I fastetidens liturgi ingår en rad gammaltestamentliga texter som förebådar slutdramat i Jesu liv. De utgör givetvis ett urval. Bland det som inte ingår i detta liturgiska urval har jag kommit att intressera mig för en text i Första Konungabokens första kapitel, som beskriver hur Salomo blir insatt till konung:

”32 Och konung David sade: ’Kalla till mig prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son.’ När dessa kom inför konungen
33 sade konungen till dem: ’Tag er herres tjänare med er och sätt min son Salomo på min egen mulåsna och för honom ned till Gihon.
34 Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung över Israel; sedan skall ni stöta i basun och ropa: Leve kung Salomo!
35 Därefter skall ni följa honom hitupp, och när han kommer hit, skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara kung i mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste över Israel och Juda.’
36 Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: ’Amen. Så bjude ock Herren, min herre konungens Gud.
37 Såsom Herren har varit med min herre konungen, så vare han ock med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min herres, konung Davids tron.’
38 Så gick nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, ditned och satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
39 Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade: ’Leve kung Salomo!’
Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på flöjter och visade sin glädje under ett så stort jubel, att jorden kunde rämna av deras rop.”

Varje kristen med en smula bibelkännedom ser utan svårighet sambanden mellan denna text och evangeliernas berättelse om Jesu högtidliga intåg i Jerusalem. När Jesus närmar sig Jerusalem, sänder han två lärjungar för att hämta en åsna, och på den rider han in i Jerusalem under folkets jubelrop. Scenen motsvarar i detalj beskrivningen ovan. Där är utgångspunkten Gihon, en källa strax utanför Jerusalem. Enligt evangelisterna börjar Jesus sin ritt vid Betfage intill Oljeberget.

Parallellen blir ännu tydligare genom ordalydelsen i folkets rop: ”Hosianna, Davids son!” I Första Konungaboken är det Davids son Salomo som rider in – här är en ny Salomo, den kung som man väntat på och som nu kommer ”i Herrens namn”. Det finns en förväntan bakom ropen, motsvarande den som finns uttryckt i 1 Kon 1:3 7: ”Ja, må Herren göra hans tron ännu mäktigare än min herres, kung Davids tron.” Folket jublar mot Jesus: ”Välsignat vår fader Davids rike, som nu kommer!” (Mark 11:10). ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung!” (Joh 12:13).

Min avsikt i det följande är att betrakta det liturgiska sammanhanget. Jag utgår från hur kyrkan alltid har tolkat Jesu intåg i kungastaden, denna händelse som hon varje år firar och gestaltar som en inledning till frälsningsdramats kulmen. Händelsen har framställts som en Messias-handling alltifrån kyrkans äldsta tid, redan i de församlingar där evangelisterna verkade.

Innebörden är alltså fullt klar: folket tar emot Jesus som den utlovade Messias, Herrens smorde. Även för Jesus står denna innebörd klar. Det bekräftas ytterligare av ett samtal kort därpå mellan Jesus och några fariseer. Jesus ställer frågan: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han? ” De svarar ”Davids.” Jesus gör dem då förbryllade genom att citera ps 110 där David säger: ”Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida.” Hur kan David kalla sin son för Herre? – På den frågan kan de inte ge något svar (Matt 22:41–46 och par.).

Men om evangelisterna har varit måna om att, med stöd av GT, beskriva Jesus som Israels konung, så fattas ännu något viktigt: smörjelsen. ”Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel” (v. 34). ”Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo” (v. 39). Kungasmörjelsen nämns på flera ställen i GT som en självklar del av ritualet.

Blev då Jesus inte smord? Jo, visst blev han smord. Och om man kan förundra sig över att den citerade texten ur Första Konungaboken inte ingår i kyrkans liturgiska sammanhang, så måste man förundras ännu mer över att en så viktig handling som smörjelsen har fått en så undanskymd plats i den kristna förkunnelsen och liturgin. För att inte säga: undansmusslad. Jag har ställt frågan till präster: ”Blev Jesus smord?” Först efter en stunds eftertanke kom svaret: ”Ja, vid begravningen.” – ”Inte medan han levde?” – Tystnad.

Alla fyra evangelisterna berättar emellertid om hur Jesus blev smord. Det finns dock ganska stora olikheter mellan berättelserna. Mest känd, jag menar: mest citerad och kommenterad, torde vara Lukas skildring av synderskan som vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, kysste hans fötter och smorde dem med balsam, varpå Jesus tillsade henne syndernas förlåtelse. Han förebrådde också värden: ”Du smorde inte mitt huvud med olja.”

Lukas placerar denna händelse i början av Jesu offentliga liv (kap 7) och perikopen blir läst elfte söndagen år C. Den har alltså inget samband med intåget i Jerusalem, och vi kan i det här sammanhanget helt bortse från den, då den ju också är fokuserad på en kvinna som får förlåtelse.

Låt oss i stället se på Mark 14:3–9, den text som inleder passionshistorien på palmsöndagen varje 13-år. Det är två dagar kvar till påsken, och Jesus har tillfälligt lämnat Jerusalem. Han är i Betania, hemma hos Simon den spetälske. En kvinna kommer fram till honom med en flaska äkta nardusbalsam, hon bryter upp flaskan och häller alltsammans inte över hans fötter utan över hans huvud. Det är inte en bothandling – ingenting i texten säger det. Jesus tar henne ingalunda för en synderska, och det gör ingen annan heller (detsamma gäller motsvarande berättelser hos Matteus och Johannes).

