S.F.C.D.S. - En Filmblogg

The Final Destination (2009)

2009-11-29T22:16:00.003+01:00

Regi: David R. Ellis

Genrer/Teman: Skräck / Thriller

Cast: Bobby Campo, Haley Webb, Nick Zano, Shantel VanSanten, Mykelti Williamson

IMDB

Handling:

En dag på racingbanan får Nick en vision där han ser en fruktansvärd olycka inträffa som tar livet av både honom, hans flickvän, deras vänner och ett stort antal andra människor. Efter att ha lyckats ta sig ut från banan precis innan olyckan inträffar på riktigt, och efter att ha fått ett antal ytterligare visioner börjar Nick bli riktigt rädd. På tv ser han och hans flickvän hur folk som pga Nick överlevde olyckan nu dör en efter en i andra konstiga olyckor.

Efter lite efterforskningar om varsel och visioner kommer de fram till att de antagligen inte kan fly döden, efter att en gång ha lurat den, men det finns en utväg. Om de lyckas förhindra att någon av de andra människorna från racingbanan dör, kanske de kan upphäva förbannelsen och få leva sina liv?

Bedöming:

The Final Destination är en uppföljare, den fjärde i serien med samma namn. Den första kom 2000, den andra 2003 och den tredje 2006. Föregångarna minns jag faktiskt inte så mycket av då jag inte sett dem sedan de hade premiär, men troligen är de bättre än den senaste.

Egentligen såg jag bara filmen då jag fick ett infall och inte kunde bestämma mig för någon annan film för kvällen, för The Final Destination är ett typexempel på hollywoodproducerad ogenomtänkt skräckfilm.

Skådespeleriet är vissa stunder riktigt dåligt, karaktärerna platta och handlingen lämnar inte mycket utrymme för funderande. Musiken är inget man kommer ihåg, eller foto heller för den delen. Det som gör att filmen ändå är underhållande är dock de fantasifulla sätten som offren i filmen dör på. Man få hela tiden små ledtrådar på saker som händer i tur och ordning vilket oftast leder till ett riktigt köttigt dödsfall. Splatterfans kommer mysa stundtals i filmen, även om våldet förekommer relativt sällan.

Omdöme:

För den stora massan kommer säkert The Final Destination fungera bra som skräckis. För min del funkade den bra för stunden men jag kommer nog inte att se den igen, då ser jag hellre om de gamla filmerna. För den som vill ha skräck med djupare handling finns betydligt bättre filmer än så här. 5/10

Solaris (2002)

2009-08-12T13:50:00.008+02:00

Regi: Steven Soderbergh
Genrer/Teman: Sci-Fi / Drama / Romantik
Cast: George Clooney, Natascha McElhone, Viola Davis, Jeremy Davies
IMDB

Handling:

Jorden har tappat kontakten med ett rymdskepp som sändes ut för att undersöka en mystisk planet vid namn Solaris, och efter att även räddningsteamet har försvunnit skickas en psykolog dit för att försöka förhandla om deras återvändande. Ombord på skeppet möter han några överlevande, vilka inte själva riktigt vet vad som hänt, mer än att nånting väldigt underligt har inträffat. Snart upptäcker huvudpersonen (Clooney) att gamla smärtsamma minnen börjar komma tillbaka, i en annan form än han är van vid.

Bedöming:

Den här filmen är ganska annorlunda jämfört med filmerna jag valt att skriva om tidigare, men den förtjänar ett utlåtande. Solaris från 2002 är en amerikansk remake av Andrei Tarkovskys "Solyaris" från 1972, vilken jag tyvärr inte sett än och kan därmed inte göra en jämförelse.
För att göra klart det från början: trailern ger intryck av att Solaris är en tät thriller, vilket inte alls stämmer. Solaris har ett lugnt tempo, vacker musik och en mystisk stämning, och utforskar ämnen som kärlek, sorg och rädslor.

Jag såg Solaris ensam en mörk vinternatt, och jag måste säga att det är en film som berör. Fotot är snyggt gjort, musiken stämningsfull och skådespeleriet från Clooney och McElhone är mycket bra. Har man svårt att sitta stilla i soffan kommer man nog inte uppskatta filmen, då tempot är ganska långsamt och den bygger mer på känslor än på spänning.

Omdöme:

Hur Solaris står sig mot orginalet vet jag som sagt inte, men remaken är i en klass för sig jämfört med de flesta övriga filmer inom sci-fi jag sett. Vill man se något som berör och handlar mer om människans inre än om nervkittlande rymdresor, kommer man inte bli besviken. Den passar dock bättre att se i sällskap med flickvännen än med grabbgänget! Filmen är vacker och djup, och även om tempot är väldigt långsamt har jag svårt att se hur den skulle kunna varit gjort på något annat sätt. 8/10

Doom (2005)

2009-08-12T12:47:00.013+02:00

Regi: Andrzej Bartkowiak
Genrer/Teman: Sci-Fi / Action / Skräck
Cast: The Rock, Karl Urban, Rosamund Pike, Ben Daniels, Richard Brake mfl
IMDB

Trailer

Handling:

En nödsignal från en militär forskningsstation och arkeologiskutgrävning på Mars når en grupp marinsoldater som precis skall gå på permission. De skickas dit för att utreda vad som hänt, neutralisera hotet samt hämta hem viktig information åt företaget som äger stationen. Väl där märker de att nåt gått väldigt snett och att nånting är löst inne i byggnadskomplexet...

Bedömning:

Doom bygger på datorspelen med samma namn, i detta fallet speciellt på Doom 3. Precis som i spelet är miljöerna mestadels trånga och mörka korridorer, ibland så mörka att man har svårt att se vad som händer i filmen, vilket förstör upplevelsen lite. Specialeffekterna då de används är däremot välgjorda, det mesta ser realistiskt ut.

Det som däremot briljerar i denna filmen rent tekniskt är ljudet. Denna filmen bör ses med en hemmabioanläggning, vilket jag inte gjorde första gången jag såg den. När jag senast såg den med surround märkte jag vilken otrolig stämning och hur mycket detaljer det finns i ljudet! Där fotot ibland är lite för mörkt i filmen, kompenserar ljudet och ger tittaren en uppfattning om vad det är som döljer sig för de stackars marinsoldaterna. Musiken är perfekt för den här sortens film, en sorts industrirock av Clint Mansell, vilket bidrar ordentligt till stämningen. Soundtracket går även att avnjuta utan att se på filmen, om man gillar den sortens genre (som jag gör).
Skådespeleriet är inget utöver det vanliga, detta är trots allt en actionfilm kryddat med lite skräck och sci-fi, men jag tycker ändå huvudrollsinnehavarna levererar trovärdiga karaktärer.

Omdöme:

Om man tar filmen för vad den är så gör den verkligen sitt jobb, nämligen att underhålla utan att ge nån nämnvärd eftertanke. Den är främst en film för fansen av spelen, då den t o m har en hel scen ur förstapersonsperspektiv, precis som spel i FPS-genren har, men funkar även för dem som söker en stunds underhållning. På det stora är den faktiskt en av de bästa datorspelsbaserade filmer jag sett, vilka ofta brukar bli löjliga eller kännas ogenomtänkta. 7.5/10

Genredefinitioner

2008-07-22T22:13:00.006+02:00

Här tänkte jag förklara definitionerna av de mindre kända genrer som filmerna jag recenserar hör till. Det är inte lätt att veta vad alla dessa ord betyder om man inte själv gör efterforskningar, vilket jag själv gjort för att bredda min filmkunskap :) Det kan finnas faktafel i beskrivningarna, så om någon upptäcker detta är det bara att skriva en kommentar. Listan är just nu inte fullständig, men jag kommer fylla på allt eftersom. Håll tillgodo!

Sci-Fi

Förkortning av Science Fiction. En bred genre, där i många fall filmer, böcker och datorspel med undergenrer ingår. Sci-Fi är nästan lika gammalt som vetenskapen själv, och uppstod efter att vetenskapen tagit över från religion och vidskeplighet i världen. Efter vetenskapliga framsteg inom ångkraft, elektricitet och biologi skrevs klassiker som t ex Frankenstein, En världsomsegling under havet av Jules Verne och flertalet verk av H.G. Wells som definierade science fiction inom literaturen.

Teknologi och idéer som t ex tidsresor, rymdresor och avancerad teknik är vanliga teman inom science fiction. Även utomjordiskt liv är ett återkommande tema inom genren. I vissa fall har t o m saker förekommande inom sci-fi blivit verklighet, allt eftersom tekniken blivit mogen. Flygmaskiner, datorer och landningen på månen är exempel på detta, och sci-fi fortsätter att kittla fantasin om teknik i framtiden :) Frågan är om det är sci-fi som skapar tekniken, eller om det är tekniken som skapar sci-fi?

Science-fiction på film:

* 2001: A Space Odyssey
* Star Trek
* Star Wars
* The Matrix
* Blade Runner
* Terminator
* Alien

Science-fiction i spel:

* Quake
* Deus Ex
* Alien Versus Predator
* Half-Life
* X-Com
* Halo
* Command & Conquer
* Unreal
* Starcraft

Dystopi

En dystopi är en vision av ett samhälle som gått snett någonstans på vägen - raka motsatsen till en utopi som är det perfekta samhället. Förekommande punkter i en dystopi är misär, fattigdom, (statligt) förtryck, hjärntvättning, sjukdomar, våld och kraftig miljöförstöring. Alla dessa punkter måste inte uppfyllas för att ett verk ska anses vara en dystopi. Det finns t o m och har funnits samhällen i världen som har varit dystopier, där nazityskland och det stalinistiska Sovjet är de två bästa exemplen. Dock så kan även enorma och mäktiga företag stå för förtrycket i motsats till staten, som då spelar en mindre roll eller som inte ens existerar.

Vanligt förekommande är även även att dystopin är ett totalitärt övervakningssamhälle, som i George Orwells "1984" från 1949. Även människans sexualitet och i vissa fall tankeverksamhet kontrolleras, eftersom dessa är ett hot mot regimen som förtrycker massorna med absolut makt. Miljöerna är ofta nedgångna och smutsiga, ibland kanske efter ett omfattande krig, men kan även vara kliniskt rena samhällen utan helt utan kriminalitet eller våld, där människorna kontrolleras genom känslohämmande droger istället.

Den högteknogiska utveckling som finns i dystopiska berättelser är sällan till för den enskilda människans behov, utan snarare som hjälpmedel för att övervaka den stora massan överallt. Lägg gärna märke till att det är teknikens utveckling som ger möjlighet till massiv övervakning, den riktning världen och Sverige verkar gå mot idag...

Dystopi på film:

* 1984
* THX1138
* Equilibrium
* V for Vendetta
* A Clockwork Orange
* Battle Royale
* Escape From New York & Escape From LA
* Dark City
* They Live

Dystopi i spel:

* Half-Life 2
* BioShock
* S.T.A.L.K.E.R - Shadow of Chernobyl
* Deus Ex
* Fallout
* Final Fantasy VII
* Syndicate

Cyberpunk

Cyberpunk en en relativt ny men mindre känd genre inom science-fiction som fick sitt namn 1983 när novellen med samma namn lanserades av författaren Bruce Bethke. Enligt Wikipedia ligger fokus i cyberpunk på "high tech and low life", högteknologi blandat med dysfunktionella samhällen.

