Smurftapet

Vatikanens alternativa Nobelpris

noreply@blogger.com (Rickard) — Mon, 04 Oct 2010 21:17:00 +0000

Nobelpristider. Läge för spekulationer, hyllningar, kritik och öppet visat missnöje. Äntligen!

Först ut är medicinpriset, som tilldelas Robert Edwards, för provrörsbefruktningsmetoden IVF. Vatikanen är, surprise: missnöjda, och sällar sig till de som hellre vill ge litteraturpriset till Astrid Lindgren, fredspriset till Sten Tolgfors eller medicinpriset (om än i närmast oändligt utspädd form) till världens samtliga homeopater. Smurftapet kan nämligen, som första blogg i världen, avslöja Vatikanens alternativa fredspris! Hela listan:

Medicinpriset går till Jesus, för den fantastiska förmågan att hela i princip vad som helst. Same ball park… någon?

Fysikpriset går till Jesus, för påvisandet att Arkimedes hade fel om vattnets lyftkraft, då denna princip när som helst kan upphävas av någon tillräckligt allsmäktig.

Kemipriset går till Jesus, för upptäckten att vin kan skapas direkt ur vatten, utan att passera druvstadiet och komplicerade jäsningsprocesser som tar onödig tid i anspråk.

Litteraturpriset går till Gud, för klassikern 10 Guds Budord. Du skall inga andra texter läsa förutom dem. Och Bibeln. Och, ja ni fattar.

Ekonomipriset går till Gud, för den fantastiska bedriften att bistå med det förtroende som USA behöver för att hålla sin valuta flytande oavsett handelsbalans. In God We Trust! Räcker gott och väl för att backa upp lite tveksamma papperslappar.

Fredspriset går till Jesus, för lanserandet av filosofin att vända andra kinden till, ivrigt praktiserad av samtliga kristna länder.

Det alternativa Nobelpriset kommer att delas ut i samband med årets Midnattsmässa. Det är sedan troligt att Nobelkommittén inser sina tillkortakommanden och till nästa år följer Vatikanens rekommendation fullt. Därefter kan man avveckla priset. Man är liksom färdig där.

Perfekt rättvisa?

noreply@blogger.com (Rickard) — Thu, 23 Sep 2010 21:00:00 +0000

Just nu rullar tidningarna artiklar som går ut på att det är fruktansvärt att man kan få en majoritet av rösterna men ändå inte majoriteten av mandaten. Valsystemet måste göras om, skriks det. Jag tror inte det hjälper. Jag tror inte att det går att skapa ett system som garanterar den effekten med de förutsättningar som är förutsatta.

Så här: Eftersom det finns en mycket mindre mängd mandat än röstande, så kommer det alltid att gå ett visst antal röster per mandat. När mandaten sedan skall fördelas så kommer även den jämnaste tänkbara fördelningen att innebära att partierna får olika antal röster per mandat, skillnaderna kan vara långt ner på decimalerna, men ändå. Anta då att samtliga partier i ett block råkat hamna över den för valet genomsnittliga kvoten röster/mandat. Detta blocks röster skulle då kunna vara i majoritet, men inte få majoriteten av mandaten.

Det borde väl gå att lösa med en specialregel som säger att den som är störst får det sista mandatet och därmed majoritet? Ja, för ett enskilt parti, en inte för ett block eftersom det i så fall skulle krävas ett valsystem som förstår att en av någon definierad grupp partier som får majoriteten av rösterna också skall ha majoriteten av mandaten. Men hur skall valsystemets regler kunna förstå att några partier går ihop och kallar sig en allians?

Problemet som jag ser det är att man tar den här risken när man går till val som en grupp partier, istället för som ett parti. Det här visste Alliansen om, men valde att ignorera eftersom risken var så liten. Nu har det hänt. Tror ni det kommer att göra det troligare att de 4 partierna går samman? Det tror inte jag. Det finns massor med interna maktstrukturer som motverkar sådana förslag, eftersom de då skulle sabotera sin egen förutbestämda karriärväg.

