I agilityklassen var det disk på 11:e hindret. Jag råkade släppa ögonkontakten med henne så hon tog fel hopphinder. Miss av mig men det kändes väldigt bra för övrigt. Det var en lång bana med mycket springfrekvenser, det brukar vi ha svårt för. Då jag har en förmåga att hamna för långt på efterkälken. Men det här loppet kändes bra och vi var ett team på banan. Tyvärr kom loppet inte med på film hade varit kul att se det för att göra en närmare analys av loppet. Bra fokus och driv från Bells sida.

I hopploppet var det också disk. Tyvärr fick vi en otroligt dålig start på väg in på banan. Vi var tvungna att gå igenom ett gäng med främmande hundar som var bredvid banan. Det hade säkert gått okej om det inte hade varit så att hon suttit och hetsat upp sig en stund innan på de flesta hundar hon såg. Mitt fel helt och hållet då jag satt och försökte koncentrera mig på ett oväntat samtal samtidigt. Vilket Bell kände så klart och började hetsa upp sig. Klantigt av mig men man lär sig av sina misstag. Hur som helst hade vi behövt en 5-10 minuter vid starten för att coola ner oss. Jag väntade så länge jag kände att jag kunde med och när hon kändes hyfsat okej startade vi. Hon tog två hinder och sprang sedan förbi tunneln och tog den åt fel håll på tillbaka vägen. Och ytterligare en disk på vår meritlista. Men resterande av loppet är jag nöjd med, sen med mitt kommando vid slalomet vilket gör att hon går förbi det första gången men den sista delen av banan satt verkligen klockrent. Var supernöjd när vi kom i mål trots disken. Min syster filmade loppet med sin mobiltelefon. Och där ser jag att jag väntar på henne i tunnlarna. Måste tänka på att springa och inte vänta på henne. Mycket att ha i huvudet som man ska få och stämma.

Totalt sett så känns det som om vi är på gång nu. Glappet mellan träning och tävling börjar suddas ut. Skönt att känna att det går åt rätt håll. Efter sommaren kommer vi vara redo för vår första officiella tävling. Det känner jag på mig.

I tisdags körde vi bana igen. Vi delade upp den i tre olika delar och satte sedan ihop den på slutet. Egentligen inga svårigheter att tala om. Mest spring och peka utom vid ett ställe där det blev lite mer komplicerat. Men Bell fortsätter att hoppa ramen på däcket om vinkeln och farten inte är perfekta. Ännu mer träning där! Hon fuskar i slalomet och vill gärna göra varannan pinne och har svårt att ta slalomingången om hon kommer med för hög fart. Och jag ska tänka på att säga mina kommandon i god tid till henne och göra som jag tänkt från början istället för att tveka så det blir fel.

MEN jag känner att det går framåt! Inte bara i agilityn utan även med andra hundar. Hon springer inte av banan, hon kan vara nära de andra så länge de inte tränar utan är stilla och det går att gå på promenad tillsammans med okända hundar så länge de själva är lugna och trygga i situationen. Inte illa för att vara fröken Fluff. <3

Ådi gick lika bra i spåret den här gången som sist. Bra fart och härlig attityd. Spåret låg ca 3 timmar och hade tre trubbiga vinklar. Han gick inte fel en endaste gång. Mycket bra jobbat! Fortsätter det i den här tackten är det snart dags för herr Myrslok att gå anlagstestet.

Bell fick ett vinkelspår (zick-zack) för att vi skulle träna på att ta vinklar. Hon tappar gärna spåret i vinklarna så jag har bestämt mig för att bara gå några vinkelspår så får vi se om det blir bättre av det. Spåret lades inte av mig, det innehöll 4 räta vinklar och liggtiden var ca 2 timmar. Alla vinklar utom den sista tog hon verkligen exakt. Den sista tappade hon totalt men gick rätt tillslut efter att hon blivit påvisad på spåret igen. Duktig fröken Fluff. Anlagstestet känns fortfarande lite avlägset med till hösten kan det kanske vara läge att testa igen.

Man kan säga att det var en kaotisk resa. Vi var 30 min försenade på grund av att vi åkte fel väg och snurrade omkring i Göteborg. När vi väl kom fram så var det tydligen så att vi hade tid den 28:de och inte igår. Men som tur var gjorde de plats för tre hundar ändå. Härlig service!

Röntgen gick bra och röntgenbilderna visade att Bell hade helt normala höfter och armbågar. Inget att anmärka på rent fysiskt. Den största anledningen till att jag röntgade var just för att få reda på om hon håller för arbete och det har jag fått klartecken på. Gött! Nu väntar jag bara på SKKs bokstavs besked, som egentligen är av en betydligt mindre betydelse för min egen del. Men jag hoppas att den kan vara till hjälp för rasen i stort. Ju fler shelties som röntgas desto större kunskap om höft- och armbågsleds status för rasen. Och uppfödarna har lättare att se resultatet av sin avel och att välja linjer i framtiden.

Diskuterade även hur vanligt det var med shelties som röntgades och hur upplevelsen av statusen för höft- och armbågsleder såg ut. Maths tyckte att det var vanligt att man röntgade framför allt aktiva inom agilityn och att statusen såg bra ut. Det var inte ofta han var med om att en sheltie hade några sjuka/dåliga leder. Däremot såg det tydligen helt annat ut i grannlandet Norge (enligt en kvinnlig kollega till Maths som var där på studiebesök). Där var det väldigt vanligt med både D och E status. Hon sa även att de inte hade något avelsprogram trots de dåliga höfterna eftersom sheltien är en sällskapshund och så lätt i kroppen. Låter helt galet i mina öron om det skulle vara sant. Hur mycket sanning det låg i det påståendet eller vad uttalandet grundade sig på har jag ingen aning om. Men det var ändå intressant information.

