Shanti shanti

Shanti Shanti

2013-04-23T03:24:00.000-07:00

The journey began in 2005. I met at woman called Yvonne at an education in alternative therapies. I was supposed to talk to her about herbs. We never came to that. Before I had a chance to think I heard myself say: "I want to go with you on your meditation journey to India". India? I had only been abroad one time before, in England, and I had only seen airplanes high up in the sky. Now I was on my way to India. Just the thought of it scared me.
Decision
As soon as she sent me the details of the journey I paid the deposit. I knew that if I had waited I would have been to scared to go and the voice of my heart was to strong to ignore. A lot of discussions and agony followed. My parents was not so happy. But the deposit was paid and the decision made.
I still have the same feeling when I put my feet on the ground in Mumbai airport as I had that first time. A feeling of coming home. The smell of old carpet, dirt, sweat, spices and incense that is so thick that its almost like walking into a wall, it makes me happy and calm. And calm was the feeling I kept through that first journey.
Ayurvedic treatment
The first week we spent in Goa for ayurvedic treatment. I spent most of the time close to the toilet. A lifestyle full of stress, bad food and even worse daily routines made my body go through a big cleansing. I was not feeling sick, my body was just getting rid of all the bad things I had been feeding it with.
Osho ashram
After that week it was time to take the train to Pune and the Osho ashram. The days there changed my life.
I was silent for almost the whole time there. Not because anyone told me. It was just that the world was so beautiful and my experience so strong there were no words to describe it. So I kept silent. It was like I had opened my eyes for the first time. I could see everything, every small green grass, every flower with its unique color, the golden rays of the sun, the dew on the leafs that the night had left behind. It was magical and a great bliss. And it was with great sorrow I left. And I don´t think it was Osho and the ashram so much as me being in the right place, in the right time, surrounded by people that gave me what I needed just then and there, that gave me that lifechanging expirience.
Promise to myself
When I came back to Sweden I promised my self to go back as soon as possible. But I also promised not to go back until I had experienced the same bliss as I felt there. Some part of me must have known that if I had gone back before I would have been stuck in the thought that India was the only place where I could feel true bliss.
Shanti
Time went by and life more or less forced me to take a break from my once again stressful lifestyle and focus only on my self. I moved to a house almost in the middle of nowhere, close to a lake and far away from streetlights and people. I spent my time walking in the forest, taking care of my flowers, resting under the trees in my hammock,creating new paintings, doing yoga, meditating and during the sleepless nights I wrote poetry. And something happened. I started to feel the same way as in India, but only short moments. Those moments of bliss made me realise that soon it was time to go back.
It took three years, but finally I was back. Back in the place that makes my heart dance and my soul sing, the place were I feel so much at home. This time I went to Pune and the ashram first. Of course I didn't have the same experience this time as the last, I had changed and I had new lessons to learn. This time I decided to do the Osho sannyas. Not because I wanted to dedicate my life to the Osho movement, not because I wanted to follow some guru, but because I wanted to make a new promise to myself. A promise to listen to my heart, to let it expand, and to live my life the way I feel is best for me. When you become a sannyasin you have to pick a new name. I wanted a name that would be a reminder for me in my everyday life, something that made me remember the promise I was about to give myself. I chose Shanti. Shanti means peace. Peace in body and soul, with a heart filled with love.
After that I went to India as often as it was possible. This time I returned because of love. Love to people I met there. Love for the country. Love for the colors, the smell, the sand, the dirt, the food, the ocean and the trees. And it is love that keeps me going back.

Teri ore....

Walking word flow meditation?

2012-03-08T11:40:00.000-08:00

Orden fortsätter att komma. Jag fortsätter att gå. 30 minuter av walking word flow meditation. Har du aldrig hört talas om det? Inte jag heller. Men det är den bästa beskrivningen jag kan hitta på det som jag gör varje dag när farmor vill vila. I en halvtimme vandrar jag runt i skogen och låter tankarna komma och gå som de vill. Jag tittar på dem, på samma sätt som när jag låg på gräsmattan och tittade på molnen när jag var liten. Jag ser dem passera förbi, några lägger jag märke till mer än andra, några är verkligt vackra och får mig att le, några är bara lösa fragment utan mening. Några leder till nya tankar, några av dem kommer du kanske att läsa här någon dag och några av dem fortsätter sin resa ut i universum, och hoppas kanske på att någon annan ska lägga märke till dem.
Det är som att titta på en flod som flödar fram. Det gör mig lugn. Det får mitt hjärta att expandera. Och för mig är det precis vad meditation handlar om.

Kärlek och sorg

2012-03-06T12:48:00.002-08:00

Jag sitter på en sten i min barndoms skog. Vårsolen skiner med sina värmande strålar i mitt ansikte. Jag hör fåglarnas kvitter från granarna bredvid och mitt hjärta är fyllt av kärlek och sorg. Farmor ville vila så jag gick ut och satte mig här, för att hämta kraft och samla tankarna.
Många gånger har mina små barnfötter traskat omkring i mossan här. Jag har gått här med farmor och plockat blommor, tittat på fjärilar och myror och lyssnat på berättelser om skogens alla varelser. Det är därför jag känner kärlek. Kärlek till farmor och för det hon har gett mig. Den känsla av naturens storhet som hon fört vidare till mig. Tankar kring hur vi kan ta hjälp av naturen för att hålla oss friska och att bara i yttersta nödfall använda kemiska läkemedel.
I nästan hela sitt liv har hon fått vara frisk, fram tills nu. Nu är hennes ork slut, cancern har snart tagit hennes sista krafter. Att sitta på en stol och lyssna på en biståndshandläggare som inte kan erbjuda någon hjälp är mer, mycket mer, än vad hon egentligen orkar. Det gör ont i mig att behöva utsätta henne för det. Det gör ont att systemet är så inflexibelt.
Mina tankar tar mig till Indien, till den lilla byn Phardapur och till den familj som jag besökte där. Fyra generationer som bor tillsammans. Farmor i familjen är den första jag möter. Hon ligger på en madrass utanför huset och sätter sig vänligt upp när jag kommer. Hon plirar på mig med sina bruna ögon. Hon säger inte mycket, ännu mindre förstår jag det hon säger, men hon får mig att känna mig välkommen. Jag ser henne från den plats där jag sitter inne i huset. Hon har lagt sig tillrätta igen och dragit sin filt omkring sig. En av kycklingarna som springer på innergården bestämmer sig för att hålla henne sällskap. Han hoppar upp och lägger sig tillrätta i hennes knäveck. Det ser så fridfullt ut.
Mina tankar gör automatiskt en jämförelse.
Här gör vi ju på ett annat vis. Vi låter våra gamla bo på ett boende. I vår tanke har vi varken ork eller tid till att själva ta hand om våra äldre släktingar. Därför skickar vi dem till en institution, där andra arbetar för att ta hand om våra anhöriga. Andra som också har anhöriga, som de inte orkar ta hand om just för att de tar hand om våra. Förut tyckte jag att det var naturligt, just nu har jag svårt för att få den ekvationen till att gå ihop.
Jag sitter på en stol i köket. Vedspisen sprakar behagligt bakom min rygg och jag hör farmors tunga andetag från rummet bredvid. Jag vet inte längre om jag vill skicka iväg henne till något ålderdomshem. Jag vill nog hellre stanna här hos henne så länge som hon finns kvar och vill ha mig här. Jag har mer kraft nu, jag har ork att tänka nya tankar. Jag har en ny ekvation, en som jag faktiskt tror att jag får ihop.

