SKÖNA KONSTER

Hängivelse på spårvagn

2012-02-01T17:32:00.002+01:00

Hon sitter snett framför mig på spårvagnen. Hennes fingervantsbeprydda händer håller boken tätt intill det späda ansiktet. Onåbar för slamret omkring, slukar hon varje ord. Jag kan inte sluta snegla. Hon bär sammetspuffbyxor som en liten renässansprins och de pinnsmala benen är nedstoppade i vida gummistövlar i glänsande vinrött. Som stänglar i två vaser. Som en varelse från yttre rymden. Strumporna är tvärrandiga i lila och brandgult och det bleka ansiktet är en filosofs. Läpparna rör sig stumt och i pannan en första rynka. Kanske är hon elva år och ingen vuxen i den här vagnen har hennes djup. En dag blir hon läkare, forskare eller domare. Jag ser det på hennes hängivelse - för stunden ägnad Princess Academy av Shannon Hale.

Liberalism - en utgångspunkt för egna tankar

2012-01-17T13:34:00.013+01:00

Det är med stort intresse jag följt den kulturdebatt som uppblossat efter Bengt Ohlssons stora DN-artikel där han på ett överraskande, uppfriskande (och kanske något överförfriskat?) sätt undrade över om det går "att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?". Jag upplevde artikeln enormt befriande, ungefär som när Toto drar bort draperiet och avslöjar att den gudalika trollkarlen i Oz bara är en vanlig människa. Det är alltid befriande när det storvulna och pretantiösa krackelerar och det verkliga, mänskliga blottläggs.

När Bengt Ohlsson beskriver sina kulturella vänstervänners strävan efter att tillhöra det man tror är det rätta lägret - det goda, medmänskliga och, i undertext, "coola" lägret - får jag associationer till stämningen på den folkhögskola jag gick på som ung. Den där "mysiga" gemenskapshetsandan där alla (framförallt alla blivande teaterpedagoger) skulle kramas och "bekräfta" varandra så fort de möttes i matkön och ordna stormöten om kärlek, solidaritet, ärlighet och vikten av en drogfri skola. I hemlighet söp de, var otrogna och pratade illa om varandra. Och en skeptisk ensamvarg som jag var alltför underlig för att släppas in i deras "individualistiska" multikultigemenskap. Jag är inte en bättre människa än dem, men jag hycklar inte godhet.

Flera av Bengt Ohlssons belackare har retat sig på att han, som Aftonbladets Åsa Linderborg uttryckte det i en artikel, "använder [...] sitt storartade utrymme till att kåsera kring sina 'vänstervänner'”. Men det finns en poäng med det - han påtalar hur hans vänners verklighet och vardag inte lyckas svara upp mot de höga vänsterideal de säger sig ha: "de gläds åt pengarna de tjänar", köper prylar, resor och sommarställen men förfäras över andras konsumism. Ett sånt här medvetet eller omedvetet glapp mellan ideal och leverne tror jag är väldigt vanligt bland de som säger sig vara vänster. Ibland är det hyckleri, men ofta handlar det nog om fördomar och ren okunskap i strävan efter den rätta "tillhörigheten". Ibland, bland den gamla rödvinsvänstern, är det nog ren slentrian också. En av "Stjärnorna på slottet", uttalat ärkevänster, förklarade stolt att hon alltid krävde sviten när hon bodde på hotell. Inget fel med det (förutom att man framstår som ganska självgod) men om man nu är socialist så tycker man väl att ingen, varken i bildlig eller bokstavlig mening, ska roffa åt sig sviten? Någonting här stämmer inte.

För att förstå det där glappet måste man betänka själva ideologin. Den stora svagheten med socialismens ideologi är att den är utopisk - byggd på ideal utan förankring i verkligheten. För att socialismens idé om kollektivt styrande och ägande ska fungera i praktiken krävs det att människor tycker lika, fungerar lika och strävar efter samma saker i livet. En sån mänsklighet kommer aldrig att finnas. Inom nästan alla gruppkonstellationer dominerar den som är starkast - vilket inte behöver vara dåligt - det finns dock inga garantier för att den starkaste också är den mest förnuftiga eller godhjärtade. Det kommer alltid att finns rötägg och galna människor som söker makt för egen vinning skull utan hänsyn till andra - i såväl socialistiska som liberala samhällen. Men konsekvensen blir större när de får makten i ett samhälle där statsmakten reglerar och styr hela samhället.

I ett liberalt samhälle finns ingen, för alla tider och områden, given maktstruktur mellan exempelvis stat, företag, media och privatpersoner, vilket gynnar mångfald och nytänkande. Denna fluktuerande samhällsstruktur har förstås brister och potentiella faror, och kräver att människor känner ansvar för sitt eget liv, sin omvärld och framtiden. Märkligt nog är det dock många idag som uppfattar krav på ansvar och åberopande av skyldigheter som kränkande för individen, när det i själva verket är en förutsättning för individens fri- och rättigheter. Möjligheterna att skapa ett gott liv, ett gott samhälle, förutsätter att var och en tar så stort ansvar man kan både för sig själv och andra utan att skada eller förminska sig själv eller andra. Det är världens svåraste uppgift. Men av någon anledning tycks många tro att själva svårigheten med att leva är en orättvisa som samhället måste ta ansvar för och ställa till rätta. Minsta motgång kräver en krisgrupp - när det borde ha räckt med en kopp te med en god vän. Att man själv kan styra och påverka sitt liv är en så skrämmande tanke att man stoppar huvudet i sanden och pekar på någon annan som ansvarig - ofta "samhället" eller "staten".

Vänstern lockar säkert många just därför att socialismens lösningar är enkla, ja, nästan vackra, i alla fall i teorin. Man behöver inte ta eget ansvar eller bestämma vad man tycker utan man kan ställa sig bakom gruppen eller staten - den är ju alltid god och vet bäst. Det är ungefär som att vara religiös. Man tror på något stort och fint och gott som säger sig ha en lösning för hur det goda livet ska levas. Allt man behöver göra är att offra den fria viljan - så ordnar staten resten. Men precis som med religiösa sekter finns det i socialismens kollektivism alltid en grogrund för fördomar mot de som är utanför gruppen och ett avståndstagande mot avvikande. Vänstern säger sig gärna vara för tolerans och mångfald, men det verkar oftast bara gälla oliktänkande och mångfald från icke-västerländska kulturer eller minoriteter och subkulturer. Allt och alla som har att göra med, eller påminner om, en borgerlig kultur föraktar man som ondskan själv. Det är mycket antingen svart eller vitt i socialismen.

Att vara liberal är, precis som Gunnar Helén sa, att vara kluven. Det är inte lätt att leva, människan är komplicerad, verkligheten är inte enkel. Därför finns det inte heller enkla lösningar på livets och samhällets problem, det finns inte en mall för hur livet ska levas eller samhället ska se ut. Det som måste vara konstant är konsekvensen av denna insikt - att värna om det komplexa och mångbottnade livet i en vansklig och mångskiftande värld. Det gör man inte genom att efter en ideal struktur tvinga fram ett utopisk samhälle; det gör man genom att förankra en stark humanistisk värdegrund i det samhälle som existerar.

Historiskt och ideologiskt har liberalismen sin grund i humanismen, där den enskilda människans värde, rättigheter och skyldigheter lyfts fram. En tolkning av liberalism utan humanism utmynnar i något som inte är liberalism. Frihet utan humanism skulle vara, inte bara katastrofal för samhället, utan också värdelös för individen. Total frihet blir paradoxalt nog ett fängelse eftersom man aldrig kan känna sig trygg. Ett starkt rättsväsende, vård, omsorg och utbildning är grundförutsättningar både för trygghet och frihet men hur detta ska fördelas mellan det privata och det offentliga är inte givet. Hur man uppnår en harmonisk balans mellan trygghet och frihet är en av de svåraste ideologiska och filosofiska frågor som såväl samhället som den enskilda människan måste brottas med. En god början är att fråga sig själv - vad vill jag bestämma själv om, när vill jag ha alternativ att välja och välja bort, och finns det något jag inte kan och vill bestämma om?