Vi satte upp en klass 1 hoppbana som vi körde. Det gick fint, lite ofokuserat första gången och jag klantade till det med handlingen. Andra gången gick det bättre. Rättade till två misstag och gjorde om det tredje ytterligare en gång. Men det kändes bra. Bra fokus, bra fart och vi hade så kul på banan! Förstår verkligen inte varför det ska vara så svårt att hitta det på nybörjarcupen! Övning övning och mer övning.

Ådi fick springa några gånger i säcken. Han tycker fortfarande att den är läskig. Den här gången var underlaget i säcken inget problem utan själva mörkret och släpet på ryggen som utgjorde ett obehagligt inslag i träningen enligt herr Myrslok. Så framsteg där även om de är små. Tränade även däcket och den här gången hade polletten trillat ner och han förstod att man faktiskt ska hoppa genom den där konstiga ringen. Förra gången hade han ingen koll alls på vad som förväntades av honom. Duktig herr Myrslok. Vi körde lite hopp och hindersug i halvmåne som avslutning. Härlig attityd och driv framåt.

Både Bell och Ådi har ett oförklarligt intresse och sug efter balansen och a-hindret. Så fort de får chansen tar de sig på eget initiativ upp på de hindren. Att Ådi gör det fattar jag inte, vi har inte ens börjat träna på dem ännu. Ett par riktigt klätter apor de där två.

Dagen avslutade med en härligt lång promenad på 9 km tillsammans med min syster Emma. Större delen i koppel för ovanlighetens skull. Nu sover de sött i soffan efter en händelserik dag. <3

Med Maria körde vi en klass 1 hoppbana från tävlingen som var på Götene BK den 12 maj. Banan delades upp i fyra olika sektioner som vi körde en och en separat. Väldigt nyttigt och lyxigt att få någons totala uppmärksamhet. Det jag fick med mig var som vanligt att jag hade en duktig självständig hund med sug på hindren. Och en massa saker jag gjorde fel.

Jag ska tänka på:

• Att inte släppa henne med blicken/kontakten, då hittar hon på egna vägar.
• Inte vara så sen med de muntliga kommandona.
• Inte trycka ut henne med armen, viktigt att jag har koll på hur långt ut från kroppen jag håller den så hon inte springer förbi hindren.
• Lita på hennes självständighet.
• Använda hennes namn istället för ”här”.
• Stressa inte och tänk efter vad du ska göra och gör det.

Ådi var också med denna gången. Det var meningen att vi skulle träna lite innan kursen satte igång men när vi kom ut på planen var han alldeles för disträ och ofokuserad för ett agilitypass. Istället blev det miljöträning och kontaktövningar för hans del. Nytt ställe, lång bilresa, massa hundar och en massa skjutande från skjutbanan intill blev för mycket för honom. Men kontaktövningarna gjorde han med barvur.

Skärpning Malin! Det är inget fel på Bells leder, då hade du med största sannolikhet redan sett eller märkt av det. På ett eller annat sätt. I alla fall om hon hade haft gravt fel.

Varför väljer jag att röntga mina hundar kanske ni undrar? Shelties ska vara en relativt frisk ras när det gäller höfter och armbågar, sägs det. Jag vill helt enkelt veta så jag kan anpassa mina hundars liv utifrån deras förutsättningar. Om någon av dem skulle ha en felställning som gör att de inte kan t ex. träna och tävla i vissa grenar och behöver extra styrka i specifika muskelgrupper så vill jag veta det så jag har en chans att ge hunden mitt största stöd och träna den rätt för att bygga upp kroppen istället för att slita på den. En annan anledning är att jag vill ge mitt bidrag till kunskapen om rasens svagheter och styrkor till de som föder upp eller på annat sätt är engagerade i aveln inom rasen.

Så nu grubblar du inte mer på det förrän resultatet dyker upp! Punkt slut!

Bell – ett litet vattenmonster

Ådi fick ett spår på 75 meter med en 90 graders vinkel som legat 1,5 timme. Han som tidigare gått lugnt och fundersamt i spåret och inte riktigt förstått grejen men ändå alltid tagit sig fram, fick massa fart under tassarna helt plötsligt. Hej och hå vad det gick! På någon minut var han framme och hade inga som helst problem på vägen. Där kan vi snacka om att ha förstått vad det hela går ut på. Ska bli riktigt spännande och se hur han spårar nästa gång. Väldigt nöjd med herr Myrsloks fokus och fart!

Bell fick ett 600 meter långt spår med en ligg tid på 3 timmar. Jag använde bara en flaska blod upptäckte jag när spåret var klart, egentligen hade jag behövt använda två för ett så långt spår. Hon spårade bra bitvis men har problem med vinklarna och i början var hon väldigt disträ/ofokuserad. Nästa spår kommer jag därför lägga i zick-zack, 300 meter innahållandes 4 vinklar och liggtid 1,5 timme. Så får vi se hur hon hanterar det. Duktigt fröken Fluff som jobbade på bra.