Stort tack till mina underbara vänner som finns och som ger kärlek, stöd och omtanke.
Stort tack till Janesh Vaidya för den kärlek som du sprider omkring dig, den gav mig kraft att fatta beslut med hjärtat.

För inspiration, besök gärna http://www.janeshvaidya.com/, han är en man med stort hjärta och ett vackert budskap och har många kloka ord att dela med sig av.

Grå lördag, men vad gör det?!

2011-08-13T04:53:00.000-07:00

Vaknade upp i mitt lilla hus till en lördag då vädret tydligen inte kunnat bestämma sig för om det vill vara soligt eller molnigt, således blev det båda delar. Drack mitt morgonkaffe på verandan så som sig bör på en ledig dag. Så där lagom trött efter gårdagens festligheter tände jag fyr i vedspisen och hämtade in lite ved.

Vissa dagar borde kanske egentligen vara riktigt sunkiga, som idag till exempel. Men på något sätt så blir de ändå fantastiska. Kanske är det för att det helt plötsligt infinner sig ett lugn inombords och jag får möjlighet att se alla de där små sakerna i vardagen som egentligen är helt underbara. Bara man har tid att lägga märke till dem.

Jag cyklade ner till byn för att handla diverse saker, bland annat en present till en vän som firar födelsedag idag. Sånt där sista-minuten-handlande brukar aldrig gå bra, men det gjorde det idag. Sista inköpet innan hemfärd var kattmat, så jag stannar till på Konsum. På en stol sitter en gammal man. Han har packat och betalt sina varor och kassen står i vagnen bredvid honom. Han sitter där på sin stol med en glass i handen och ser så där vardagsnöjd ut, med ett litet leende på läpparna. Sådant gör mig glad. Att lägga märke till andra människors förnöjsamhet över de små fina stunderna i livet. Det gör mig uppmärksam på att även jag ska ta mig tid att njuta av allt det som jag har att vara tacksam över. Jag cyklade hem med vetskapen om att jag troligtvis glömt att köpa något men att det faktiskt inte spelar så stor roll.

Så sitter jag nu här och njuter av min gråa lördag. Med fötterna på verandaräcket, kaffekoppen i handen och laptopen i knät. Inne sprakar det i vedspisen och katten sover i ett hörn i soffan. Jag inser att just precis i denna stunden är livet ganska underbart.

Avslutar med en låt som jag tycker passar till denna dagen...Daniel Adams-Ray, Förlåt att jag aldrig sagt förlåt

Gamla minnen och nytt fokus

2011-05-18T13:03:00.000-07:00

Stora delar av min uppväxt har jag tillbringat i naturen.
Tillsammans med mor och far har jag iklädd liten röd kofta, handstickad av mormor, tultat runt i blåbärsriset med blå mun och lika blåa fingrar, vilat på en sten i storskogen med en mugg varm choklad i handen, suttit i snön runt elden och grillat korv tålmodigt väntandes på att gäddan ska hugga och angeldonet ska ge ifrån sig den där karaktäristiska smällen.
Tillsammans med far har jag paddlat kajak i stilla tystnad för att få se den skygga bävern dyka upp ur vattnet, smugit försiktigt i snårig skog längs bäcken för att fånga bäcköring, suttit stilla i ekan med blicken fäst på flötet och svettats under sensommarsolen vid byggandet av säsongens nya älgtorn.
Tillsammans med farmor har jag promenerat i skog- och ängsmark, plockat blommor och lärt mig se och uppskatta allt det vackra och nyttiga jorden har att ge oss. Tidigt lärde hon mig att det finns varelser i vår natur som vi ska respektera och visa tacksamhet, och då menar jag inte enbart djuren...
Tillsammans med farfar lärde jag mig att ta hand om gårdens djur, om vikten av att ha roligt samt att ibland får man ta det man har för att flytta små kycklingar, även om det innebär att de får åka i farfars favoritkeps.
Tillsammans med morfar spenderade jag otaliga timmar ute i trädgården, vi gödslade, bytte jord, lukade och plockade fina blommor som mormor satte på bordet. Vi åkte till havet och badade, spelade spel på gräset och såg solen sakta sänka sig i horisonten.
Med allt detta i ryggsäcken kan jag själv tycka att det är lite märkligt att jag 20 år senare behöver gå på kurs för att ta kontakt med en natur som var så djupt förankrad i mig som barn. Men livet är nog inte till för att förstå sig på och ibland behöver man kanske glömma bort det man lärt sig för att kunna uppleva det på ett nytt och djupare plan? Efter helgens erfarenheter tror jag att det är så.
Jag kan inte sätta fingret på vad det var som hände när jag satt där ute på klippan vid havet eller i mossan under det späda trädet, men något hände. Något väsentligt. Mitt fokus skiftade. Jag kan inte hitta ord för den respekt och vördnad jag nu känner inför den jord vi skulle leva mer i än på.

På väg hem i bilen, med nytt fokus och nya upplevelser i bagaget, hör jag en låt som jag hört så många gånger förut (lyssna gärna själv). Denna gången fick dock några av raderna mig att tänka på klimatförändringar, konsumtionssamhälle och allt annat vi utsätter oss själva och jorden för. Raderna "Why are we so blind to see that the ones we hurt are you and me" fick mig denna gången att känna hur viktigt småskalighet, självhushåll och att vårda världen är för mig. När man lyssnar på låten kan detta kanske tyckas något märkligt, men genom att skifta vårt inre fokus kan vi alltså uppleva det som händer i vår omvärld på ett nytt och annorlunda sätt.
Så....vart har du ditt fokus?