Vanligt förekommande i berättelser baserade på cyberpunk är AI (artificiell intelligens), cybernetiska inplantat, hackers, informationsteknologi och megaföretag. Samhällena utspelar sig ofta i en framtid inte allför avlägsen vår, och huvudperson är inte sällan en person som lever större delen av sitt liv enligt gatans regler. Skillnaden mellan samhällsklasserna är ofta stora, antingen är man rik och jobbar på ett mäktigt företag med egen privatarmé, eller så lever man i misär och fattigdom. Ofta är stämningen inspirerad av klassiska deckarhistorier á la noir, som i t ex Blade Runner, Dark City och i The Thirteenth Floor. Handlingen utspelas mestadels nattetid i en regnig stad som lyses upp av neon.

Den avancerade tekniken är vardag, personer kan t ex ha fått en arm ersatt av en mekanisk del eller ha en informationslänk inopererad i huvudet som leder direkt till ett datanätverk. Gränserna för vad är mänsklighet suddas ut. Inom anime är cyberpunk vanligt förekommande, inte sällan med filosofiska tankegångar om mänsklighet. En konstgjord varelse som t ex en android som är självmedveten, har inte den samma rätt till liv som en människa av kött och blod?

Cyberpunk på film:

* Blade Runner
* Ghost in the Shell
* The Matrix
* Minority Report
* Paycheck
* Strange Days
* The Thirteenth Floor
* RoboCop
* Avalon
* Renaissance

Cyberpunk i spel:

* Deus Ex
* System Shock
* Syndicate
* Fear Effect
* Beneath a Steel Sky

Skräck

Skräck en väldigt bred genre, ofta kombinerat med sci-fi eller andra genrer. Det är dock integreringen med sci-fi jag valt att fokusera på i den här bloggen, men jag ser även skräck med fokus på det övernaturliga ibland.

Skräckfilm bygger på att skrämma och/eller shocka tittaren, något de flesta vill uppleva då och då, men bara så länge vi vet att det inte är på riktigt. Berättelserna bygger oftast på en hemsk psykopat som mördar sina offer, övernaturliga fenomen, monster eller bibliska uppenbarelser (djävulen). Klassisk literatur som många gånger filmatiserats är Frankenstein, Dracula, Fantomen på Operan och Dr Jekyll & Mr Hyde. Det produceras mycket b-skräckfilm som mest bygger på att visa så mycket äckel som möjligt, och har orsakat ett flertal ramaskri bland upprörda föräldrar genom åren, bland annat när Texas Chainsaw Massacre hade premiär. Trots detta har skräckfilmsgenren frambringat många respekterade regissörer som t ex Roman Polanski, Dario Argento, George Romero, Alfred Hitchcock och Francis Ford Coppola.

Skräckfilmsgenren är egentligen för stor för att benämna som en enda genre, då den blandas med många andra element, och har flertalet subgenrer. Uppfinningsrikedomen för att skrämma slag på människor är alltså väldigt stor :) Trender går dock fram och tillbaka i filmvärlden, och under 2000-talet har det blivit populärt med zombies, remakes på asiatisk skräck och amerikansk 70-talsskräck och filmatiseringar av dator/tvspel. Det grafiska våldet har även ökat dramatiskt för att chocka, främst tydligt i Saw-serien och Hostel-filmerna, vilket även det är återkommande från 70-talets slasherfilmer. Vad kan bli nästa trend månntro?

Skräck på film:

* Alien
* Hellraiser
* Saw
* Nosferatu
* The Invasion of the Body Snatchers
* Night of the Living Dead + uppföljare & remakes
* 28 Days Later + 28 Weeks Later
* The Texas Chainsaw Massacre
* Friday the 13th
* Nightmare on Elm Street

Skräck i spel:

* Silent Hill
* Resident Evil
* Alone in the Dark
* Condemned
* Clock Tower
* F.E.A.R.
* Siren
* The Suffering

Doomsday (2008)

2008-07-22T21:13:00.006+02:00

Regi: Neil Marshall
Genrer/Teman: Post-Apokalyps / Action / Sci-Fi / Thriller / Kannibalism
Cast: Rhona Mitra, Bob Hoskins, Craig Conway, Malcolm McDowell mfl
IMDB

Trailer

Handling:

I Glasgow, Skottland sprider ett dödligt och väldigt smittsamt virus sig, och dödar de infekterade efter kort tid. För att skydda södra Storbritannien sätter Engelska regeringen upp en enorm mus tvärs över ön och stänger ute hela den smittade befolkningen. Alla som närmar sig muren blir dödade av militären eller av de automatkanoner som vaktar, och Skottland lämnas åt sitt eget öde.

London år 2035: Reaperviruset upptäcks i London, efter att först ha isolerats innanför muren i Skottland. Miljontals människor riskerar att smittas och dö, och ett botemedel måste hittas omedelbart. Det enda stället där det kan tänkas finnas är i zonen i norr, så makthavarna sätter ihop en insatsstyrka som beger sig dit för att hitta viruset. De vet varken vad som kommer möta dem, vart de skall leta efter ett botemedel, eller om de överhuvudtaget kommer hitta något, men misslyckas de riskerar London eller hela England att utrotas av viruset...

Bedömning:

Doomsday är en film jag väntat länge på, och som verkade intressant delvis pga att den för en gångs skull inte är från Amerika. Även rollistan är intressant med en del välkända ansikten.

Det som imponerar mest i Doomsday är miljöerna. Framtidslondon är mörkt och dystert, och innanför muren i Skottland ser det verkligen ut som civilisationen försvunnit för längesen, nedgånget och smutsigt. Filmen bygger främst på action, och det finns en del snygga och intensiva actionscener, men ingenting som man inte sett förut. Miljömässigt är det även stora kontraster, från nämna London anno 2035, Skottland i ruiner och även ett neo-medeltidssamhälle.

En av de första intrycken jag fick när jag såg filmen var att det var en blandning av 28 Days Later (viruset), Escape From New York (isolerad laglös stad) och Mad Max (biljakt med utsmyckade och modifierade bilar). Dock kan jag inte påstå att Doomsday är bättre än någon av dessa.

Det sparas inte på ljudeffekter, och musiken är häftig med elektroniskt blandad med stråkar. Skådespelarinsatserna är inget man höjer på ögonbrynen över, de gör sitt jobb men inte så mycket mer.

Omdöme:

Doomsday är i grund och botten en actionrulle med häftiga miljöer, effekter och en liten portion humor. Personligen tycker jag att första delen av filmen var mest spännande, sedan försvinner thrillerkänslan och den utvecklas till mer renodlad action som rullar på av sig själv, utan någon större spänning. Den känns ändå lite fräsch jämfört med amerikansk action, och duger gott som tidsfördriv men inte så mycket mer. 7/10

Body Snatchers (1993)

2008-07-15T23:27:00.006+02:00

Regi: Abel Ferrara
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Thriller
Cast: Gabrielle Anwar, Terry Kinney, Billy Wirth, Christine Elise, Meg Tilly, Forrest Whittaker
IMDB

Trailer

Handling:

Tonåringen Marti flyttar till en liten militärbas i Alabama med sin pappa, styvmamma och styvbror till pappans nya jobb som kemikalieinspektör. Livet på basen är ganska tråkigt för en ung tjej, men snabbt träffar hon dottern till basens general, och en ung helikopterpilot som hon blir intresserad av.

Familjen upptäcker dock snart att något inte är som det ska i militärbasen. Sonen vill inte vara kvar på dagiset för han tycker fröken och de andra barnen är konstiga, basens läkare kommer och pratar med pappan och berättar om flera fall av paranoia, rädsla för familj och vänner bland sina patienter med mera. Folk ändrar helt plötsligt sina vanor och verkar vara både känslokalla och helt personlighetsförändrade. Snart bryter helvetet löst i basen...

Bedömning:

Body Snatchers är den andra remaken av orginalet Invasion of the Body Snatchers från 1956, vilken fick ytterligare en version i The Invasion från 2007. Jag har varken sett orginalet eller den hyllade versionen från 1978, så jag kommer inte göra några jämförelser.
Jag har dock sett denna flera gånger på vhs, och måste säga att den är ganska stämningsfull. Stämningen är ganska lågmäld men växer och blir alltmer krypande ju längre in i filmen man kommer, allt eftersom pusselbitar av handlingen hamnar på plats. Den känns dock lite komprimerad, man kunde gjort filmen lite längre och utvecklat storyn lite mer, men man får ändå reda på allt som krävs för att ge familjen och deras relationer en hyfsat klar bild.

Fotot är ganska snyggt med varma färger och en del snygga vinklar, och musiken är stämningsfull. Skådespelarna gör väl ingen jätteinsats, men de är övertygande nog. Effekterna är från den tiden innan CGI kom in i bilden, på gott och ont. Det finns en del äckliga effekter som är välgjorda, men så finns det ett par övriga som ser ganska b ut, men det går att ha överseende med.

Omdöme:

Body Snatchers är en 90-talsrysare som lyckas förmedla en känsla av paranoia, även om den nyare The Invasion lyckas bättre tack vare ett högre tempo. Den kunde varit lite längre och bättre, men finns många filmer i genren som är betydligt sämre också. Rekommenderas! 7.5/10

Delicatessen (1991)

2008-07-14T13:06:00.006+02:00

Regi: Marc Caro, Jean-Pierre Jeunet
Genrer/Teman: Post-Apokalyps / Drama / Komedi / Surrealism / Kannibalism
Cast: Dominique Pinion, Marie-Laure Dougnac, Jean-Claude Dreyfus, Karin Viard mfl
IMDB

Trailer

Handling:

I en post-apokalyptisk framtid i Frankrike är det ont om mat, jobb och levnadsstandarden är låg. I ett nedgånget bostadshus bor en samling udda personer, och hyresvärden som även har en köttbutik förser dem med färskt kött som har ett tveksamt ursprung...

En kväll kommer en man och söker jobb som fastighetsskötare, en tjänst han får. Han börjar genast med att byta lampor och hjälpa grannarna i huset med allt som behöver fixas, samtidigt som han börjar lära känna slaktarens unga dotter och känslor utvecklas.

Folket i huset är hungriga, och de tidigare fastighetsskötarna har inte blivit långvariga utan har fallit offer för köttyxan...kommer även Louison bli mat åt hyresgästerna, eller kommer slaktaren acceptera hans relation med dottern?

Bedömning:

Detta är en film jag upptäckte efter att ha läst på nätet om olika sevärda filmer, och det var ett litet mästerverk jag hittade. Delicatessen är en svart komedi om människors små vardagsproblem och vanor, människors värme och även desperation i svåra tider. Alla de olika personerna i huset får utrymme i filmen, och alla har de sina egna roliga saker för sig i huset. Ingen vågar egentligen inte gå ut i rädsla för att bli uppätna, så de lever sina liv inomhus hela dagarna. Filmen bygger inte på skämt eller speciellt mycket slapstick, utan mer på absurda situationer och reaktioner, mycket underhållande! Påminner en del om Terry Gilliams filmer faktiskt.

Delicatessen har ett väldigt snyggt foto med varma toner i orangebrunt, och genomtänka vinklar och klipp. Även den svarta humorn har fotot att tacka för detta. Det kan räcka med ett kort klipp på en detalj för att måla upp den vrickade värld som finns i filmen.

Egentligen har den inte speciellt mycket att göra med varken den post-apokalyptiska miljön de lever i eller om kannibalism, det är de speciella små människornas liv som är i fokus. Filmen faller inte heller ned i något speciellt fack, den kan ses som både drama, skräck, thriller eller komedi, eller som en liten blandning av allt på en gång.

