. Som om debatten och analysen omkring vad Utöyadådet handlade om var avslutad: Breivik var en ensam dåre, hans dåd obegripligt och frikopplat från det större debattklimatet. Detta framhålls tydligast av personer som på en eller annan punkt är beredda att tillskriva Breiviks världsbild legitimitet.

Det är högst förståeligt, från ett mänskligt perspektiv, att det finns en djup vilja hos dem som kallar feminister för ”genusextremister” att fjärma sig från Breiviks föreställningsvärld genom att kalla honom galen, emedan denne terrorist ju yttrar precis samma ord själv. Ingen vill förknippas med ett sådant dåd. Detsamma gäller givetvis dem som utpekar Islam som en homofob och expansionistisk, på djupet ”annan” religion. Deras bevekelsegrunder är inte Breiviks, men deras röster lånar sig alltför lätt åt en agenda som sträcker sig långt utöver deras egen.

Även ledande tankesmedjor och tidningar på högerkanten förmerar den retorik som gav livsluft åt Breiviks världsbild. I kyrkans värld utdefinierar nu en liten grupp konservativa teologer Seglora smedja som ett ”vänsterpolitiskt projekt” i det att vi avslöjar hur en uttalad sverigedemokrat har tillåtits styra identitetsdebatten i Kyrkans Tidning. Vi har påvisat hur manegen har krattats för extremistiska åsikter genom en årslång kampanj av mer eller mindre islamkritiska och raljerande yttranden från etablerade debattörer.

Den tolkande teologins betydelse, den reflekterande hållningen gentemot den egna texttraditionen och kristna identiteten, mänskliggörandet av dem som kommer från andra traditioner, detta djupt kristna budskap har politiserats och stämplats som ett vänsterprojekt. Men ska religionsdialog och en debatt fri från sverigedemokratisk protofascism verkligen behöva vara en vänsterfråga? Den församlade, socialt engagerade borgerligheten inom kyrkan borde ta mycket illa vid sig av att exkluderas från en fråga som så tydligt berör oss alla.

I ett samtalsklimat som domineras av beskyllningar om munkavlar och hävdanden av den individuella yttrandefriheten, är det viktigt att påpeka att yttrandefriheten aldrig har varit hotad – däremot har det under en längre tid funnits en liten grupp av högljudda populister som har kapat frågan om yttrandefriheten för att framföra en islamofobisk agenda. Vi hör vurmen för yttrandefrihet från sajter som Avpixlat (som aktivt uppmanar till politiskt våld), från det nybildade Tryckfrihetssällskapet i Malmö, och inte minst Lars Vilks, som nu öppet umgås med ledande sverigedemokrater.

Om man som etablerad debattör inom kyrkan vill lyfta samma frågeställning – på precis samma sätt – så förpliktigar det till ett särskilt ansvarstagande att markera mot de krafter som rör sig i samma farvatten. Ett levande samtal kräver kritik, men också solidaritet med de grundläggande demokratiska spelreglerna. Olikheter måste respekteras, och likheter likväl bejakas.

Självklart kan kritik riktas mot enskilda praktiker både inom egen och annan religion. I det gångna årets debatt har vi dock sett hur religionskritiken har antagit en huvudlös och auktoritär gestalt. Istället för dialog och upplysning har det talats förbud (med oöverblickbara konsekvenser för utsatta minoriteter i samhället).

Seglora smedja står för den tolkande teologins människosyn, en syn som placerar Svenska kyrkan som levande och medmänsklig aktör i ett föränderligt och ovisst samhälle, som i denna stund är i skriande behov av just det vi som kristna har att erbjuda: Öppenhet istället för misstänksamhet, fredlighet istället för fördömande, gemenskap istället för främlingskap. Detta är en samhällsvision som vi delar med tolkande teologer från vänster till höger. Att stå upp för öppenheten är inte politiskt radikalt. Det borde vara en självklarhet.

SMEDJAN

Om man läser Kyrkans tidning på nätet kan man tro att Svenska kyrkan är en ultrareaktionär sekt som hatar kvinnor, hatar homosexuella, hatar muslimer och hatar alla människor som hyser vänsterpolitiska åsikter, skriver Helle Klein i en kommentar till den nätdebatt som följt i spåren av bråket om hennes krönika i Kyrkans tidning.

Författaren och debattören Göran Rosenberg beskrev i en radiokrönika i Godmorgon världen det hat som välde fram mot judar och muslimer i kölvattnet av den så kallade omskärelsedebatten. ”En veritabel flodvåg av hat och fientlighet”, kallade Rosenberg nät- och mejlkommentarerna.

Rosenbergs krönika är en oerhört viktig påminnelse om att debatter aldrig sker i ett vakuum och att de som väljer att debattera också har ett ansvar att fundera på vilka stämningar som underblåses och i vilken samhällelig kontext orden uttalas. Här kommer diskussionen om kyrkans roll i det mångkulturella samhället in – den sk identitetsdebatten som inleddes i Kyrkans tidning bara några veckor efter Utöya-tragedin. Seglora smedjas ifrågasättande av Kyrkans tidning mfl. handlar just om deras roll i uppiskandet av anti-muslimska och främlingsfientliga stämningar bland kristenheten.

Efter Utöya startade en hälsosam debatt bland landets chefredaktörer och publicister angående näthatet och det faktum att tidningarnas och debattsajternas nätkommentarer tas över av de mest ruggiga rösterna vars syfte är att hota och hata enskilda personer och hata allt som kan stämplas som ”kulturmarxism”, ”feminism” och ”mångkulturalism”.