Alla olika, alla lika

2011-04-28T04:38:00.000-07:00

Ibland händer det, ibland får man vara med om ett sånt där ovanligt möte. Ett möte med en helt okänd människa som dröjer sig kvar, som gör intryck och som gör avtryck i de tankar som sedan följer.
Jag sitter på tåget. Jag har rest länge nu och packningen är tung. Jag orkar inte krångla mig in i tågkupén så jag sätter mig på en av platserna närmast dörren. En röst hörs utanför, rösten av någon som är kraftigt berusad. En stark doft av alkohol. En kvinna kommer in. Hon sätter sig mitt emot mig. Så sitter vi där, utslagna på varsitt sätt. Hon är en av de människorna som lever lite vid sidan om. En av de människorna som inte alltid ses på med goda ögon. Vi pratar. Om tågstop, om resväg, om kylan, om livet, om lusten att ge upp, om döden, om att åter se ljuset, om kor gjorda i mjukistyg, om att fly det som smärtar och om att gå genom livet utan strumpor på. Så är det hennes tur att gå av. Hon reser sig, vinglar till, och går mot dörren. Innan hon försvinner ut vänder hon sig om, ler, och säger "ta hand om dig". Det hon säger berör mig. Vårt samtal dröjer sig kvar. Hon har gett mig en av de värdefullaste sakerna man kan få, insikten om att hur olika vi än är så är vi ändå alla väldigt väldigt lika.

Åter i Sverige

2011-04-28T04:17:00.000-07:00

Har varit i Sverige i drygt en månad nu. Det blir en stor omställning att byta land och därmed har bloggen stannat upp. Visst är det underbart att träffa alla fantastiska människor här igen och härligt att se våren anlända. Likväl saknar jag Indien, men det är så livet är just nu.

Inlägg från tiden i Indien kommer att blandas med betraktelser från vardagen som är här och nu.

Tiden går fort till nästa resa... :)

Happy Holi!!

2011-03-20T05:40:00.000-07:00

Idag är det Holi, en av Indiens stora högtider. Läs mer om Holi här
Några av mina vänner från Goa möter mig vid hotellet. De ropar "Happy Holi!"och stryker färg i mitt ansikte. Skimrande i guld och rosa går jag med dem längs de trånga gatorna hem till en av männens hus. Där sitter jag med kvinnorna och barnen medans männen går ut för att fira. Kvinnorna gör mendi på mig och snart är både händer och fötter fyllda av vackra mönster i henna. De pratar och jag försöker förstå. Med hjälp av gester så lyckas jag uppfatta delar. Det är ingen av dem som kan ett ord engelska. Vi dricker te och männen är tillbaka, jag ber dem översätta. Männen vill att jag följer med dem till firadet i skogen. Eftersom de flesta här är muslimer friar man bara på vissa platser. Jag åker längs skumpiga grusvägar och med jämna mellanrum stannar rikshan. De vill visa mig sina egendomar, det liv det har här när de inte är i Goa. Först stannar vi vid ett ställe där de tillverkar en typ av tegelstenar. Det är en av männens bror som är chef. Han berättar att det bara är kvinnor som får tillverka stenarna och att männen sen bränner dem. Färgen måste vara rätt på stenarna annars är det ingen som köper dem. Vi fortsätter vidare. Besöker en odling där de odlar bommull, mango och toor dal. Vi åker en bit till. En man som jag kallar uncle vill visa sin mark. När jag säger att det var mycket mark så berättar han att han delar den med sina två bröder. Vi går mellan tomatplantor, jordnötsplantor och ett hav av blommande lök. Vi sätter oss ner och äter de alldeles varma tomaterna. Det är dags att åka vidare. Vi kommer fram till en samling hus och innan jag kommit ur rikshan är vi omringade av barn. De vill hälsa, de tittar och skrattar. En grupp män dansar i en stor klunga runt en liten man som frenetiskt slår på en stor trumma. När det är kvinnornas tur att dansa tar en liten tant mig i armen, säger något jag inte förstår och för mig in i ringen av dansande kvinnor. Så dansar vi, runt i en ring, mässandes, med den lilla mannen i mitten som trummar. Det är en märklig upplevelse. Seden säger att man ge en liten summa pengar innan man går, uncle säger till mig att ge den lilla damen 20 rupies så jag gör det. Den stora klungan av barn följer mig till rikshan, tar i hand och skrattar. Så följer ännu en skumpig resa tillbaka till hotellet. I kväll är det bröllop, uncles grannes dotter ska gifta sig och jag blir tillsagd att vara klar kl 19. Bäst att göra som han säger..i kväll blir det fest.

I en liten by, Del 1

2011-03-19T09:22:00.000-07:00

Solen går ned bakom bergen och himlen färgas röd för några korta minuter. Inom en kvart är allt svart. Böenutroparen ropar ut dagens näst sista bön och jag har precis vaknat. Värmen känns som en kvävande stor yllefilt och när mörkret lagt sig går jag in för att duscha. Vattnet svalkar skönt och jag börjar vakna till liv igen. Jag går åter ut på balkongen och möts av en symfoni av syrsor och små fåglar. Jag lyssnar till de få bilarna som passerar, tutandet är inte lika frenetiskt här som i Pune och Goa. När böneutroparen påbörjar dagens sista bön tar jag en stund för att reflektera över dagarna som gått här.

Det är en mycket liten by jag har hamnat i. Längs huvudgatan ligger små små gaturestauranger som serverar frukost och lättare mat. Inte en enda pryl så långt ögat når. Det är vilsamt. En gång i veckan är det marknad. Jag går längs de trånga gatorna som kantas av hus, getter, höns och alla marknadens försäljare. Bomull i stora högar, grönsaker, kryddor, kastruller, ja allt man kan tänkas behöva i en by som denna. Barnen ropar hello, hello hello efter mig och slutar inte förrän jag är utom synhåll. En liten pojke gör mig sällskap längs vägen och tar tillfället i akt att öva på sin redan utomordentligt bra engelska. "Hello! Whats your name? Where are you from?" Några kvinnor tittar nyfiket på mig, går vidare och vänder sig om och ler. Jag är den enda människan med utländsk härkomst här och jag är tacksam för att jag bär indiska kläder.

Storhet, girighet, litenhet

2011-03-12T04:46:00.000-08:00

Jag skulle beskriva nattens bussresa tänkte jag, men tankarna ville vandra åt ett annat håll. Jag sitter på ett halvtaskigt hotellrum nära tågstationen i Pune. Rummet kostar alldeles för mycket, servicen är inte helt bra och dagsljuset lyser med sin frånvaro. Jag funderar över människans litenhet och potential. Hur långt borta vi är ifrån varandra. Jag tänker på Uma, en kär vän som är döende i cancer, och på hur kort vår tid här är. Tankar kring girighet, maktfullkomlighet och egoism cirkulerar och formulerar en tankegång om hur det begränsar oss från att leva i vår storhet. Hur kan vi leva nära varandra och oss själva utan att förtrycka någon? Varför behöver människor fortfarande sitta på gatan med handen utsträckt och vänta på att andra människor bestämmer om de får mat för dagen eller inte?