Omdöme:

Delicatessen är en sjuk och rolig film som jag tror passar de flesta. Gillar man humor som är lite underfundig och inte så rakt på som annars är vanligt i filmens värld så kommer ni inte bli besvikna! 8/10

Robocop (Director's Cut Criterion Edition) (1987)

2008-07-13T12:04:00.007+02:00

Regi: Paul Verhoeven
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Thriller
Cast: Peter Weller, Miguel Ferrer, Nancy Allen, Ronny Cox, Kurtwood Smith, Ray Wise mfl
IMDB

Trailer

Handling:

I en nära framtid har Detroit i USA stora problem med kriminaliteten. Polisen ägs och styrs av ett gigantiskt företag som heter OCP, som måste rensa upp staden innan de kan sätta sina enorma byggnadsplaner för ett nytt Detroit i verket. Under utveckling har de en ED209, en välbeväpnad patrullrobot som är tänkt att ersätta poliskåren. Dock verkar den ha en otrevlig bugg vilket gör att VDn för OCP lägger projektet på is, och börjar intressera sig för en annan medarbetares projekt, RoboCop. Det är en väldigt kall och spänd relation de två robotskaparna emellan, och de gör vad som helst för att just deras projekt skall lyckas...

I Detroits poliskår börjar Alex Murphy sin första dag efter en förflyttning, och får konstapel Lewis som kollega. Ute på spaning får de ett larm om en misstänkt skåbil som de följer. Skåpbilen innehåller brottslingen Clarence Boddicker och hans gäng. Murphy och Lewis förföljer dem till ett nedlagt stålverk, men utan förstärkning bestämmer de sig för att ta itu med gänget själva. Det slutar dock med att Murphy blir brutalt ihjälskjuten...

Några månader senare gör RoboCop sin entré på Murphys och Lewis polisstation, och han blir medborgarnas hjälte mot kriminaliteten. Lewis tycker dock att RoboCop verkar bekant på något sätt, och när RoboCop börjar få minnen av sitt tidigare liv börjar det hända saker...

Bedömning:

Robocop är en av 80-talets mest sevärda filmer inom science fiction, vid sidan av t ex Terminator. Filmer målar upp en kapitalistisk och hård värld, där det enorma OCP styr polisen efter sina egna ekonomiska intressen, och folket matas med skräpunderhållning på tv. Det sköna med Robocop är att den mest är en satir och visar upp en nästan komisk bild av den hårda framtiden. Vid ett par tillfällen klipps det in lustiga nyhetsinslag och roliga reklamklipp, vilket bryter av lite mot handlingen och visar hur sjuk framtiden i Robocop är. Den satiriska stilen känns igen i Starship Troopers som kom under 90-talet.

Filmen är även mycket våldsam, dels för att visa hur hård världen blivit och dels för att chocka tittaren, men det är inget som är värre än vad som nästan är vardagsmat i dagens filmer. Själva Robocop är mycket bra gjord, speciellt när han tar av sig hjälmen och man får se hans mänskliga huvud integrerad med metall, väldigt snyggt gjort. Det finns även ett par scener med stop-motion, en teknik som användes före datoranimationeras tid, men som ser ganska daterad ut idag.

Filmens berättelse har ett bra flyt och blir aldrig seg, och varje scen för handlingen framåt. Något som är en rolig detalj är att flera av filmens skådespelare har synts i tv-serier från 90-talet och framåt.

Omdöme:

Robocop är en underhållande och ganska lättsam film, trots det grova våldet och med tiden har den blivit en klassiker. Bortsett från lite gammal stop-motionanimation, så känns den inte föråldrad. Rekommenderas! 8/10

Eden Log (2007)

2008-07-13T00:04:00.007+02:00

Regi: Franck Vestiel
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Thriller
Cast: Clovis Cornillac, Gabriella Wright
IMDB

Trailer

Handling:

En man vaknar upp i en mörk grotta utan något minne av hur han kom dit eller vem han är. Han försöker hitta en utgång samtidigt som han försöker förstå vad som hänt och vad det är för plats han hamnat på. Snart visar det sig att han inte är ensam, både hemska varelser lurar i mörkret precis som en och annan överlevare. Det verkar vara någon sorts underjordisk forskningsstation där något gått väldigt snett...

Bedömning:

Eden Log är en fransk film, men den har engelskt tal, iaf den version jag såg. Filmen börjar med en man som vaknar upp i mörkret, i en lerpöl som han sakta kravlar sig ur för att ta reda på var han befinner sig. Som tittare inser man snart att man förstår lika lite vad som händer som huvudpersonen, allt är ett mysterium. Sakta men säkert kommer olika pusselbitar på plats, men inte förrän i slutet knyts allt ihop så man får en lite klarare bild av vad filmen egentligen handlar om, men inte ens då förstod jag alla detaljer.
Eden log är inte en mainstreamfilm på något sätt, utan mer något av en konstfilm. Fotot är väldigt snyggt i svartvitt, i stort sett filmen igenom. Bara vissa detaljer under få scener har en blek färgton över sig. Det syns att man tänkt igenom hur olika ljuskällor kastar sitt ljus i mörka miljöer, och resultatet blir riktigt läckert. Monstren som lurar i mörkret är bra gjorda och ser ganska äckliga ut, även om man inte ser så mycket av dem.

Även ljudet är mycket bra, speciellt musiken som är en sorts mörk ambient och ljudeffekterna varierar från ruggiga monstervrål till slafsljud. Dialoger är det däremot mindre av, och är egentligen nästan överflödiga. Huvudpersonen säger inte många meningar under filmens gång, istället låter man det visuella tala.

Omdöme:

Eden Log är något för finsmakare av filmkonst och inte för den som vill ha en mysig stund med sin älskade framför teven. Att handlingen kan kännas lite förvirrande kan jag ha överseende med när det är en så stilfull film. 7/10

Mutant Chronicles (2008)

2008-07-12T13:26:00.009+02:00

Regi: Simon Hunter
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Retrofuturism
Cast: Thomas Jane, Ron Perlman, John Malkovich, Anna Walton, Devon Aoki mfl
IMDB

Trailer

Handling:

En mystisk maskin från rymden landar på jorden, och dess enda syfte är att förvandla människor till mutanter och sprida död omkring sig. Efter mycket krigande lyckas människorna dock begrava den långt under marken och försegla hålet, och kännedomen om den försvinner, utom i en liten religiös sekt som kallas The Brotherhood.

År 2707...världen styrs av fyra stora företag, och nationalstater existerar inte längre. Dessa företag krigar konstant mot varandra om jordens numera väldigt begränsade resurser, och under ett sådant här slag skjuts föreseglingen till maskinens gömma sönder, och helvetet bryter snabbt ut. Mutanterna sprider sig snabbt över världen, och de multipliceras snabbt då de drar sina offer ned under jorden till maskinen som förvandlar dem till ännu fler blodtörstiga mutanter.

Medan mänskligheten förbereder sig på att lämna planeten och fly till sina rymdkolonier, vill Brother Samuel från The Brotherhood göra ett försök att förstöra maskinen en gång för alla. Han samlar ihop en liten styrka med framstående soldater från de olika tidigare krigande storföretagen, och ger sig ut på en resa för att ta sig ner under jorden, förstöra maskinen och rädda mänskligheten...

Bedömning:

Mutant Chronicles bygger på rollspelet med samma namn, som även har fått serietidningar, brädspel och annat på samma tema.

Världen i Mutant Chronicles är retrofuturistisk, det mesta ser ut som 1940-talets Europa förflyttats till framtiden, men med mer avancerade vapen, ångdrivna flygfarkoster med mera. Det är en ganska häftig blandning av olika stilar, och ger ett annorlunda intryck. Det mesta är gjort med CGI, och mestadels är det väldigt snyggt, men ibland kan effekterna se lite billiga ut.
Blod och köttiga effekter är det ganska gott om, och även här är det mestadels datoranimationer.

Det är relativt stora skådespelare i rollerna, men tyvärr får de inte tillfälle att spela ut sina karaktärer speciellt mycket. Egentligen är det bara Brother Samuel (Perlman) och Mitch Hunter (Jane) som har något djup, resten känns mest som utfyllnad i filmen.

Handlingen börjar bra, men senare i filmen då gänget med soldater har gett sig ner i underjorden tappar filmen i tempo och blir ganska långtråkig och ointressant. Den största behållningen med Mutant Chronicles är helt klart de snygga miljöerna, men underjorden är mest mörk och inte speciellt spännande.

Ljudet är välgjort med stämningsfull musik och maffiga effekter, så där finns det ingenting att klaga på.

Omdöme:

The Mutant Chronicles är en snygg film som sticker ut pga sin annorlunda stil och ovanliga tema, men som tyvärr har för platta karaktärer, ointressanta dialoger och för lite variation framåt slutet. 6/10

Jumper (2008)

2008-07-10T20:19:00.007+02:00

Regi: Doug Liman
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi /Äventyr / Thriller
Cast: Hayden Christensen, Jamie Bell, Rachel Bilson, Diane Lane, Samuel L. Jackson, Michael Rooker
IMDB

Trailer

Handling:

En genetisk anomali gör att en ung kille (Christensen) upptäcker att han kan teleportera sig mellan olika platser han besökt tidigare. Eftersom hans mamma lämnade honom vid 5 års ålder och hans pappa inte bryr sig om honom, så beslutar han sig för att lämna stan och börja ett nytt liv någon annanstans.

Han beger sig till New York, teleporterar sig in i valvet och stjäl pengar, allt utan att lämna ett spår efter sig. Dock kommer en mystisk organisation honom på spåren, men de hittar honom inte förrän 8 år senare, men David lyckas fly.
David beger sig till sin hemstad, möter sin kärlek från unga dagar, och tar med henne på en resa till Rom.

Där träffar han på en annan Jumper och ett par mystiska agenter som försöker döda dem bägge. Snart har David fått reda på att det pågått ett krig i århundraden mellan Jumpers (människor som kan teleportera sig) och Paladins (en organisation som svurit att döda alla Jumpers)...

Bedömning:

Denna gången var det dags att recensera en typisk Hollywoodfilm, och precis så som många andra filmer så bygger Jumper på häftiga effekter och mindre handling. I grund och botten är Jumper en "hjälte träffar tjej, skurkar kidnappar tjej, hjälte räddar tjej"-historia, kryddat med snygga klipp.

Filmen börjar med en kort historia om David och hur han upptäckte sin förmåga, hur han drog från stan samt en mindre introduktion av föremålet för hans kärlek och en rival. Personerna från hans barndom är inga som spelar någon större roll resten i filmen, bortsett från Millie (Rachel Bilson). Sammantaget är handlingen väldigt tunn och det krävs ingen hög IQ för att hänga med i berättelsen, allt som händer visas upp på skärmen för tittaren.

Skådespelarna känns lite mediokra, de levererar utan att överraska på något vis. Lite ömma känslor mellan David och Millie visas i ett par scener, men själva kärlekshistorien utvecklas aldrig riktigt. Även en djupare historia om Paladins och deras verksamhet eller en förklaring till telepatiförmågan hade gett Jumper bättre betyg.

Fotot är det som enda som filmen egentligen bygger på. Stundtals är klippen snabba och många kända sevärdheter i världen visas upp när David teleporterar sig mellan olika platser. Effekterna är dock inget som får en att tappa andan, utan känns som man sett det flera gånger förut. De är dock snyggt genomförda och gör sig klart bäst på en stor skärm.