Ryck upp er!

noreply@blogger.com (Rickard) — Mon, 20 Sep 2010 21:53:00 +0000

Ok, så SD kom in i riksdagen. Är ni förvånade egentligen? Det har ju liksom varit på gång ganska länge nu. Ändå reagerar hela Sverige i bestörtning. Facebook är fullt med människor som som visar sin indignation. Massor med människor jag känner går med i Aftonbladets fantastiskt osmakliga “Vi Gillar Olika”. Med en logga som antyder att AB gillar bitch slaps! Skärp er!

Det är inte hela världen!

Så ni har upptäckt att det finns idioter i världen? Var det verkligen ett uppvaknande? Hade ni verkligen ingen aning om detta innan? Verkligen? Verkligen? Jag tycker faktiskt att överreaktionen med så mycket känslor är ganska underlig. Finns det någon som helst poäng att tala om för hela världen att det här, det går du minsann inte med på? För var är du med din åsikt resten av året? När FP fantiserar fram kränkande särbehandlingar av invandrare med sina språktester? När Billström utvisar romer? När alla partiers företrädares enda lösning på upploppen i förorten är fler poliser? Om det inte var ett problem innan, varför blev det ett problem nu? Solen kommer att gå upp imorgon igen. Livet går vidare. Och om nu de “etablerade” partierna har en bråkdel av det förtroende som ni ger dem genom att inte kritisera och ifrågasätta någonting de gör, så borde de ju kunna manövrera politiken så att SD inte får något som helst inflytande, förutom att de tvingat fram mer samarbete över gränserna. Är det verkligen dåligt?

Det är framför allt inte ett hot mot demokratin!

Den representativa demokratin ger oss möjligheten att välja våra företrädare i öppna och fria val. Den rättigheten kommer naturligtvis med priset att folk som har sjukt obekväma åsikter också får välja sina företrädare, så länge dessa inte torgför rent olagliga agendor. Det är nämligen helt ohållbart att hävda att vissa av dessa fria val inte är demokratiska, för den synpunkten är i sig själv odemokratisk. Om du ändå ihärdar att det borde finnas en lista över godkända partier, så utmanar jag dig att i nästa val bara välja efter en sådan lista, som du då naturligtvis inte får välja själv. Jag kan välja den åt dig. Du kommer nästan garanterat inte att gilla den. Missförstå inte det här som att jag skulle sympatisera med SD. Inte det minsta, men låt oss vara lite noggranna med vad demokrati egentligen är. När vi fumlat bort den genom att betrakta politik som en fråga om Facebookgrupper och promilleskillnader i skattetrycket så är det försent.

Ryck upp er! Gå vidare! Gör skillnad på riktigt!

Om ni nu verkligen menar allvar med ert engagemang för en humanare hantering av immigrationspolitiken, så visa det resten av året också. Ställ krav på det parti du röstar på. Kritisera ditt eget parti när de gör fel saker. Kritisera inte bara andra. Jobba där du själv står. Om du dessutom tror att du är en helt fantastiskt fördomsfri människa så råder jag dig att göra ett IAT för att synliggöra dina fördomar.

Sverige blir inte mindre främlingsfientligt bara genom att bli av med SD. Rasismen är inte isolerad endast till SD. Även om ni nu lyckas protestera ner SD och minimera deras roll, så finns ju de andra partiernas ryggsäck i frågan ändå kvar. Men det visste du ju redan. Eller hur?

Over and Out!