Många klagar på privat ägande och kapitalism, men reflekterar inte över hur samhället skulle se ut utan - vilka valmöjligheter fanns då, vilken pluralism? Särskilt inom kulturen förbannar man gärna ordet kapitalism, ungefär som om kapitalism vore motsatsen till kultur. Att, som Bengt Ohlsson påpekar, många konstnärligt verksamma faktiskt är entreprenörer och egna företagare av olika slag, talas det tyst om. Den historiskt bevandrade vet att den, inom konstnärliga kretsar, ingraverade uppfattningen om att ("äkta") konst är något överjordiskt heligt, som inte får besudlas av pengar, är en idé sprungen ur romantiken. Den historiskt bevandrade vet också att den likaledes, inom konstnärliga kretsar, ingraverade uppfattningen om att konst måste vara provokativ (eller som Bodil Juggas på Arbetarbladet skriver: "konstens väsen är inte anpassning. Konsten ifrågasätter, väcker, oroar, utmanar, påverkar och förändrar") är modernismens påhitt för att fjärma sig från den borgerliga kulturen (se nedan). Visst, man får gärna tycka så, men konst är de facto inget gudomligt väsen (hur salig man än kan bli av den); det finns heller ingen naturlag som säger att konst måste ifrågasätta, oroa eller utmana. Före 1800-talet betraktades konstnärer som hantverkare, vilka skapade produkter på beställning av kyrka, hov och privatpersoner för att kunna livnära sig. Större delen av den konst som tillkom då var inte provokativ, snarare tvärtom, men kan ändå räknas som nog så genial och "äkta". Många konstnärer kunde (trots sin ekonomiska beroendeställning till rika knösar) få betydande inflytande på omvärlden och den konstnärliga utvecklingen. Själv är jag både konstnär och tidigare egen företagare och älskar kultur, både gammal och modern, både seriös och populär. Varför förutsätter man ofta att företagssponsring aldrig skulle gynna den smala konsten? Och varför finns det en så stark tro på att staten har god konstsmak? Tänk så mycket spännande kultur och ny konst som skulle kunna utvecklas om fler företag sponsrade eller tog beställningar på nya verk, eller om fler konstnärer såg sig som de entreprenörer och hantverkare de faktiskt är.

Det jag har försökt belysa här ovan - okunskap, historisk omedvetenhet, förenkling och en icke-reflekterande jargong - är stora problem i vårt samhälle idag och för framtiden. I en av de mer sakligt lågmälda följdartiklarna efter Bengt Ohlssons brandfackla skriver Viktor Barth-Kron i DN om att ”'kultureliten' som politisk kraft [har] marginaliserats betydligt under senare år". "Vilka grupper och tankesätt [kommer att] slåss om framtidens (eller till och med nutidens) formuleringsprivilegium", undrar han, och ger själv förslag på tre nya maktfaktorer med arenor främst på internet: "Blondinbellahögerns" "egoboost"-gäng, "den yngre medie- och kulturvänstern" samt den ”'politiskt inkorrekta' rörelsen" som kännetecknas av "en kompakt misstro mot etablerade medier och kulturutövare". Det är en viktig fråga Barth-Kron ställer och han har nog rätt i vilka som är de nya maktfaktorerna (alla mer eller mindre oroväckande dubiösa), men det finns en viktig dimension i frågan som han inte berör.

Hela denna anda av ungdomlig provokation, elak ironi och naiv egocentrering som präglar Internet och andra medier idag, vare sig det kommer från högern eller vänstern, har sin grund i socialismens inflytande över 1900-talets kulturella modernism och senare postmodernism. Länge handlade modernismen om att medvetet fjärma sig från det borgerliga klassamhällets kultur - en ungdomligt revolterande strävan bort från det man uppfattade som konstlat och förskönat för att istället se och skildra världen och livet på ett "ärligare" sätt. Men i denna, på många sätt behjärtansvärda, strävan lyckades man kasta ut barnet med badvattnet. Att 1800-talets borgarsamhälle var det som ekonomiskt och ideologiskt möjliggjorde friheten att kunna utvecklas och protestera ignorerade man; och inte bara det - och här har vi en fundamental svaghet inom socialismen - man tog avstånd från sin historia och sin tradition (trots att, som jag tidigare nämnt, mycket av modernismens grund fanns i romantiken). Den borgerliga kulturens bildningsideal levde dock kvar under drygt första hälften av 1900-talet då mycket av det gamla bondesamhällets kristna värderingar fortfarande genomsyrade det svenska samhället. Men med 60-talets urbanisering, internationalisering och liberalisering slog också idéerna från modernismens kulturelit igenom i bredare kretsar och orsakade den så kallade vänstervågen. Att ifrågasätta allt vänsterländskt uppmuntrades i skolor och på universitet och ett allt större kunskaps- och bildningsförakt spred sig. Postmodernismen som följde hade förlorat modernisternas tro på framtid och alternativ, men bevarade den anti-auktoritära, ungdomligt provokativa attityden, nu dock utan klart syfte eller ideologisk grund. Sanningen blev relativ. Slagorden tomma. Och där är vi idag.

Idag är den rebelliska attityden normativ. Liksom ett relativistiskt förhållningsätt till rätt och fel, ont och gott, mitt och ditt. Egenskaper som snällhet och hederlighet anses i det närmaste perversa. Man ska vara kaxig - men mot vad? Knappast föräldragenerationen som själv är lika ungdomligt rebellisk. Vi har det ekonomiskt bättre än någonsin och fler möjligheter än någonsin att skapa, resa och utbilda sig till vad man vill. Vem ska man skylla på om man inte lyckas förverkliga sig själv? Jag tror inte att det är en slump att en bedövande stor del av det som finns på Internet och i andra media idag känns så tomt och meningslöst och uttrycker ett moraliskt gungfly. Om man saknar en historisk medvetenhet - vad kan man då säga om framtiden? Om man saknar bildningsideal - vad kan man då vara nyfiken på att lära sig? Om man saknar en tydlig värdegrund - hur ska man då kunna förhålla sig till sig själv och sin omvärld? Vad som verkligen är skrämmande är att viktiga grundprinciper inom demokrati och mänskliga rättigheter feltolkas mer och mer - många verkar tro att mänskliga rättigheter innebär rättigheter utan ansvar och skyldigheter, vilket deformerar innebörden av demokrati till att betyda att "jag" har rätt att få min vilja igenom utan hänsyn till andra. I ett samhälle med tydliga bildningsambitioner och en historisk medvetenhet skulle risken vara mindre att sådana förödande feltolkningar skedde och framtidstron skulle vara starkare.

Liberalismens ideologi har sin styrka, men också sin kluvenhet, i att den möjliggör flerfaldiga ideologier, idéer, visioner, utopier och föreställningsvärldar. Alla knappast lika bra - vissa med all säkerhet korkade. Men det är det som är poängen - liberalismen ska per definition inte "frälsa" eller påverka någon i en bestämd riktning. Med en realistisk värdegrund och en stark bildningsambition kring historia, vetenskap och omvärld bör liberalismen istället vara utgångspunkt för var och ens eget kritiska tänkande. Det mest befriande med Bengt Ohlssons artikel är kanske just detta att han verkar ha blivit medveten om sin egen fria tanke, och att den är bra.

Fem okända saker om mig

2012-01-12T00:11:00.005+01:00

Jag har fått en bloggutmaning från min vän Tolken om att berätta fem (troligtvis) okända saker om mig själv. På ett sätt en lätt uppgift - det är så få som känner mig. Men samtidigt en svår uppgift eftersom jag själv inte riktigt vet vem jag är. Jag har svårt att berätta om mig själv på ett ärligt sätt. Hur jag än vrider och vänder på orden så känns det förljuget, förmätet eller förkonstlat. Antingen blir jag för djup och privat eller för ytlig och ointressant. Har svårt att balansera och lättsamt hoppa däremellan, på det sätt som sociala begåvningar kan. Så med risk för magplask och torrsim - fem (troligtvis) okända saker om mig själv:

Rädsla

Min första punkt är nog ingen hemlighet, men kanske en nyckel till vem jag är. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och det jag ska berätta nu är ingen sorglig bekännelse utan mer en entusiastisk spekulation i det mänskliga psyket med mig själv som forskningsobjekt. Det handlar om människans grundläggande drivkraft i livet. Jag tror att alla människor har en sådan - en dominerande kraft som driver fram de beslut och val man gör. En grundton som genomsyrar ens handlingar och beteenden. Den där drivkraften eller grundtonen ser olika ut från individ till individ - vissa drivs kanske av nyfikenhet, andra av ilska, några har behov av att känna kontroll, andra av att tävla. Länge trodde jag - hoppades jag - att min drivkraft var behovet av att skapa. Kreativitetens låga finns i mig, men på senare år har jag börjat inse att den inte är den starkaste kraften. Den stora drivkraften i mitt liv har varit rädsla. Rädsla för att bli ensam, rädsla för att bli bortgjord, rädsla för att inte klara av, rädsla för att bli avslöjad, rädsla för att bli bedömd, rädsla för att inte bli omtyckt osv. osv. Klichéer kan tyckas - alla är väl i viss mån rädd för såna här saker - men alla styrs inte av sin rädsla i lika hög grad. Jag tror jag har ärvt rädslan - den satt i väggarna när jag var barn, man andades den. Det var oförklarligt men påtagligt. En rädsla för andra människor och kanske för sig själv som människa. Alla utbildningar jag gått, alla jobb jag har haft - och inte minst allt jag inte gjort - har i hög utsträckning varit val jag gjort baserade på den kraften. Jag har tagit genvägar och bakvägar, fjärmat mig från gemenskap, bränt mina skepp och klippt kontakter. Vänt mig bort, inte vågat fråga eller närma mig andra. Ett onaturligt drag hos en social varelse. Kanske är det därför den där rädslan alltid har varit behäftad med skam. Skammen av att inte var en riktig människa bland andra människor. Att börja inse detta är dock gott. Desto närmare man kommer verkligheten desto starkare blir livet, desto mer människa blir man. Och jag är inte unik - jag tror att alla bär på en liknande dramatik. Även om man inte låtsas om den eller ens är medveten om den så finns det en strömfåra, svår att tygla, i botten av allas liv.