Vad är då meningen med kvinnans gest? Mot bakgrund av den evangelietext som nyss har lästs, i den inledande delen av palmsöndagens liturgi, tycks innebörden vara fullt klar. Det är som om kvinnan skulle ha tänkt: ”Jesus är Messias, han har nyss ridit in i Jerusalem, som kung Salomo, men ingen har smort honom och därför gör jag det.”

Självfallet måste en sådan betydelsefull smörjelse vara påkostad. Men lärjungarna, som ser vad som sker, förstår ingenting. De tänker bara på pengar och menar att det är slöseri. De grälar på henne.

Själv säger hon ingenting, gesten är tydlig nog. Och Jesus kallar hennes gest för en god gärning.

Han tillägger: I förväg har hon smort min kropp till begravningen.

Ett egendomligt yttrande, kanske, och ännu egendomligare i Johannes version, som blir läst på måndagen i stilla veckan. Där står det: ”Hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. – 4 Johannes berättar, att Jesus inför sitt lidande sade: ”Nu har människosonen förhärligats” (13:31). Jesu lidande, hans död och begravning samt hans uppståndelse utgör en enhet. Det är i allt detta som han når sin bestämmelse och blir förhärligad. Jesus blir smord till sin begravning och han blir smord till härlighetens konung i en och samma gest. När han står inför Pilatus och denne frågar: Så är du då en konung? svarar han: Ja, jag är en konung, därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen: för att vittna om sanningen (Joh 18:37).

Trots olikheterna är det samma händelse som skildras av Johannes och Markus, men Johannes har lånat detaljer ur Lukasberättelsen och framhåller därmed tjänandet, som enligt Johannes är en viktig aspekt av den prästerliga rollen. När Jesus tvättar lärjungarnas fötter så är det en direkt parallell till nattvardens instiftelse (jämför även med Petrus ord: Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet).

Vem var då denna kvinna som smorde Jesus? I det allmänna medvetandet förknippas hon ofta med Maria Magdalena respektive med den synderska som Lukas berättar om i kap 7. Men det finns inga belägg för en sådan hopkoppling, och så ser inte heller liturgin henne. Ty här, i stilla veckan, är allting infogat i slutdramat, då Jesus blir förhärligad och då allt är fokuserat på honom. Våra blickar vänds då helt och hållet mot Jesus som träder fram som konung och Messias och fullgör sitt frälsningsverk genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Kvinnan, som i detta sammanhang smorde Jesu huvud så som prästen Sadok smorde Salomo – och som enligt Johannes smorde Jesu fötter i enlighet med Tjänarens exempel – hon har hos Johannes ett namn: Maria. Hon är syster till Marta och Lasaros, och i samband med Lasaros död (Joh 11:2) presenteras hon så: Denna Maria var hon som smorde Herren. Så är hon identifierad, för all framtid.

Det var samma Maria som hade suttit vid Jesu fötter och lyssnat till hans ord (Luk 10:39). Hon var med andra ord en av Jesu närmaste lärjungar. Tillsammans med sina syskon bodde hon i Betania, strax utanför stadsmuren, och det var där, i Betania, som smörjelsen ägde rum.

Det finns en slutreplik i denna berättelse, som är djupt betydelsefull. Jesus säger: ”Överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Är det sant? Är hon inte tvärtom glömd, så glömd att inte ens välutbildade katolska präster erinrar sig henne när man frågar om Jesus blev smord till konung och Messias? I utläggningar av orden ”Messias” och ”Kristus” brukar händelsen ju inte nämnas.

Nej, denna handling är ändå inte glömd. Ty överallt i världen där evangeliet förkunnas kallas Jesus från Nasaret för Kristus, den smorde. Ingen kan utplåna att det är genom en kvinnas handling som han inte bara symboliskt bär detta namn utan också högst reellt blev smord med dyrbar nardusolja i samband med de händelser då han förhärligades, så att vi i sanning kan ropa: ”Hosianna? Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung!” – Och denna kvinnas prästerliga handling har även i liturgin sin plats i inledningen till stilla veckans avgörande händelser. Att det har gått mig och många andra förbi, fastän vi år efter år i ett långt liv har lyssnat till berättelsen, beror troligen på att vi aldrig har hört den kommenteras. Det är i varje fall inte den Helige Andes fel, om han, som jag tror, står bakom redigeringen inte bara av bibeln utan även av liturgin. Kanske är det helt enkelt så, att det finns sidor i evangeliet som man måste vara kvinna för att verkligen se. Och kanske når vi inte fram till ”hela sanningen” (Joh 16:13) förrän vi lärt oss att tolka Skriften tillsammans, män och kvinnor.

Jesus är Kristus. Det spelar kanske ingen roll vem som smorde honom, men händelsen är alltför viktig för att hållas i skymundan. Borde den inte också bli liturgiskt gestaltad? Liksom vi firar Jesu högtidliga intåg som konung genom att ta gröna kvistar i våra händer, gå i procession och sjunga Hosianna, så kunde man tänka sig att en kvinna vid samma tillfälle hällde doftande nardus över en Kristusikon, som en hyllning och bekännelse till den Konung vars namn vi alla bär, vi som kallar oss ”kristna”.

Här hejdar jag mig, fastän tankarna vill löpa vidare, till de tillfällen då vi själva blir smorda i Kristi namn, i enlighet med traditionen. Var har den traditionen sina rötter? Vilka är det då som smörjer, och med vilken fullmakt? Det får stå som en öppen fråga.

