... Dagens Skola med inlägg även från andra pedagoger och kulturfantaster! Varmt välkomna att ta del av en rykande het debatt!

Tja, kanske hade dagens dumle-sega familjeartikel i DN, fungerat en smula bättre om man slängt in några spännande negationer här och var, vem vet.

Eller, kanske inte. Platta floskler är platta floskler om än i gyllene typsnitt.

Inget ont om den stackars journalisten. Jag vet själv hur det är att intervjua personer som har "Carpe Diem" som livsmotto, "älskar mänskliga möten", blir ledsna när folk "skriver elaka saker" och annat totalt innehållslöst, liksom som hämtat ur "Boken om mina vänner" som man skrev i som barn. Man letar febrilt efter något litet intressant att kasta upp i rubriken, något mer riktat och spännande uttalande att göra en ingress av. Men vi skribenter kan faktiskt inte trolla med knäna. Och så blir det en intetsägande pr-text istället för en intressant intervju.

Ja,ja, så kan det gå.

Tack gode gud för bloggvärlden!

Museivärlden lider. Av brist på fantasi, kreativitet och framåtanda. Förlåt mig, men jag står inte ut med ännu en tom, litet halvdammig glasmonter i något bortglömt hörn. Än värre är det när glasmontern inte är tom utan fylld. Av till exempel något så upphetsande som en uppstoppad varg med den vansinnigt inspirerande montertexten: "VARG".

Gud, giv mig styrka.

Kanske är problemet alla dessa trötta 40-talister som håglöst såsar omkring i kulisserna? De vill inte guida, de vill inte tänka målgrupp, de vill inte kommunicera sitt görande utåt och framför allt inte tänka nytt. De vill bara skrutta omkring och göra SITT vad nu det är. Kanske pilla in något litet fotografi i någon monter ibland. Och OM de orkar, skriva en liten trött textrad till. Ledsamt.

Nobelmuseet liknar inget annat museum jag varit på. Hela museet andas kreativitet och nytänk, besökarantalet ökar kontinuerligt, besökare möts med ett (och faktiskt oftast flera) leenden och ett självklart kundtänk genomsyrar hela verksamheten. De många och varierande skolprogrammen är faktiskt också något av de bästa jag sett i museiväg - smarta, välplanerade och tack vare ett tätt samarbete med skolor och lärare, svarar de ofta direkt mot mål, kursplaner och värdegrund. Hur kommer det sig?

Kan det hela bero på en briljant ledning?

Kan det ha att göra med avsaknaden av dammråttor på insitutionerna?

Eller är det samarbetsviljan mellan museets olika enheter som gör att det blir så bra?

Kanske en mix av det ovan och en ovanligt kompetent och driven personal, jag vet inte. Men kanske borde andra muséer med bildningsidealet hängande över sig som ett ok, snegla litet åt deras håll och fundera på varför just de lyckas.

Se där ett litet tips i all sin enkelhet!

(Och ser jag ännu en museiglasmonter med ett vissnat föremål så går jag!)

Bakgrunden är enkel:

Var och intervjuade en arkivarie på Stadsarkivet i förrgår för ett reportage om söksajten Stockholmskällan. Vi knatade ned i de djupa kulvertarna i berget, vandrade längs länga efter länga med arkiv och slog oss sedan ned framför det stora skåp som innehåll hela Medeltiden. Åtminstone dess textmaterial. Otroligt!

Fick se och höra historien om 13-åriga Maja Berghs fantastiska dagbok där hon bland annat skrev om sin personliga upplevelse av Bondetåget och den tragiska men sanna berättelsen om den sextonårige skräddare-gesällmördaren Anders Vesterlund. För att inte tala om Stockholms Stads privilegiebrev från 1436, vackert som ett konstverk och fullsmockat med kändissigill - JAAA, jag hade Engelbrekts polares och fiendes sigill på bordet framför mig!!! (Den finns förövrigt med zoomfunktion på sajten.)

Nu gäller det att skriva ett riktigt bra reportage. Men det är litet svårt.