Fläskfia

Mitt nästa avslöjande handlar om fläsk. När jag var liten kallades jag för Fläskfia. Inte för att jag var tjock utan för att jag tyckte så mycket om stekt fläsk. Det var inget nedvärderande med det. Speciellt tyckte jag om min farmors fläsk - stekt på vedspisen så där knaprigt så att fläsket liksom smälte i munnen, utan att vara bränt. Det är en stor konst att kunna steka fläsk så. Till det åt man paltbröd med vitsås eller bruna bönor eller kålstuvning. Man fick dock inte lägga fläsket på en smörgås - då tappade man håret förklarade farfar.

Okänd olycka

En gång när jag var sju år slog jag i huvudet och fick sy fjorton stygn. Ingen visste hur olyckan gått till. I två veckor låg jag i en vit sjukhussal med dunkande huvudvärk och åt soppa. När jag kom tillbaka till skolan stirrade alla barnen tyst, och allt var som förändrat. Jag minns fortfarande hur det kändes att ta på stygnen och det stubbiga håret som sakta växte ut.

Gult

Långt upp i vuxen ålder var gult min favoritfärg. Det var en sån glädje i den färgen. Som barn tyckte jag om alla nyanser av gult men senare blev det framförallt varmare toner och allra helst färgen som framträder då man vispar ägg och socker. Jag har också alltid tyckt om gul mat - ägg, saffran, pannkakor och whisky. Under 80-90-talen var gult en modern färg i inredning (ni minns väl svampat lejongult) och i mina första egna hem excellerade jag i gula väggar och överkast. Kanske blev det lite för mycket. I trettioårsåldern mattades vurmen av. Men jag kan fortfarande minnas glädjekänslan vid åsynen av en viss nyans av gult.

Vrede

Jag visar sällan min ilska och ogillar våld, men en gång blev jag så arg så jag slog sönder ett bord. Jag tog tag i bordsbenen och vräkte det i golvet så flisorna flög och benen gick av. Framför mig stod en klass med tjugotvå elever och höll andan. Hånskratten hade klingat ut. Efteråt kände jag bara tomhet, sedan trötthet, sedan sorg. En timid vaktmästare smög in och plockade upp resterna. Ingen sa något. Inte rektorn, inte eleverna, inte jag. Sån blir man i Norsborg. Fula, fula Norsborg med sina bräckliga inventarier.

Denna bloggutmaning skickar jag nu vidare till Margareta med Beskrivarblogg eller någon annan som känner sig hågad att avslöja sina okändheter.

Nötsvar och vinnaren till musikalisk julkalender 2011

2011-12-26T21:38:00.005+01:00

Här följer nu svaren på alla nötterna och förklaringar till ledtrådar i musiken och i texten:

1 december: Mary Poppins

Mary Poppins är en fiktiv figur från P.L. Travers böcker och senare en film med Julie Andrews. De musikaliska ledtrådarna finns här mest i titlarna

Sweep Chimney Sweep (trad) med The Copper Family - en sotare är Mary Poppins bästa vän (jfr melodin Chim Chim Cher-ee).
La Parapluie av och med Georges Brassens - ett paraply är en av Mary Poppins viktigaste attribut och hennes flygredskap.
Every little thing she does is magic av och med Sting - Mary Poppins besitter magiska krafter - hon kan ju exempelvis flyga - (trots att hon också är mycket jordnära).
Supercalifragilisticexpialidocious (Sherman & sherman) med Julie Andrews och Dick van Dyke - Sista och lätta ledtråden hämtades direkt från filmen om Mary Poppins (Den svenska titeln är ungefär Superoptimompsentopsenpangfenomenaliskt)

2 december: Australien

Här kollrade jag bort er i texten så ni fick nästan bara klingande ledtrådar (förutom att Australien naturligtvis är ett "vitt och brett" land - här gällde alltså "största" gemensamma nämnaren).

Let the bright Seraphim (G F Händel) med Joan Sutherland - Sutherland kommer från Australien.
Lily of Laguna (Leslie Stuart) med Errol Flynn - Flynn är också australiensare.
Törnfåglarna (Henry Mancini) med Jan Lindblad - musik från den hyperromantiska TV-serien Törnfåglarna som utspelar sig i Australien och bygger på den australiensiska författaren Colleen McCulloughs bok.
Dandaloo (trad) - instrumentet här är det traditionella australiensiska instrumentet didgeridoo, förknippat med aboriginernas kultur.

3 december: Gösta Ekman d.ä.

Gösta Ekman (1890-1938) var en svensk legendarisk film- och teaterskådespelare med en viss dandyprägel. I texten travesterar jag en replik ur en av hans mest kända filmer Swedenhielms där hushållerskan Boman avslöjar sitt välmenade bedrägeri och fäller repliken:

- Sätt mig på cell'n.

Viljasången (Franz Lehar) med Zarah Leander - ur Glada Änkan vars huvudrollsinnehavare vid Stockholmsuppsättningen 1931 var just Gösta Ekman och Zarah Leander.
Intermezzo (Provost) med Jascha Heifetz - Intermezzo betyder som musikalisk term ungefär "mellanspel" (vilket jag talade om i texten). Just detta intermezzo är bekant som musik ur en film med samma namn som spelades in 1936 med Gösta Ekman och Ingrid Bergman i huvudrollerna (1939 gjorde Ingrid Bergman samma roll i en amerikansk version men då mot Leslie Howard).
Det var en gång en sjöman ur Dunderklumpen - sångaren här är Gösta Ekman d.y. (sonson till Gösta Ekman d.ä.)
Kvinnor och champagne (Alma Rek) med Gösta Ekman d.ä. - en av få schlagermelodier Gösta Ekman sjöng in.

4 december: Rumba

Rumba är en latinamerikansk dans- och musikstil som populariserades i USA och Europa på 1930-talet. Ursprunget är den kubanska musikstilen Son. En viktig del i kubansk musik är den s.k. claverytmen som ofta spelas på claves - vilket är namnet på de där välbekanta rytmpinnarna jag skrev i texten om. Clave betyder nyckel.

The Peanut Vendor (Moises Simons) med Red Nichols and his Five Pennies - den första rumbamelodin som lanserades utanför Kuba. En stor hit på sin tid.
Zorina (Jules Sylvain) med Sixten Ehrling och Harry Ebert - en rumba ur Sylvains operett Zorina (1943) som spelades på Kungliga Operan i Stockholm med Thor Modéen i en av rollerna.
En äkta mexikanare (Jules Sylvain och Sven Paddock) med Thor Modéen - ytterligare en svensk rumba där tresillorytmen hörs tydligt.
Vi dansar rumba i Engelska parken av och med Owe Thörnqvist - en ganska sen svensk rumba (1955) då intresset började luta mer åt mambo vilket hörs i denna låt.

5 december: Annalisa Ericson

Annalisa Ericson (1913-2011) var en svensk filmstjärna som sjöng, dansade och agerade i otaliga svenska filmfarser under 1930-40-50-talen. Hon var mycket söt och nätt men hade till sin karaktär skinn på näsan. En av hennes tidiga roller var som Anna i filmversionen av Värmlänningarna. Annalisa Ericson var dock en typisk stadsböna och kom att förknippas med Olrogvisan Den saltaste bönan i stan. En av hennes memoarböcker heter Lätta bubblor vilket jag travesterade i texten.

Damen i svart av och med Evert Taube - Taubes visa har samma titel som en av Arne Mattssons filmdeckare (1958) vari Annalisa Ericson spelade en av huvudrollerna.
Balladen om soldat Bom (Gunnar Lundén-Welden) med Nils Poppe - Sångaren här, Nils Poppe, var en av Annalisa Ericsons mest kända filmpartners. De var något av Sveriges svar på Ginger Rodgers och Fred Astaire.
Turion, Turion vem står i tur? (Povel Ramel) med Ulrik och Mikael Neumann - denna melodi sjungs av Annalisa Ericson i Povel Ramel-filmen I rök och dans.
Saltaste bönan i stan (Ulf Peder Olrog) med Annalisa Ericson - se ovan.

6 december: Rom

Rom kallas ibland för "den eviga staden". Det där med humppan var bara rökridåer för den nöt jag tyckte var alltför lätt. "Sanningens mun" (Bocca della Verità) som jag talade om i texten är ett slags skulpturalt ansikte vid ingången till kyrkan Santa Maria (om man ljugit och stoppar in handen i dess mun kan man få den avbiten - vilket Gregory Peck lurar Audrey Hepburn med i filmen Prinsessa på vift). I slutet av texten travesterade jag det latinska ordspråket: "Rom har talat, saken är avgjord" (Roma locuta, causa finita).