Omdöme:

Jag hade inga stora förväntningar på Jumper, även om den hypades en del när den hade biopremiär. Det var tur för min del, för även om filmen bjuder på lite häftiga effekter så finns det inte mycket annat under ytan som imponerar. Den duger som lättsmält underhållning en fredagskväll, men är inget jag kommer se om igen. 5/10

The Thirteenth Floor (1999)

2008-07-07T17:39:00.006+02:00

Regi: Josef Rusnak
Genrer/Teman: Sci-Fi / Thriller
Cast: Craig Bierko, Armin Mueller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D'Onofrio, Dennis Haysbert
IMDB

Trailer

Handling:

Hannon Fuller äger ett företag inom datorvetenskap, och han har upptäckt något mycket viktigt som han skall berätta för sin kollega, Douglas Hall, men hinner bli mördad innan han hinner leverera budskapet. Dock så lämnade han ett meddelande i företagets virtual realityvärld, som är en kopia av 1930-talets amerika, avbildat efter den mördade Fullers barndom, och Douglas ger sig in i världen för att leta efter meddelandet. Simulationen är lika verklig som verkligheten själv, med riktiga människor som har riktiga känslor, skillnaden är att människorna inte vet att de är skapelser i ett datoriserat experiment.

Snart får Douglas polisen efter sig, misstänkt för mordet på sin vän och chef. Själv börjar han bli mer och mer förvirrad över vad som händer, då han inte har något minne av vad han gjorde vid tidpunkten av mordet.
Att hitta meddelandet Fuller lämnat efter sig blir dessutom svårare än väntat då en av simulationens människor smygläst det och vill veta vad det innebär. Douglas närmar sig en sanning som är hårdare än han någonsin skulle kunnat föreställa sig, samtidigt som han måste rentvå sig från mordet...

Bedömning:

För alla personer som sett The Matrix eller liknande sci-fi, så kommer grundidén med The Thirteenth Floor kännas igen, och den kom faktiskt ut innan The Matrix. Filmen är ingen renodlad sci-fi thriller, utan flyter ut över flera olika genrer. Det finns lite drag av romantik, film noir, och det som gör den här filmen speciell - den väcker existentiella och etiska frågor inom datorvetenskapen. Den innehåller även ett par vändningar i storyn som den vakne troligen kommer lista ut, men gör ändå att den inte är så förutsägbar. Handlingen känns väldigt smart och genomtänkt.

Scenerna i nutid utspelas nattetid och ger ett dystert men stämningsfullt intryck, och scenerna i simulationen av 1930-talet är i stark kontrast till övriga filmen, vilket ger den en extra dimension.

Skådespelarna gör en bra insats med flera olika roller, då de har karaktärer i simulationen modellerade efter sina verkliga föregångare, men med andra personligheter.

Omdöme:

Om du är intresserad av filmer som får dig att tänka till lite, och som sätter ett avtryck i dig efter att filmen är slut, så kommer du uppskatta The Thirteenth Floor. Det som skiljer den från andra sci-fi filmer är inte häftiga specialeffekter, utan den djupa och genomtänkta berättelsen, som man kan känna igen i t ex The Matrix och Dark City. Jag rekommenderar den varmt för dem som vill se något som skiljer sig från lätt och ytlig underhållning. 8.5/10

The Machine Girl (2008)

2008-07-06T18:05:00.009+02:00

Regi: Noboru Iguchi
Genrer/Teman: Action/ Splatter / Komedi / Drama / Thriller
IMDB

Trailer:

Handling:

En ung japansk skolflicka vid namn Ami, lever ett vanligt tonårsliv ensam med sin yngre bror, efter att bägge föräldrarna omkommit. Allt är bra, om det inte vore för den lokala ninjafamiljen som nyligen blivit värvade till Yakuzan, den japanska maffian. Familjens unge son trakasserar Amis bror med sitt gäng, och det slutar med att brodern och hans vän kastas ut ur ett hus efter ett slagsmål med gänget. Förkrossad över broderns död tar Ami reda på vem som var ansvarig för broderns död, och svär att hämnas honom till varje pris..

Bedömning:

Trots att denna film egentligen inte passar in i denna bloggens temainriktning, tycker jag den är värd att nämnas pga sitt speciella innehåll. The Machine Girl (Kataude Mashin Gâru) är något så ovanligt som en japansk grind house-inspirerad actionfilm, helt i stil med Tarantinos Kill Bill och Planet Terror. Färgerna i filmen är lite bleka, som om att visa en gammal berättelse från förr, och kameravinklarna extrema för att ge ett häftigt intryck av actionscenerna eller för att förmedla starka känslor, något som japaner brukar vara bra på. Filmen har en b-känsla över sig, dels pga de dåliga men roliga effekterna, och dessutom finns det en hel del småfel (som att Machine Girl kan vara helt nedblodad i en scen, för att ha helt vita kläder i nästa), men det kan även vara medvetet från filmskaparna.

Specialeffekterna (som det finns det gott om) består till största del av avhuggna kroppsdelar, löjligt stora mängder blod som sprutar som fontäner ur kroppar samt en del riktigt fula datoranimationer. Det sköna med filmen är att trots att den har vissa känsloladdade scener, så tar The Machine Girl inte sig på allvar, då hade den varit urdålig. Istället vill man här berätta en riktigt galen och överdriven historia om hämnd, som innehåller lika mycket galen och överdriven action och litervis med blod. Här får vi se allt från huvudpersonens stora maskingevär som ersättning för en avhuggen hand, ninjor, sörjande och hämndlystna föräldrar, en borr-bh och sushi!

Omdöme:

För den som gillade Tarantinos grind housefilmer och Kill Bill, så är The Machine Girl en given film. Jag tyckte den kunde kännas lite seg och långtråkig under vissa scener, men vara ganska rolig under de sjuka slagsmålsscenerna. Om man roas av splatter och snygga japanska tjejer som sparkar röv så kommer man dock inte bli besviken av The Machine Girl! 7/10

The Happening (2008)

2008-07-06T17:06:00.009+02:00

Regi: M. Night Shyamalan
Genrer/Teman: Thriller / Drama
Cast: Mark Wahlberg, Zoey Deschanel, John Leguizamo, Ashlyn Sanchez, Betty Buckley mfl
IMDB
Trailer:

Handling:

Filmen börjar med en scen i Central Park i New York där allt först ser ut som vanligt, men där plötsligt ett antal personen fryser till och står blick stilla, och strax därefter tar en student på en parkbänk fram en penna och hugger sig själv i halsen. I en bilkö stannar plötsligt alla bilar och en polis tar fram sin pistol och skjuter sig i huvudet, och en efter en tar personer i närheten upp den och följer polisens exempel. På en byggarbetsplats börjar byggarbetare hoppa över kanten och slå ihjäl sig mot marken. Vad är det som händer?

I en skola möter vi NO-läraren Elliot Moore (Wahlberg) som kallas till ett möte med skolans personal, där de informeras om att det varit någon slags terroristattack i Central Park. Elliot bestämmer sig snabbt för att lämna staden med tåg, tillsammans med sin fru (Deschanel), sin vän och lärarkollega Julian (Leguizamo) och hans dotter Jess. Ombord på tåget får de reda på att flera attacker skett runt omkring i området, och även vid deras destination. Tåget stannar och släpper av samtliga passagerare i en liten småstad ute på landsbygden, och tillsammans med flera andra flyende människor försöker de förstå vad som händer och vart de ska ta vägen för att överleva, då attackerna är utspridda över ett stort område.
Bedömning:

The Happening är den senaste filmen från regissören M. Night Shyamalan, och precis som hans tidigare filmer är denna annorlunda jämfört med det mesta som kommer från Hollywood. Den har inte kommit till Sverige än, men jag misstänker att den inte kommer bli en succé på bio här just av anledningen att den är lite annorlunda. Istället för högt tempo, storslagna specialeffekter och överspelade karaktärer så känns The Happening väldigt verklighetstrogen med sin krypande paranoia och trovärdiga människor. Varken Elliot eller hans fru Alma framställs som några typiska hjältar eller offer, utan mer som vanliga människor som råkar ha en dålig period i deras äktenskap pga en händelse Alma inte vill berätta om för sin man.

Det som gör att Elliot sticker ut lite bland de andra är att han råkar vara NO-lärare, och försöker använda sina vetenskapliga kunskaper för att komma på vad det är som händer, eftersom både myndigheter och allmänheten i början av filmen inte har en aning om vad som orsakar massjälvmorden. Som sagt har filmen inga häftiga specialeffekter, men dock en del visuellt äckel som fyller en funktion, och inte finns där enbart för sakens skull. Musiken och ljudet sticker inte heller ut på något sätt. Handlingen, den mystiska och paranoida stämningen är dock det som gör att filmen är sevärd och att den sticker ut ur mängden.

Omdöme:

The Happening följer M. Night Shyamalans modell som han tidigare gjort sig känd för genom Signs, Sjätte Sinnet, The Village mfl. Han har fått blandad kritik för att han vågar vara annorlunda, och denna filmen är nog inget undantag. Vill du ha en spännande stund med krypande spänning och ovisshet framför dig, så se The Happening. Rekommenderas! 8/10

The Ruins (2008)

2008-06-22T13:34:00.008+02:00

Regi: Carter Smith
Genrer/Teman: Skräck / Thriller
Cast: Jonathan Tucker, Jena Malone, Laura Ramsey, Shawn Ashmore, Joe Anderson
IMDB

Trailer

Handling:

Fyra amerikanska ungdomar är i slutet av en solsemester i Mexico, och när de får möjligheten att kolla in en arkeologisk expedition vid en gammal pyramid, kan de inte tacka nej. Platsen finns inte utmärkt på kartan, så det skulle bli en upplevelse inga andra turister tidigare sett.

Väl där stöter de på några hotfulla män ur lokalbefolkningen, och helt plötsligt skjuter de ihjäl sällskapets vägvisare. I panik flyr ungdomarna upp på pyramiden där de hittar arkeologernas tält, men byborna stannar kvar nere på marken och slår läger för att vänta ut dem. De hittar ingen av arkeologerna till en början, men beslutar sig för att ta sig ner i pyramiden då de hör en mobiltelefon ringa nedifrån, eftersom deras egna inte har någon mottagning.

Snart börjar de förstå varför de inte tillåts lämna pyramiden, och att byborna inte är det största hotet mot dem...

Bedömning:

The Ruins är en amerikansk skräckfilm som lite skiljer sig från mängden bland andra skräckisar där ungdomar alltid råkar illa ut. Istället för att använda sig av billiga knep som ska skrämma tittaren eller förlita sig på visuellt äckel, så byggs spänningen här upp med hjälp av ovisshet och paranoia för karaktärerna. Det finns visserligen ett par köttiga scener, men ingenting som är värre än andra skräckfilmer.

Tempot är inte så värst snabbt i filmen heller, då The Ruins är en krypande psykologisk rysare om något. Långtråkig känns den dock inte.

Karaktärerna känns lite tunna, man får inte reda på speciellt mycket om dem varken i början eller under filmens gång, men det känns inte som att det är så viktigt i det här fallet.

Filmens stora nackdel enligt mig är själva grunden till skräcken i filmen, dvs filmens "monster". Jag ska inte avslöja här vad som jagar ungdomarna i filmen, men det kändes lite väl löjligt i mitt tycke. Hade man valt bort ett par detaljer i filmen så hade den blivit mer seriös. Som ett plus kan man å andra sidan se att The Ruins vågar sticka ut lite ur mängden och inte följa en "standardmall".

Omdöme:

The Ruins känns lite som en frisk fläkt i den annars uttjatade skräckgenren i Hollywood, men faller på några löjliga detaljer. Gillar man psykologisk skräck så funkar den antagligen bra ändå, men det är ingen film man varken hoppar högt i soffan av eller ser en gång till. 7/10

Nineteen Eighty-Four (1984)

2008-06-21T17:03:00.008+02:00

Regi: Michael Radford
Genrer/Teman: Dystopi / Drama / Thriller
Cast: John Hurt, Richard Burton, Suzanna Hamilton mfl
IMDB
Wikipedia

Trailer

Handling:

I George Orwells vision från 1949 av hur världen skulle kunna se ut år 1984, möter vi byråkraten Winston Smith som jobbar på Ministry of Truth, med att förfalska och ändra historien, så att regeringen alltid har rätt. Berättelsen utspelar sig i Oceania, en något oklar stat som består av forna Europa, och filmen har sin handling i vad som troligen var London.