Är nämligen numera fullt upptagen med att söka spännande fotografier av 50-talsfrisyrer, gamla vaxkabinettet Panoptikon, poliovaccineringar för små barn på 30-talet, ransoneringskuponger (också med zoom) och 1700-talstavlor på skitbärarkärringar...

Vem hinner jobba?

Edvin Adolphson rockar loss på Soliden. En välbevarad hemlighet tills nu?

Foto: Gunnar Lantz, Svd

Så har Inter Actas hemsida äntligen blivit klar - det har varit ett spännande arbete att se den växa fram! Supersnygg, med kreativa färgkombinationer, fräsch struktur, asläckra ikoner och klar målgruppstanke vad gäller text och innehåll. Precis som det skall vara när det är som bäst, alltså! Men så är det ju Lina Karlsson och Jon Lindholm som skapat den också.

Hoppas nu på spännande samarbete mellan Inter Actas Teresa Lindholm och Skrivateljéns ende anställde framöver...

För övrigt känner jag till en hel del arbetsplatser som har skriande behov av "verktyg för att skapa effektiva och kreativa möten där alla är med och bidrar". Humpidump, jag säger inget mer så har jag ingenting sagt... :-)

Maskinen vill alltså inte återställa sig hur jag än plippar och knappar. Istället låter det som Ferdinands kossa-morsa när jag trycker på uppspelning. Fatta hur lång tid det tar att lyssna igenom!

Och så en intervju idag och två nästa vecka. Irritation!

- Be dem tala som Kalle Anka in i micken! Föreslog styvsonen. Då blir det perfekt när du spelar upp!

Tack för tipset! Låter som ett klockrent karriärsdrag!

Har suttit hela dagen och skissat fram olika förslag inför nästa möte på muséet. Och himmel vilket spännande team vi är, alla med helt skilda bakgrunder och erfarenheter! Det var länge sedan jag hade så roligt i en fas där vi egentligen borde "känna" litet försiktigt på varandra. Istället bubblade idéerna fram, den ena galnare än den andra. Fantastiskt kreativt!

Parisresan är för övrigt bokad nu - hurra vad roligt vi ska ha! Victor Hugo överklasshem, Balzacs kaffepanna och Le Louvre är så klart spikade på schemat. Sedan får vi se. Ska bli härligt! Förutom det faktum att alla i vår kvinnliga reseklubb tror att jag fortfarande efter 16 år talar flytande franska. Gulp. Måste kanske hoppa på en snabbkurs eller nått... Lära mig säga Bonjour madame, je voudrais du pain au chocolat et beaucoup du vin igen och så... Parlören åker definitivt ned i handbagaget!

Bon soir, mes amis!

Det hela började med att tvååringen och jag satt och klickade runt litet i grodan ro här om dagen.

- Bamse! Bammmse! Tjöt tvååringen. Och eftersom jag är en god mor sökte jag på Bamse, dunderhonung och Lille Skutt. Och landade rakt in i sången från helvetet! Tvååringen gastade av glädje, jag gapskrattade åt det hela - himla skojjigt gjort alltså, med gitarr, fjantig röst och allt - och sedan spelades ingenting annat här hemma under två dagar.

Det värsta är att sången inte slutar när Youtube är nere. Den fortsätter att mala, entonigt och gnälligt. Helsike vad svårt det är att jobba. Det som till en början var fanatiskt roligt är nu vansinnigt frustrerande. - Ledin, Carola, Lilli och Sussie - kom och hjälp, allt är förlåtet!!!

För er som vågar er på ett lyssningsförsök länkar jag till den här. Men kom inte och säg att jag inte varnat er!!!

http://www.youtube.com/watch?v=E3Kx-Ks4FA8

Har fått jobb på Nobelmuseet! Fantastiskt roligt! Oj, vad många idéer jag har, inspirerad av deras många möjligheter till ämnesövergripande arbeten och projekt. Extra roligt då Nobelmuseet faktiskt har de bästa utställningsprogrammen jag sett i museivärlden. Rätta mig om jag har fel men det är ovanligt med museer som satsar på ett modernt pedagogisk koncept för besökarna. Alltför många älskar de där trista, traditionella montrarna med små obegripliga stenkulor i. Boring!