Onnen Kähde / Three Coins in the Fountain (Jule Styne & Sammy Cahn) med Erkki Junkkarinen - filmsång ur filmen med samma namn från 1954 vilken utspelar sig i Rom.
Vatican Rag (Tom Lehrer) med Courtney Kenny - Vatikanstaten är en del av Rom.
La Dolce Vita (Nino Rota) med Pino Calvi - filmmusik i Fellini-filmen med samma namn från 1960 (ni vet den där filmen där Anita Ekberg storbystat plufsar omkring i Fontana di trevi).
Arrivederci Roma (Renato Rascel, & Pietro Garinei & Sandro Giovannini) med Nilla Pizzi - också ursprungligen filmmusik som sedan mest blivit ett evinnerligt italienskt örhänge.

7 december: Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918-2007) räknas till en av de främsta regissörerna i filmhistorien, han var också känd som manusförfattare, teaterchef och författare. Många anser att Bergmans filmer är "svåra". Helt klart behandlar många av hans filmer tunga ämnen och visar ofta fram människors ångest och psykologiska dilemman. Povel Ramel, som man kanske ser som något av Bergmans motpol, beundrades dock av Bergman som till och med lär ha planerat att göra en film på handlingen i Ramels Gräsänklingblues. Bergman lär också ha varit ägare till en av de få existerande exemplaren av skivan Snodderian Snoddera (innan Ramel drog in hela upplagan). Det där jag skrev om Stig Järrel är till viss del lite långsökt - i texten till Gräsänklingblues (som alltså Bergman ville göra film på) nämns just Stig Järrel som pokerspelare (vilket han var känd som i verkligheten). Men Stig Järrel är förstås mest förknippad med Ingmar Bergman genom sin roll som den sadistiske magistern Caligula i filmen Hets (med manus av Bergman). I slutet av texten travesterade jag titeln på TV-serien Den goda viljan (1992, efter Bergmans manus) som handlar om Ingmar Bergmans föräldrar

Cello svit no 5 i c-moll Bwv 1011 Sarabande (J.S.Bach) Ralph Kirshbaum - musik som Bergman använt i båda sina filmer Saraband och Viskningar och rop
Prelude i a-moll op 28 no 2 (Frederick Chopin) med Evgeny Kissin - musik ur filmen Höstsonaten (spelas i en nyckelscen på piano av först Liv Ullman och sedan Ingrid Bergman - men "bakom scenen" egentligen av Käbi Laretie båda gångerna).
Det regnar på vår kärlek av och med Povel Ramel - titeln på denna visa är samma som titeln på Bergmans en film från 1946 (se även kopplingen mellan Ramel och Bergman ovan)
Papageno (Mozart) med Susanne Leitz och Peter Edelmann - Bergman gjorde 1974 en TV-filmatisering av Trollflöjten med Håkan Hagegård som Papageno.

8 december: Nalle Puh

Nalle Puh är en fiktiv figur i de klassiska barnböckerna om djurlivet i Sjumilaskogen av A.A. Milnes. Puh är en snäll tygbjörn som tycker mycket om honung (därav "bismaken"). Han medger själv att han har en mycket liten hjärna men fäller ändock ständigt filosofiska kommentarer i stil med "ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar". Ett annat citat från böckerna är följande: "När du är en björn med mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade riktigt lovande inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på."

(Let Me Be Your) Teddybear (Kal Mann och Bernie Lowe) med Elvis Presley - titeln syftar naturligtvis på Puh som ju egentligen var en sådan.
Den lilla bäcken av och med Allan Edwall - Allan Edwall är för många känd som uppläsare av böckerna om Nalle Puh i TV.
A Taste of Honey (Bobby Scott & Ric Marlow) med Tony Bennett - Puhs älsklingsrätt handlar det om här.
Winnie the Pooh Suite (Henry Jackman) - musik ur Walt Disneys filmatisering av böckerna.

9 december: Duett

Duett är den musikaliska termen för ett musikstycke som sjungs (eller i vissa fall spelas) av två personer. Nöten jag sökte namnet på var naturligtvis paranöten. Examens-sexan jag spelade innehåller den kända duettsången Här är gudagott att vara - men om man skulle falla in i sången så skulle duetten spolieras och istället förvandlas till en terzett. I texten gav jag andra små ledtrådar som "har du ett svar nu?" och "lägga ihop ett och ett....". Alla musikexemplen var förstås helt enkelt duetter.

10 december: George Gershwin

George Gershwin (1898-1937) var en amerikansk kompositör och pianist. Han räknas till en av de största kompositörerna av den typ av musik som skrevs vid Tin Pan Alley i New York, i Hollywood för filmindustrin och för Broadwayteatern under första hälften av 1900-talet. Ett gemensamt namn för all denna musik är beteckningen "The Great American Songbook" - därav min gåta om "en stor bok som ingen läst från pärm till pärm".

Old folks at Home / Swanee river (trad) med Paul Robson - denna tradlåt parodieras och travesteras delvis i Gershwins sång Swanee, vilken var en av hans första succéer.
Mississippi Suite: Huckleberry Finn (Ferde Grofé) - kompositören här, Ferde Grofé, är kanske mest känd som den som orkestrerade Gershwins Rhapsody in Blue, 1924.
My Ship (Kurt Weill) med Nina Simone - här undanhöll jag det faktum att texten till Weills musik är skriven av George Gershwins bror Ira Gershwin.
Rhapsody in Blue (George Gershwin) med Larry Adler - Gershwins mest kända komposition (här något udda utfört på munspel)

11 december: Rödluvan

Rödluvan är huvudpersonen i en folksaga som finns i flera versioner (ibland kallad Rödluvan och vargen). Bröderna Grimms version är den mest kända i Sverige, men berättelsen förekommer också i Charles Perraults sagosamling Gåsmors sagor (Ma Mere L’Oye) från 1697. Sagan om Rödluvan har tolkats på otaliga sätt - ofta med freudianska undertoner (varför jag påpekade att denna nöt var något för "Freud att bita i").

Moanin' At Midnight av och med Howlin' Wolf - skall förstås ge association till vargen (en nyckelkaraktär i berättelsen)
Ma Mere L’Oye, prelude (Maurice Ravel ) - delar av Gåsmors sagor (se ovan) i en musikalisk tolkning av Ravel
A Merry Christmas At Grandmother's (Trad) Danny Kaye & The Andrews Sisters - ja, här kommer associationen till mormor förstås (som är en annan viktig person i sagan).
How could Little Red Riding Hood be so good (AP Randolph) med Janet Klein - en av flera sånger där man har en fräck undertext till historien om Rödluvan.

12 december: Nocturne

Nocturne är en musikalisk term för ett musikstycke inspirerat av natten (som ju av naturliga orsaker har ett "beslöjat drag").

Pal, How I Miss You Tonight (Benny Davis, Joe Burke & Mark Fisher) med Robert Hill - detta är en bearbetning och textsättning av Frederic Chopins Nocturne no 8 op 27 no 2.
Liebestraume (Franz Liszt ) med Spike Jones - detta är en parodisk version av Liszts kända Liebesträume som även betecknas som Nocturne no 3.
Sov på min arm (Evert Taube) med 4 Hands - denna kända Taubevisa kallas oftast Nocturne.
Nocturne no. 8 op. 27 no. 2 (Frédéric Chopin) med Sandor Falvai - (se första musikexemplet)

13 december: Sicilien

Sicilien är en italiensk ö beryktad för maffian ("mutbrott"). Här finns vulkanen Etna ("utbrott") och i den sicilianska staden Syrakusa föddes Lucia. Det musikstycke jag nämnde att jag valde att inte spela var Intermezzot ur Cavalleria Rusticana som på svenska heter På Sicilien.

Lawn As White As Driven Snow (John Wilson och William Shakespeare) - musik ur Shakespeares pjäs The Winter's Tale (1623) som delvis utspelar sig på Sicilien.
Merce dilette amiche (Guiseppi Verdi) med Maria Callas - aria ur Verdioperan I vespri siciliani (1854) som handlar om det upplopp som kallas den s.k. sicilianska vespern, 1282
Sankta Lucia (neapolitansk trad, svensk text: Arvid Rosén) med Uppsala Musikklasser - se ovan.
The Sicilian Clan (Ennio Morricone) - musik ur den franska filmen Le clan des siciliens som handlar om den sicilianska maffian. (Temat i filmmusiken bygger på Bachs prelude och fuga i A-moll BWV 543.)

14 december: Liberace

Liberace (1919-1987) var en amerikansk pianist och underhållare som under sin storhetstid på 50-60-70-talen var världens mest välbetalda entertainer. Hans shower och scenkläder var enormt påkostade, glittrande och spektakulära - ibland på gränsen till det pikanta (lederhosen o.d.) - vilket ibland skymde hans skicklighet som pianist. Vissa förknippade honom med kitsch och smaklöshet men han hade en förmåga att förmedlade äkta värme och humor till sin publik. Han var dessutom mycket slagfärdig - som svar på en dålig recension lär han ha myntat uttrycket: "Jag gråter hela vägen till banken". Ett annat känt citat var: "Without the show there's no business!". Troligtvis var Liberace homosexuell vilket han dock förnekade i hela sitt liv.