Olyckligt nog verkar inte Kyrkans tidnings chefredaktör ha tagit intryck av denna debatt. I stället låter han kommentarsfälten befolkas av hatiska röster som varken för någon saklig diskussion eller speglar kyrkfolkets uppfattningar i allmänhet. Om man läser Kyrkans tidning på nätet kan man tro att Svenska kyrkan är en ultrareaktionär sekt som hatar kvinnor, hatar homosexuella, hatar muslimer och hatar alla människor med vänsterpolitiska åsikter.

Det är sorgligt då Svenska kyrkan hör till ett av de mest progressiva kristna samfunden i världen och är en föregångare i kristenheten med sina modiga beslut om kvinnliga präster, samkönade äktenskap och självklara försvar för solidaritet och rättvisa i världen liksom i Sverige. Att befinna sig ute i församlingslivet och sen läsa Kyrkans tidnings debatter är som att befinna sig i två olika världar. Det borde vara ett publicistiskt problem för KT.

Min krönika i Kyrkans tidning och nyhetsartikeln om mitt bråk med chefredaktör Anders Ahlberg angående hans ovilja att publicera fakta om kopplingen mellan en av de tongivande debattörerna i KT och Sverigedemokraterna hör till de mest lästa och mest kommenterade artiklarna på nätet.

Nätkommentarerna är ingen rolig läsning. Jag har förstås mött detta näthat många gånger förr efter åratal i den politiska journalistiken men den som tror att man vänjer sig tror fel. För det är som Rosenberg också sa i sin radiokrönika: Ord kan döda heter det, det ligger en djup och ibland bokstavlig sanning i det. Om inte döda så såra och skada.

I Kyrkans tidning på nätet kan man läsa hatiska utfall mot och rena falsarierna om mig som person. Det kan påstås att jag inte arbetar som präst, att jag är vänsterintolerant och antisemit (dvs för en palestinsk stat), att jag i själva verket är en Dr Jekyl och Mr Hyde och plötsligt kan förvandlas till ”Hulken Helle” och min ”primära agenda är att slå split och missämja”. Det sistnämnda skrivs av en person som dessutom avslutar ett inlägg med orden ”Helle, må du gå i skam och förnedring”.

Och som vanligt är det övervägande män som skriver. Män som hatar kvinnor, åtminstone kvinnor som tar plats i offentligheten och står upp för det mångkulturella samhället.

Jag har som sagt mött det förr men det som gör mig extra beklämd nu är att att i kyrkans egen tidning tycker chefredaktören att det är okej med hatkommentarer och falska utsagor om enskilda personer medan faktauppgifter om vilka krafter som driver debatt i hans tidning inte får publiceras.

Den sorten publicistisk etik imponerar inte.

Helle Klein

UPPDATERING: På tisdageftermiddagen (21/2) beslutade Kyrkans tidnings chefredaktör att byta till förhandsmodererade kommentarer på nätet. Här har vi skrivit om detta.

Varje vecka publicerar Seglora smedja en bibelmeditation av Arne Carlsson i samarbete med Uppsala missionskyrka.

Vecka 8,2012

..Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka”…
Matt 4:1-11

Reflektion

Övermodigt utropar den desperate miljöaktivisten: ”Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. ”Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador.” När hoppet tas ifrån oss, om möjligheten till gemensam överlevnad genom ett inre ljus som speglar en verklighet utöver vår begränsning, återstår flykten in i teknikoptimism. Makten att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar som en frestelse. Allt detta skall jag ge dig om du sätter din lit till teknikens makt.

I den rika världen är vi bortskämda med att ha tillgång till en framtid och en självklar utvecklingsoptimism. Vi glömmer lätt att förutsättningen för den är det inre ljus som skapar en vilja till rättvisa och kärlek. Låt oss för ett ögonblick släppa det inre ljuset, glömma dess trygga värmande mod, förlora det en stund och samtidigt skymma sikten till de andras rörelse mot ljuset. När vi på detta sätt för ett ögonblick tappar kompassriktningen och rusar runt i den konturlösa dimman smyger sig desperationen på. Vi är i denna tanke ensamma att leka Gud på en planetarisk nivå och är, utan Gud, utlämnade åt tomma fantasterier om manipulerade gener och möjligheten att skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi. Ensamma att trygga oss till möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären.

Läs hela bibelmeditationen här.

I kväll invigdes kyrkan i Fisksätra – en första etapp på vägen mot att få ett Guds hus i Fisksätra centrum. Seglora smedja har tidigare uppmärksammat projektet som drivs av Nacka församling, katolska församlingen och muslimska föreningen. Vi var förstås med på den fantastiska invigningsgudstjänsten. Kärlekens väg gestaltades i det mångreligiösa mötet.

Kyrkan var sprängfull av folk och invigningsgudstjänsten leddes av biskop Eva Brunne men alltifrån Nackas kommunalråd Erik Langby (M) till företrädare för både katolikerna och muslimerna deltog. Det var en fantastisk upplevelse att få höra koran-citat reciteras på arabiska, bibelverser läsas på spanska, amarinja (Etiopiskt språk) och polska. Kören under ledning av musikdirektör Per Rönnblom sjöng underbart.

Och när välsignelsen uttalades samtidigt av både biskop Brunne och Fader Fredrik kändes historiens vingslag. Guds hus är en vision som håller på att bli verklighet. Nu flyttar katoliker och protestanter in i gemensamma lokaler. Förhoppningsvis kan vi om ett år få vara med vid invigningen av en moské vägg i vägg med kyrkan.