I hens majestäts tjänst

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 02 Jul 2010 22:05:00 +0000

Det har skrivits mycket om försvarets fantastiskt idiotförklarande annonser och nedläggningen av värnplikten de senaste veckorna. Det har också skrivits en hel del om det där bröllopet, som trots en viss känsla för inramning och tradition har gjort mig riktigt skeptisk till begreppet monarki. Jag tänkte här kombinera ämnena och förklara min syn på rojalismen inom försvarsmakten. Så här är det:

Ni som känner mig vet att jag är reservofficer från flottan, och jobbar i försvarsindustrin. Jag kan alltså på inget sätt beskrivas som försvarsfientlig. Ändå tror jag att försvarsmakten har en jätteuppgift att skapa en ny värdegrund och en plats i samhället i den politiska verklighet vi lever i idag. Det territoriella försvaret behövs knappt (enligt någon form av analys) och huvuduppgiften är internationella insatser. Ett enligt mitt tycke mycket vällovligt syfte, men det ställer liksom hela yrkesrollen som officer i ett helt annat ljus. Att försvarsmakten i sin kollektiva självuppfattning står längre från sin egentliga uppgift än någonsin exemplifieras ganska tydligt i och med den massiva närvaron av militära element under kronprinsessbröllopet.

Försvarsmakten är nämligen full med retoriska anspelningar på rojalism och kungadyrkan från fornstora dagar. Det sitter bilder på kungaparet överallt. Det finns kronor i de flesta förbandssymboler. Man åker jorden runt med skepp som anges tillhöra Hans Majestät (om detta sedan skall benämnas Hennes Majestäts Skepp, eller om man går rakt på det fantastiska avkönade ordet Hens skall bli kul att se). Man sjunger kungssången vid sammankomster. Om man misslyckas med att bli ÖB trots en lyckad karriär (there can be only one, remember?), så finns det gott om adjutantplatser på hovet. Listan kan förmodligen göras hur lång som helst. Det är för kungen man gör sitt jobb. Det är för kungen man är beredd att ta till vapen. Eller, egentligen är det väl för "fosterlandet" man är beredd att offra sig, och i den ekvationen passar det bra att projicera landets behov till en individ eller familj som symbol för något som egentligen är mycket abstraktare.

2010 är det nu när jag tittar på klocka. Vi har trupp i Afghanistan. Vi har fartyg på piratjakt utanför Somalia. Det finns inget som heter mobilisering. Kalla kriget är slut. I den situationen ihärdar traditionalisterna inom försvarsmakten att bedriva strid för kung och fosterland. Jag får inte ihop det.

Men det är väl bra med lite tradition och opolitiska förebilder, kanske du tycker? Det är ett vanligt svar från rojalisterna. Det kanske låter fint, men snälla. Om man skall rekrytera, utbilda och behålla folk i en seriös verksamhet inom fredsbevarande aktioner eller direkt strid, varhelst en konflikt uppstår, så kan man ju inte tycka att det är en bra idé att inte informera alla inblandade om VARFÖR de skall riskera livet. Jag kan lova dig att kungen har väldigt lite med det att göra.

För att inte i onödan såra någon av mina kollegor eller bekanta så skall jag erkänna att jag vet att många i väpnad tjänst faktiskt angriper sin roll mycket seriöst, och med en väl fungerande etisk analys i botten. Men även ni måste ju erkänna att det inte riktigt lirar att skjuta talibaner till ära för en familj vars huvudsakliga syfte numera är att marknadsföra Delicatobollar? Ta ert kall på allvar. Ni är beredda att slåss för den svenska demokratiska statsbildningen (hoppas jag). Det är en sjukt abstrakt entitet att offra sig för, och jag begriper poängen med att använda symboliska representanter för den. Jag tycker bara man kunde modernisera sina symboler i takt med att rollen i samhället förändras.

Jag tror inte längre på monarkin. Det är en lekstuga med syfte att stimulera konsumtion och turism, och eventuellt en del affärer till länder där man fortfarande imponeras till häpnad av ett besök av en riktig kung. Sverige är större än så. Vi har vuxit ifrån den typen av styre.

Mitt råd till Försvarsmakten är att snarast uppdatera sin syn på vem som egentligen är uppdragsgivare. Ett första steg är att inte lydigt låna ut sig till parader och spektakel. Fast jag undrar uppriktigt om ni har det som krävs för att ha en åsikt i den frågan!