Jag tjuvlyssnade på några svenska studenter som satt så samma café som jag, de pratade om prostitution, om dåliga studentrum och konstig indisk mat. Jag känner till viss del igen mig i deras resonemang. Det är lätt för oss som lever i länder med sociala skyddsnät att döma. Det är lätt för oss att förfasa oss. Hur dåligt vi än har det så kommer det att finnas människor på andra platser i världen som har det värre. Det är ingen tröst, det är en stor förtvivlan. Jag fick rådet en gång av en indisk vän att aldrig ge något till någon som tigger. Det finns människor som har gott om pengar som gör buisness på det, det uppmuntrar till människohandel, hemska historier om barn som tvingas gå på gatan istället för i skolan. Men hur kan jag veta om människan som står framför mig sträcker ut sin hand av nöd eller girighet? Kan jag med mitt hjärta i behåll gå utan att ge? Kan jag ge utan att göra mer skada än nytta?

Nyheterna visar nya rubriker om stora (?) män som gör folkets pengar till sina egna. Folket gör uppror, människor dör, men den stora mannen är för längesedan försvunnen och pengarna med honom. Storheten gör mannen liten. Hans storhet gick förlorad med hans girighet. Men det är inte bara stora mäns storhet som försvinner, varje dag ställs vi inför val. Omständigheter och val där vi måste avgöra om vi ska leva med hjärtat öppet i tillit eller stängt av misstanke och fördom.

Jag lyssnar på Big city life med Mattafix och inser att den summerar mina tankar bra.

Kanske borde vi bara lära känna varandra och oss själva lite bättre, bli vänner och ta en stund för eftertanke innan vi gör något drastiskt? Jag önskar att det vore så enkelt.

Refused admission

2011-03-10T01:37:00.000-08:00

Återigen tre dagars magsjuka och illamående. Resan till Pune har blivit uppskjuten gång på gång. Var så glad över att jag i går kväll kunde äta en mycket god pasta med svamp, tyvärr ledde det till illamående hela natten och morgonen. Tyckte då det var dags för ännu ett sjukhusbesök. Frågade på hotellet och de rekommenderade Apollo Victor hospital i Margao, så jag åkte dit. Detta sjukhusbesök är det mest märkliga jag någonsin varit med om. Jag blev visad in på akuten och blev genast omhändertagen av tre sjuksköterskor. Så långt allt väl. De frågar vanliga frågor om allergier, symptom mm. Sen börjar det märkliga. Ganska omgående frågar de vem som skickat mig dit och om de sagt att jag ska gå till någon särskild doktor, efter det frågar de om jag vill bli inlagd. Eftersom illamående är mer obekvämt än farligt så tyckte jag att det var en ganska märklig fråga och svarar nej. Får sitta och vänta ett tag och en man kommer och tittar märkligt på mig och jag hoppas att det inte är han som är min doktor. Det är han inte. Efter ett tag kommer en äldre herre samt tre sköterskor. Han ställer samma frågor som innan samt om jag vill bli inlagd. Jag svarar som tidigare. Jag anar att det är nåt märkligt så jag reser mig upp och går till disken. Där blir jag debiterad 450 rupies och blir chockad. Det är en hutlös summa för ett 20 min långt sjukhusbesök. Jag får en lång lista på mediciner och blir obedd att skriva på ett papper där jag medger att jag vägrat att bli inlagd. Så helt plötsligt övergår illamåendet till irritation. Jag börjar ifrågasätta vad det är de håller på med, varför de anser att jag behöver bli inlagd, varför jag ska äta en hel lista med mediciner. En stackars sköterska mumlar förvirrad om dehydration och jag talar, med något höjt röstläge, om att jag då minsann inte är i närheten av att bli uttorkad. Väl ute vid sjukhusets apotek köper jag nästan alla mediciner, utom den dyraste. Eftersom jag är mer arg än illamående har jag för avsikt att googla varje medicin innan jag tar den. Apotek finns här gott om så om jag bedömmer att jag behöver den kan jag alltid köpa den senare. Så här ett par timmar senare kan jag se att även om sjukhuset försökte göra sig en fin förtjänst genom att få mig inlagd så fick jag faktiskt bra medicin utskriven. Jag mår redan bättre och ska snart åka och köpa den där dyra medicinen. Den var till för att återställa tarmfloran och det känns som en bra idé efter all antibiotika. Trots allt är det lite skrattretande. Jag åker till landet för Ayurveda och örtmedicin och det slutar med att jag tar mer antibiotika på två veckor än jag gjort på två år i Sverige. Men jag är tacksam, jag har varit ytterst lite magsjuk på mina tidigare resor hit och även om det inte är så trevligt att vara magsjuk så kommer det här sjukhusbesöket vara något att skratta åt för en ganska lång tid framöver.

I väntan på tåget

2011-03-05T21:28:00.000-08:00

Klockan är 7.55 och jag sitter och väntar på tåget. Avgångstid är 8.11. Jag dricker två koppar chai och sätter mig sen på en bänk och väntar. Luften är fortfarande lite kylig. Jag tittar på männen som arbetar med att lägga nytt tak på stationshuset. De tar på sig sina säkerhetslinor, men sen händer det inte mycket mer. Jag tittar på klockan och den är 8.17, tåget är försenat. Men ingen är upprörd, ingen svär över att de kommer att komma försent. Alla sitter lugnt och väntar, de är vana. Att tåget är sent är mer regel än undantag. Det enda man vet är att ingen vet när tåget kommer. Så kommer då tåget, strax innan halv nio. Jag åker lokaltåget från Madgao till Kulem och det kostar hela 5 rupies. Jag är på väg till Dudhsagar för att titta på vattenfallet som alla pratar om. Vinden blåser in genom fönstret, som inte är något fönster utan bara ett galler, det är fortfarande lite kyligt. Världen utanför passerar förbi i en fart som gör det möjligt att faktiskt njuta av landskapet. Jag ser gammal kvinna som med böjd rygg utför dagens arbete på åkern, en kvinna som tvättar i en flod, hägrar som äter frukost på en vattenfylld åker, små hus med tvätt på tork och med jämna mellanrum stora skogar av palmer. Tåget stannar till lite då och då för att släppa på nya människor vid stationer som är så små att de nästan inte finns.