Diamonds are a girls best friend (Jule Styne) med Marilyn Monroe - skulle ge association till Liberaces glittrande - något feminina - stil.
Candelabra Boogie (Thomson och Howard Alch) med Jerry Lewis - Liberace hade nästan alltid stora kandelabrar på sin flygel (dessutom spelade han ofta boogies)
Viva Las Vegas (Stoll) med Elvis Presley - Las Vegas var en återkommande plats för Liberaces shower.
Chopsticks (trad) med Liberace - här spelar han själv i den typiska stilen någonstans mellan klassiskt och populärt.

15 december: Greta Garbo

Greta Garbo (1905-1990) var en av de mest legendariska filmstjärnorna under 1900-talet, ofta kallad "den gudomliga" på grund av sin gudalika skönhet. Hon ansågs också gåtfull och skygg gentemot publiken.

Addio del Passato (Guiseppi Verdi) med Leontyne Price - aria ur La Traviata som bygger på Alexander Dumas d.y:s roman Kameliadamen - vilket också är namnet på filmatiseringen som gjordes 1936 med Greta Garbo i huvudrollen.
It's A Chemical Reaction That's All och All of You (Cole Porter) med Carol Richards och Fred Astaire - sång ur filmen Silk Stockings (Silkesstrumpan, 1957) vilket var en nyinspelning på Greta Garbo-filmen Ninotchka från 1939 (filmen där Greta Garbo blickar ut över Paris upplysta stad och säger på bruten engelska: "Vått ö vast of electricity". I samma film skrattar också Greta Garbo för ovanlighetens skull - en ganska kul scen faktiskt).
Mata Hari (Rick Besoyan) - den mytomspunna spionen och femme fatalen, Mata Hari, gestaltades av Greta Garbo i en film med samma namn 1931.
Du bist meine Greta Garbo (Walter Reisch och Robert Stolz) med Bela Dajos Orchestra - ja, här omsjungs föremålet.

16 december: London

London är förutom en underbar plats också en ganska regnig, dimmig och tidigare även mycket rökig och dammig stad. Ledtråden om "ögat" syftar på "London Eye" - ett pariserhjul uppfört till millinieskiftet 2000. En liten ledtråd var också Conan Doyles romanfigur Sherlock Holmes som ju bor på Baker Street i London.

Sonata i A-dur Op 16 no 4 Allegretto (J.C.Bach) - Kompositören Johann Christian Bach (elfte sonen till Johann Sebastian) var verksam i London, varför han allmänt kallas London-Bach.
Sjörövar-Jennys aria (Kurt Weill & Bertol Brecht) med Naima Wifstrand - aria ur Tolvskillingsoperan som utspelar sig i Londons fattiga kvarter bland tjuvar och prostituerade.
Auld Lang Syne (trad & Robert Burns) the Royal Philharmonic Orchestra - Auld Lang Syne är en gammal brittisk allsång som traditionsenligt avslutar The Last Night of the Proms i Royal Albert Hall i London (denna inspelning är hämtad från en sådan konsert). Sången populariserades förövrigt i Sverige genom den tragiska filmen Dimmornas bro (1940) som utspelar sig i London.
Streets of London av och med Ralph McTell

17 december: Orfeus

Orfeus är en mytologisk figur ur den grekiska mytologin där han representerar musikkonsten och lyran. Den mest kända historien om Orfeus är den om hur han försöker att hämta upp sin fru Eurydike från dödsriket. Som villkor har han fått lova att inte vända sig om och se på sin hustru förrän de nått dagsljuset. Men Orfeus kan inte hålla sig utan vänder sig om varvid Eurydike skrikande försvinner tillbaka till underjorden. I min text antydde jag också något om de backanaliska kvinnorna menaderna vilka slet Orfeus i stycken. Inte så kul historia alltså. Jag nämnde även Gluck och Monteverdi, som båda har skrivit operor om Orfeus - men inget därur spelade jag.

Djurens karneval IV: Sköldpaddor (Camille Saint-Saens) - det här stycket är faktiskt en parodi på Can-Can ur Offenbachs Orfeus i underjorden (spelat vansinnigt långsamt som om sköldpaddor skulle dansa can-can ungefär).
När det lider mot jul (Ruben Liljefors & Jeanna Oterdahl) med OD-kören - ja, här fick ni nästan svaret serverat. Det var ju Orphei drängar som sjöng.
Manhã de Carnaval av och med Luiz Bonfa - musik ur den brasilianska filmen Orfeu Negro (1959) som är en modern tolkning på myten om Orfeus. Genom denna film lanserades även musikstilen bossa nova.
Jag spelar som Orfeus av och med Ulf Peder Olrog - ja, det gör han kanske. Ingen vet ju hur han lät..

18 december: Ängel

Änglar är ett (oftast) gott andeväsen som finns i de flesta religioners föreställningsvärld. Några änglar, som Gabriel och Mikael, är namngivna i Bibeln, annars omtalas oftast änglar som ett allmänt fenomen, gärna förknippat med "uppenbarelser". Vissa människor tror sig ha en egen skyddsängel.

L.A. Law (Mike Post) - musiken till den amerikanska advokatserien som i Sverige kallades Lagens änglar.
The Carny av och med Nick Cave & the Bad Seeds - musik ur den tyska filmen Himmel över Berlin (1987) som handlar om en ängel på jorden.
Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt (Freidrich Hollaender) med Marlene Dietrich - sång ur Marlene Dietrich mest kända film Blå ängeln (1930).
Noël / Montez à Dieu (Charles Gounod) med Christa Bonhoff och Tobias Götting - musik som förekommer i filmen The Bishop's Wife (Ängel på prov, 1947) där Cary Grant spelar en (ganska mänsklig) ängel.
Änglar finns (Torbjörn Iwan Lundquist) med Monica Zetterlund - sång som skrevs till filmen Änglar, finns dom? (1961) med Christina Schollin (som idag är en stor samlare på änglar och har en egen ängelaffär i Gamla Stan i Stockholm).

19 december: Martin Ljung

Martin Ljung (1917-2010) var en svensk komiker och skådespelare från Notviken utanför Luleå. Ljung, som blev mest känd för sitt samarbete med Povel Ramel, fick ofta göra lite enfaldiga karaktärer, omväxlande godhjärtade och självgoda. I flera av sina roller fick han visa prov på en fenomenal känsla för timing - både i ordmässig slagfärdighet men också rent fysiskt, som dansare och akrobat.

Gubben i lådan av och med Gullan Bornemark - titeln här skall ge associationer till den kända sketchen Guben i låddan som Martin Ljung framförde tillsammans med Hasse Alfredson i revyn Karl Gerhards Jubelsommar 1960.
Här kommer det en viking (Gösta Westerberg och Eric Sandström) med Sigge Fürst - den här titeln skall i sin tur ge association till Martin Ljungs kända gestalt Viking i sketchen med samma namn, lanserad i Knäppupprevyn Akta huvet 1952.
Olga av och med Alfredo de Angelis - och här skall man förhoppningsvis tänka på Martin Ljung-sketchen 55:an Olga från revyn Ryck mej i snöret, 1964. Från denna sketch travesterade jag följande replik: "Tänker man efter så finns det tusentals som heter Persson. Men då får man ju tänka efter!"

20 december: Orson Welles

Orson Welles (1915-1895) var en fysiskt tung man och en gigant i filmhistorien. Kanske mest känd för sin kongeniala roll som "den tredje mannen" (som döljer sig i skuggorna) i filmen med samma namn, men hans egen film Citizen Kane rankas ofta som den bästa filmen i filmhistorien. Även Welles själv har flera gånger rankats som filmskaparen nummer ett. Världarnas krig är en roman (från 1898) av H.G. Wells som Welles bearbetade till radiopjäs. När den sändes 1938 lär pjäsen ha orsakat panik bland lyssnarna som verkligen trodde att världen hade invaderats av marsmänniskor.

Rochester (Bernard Herrmann) - musik ur filmen Jane Eyre (1944) där Welles spelade Mr Rochester
Put the Blame on Mame (Allan Roberts and Doris Fisher) med Rita Hayworth - Rita Hayworth var Welles mest berömda hustru.
Touch of Evil (Henry Mancini) - filmmusik ur Welles egen film med samma namn.
Harry Lime Theme av och med Anton Karas - filmmusik ur Den tredje mannen (se ovan)

21 december: Ungern

Det stora landet Ungern - som 1867-1918 var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern med den österrikiska kejsaren som kung av Ungern - är bland annat känt för sina heta källor, det stora stäppområdet pustan, huvudstaden Budapest, paprika, gulaschsoppa och eldig folkmusik, vilken populariserades (och sofistikerades) under 1800-talet av tonsättare som Brahms, Liszt och Johann Strauss d.y.

