FÖRSTA AKTEN: Barndomen
Från huvudpersonens perspektiv närmast provocerande lycklig och bekymmerslös. Ur en betraktares perspektiv ointressant och händelselös.

ANDRA AKTEN: Tidig ungdom
En lagom udda fågel med ett rikt socialt liv och musikaliskt intresse. Inget att oroa sig för.

TREDJE AKTEN: Ungdomen
Här gör både religionen och musiken entré och båda ska prägla framtiden för vår huvudperson. Senare än de flesta upptäcker han både romansen och dess köttsliga motsvarighet, det förhållandevis sena uppvaknandet kompenseras av en brinnande passion. Han drömmer om spännande starka kvinnor med egna intressen och färdigheter. I fantasin hittar han dem kanske i utlandet där han får vara exotiskt fascinerande.

Saxofon och grammofon är viktiga inslag. En oräknelig rad av spelningar, konserter, resor och läger passerar. Den första stora kärleken slår till. Hårt. Han kör sin Saab 96:a genom snö, regn och nätter för att vara med henne. Ingen sträcka är för lång, ingen tid för kort. Han kan inte tro att det är sant att någon så vacker och intressant vill vara med honom. När de inte är tillsammans pratar han upp föräldrarnas telefonräkning till abnorma belopp. De låter honom hållas.

FJÄRDE AKTEN: Som ung vuxen
Efter tre år, åtta månader och femton dagar tar det slut. Han sköter det närmast akademiskt lillgammalt med familjeterapeut, visserligen inte helt färdigutbildad men retrospektivt är det inte mer än passande då alla inblandade inte är mer än valpar. De kommer fram till att de gör bäst i att inte längre vara tillsammans. De säger att de ”kan vara vänner” och menar det faktiskt. De skiljs åt för att senare åter förenas under andra former.

Efter gymnasium och några månader som fritidsledare gör vår huvudperson vapenfri tjänst som flygplatsbrandman. Han styrketränar, spelar TV-spel, sover och leker med eld, bilar och vatten i ett helt år. Han lär sig hur osannolikt det är att ett flygplan kraschar, åtminstone vid en flygplats.

Universitetsstudier tar vid och vid sidan av dessa: jobb. Som telesäljare, som ungdomsledare. Ett aktivt liv. Han visar sig ha en fallenhet för ord och åren som student blir raskt flera. Han avslutar med ett utbytesår i Kanada.

FEMTE AKTEN: De mörka åren
Vår huvudperson får jobb i Stenungsund och senare i Göteborg. I teorin är detta bra eftersom han fram till nu längtat till havet. Havet är dock inte nog för att fylla den tomhet han nu känner. Efter år av självklara äventyr ser han bara en tämligen jämn transportsträcka mot döden. Här ska vi komma ihåg att vår huvudperson vid detta tillfälle inte fyllt trettio ännu. Han har ett krävande jobb där han brottas med stora förväntningar och små resurser. Innan solen går upp vankar han kallsvettig med kramp i fingrarna. Han jobbar, jobbar och jobbar men han är osäker på om han uppnår något, om han gör någon skillnad. Han är ensam i en ny stad, hans tidigare socialt rika liv har reducerats till närmare noll. Det är här han fastnar i ett dåligt förhållande. Det ser ut som något hämtat ur Kafka eller Sartre med den skillnaden att det inte är fängslande skrivet. Bara tragiskt. Det handlar om människor som har förutsättningar att vara lyckliga men som gör små, små felval och hamnar mer och mer snett.

Utan att egentligen veta hur det gick till befinner han sig nu i en lägenhet i Göteborg, han jobbar som informatör och han är förlovad. Det skulle kunna vara beskrivningen av huvudpersonens livsdröm, men han känner inte igen sig. Han lever med en kvinna som han inte älskar, hans liv har gått i stå. Kunde vi, så skulle vi säga att manusförfattaren tappat tråden och regissören inte klarar av att hålla ihop historien, det drar ut på tiden och blir tråkigt.

SJÄTTE AKTEN: Mellanspelet
I det lilla går allt långsamt samtidigt som det rusar på i det stora. Vår huvudperson har svårt att se något hopp. Han är som bedövad, gör lama försök att rätta till sin situation.

Han går med på att skaffa katt. I desperation startar han företag. Som kuriosa kan nämnas att det är här ungdomens stora kärlek återkommer som kompanjon.

Nu följer en viss dramatik när han till sist inser att han måste bryta upp och gå vidare. Han gör flera misslyckade försök för att till sist hamna hos familjerådgivningen. På rådgivarens första fråga “vill du separera eller reparera” kan han inte svara trots att det är tydligt att både han och terapeuten inser att svaret är “separera” och att hans oförmåga att kommunicera detta är nyckeln till hela den ohållbara situationen. Det tar sex år innan han slutligen tar mod till sig och lämnar sin till synes ordnade tillvaro. Den tidigare sambon vinner vårdnaden om katten, han är ändå nöjd. Vinsten av frihet är större än allt annat.