Rabbinen David Lazar talade sen vid mingelfesten om att kanske är det just i mötet med Den Andra som vi får reda på vad som är bra hos oss själva. Han avslutade med att säga till alla församlade: Jag är i kväll Den Andra och jag vill säga till er alla här: Ni är så bra!

Seglora smedja vill önska Guds hus-projektet all lycka framöver!

I Kyrkans Tidning har den så kallade ”identitetsdebatten” pågått en längre tid. Den har initierats av ett fåtal personer som kallar Svenska kyrkan sitt hem och har fått stort utrymme i diskussionen. I det snabba nyhetsflödet är det lätt att tappa helheten. Men när perspektivet vidgas till att spänna över ett helt år, när påstående läggs till påstående, så börjar långsamt en tydlig bild att framträda. Seglora smedja går i den här artikeln igenom vad som har sagts och skrivits av fyra av de mest aktiva debattörerna: prästerna Annika Borg, Helena Edlund, Johanna Andersson och Christer Hugo.

I en intervju i radions P1 (6/2) får prästen Annika Borg frågan var gränsen går för vad man får skriva på nätet. Hon svarade att det inte kan bedömas utefter en mening här eller där: ”det är inte enskildheten utan det är totaliteten, sammanhanget.” Vi tar nu Borg på orden och betraktar den helhet som är Borgs med fleras debatt under det gångna året.

I en serie olika sakfrågor har debattörerna konsekvent positionerat sig för att kringskära Islams villkor i Sverige, misstänkliggöra judiska och islamska sedvänjor, distansera Svenska kyrkan från öppet samtal över religionsgränser, misstänkliggöra och trakassera debattmotståndare, utmåla sig själva som martyrer och kritisera enskilda projekt som involverat möten mellan olika trosuppfattningar.

Under våren 2011 tog den så kallade imamdebatten fart med artikeln En kyrka i fritt fall i Svenska Dagbladet. I artikeln menade Annika Borg och Johanna Andersson att den imam som Sofia församling anställt mycket möjligt kunde vara homofob och sexist på grund av sin religion. De hade aldrig tidigare träffat personen ifråga. Debatten kantades av dödshot och trakasserier från många håll mot den nyanställde imamen, som skulle fungera som dialogresurs på Fryshuset.

Bloggen Kristen Opinion startar

Christer Hugo, Kyrkoherde i Dalarö-Ornö-Utö församling och Annika Borg, präst i Svenska Kyrkan och anställd på Sensus i Uppsala

I spåren av imam-debatten startade Annika Borg och prästkollegan Christer Hugo bloggen Kristen Opinion, flankerade av Johanna Andersson som gästskribent. De har under bloggens karriär ställt sig frågande till påskuppropet, tagit upp de etiska problemen med aborter, de har kritiserat kyrkans politiska korrekthet, i ett flertal artiklar har de kritiserat Ship to Gaza och Palestina, de har föreslagit att vi ska göra oss av med ordet ”islamofobi”  (stödda av den liberala tänkaren Caroline Fourest som även Humanisterna och Axess håller fram), de har gjort notiser om hur kristna förföljs av muslimer, Borg har kallat journalisterna Schibbye och Persson för naiva och med dålig verklighetsuppfattning, och ifrågasätter också St Paul’s Cathedral’s hjälp till aktivister i Occupyrörelsen. Bloggen kritiserar ofta genusfrågor, som kallas ”pseudoproblem” och ”genusextremism”.

Den 3 augusti citerar Hugo den kända och eldfängda antigenusbloggaren Tanja Bergkvist, som han dock bara presenterar som ”matematiker och bloggare”, och redogör troget för hennes attacker mot genusvetenskapen. Den 12 augusti klagar bloggen på hur präster som menar att dialog med Islam är ett problem ”demoniseras”, bara några dagar senare skriver de igen om ”den nu tämligen uttjatade uppfattningen att varenda åsikt om islam – välgrundad eller ej – är en kränkning”. När professor Kajsa Ahlstrand skriver om religionsdialog med Islam är Kristen Opinion snabbt framme och menar att kanske Ahlstrand vill att Muhammed ska bli inspiration för en ny Thomas av Aquino, samt att Ahlstrand förskönar Islams syn på Jesus. Även Johanna Andersson skriver kritiskt om religionsdialog, till exempel vad hon kallar ”kristet Eidfirande”, Hugo skriver: ”Både bibeln och koranen kan näppeligen ha rätt”.

Dessa debattörer har över det gångna året tagit varje tillfälle att bekymra sig över att de motarbetas att säga vad de vill om Islam och ”kristen identitet” som de menar är kontroversiellt i det rådande debattklimatet, men att många jublade när debatten om identitet började föras. En av dem som jublade högst var prästen Helena Edlund. De beskriver att de, jämte Christer Sturmark, har utsatts för osakliga kampanjer som kallar dem främlingsfientliga. Lika konsekvent angriper de många muslimska kulturuttryck. De skriver om hur muslimska enklaver hotar rättssamhället i andra länder. Även Seglora smedjas reportage om multireligiös konfirmationsundervisning beskrivs kritiskt som en religionsbuffé, uppdukad för kyrkans pengar. De talar om vikten av att sätta gränser mellan religioner, men ifrågasätter samtidigt att Othman Al Tawalbeh och David Lazar deltar i riksmötets öppnande, utifrån att inte fler religioner är närvarande. De kallar den även ”ett hinder för samverkan” eftersom den kritiserats av vissa röster, bland annat SD.