Publicerad 1988 i nummer 5

Benedictus XVI har sedan 29 juni 2011 en personlig twitteradress ”@PopeBenedictXIV”, men därifrån har än så länge bara fem meddelande sänts sedan starten. Förhoppningsvis kommer det nya initiativet från påvliga Rådet för kommunikation att försöka vara mer aktivt i de sociala medierna.

På frågan om inte risken föreligger att kyrkans budskap blir trivialiserat i och med intåget på Twitter svarar biskop Paul Tighe, sekreterare för påvliga Rådet för kommunikation, ”att många av de centrala idéerna i evangeliet på ett enkelt sätt går att förkorta till 140 tecken.”

Red.

Läs mer:

www.news.va/en/news/follow-the-pope-on-twitter-for-lent

www.pope2you.net

Religionsundervisningen i bolivianska skolor kommer istället att fokusera på den traditionella tron på Moder Jord (Pachamama). Man kommer också att förkasta katolsk evangelisation, en evangelisation som de nya direktiven fördömer som ”ett starkt stöd för inrättandet av en kolonial ordning”.

En representant för den bolivianska biskopskonferensens utbildningskommission, Limberth Ayarde, sade att de 1 380 katolska skolor som finns i landet skall ”där så är möjligt till undervisningen i katolsk lära även lägga fäderneärvd tro”.

The Tablet 2012-02-22

Även presstalesmannen för det Ekumeniska patriarkatet, Dositeos Anagnostopulos, anser i ett samtal med Kathpress att det finns anledning hysa tillförsikt. Han hoppas att förfrågan inte bara är ett sätt för myndigheterna skaffa sig alibi, utan att det nu kan följa en verkligt positiv utveckling. Med tanke på att det aldrig tidigare i den turkiska republikens historia har förekommit samtal i denna form, kan man här tala om en epokgörande händelse. Enligt Anagnostopulos hyser patriarken Bartholomaios I verkligen stort hopp inför framtiden.

I det utskott som har till uppgift att utarbeta en ny författning är samtliga partier i parlamentet representerade. Det bildades i oktober 2011 och skall samla in förslag till en ny författning från samhällets alla områden. Texten skall vara klar till årsskiftet och då ersätta den grundlag, som infördes i Turkiet 1982 under militärstyre.

Omkring 99 procent av alla turkar är muslimer. Turkiet är en sekulär republik, där alla medborgare enligt lagen har lika rättigheter. I vardagslivet är emellertid de religiösa minoriteterna ofta utsatta för en diskriminerande särbehandling, t.ex. var gäller möjligheter att förvärva fast egendom, på arbetsmarknaden eller vid utbildning av präster. Bland de krav som ställs på Turkiet för medlemskap i EU finns bland annat en förbättring av det rättsliga läget för kristna och judar. Anagnostopulos: ”Vi behöver verkligen en lösning. Minoriteternas rättigheter måste skrivas in i författningen.” Framförallt för att de inte skall bli en del av det parti- och dagspolitiska spelet.

Kathpress 2012-02-20

Mer än 200 miljoner människor, eller en på 35 personer av jordens befolkning, migrerar i dag runtom i världen. Det motsvarar mer än hela Brasiliens befolkning. Omkring 30–40 miljoner av dessa är papperslösa. 24 miljoner är interna flyktingar och ca 10 miljoner är flyktingar, som har lämnat sina länder. Detta är en ödesfråga för vår tid. Migration berör snart sagt varje område i samhället, så till den grad att några forskare talar om vår samtid som en ”migrationens era”. Migration, som är en komplex och kontroversiell fråga, tydliggör inte endast konflikter vid geografiska gränser utan också turbulenta korsvägar mellan nationell säkerhet och människors säkerhet, mellan ett lands suveränitet och mänskliga rättigheter, mellan civilrätt och naturrätt, mellan medborgarskap och lärjungaskap.

Öknen mellan Mexiko och USA, och vattnen mellan södra Spanien och Marocko är två av de allra farligaste gränserna i världen för migranter. Mer än tusen personer per år förlorar sina liv vid gränsen till ”det förlovade landet Amerika” och vid den till Europas fästning. Några av dem flyr krig eller förföljelse, medan andra söker arbete för att försörja sina familjer därhemma och ge dem medicin och skydd. Nästan alla söker efter möjligheter att leva ett mer värdigt liv.

Genom åren har jag frågat immigranter och flyktingar vid dessa gränsområden i Nordamerika och Europa, hur de förhåller sig till Gud på sin riskabla resa. Jag söker också förstå Gud utifrån denna migranternas verklighet. Mitt i denna forskning om migranters spiritualitet och i migrationsteologi for jag till det lilla spanska territoriet Ceuta, som ligger precis mitt emot halvön Gibraltar på den marockanska kusten. Där träffade jag en flykting som hette Emanuel och under tre dagar berättade han för mig om några aspekter av sin inre och yttre resa när han utvandrade från södra Afrika.

Hans resa varade inte i veckor eller månader utan år. Han hade förlorat inte bara sitt hemland utan också sin syster som omkom på vägen när de försökte ta sig genom Saharaöknen. Han gömde sig i flera månader i bergen, gick så pass länge som sex månader utan att duscha och åt allt från flugor och hundar till vilda djur. Han uthärdade den ena förnedrande incidenten efter den andra.

När han frågade mig om mitt liv, svarade jag att jag var präst och professor och skrev om migration, spiritualitet och teologi. Mina ord fick honom att stanna upp och tveka, och han reflekterade över sin egen erfarenhet. Sedan sade han till mig: ”Somliga säger att anledningen till att vi afrikaner lider och tvingas utstå så mycket smärta är att vi härstammar från Judas. Vi måste ta konsekvenserna av vad han gjorde mot Kristus. Är det sant?” frågade han.