Ny mall, ny inspiration

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 02 Jul 2010 20:24:00 +0000

Jag har jobbat för mycket och inte orkat skriva. Nu är det semester, ny mall på bloggen och flera ämnen som jag måste bearbeta. Stay tuned!

Det finns inga möten?

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 21 May 2010 21:29:00 +0000

Den här länken får avrunda arbetsveckan, den mest surrealistiska by far, so far. Har man sinnesnärvaro nog kan man njuta av skådespelet, en mash-up utan like; The Office, Tarantino, Lars Norén, HC Anderssen, och åtminstone 70% av samtliga hittills producerade Dilbertstrippar (samt förmodligen en försvarlig mängd av den kommande produktionen). Det bästa är att det är interaktivt; Välj en roll och spela den. Nästa vecka skall jag vara Kilgore i Apocalypse Now... "I love the smell of napalm in the morning... smells like ...victory! Some day this war is gonna end!"
Det finns förresten visst möten, och det är jag som kallar till dom :D

Shit happens?

noreply@blogger.com (Rickard) — Mon, 05 Apr 2010 20:56:00 +0000

- Well it's their fault for bringing their kids into a battle.

Ikväll har jag tittat och funderat på den wikileaks-spridda video som visar en helikoperinsats mot påstått beväpnade personer i en stridszon i Irak. Jag är kluven. Det finns mycket att kommentera, och om jag lyckas strukturera mig skall jag sätta händelsen i perspektiv givet min horisont. Just nu är det bara en del tankar jag måste få ur systemet.

Det är inte uppenbart enkelt att avgöra om den första delen av insatsen är korrekt eller inte. Krigskorrespondenter vet att de tar en risk, och olyckor händer. I episoden som utspelar sig med skåpbilen tycker jag att man går över gränsen, men utan kunskap om de rådande insatsreglerna för området och uppdraget är det svårt att bedöma hur mycket över gränsen helikopterbesättningen går. Vad som däremot inte kan vara korrekt är att hävda att inget fel alls har begåtts. Om man skall upprätthålla sin ställning som försvarare av rättsstatens och demokratins principer så måste man kunna erkänna begångna fel. Det gäller all myndighetsutövning, utan undantag.

Det blir med tiden mer och mer tydligt att wikileaks behövs. Hemligstämplar används alldeles för frikostigt av samtliga världens stater. För en del typer av information är det naturligtvis korrekt, men fundera över om hemligstämpeln bör användas för att mörka begångna fel i myndighetsutövningen, eller för att inte skapa badwill under ett valår. Jag vet vad jag tycker.

We are the people of the internet!

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 12 Mar 2010 18:44:00 +0000

Tänkvärt.

We live life against the law

noreply@blogger.com (Rickard) — Thu, 11 Mar 2010 19:49:00 +0000

Toner som talar till mitt rätta jag

noreply@blogger.com (Rickard) — Wed, 10 Mar 2010 21:52:00 +0000

Jag är kluven till nostalgi. Det vill säga jag kan tycka att 80-talsfester är kul. Jag kan ägna några timmar då och då åt att söka gammal musik. Jag kan fastna lyssnandes på ett gammalt blandband jag hittar i en kartong hos föräldrarna, och jag kan tycka det är kul att prata om klädstilar eller minnen av barnprogram. Men det tar liksom inte riktigt. Det känns inte som att jag saknar det, eller som att det verkligen betydde något. Utom en sak. Med jämna mellanrum får jag flashbacks från det förmodligen bästa som sänts på radio. Någonsin.

Spotlighten vänds mot den stjärna som tänds för varje ny dag - Metropol

Genom radions skval hör du toner som talar till ditt rätta jag - Metropol

Om du bara bjuder till

Kan du få kvällen som du vill

För livet tiger aldrig still

I en Metropol!