Efter Utöya – Identitetsdebatten startar i Kyrkans Tidning

Den 10 september publicerar Annika Borg och Christer Sturmark en artikel på DN Debatt med rubriken Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna. Där går de bland annat till storms mot Seglora smedja och kritiserar oss på flera punkter, bland annat för en krönika av Ewa Lindqvist Hotz, som i vår artikelserie Vägval 22 juli beklagade att onämnda debattörer i nummer 33 och 34 av Kyrkans Tidning (KT) hade en trång människosyn. De menade även i denna DN-artikel att vi stämplar som främlingsfientligt sådant som vi inte förstår.

En av de artiklar som vi kritiserat publicerades bara några veckor efter Utöya-tragedin i Kyrkans tidning. Prästen Helena Edlund skrev en text om att kyrkans identitet offras på korrekthetens altare. Kyrkans ”naiva snällhetskultur” ska ha omöjliggjort en kritisk granskning av Islam, menar hon. Borg och Hugo skrev i nummer 34 och berömde Edlunds ”viktiga artikel”, och efterlyste ett öppnare samtalsklimat om Svenska Kyrkan och Islam. De hävdade återigen att kritik mot Islam reflexmässigt stämplas som Islamofobi av de ledande skikten inom kyrkan, att detta stämplande används som en härskarteknik. De efterfrågade samtidigt en starkare kristen identitet.

Även på Kristen Opinion har de berömt Edlund för att vara ”väl underbyggd”, ”skarpt analyserande” och ”elegant”. De skriver även uttryckligen under på hennes definition av Islam som en religion som ”förespråkar dödsstraff för homosexuella”. På samma blogg beskriver Hugo Sverigedemokraterna ”mera som ett gammaldags folkhemsparti, lite som socialdemokraterna på 50-talet.” Han skriver också att de svårligen kan kallas högerextrema.

Omskärelse kallas könsstympning

Annika Borg och Christer Sturmark har under året figurerat i många sammanhang tillsammans. Den 18 november skriver de tillsammans med 9 andra debattörer under en stor debattartikel i DN som manar till förbud mot religiöst motiverad omskärelse. Genom hela debatten beskrivs omskärelse av dessa debattörer med dess grövsta tänkbara synonym, ”könsstympning”.

Debatten väckte heta känslor i många läger. Debatten har förts med namnkunniga företrädare för den judiska minoriteten i Sverige, bland andra Lena Einhorn, Lars Dencik och Göran Rosenberg, liksom ett flertal statsvetare och präster. Under debattens gång yttrade sig etikprofessorn och prästen Elisabeth Gerle på Facebook, där hon skrev till Borg:

”Annika, du vet precis som jag att den svenska staten har en del på sitt samvete när det gäller det judiska folket. Liksom Svk. Men som vi försöker göra upp med. Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna”.

För denna formulering anmäldes Gerle till domkapitlet av Kristen Opinions skribent Johanna Andersson, men friades enhälligt. Borg stödde anmälan och menade att hon var utsatt för ett drev på Internet. I detta drev ingick enligt Borg stiftsadjunkten Anna-Karin Hammar som lämnade in en begäran om vägledning till domkapitlet om ifall det är förenligt med en prästs etiska kodex att yrka på förbud av judiska praktiker. Kort därefter skriver Kristen Opinion om Hammars ”strömlinjeformade teologi” (Seglora smedja har de även kallat ”kvällstidningsteologer”). Även Gerle kritiseras hårt och hennes agerande tolkas (spekulativt) som ett medvetet insinuant misstänkliggörande av Borg.

Debattören Helena Edlund gör ny entré. Hon skriver i Kyrkans Tidning den 1 februari artikeln Konsten att tysta en präst där hon menar att det är förbjudet att tycka vad man vill i Svenska kyrkan, där man ägnar sig åt ”vuxenmobbing”:

”Så snart någon inom Svenska kyrkans organisation vågar ifrågasätta, sätter processen igång för att inkompetensförklara och tysta. De vanligaste är att stämpla personen i fråga som rasist, islamofob, främlingsfientlig eller, för den delen, som anhängare av ett visst riksdagsparti.”

Edlund menar att ”präster runtom i landet är livrädda för att uttala sig kritiskt eller gå mot strömmen”. I slutet av sin artikel ställer hon en retorisk fråga om vad som ska hända den dagen då alla som nu är tysta väljer att börja tala.

Upprop för ”öppen debatt”

Kort efter att denna artikel till Borgs försvar mot den förtryckande maktkyrkan skrivits, startas en namninsamling för ”öppen debatt i Svenska Kyrkan” anonymt, av någon eller några som kallar sig Nätverket ”Gud för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag” (sv ps 285:3). Även denna namninsamling skriver att det finns en ”maktordning” inom kyrkan, som avgör vilka röster som släpps fram. De begär att få höras utan att riskera att riskera att anmälas till domkapitlet. Inte helt förvånande är Edlund en av de första att jublande kommentera initiativet. Med på namnlistan återfinns även flera av dem som tidigare kritiserat mångreligiösa projekt, som Guds hus i Fisksätra och ”Tillsammans för Sverige” på Fryshuset. Ironiskt nog skriver även Johanna Andersson, som anmälde Gerle till domkapitlet, också på listan.

Borg är en välkänd prästprofil för Sveriges Radios lyssnare. P1 Morgon väljer att den 6 februari göra ett kort reportage om konflikten i kyrkan. Dock behandlar inte programmet själva sakfrågan om omskärelse utan berör bara det drev som Borg själv menar sig vara utsatt för. I radioprogrammet uttrycker hon att det är oacceptabelt när kollegor och bekanta trycker på ”gilla”-knappar på Facebook när någonting som skrivs är misskrediterande och illa för en debattör. Borg beskriver detta som ett drev.