Kick-off på tisdag. Nu ska här pluggas nobelpristagare... Kul. Men hjälp vad många jag inte kan någonting om. Äntligen skall det avhjälpas!

Själv minns jag böckerna om Sparvel. Hur jag hade en obegriplig klump i magen när jag läste om hur hon sparade ut sitt hår för att kunna springa på en strand så att hårstråna fladdrade i vinden. Allt för att kusinen skulle se henne... Kanske... Innan man växte ifrån det hela...

Och alltid var det något outtalat som skavde och låg bakom de där enkla orden som bara sa. Så ska bra litteratur vara. Precis så.

Och så blir man så evinnerligt tacksam att en enda författare - mitt i bruset av total självexponering à la Ranelids svammelmonologer och förlagsmingeltvång i TV-soffor och dokusåpor - vågar låta sina böcker stå för sig själva; kvaliteten i dem stå för sig själv. Jag citerar vad Barbro Lindgren säger i artikeln:

"Det (öppenhjärtligheten) är min största tillgång och största svaghet. Jag avskyr kallprat, jag går nästan aldrig på fester. Och jag lider av att vara igenkänd och eftersökt. Jag vill helst vara för mig själv för jag känner inte att jag själv är med när jag träffar människor. Jag är alltid utanför, och iakttar."

Är det inte befriande omodernt, så säg?!

Semestertiderna är över och nu väntar jobb, jobb, jobb... Fast litet härligt är det ändå. Maken och jag sprang på Dramaten i fredags, kastade oss in för en sista-minuten-biljett till Shakespeares Muntra Fruarna i Winsor. Fick superplatser för bara 160 spänn - visst är det underbart! Fast det är kanske bara ett sorgligt tecken på att det inte går så bra för Dramaten som det borde- hoppas verkligen att Marie-Louise Ekman De Geer får stället på fötter snart och rensar upp litet i det konservativa gubbträsket!!!

Hur som helst - "Njaee", är väl betyget på den 3,5-timmars långa föreställningen. För trots Stina Ekblads finlandssvenska charm och scenrutin och alla söta och duktiga barn som sjöng och dansade så det stod härliga till, så kändes det ganska tamt märkligt nog. Börje "Divan" Ahlsted gick på som en galning som vanligt men sluddrade fram de flesta av sina repliker, vilket gjorde bänkgrannen - en 65-årig man med snedbena - mäkta irriterad. Buskis-känslan låg i luften hela tiden så som så ofta med Shakespeares komedier. Det behöver inte vara fel, men OM det ska vara fars ska det bannemig byggas av briljanta, helgalna upptåg som får hela publiken att hålla sig för magen av skratt, inte halvtamt halvkul med små spridda fniss här och var i salongen.

Nu har jag sågat pjäsen tillräckligt. Hoppas nu på att få biljetter till Jane Eyre - åh, vad spännande. Maken vägrar följa med men det är lika bra för då kan jag och väninnan gå istället. Trevligt!

Maken och jag hyrde två filmer i helgen. Tvivel med Maryl Streep (vilken otrolig karisma den kvinnan har!) och favoriten Philip Seymour Hoffman. Filmen var vansinnigt bra! Sådär bra att vi var tvugna att pausa litet här och var mitt i för att diskutera, vilket inte alltid känns behövligt. Att det kändes att den var baserad på en pjäs gjorde absolut ingenting.

Sedan var det dags för Revolutionary Road, en film jag länge velat se. Självklart somnade jag mitt i. Att vara yrkesarbetande morsa tar på krafterna.

- Nåja, det var nog lika bra, meddelade maken litet spakt dagen därpå. Du hade bara fått vatten på din feministiska kvarn om hur illa det är ställt med manssläktet.

Sedan ställde han sig och diskade.

Gissa vem som ska hyra den filmen igen! Verkar vara en toppenrulle!