Regeringen styrs av Big Brother, en ledare som folket fruktar och älskar på samma gång. Big Brother har absolut makt, bevakar och styr folket överallt, hela tiden. Den enda televisionen som finns är den statliga, med strategiskt utplacerade skärmar i alla hem och på offentliga platser. Konstant spelas det upp propaganda och hjärntvättande budskap, och genom skärmarna bevakas även medborgarna.

Winston får kontakt med en ung kvinna som heter Julia, med vilken han ägnar sig åt förbjudna aktiviteter, dvs sexuellt umgänge. Julia har en personlighet han aldrig har sett hos någon annan han mött, och får honom att inse att det finns mer i livet än vad Big Brother erbjuder. Han skriver om sina tankar i en hemlig dagbok där han beskriver Thought Crime, tankar förbjuda av regeringen. Om den hittas kommer han antagligen att torteras och dödas av The Thought Police, som ser till att ingen börjar med frihetstänkande. I boken beskriver han att om regeringen säger att 1+1 är lika med 3, så är det så, även om man vet att det är fel. Principen går ut på att regeringen bestämmer vad som är sanning och verklighet, oavsett vad man tror sig veta.

Genom Julia får John veta att det finns en hemlig motståndsrörelse, och att de är många som är emot Big Brothers styre. Kommer han och Julias relation att fortsätta och eventuellt störta regeringen, eller kommer de upptäckas av The Thought Police och hjärntvättas på Ministry of Love?

Bedömning:

1984 är alla dystopiska visioners moder, den skrevs i slutet av 1940-talet och var George Orwells mörka vision av framtiden. Idag när tekniken är tillräckligt utvecklad, är den visionen närmare verkligheten än tidigare. Samhället som målas upp i 1984 är inte långt ifrån verkligheten i totalitära diktaturer såsom Nazi-Tyskland och Sovjet, men även vårt samhälle utvecklas oroväckande åt samma håll. Det är pga den nyss framröstade FRA-lagen om massavlyssning som jag bestämde mig för att recensera den här filmen, som jag faktiskt såg för så sent som ett par månader sedan.

Åter till filmen. 1984 är en mycket mörk och dyster film, människorna lever utan mänsklig närhet, de lever fattigt och i nedgångna kvartér. De enda glädjeämnen arbetarna har är sprit och cigaretter som säljs av regeringen, och sex är en förbjuden handling. Riktig mat och en hyfsad levnadsstandard är bara för regeringens medlemmar.

Ute i världen pågår ett ständigt krig mot andra stora stater, eller gör det verkligen det? Man kan inte vara säker på vad som är sanning, eller regeringens sanning i 1984.

Tempot i filmen är ganska långsamt, då filmen är ett drama. Den kan kännas lite seg stundtals och bli lite sömnig tack vare långa klipp och relativt få dialoger.

Filmen finns utgiven i flera versioner, varav den ena innehåller musik från Eurythmics, vilket fick många att klaga, då den elektroniska popen inte alls passar in med resten av filmen. Jag valde dock att se versionen med enbart instrumental filmmusik, vilket jag anser passar in mycket bättre. Dock så är många scener helt utan bakgrundsmusik, blir lite tråkigt för tittaren.

Omdöme:

1984 är vad jag har förstått en filmatisering som följer boken ganska nära, kanske på gott och ont. För den som är lite konspiratoriskt lagt eller har historiskt intresse i diktaturer är filmen väldigt intressant, då många saker har visat sig bli verklighet i olika delar av världen under olika diktatoriska styren.

Själva berättelsen är en klassiker som många har läst eller sett på film, och som jag tycker alla borde uppleva någon gång. Man kan betrakta 1984 som ett skräckexempel på en värld som har totalt snett, och om man anser att den är helt osannolik är det bara att som sagt ta Nazi-Tyskland och Sovjet som exempel.

Trots ett lite för lågt tempo är den varmt rekommenderad, men se till att inte vara sömnig när du skall se den! 8/10

Aeon Flux (2005)

2008-06-13T21:51:00.008+02:00

Regi: Karyn Kusama
Genrer/Teman: Action / Sci-Fi / Dystopi / Thriller
Cast: Charlize Theron, Marton Csokas, Johnny Lee Miller, Sophie Okonedo mfl

IMDB

Trailer

Handling:

År 2415 är mänskligheten kraftigt decimerad, och återstoden lever i en enda stad som heter Bregna. Utanför de omgivande höga murarna har naturen tagit över, och innanför lever människorna i vad som ser ut som en utopi, men som har mörkare sidor.

Bregna styrs med järnhand av Goodchild-dynastin, ledd av Trevor Goodchild. Utåt sett ser allting vackert och välordnat ut i staden, men det finns en motståndsrörelse, The Monicans, vars mål är att mörda Trevor Goodchild och störta dynastin. Till sin hjälp har de sin bästa agent, Aeon Flux (Charlize Theron), som skickas på uppdrag av mörda Goodchild efter att hennes syster oskyldigt avrättats av säkerhetspolisen.

Aeon upptäcker snart att allt inte är vad det ser ut att vara, och börjar tvivla på om Monicanernas avsikter är goda, och om Goodchild verkligen är den hon trott att han är.

Bedömning:

Aeon Flux är baserad på en tecknad serie från MTV som kom på 90-talet, som jag tyvärr inte har sett. Filmen har dock en känsla av seriestil, speciellt visuellt. Främst är Aeon Flux en fröjd för ögat med snygga stunts, miljöer, kostymer och tekniska prylar. Filmen innehåller mycket datoranimationer, men de flesta är väldigt välgjorda så det ser inte dåligt ut, och målar upp en framtidsvärld väldigt olik vår tid. Det är gott om starka färger, och har inte den bleka färgskala framtidsvisioner ofta har.

Det märks dock att filmen är mer action än thriller, så man ska inte vänta sig en djup och dramatisk film, utan snarare en underhållande visuell fest.
Även Charlize Theron är vacker att se på, och hon gör en hyfsad insats i rollen som agenten Aeon Flux.

Även ljudet är bra med stämningsfull bakgrundsmusik bestående av melankoliska stråkar blandat med tunga breakbeats, som drar upp tempot i actionscenerna.

Handlingen är enligt mig ganska intressant och har ett antal överraskningar, så filmen är inte helt förutsägbar från första början, vilket är skönt i den här typen av produktioner. Skådespelarna har inte direkt några svåra roller, men gör en helt okej insats så det finns egentligen inget att klaga på där heller, även om karaktärerna inte har något större djup.

Omdöme:

Aeon Flux har i skrivande stund bara 5.5 på imdb, vilket jag tycker är lite oförtjänt. Det finns visserligen många filmer med liknande tema som är bättre, men förväntar man sig inget mästerverk utan hellre vill ha lite lättsam underhållning kryddad med snyggt foto, så är Aeon Flux ingen besvikelse. 7/10

Outpost (2007)

2008-06-13T15:59:00.015+02:00

Regi: Steve Barker
Genrer/Teman: Action / Skräck
Cast: Ray Stevenson, Julian Wadham, Richard Brake, Paul Blair, Brett Fancy, Enoch Froste mfl
IMDB

Trailer

Handling:

Någonstans i ett krigshärjat östeuropa får sju legosoldater i uppdrag att eskortera en affärsman till ett öde område i skogen för att leta efter fyndigheter som mannens företag kan lägga beslag på. De hittar en dold gammal bunker från andra världskriget, vilken var målet för uppdraget. Snart börjar underliga saker hända, och legosoldaterna börjar inse att de inte är ensamma. Det visar sig snart att affärsmannen var ute efter något annat som finns i bunkern, men nu blir det svårare att ta sig från platsen levande än de först hade räknat med...

Bedömning:

Outpost är en brittisk lågbudgetskräckis, men som faktiskt glänser över många filmer i samma prisklass. Den utspelar sig som sagt i östeuropa, troligen någonstans i Balkanområdet, där det finns en marknad för soldater som strider för pengar.
Filmens huvudperson DC (Ray Stevenson) möter affärsmannen som representerar ett stort företag som misstänker att det finns resurser som väntar på att läggas beslag på för den som vågar sig in i området. DC bildar en grupp av fem ytterligare legosoldater som skall eskortera mannen till angiven plats och skydda honom, allt mot betalning förstås.

Till skillnad från de flesta lågbudgetfilmer, där karaktärsutveckling oftast är det som filmen lider mest av, så har man här lyckats framhäva de olika soldaternas persoligheter. De har alla varsin anledning till att de hamnat i krigshärden, och har alla sina olika anledningar att uthärda livets grymheter som de själva bidrar till.

Fotot är ganska snyggt med dystra miljöer och bleka färger, och datoranimation lyser i stort sett med sin frånvaro, vilket bara är positivt. Det finns inget värre än en lågbudgetproduktion som förstör en spännande historia med billiga effekter.

Själva berättelsen byggs upp långsamt, och blir spännande av små ledtrådar som kommer med jämna mellanrum, och spänningen håller en fast genom filmen. Det är ingen berättelse man vinner någon Oscar för, men den håller måttet för den här typen av film. Storymässigt så är den väldigt lik filmen The Bunker från 2001, med en bunker och onda spöknazister som kommit tillbaka från andra sidan. Outpost är dock bättre än denna.

Omdöme:

Outpost är en film som överraskar och som är bättre än förväntat. Den är inte storslagen på något sätt, men funkar fint som en mysrysare en mörk kväll. 7.5/10

28 Days Later (2002)

2008-06-07T19:20:00.009+02:00

Regi: Danny Boyle
Genrer/Teman: Drama / Post-Apokalyps / Skräck / Zombies
Cast: Cillian Murphy, Naomie Harris, Brendan Gleeson, Megan Burns, Christopher Eccleston mfl
IMDB

Trailer

Handling:

Någonstans i London i början av 2000-talet bryter sig en grupp djurrättsaktivister in i ett labb där man experienterar på apor, och släpper dem fria. Aporna har smittats med ett fruktansvärt virus som orsakar extremt raseri och vrede, och aktivisterna i labbet blir snabbt överfallna av aporna.

28 dagar senare...

På ett sjukhus vaknar en ung man vid namn Jim (Cillian Murphy) upp ur sin koma efter en olycka där han blivit påkörd av en bil. Han ligger helt naken, och på sjukhuset är det knäpptyst, inte en människa någonstans. Överallt är det stökigt och skräpigt, och det ser ut som alla människor lämnat platsen i all hast. Ute på Londons gator ser det likadant ut, skräpigt, tomma bilar överallt, tomt och helt öde och inga människor någonstans. På anslagstavlor i staden sitter det lappar på försvunna människor vars familjer letar efter.

I ett försök att få grepp om situationen går Jim in i en kyrka för att leta efter överlevande, men hittar bara döda kroppar och en otrolig stank. Plötsligt uppenbarar sig prästen i kyrkan, men något är fel på honom; han väser underligt, rör sig ryckigt och anfaller plötsligt Jim som flyr och lyckas stänga dörren bakom sig. Han springer från platsen och får några andra människor efter sig med samma symptom som prästen. Plötsligt dyker ytterligare två figurer upp som säger åt honom att springa allt vad han kan, medan de sätter eld på Jims förföljare med molotovcocktails. När de nått säkerhet för stunden visar det sig att det är en ung man och en kvinna som räddat honom. De berättar en hemsk historia om en epidemi som blixtsnabbt spridit sig över London och förvandlat de livrädda människorna till blodtörstiga vildar, och att alla som inte hunnit evakueras antingen är smittade eller döda. Nu börjar kampen för överlevnad, och för att komma på vad de skall göra med sina liv utan framtid...