Synthiserade trummaskiner. Tempo från första sekund. Det betydde fredag. Oftast hemmakväll med familjen eftersom jag bara var 9 år när sändningarna började. Jag minns inte vilket år jag började lyssna på Metropol, men troligtvis var det redan från starten 1982. Mina föräldrar lyssnade alltid på Radio Gotland,men på den tiden fanns inte P4 utan lokalradion spelades på P3-sändarna under den begränsade sändningstid de hade. Fredagskvällar var det sällan lokalradio, alltså blev det Metropol. Det sista sändningsåret var Metropol en solklar festupptakt eftersom jag gick på gymnasiet 1991. Förstå vilket upptempo kvällen började med när Metrosynth rullade ut ur högtalarna.
Så fort jag tänker på Adolphson&Falks signaturmelodi så känner jag helgförväntningarna och får omedelbar hemlängtan. Det är 18 år sedan. 18 år av saknad. Det är sjukt vad man börjar bli gammal.

Uppdatering: Den här fantastiska guldgruvan blev jag tipsad om: http://radiogodis.se/metropol.htm

Sverige 2010 - värdegrunder i kollision

noreply@blogger.com (Rickard) — Tue, 02 Mar 2010 19:05:00 +0000

Snubblar runt i den nu för tiden lite för fyllda läslistan i Google Reader, och fastnar för ett lästips om en kille som utan att lyckas försökt bli struken ur Riddarhusets samtliga register. Hannes Mannerheim vill gå ur, men Riddarhusdirektionens vice ordförande Erik Tersmeden agerar Bagdad Bob och svarar att adelns privilegier alls icke är avskaffade, Gud nåde den otrogne riksdagsman som vågar hävda motsatsen. Underhållande brevväxling återfinns på Hannes Mannerheims blogg: Riddarhusets tvångsadling « hannes2peer

Det är inte så lite förvånande, att det år 2010 i Sverige inte går att begära avregistrering från ett sällskap/ en förening/en organisation som man inte sympatiserar eller delar värderingar med. Man undrar lite på vilket sätt Riddarhuset tycker att detta gynnar deras sak ur ett PR-perspektiv. Enklare hade ju varit att bara stryka Hannes, och undvika att denna verbala snöbollsmatch når offentlighetens ljus i dagens p2p-publicerande nätverk.

Riksdagen tror sig ha degraderat adeln till en förening som får sköta sig själv. Föreningen ifråga tror sig bara ha blivit bortplockad ur Svensk Författningssamling, men med full offentligrättslig status bibehållen. Undrar vem som har rätt. Kan det kanske vara så att man medvetet inte gjorde detta tillräckligt klart, för att båda sidor skulle känna sig som vinnare?

Jag har full förståelse för att det i vissa traditionella sammanhang idag fortfarande är problematiskt att samhället fortskrider och moderniserar sin värdegrund. Jag kan förstå att jämställdhet inte införs enkelt i de traditionellaste sammanhangen. Riddarhuset sitter dock förmodligen på den minst moderniserade synen på maktdelning mellan könen, när till och med kungahuset tvingats till kvinnlig tronföljd (oj vad det måste göra ont hos traditionalisterna). I den sitsen måste man ju inse att alla de individer som man listar som tillhörande adliga ätter inte vill förknippas med den värdegrunden. I nästa steg kanske man bör fundera på att modernisera sin egen värdegrund. Jag gissar att det ligger långt i framtiden.

Den observante följde också länken till uttalandet av Tersmeden. Någon som ser ett mönster i kvinnosynen kanske?

En syndaflod beställd, vill du ha något att äta till?

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 26 Feb 2010 22:16:00 +0000

– Om en månad eller två har vi en vårflod som kan bli den värsta i mannaminne. Där lär det finnas mycket som behöver göras. Sven Otto Littorin

Jag tänker inte värdera huruvida alliansregeringens arbetsmarknadspolitiska satsning Lyftet är lyckat eller inte. Att det däremot diskuteras att det löser sig bara vi får en riktigt katastrofal vårflod är helt i linje med den ideologiska kollaps som borgerligheten hamnat i. Jag känner igen hanteringen från vilsna projekt och upplägg i arbetslivet. När man inte från början har tydliga mål och planer så snabbimproviserar man, ihärdigt mässande att "det löser sig". När man börjar förlita sig på framtida naturkatastrofer borde larmklockorna ringa ordentligt.