Väl framme i Kulem tar jag mig till fots till platsen för bokning av jeep. En man med bister uppsyn springer runt i något sorts ordnat kaos och samordnar jeepar och tar betalt. Om man inte är tillräckligt många för att fylla en bil får man invänta andra turister, så jag gör det. Jag tillbringar 30 skumpiga minuter i en varm jeep tillsammans med två par från England. Vi tar oss bokstavligen över stock, sten och en och annan flod. Jeepen stannar vid en stor parkering och vi möts av en stor flock apor. Det vet att turisterna har med sig bananer och jordnötter. En stor apa stjäl en hel plastpåse med frukt från kvinnan bredvid mig. En liten apa sitter stillsamt och plockar jordnötter ur min hand. Det är fridfullt och lite kaotiskt på samma gång. Vi går vidare mot vattenfallet. Klockan är nu nästan 11 och det är riktigt hett. Jag tar ett dopp i den iskalla sjön nedanför fallet. Vattnet som forsar ner från berget slår hårt mot kroppen, det är en mäktig känsla. Vi får bara en timme vid vattenfallet så jag sätter mig på en sten för att solen ska hinna torka mina kläder innan det är dags att gå.

Åter i Kulem är det dags att äta lunch. Jag äter en tali på en lokal restaurang. Det är fortfarande några timmar kvar till jag ska åka hem så jag går ner mot floden för att ta ännu ett bad. Jag är inte ensam. Vid floden firar en grupp indiska män och några indiska familjer att det är helg. Männen har nyss fått lön och ölen flödar. Det är underhållande att se ett gäng män, i åldern 30-60 år, leka som barn i vattnet. De skvätter vatten på varandra och plaskar vilt. En grupp kvinnor sitter i det grunda vattnet vid strandkanten och även de verkar roade av männens vilda lekar. Vattnet jag badar i är klart och en stor fisk simmar förbi och undersöker om min fot är ätbar. Till min lättnad simmar han vidare. Jag sätter mig en stund på stranden för att än en gång torka mina kläder. När klockan börjar närma sig fyra sätter jag mig på en sten i vattnet för att svalka fötterna. Runt mig simmar små randiga fiskar och grodyngel. Det är som att sitta i ett stort akvarium.

Jag promenerar sakta tillbaka till stationen. Det är mycket varmt och jag är tacksam för att kläderna fortfarande inte är helt torra. På bron över till järnvägsstationen klättrar apor och de tittar nyfiket på när jag passerar. Jag dricker en kopp chai och äter en glass. Till min förvåning avgår tåget precis i tid. Det fläktar behagligt och solen börjar sakta gå ned.

Lokaltåget mellan Vasco och Kulem

Det är helg så det är gott om plats på tåget

Mannen som sköter bokningarna

Första floden vi korsar på väg till vattenfallet

Vi börjar närma oss och guiden stannar bilen så vi kan ta kort

Även små apor tycker det är gott med banan

Vattnet svalkar skönt

En riktig affärsman. Precis innan fallet sitter han och säljer batterier och chips. Mina batterier i kameran var slut så jag köpte av honom och fick efter en stunds prutande betala det dubbla mot vad de kostat i affären :)

Även aporna tycker om att vila middag

Jeeparna är på väg till vattenfallet och här badar de indiska familjerna och senare även jag

Solen är på väg ned och jag är på väg hem

På väg till Kolva

2011-03-03T10:45:00.000-08:00

Sitter i en varm taxi och är tacksam för att jag inte åkte tidigare på dagen. Det är fortfarande varmt, men behagligt. Det blir varmare och varmare för varje dag som går nu. Jag passerar förbi en frodigt grön veteåker vackert inramad av kokospalmer. Landsbygden är så otroligt vacker. Landskapet skiftar och liksom böljar fram. Dalar, kullar, berg och sen helt plötsligt något som kan liknas vid en liten stadskärna. En doft som påminner om nygräddade våffelstrutar fyller bilen för en kort sekund när vi passerar förbi.
Jag älskar kontrasterna. Ett litet skruttigt hus, en nästan naken man tar en dusch sittandes på huk vid en spann. Åkermark, vajande palmer, höga kullar täckta av stora träd, kor som stillsamt betar sida vid sida med en och annan vit häger. Mitt i alltihop står plötsligt en eller ett par gigantiska reklamskyltar med diverse konsumtionsbudskap.
Taxichauffören Datta säger att han tar en genväg och i sakta mak åker jag längs en liten, smal och slingrande väg. Reklamskyltarna försvinner, kvar är åkrarna, korna och palmerna. Utanför fönstret passerar en man med sin vagn, från vilken han säljer pani puri. Längs vägen ligger bostadshus i väldigt varierande storlek och skick. Jag börjar nu närma mig Kolva beach och på något vis känns det mycket lugnare här än i Calangute. Kanske är det inte så konstigt, Calangute och Baga är de turisttätaste stränderna i hela Goa.
Datta väntar medan jag letar efter ett bra rum. Tittar först på ett. Det luktar som någon sprejat mycket kackerlacksgift där, madrassen är hård och damen vill ha alldeles för mycket betalt. Jag går vidare, frågar i en liten affär om de vet något bra guesthouse. De följer med och visar ett rum som är helt ok, men madrassen är inte mjuk här heller och jag får en känsla av att jag ska leta vidare. Mitt emot ser jag vackra orange hus med små söta balkonger, det ser dyrt ut. Men att titta är gratis, så jag går dit. Nu sitter jag på min lilla söta balkong, i ett välstädat och vackert rum med en, för Indien, väldigt mjuk och skön madrass. Nä, det var inte gratis, men långt ifrån dyrt. Jag njuter av titta på palmerna i den fina trädgården och bestämmer mig för att det var värt de där extra 60 kronorna extra per natt.....

Tandläkare och sjukhus

2011-02-26T09:02:00.000-08:00

Har besökt både tandläkare och sjukhus denna veckan. Inte något trevligt direkt, men nödvändigt. Tandläkaren gick jag till för att laga en fyllning och ta bort tandsten, gick fort och bra och till den rimliga kostnaden av knappt 50 kronor. Dessutom måste jag säga att det är trevligare när tandläkaren bär en vacker sari istället för sjukhuskläder.

Sjukhuset bestämde jag mig för att åka till efter att ha ätit en dålig räkbiyrani som jag efter två dygn inte kurerat mig ifrån. Fick träffa en trevlig liten doktor och gick därifrån 5 min senare med en handskriven papperslapp som jag skulle gå med till närmaste apotek. Apoteket gav mig exakt antal tabletter inslagna i ett fint paket av tidningspapper. Efter en dag mår jag betydligt bättre. Har nu lärt mig att det är dumt att äta skaldjur som inte smakar gott, vilket man skulle kunna tycka är självklart...men men...