Bedömning:

28 Days Later är vad man skulle kunna kalla en ny vinkling av det klassiska zombietemat, och gjort med små medel. De smittade människorna i den här filmen är egentligen inte zombies då de inte äter människor, utan deras enda drift verkar vara att döda alla "normala" människor genom ett blint raseri. De går inte heller som sengångare, utan springer som elitlöpare när de vittrar jakt, och verkar inte heller nämnvärt känna smärta. Jämfört med "vanliga" zombies är dessa faktiskt mycket mer skrämmande.

Något som 28 Days Later fick mycket uppmärksamhet för då den släpptes var att storslagna vyer över klassiska platser i London visas utan något synligt liv någonstans, vilket borde vara ganska svårt att genomföra i en av Europas största städer som aldrig sover. Svaret är att filma tidiga mornar innan rusningen drar igång, och retuschera bort resten på digital väg. Resultatet blir en skrämmande övertygande bild av ett övergivet London.

Filmen är för övrigt fotad med ganska billig (dålig) kamera, så även om den finns släppt på Bluray finns det inga chanser till en bild i äkta HD, vilket är lite synd. Detta kan visserligen vara medvetet från Boyles sida, då det ger en autentisk känsla, men ändå.

Ljudet är däremot bättre i förhållande till bilden, och musiken är mycket bra och består av korta stycken instrumental rock, som går från långsam takt och ökar i spännande scener för att driva upp tempot.

Skådespelarna är samtliga från storbritannien, så de är inte är relativt okända ansikten, iallafall för mig. Om det är positivt eller negativt är upp till var och en att avgöra, men i mitt tycke funkar en sådan här film bättre med mindre kända ansikten i rollerna jämfört med Hollywoods elit.

Omdöme:

28 Days Later är en film som sticker ut ur mängden pga sina unika bilder av ett öde London, och ställer frågor om hur man ska överleva när samhället har rasat samman, samt hur människans moral snabbt kan förändras när förutsättningarna för överlevnad har ändrats.

Den dystra och tidvis panikartade stämningen gör filmen till en trovärdig historia som tål att ses många gånger. Det enda jag egentligen kan klaga på är att bildkvalitén kunde varit lite bättre, färgerna är lite bleka och skärpan är inte den bästa pga billig teknik. Rekommenderas starkt! 9/10

Alien Versus Predator (2004)

2008-06-07T12:04:00.008+02:00

Regi: Paul W.S. Anderson
Genrer/Teman: Action / Äventyr / Sci-Fi
Cast: Sanaa Lathan, Lance Henriksen, Raoul Bova, Ewen Bremner, Colin Salmon, Tommy Flanagan

Trailer

Handling:

År 2004 upptäcker en satellit värme djupt under istäcket på en liten ö vid Antarktis. Ett team av olika vetenskapsmän plockas snabbt ihop från olika delar av världen och skickas dit för att undersöka vad som verkar vara en pyramid, begravd under isen. Medföljande på expeditionen är Charles Bishop Weyland, som äger det enorma företaget Weyland Industries och som vill vara först på platsen för att få rättigheterna till vad de kommer hitta.
Samtidigt närmar sig ett rymdskepp jorden och skickar en värmestråle rakt ner mot pyramiden från rymden. Detta skapar en tunnel genom isen som människorna hittar, genom vilken de tar sig ner mot markytan.

Väl nere hittar de den mystiska pyramiden som har drag och inristningar från både aztekiska, egyptiska och kambodjanska förhistoriska kulturer, samt spår av mänskliga offerriter. Utan att först ha en aning om vad expeditionen upptäckt, så aktiveras upplivandet av en Aliendrottning som är fänglad och nedfryst under pyramiden, vilken genast börjar producera ägg.

Samtidigt anländer tre stycken Predators från moderskeppet som ligger i omloppsbana runt jorden, för att påbörja sin kamp mot Aliens nere i pyramiden som en slags rit för att bli fullfjädrade krigare. Snart inser människorna att de hamnat mitt i en strid som inte är deras, och försöker hitta ut från den ständigt skiftande pyramiden. Kommer de lyckas ta sig ut levande, och kommer Aliens vinna mot Predators, med risk att de tar sig upp till ytan och sprider sig över planeten?

Bedömning:

AvP är en sammanslagning mellan de välkända filmserierna Alien och Predator, som båda är varumärken ägda av 20th Century Fox. Dessa monster möttes första gången i serietidningsform, men har sedan dess även fått ett antal dator och tvspel på samma tema. 2004 kom alltså den efterlängtade första filmen, som utspelar sig efter Predatorfilmerna, men innan den första Alienfilmen. Den största kopplingen mellan AvP och Alien är Charles Bishop Weyland (Lance Henriksen) som äger Weyland Industries. Bishop i Aliens från 1986 är en robotkopia av företagets grundare, och företaget förekommer flera gånger i alienfilmerna.

Filmen börjar bra och spännande, som en riktigt äventyrlig sci-fi-film skall göra. Medan filmen följer expeditionen med ledaren Alexa Woods i spetsen, får vi även små hintar om vad Predators har för sig, samt vad som händer i pyramiden utan människornas vetskap. Karaktärsutvecklingen är tyvärr väldigt sparsmakad, vi får inte veta mer om personerna i gruppen än det som visas i början av filmen då de värvas till uppdraget av Weylands representant Maxwell Stafford.
Alexa Woods (Sanaa Lathan) är filmens protagonist som skall se till att expeditionen tar sig hem levande. Hur detta går kan diskuteras, men man får snabbt intrycket av att hon är en både stark och bestämd kvinna. Hon är ingen Ripley, men duger gott i rollen som ledare.

Det som skiner i AvP är filmmonstren och miljöerna. Man har använt ett minimum av CGI för att istället använda modeller, som oftast ger en mycket mer verklighetstrogen upplevelse. Dock är stor del av scenerna väldigt mörka, även om de inte är så mörka så att det är svårt att se vad som händer, vilket var mitt intryck efter första gången jag såg filmen.

Både Alienfilmerna och Predatorserien är filmer där det inte sparas på blod och äckel, men hålls här ner till ett minimum, troligen för att åldergränsen inte skulle bli för hög. Det är lite synd, då inget av monstren är kända för att bespara sina offer en köttig avrättning. Filmen i sig är visserligen inte speciellt skrämmande alls, här satsar man på action och inte på skräck, vilket också är synd. Datorspelen var väldigt skrämmande när de kom på sin tid, men här sitter man mest och väntar på att nästa person i expeditionen skall dö, och inte känner man sympati för dem heller.

Musiken är typisk orkestrerad filmmusik, men som ofta så varken berör eller sticker den ut. Den finns bara där, men är inget man egentligen tänker på.

Omdöme:

Alien Versus Predator är en film alla älskare av orginalfilmerna hade höga förväntningar på, men som de flesta blev besvikna på. Filmen är snyggt gjord och har en del intressanta kopplingar och en liten twist framåt slutet som är lite oväntad, men som har en väldigt tunn handling. Det känns som att filmens karaktärer mest är med i filmen för att de skall bli dödade utan någon speciell eftertanke, och som tittare bryr man sig inte om dem heller. Det är egentligen bara Alexa man får lite känsla för.

AvP är inte heller speciellt spännande, utan duger mest som tidsfördriv en tråkig kväll. Synd att konceptet inte gjordes mer genomtänkt istället för att bara mjölka pengar ur en bra idé. 6.5/10

THX 1138 (1971)

2008-06-06T19:58:00.008+02:00

Regi: George Lucas
Genrer/Teman: Drama/Sci-Fi/Dystopi
Cast: Robert Duvall, Donald Pleasence, Don Pedro Colley, Maggie McOmie mfl
IMDB

Trailer

Handling:

500 år in i framtiden har samhället blivit helt dehumaniserat, där individuell frihet inte existerar överhuvudtaget. Filmens titel är namnet på huvudpersonen, och även alla andra personer i filmen har "etiketter" istället för riktiga namn. Alla människor bär vita kläder, har rakade huvuden, och medicineras dagligen för att trycka ner känslorna och fortsätta sina liv, dag efter dag. De är även konstant övervakade, överallt, för att avvikande beteende skall kunna upptäckas och åtgärdas omedelbart. Våld och brott existerar inte, men inte heller frihet.

THX 1138 är en av alla individer (eller snarare anonyma arbetsmyror) som lever sitt liv precis som alla andra. Han mår dock dåligt, men döljer det så gott han kan. Han slutar ta sina piller, och illamåendet blir snabbt mycket värre. På fabriken där THX jobbar, råkar han pga sin abstinens göra ett misstag som nästan kostar honom livet.

Efter incidenten fänglas han tillsammans med andra "avvikande" personer, för att återanpassas till samhället. Han lyckas dock fly från isoleringen, med stadens robotpoliser hack i häl, och han inser att livet i staden inte är något han vill återgå till igen. Enda utvägen är att fly och lämna staden till vad som än döljer sig på utsidan...

Bedömning:

THX 1138 är en film om hur illa det skulle kunna bli för individen om överbeskyddandet och lag och ordning får högsta prioritet i samhället. Det är visserligen inte så tänkbart att det skulle kunna bli så här i verkligheten, men inte heller en total omöjlighet.
Filmen var den första kommersiella framgången George Lucas hade innan han bl a skapade Star Wars, och som han även döpt klassifieringen av ljudsystem för film efter. Liksom det mesta han har blivit känd för i filmvärlden, så är även THX 1138 ett mästerverk i sig, iallafall visuellt.

Allting man ser i staden är vitt och sterilt, alla människor ser nästan identiska ut med sina rakade huvuden och likadana kläder. Nu var det Director's Cut jag såg och inte orginalfilmen, och denna versionen är lite längre och har lite snyggare effekter, precis som nyutgåvorna av de gamla Star Warsfilmerna. Eftersom nästan ingenting i filmen (bortsett från en del datorskärmar mm) ser tidstypiska ut, så har filmen åldrats väldigt bra. I mina ögon så skulle filmen lika gärna kunna ha varit filmad på 2000-talet av en regissör med en otroligt bra känsla för det visuella, men nu råkar den vara 37 år gammal. Inte illa!

Tempot i filmen är ganska långsamt, och egentligen inte förrän framåt slutet ökar tempot och spänningen. För den sci-fi-intresserade blir den dock inte tråkig, det finns väldigt mycket detaljer att lägga märke till, då i stort sett allt man ser känns främmande jämfört med verkligheten. Man får vara beredd på att THX 1138 inte är nagelbitare innan man ser den.

Omdöme:

THX 1138 är en film som verkligen sticker ut ur mängden, även inom sci-fi-genren. Precis som t ex 2001: A Space Odyssey så är det visuella verkligen imponerande med tanke på hur gammal filmen är. Den ger en dyster bild av hur världen skulle kunnat se ut, och genomför det väl. I mitt tycke kunde dock tempot varit lite högre, och det hade varit intressant om man fick se vad som finns utanför framtidsstaden. Den är ändå ett måste för alla som älskar sci-fi! 8/10

Prayer of the Rollerboys (1991)

2008-06-06T18:41:00.010+02:00

Regi: Rick King
Genrer/Teman: Action / Thriller / Post-Apokalyps
Cast: Corey Haim, Patricia Arquette, Christopher Collet, Julius Harris, Devin Clark
IMDB

Handling:

I en obestämd framtid brakar amerikas ekonomiska och politiska system ihop, och amerikansk egendom säljs ut till andra länder för att täcka upp för de ekonomiska förlusterna. Resultatet blir att stora mängder av amerikanska medborgare förlorar sina hem, samhället rasar och våld tar över. De hemlösa packas in i härbärgen, kriminella gäng bildas och tar över, och polisen har knappa resurser och ingen större makt.