Låt oss hoppas att vårfloden INTE skapar 39 626 praktikanttillfällen.

FOSS som kreatörernas fiende

noreply@blogger.com (Rickard) — Wed, 24 Feb 2010 23:29:00 +0000

Nu kommer så det slutgiltiga beviset på att upphovsrättsivrarna har mist all verklighetsförankring och måste stoppas, omgående. IIPA, paraplyorganisation för diverse amerikanska IP-intressenter, rekommenderar USTR, US Trade Representatives, att behålla Indonesien på sin Priority Watch List. Kanske inte jättekonstigt, eftersom Indonesien har en del problem med förfalskningar och marknad för kopierade CD/DVD. Det underliga är dock att ett av argumenten är att Indonesien givit direktiv till myndigheterna att i fortsättningen använda FOSS, Free and Open Source Software, d.v.s. öppen källkod, i alla sina verksamhetssystem. Argumentet är att en positiv hållning till FOSS "försvagar mjukvaruindustrin" och "misslyckas med att skapa respekt för IP-rättigheter" (min översättning, läs rapporten hos IIPO).

Va Fan!

Skall ett land nu riskera handelsavtalssanktioner för att de agerar helt i enlighet med rådande trender inom IT-området? För att de inte aktivt motverkar alternativ som inte bygger på en kommersiell hantering av IP? Sinnesjukt.

Open Source Initiative, kapitalismens fiende no. 1?

Politiker som lyssnar till den här lobbyns argumentation måste inse att frågan om FOSS rymmer fler nyanser än bara huruvida ett företag lyckas göra stora pengar på användarlicenser eller inte. En i många fall mycket viktigare faktor är att minska sårbarheten som kommer av att vara beroende av ett företag för långsiktigt underhåll av IT-miljön. Med FOSS har man alltid alternativet att göra jobbet själv, om den ursprungliga leverantören helt plötsligt tar för mycket betalt, eller upphör existera. Det är dessutom en säkerhetsfaktor att ha möjlighet att granska vad koden i systemet verkligen gör.

I Sverige används ju IP-experten Jan Rosén som regeringens, och främst moderaternas, remissinstans inom IP-rätt. Rosén brukar ju använda denna varningslista med tillhörande handelsförhandlingsproblem som hot när han dikterar för oss svenskar hur upphovsrätt skall fungera. Hur lång tid dröjer det innan han övertalat moderaterna att förbjuda FOSS? Han kanske redan har börjat? Att något alliansparti skulle börja ifrågasätta lobbyns påståenden bedömer jag som extremt osannolikt.

Som brukligt i min argumentation finns bara ett alternativ. Om du är mjukvaruutvecklare och tror på FOSS, rösta på piratpartiet!

(Länktips från Farmor Gun)

Konkurrenshämmande agerande som naturlag

noreply@blogger.com (Rickard) — Tue, 23 Feb 2010 21:52:00 +0000

– Ur ekonomiskt perspektiv är det viktigt att biograferna har ett någorlunda stort försprång,

Alla vet att biograferna skulle lida om filmerna visades i andra fönster, som på nätet eller dvd, parallellt med att de går på bio.

Thomas Runfors, Informationschef på SF, ondgör sig över snabbare DVD-släpp i samband med Alice i Underlandet.

Runfors känner mycket väl till biografernas historia. Han vet mycket väl att biografernas popularitet berodde primärt på att det fanns begränsade möjligheter att visa rörliga bilder över huvud taget. Han vet mycket väl att konkurrensproblemet inte egentligen ligger i att produkterna släpps tidigare i portabel eller strömmad form. Han vet mycket väl att det egentligen handlar om att år 2010 så behöver man inte se film på bio för att få en bra upplevelse eftersom en platt-tv idag är så mycket närmre en storduksupplevelse än vad en svartvit Telefunken från 1962 var. Han vet mycket väl att många väljer bort biografen på grund av långa reklampass, popcornintrampade golv, stökiga tonåringar, biofåtöljer kladdiga av spilld läsk och undermåligt städade totaletter.