Sonata i D-moll L. 366 (Domenico Scarlatti) med Agnes Szakaly - instrumentet som Agnes Szakaly spelar på här heter cimbalom (hackbräde) och är typiskt för ungersk folkmusik.
Komm mit nach varasdin (Emmerich Kalman) med André Rieu - musik ur operetten Grevinnan Mariza (1924) av den ungerske kompositören Emmerich Kálmán.
Csárdás (Vittorio Monti) med Jon & Jimmy - visserligen var Vittorio Monti italienare men hans Csárdás har blivit ett populär musikstycke för ungerska orkestrar. Csárdás är också namnet på en ungersk dans.
Hungarian Rhapsody (Liszt) med Vladimir Horowitz - Liszt var ungrare och här har han komponerat en rapsodi på ungersk folkmusik.

22 december: Maria

Maria, Jesu moder, fick (enligt Nya Testamentet) veta av ängeln Gabriel att hon skulle föda en son, trots att hon var jungfru.

Preludium nr 1 i C-dur BWV 846 (J.S. Bach) med Jacques Louissier - till detta preludium satte Charles Gounod en melodi (1853) med den latinska texten Ave Maria. Resultatet av detta går allmänt under beteckningen Ave Maria av Bach-Gounod.
I Feel Pretty (Leonard Bernstein) med Mabel Mercer - den här sången sjunger rollfiguren Maria i West Side Story (här i en ovanlig version som inte är så där klämkäck som den ofta framförs).
Och jungfrun hon går i ringen (trad) Åke Jelvin g - en ringdans om jungfrun, kanske vilken som helst, men vi tänker oss nu Maria.
Songe nr 1 (Carl Jonas Love Almqvist) med Solveig Faringer - denna sång kallas också Den lyssnande Maria.

23 december: Jesus

Enligt kristen tradition föddes Jesus på julnatten i ett stall i Betlehem.

Livery Stable Blues (Ray Lopez & Alcide Nunez) på en Wurlitzer CX - här har vi associationen till stallet.
Garoto (Ernosto Nazareth) med Paul Posnak - "Garoto" betyder pojke på portugisiska och kompositören heter precis som staden där Jesus växte upp - Nazareth.
Psalm 23 med James Morrison - psalm 23 kallas Den gode herden och syftar naturligtvis på Jesus. Psalmen börjar: "Herren är min herde, mig skall intet fattas..."
O Helga Natt (Adolphe Adam och Augustine Kock) med Jussi Björling - handlar förstås om julnatten då Jesus enligt traditionen föddes.

24 december: Den kända fras ni skulle ha fått ihop genom att ta första bokstaven i alla svar och kasta om dem var: När juldagsmorgon glimmar (svensk text av Betty Ehrenborg-Posse till en tysk folkmelodi)

Och vinnaren till den musikaliska julkalendern 2011 är.....

URBAN JÖNSSON!!!!

Jag har den äran att gratulerar å det ödmjukaste!
Naturligtvis ljög jag häromdagen. Jag har inte alls fått in många rätta svar till min musikaliska julkalender. Faktum är att jag bara fått in en! Så mycket större ära skall därför tillfalla den formidabla, unika vinnaren Urban Jönsson. Jag är djupt imponerad av hans allmänbildning, musikalitet, detektivförmåga och uthållighet i denna tävling. Ingen annan i hela världen klurade ut de rätta svaren varför Urban Jönsson också kan skriva världsmästare på sitt visitkort. You're the top!

Musikalisk julkalender - juldagen

2011-12-25T07:00:00.006+01:00

Här kommer svaret på den sista och övergripande nöten i min musikaliska julkalender:

När juldagsmorgon glimmar (svensk textav Betty Ehrenborg-Posse till en tyskfolkmelodi)

Oj, vad många rätta svar jag fick in! En liten trudelutt för er:

Dummerjöns

Ja, så här tjofaderittan har jag det. Imorgon eller någon annan dag presenterar jag vinnaren och alla nötsvaren! Tack för att du stått ut! So long!

Dummerjöns kommer igen

Musikalisk julkalender - lucka 24

2011-12-24T07:00:00.005+01:00

Idag, eller kanske snarare i natt, lär gårdagens nöt anlända (och jag pratar inte om jultomten....):

O Helga Natt (Adolphe Adam och Augustine Kock) med Jussi Björling
Ja, det är så vackert att man nästan blir religiöser, som Pastor Jansson sa. (Om man kan vara musikalisk religiös - tro på musikens helande och skapande kraft - då är jag sån.)

Men glöm nu inte att vi också har en sista gåta kvar:

Nöten för lucka 24 består av alla de tidigare 23 nötterna tillsammans.... Eller rättare sagt, första bokstaven i alla svar har förhoppningsvis gett dig 23 bokstäver. Du ska nu kasta om bokstäverna så att de bildar en välbekant fras - som det väl passar att avslöja imorgon (då ni också får se mig som den hyperseriösa musikforskare jag egentligen är)!

Som julbonus vill jag tipsa Dig om en film med riktig julstämning (min barndoms favoritjulfilm) - Ängel på prov (The Bishop's Wife) med Cary Grant:

En riktig God Jul önskar jag Er alla

(Har du missat någon lucka - se bloggarkivet. Förstår du ingenting av det här blogginlägget gå till 1-december-luckan.)

Musikalisk julkalender - lucka 23

2011-12-23T07:00:00.008+01:00

(Har du missat någon lucka - se bloggarkivet. Förstår du ingenting av det här blogginlägget gå till 1-december-luckan.)

Varsågod, så här sjunger lucka-22-nöten (enligt Almqvist):

Songe nr 1 (Carl Jonas Love Almqvist) med Solveig Faringer

Ja, nu går vi alla i väntans tider...

Så har vi kommit till den tjugotredje nöten - den som avslöjas på julafton. Idag ger jag bara klingande ledtrådar:

Livery Stable Blues (Ray Lopez & Alcide Nunez) på en Wurlitzer CX

Garoto (Ernosto Nazareth) med Paul Posnak

Psalm 23 med James Morrison

Musikalisk julkalender - lucka 22

2011-12-22T07:00:00.001+01:00

(Har du missat någon lucka - se bloggarkivet. Förstår du ingenting av det här blogginlägget gå till 1-december-luckan.)

Med hjälp av följande ledtråd hoppas jag att du kan ana lucka-21-nötens kryddstarka mustighet:
Hungarian Rhapsody (Liszt) med Vladimir Horowitz
(Jag älskar att höra Horowitz spela - passionen går alltid före perfektionen när han spelar.)

I lucka 22 hittar vi en oskuldsfull nöt - otrolig skulle nog många hävda. Ja, den här nöten bär verkligen på en gåta.

Preludium nr 1 i C-dur BWV 846 (J.S. Bach) med Jacques Louissier
I Feel Pretty (Leonard Bernstein) med Mabel Mercer
Och jungfrun hon går i ringen (trad) Åke Jelvin g

Om du inte förstår så kanske du kan fråga mamma.

Musikalisk julkalender - lucka 21

2011-12-21T07:00:00.031+01:00

(Har du missat någon lucka - se bloggarkivet. Förstår du ingenting av det här blogginlägget gå till 1-december-luckan.)

Bakom följande kända tema döljer sig lucka-20-nöten:

Harry Lime Theme av och med Anton Karas

(Tänk att en så enkel melodi kan ha en sån unik karaktär och framkalla en sån suggestiv stämning - den mest geniala filmmusik jag vet, och en sån genial film!)

Nu till lucka 21 och en mustig nöt, en gång god för en kejsare. Ta ett varmt bad och fundera över vad de här musikstyckena har gemensamt:

Sonata i D-moll L. 366 (Domenico Scarlatti) med Agnes Szakaly
Komm mit nach varasdin (Emmerich Kalman) med André Rieu

Csárdás (Vittorio Monti) med Jon & Jimmy

Känns den här gåtan som pest? Imorgon kan du pusta ut med en lättare ledtråd.

Musikalisk julkalender - lucka 20

2011-12-20T07:00:00.001+01:00

(Har du missat någon lucka - se bloggarkivet. Förstår du ingenting av det här blogginlägget gå till 1-december-luckan.)

Lucka-19-nöten får här sjunga ut i en kongenial tolking av Schuberts ofullbordade. (Kan du höra att musikens klimax inträffar vid det gyllene snittet både i Schuberts original - som är ca 12 min - och i Hasse & Tages betydligt kortare version?):

Herdens sång om herden (Schubert, Hasse & Tage) med Martin Ljung

Sådär, nu har du 19 bokstäver och kan kanske kasta om några bokstäver till ord?

I lucka 20 finns en tung gigantisk nöt som är den tredje men ofta rankas som den förste.

Rochester (Bernard Herrmann)

Put the Blame on Mame (Allan Roberts and Doris Fisher) med Rita Hayworth

Touch of Evil (Henry Mancini)

Var det svårt? Få nu inte panik - marsmänniskor kommer INTE att invadera jorden och orsaka världarnas krig bara för att du inte klarar den här gåtan. Imorgon kommer nöten att träda fram ur skuggorna.

Musikalisk julkalender - lucka 19

2011-12-19T07:00:00.031+01:00

(Har du missat någon lucka - se bloggarkivet. Förstår du ingenting av det här blogginlägget gå till 1-december-luckan.)