Programmet ringer även upp Gerle och Hammar, som båda väljer att avböja från att kommentera, vilket ger ett inslag som knappast uppfyller medial standard för saklig rapportering i konflikter. Hennes ständige stödjare i debatten, Christer Sturmark, kallar det inträffade för en ”modern inkvisition”.

Raljant retorik

Många exempel visar hur Kristen Opinion konsekvent hanterar mothugg eller bara allmänna meningsmotståndare genom att kalla dem för osakliga, ideologiskt förblindade eller gemena angrepp. Domprosten Åke Bonniers mer resonerande hållning till debatten i KT sammanfattas med att han ”har svårt att läsa innantill”. När smedjans Helle Klein deltar i en TV-sänd debatt mot Håkan Sunnliden om att viga samkönade porträtteras hon på som ”politbyråns utsände”.

I samma inlägg skriver bloggen om de kvinnor som upplevt obehag inför Dag Sandahls besök i Visby. Deras inställning jämförs med åsiktsförtrycket i DDR:s partiskolor. Sunnlidens inställning till vigselrätten försvaras också i en artikel gemensamt underskriven av Borg och Hugo. Samtidigt angrips Palestina för de homosexuellas situation i landet.

När prästen Maria Svensson säger till Kyrkans Tidning: ”Jag vill inte kriga. Men jag vill lyfta frågan hur det kan komma sig att man bjuder in just Dag Sandahl”, länkar Borg till citatet och kallar det ett ”orimligt angrepp” i en debatt som måste ”hyfsas” (i ett inlägg benämnt ”Kyrklig tvångströja”). I samma inlägg säger Borg att kyrkan förvandlats till ett ”Stasi”, och att ”en informell maktstruktur håller undersåtarna i ett järngrepp”. Inte heller Seglora smedja har undgått kritik på Kristen Opinion. Förutom angreppet från Borg i DN den 10 september har i stort sett samma kritik framförts i flera olika inlägg på bloggen. Mattias Irvings undersökning om hatets språk på nätet kallas i ett inlägg för ”[häpnadsväckande] låg debattnivå”, och en ”lista på icke godkända ord”.

Kristen Opinion om Anders Behring Breivik

Borg, Hugo och Andersson vänder sig särskilt emot vad de kallar för ett oetiskt överutnyttjande av tragedin på Utöya. De menar att Seglora smedja använt sig av Anders Behring Breivik som ursäkt för att fira Eid på Skansen och ”hoppa på kollegor”. Redan den 24 juli (2 dagar efter Utöya) börjar en hållning att utkristallisera sig på bloggen: I inlägget ”Tragedins bearbetning” skriver de att ”terrordåd och massmord har givetvis inget med vare sig politisk konservatism eller s k kulturkonservatism att göra” och uppmanar att skilja mellan politik och vansinnesdåd.

Dagen efter beklagar sig Hugo (som skriver de flesta inläggen, men med Borgs goda minne, får vi anta) över att det redan börjat slås ”politiskt mynt” av tragedin och att kritik av ”islamiskt inflytande” nu stämplas som ”hot och hat”. Samma dag skriver Annika Borg i inlägget ”Fakta och spekulation” att Norge är ett av världens mest välkomnande länder (hon menar att ”inte alla norrmän är mordiska”). Utan att försvara Breiviks handlingar menar hon senare att hans position om att kyrkan är ”urvattnad” inte kan ses som extremistisk. Hon redogör samtidigt för vad Breivik menar med en urvattnad kyrka: en som inte har en ”crusader pope”, som inte är en stark europeisk enad kyrka.

Tiden efter Utöya präglades av febril aktivitet på Borgs och Hugos blogg. Den 27 juli försvarar Hugo kulturkonservatismen och misstänkliggör under titeln ”Begreppsförvirring” Aftonbladets Daniel Swedin som kopplat ihop denna ideologiska skola (som bland annat Sverigedemokraterna bekänner sig till) med en framväxande högerextremism. Dagen efter skriver Annika Borg att tidningarna borde sluta skriva om hotet mot muslimer eftersom detta ”skrämmer” dem.

Bara 10 dagar efter Utöya raljerar Borg med Seglora smedjas chefredaktör Helle Kleins text om Utöya, under rubriken ”Somliga sansade, somliga politruker” och frågar sig varför hon sökt på sitt eget namn i Breiviks manifest. Helle nämndes dock i flera nyhetsmedier som en av de uttalade måltavlorna för Breivik. Deras linje har konsekvent varit att framställa Breivik som psykiskt sjuk och kritisera dem som lyft frågor om islamofobi i spåren efter Utöya.

Den 3 augusti (samma dag som Hugo okritiskt citerar bloggaren Tanja Bergkvist på Kristen Opinion) kommer paret in med en ny DN Debatt-artikel som försvarar rätten att kritisera Islam. Där menar de att kontexten kring Behring Breivik ännu inte är fullt klarlagd, och att det därför vore fel med så kallad ”självcensur”, vilket de kallar totalitärt och i enlighet med Breiviks egna tankegångar. De försvarar sig åter mot den ”reflexmässiga islamofobi-stämpeln”, som de även hävdar är nedsättande mot muslimer. Därefter ställer de en serie retoriska frågor om hur samhället skulle se ut om censorerna fick som de ville: ”Ska vi sluta kritisera könsstympning av flickor? Blir islamismens terror något vi inte ska rapportera om och kritisera, eftersom de som utför den hävdar att de är muslimer?” I samband med detta skriver de även på sin blogg till försvar för nätkommentarerna, som vid denna tidpunkt är hårt kritiserade på de flesta håll i debatten som forum för hat mot muslimer och feminister.