Rollerboys är ett av dessa gäng, och deras vision är att köpa tillbaka det som en gång tillhörde USA och skapa ordning i samhället. För att nå dit använder de maffialiknande metoder, såsom beskyddaravgifter från affärer, dödspatruller mot andra gäng, drogtillverkning och försäljning, men även hjälp till de hemlösa för att få allmänhetens stöd.

Griffin (Corey Haim) är inte så förtjust i Rollerboys, trots att de leds av hans gamla barndomsvän Gary, och nekar inbjudan till gänget fastän att han vet att det skulle innebära rikedom och ett lättare liv. Hans lättinfluerade lillebror Miltie är däremot mer förtjust i Rollerboys, och Griffin börjar mer och mer glida ifrån sin bror som han försöker beskydda.

En kväll när Griffin arbetar med att köra ut pizzor, så får han se ett hus som brinner och två personer som springer från platsen. Inne i huset finns en kille som är instängd och som skriker för livet. Han kör sin van genom väggen och räddar därmed livet på den instängda killen, som även han snabbt försvinner från platsen.
Det visar sig senare att det var en av medlemmarna i Rollerboys, och som tack för att Griffin räddade livet på honom skänker Gary en ny bil till honom, vilken hans arbetsgivare snabbt tar över som betalning för skåpbilen som förstördes när han räddade Bullwinkle ut ur det brinnande huset.

Polisen plockar in Griffin till förhör för att få reda på vad han vet om Rollerboys, och hur insyltad han är. Polisen har insett att gänget är att frukta med sin växande makt på gatan, och behöver en insider som kan hjälpa dem sätta dit dem ordentligt. Griffin är den enda tänkbara tack vare sin gamla relation till Gary, och han övertalas att gå med i Rollerboys om hans lillebror får bästa tänkbara skydd om något skulle gå snett. Efter ett farligt ingångsprov är han en nu en medlem i Rollerboys, och kommer snabbt med i gänget med alla dess för och nackdelar det innebär. Pengarna flödar, lyx blir en del av vardagen, men med bekostnad av att få vara med om en del av Rollerboys smutsigare arbete samt att bli bortstött av sin närmsta vän Speedbagger, en gammal man som är som en fadersfigur för Griffin och Devin.

Snart får han mer förtroende av Gary, och kommer ända in i Rollerboys drogfabrik. Kommer han lyckas sätta dit dem och samtidigt rädda sin lillebror?

Bedömning:

Jag såg Rollerboys på tv nån gång för sisådär tio år sedan, och mina vaga minnen från filmen var att jag gillade den, och att den var ganska tuff. Nu efter att ha sett den med nya ögon och något högre krav kan jag säga att den är inte så bra som jag mindes den.
Miljöerna i filmen är ganska övertygande och ger förhoppningar om en bra film i de första scenerna, allt ser nedgånget och fattigt ut, och ger en tänkbar bild av ett land i kaos och anarki. Stilen på karaktärerna påminner dock mer om en typisk 80-talsfilm sett till frisyrerna och kläderna, och hela filmen luktar faktiskt 80-tal. Om detta är positivt eller negativt låter jag vara osagt, men den ser äldre ut än den är.

Musiken faller mig i smaken, är någon sorts rockig musik med mycket syntslingor, den typen som var väldigt vanlig i filmer på 80-talet. Själv är jag förtjust i denna typ av filmmusik, den ger ofta en skön känsla till det visuella.

Det som filmen faller på är dock att den försöker vara häftigare än den är. Den innehåller visserligen en del våld och "fult" språk, men det känns sällan speciellt häftigt eller spännande. En stor del av detta kan skyllas på Corey Haim som har huvudrollen, eftersom han uppenbarligen inte kan skådespela speciellt övertygande. Han har oftast samma ansiktsuttryck filmen igenom, och levererar inga minnesvärda repliker, om han säger något alls i scener som ändå skall vara ganska spännande. Christopher Collet är betydligt mer övertygande som Gary, en roll som känns vänskaplig samtidigt som han är stenhårt driven av sin vision, och som inte har något emot att döda folk som inte lever upp till hans förväntningar eller följer hans och Rollerboys regler.

Själva Rollerboysgänget är även de lite löjliga. Ett gäng som i huvudsak patrullerar gatorna på inlines och i vita trench coats känns inte speciellt övertygande, särskilt inte när de ändå har bilar som uppenbarligen fungerar.

Omdöme:

Prayer of the Rollerboys är en film som på pappret hade kunnat bli en häftig post-apokalyptisk thriller, men som faller hårt på en svag skådespelarprestation i ledrollen. Inlinesgäng kanske var en häftig idé 1991, men idag framstår den mest som löjlig. Filmen funkar dock som lättsmält underhållning, men man ska inte förvänta sig att den är så djup och eftertänksam som man först kan tro. 5/10

Ghosts of Mars (2001)

2008-06-01T02:08:00.008+02:00

Regi: John Carpenter
Genrer/Teman: Sci-Fi / Skräck / Action
Cast: Natasha Henstridge, Ice Cube, Jason Statham, Clea Duvall, Pam Grier, Joanna Cassidy
IMDB

Trailer

Handling:

200 år in i framtiden har människan koloniserat delar av planeten Mars, och i en liten gruvstad sitter den ökände brottslingen Desolation Williams (Ice Cube) fängslad och väntar på att transporteras för att ställas inför rätta. En grupp poliser kommer dit för att hämta honom, men upptäcker att något fruktansvärt hänt i den lilla byn då de endast hittar ett fåtal lemlästade lik, men resten av befolkningen är försvunnen.

Efter att ha hittat polisens arrest med några överlevande får de reda på att byns befolkning blivit besatta av Mars tidigare invånare, som nu vill driva bort människorna från deras planet. Polisstyrkan måste nu samarbeta tillsammans med de kriminella för att lyckas ta sig levande därifrån...

Bedömning:

John Carpenter är något av en legend inom skräckfilmssammanhang, och Ghosts of Mars är ingen film som anses vara något av hans bästa verk, något jag håller med om. Den är dock inte dålig, jag kommer förklara varför.

Filmen börjar ganska spännande när poliserna anländer till den lilla gruvstaden och försöker leta efter någon att fråga om vart Desolation Williams sitter fängslad, men bara hittar blod, lik och underliga "konstverk" bestående av diverse vassa föremål som plockats ihop till små prydnader.

Under filmens början känner man verkligen av den krypande stämning som Carpenter brukar vara bra på, men tempot ökas sakta men säkert på under filmens gång och utvecklas från sci-fi skräck till mer av en renodlad actionrulle. Det är här jag lite tycker Ghosts of Mars spårar ur, för hade man hållt ett lägre tempo under hela filmen eller valt ett annat tillvägagångssätt för striderna under slutet av filmen så hade spänningen bevarats rakt igenom. Den blir nästan lite löjlig, speciellt när de besatta människornas "ledare" gör entré och försöker se mest skrämmande ut av dem alla. Dock så slutar inte filmen riktigt när man tror att den är slut, vilket alltid är en trevlig överraskning.

Det som glänser mest i Ghosts of Mars är det visuella enligt mig. Eftersom hela filmen utspelar sig på Mars är i stort sett alla scener i starka rödtoner, och dessutom under nattetid. Det hela ger en suggestiv och läskig miljö som känns långt ifrån vår egen planet.
"Spökena" som filmen handlar om syns nästan inte alls i filmen, utan det är människorna de tar över som får stå som monster. De besatta människorna beter sig lite som en efterbliven pundare till en början, sedan börjar de smycka sina kroppar genom att skära mönster i huden, riva med naglarna och tillverka närstridsvapen av vad de kan komma över. De ser mer äckliga än skrämmande ut i mitt tycke, men det funkar.

Specialeffekter finns det inte så värst mycket av i filmen, men det är gott om blod och kroppsdelar som flyger, mycket trevligt.

Skådespeleriet är ok, ingen av rollerna kräver någon större insats, och ingen av dem känns som en katastrof heller. Jason Statham är lite smårolig som en äkta mansgris, och Ice Cubes karaktär känns sympatisk trots sin hårda attityd.

Musiken är skapad av John Carpenter själv, då han ofta skriver manus, regisserar samt skriver musiken till sina filmer. Soundtracket är en blandning av bluesrock med elektroniska inslag och går även att lyssna på även när man inte ser filmen. Det är roligt att Carpenter vågar sticka ut lite och inte välja de vanligaste alternativen för filmmusik, symfoni eller blandade låtar av etablerade artister.

Omdöme:

Ghosts of Mars hade kunnat bli en riktigt spännande rymdskräckis om man hade följt konceptet från början till slut, men istället förvandlas filmen till en actionslaktfest utan känsla. Den har dock genomgående en krypande stämning, snyggt foto och bra soundtrack som räddar den. Ghosts of Mars är ingen dålig film, men den hade kunnat varit bättre. Vilket betyg man vill ge den är lite beroende på om man bedömer den som en skräckfilm eller som en actionfilm, och jag valde det förstnämnda, vilket ger den 7.5/10.

Minority Report (2002)

2008-05-31T17:07:00.007+02:00

Regi: Steven Spielberg
Genrer/Teman: Sci-Fi / Thriller / Action
Cast: Tom Cruise, Max von Sydow, Steve Harris, Neal McDonough, Patrick Kilpatrick, Jessica Capshaw mfl
IMDB

Trailer

Handling:

I framtidens Washington DC år 2054 är i stort sett allt våld eliminerat, och mordstatistiken är nere på noll tack vare ett företag som heter PreCrime, som hittar och griper mördare redan innan de ens begått sitt brott. Till sin hjälp har de tre personer (PreCogs) som förutspår morden som visas som korta filmsekvenser, vilka polisen John Anderton (Cruise) använder för att identifiera mordplats, gärningsman och offer, så en insatsstyrka kan gripa mördaren innan mordet äger rum.
PreCrime skall lanseras nationellt över hela USA men utvärderas noggrant av Justitiepartimentet som vill försäkra sig om att systemet verkligen fungerar vattentätt, så inga oskyldiga döms, och en man vid Danny Witmer bevakar Anderton noggrant. Anderton lider fortfarande av stark sorg efter förlusten av sin son sex år tidigare, och går på droger för att lindra lidandet, något som Witmer upptäcker. Samtidigt får Anderton plötsligt se sig själv mörda en för honom okänd man när han försöker lösa nästa mordfall. Han är säker på att någon försöker sätta dit honom i en komplott, och flyr för att försöka ta reda på vem som ligger bakom den, något som är lättare sagt i en stad där alla människor är bevakade överallt. Snart upptäcker han att det ligger en större konspiration bakom mordfallet som han själv ska göra sig skyldig till...

Bedömning:

Minority Report är en bland många sci-fi-filmer som utspelar sig i en framtid där man i försöken att utrota våld kraftigt begränsat människors frihet genom övervakning. På alla offentliga platser scannas ögonen av och personen identiferas omedelbart, vilken används både för registrering och för reklam riktad direkt till varje individ, en ganska häftig och inte helt omöjlig vision av framtiden.