Emanuels ord var djupt upprörande för mig. Jag blev medveten inte endast om behovet av att förknippa migration med teologi utan också om behovet av att på nytt läsa några av Bibelns centrala teman på ett mer befriande sätt utifrån det perspektiv som migrantens verklighet ger. I den här artikeln vill jag undersöka migration i ljuset av inkarnationen, mission och lärjungaskap. Jag ska undersöka hur ett teologiskt synsätt på migration skulle kunna ge oss en ny förståelse för detta komplexa och kontroversiella ämne. Dessutom påstår jag att de verkliga främlingarna inte är de som saknar officiella dokument utan de som så till den grad har distanserat sig från dem som är i nöd, att de i migranten varken är kapabla att se en avbild av Kristus eller en bild av sig själva. Migration är i själva verket inte endast en social, politisk och ekonomisk fråga utan också ett djupgående sätt att reflektera över vilka vi är inför Gud och vad det innebär att vara människa i världen.

Inkarnationen – brustna gränser och Guds migration till mänskligheten

Trots att temat migration faktiskt finns i hjärtat av Bibeln, finns det relativt lite teologisk forskning i ämnet. Från Abrahams kallelse till uttåget ur Egypten, från Israels vandring genom öknen till deras erfarenhet av exil. Från den heliga familjens flykt till Egypten till kyrkans missionsverksamhet (Matt 28:19–20; Apg 1:8). Guds folks egen identitet är oupplösligt sammanflätad med en historia av risker, gästfrihet och rörelse.

Den kristna förståelsen av Gud grundar sig, som Karl Barth säger, på ”Guds sons väg in i fjärran land”. Han använder visserligen inte termen ”migration” uttryckligen, men hans reflektioner är ett metaforiskt sätt att tala om Guds resa in i en mörk terräng av syndfull och brusten mänsklighet. Detta land i fjärran kännetecknas av disharmoni och oordning, en plats med motsättningar och tvedräkt, ett territorium märkt av död och förnedrande behandling av människor. Det är en värld i vilken invandringsdramat utspelas och den värld som Gud gick in i och alltjämt väljer att gå in i.

I Guds förflyttning till vår värld, övervinner Gud de hinder som orsakats av synd. Han ritar om gränser, skapade av människor som har avlägsnat sig från Gud, och går in i de mest otillgängliga och övergivna ställen av mänskliga livsvillkor. Han går in i detta brustna och syndfulla territorium av mänskliga livsvillkor för att hjälpa män och kvinnor, som gått vilse i sin jordiska tillvaro, att finna sin väg tillbaka hem till Gud. Inkarnationen uppenbarar, med andra ord, en betydande migration i mänsklighetens historia: Guds rörelse i kärlek till mänskligheten möjliggör mänsklighetens rörelse till Gud.

Migration formar Jesu förståelse av sig själv, vilket evangelisten Johannes skildrar: ”Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud” (Joh 13:3). Gud vandrar in i en värld som är fattig och splittrad. Det gör han inte eftersom det är något gott med fattigdom och främlingskap utan därför att det är just från det mörkaste stället i historien som livets Gud inger hopp till alla i denna värld som liksom migranter upplever smärta, blir avvisade och känner sig alienerade. Även när människor sätter upp hinder av alla de slag uppenbarar Gud i Kristus att ingen är avskild från den gudomliga omfamningen.

Inkarnationen är alltså en gränsöverskridande händelse, ett exempel på fritt självutgivande genom vilket Gud tömmer sig själv på allt förutom kärlek, så att han helt och fullt kan identifiera sig med andra. Därigenom kan han fullständigt gå in i deras sårbara livsvillkor och ledsaga dem i en djup akt av både gudomlig och mänsklig solidaritet. Inkarnationens fria karaktär erbjuder ett annorlunda ramverk för utvärdering av mänsklig migration och ifrågasätter några av de underliggande antagandena i debatten. I och med att inkarnationen överskrider den gräns som skiljer människan från Gud, så är den en stor gåva som ställer höga krav på dem som tar emot den. Migration är inte endast en deskriptiv metafor för Guds rörelse till andra utan också människans svar i form av lärjungaskap.

Lärjungaskap – att föreställa sig gränser på nytt och utmaningen att försona

Migration relateras oftast till gränser mellan stater, men från ett teologiskt perspektiv handlar det om ytterligare ett annat slags gränser. På samma gång som kristet lärjungaskap håller sig inom medborgarskapet i riken i denna världen, är det till sist grundat i medborgarskap i, och en rörelse mot, ett annat rike. Det rike som Jesus förkunnade är ett sanningens och livets, helighetens och nådens, rättvisans, kärlekens och fridens rike. Det för människor till en annorlunda sorts social och etisk terräng. Det är baserat inte endast på geografiska och politiska utan också på gudomliga initiativ, hjärtats öppenhet och engagemang för relationer. Det genererar ett annat slags vision om en värld där många av de första är de sista och de sista de första (Matt 19:30; Mark 10:31; Matt 20:16; Luk 13:29–30). I sin undervisning klargjorde Jesus att många av de värderingar och åtgärder som folk använder för att mäta andra i denna värld kommer att vändas upp och ned i den kommande världen. Många av dem som är uteslutna nu kommer att ges prioritet i Guds rike. Dessutom, Guds rike är inte ett statiskt område utan ett som kallar folk till rörelse och får kyrkans folk att bli landsförvisade på jorden, främlingar i denna värld och gäster på väg till en annan plats.