Vi kan inte tiga längre

Helena Edlund, fängelsepräst i Malmö

Idag berättar Seglora smedja i en artikel av Helle Klein att Helena Edlund, som varit den tongivande debattören i identitetsdebatten i KT, har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Hon är vän på Facebook med hela partiets toppskikt och deras politiska sekreterare – bland annat återfinns Björn Söder, Kent Ekeroth och Erik Almqvist i vänlistan. Hon är ackrediterad journalist i Almedalen för SD-TV och har skrivit på upprop initierade av Kent Ekeroth ”mot mångkulturalism och för svensk identitet”. Denna debattör har vid många tillfällen hyllat och hyllats av trion Borg, Andersson och Hugo.

I artikeln ”Skarpt läge för Kristen tro” menar Borg och Hugo återigen att Sverigedemokraterna fått krattad manege av dem som försöker censurera debatten om Islam. De skriver:

”Vi bryr oss inte längre om den förljugna och ytliga retorik som målar ut våra uppfattningar som ‘islamrädsla’, ’sverigedemokratiska’ eller ‘främlingsfientliga’. Men vi är bekymrade över det debattklimat som utvecklats inom Svenska kyrkan, inte minst i Stockholms stift.”

Det utpräglade underdog-tonfallet som Kristen Opinion ständigt faller tillbaka i blir sällan mer markerat än när de menar att Seglora smedja skulle ”tvångsomhänderta” och sjukförklara dem, om vi bara finge. Detta trots att vi inte har skrivit en rad om denna blogg sedan den startades.

Seglora smedja har länge ansett att det inte finns någon anledning att bemöta de ständiga påhoppen från Kristen Opinion, detta trots att vi där har kritiserats i mängder av blogginlägg ofta i raljant ton. Vi har inte velat fortsätta en diskussion som redan från början haft en låg nivå och snarare haft som syfte att piska upp hatiska stämningar mot enskilda personer än sakdebatt. Vi har dragit oss för att ge uppmärksamhet åt debattörer som exempelvis Helena Edlund vars grumliga dagordning ger oss obehagskänslor.

Nu har läget förändrats. När de som inte drar sig för att hoppa på kollegor i kyrkan nu gör sig själva till martyrer, när sakfrågan om kyrkan och det mångreligiösa samhället förbyts till anklagelser om drev och inkvisition. När ett upprop för öppen debatt sprids av de som vill ha mindre av öppenhet och mer av murbyggeri, ja, då kan vi inte längre tiga.

Vid en genomgång av det senaste årets debatter framträder en ruggig bild. Att högerextrema krafter får sin näring av en stundtals urspårad inomkyrklig debatt är djupt beklagligt. För oss i Seglora smedja är öppenhet och dialog med andra religioner ett signum. Evangeliet manar oss att värna det djupast mänskliga och att inte använda ”det kristna” för att exkludera.

Vi hoppas att denna genomgång kan medverka till att stävja den smärtsamt utbredda aningslösheten i vår kyrka och att vi tillsammans kan bilda motkraft till främlingsfientligheten som är på frammarsch runtom i hela Europa och tyvärr också i vårt land.

Ewa Lindqvist Hotz, Helle Klein och Mattias Irving

Bara några veckor efter Utöya-tragedin utbryter en så kallad identitetsdebatt i Kyrkans tidning som pågått hela hösten och efter årsskiftet med olika vinklar. Seglora smedjas Helle Klein skriver om detta i sin kolumn i Kyrkans tidning i dag. Men hela hennes kolumn har inte publicerats för tidningens chefredaktör ville inte att fakta gällande en av de tongivande debattörernas kopplingar till Sverigedemokraterna skulle redovisas för läsarna.

I dag skriver jag en kolumn i Kyrkans tidning. Sedan i höstas medarbetar jag som fri skribent på ledarsidan i KT. Denna gång är min kolumn dock kraftigt beskuren. Chefredaktör Anders Ahlberg vill inte att hans läsare skulle upplysas om i vilken politisk kontext en av de tongivande debattörerna i den så kallade identitetsdebatten verkar.

Så här står det i dagens tryckta version av min kolumn: En annan undertecknare är prästen Helena Edlund, flitig debattör i denna tidning. Edlund tycks gilla upprop – tidigare har hon undertecknat upprop som startats av Sverigedemokraten Kent Ekeroth, en av de mest hätska anti-muslimska debattörerna. Budskapet är att mångkulturalismen måste stoppas och det svenska värnas.

Efter detta stycke skulle det också ha stått: Prästen Edlund var för övrigt ackrediterad som journalist under Almedalsveckan – för SD-TV. Bland hennes vänner på facebook finns det övre ledarskiktet i Sverigedemokraterna inklusive deras politiska sekreterare.

Jag tillåts nämna att prästen och debattören Helena Edlund har skrivit under upprop som startats av Kent Ekeroth välkänd Sverigedemokrat och anti-muslimsk kampanjarbetare. Men meningarna som belyser att Edlund inte bara skriver under upprop utan har betydligt närmre kopplingar än så till Sverigedemokraterna får inte förekomma. Nej då rycker chefredaktör Ahlberg in med saxen och klipper bort stycket.