SJUNDE AKTEN: Vändningen
Efter en parentetisk period av ungkarlsfrihet tar händelserna ny fart. Vår huvudperson möter kärleken. Det sker på ett oväntat sätt men var är kärleken väntad annat än i Hollywoodproduktioner? Han trodde det var omöjligt och kanske är det poängen med kärleken – att den ter sig omöjlig om man inte upplever den. Allt går mycket snabbt och när han senare tänker på kvinnan så är hon just den han drömde om i ungdomen. Hon är spännande, stark och har intressen och färdigheter inom områden långt från hans egna. Visserligen får han inte vara exotisk på det sätt hand fantiserat om men det uppvägs av kvinnans bakgrund. De tidigare jämngrå dagarna förvandlas till ett färgstarkt äventyr. Han slängs in i en familj och livet får ett annat perspektiv. Tempot ökar för att ytterligare eskalera när en tredje dotter gör entré. Han lägger ner företaget, byter jobb och flyttar till ny stad där de köper hus.

SLUTORD
Denna första del bjuder inte på några dramatiska äventyr men huvudpersonen är mer än nöjd och det ger ett mer än godkänt betyg. Kanske kan vi inte vänta oss några större överraskningar i del två, kanske behövs det inte. Hade vi en regissör skulle vi å andra sidan kunna säga att denne visat sig ha både ett och två äss i rockärmen tidigare så det är ändå med visst intresse vi kan blicka framåt mot Livet – del 2.

I dag, den sjätte mars, fyller jag 39. Det är enligt statistiken halvvägs genom livet för en svensk man. Egentligen är det väl inte statistiskt riktigt att uppmärksamma detta på födelsedagen, jag borde vänta några månader för att träffa helt rätt. Det är dock mitt liv och min födelsedag så jag låter det dramatiska gå före det statistiskt korrekta.

Människan, så som vi ser ut i dag (homo sapiens), utvecklades för 100 000 till 200 000 år sedan.

Att lagra kärnavfall tills det inte längre strålar nämnvärt tar mellan 100 000 och någon miljon år, lite beroende på vem och hur man frågar.

Tycker du att det är svårt att prata med tonåringar? Svårt att kommunicera över generationerna? Då är jobbet nog inget för dig. Gillar du däremot kommunikationsutmaningar kan du ge sig på att konstruera varningsskylten som ska förklara att “här ligger det jättefarligt skräp som vi grävde ner för urlänge sedan och hoppades på att ni kanske kunde ta hand om“.

Kanske kan det här bli en av dina uppgifter om du söker jobb som kommunikatör på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Här visar det sig att det finns en standard som heter ISO 838 (två hål) samt ISO 888 (fyra hål). Det är dessa två som används i Europa. Den svenska standarden kallas Svensk triohålning och det beror inte på att den har tre hål (för den har ju fyra). 1889 uppfann Andreas Tengwall gaffelpärmen och på den tog han patent under namnet ”Triopärmen” som syftade på honom och hans två kompanjoner. Tack Wikipedia för att jag slapp 1000 estniskt gafflade pärmar.

Nu slår mig en annan tanke. Snus, öl, jordgubbar och bananer har EU-anpassats men pärmar? Icke! Där går tydligen gränsen för nationell stolthet. Endast Sverige svenska pärmar har!

Uppdatering: Det visar sig att ISO 888 är en helt annan standard (som rör längden på bultar) och att “888″ är en smeknamn på den fyrhåliga versionen av ISO 838. Det är nämligen så finurligt att det är 8 centimeter mellan alla hål i den fyrhåliga versionen av 838.

Inte så länge det finns sidor som www.spela.se som ser till att konservera och cementera könsroller.

Spela.se är en webbplats med små gratisspel, primär målgrupp är barn 8-15 år – en fortfarande formbar ålder. För att alla ska veta sin plats och för att det ska framgå helt klart vad som är norm och normalt så finns spelen indelade i kategorier. Här finns till exempel ”Action”, ”Äventyr”, ”Racing” och så kategorin ”Tjejspel”. För säkerhets skull är tjejspelssektionen ”dränkt i en kul, rosa form” (min översättning).

En tydlig signal till både pojkar och flickor domäner som “Sköta barn”, “Laga mat” och “Inreda” är saker som avviker från den manliga normen. Kul att tjejerna får vara med på ett hörn.

Var jag inte rädd för internet tidigare så är det kanske läge nu.

Nu till min fråga som jag slänger ut till experterna på sociala media. Är detta något jag ska reagera på, bilder på treåringen? Eller är min reaktion bara färgad av generell internetskräck, moralpanik och nedärvd föräldraoro?

Undvik att placera saker inom på bilden gulmarkerat område om du inte är särskilt intresserad av urin. På grund av somliga ståkissares taskiga träffbild föreligger förhöjd risk för urinförorening inom detta område. Som exempel står den cerisa necessären på bilden (här markerad med varningstriangel) farligt till.

För några år sedan var det populärt att påstå att man blivit skrämd av Staffan Westerberg. Visst, han var fullkomligt obegriplig men inte så skrämmande. Jag hade mina egna demoner. En gång tog min mor hem ett sprillans nytt kassettband som skulle vara både pedagogiskt och progressivt – ”Kåldolmar och kalsipper”. Jag minns inte mycket, bara en diaboliskt skrämmande låt om ett ylle ”BOM CHIKA BOM CHIKA BOM BOM BOM!” och att jag blev rädd.

Jag tror inte att jag led några svårare men av denna episod för jag har senare i livet inte haft särskilt svårt för varken solidaritet, Nationalteatern eller organisationsrätt, jag kan till och med lyssna på BOM CHIKA BOM-låtar. För att bevisa detta kommer här länkar till två svängiga sådana:

Wear you to the ball – U Roy (the Paragons) (Spotify), (Youtube)

Hey Boy – Teddybears STHLM (Spotify), (Youtube)