När Israel väl hade tagit makten och blivit mer välmående glömde man ofta sin migrationshistoria, med uttåget ur Egypten, och negligerade sedan dem som kom som främlingar och invandrare. Ordet ”Egypten” (mitsrajim) betyder bokstavligen ”dubbla sund”. Det hänvisar till det övre och nedre sundet som formar det område i Egypten genom vilket Nilen flödar: ”trånga platser” eller ”trångt förvar”. I Andra Moseboken 20:2 läser vi: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.” Utöver den bokstavliga tolkningen av ordet mitsrajim, är senare bildliga tolkningar iögonfallande. Israel befriades inte bara från ett specifikt nationellt territorium utan också från trångsynthet. Befrielsen vid Sinai betyder mer än bara att ta av sig bojorna. Det innefattar en kognitiv migration, att tillgodogöra sig en ny mentalitet, att tillägna sig ett nytt sätt att se på världen, att leva ut en annorlunda vision, och slutligen att lära sig att älska som Gud älskar. Israels migration efter uttåget ut ur Egypten var menad att hjälpa Israel att på nytt föreställa sig hur man ska leva i en värld, något som visade sig vara en större utmaning än den geografiska migrationen. Rabbinsk visdom har genom århundradena konsekvent upprepat att det var lättare att ta Israel ut ur Egypten än att ta Egypten (och dess mentalitet) ut ur Israel.

Förutom att uppfordra till lojalitet mot ett visst land, framhäver evangeliet att den slutgiltiga lydnaden är mot Gud allena. Detta leder en bortom alla nationella och politiska gränser till den yttersta troheten till Guds rike. I Filipperbrevet beskriver Paulus de kristna som några som visserligen lever i denna värld, men som bär med sig ett pass utfärdat från en annan värld: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus” (Fil 3:20). Författaren till Hebreerbrevet talar om den hoppfulla resan till en annorlunda plats: ”här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma” (Heb 13:14). Det betyder att även om gränser som definierar länder kan ha ett värde för stunden, är det till sist och slutligen inte dessa som definierar Kristi kropp. Kyrkan går inte endast bortom gränserna utan förenar också sig själv med dem på andra sidan, och ger därmed utryck för att Guds folk är sammanlänkat. Det tjänar alla folk oavsett deras religiösa övertygelser, politiska ställning eller nationella ursprung. I Kristi efterföljelse och i omsorg om alla ger den särskild preferens för dem som är fattiga, sårbara och som av världen anses vara betydelselösa.

Från ett migrationsteologiskt perspektiv är ingen text mer central än Matteus 25:31–46. Medan specialister fortsätter att debattera vem som är ”de sista” (grekiska:elachiston) i detta avsnitt, så är det mest betydelsefulla för vår diskussion här, att denna text mycket tydligt framstår som en deskriptiv resumé av migranters och flyktingars förutsättningar. De är hungriga i sina hemländer, törstiga i öknen som de försöker korsa, nakna efter att ha blivit rånade på sina ägodelar, fängslade i tillsynshem, sjuka på sjukhus och, om de väl kommer fram till destinationen, så blir de ofta främlingar där och marginaliserade. Att bry sig om de minst betydelsefulla i samhället innebär att gå över gränser för att tvinga fram nya relationer. Därigenom läggs också utgången i stor utsträckning i människors egna händer; i samma utsträckning som de lyckas korsa gränser i detta liv kommer de att göra det i nästa liv (Luk 16:19–31). Att gå över dessa gränser är avgörande för att skapa ett mer rättvist samhälle, något som är det centrala i kyrkans mission.

Mission – att gå över gränser och bygga en kärlekens civilisation

Kyrkans mission som gemenskap av lärjungar är att förkunna en livets Gud och göra vår värld mänskligare genom att bygga upp, med påven Paulus VI:s ord, en ”kärlekens civilisation”. Evangeliets universella budskap är riktat till alla nationer och alla folk, och det befattar sig med alla aspekter hos människan och varje människas fulla utveckling. Kyrkan, genom den helige Andes kraft, tar sig an Jesu stora uppdrag genom att migrera till alla länder, förkunna det glada budskapet om frälsning och arbeta mot de syndfulla krafter som vanställer Guds avbild i varje människa (Matt 28:16–20). Utöver Petrus och Paulus grundläggande uppdrag, anser traditionen att sådana missionssträvanden fick S:t Jakob att migrera till Spanien, S:t Filippos till Asien och S:t Tomas till Indien och till och med till Amerika.

Missionen utmanar de mänskliga tendenser som dyrkar staten, religionen, eller en viss ideologi och som använder dem som en exkluderande och alienerande kraft, till och med när den gör det under skenet av strävan efter ett högre mål. Jesus är öppen gentemot hedningar, han når ut till den syrisk-fenikiska eller kananeiska kvinnan (Mark 7:24–30, Matt 15:21–28), han svarar den romerske officeren (Matt 8:5–13; Luk 7:1–10) och han är öppen för bordsgemenskap med dem. Allt detta illustrerar Jesu vilja att gå bortom gränser och snäva tolkningar av lagen, i lydnad mot en högre lag av kärlek (Mark 12:28–34).