I en lång mejlväxling mellan honom och mig framkommer inte ett enda förnuftigt skäl till varför saklig information, inga personpåhopp eller illasinnade rykten, om just prästen och debattören Helena Edlund inte får publiceras. I Kyrkans tidning förekommer ju titt som tätt påhopp på debattörer, ibland både osakliga och hätska vilket jag själv fått känna på under årens lopp. Det vore bättre om chefredaktören höll efter sådana olustigheter än medverkade till att sanningen om vilka krafter som bildar opinion på debattplats i hans tidning inte kommer fram.

Helena Edlund har själv valt att agera i offentligheten och hon döljer inte sin vurm för SD:s kamp mot mångkulturalism och muslimer. Att detta inte kan komma Kyrkans tidnings läsare till del är sannerligen anmärkningsvärt.

I går satt Kyrkans tidning och Berling Press i  framtidsseminarium för att diskutera hur tidningen ska se ut i framtiden. Det vore kanske på sin plats att ordna ett samtidsseminarium och fundera över tidningens roll i dag?

Helle Klein

Ps. Seglora smedja kommer att fortsätta berätta om den så kallade identitetsdebatten och aktörerna bakom.

UPPDATERAT: Kyrkans tidning gjorde sen en nyhetsartikel på bråket mellan mig och KT:s chefredaktör. Jag noterar att han kallar mig ”polemiskt proffs”. Man skulle kunna kalla det vanlig grävande journalistik – sånt som KT borde ägna sig åt istället för att förhindra fakta. Jag noterar också de hatiska kommentarer med rena falsarierna om min person som Ahlberg gladeligen släpper igenom i Kyrkans tidning på nätet. Hans publicistiska etik ger jag inte mycket för.

UPPDATERAT IGEN: Branschpressen har nu också skrivit om det hela – läs Medievärlden här.

Ett möjligheternas fönster har oväntat öppnats i Burma. Se intervjuer med två av landets ledande teologer dr. Maung Maung Yin och dr. Anna May Sai Pa om att Svenska kyrkan kan påverka den demokratiska utvecklingen i Burma. Se också Ewa Lindqvist Hotz och Bengt Kristensson Ugglas debattartikel i dagens Kyrkans tidning.

I dag skriver Seglora smedjas Ewa Lindqvist Hotz tankar inför helgen på Svenska kyrkans hemsida. För Ewa, just hemkommen från en studieresa i Burma, får söndagens bibeltexter om kärlekens väg en extra dimension.

”Såhär inför fastlagssöndagen tänker jag att det är tur att arméregimen i Burma inte läser bibeln så särskilt ofta. Den här söndagens texter skulle i alla fall inte passera genom censuren”, skriver Ewa.

Läs mer här.

Ylva Liljeholm skriver om religionens roll i människornas dagliga liv i Burma. Också i diktaturen finns det plats för harmoni och värdighet i livet. Bönen blir en oas för själen mitt i den hårda verklighetens öken.

I Burma förstår jag på allvar vad religion och andlighet kan betyda för människans överlevnad. Reformer och nyöppenheten till trots hade jag väntat mig en mer dämpad stämning i Rangoon; nedslagna blickar och hukande axlar. Rädslan manifesterad i varje kroppsdel, som ett arv från decennier av förtryck, angiveri, och fattigdom. Så var det inte. Rädslan finns säkert, men avspeglar sig inte på ett så fysiskt sätt. Istället möter jag ett folk som sliter med sin vardag med ryggen rak och nära till leende. De utstrålar en ödmjuk värdighet och ber inte om ursäkt för sin existens.

Jag kan inte se någon annan förklaring är den påtagliga plats som andligheten har i vardagen. Man tar sig tid att i bön och meditation uttrycka sin tacksamhet för livet och be om hjälp om det man inte klarar själv. Även den fattige är välkommen att be till sin Buddha i guldpagoderna. Några steg från det smutsiga och myllrande gatulivet kan vem som vill få en stund av frid och stillhet.

Man tar det på allvar. Bönen och Buddhas uppmaningar om att göra goda gärningar. Religionen ger människan mål och mening på ett sätt som avspeglar sig i kroppshållning och rörelsemönster (sen ska man inte glömma att buddistisk bön, likväl som muslimsk innebär fysisk aktivitet som säkert gör sitt till för att hålla kroppen igång).

Ven, engelsklärare i Burma

Ett exempel är munken Ven. Han jobbar som engelsklärare på en fattig buddistisk skola. Han är en gladlynt munk som vigt sitt liv åt att hjälpa sitt folk. Han berättar att han som ung funderade på hur han bäst skulle kunna bidra till samhällsutvecklingen. Det är viktigt att kunna prata engelska kom han fram till.

Han lämnade sin by, flyttade till ett kloster i Mandalay och promenerade varje dag två gånger sju kilometer till Mandalay Hill. Kom det utlänningar till Mandalay på den tiden så var det där man hittade dem. Han erbjöd sig att visa dem templet på toppen och berätta om Burma mot att de lärde honom engelska. Han vandrade upp och ner för berget fyra gånger om dagen och lärde sig både franska och engelska på kuppen.

Nu är han tillräckligt duktig både för att lära ut språket till barnen på skolan och för att guida oss runt området. Dessutom är han i fysisk topptrim, vilket han skrattande inte kunde låta bli att påpeka.

Jag tror att religionen kan fungera på samma sätt som kreativiteten. Både som en ventil och ett undersökande av det liv man lever här och nu. Michel Wenzers guldbaggevinnande dokumentär ”At night I fly” följer några livstidsdömda fångar som deltar i ett kulturprogram kallat ”Arts in correction”. De sjunger, komponerar, läser poesi, målar.