Det som aldrig upphör att förvåna mig är hur tätt allting ligger här. Att det helt plötsligt bara ligger en tandläkarmottagning i ett pyttelitet hus mitt bland stora våningshus. Att det in på en liten liten väg insprängt mellan affärer, små restauranger och bostadshus ligger ett ganska stort sjukhus. Att jag fortfarande kan hitta små nya vägar och gångar här i Baga och Calangute trots att det är ett så litet ställe. Jag tycker att det är underbart och jag kommer att sakna det.

Vägen in till tandläkaren

Lilla huset som tandläkaren har sin mottagning i.

Väntrummet

Ännu en dag till ända

2011-02-21T07:50:00.000-08:00

Ljumma vindar omfamnar mig och lurar mig till att tro att jag får stanna i detta ögonblick för alltid. Solen lyser starkt de sista minuterna innan natten tar sin början och allt färgas rosa för en kort stund innan natten tar vid och himlen blir svart. En man sitter i strandkanten, precis där land och vatten möts. Han sitter i lotusställning med blicken vänd mot horisonten. Runt omkring honom leker barn, par vandrar i vattenbrynet och trötta hundar vilar i sanden. En ung man säljer chai till två äldre herrar och jag undrar om han kommer att stanna till där jag sitter. Kvinnorna som säljer frukt är nu på väg hem och går med fruktkorgarna väl balanserade på huvudet. Medan jag dricker mitt chai och äter min samosa betraktar jag oljefartygen långt ute till havs. Dygnet runt ligger de där och pumpar upp moder jords resurser för att tillfredsställa vårt konsumtionsbehov. Likväl förvandlas de till vackra ljusstatyer när mörkret lagt sig. Mitt chai är utdrucket och solen börjar sakta måla världen ännu en gång. Den ljumma vinden börjar nu bli kylig och jag reser mig för att gå hem. Mannen i lotusställning sitter kvar med vågorna som sakta rullar in omkring honom. Ännu en dag är till ända här i mitt paradis.

Skulle vilja stoppa tiden

2011-02-20T23:56:00.000-08:00

Efter att ha matat katten, som nu blivit två katter, med färsk makrill, druckit chai och ätit några Parle G bör jag nog fundera på att ta tag i dagen. Jag börjar inse att det snart har gått en månad och att det snart är dags att lämna Goa. Är så mycket som jag skulle vilja göra här, men tiden börjar ta slut. Förstår inte varför tiden ska behöva rusa fram så väldans fort. Har i vilket fall som helst skrivit en lista på saker som jag behöver göra innan denna veckan är slut. Får väl se hur mycket som jag hinner med. I dag försöker jag samla mod för att besöka tandläkaren och i alla fall boka en tid. Hatar att gå till tandläkaren, men här behöver jag bara betala 100:- för det som i Sverige skulle kostat över 1000:- så tja, tycker väl att det är värt besväret. Imorgon får det bli en sista tur till Anjuna market för att inhandla lite av det som ska handlas i Goa. Sen Mapusa någon dag för att handla lite husgeråd, lite nagelpärlor och kanske nån tygbit eller två....men bara kanske. Skulle vilja klämma in en tur till vattenfallen och en krokodilsafari också men är tveksam om det funkar. Nästa vecka är det dags att åka vidare till Pune, ska blir härligt det också. Ser fram emot att besöka sjukhuset för lite ayurvediska behandlingar, hoppas att de kan få ordning på det som läkare i Sverige inte lyckas fixa. Nähä...dags att börja på dagens sysslor...

Så här bor jag, i en liten lägenhet i detta bostadsområdet

Här är den lilla lägenheten....

...som består av ett rum och kök.

Här är katten som varje förmiddag sitter i köksfönstret och högljutt pockar på uppmärksamhet och vill ha fisk.

Man kan önska sig......att få tillbringa lite mer tid på de platser man älskar

I väntan på maten...

2011-02-20T06:02:00.000-08:00

En kines med paraply, två tibetaner varav en med en filt om ryggen. En utländsk kvinna i 50-års åldern med en kingfisher och ett paket cigaretter. Hon sitter ensam vid sitt bord, precis som jag, och tittar ut över vägen framför restaurangen. Taxibilar, motorcyklar och en och annan cykel far förbi i en strid ström. Indiska turister i linne och korta shorts betraktade av en svensk turist i salwar kamez. Jag dricker min fresh lime soda, denna gången otroligt nog med lagom mängd socker. Brukar alltid vara för sött även om man beställer med lite socker.
Jag betraktar försäljarna som omgärdar restaurangen jag sitter på. En inspekterar sitt bord, rättar till en sak eller två, i avvaktan på att någon turist ska komma förbi. Två sitter på varsin stol och pratar. En man, troligtvis från kashmir, lägger sjalarna tillrätta och ser till så att kryddhögarna ser ut precis som de gör i alla turistbrochyrer. Allt detta medan restaurangen spelar en b-variant av Lady in red som bakgrundsmusik. Buddahfigurer, vattenpipor, sjalar, solglasögon, kryddor, väskor, överkast, tändare i olika exklusiva utföranden, rökelse, ryggsäckar och bagar av kända märken, sandaler, små souvenirer, shorts, fotbollar och bikinis är bara några av sakerna som finns till salu inom en radie av 10 meter från där jag sitter och väntar på min gobi masala. Tvärs över gatan ligger de affärerna som faktiskt har en affär man kan gå in i, eller tja nästan i alla fall, de är i genomsnitt på ca 15-20 kvm, bortsett från några större. Vägen, som jag går nästan varje dag, kantas av optiker, spritbutiker, resebyråer, en och annan supermarket, några apotek, uttagsautomater, tandläkare, tvättservice, restauranger och massvis av ställen där du kan köpa mobiltelefon/ladda kontantkort. Man kan ju då ifrågasätta varför jag då har så svårt att få något köpt. Kanske är utbudet så enormt att det blir svårt att välja? Kanske har jag blivit snål och kräsen i jakt på den perfekta affären? Kanske är det precis som när man lagar mat - att när man väl har stått och lagat och tittat på maten i en timme så är man redan mätt när det är dags att äta?

Till höger om restaurangen där jag sitter. Märk den sömniga kvinnan längst bak i bild, mysig tant, köpte 3 väskor av henne tidigare i veckan.