Jesu gemenskap med syndare (Matt 9:9–13), hans omsorg om dem som står utanför lagen (Matt 8:1–4), och hans lovordande av den barmhärtige samariern (Luk 10:25–37) väcker viktiga frågor om lagen, dess syfte, hur den både utnyttjas och missbrukas. Jesus erkänner värdet av lagen (Matt 5:17–18), men han utmanar också människor att sätta in den i ett större sammanhang och förstå dess djupare mening (Luk 13:10–17). I evangelierna finns det tre parallella redogörelser för hur Jesu lärjungar plockar ax på sabbaten för att stilla sin hunger, och för Jesu helande av en man med en förtvinad hand i synagogan på sabbaten. Utmanad av de religiösa ledarna och folket angående sabbatsbudet, svarar Jesus att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, och att den ”högre lagen” innebär att det är tillåtet att göra gott på sabbaten och, som en konsekvens av detta, på varje annan dag (Matt 12:1–14; Mark 2:23–3:6; Luk 6:1–22). I sina ord och handlingar visar Jesus att medlidande kräver en tolkning av lagen som främst tar hänsyn till mänskliga behov.

Inget tema är så splittrande i migrationsdebatten som frågan om lagar om invandring och offentlig policy. I den offentliga debatten är det vanligt att folk säger att de inte har några problem med invandring. De har snarare problem med det faktum att folk bryter mot lagen. Problemet med detta perspektiv är att, för att nu åberopa klassiska kategorier från Thomas av Aquino, inga distinktioner görs mellan gudomlig lag, evig lag, naturrätt och statlig lagstiftning. Denna sammanblandning blir särskilt problematisk när man utgår från en felaktig tolkning av paulinsk teologi (Rom 13:1–7), och okritiskt sätter likhetstecken mellan statlig lagstiftning och offentlig förvaltning å den ena sidan och ett gudomligt föreskrivet påbud å den andra.

Förordningar och bestämmelser som är relaterade till ett lands suveränitet och statlig lagstiftning måste betraktas parallellt med behov, plikter och ansvar som härrör från mänskliga rättigheter, naturrätten och Guds vilja. Även om idén om naturrätt är ett hett omdebatterat ämne inom teologin, och även om vår förståelse av gudomlig och evig lag är ofullständig, så står det åtminstone klart att mänsklig värdighet härrör från att vi är imago Dei [Guds avbild, övers. anm.] (1 Mos 1:26), vilket kräver att basala mänskliga behov tillgodoses.

Ett samhälles strukturer måste granskas noggrant utifrån ett rättsligt helhetsperspektiv och man måste föra ett resonemang kring det faktum att tusentals migranter och flyktingar – i sökandet efter mat, skydd, kläder och arbete – dör varje år när de försöker korsa områden som exempelvis sydvästra USA. Många olika sorters lagar tillämpas i dessa sammanhang: nationers lagar som kontrollerar gränser; den lag som nöden och situationen kräver som leder människor att söka efter möjligheter till ett värdigare liv; naturrätten som befattar sig med etiska dimensioner och förhåller sig till dem som är i nöd; och gudomlig lag som söker förstå viljan hos den omtänksamme skaparen av alla människor. Det faktum att så många migranter dör i sitt sökande efter ett värdigt liv väcker allvarliga frågor om både den nuvarande statliga lagstiftningen och samhällspolitiken och deras bristande samspel med andra former av lagstiftning. Som Martin Luther King junior uttryckte det: ”En orättvis lag är en mänsklig lag som inte är grundad i den eviga lagen och naturrätten”, det är att göra våld på Guds avbild. De flesta människor som korsar gränser utan giltiga identitetshandlingar, bryter förvisso mot statliga lagar men oftast lyder de den lag som nöden och situationen kräver, som till exempel behovet att försörja sina familjer eller att finna arbete som får deras längtan efter ett värdigare liv att växa.

Jesus intresserade sig också för lagen när den tog religiös gestalt. Hans öppenhet för bordsgemenskap med alla ger oss en mycket viktig inblick i hans förståelse av lagen i ljuset av Guds rike. Genom bordsgemenskapen fullkomnar Jesus profeternas budskap, inbjuder alla folk till frälsning och lovar sina lärjungar en plats vid sitt bord i Guds rike (Luk 22:30). Genom att äta tillsammans med dem som befann sig i samhällets utkant, gick han – i syfte att skapa nya gemenskaper – ofta över de gränser som snäva tolkningar av lagen upprättat. Han nådde ut särskilt till dem som var marginaliserade på grund av ras (Luk 7:1–10), av ekonomiska (Luk 7:11–17), religiösa (Luk 7:24–35) eller moraliska skäl (Luk 7:36–50). Denna inbjudan till bordsgemenskap innebar goda nyheter för de fattiga och andra som ansågs vara oansenliga eller förkastade i samhället. Samtidigt blev några konfunderade av detta och hos somliga väckte det anstöt. Betydelsen av Jesu bordsgemenskap med syndare är att han går utöver de mänskliga gränser som skiljer en människa från en annan.

Jesu bordsgemenskap med syndare, med Norman Perrins ord, ”måste ha varit ytterst meningsfull för hans följeslagare och ytterst provocerande för dem som var kritiska till honom”. Det var sannolikt hans förkastande av sociala och religiösa kategorier, i termer av inkluderande/exkluderande, som drev hans kritiker att vilja göra sig av med honom. Han förolämpade ju deras religiösa vision. Som R. J. Karris hävdar: ”Jesus blev korsfäst på grund av det sätt på vilket han åt”. När Jesus samlade skriftlärda, tullindrivare, fiskare och zeloter i en och samma gemenskap, utmanade han sina följeslagare att acceptera en ny sorts relation bortom mänskligt konstruerade gränser. Denna gemenskap byggde varken på social status, på en nations regler eller på religiös självtillräcklighet, utan istället på ett gemensamt hopp om Guds rikes ankomst (Matt 8:11, 11:16–19). För Jesu vidkommande kunde kraften i Guds barmhärtighet inte rymmas inom ramarna för en begränsad mentalitet (Matt 7:1–15, Matt 13:10–17). Han utmanade folket att inse att det fanns en högre stående lag som byggde på Guds icke-kalkylerande barmhärtighet snarare än på deras begränsade kategorier av värdighet och ovärdighet (Luk 6:27–38).