Nu fäller nöten i lucka 18 ut sina vingar och landar lite pladask framför dig - så här:

Änglar finns (Torbjörn Iwan Lundquist) med Monica Zetterlund

Jag hoppas nu verkligen att någon har 18 bokstäver (tänk om ingen blir vinnare...).

I lucka 19 hittar vi en Notvikennöt - en ganska naiv, storvulen och väldigt dansant nöt - precis som det jag ska spela nu:

Gubben i lådan av och med Gullan Bornemark

Här kommer det en viking (Gösta Westerberg och Eric Sandström) med Sigge Fürst

Olga av och med Alfredo de Angelis

Tänker man efter så är det här ganska enkelt. Men då får man ju tänka efter!

Musikalisk julkalender - lucka 18

2011-12-18T07:00:00.007+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Lucka-17-nöten knäcks härmed fullständigt:

Jag spelar som Orfeus av och med Ulf Peder Olrog

Visst är det befriande att höra någon sjunga så här övertygande hellre än bra? (Och är inte skolade röster det tråkigaste som finns?). Det tycker i alla fall jag. Sjutton bokstäver hoppas jag att du har nu.

Nöten i lucka 18 är vag, otydlig och ofta namnlös. Obefintlig skulle vissa säga, men andra tror de har en. Känner ni som jag en slags rysning när ni hör första exemplet? (På 80-talet användes saxofon så flitigt i "tuffa", "läckra" amerikanska TV-serier att det idag är en kliché - och av någon anledning lever just det där saxofonsoundet kvar i dansbanden.) Jag skulle kunna spela ett stycke av Gounod kallad Noël eller Montez à Dieu ur en film med Cary Grant som sådan, men det blir kanske för svårt så det få bli de här exemplen istället.

L.A. Law (Mike Post)

The Carny av och med Nick Cave & the Bad Seeds

Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt (Freidrich Hollaender) med Marlene Dietrich

Eller vad fasen jag kör den här också (vem bryr sig). Jag tror inte det blir lättare för någon men en guldstjärna till den som förstår kopplingen:

Noël / Montez à Dieu (Charles Gounod) med Christa Bonhoff och Tobias Götting

I morgon får du nöten uppenbarad för dig.

Musikalisk julkalender - lucka 17

2011-12-17T07:00:00.004+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Nu kan du nog vandra ut ur dimman med hjälp av följande lätta ledtråd till lucka-16-nöten (en av de mest melankoliska sånger som finns - och passar väl att lyssna på i dessa julklappsrushtider):

Streets of London av och med Ralph McTell

Kan det finnas någon som har 16 bokstäver nu?

Så till lucka 17 och en nöt som kan vara på lyran. Men det handlar inte om någon kul historia. Det handlar väl inte om historia alls egentligen. Första musikexemplet här nedan är dock ganska kul, tycker jag - i alla fall på ett intellektuellt vis. Vet man - hör man - vad som döljer sig i bakgrunden så blir det alltså ganska kul... Jag skulle också ha kunnat spela något av Gluck och något annat av Monteverdi, men det skulle ha varit lättare - och inte ha varit lika kul. Egentligen skulle jag ha kunnat spela vilket musikstycke som helst - den här nöten passar överallt i en musikalisk julkalender. Men det skulle ju ha blivit för långsökt att spela precis vad som helst - och så svårt sen! Nej, jag har faktiskt valt musikexempel här nedan som hänger ihop på ett ganska tydligt sätt (men observera att första exemplet är lite lurigt långsamt). Vad - eller vem - är den gemensamma nämnaren?

Djurens karneval IV: Sköldpaddor (Camille Saint-Saens)
När det lider mot jul (Ruben Liljefors & Jeanna Oterdahl) med OD-kören
Manhã de Carnaval av och med Luiz Bonfa

Känner du dig inte menad för den här frågeleken? Känner du tveksamhet - vänd inte om, vänd inte om! Utan rikta blicken framåt mot morgondagen då du får en löjligt enkel ledtråd till vår nöt.

Musikalisk julkalender - lucka 16

2011-12-16T07:00:00.001+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Jo, du gissade nog rätt på nöten i lucka 15. Eller så förstår du först nu när jag spelar följande vad som döljer sig bakom skalet?
Du bist meine Greta Garbo (Walter Reisch och Robert Stolz) med Bela Dajos Orchestra

Om allt har gått bra ska du ha 15 bokstäver vid det här laget.

Dagens lucka 16 har en nöt ganska blöt, med ett öga. Kanske en något svår gåta - som gjord för Sherlock Holmes - men sista exemplet innehåller som kompensation hela två ledtrådar.

Sonata i A-dur Op 16 no 4 Allegretto (J.C.Bach)

Sjörövar-Jennys aria (Kurt Weill & Bertol Brecht) med Naima Wifstrand

Auld Lang Sang (trad & Robert Burns) the Royal Philharmonic Orchestra

Även om jag idag undvikit att lägga ut rökridåer så ser du nog ändå klarare imorgon.

Musikalisk julkalender - lucka 15

2011-12-15T07:00:00.071+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan)

För den som fortfarande inte har en aning om vad som döljer sig bakom skalet på nöten i lucka 14 så är det dags att slå på strålkastarna nu. Först en liten video som exemplifierar motsatsen till uttrycket "less is more":

...och nu uttryckt i musikalisk form:

Chopsticks (trad) med Liberace

Har du nu 14 bokstäver?

Nöten i lucka 15 är gudomlig men svår att komma innanför skalet på. Med följande musikexempel har jag dessutom gjort nöten än mer osynlig. Här måste du tänka på att alla historier kan berättas på olika sätt.

Addio del Passato (Guiseppi Verdi) med Leontyne Price

It's A Chemical Reaction That's All och All of You (Cole Porter) med Carol Richards och Fred Astaire

Mata Hari (Rick Besoyan)

Jag kan lova att med morgondagens ledtråd blir nöten mindre gåtfull.

Musikalisk julkalender - lucka 14

2011-12-14T07:00:00.110+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Lucka-13-nöten var nog knivig. Apropå det väljer jag så här i stunden att som sista ledtråd till 13-nöten inte spela det som möjligtvis var mest förväntat - Intermezzot ur Cavalleria Rusticana (ett sömnpiller) - utan istället ta den här mer popiga låten (ja, popigare än så här blir det inte hos mig):

The Sicilian Clan (Ennio Morricone)

Jag vet inte hur det är med er, men själv blir jag alltid så uppspelt av musik med plonjk-ljud - lyssna hur mungigan, eller vad det nu är, liksom pjonkar omkring utanför själva tonarten (ska väl ge en reminiscens av italiensk folklore kan man tänka).

I dagens lucka 14 ligger en nöt som vissa hävdar är smaklös, men jag skulle nog säga att den är mer - PIKANT. Följande små musikstycken är ganska bra exempel på den märkliga eklekticism som frodades i gränslandet mellan melodins epok och rock- och popepoken - ett gränsland där också vår nöt hör hemma, men på ett spektakulärt, extravagant, flamboyant sätt. Uttrycket "bling-bling" skulle låta alldeles för modest i det här sammanhanget. Observera att Candelabra Boogie INTE spelas av Jerry Lee Lewis utan bara av Jerry Lewis - dåtidens Jim Carrey (precis lika tråkig). Något blev nog fel i artistförmedlingen där, tror jag. Resultatet hör ni själva. Och ärligt talat - Viva Las Vegas är väl inte Elvis största stund i rampljuset heller..?. Men, men - Elvis grät nog hela vägen till banken, han också....

Diamonds are a girls best friend (Jule Styne) med Marilyn Monroe

Candelabra Boogie (Thomson och Howard Alch) med Jerry Lewis

Viva Las Vegas (Stoll) med Elvis Presley

Till sist ett sanningens ord: Without the show there's no business!

Musikalisk julkalender - lucka 13

2011-12-13T07:00:00.017+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Känns lucka-12-nöten fortfarande som rena natta? Det är en bra känsla - här uttryckt i toner (kanske hör du något bekant från igår...):
Nocturne no. 8 op. 27 no. 2 (Frédéric Chopin) med Sandor Falvai
Så fick du ännu en bokstav och har nu 12.

I lucka 13 finns en nöt både god och ond - med risk för utbrott och mutbrott. Den som både hittar och kan förklara den minsta gemensamma nämnaren här blir dagens ljushuvud:

Lawn As White As Driven Snow (John Wilson och William Shakespeare)
Merce dilette amiche (Guiseppi Verdi) med Maria Callas

Sankta Lucia (neapolitansk trad, svensk text: Arvid Rosén) med Uppsala Musikklasser

Svårt? Mörkret skall flykta snart....

Musikalisk julkalender - lucka 12

2011-12-12T07:00:00.010+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Lucka-11-nöten igår var kanske ingen barnlek, och inte blir den mer rumsren idag. Men efter den här ledtråden kanske alla fattar vad det handlar om:

How could Little Red Riding Hood be so good (AP Randolph) med Janet Klein

Elva bokstäver är klara - börjar du kunna uttyda något ord?