Inne i det rum som projektets tilldelas blir de åter individer med olika talanger och olika sätt att uttrycka sig. Utanför rummet är de gängmedlemmar bedömda utifrån ras och hudfärg, förutsatta att bekämpa varandra. Vakterna ger order med laddade vapen och innanför skottsäkra glas. Allt går ut på att sudda ut det som gör oss till människor och individer. Den som sticker ut dödas, bokstavligen eller bildligt.

Fängelsesystemet USA bygger på en medveten avhumanisering av människan (desto sorgligare att svenska politikers syn på fångvård börjar likna de amerikanska). I Burma har militärregimen i åratal medvetet hållit befolkningen i fattigdom och i ett uselt utbildningssystem för att de inte ska ha tid och kraft att utvecklas som människor. Religionen har varit en ventil. Möjligheten att få vara kreativ och i bokstavlig mening ut-trycka sina tankar och känslor som man gör i bön, som man gör i poesin, stärker livet och ger hopp. Kulturen och religionen blir verktyg inte för ren överlevnad, men för överlevnad med värdighet och sin mänsklighet i behåll.

Ylva Liljeholm

Mattias Irving skriver måndagsspaning om de dramatiska händelserna natten till måndagen, då Aten stacks i brand av sin egen befolkning. Kanske avskaffades också demokratin av dess egna politiker?

I natt brann Aten. Tiotusentals människors vrede kunde inte längre rymmas i ord, utan de skred till handling. Samtidigt, i parlamentet, uteslöts partimedlemmar som inte röstade med den styrande Papademos förslag. Papademos som, till skillnad från parlamentets medlemmar, inte är demokratiskt vald.

När premiärministern avslutade den tio timmar långa debatten som föregick omröstningen om ett nytt åtstramningspaket, kallade han demonstranterna för ”anarkister” och ”pöbel”. Vad jag hatar detta ord. Att kalla demonstranter för ”pöbel” är ta ifrån dem deras röster och deras åsikter. De reduceras till skrik utan ord och viljor utan riktning.

"Anarkister", menar premiärministern

När folkets protester så bryskt förminskas till ett störande bakgrundsbrus, samtidigt som polisen ute på gatorna får slut på tårgas och tvingas börja arrestera varandra för att få bukt med överlöpare, då är det demokratiska underskottet ett faktum.

Det är aldrig folkets fel att folket har en vilja. Den politiker som inte hörsammar människornas röster är inte bättre än en diktator. När Kretas tv-station under natten stormades, då tänkte jag på Rumänien 1989. Jag tänkte på nationalpoeten Dinescu som satt bakom ett bord, märkbart oförberedd och gripen av stundens allvar, tillsammans med ett tjugotal medrevolutionärer. De trängdes framför kameran i spänd förväntan, osäkra på om de var i sändning eller inte. Likt vilsna desperados med ett patos som tvingat dem att improvisera sig fram längs ny och okänd terräng stod de där, samtidigt så mänskliga och så ikoniska. Dinescu, med tårarna flödande, vände sig till kameran, till folket, och sade: ”Gud har vänt sitt ansikte mot Rumänien igen.”

Det är så enkelt att avfärda människor som upprörda, mindre vetande. I Sverige har vår statsminister i brist på en fungerande egen politik börjat kritisera opinionen för ett ständigt ”högt tonläge”. Tänk om någon försökt säga det till Jesus, när han fördrev månglarna från templet? ”Men lugna ner dig lite nu, låt oss ha en dialog om detta istället”.

Vad så många missar är att dialoger bara kan utspela sig mellan två människor som möts i ögonhöjd. Så länge den ena försöker att sätta sig över den andra är ett samtal omöjligt. Likväl är det så lätt att slentrianmässigt fördöma våldet och prisa dialogen. Det är den besuttnes privilegium att säga ”alla måste vi bjuda till lite för samtalets skull”, och medan samtalet pågår i respektfull oändlighet får orättvisorna fri lejd utanför mötenas lyckta dörrar.

Papademos rövarfasoner kommer aldrig att kallas anarkistiska. Han har makten på sin sida. Eurosamarbetet ska räddas till varje pris, men de som betalar är låginkomsttagarna, de gamla, de svaga. Minimilönerna kommer att sänkas med 22% och frysas på en nivå runt 500€ per månad i tre års tid. 150 000 offentliganställda kommer att avskedas de kommande tre åren. 2000 skolor kommer att försvinna. Pensioner och socialbidrag kommer att beskäras än hårdare. Vatten, olja och elektricitet ska säljas ut, liksom motorvägar och flygplatser. Ja, i princip all infrastruktur ska privatiseras.

Aten i brand, natten till måndagen

Grekland ska förvandlas till riskkapitalisternas paradis. Det är Papademos medicin för att hålla landet kvar i ett eurosamarbete som hade knakat i fogarna även om Greklands ekonomi hade varit klanderfri. Vi vet fortfarande inte hur kriserna i Portugal, Spanien och Italien ska avlöpa.

Vi som minns hur det har gått till i Sverige med de omänskliga praktikerna på Carema, Vattenfalls inkompetens att driva kärnkraftverken, den försumbara konkurrensen mellan bankerna, de otaliga krångliga avtalen med el- och teleleverantörer, den korrupta utförsäljningen av vårdcentraler i Stockholm, försöken att sälja ut vården av tortyroffer till oprövade och nystartade företag, med mera, vi vet att det grekiska folket inte slåss för den ena eller den andra politiken. De slåss för sina rättigheters överlevnad. De slåss för demokratins skull. Demokratin som vi känner den föddes i Grekland. Den ska inte dö där.

Mattias Irving