Precis som i många andra framtidsvisioner så ser alla utomhusmiljöer blåbleka ut i färgtonerna, och ganska sterila. Hela staden ser är dock inte sci-fi, vanliga bostadsområden ser fortfarande ut som de gör i vår tid, och man får även se ett par scener från landsbygden ute i naturen vilket ger en stark kontrast till den högteknologiska staden.

Filmen innehåller en del riktigt häftiga scener rent grafiskt med mycket CGI, och som vanligt i en Spielbergfilm så håller de hög klass. Temat i filmen har paralleller till dystopitemat, men är ändå inte riktigt där även om övervakningen av medborgarna är omfattande, och poliserna från PreCrime har absolut makt över de identifierande framtida mördarna, som efter gripandet förses med en manick som försätter deras medvetande i ett slags limbo och slutförvaras i en kapsel. En ganska läskig idé, och väcker frågan om man verkligen är en brottsling om man planerat ett brott, men inte genomfört det? Den fria tanken är således inte fri längre...

Skådespelarna består av en del välkända ansikten, och de levererar bra som alltid. Det finns inget att klaga på inom det området. En rolig detalj är att Peter Stormare har en liten biroll som en mindre seriös läkare som sysslar med att byta ut ögonen på folk som vill dölja sin rätta identitet i samhället. Han har en lika skum kvinna som sjuksyster, och i filmen får man höra flera rader av ren svenska från de bägge karaktärerna, bland annat sjunger de "små grodorna"! Detta måste vara en liten rolig detalj från Spielbergs sida som togs med tack vare att Stormare är svensk, då hans karaktär för övrigt inte har något som pekar på att han skulle vara från Sverige.

Omdöme:

Minority Report är en välgjord film som håller en hög standard, som alltid från Spielberg. Handlingen är spännande med en intrig som avslöjar lagom mycket för tittaren, och som har mycket snygga visuella effekter och detaljer som målar upp en tänkbar framtid.
Filmen som helhet var ingen upplevelse som gjorde att den sticker ut speciellt mycket ur mängden i sin genre, men är en sevärd film som känns helgjuten. 8/10

Deus Ex (Datorspel) (2000)

2008-05-27T21:28:00.017+02:00

Genrer: Action / Rollspel / Dystopi / Cyberpunk Utvecklare: Ion Storm Utgivare: Eidos Interactive Designers: Warren Spector, Harvey Smith Plattformar: PC, Mac, Playstation 2
Wikipedia
Introsekvens (PS2-version) Handling:

I en dystopisk framtid är världen i kaos, och långsamt på väg mot undergång. Stora halvmilitära organisationer styr världens länder, och gränsen mellan fattiga och rika är betydligt större än den är idag. I USA insjuknar och dör folk av ett virus kallat Grey Death, och som i rollen som JC Denton, en nanoaugmenterad agent, får man uppdraget att slå till mot terroristorganisationen NSF som anklagas för att ha spridit viruset. Till sin hjälp får man tips av JCs bror Paul mellan uppdragen, som har varit aktiv för UNATCO, en antiterroristorganisation skapad av FN för att stävja världens växande terroristproblem.

Som kollegor har man ytterligare två nanoagenter, Anna Navarre och Günther Hermann. Dessa två är mech-augmenterade, vilket innebär att de fått mekaniska delar inopererade till skillnad från JC och Paul som använder sig av nanorobotar. De är helt enkelt state of the art inom människans egenpåverkade utveckling jämfört med Anna och Günther som kan betraktas som omoderna maskiner.

Som JC inser man snart att man slåss för fel sak och på fel sida av rättvisan. Gray Deathviruset visar sig inte alls vara orsakat av NSF, utan av någon helt annan...
I jakt på sanningen reser man till Paris, Hong Kong, New York, Area 51 och till andra platser, och får möta många olika personer som kan ge en del till det stora pussel som visar sig vara en gigantisk konspiration som påverkar alla människor på jorden, och som involverar flera mytesspunna organisationer.

Spelteknik:

Deus Ex är upplagt som ett First Person Shooter, dvs allt du ser är genom dina egna ögon, blandat med starka inslag av rollspel.

Till att börja med är du en nybörjare på allt, är inte speciellt bra på de olika kunskaper man har användning av i spelet, t ex låsdyrkning, datorhackning, närstrid, hantering av handeldvapen eller tunga vapen, styrka mm. Allt eftersom du avklarar uppdrag på valfritt sätt får du erfarenhetspoäng som du kan spendera på de färdigheter du vill förbättra. Vill du t ex spela som en tyst lönnmördare ska du satsa på på Sneaking, Lockpicking och Close Combat, vill du bli en mördarmaskin som skjuter först och tänker sen ska du satsa på Health Points, Ranged och Heavy Weapons. Val av spelstil är upp till spelaren, och ofta kan du få bonuspoäng för att du valt att lösa en uppgift på ett annat sätt än den mest uppenbara. Målet till uppdraget går ofta att nå genom flera olika vägar, så det gäller att hålla ögonen öppna och välja den väg som verkar lämpligast för ens karaktär.
Förutom att förbättra dessa egenskaper kan man även uppgradera sin kropp med Augmentation Canisters som innehåller nanorobotar och placeras på olika ställen av kroppen, t ex ögat, huvudet, armarna eller benen. Det finns i två olika sorters uppgraderingar för varje kroppsdel, men du kan bara välja en av dessa, och det val du väljer stannar permanent för resten av spelet så man måste tänka igenom varje uppgradering noga. Dessa uppgraderingar aktiveras när man vill, och konsumerar energi som man kan ladda upp sin kropp med, och kan t ex göra att du tål kulor från vapen bättre, göra dig osynlig för det mänskliga ögat eller för maskiner, springa snabbare osv. Men rätt sorts augs aktiverade kombinerat med egenskaper som du arbetat upp kan du bli i det närmaste ostoppbar när du möter en bunt fiender på en gång.

Man har även möjligheten att uppgradera sina vapen under spelets gång. Ljuddämpare, större magasin och lasersikte är några av dessa uppgraderingar som går att hitta här och var.

En av styrkorna med Deus Ex är interaktionen med icke spelbara karaktärer, så kallade NPCs. Till skillnad från majoriteten av alla skjutarspel på marknaden så kan man här inte enbart skjuta sig fram, utan måste prata med olika människor man träffar på under spelets gång. En del sitter på värdefull information man behöver för att ta sig vidare till nästa del, andra kan köpslå och en del berättar om den värld spelet utspelar sig i. Vissa kan t o m bli aggressiva och attackera om de blir provocerade. I många fall får man även flera konversationsval att välja mellan, och vad man säger kan ha betydelse längre fram i spelet. Man kan även välja vilken attityd man ska ha mot andra, antingen vara en schysst och diplomatisk person till att vara en hotfull skitstövel. Ibland funkar den ena metoden bättre, ibland den andra.

Miljöerna som spelet utspelar sig i varierar från sunkiga klubbar och nedgångna områden i New York, till katakomberna i Paris, högteknologiska labb eller det hemliga Area 51. Hela spelet har en stark dystopisk känsla över sig. Det är skitet på gatorna och hemlösa finns här och var, medan de stora organisationerna har gott om pengar, soldater och eldkraft. Att hela spelet uteslutande är förlagt till nattetid gör inte känslan sämre. Deus Ex är inget för barn eller för unga, då det innehåller många tunga teman såsom politik, droger och prostitution.

Robotar finns lite här och var där de fyller olika syften. Man kan hitta allt från små städrobotar till beväpnade vaktrobotar och även stridsrobotar. Ofta är det enklare att försöka undvika de sistnämnda snarare än att försöka slå ut dem med vanliga vapen.

Grafik:

Deus Ex använder den hyllade Unreal-motorn, som idag är ganska föråldrad rent grafiskt. Miljöerna är kantiga, texturerna lågupplösta och karaktärerna grovhuggna med dagens mått, men grafiken är inte den viktigaste komponenten i det här spelet. De enda gångerna jag egentligen störde mig på den åldrade grafiken var när man hamnar i en konversation och kantigheterna och texturerna på ansikten och händer framträder tydligt. Det finns dock en mod under utveckling där alla texturer omarbetats till högre upplösning, och med snyggare modeller till föremål och karaktärer.

Ljud:

Röstskådespeleriet är över snittet för datorspel, speciellt JC har en mörk stämma som passar honom riktigt bra. Hade inte röstskådisarna varit övertygande hade mycket av stämningen gått förlorad. Ljudeffekterna är helt okej, inget man stör sig på vilket måste anses vara positivt.

Även musiken glänser över många andra gamla datorspel. Musiken är av samma kompositör som till Unrealspelen mfl, nämligen Alex Brandon. Låtarna är i synnerhet ambient techno/breakbeats, men har även ett par svängiga klubblåtar och ett par jazziga stycken. Varje zon i spelet har sitt eget tema som ska passa in till atmosfären på just det stället. Musiken är även dynamisk, den växlar alltså i tempo och komposition när du hamnar i strid, och återgår till lugnare tempo när faran är över.

Story:

Berättelsen i Deus Ex är mycket genomtänkt jämfört med många andra spel i samma genre. Här ställs man inför moraliska beslut, får sympati eller hat mot olika personer man möter, något som måste sägas är ganska ovanligt i spelbranschen. Ibland vill man helt enkelt inte ta livet av vissa personer, trots att de anfaller en, just för att de fått en egen "personlighet" och inte bara är en spelfigur bland alla andra. Man bör dock vara beredd på att det finns mycket text att läsa, långa diskussioner karaktärer emellan, och mycket hi-tech termer och även filosofiska idéer, så har man ont om tålamod eller dåliga engelskakunskaper kan Deus Ex bli svårt att ta sig igenom.

Under spelets gång får man stifta bekantskap med olika ljusskygga organisationer, allt från NSF, UNATCO och FEMA till The Illuminati och Majestic 12. Det kan vara lite svårt att särskilja och hålla reda på alla dessa, och komma ihåg vilka karaktärer som tillhör vilken, eftersom dubbelagenter och falskspel tillhör vanligheterna. Det finns inget svart eller vitt på vem som är god och vem som är ond, utan det är upp till spelaren att avgöra vem eller vilka man vill alliera sig till. Valfrihet på hög nivå alltså, något jag efterlyser mer i spelens värld.

Storyn i Deus Ex är iaf väldigt intressant, framförallt för den som är konspiratoriskt lagd, men kräver att man ÄR intresserad om man ska hänga med i alla svängar.
Spelet är även fyllt med referenser till både populärkultur i vår tidsålder (dvs fram till år 2000) och filosofi. Den som är påläst kommer känna igen allt från Shakespeare till Asimov.

Bedömning:

Deus Ex är ett av mina absoluta favoritspel till PC, trots att jag fick upp ögonen och spelade det så sent som 2007. Den åldrade grafiken till trots, så lyckas man bygga upp en atmosfär som trollbinder en ordentligt, man får svårt att sluta spela tack vare den spännande handlingen.

Förutom grafiken så har spelet ett par mindre irritationsmoment, men de går att ha överseende med tack vare helheltsintrycket.

Spelet är inget man klarar på en dag, och kan framåt slutet kännas lite väl enformigt och långdraget. Det känns som man hade kunnat korta ner lite utan risk för att spelaren tappar intresset, vilket jag gjorde. Spelet hade även en ruskig bugg som kraschade spelet, och gjorde mitt savegame korrupt vilket innebar att jag fick börja om ganska långt bak i spelet, mycket irriterande.

Trots detta så är det en given klassiker som alla som gillar action/rpg borde spela. Det blir inte full pott, men väl 8.5/10