Nöten i lucka 12 har ett beslöjat drag. Dess rätta karaktär blir dessutom än mer dold genom att två av följande musikexempel har klätt ut sig till oigenkännlighet. Allt är alltså inte vad det verkar vara.

Pal, How I Miss You Tonight (Benny Davis, Joe Burke & Mark Fisher) med Robert Hill

Liebestraume (Franz Liszt ) med Spike Jones

Sov på min arm (Evert Taube) med 4 Hands

Om du tycker det är svårt - sök information kring musiken! Vi ses väl imorgon då natten går tunga fjät?

Musikalisk julkalender - lucka 11

2011-12-11T07:00:00.022+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Kanske har du redan gissat rätt på lucka-10-nöten. Då antog du säkert också att den sista och lätta ledtråden skulle låta (ungefär) så här: Rhapsody in Blue (George Gershwin) med Larry Adler
Hela tio bokstäver ska du ha sparat nu.

Nöten i lucka 11 är något för Freud att bita i. Och även du får använda din fantasi här:

Moanin' At Midnight av och med Howlin' Wolf
Ma Mere L’Oye, prelude (Maurice Ravel )
A Merry Christmas At Grandmother's (Trad) Danny Kaye & The Andrews Sisters

Imorgon får du en mer än lovligt avslöjande ledtråd!

Musikalisk julkalender - lucka 10

2011-12-10T07:00:00.034+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

I gårdagens lucka 9 var det väl inte så svårt att lägga ihop ett och ett? Följande skönsång försöker annars tydliggöra svaret. Den som redan knäckt nöten kan ju bara luta sig tillbaka och njuta:
The Cat Duet / Duetto buffo di due gatti (Rossini / Berthold) med Hinge & Bracket

Nu har ni förhoppningsvis på det klara med nio bokstäver.

Nöten i lucka 10 är en av de största i en stor bok som ingen läst från pärm till pärm. Mer hjälp än så får du inte. (Jag har till och med undanhållit er lite information här så att nöten varar längre.)

Old folks at Home / Swanee river (trad) med Paul Robson

Mississippi Suite: Huckleberry Finn (Ferde Grofé)

My Ship (Kurt Weill) med Nina Simone

Vem klarar denna nöt först?

Musikalisk julkalender - lucka 9

2011-12-09T07:00:00.010+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Man måste kanske ha en mycket liten hjärna för att klara av att knäcka lucka-8-nöten; eller är det kanske tvärtom - att man måste ha en STOR hjärna för att INTE lyckas knäcka den....? Vad tror du? Här kommer i alla fall ytterligare en barnsligt enkel ledtråd:

Winnie the Pooh Suite (Henry Jackman)

Har ni nu åtta färdiga bokstäver?

Dagens nöt är en sån där... ni vet dom där... hårda, svarta som alltid blir kvar sist i nötskålen för att ingen lyckas knäcka dom? Vad är det dom heter? Vad gäller dagens första musikexempel så kan jag tipsa om att lyssna en stund på Examens-sexan - efter ett tag kommer du att falla in i sången, det blir så efter en sexa. Men du spolierar förstås själva nöten. Vidare får Gilbert och Sullivan INTE förväxlas med Gilbert O'Sullivan - det kan bli jättekonstiga missförstånd. För det första är han en helt annan person och för det andra så är dom två.

Examens-sexa på Eklundshof (Gunnar Wennerberg) med Richard Ringmar och Carl-Olof Jacobson

So go to him, and say to him (Gilbert och Sullivan) med D'Oyly Carte Opera Company and Orchestra

Tänk dej en strut karameller (Povel Ramel) med Ramel och Gunwer Bergkvist

Har du ett svar nu? Om du tycker alla frågor känns jättesvåra - se mina tips i kommentaren till Oa den 8 december.

Musikalisk julkalender - lucka 8

2011-12-08T07:00:00.006+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan)

En sista, förhoppningsvis lättare, ledtråd till lucka-7-nöten kommer här. Kanske lite svårt ändå, men om jag säger att Håkan Hagegård borde ha sjungit så kanske ni förstår:
Papageno (Mozart) med Susanne Leitz och Peter Edelmann
Har ni nu sju bokstäver - ungefär XJEOFLW fast lite annorlunda?

Lucka åttas nöt har en viss bismak - det tål att tänkas på. Och ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

(Let Me Be Your) Teddybear (Kal Mann och Bernie Lowe) med Elvis Presley

Den lilla bäcken av och med Allan Edwall

A Taste of Honey (Bobby Scott & Ric Marlow) med Tony Bennett

(Ärligt talat så tyckte jag att min idé om en sån här musikkalender var riktigt idéaktig inne i hjärnan, men det känns annorlunda nu när den kommit ut i det fria och andra människor ser på....)

Musikalisk julkalender - lucka 7

2011-12-07T07:00:00.010+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Jag tror nog att de flesta klarade av att knäcka gårdagens nöt. Om inte, får ni här ta ett sista adjö av den. Själv måste jag nog erkänna att jag inte sörjer alltför mycket. Vet ni hur det känns efter att ha lyssnat igenom ungefär 700 inspelningar av Arrivederci Roma? Jag vet. I ett hallucinatoriskt tillstånd valde jag till slut en inspelning på måfå. Kanske är det något med melodin som gör att det inte kan bli bättre än så här. (En av livets stora gåtor är hur den västerländska kulturens vaggor - Italien, Spanien och det tyska kulturområdet - har lyckats frambringa världens mest smaklösa och kitschiga populärmusik? Alltid med något slags groteskt eko eller reverb. Outgrundligt.)

Arrivederci Roma (Renato Rascel, & Pietro Garinei & Sandro Giovannini) med Nilla Pizzi

Nu måste vi stilla oss lite inför lucka 7. Den här nöten är svår. Ta till exempel preludiet av Chopin - att säga vilken tonart det verkligen går i är svårt. Det står liksom och vaggar mellan moll och dur som en ångestfylld människa. I det här sammanhanget tycks kanske Povel Ramel hoppa in som en gycklare. Ja, visst gör han! Jag skulle också ha kunnat spela en talskiva med Stig Järrel som heter Poker Joel som både ger en sval koppling och en hetare koppling till nöten. Men det gör jag inte, för då blir det ju för många ledtrådar - fusk tillåts inte i detta klassrum!

Cello svit no 5 i c-moll Bwv 1011 Sarabande (J.S.Bach) Ralph Kirshbaum

Prelude i a-moll op 28 no 2 (Frederick Chopin) med Evgeny Kissin
Det regnar på vår kärlek av och med Povel Ramel

Misströsta nu inte - med lite god vilja klarar du nog att knäcka den här nöten också.

Musikalisk julkalender - lucka 6

2011-12-06T07:00:00.013+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

Så till den lätta ledtråden för lucka-5-nöten. Snacka om motsatsen till kvinnligt offer och mähä! Här kommer amasonernas amason (med handväskan i högsta hugg):

Saltaste bönan i stan (Ulf Peder Olrog) med Annalisa Ericson

Nu har du fem bokstäver.

Dagens nöt är evig. Lite som den finska humppa-musiken kanske, med vilken Erkki Junkkarinen till viss del är förknippad (observera dock att det verkligen inte är någon humppa han framför här). Tom Lehrer å sin sida, han kan man säga är en slags amerikansk motsvarighet till Povel Ramel som säkerligen skulle ha komponerat en hel del humppor om han hade varit från Finland. Denna eviga humppa. Men låt nu musiken få tala - även om jag svamlar har musiken alltid en sanningens mun.

Onnen Kähde / Three Coins in the Fountain (Jule Styne & Sammy Cahn) med Erkki Junkkarinen

Vatican Rag (Tom Lehrer) med Courtney Kenny

La Dolce Vita (Nino Rota) med Pino Calvi

Så där - musiken har talat, saken är väl avgjord?

Musikalisk julkalender - lucka 5

2011-12-05T07:00:00.010+01:00

(Om du inte har hängt med från början i denna frågelek gå till 1-december-luckan.)

För dig som lyssnade igår - det gick väl lätt som en dans att knäcka nöten i lucka 4? Annars får ni lov här:

Vi dansar rumba i Engelska parken av och med Owe Thörnqvist
Nu har du väl 4 bokstäver?

Denna dagens nöt är både salt och söt. Men jag kan ju avslöja redan nu att svaret INTE är Margoth Lithander - Taubes inspirationskälla till Damen i svart (förvisso säkert söt). Lite längre (eller kortare) får ni nog tänka. Svaret är INTE heller Värmland eller nån värmlänning eller nåt annat folkviseaktigt. Svaret finns i stan.

Damen i svart av och med Evert Taube
Balladen om soldat Bom (Gunnar Lundén-Welden) med Nils Poppe

Turion, Turion vem står i tur? (Povel Ramel) med Ulrik och Mikael Neumann

Imorgon kommer en såpbubble lätt ledtråd till dagens nöt och en ny.