Slutsats – en migrerande kyrka i en främmande värld

Migrationsteologi söker förstå vad det innebär att anta Kristi sinnelag och hjärta i ljuset av den svåra situation som dagens migranter och flyktingar befinner sig i. Migrationsteologin söker stärka de svaga och ge en pilgrimskyrka kraft genom en förnyad vision av både Gud och mänskligt liv som det förs mellan en eskatologisk horisont av tron och otron å ena sidan, och en historisk horisont av rättvisa och orättvisa, å den andra. Den erbjuder inte endast mer information utan också en ny föreställningsvärld, en som i sin kärna reflekterar över vad det innebär att vara människa inför Gud och att leva tillsammans i gemenskap.

Kristen tro och dess förståelse av migration vilar i sista hand inte endast på växlingar i politiken eller på nationers kapitalintressen utan också på den som migrerade från himlen till jorden, och som genom sin död och uppståndelse gick över från död till liv. Paulus belyser hur Kristi död – som bryter ner muren av fiendskap och splittring – möjliggör nya tillfällen till försoning och blottlägger vår djupa samhörighet med en större mänsklig familj (Ef 2:14). Även när ogenomträngliga murar består i människornas hjärtan, innebär Kristi efterföljelse en inbjudan att ”migrera” med honom från synd till nåd, från slaveri till frihet, från orättvisa till rättvisa, och från död till nytt liv.

Att begränsa medlidande till gränserna för sin egen nationalitet, sin egen familj, eller till och med till sig själv innebär en migration från försoning till desintegration. För sådana människor kommer migrationsteologi att förbli intetsägande, eftersom den alltid kommer att vara nyheter från ett främmande land. Dock, från ett kristet perspektiv, är de verkliga främlingarna inte de som saknar pass och andra officiella dokument utan de som så till den grad har fjärmat sig från sin nästa som är i nöd, att de i främlingens ögon inte är kapabla att se en spegel av sig själva, Kristi avbild (Matt 25:31–46), och kallelsen till mänsklig solidaritet.

Översättning: Fredrik Heiding

Artikeln publicerades ursprungligen i Revista de Interpretación Bíblica Latinoamericana (RIBLA) 63, nr 6, 2009.

Daniel G. Groody är direktor för Center for Latino Spirituality and Culture vid Institute for Latino Studies vid University of Notre Dame.

Publicerad 2011 i nummer 1

Under de senaste åren har antalet illegala invandrare som utvisats från USA och skickats tillbaka till latinamerikanska länder ökat kontinuerligt. Enligt officiella uppgifter har för närvarande mer än 300 000 fall överlämnats till prövning och avgörande inför domstol. Människorättsorganisationer bedömer att upp till 14 miljoner illegala invandrare uppehåller sig i USA.

Kathpress 2012-02-21

Kardinal Ricard hävdar: ”Rom har visserligen sagt till dem: ‘Dörren kommer alltid att stå öppen’, men den här gången måste ärende komma framåt.” ”Påven har gått så långt som han har kunnat, han har gjort en hel del för att närma sig brödraskapet och för att acceptera vissa villkor. Men vi har nu kommit till en punkt, där han inte kan acceptera att brödraskapet inte bara förkastar Andra Vatikankonciliet, utan även avvisar de läromässiga uttalanden som påvarna under och efter Andra Vatikankoncliet – det vill säga från påven Johannes XXIII ända till påven Benedictus XVI – har uttalat, samt förkastar Katolska kyrkans katekes liksom kyrkorätten.

Kath.net 2012-02-20

Även påven uttalade sig om krisen i Syrien vid en Angelusbön på Petersplatsen förra söndagen och uppmanade folket i Syrien att försöka få ett slut på våldet och blodsutgjutelsen i landet. De senaste uppgifterna talar om 6000 döda sedan stridigheterna bröt ut för elva månader sedan.

Men det finns få tecken på att en varaktig fred, den syriska militären flyttade fram sina positioner i staden Homs under gårdagen. Homs, som genom stridigheterna har beskrivits som ”Syriens Misrata”, en referens till den stad som stod i center för våldet i Libyen under inbördeskriget 2011.

Påvens uttalande under Angelusbönen följdes den 16 februari upp av en appell från franciskanbrodern Pierbattista Pizzaballa, ledare för Franciscan Custody of the Holy Land. ”I dessa tider av svår spänning där Syrien slits itu av inre stridigheter och konflikten börjar ta formen av ett inbördeskrig vill franciskanerna fortsätta att stödja den kristna befolkningen” skriver Pizzaballa, han beskriver även hur kloster har blivit tillfälliga sjukhus och en tillflyktsort för många i Syrien oavsett trostillhörighet.

Senaste nytt i dag den 21 februari är att stridigheterna fortsätter och militären har rapporterats öppna eld mot demonstranter under förmiddagen i Damaskus.

Red.