På restaurangen till höger, under den gula skylten där det står Café, sitter jag ofta och dricker fresh lime soda och äter gobi masala :) Ovanför ligger Café coffe day, där jag gärna dricker en alkoholfri irish coffe :)

Lata dagar

2011-02-17T08:16:00.000-08:00

Har varit några lata dagar, men trots det fått lite gjort. Har bland annat hittat ett bra hotell för de resor som jag arrangerar, beställt smycken till mormor, hämtat mina kläder och varit i Vagator. Är så skönt att bara ta dagarna som de kommer, nackdelen är dock att jag vaknar för sent och äter frukost när alla andra äter lunch, med andra ord är det som vanligt :)
Har också kommit på att lassi är väldigt väldigt gott! En yoghurtbaserad dryck, lite lik milkshake, går att få med frukt i. Helt underbart att dricka varma dagar i solen.

Inte bara jag som tycker det är skönt att vila en stund

Fler än turisterna som uppskattar ett bad

En tjur, en buddah och så jag :)
Figurerna är i en stor sten och sägs vara gjorda av vattnet.

Tyckte att detta hotellet var väldigt bra, fina rum, lugnt, nära stranden...allt man kan önska sig

Magiska minuter

2011-02-17T07:34:00.000-08:00

Varje dag avslutas med 30 magiska minuter, minuterna precis efter solnedgången. Under ungefär en halvtimme är världen tonad i rosa. Man skulle kunna tro att det bästa är att sitta på stranden, men jag föredrar nog att befinna mig åkandes på en vespa. Med dupattan (sjalen) vajandes i vinden kan jag i lagom fart se hur landskapet går från ljust rosa till svart natt. Längs vägen tänds eldar och dagens sopor går bokstavligen upp i rök. Fladdermöss och fåglar flyger bland palmerna. Det är 30 vilsamma minuter, det känns som allt stannar upp för en liten stund. En perfekt stund för eftertanke och reflektion, ett skönt avbrott från det annars ganska högljudda och livliga Baga och Calangute.

Indisk mage

2011-02-13T09:20:00.000-08:00

Har nog fått "indisk mage", nej inte någon turistdiarré, utan snarare tvärt om. Generellt sett äter indier stora volymer mat jämför med svenskar. Tog någon vecka, men nu kan även jag smälla i mig en hel tahli. Hade ju tänkt att jag kanske kunde gå ner nåt kilo med tanke på alla strandpromenader, all frukt och nyttiga kryddor i maten. Tror nog snarare att jag kommer att gå upp i stället. Var på en strandresturang igår och åt räkor, men fick beställa in en portion mushroom mutter (champinjoner och gröna ärtor) också eftersom det var så lite mat. Lite mat var det kanske inte, men den var turistanpassad och efter alla luncher och middagar på Sagar, som inte är anpassad till utländska turister utan indiska, så blev jag inte mätt. Kilon hit eller dit kan kvitta, maten är underbar och det är fantastiskt att kunna gå ut och äta god vegetarisk mat. Vilket knappt inte är möjligt hemma, blir ofta fisk eller skaldjur om man inte vill äta sallad. Så jag njuter av gobi masala, paneer tikka masala, gobi mutter, tahli, masala dosa, lassi och allt annat gott som finns att äta här.

Baingan bharta och garlic naan
(aubergine utan sås med vitlöksbröd bakat i lerugn)

Masala omelett med pao och chips
(Frukost: omelett med grön chilli, tomat, lök och indisk fralla)

En ganska vanlig dag

2011-02-10T22:54:00.000-08:00

Efter vanliga morgonbestyr gick jag för att hämta tvätten som jag lämnat in för någon dag sedan. Fick en nystruken liten paket inslagen i tidningspapper. Med mitt paket under armen vandrade jag vidare för att köpa mjölk. När alla ärenden var uträttade gick jag hemåt för att koka chai. Varje god morgon inkluderar minst en kopp chai. Ägnade sedan lite tid åt att fundera på varför i hela världen man paketerar färsk mjölk i plastpåsar här. För mig är det väldigt ovant och ganska bökigt, så mjölken hamnade tillslut i en petflaska (vet av erfarenhet att 60% av mjölken annars hamnar överallt men inte i grytan när man ska ha mjölk i sitt te nästa gång)

Tvätten är tvättad, struken och klar. Bara att packa upp!

Masala chai ska kokas på gasspis för att bli riktigt bra :)

Mjölken nu överflyttad från påse till flaska :)

Sitter nu här och försöker komma på vad jag ska göra med resten av dagen. Borde nog ge mig ut på smyckejakt. Hittade ett fint smycke till mormor men som vanligt är det inte så enkelt att shoppa här så det blev inget köpt just då. Borde skicka ett födelsedagspaket inom snarast om lilla mormor ska få det i tid till sin bemärkelsedag. Får väl se hur det går... haha

Har haft ganska softa dagar, åkt runt lite, varit i Anjuna och Candolim. Provade glasögon i en butik i Candolim och hittade ett par grymt fina och billiga bågar...men...det var det sista paret och skalmen var lite spräckt...shopping är verkligen inte min grej! Har i alla fall lyckats köpa ett par meditationsklockor till Cin och en liten strandväska till mig så tja...något går ju vägen iaf.

Barn som badar i Baga river

Baga end

Baga river

Ko i Anjuna :)

Solnedgången i Anjuna

Anjuna beach

Denna bilden är tagen direkt efter den ovan, var bara att sänka kameran lite. Indien är verkligen kontrasternas land.

Fiskmarknaden i Calangute.

"Riktiga" Indien?