Läs mer:

http://www.guardian.co.uk/world/2012/feb/12/syria-eases-bombardment-of-homs?intcmp=239

http://www.catholicnewsagency.com/news/church-leaders-appeal-for-talks-to-prevent-syrian-civil-war/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+catholicnewsagency%2Fdailynews+%28CNA+Daily+News%29&utm_term=daily+news

http://www.radiovaticana.org/sv1/articolo.asp?c=562769

http://www.custodia.org

”Mellan åtta och tio på kvällen började det duggregna, regnet ökade gradvis och vid halv elva blev vinden alltmer intensiv. Elnätet stördes ut och staden föll i mörker och det gick inte att komma i kontakt med någon eftersom telefonlinjerna slutat fungera. Man kunde inte se något och man kunde inte göra någonting” säger biskopen.

”Det var en ändlös natt som jag tillbringade i bön för de fattiga människor som lever i hyddor . Vid kl. 6 på morgonen såg vi katastrofens omfattning i hemmen och i katedralen men det var ändå omöjligt att gå ut på grund av den våldsamma vinden. Vid halv nio lugnade vinden ner sig men regnet fortsatte. Några systrar från ”Heliga hjärtats döttrar” kom och berättade vad som hänt i deras hus, en del av taket blåstes bort och föll på ett hus i närheten och sårade en ung man som låg och sov i sin säng. Som tur var lyckades jag ta honom till sjukhuset.”

Biskop Di Pierro berättar att karmelitbröderna som ansvarar för församlingen i Ambarilava såg hur det stora taket på deras kyrka revs av. Salesiansystrarna rapporterade att taken på det daghem som de driver och andra fasta interiörer blivit förstörda. Heliga hjärtats döttrar rapporterade även skador på deras sjukhus.

”Det verkar även som om staden Andasibe har drabbats allvarligt av översvämningen, många träd har fallit och flera hus förstördes och hitintills har 6 dödsfall registrerats. Andra drabbade är bland annat skolan i Mahasoa, den nybyggda protestantiska kyrkan i Amboasary och den statliga skolan i Andaingo.”

”En uppmuntrande sak är att se alla människor som hjälper till att läka såren som orsakats av denna cyklon, utan att vänta på hjälp. Jag har varit 36 år här i Madagaskar och jag har redan haft erfarenhet av fem cykloner, men detta var den första som kom under natten och den var värre än de andra, avslutar biskop Di Pierro som förtröstar på allas böner.

Agenzia Fides 2012-02-17

De blivande helgonen kommer från sex länder: Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, Kanada och Filippinerna. Det gäller två präster (Frankrike och Italien), två ordenskvinnor (Tyskland och Spanien) och tre lekfolk, varav två kvinnor (Kanada och Tyskland) samt en kateket från Filippinerna.

De nya helgonen är den tyska mystikern Anna Schäffer (1882–1925) från Mindelstätten, den kvinnliga missionären Barbara Cope (1838–1918) som föddes i Heppenheim och dog på Hawaii samt en kvinna från Canada av indianskt ursprung Caterian Tekakwitha (1656–1680). Dessutom kommer kyrkan att ära den franske jesuit och martyren Jakob Berthieu (1838–1896), som mördades på Madagaskar, liksom den filippinske lekmannakateketen och martyren Pedro Calungsod (1654–1672). Ytterligare kandidater är den italienske prästen och ordensgrundaren Giovanni Battista Piamarta (1841–1913) samt den spanska ordenskvinnan Maria del Monte Carmelo (1848–1911).

Korta biografier:

Maria Anna Cope, som föddes den 23 januari 1838 i Heppenheim kom att arbeta i 35 år på ön Molokai på Hawaii med att vårda leprasjuka. Denna syster i den Helige Franciskus Tredje Orden växte upp i New York som barn till tyska emigranter och blev känd under namnet ”Moder Marianne av Molokai”. Cope saligförklarades i april 2005.

Anna Schäffer föddes 1882 i Mindelstätten i Bayern. Hon var sjuk i över 20 år och led av svåra smärtor. Denna mystiker brevväxlade flitigt med ett stort antal människor i religiösa frågor. Efter 1910 fick hon sårmärken på sin kropp, som liknade Kristi sår. Hon dog 1925 och blev saligförklarad 1999.

Den filippinske kateketen, lekmannen och martyren Pedro Calungsod blev saligförklarad år 2000 av påve Johannes Paulus II. Han föddes på ön Cebu och dödades på Guam, en ö i Marianarkipelagen.

Kateri Tekakwitha, nordamerikans indiankvinna från trakterna av det nuvarande USA och Kanada, blev känd under namnet ”Lilja från Mohawk”. Hon dog tre år efter det att hon mottagit dopet och blev 1980 saligförklarad av Johannes Paulus II. Kateri Tekakwitha äras framförallt i helgedomen i Kahnawake i Montreal, där hennes stoft ligger begravt.

Den spanska ordenskvinnan Maria av Berget Karmel, vars namn före inträdet i ordenslivet var Maria Carmela Sallés y Barangueras, grundade kongregationen ”Missionssystrarna av den obefläckade avlelsen”, som vigde sig åt kvinnors utbildning. Hon saligförklarades 1998 av påve Johannes Paulus II.

Den italienska prästen Giovanni Battista Piamarta grundade ”Kongregationen av den Heliga Familjen från Nazareth” och ”Kongregationen av Herrens ödmjuka jungfrur”. Han blev saligförklarad 1997 av Johannes Paulus II.

Jacques Berthieu, präst och jesuit, föddes i 1838 Polminhac i Frankrike och arbetade mer än 20 år som missionär på Madagaskar, där han mördades 1896 vid ett uppror bland befolkningen mot de vita. Berthieu saligförklarades 1965 av påven Paulus VI under det pågående Andra Vatikankonciliet.

Kathpress 2012-02-18