2011-02-08T23:19:00.000-08:00

Efter att ha vaknat hyfsat tidigt, druckit chai, ätit omelett till frukost, druckit mer chai och ätit ett äpple kan jag inte släppa frågan om det riktiga Indien. Är ofta inne och läser på forumet på indien.nu och läste en tråd om just detta igår. Många hävdar att Goa inte är vad man kallar det "riktiga" Indien. Men vad är då det riktiga Indien? Finns det något specifikt som måste uppfyllas för att det ska vara på riktigt? Indien är ett enormt stort land och skillnaderna är stora från del till del. I Goa är de flesta kristna och intaget av alkohol är stort. Man äter de flesta sorters kött och antalet turister här är stort. Men här finns, precis som på andra ställen i landet, också muslimer, hinduer och buddhister. Goa är mångkulturellt och ganska lössläppt. Men å andra sidan är Mumbai det också. Mumbai är en myllrande storstad och väldigt influerad av västerländskt tänk. Du ser oftare tjejer som bär jeans och linne/t-shirt än sari och salwar kamez, i alla fall i den yngre generationen. Pratade senast igår med en tjej från Mumbai som sa att salwar kamez inte är så vanligt bland unga och att de mer och mer lämnar den traditionella livsstilen.
Att lära känna Indien och dess hela komplexa nät av olika kulturer tar nog mer än en livstid. För varje gång jag är här blir jag snarare mer förvirrad än klok på detta landet. Men just att det är så komplext och mångfasetterat gör att jag vill lära mig mer, se fler delar, kunna språket, höra vad människorna pratar om, förstå hur de tänker. För jag tror att det är så man lär känna ett land, genom dess befolkning. Och befolkningen finns här med, i Goa, precis just här där jag sitter nu. Om jag lyfter blicken från datorn så ser jag en indisk kvinna som plockar in tvätt, en man som precis varit och fyllt på en gascylinder och jag hör röster från lägenheten där grannen från Mumbai bor. Jag tror inte att det finns något riktigt Indien, lika lite som det finns något riktigt Sverige. Befolkningen skapar tillsammans sitt land och när de flyttar tar de en del av det med sig. Eftersom folk flyttar mer nu så finns en liten del av alla länder överallt. Vill du se kvinnor i sari behöver du inte åka hit, det räcker att du går ut i Älmhult en hyfsat varm förmiddag så ser du kvinnor i traditionell indisk klädnad. Vill du lära känna Indien så börja prata med just den kvinnan. Hon kommer säkerligen glatt att ge dig sin bild av sitt land. Nästa person du frågar kommer kanske från en annan del av landet och då kommer du att få en annan bild.
Det "riktiga" Indien existerar bara i turisters sinne, i deras sinne som gärna vill se sig som något förmer än andra som vill visa upp att de är annorlunda och något annat än vad de i själva verket är. Jag tänker nu släppa tanken om det "riktiga" Indien och uppleva, njuta och ta till mig det som är just där jag är för stunden. Just nu är jag i Goa och ja, trots att det är ett turistparadis, så är det helt underbart. För jag älskar myllret, jag älskar färgerna, jag älskar värmen och ja jag kommer att åka härifrån för jag vet att det finns så mycket mer av detta landet som jag vill se och uppleva.

"Uncle, what I do? - Adjust!"

2011-02-07T08:58:00.000-08:00

Även om Indien är mitt paradis så är det nog så att jag måste anpassa mig för att lära mig tycka om vissa saker. En av dessa sakerna är shopping. Har varit i Mapusa idag igen för att köpa lite mer kläder. I Mapusa finns massor av små små butiker och en stor marknad. Finns klädbutiker i varje hörn så man tycker kanske att det skulle vara ganska snabbt avklarat att köpa tyg till 3 salwar kamez. Men nej - det tar ett par timmar, minst. Först går jag in i samma affär som jag handlat i tidigare. Jag säger att jag vill ha något i lila eller rosa och han börjar plocka fram. Jag tycker ju att det logiska vore att plocka fram de färger jag bett om, men nej, det är inte logiskt här. Så pojken i butiken tar fram alla andra färger. När jag väl hittat ett jättefint tyg visar det sig vid närmare granskning vara smutsigt och lite trasigt, naturligtvis finns det bara det exemplaret. Så proceduren börjar om. Hittar två bra tyg men får bara ett ok pris på det ena. De ber mig komma tillbaka senare för att ägaren är på lunch. Så jag går och äter jag med. Väl tillbaka får jag ändå inte nåt bra pris så det fina tyget fick han behålla. Går till ytterligare två, tre affärer och upprepar samma sak som tidigare. Och till slut, ohyggligt trött, sätter jag mig på bussen tillbaka med tre påsar med tyg och jag har ingen aning om vad jag köpt. I vilket fall som helst så är de nu inlämnade hos min sömmerska så jag får se hur det blir nästa måndag. En sak är i alla fall säker, tänker inte åka och handla tyg i Mapusa igen på ett tag :)

Åka buss

2011-02-04T08:47:00.000-08:00

Åker ganska mycket lokalbuss här. Billigt, trångt, varmt, högljutt, men så mysigt ändå. Det tar sin lilla tid att ta sig fram för bussen kör inte så fort och stannar ofta. Men då hinner man titta på landskapet utanför. (Om man nu var först på bussen och fick en sittplats vid fönstret vill säga) Jag har åkt sträckan Calangute-Mapusa ett antal gånger, minst 10 ggr bara denna resan, men jag blir lika fascinerad varje gång. Landskapet är så vackert. Utanför fönstret passerar stora fält med betande kor och lekande hundar, små små hus med lekande barn utanför, män som sitter på huk längs vägen och dricker chai, stora reklamskyltar, vajjande kokspalmer, pyttesmå affärer, stora butiker, kyrkor, tempel, skräphögar och ett och annat hotell.
Visst är här skitigt och visst ligger här kobajs lite överallt men allt det andra överväger. På något konstigt sätt blir petflaskor och gamla kexpaket en del av allt det andra. Precis som allt tutande och män som frenetiskt skriker ortsnamn utanför bussarna vid busshållsplatsen. Det är en del av det som är Indien och jag vet inte om jag skulle älska det lika mycket om gatorna var städade och det var tyst vid busshållsplatsen.

I bussen på väg till Mapusa, inte så mycket folk på denna resan :)

Bagaróad

Turistar lite

2011-02-03T10:31:00.000-08:00

De senaste dagarna har jag tillbringat med Majsan, Caroline och Harriet. Har varit härliga dagar med massor av skratt och utflykter. Igår tog vi båten till Anjuna fleemarket och sen direkt till Saligao för Ayurvediska behandlingar. 2,5 timme senare var det fyra avslappnade och oljiga damer som tog taxi för att äta lite. Hade sen en lugn kväll på balkongen. I morse åkte vi till Spicegarden och sen var det tyvärr dags för dem att åka tillbaka till Kolva.
Imorgon skall jag träffa Yvonne och hennes grupp samt träffa Jyostna innan hon åker. Ska även hämta min dress hos sömmerska samt ta en tur till Mapusa. Får väl se vad jag orkar med :)
Nu är det dags att sova..

Kvinna som äter chenna på marknaden i Anjuna

Kryddor på Anjuna market

Både skor och vacker utsikt på marknaden

Elefant på Spicegarden

I den här maskinen gör man chashew orac och feni (lokal sprit gjord på chashewnötens frukt)

Man som rullar cigaretter av bananblad

Guiden berättar om och visar kardemummaplantan

Så här ser gurkmeja ut innan den hamnar i påse :)

Kanelträd (Bladen på trädet blir lagerblad och barken kanel)

Peppar, först grönpeppar, sen rödpeppar och till sist blir den svartpeppar, allt från samma planta

Annanasplanta

Här växer vanilj

Efter rundturen serveras härlig lunch

Liten orm i vattnet. Första ormen jag sett i Indien.

Många fina fåglar fanns det med runt om Spicegarden

Bron över till Spicegarden

Bäste uncle körde oss till och från Spicegarden. Han är alltid lika trevlig och tålmodig :)