Dessa filmkonsumenter, som hellre ser film hemma eftersom de tycker att svenska biografer idag är ofräscha och rent av äckliga, vill Runfors tvinga till biograferna med hjälp av en artificiell tillgångsbegränsning. En ärligare hållning mot filmkonsumenterna hade ju varit att, jag vet inte, STÄDA, kanske? Någon gång ibland, i alla fall.

Gör det attraktivt att gå på bio. Gör inte bio till enda alternativet. Om inte SF klarar att agera så så förtjänar de inte att överleva. Men en gissning är ju att det står politiker i kö för att strö pengar på SF om det behövs, samt att ytterligare blunda för konkurrensproblemen i mediasektorn.

Lästips!

noreply@blogger.com (Rickard) — Tue, 23 Feb 2010 09:24:00 +0000

Piratpartiets egen debattkanal, som väl i princip existerar för att kompensera för att lobbygrupperna har en gratis megafon i gammelmedia, publicerar idag en bra artikel om antipiratbyråns egentliga agenda.

PP driver linjen att lagstiftare måste börja syna argumentationen i sömmarna. Jag vidhåller att politikerna måste våga skrika mittbena på en bortskämd industri.

Kundvård

noreply@blogger.com (Rickard) — Mon, 22 Feb 2010 22:22:00 +0000

Hittad hos Webhackande.

Toffs bok, med kommentarer från smurftapet

noreply@blogger.com (Rickard) — Mon, 22 Feb 2010 21:55:00 +0000

Nu har jag läst den..... Toffs bok, med kommentarer av Muham Bentson. Jag tycker att den är genial. Den är inte särskilt lång, så du har nog tid att klämma in den i din läslista, för det är den värd. Den handlar nämligen om något viktigt. För trots att den är skriven som en skildring av en mörk framtid med djupdykningar i de mörkaste mänskliga beteenden, så kretsar hela nyckelkonceptet i boken kring vikten av ett skriftspråk för att bevara kunskap och kultur för eftervärlden, och således även vikten av att kunna ta del av och självständigt värdera kunskap och kultur från tidigare epoker.

Toff börjar skriva en dag, cirka 200 år från nu, trots att det är förbjudet. Varför han börjar vet han inte. Det är den skrift som Toff mödosamt påbörjar som vi får läsa, och det låter oss följa Toffs språkutveckling parallellt med att hans analys av livsbetingelserna och skrivandet blir djupare. För att sätta Toffs skrivande i kontext kompletteras den med kommentarer från historikern Muham Bentson, som 400 år från nu ger en inblick i hur viktig Toffs verk varit för förståelsen för den mörka tiden.

Boken är svårbedömd, då det är naturligt att en bok som imiterar att vara skriven av en ovan nybörjare med från början få litterära förebilder kanske inte språkmässigt uppnår mästerverksstatus. Det blir kort och rakt på, osammanhängande disposition, och språket känns ofta naivt. Men det måste ju faktiskt vara meningen. En ny författare skulle förmodligen skriva i den klassen. Det som däremot ger fantastiska cred-poäng till Kalle Dixelius är den välexekverade tvist som serveras i näst sista raden. Tre små ord som stack i ögonen när jag trodde att historien var slut. Tre små ord som sakta vrider hjärnan ur led, och när du slutat snurra så är boken du håller i handen dubbelt så tung.

Läs den, men tjuvkika för h-e inte på sista sidan. Gör du det får du skylla dig själv. Gör du det blir boken en platt novell i mellanstadieklass.

Svensk politik från utsidan

noreply@blogger.com (Rickard) — Mon, 22 Feb 2010 19:48:00 +0000

Trodde jag skulle hinna blogga vidare när jag började jobba. Uppenbarligen inte. Förra veckan var jag i Montreal för den förmodligen intressantaste arbetsveckan någonsin. Den tid jag trodde jag skulle få på hotellrummet för att blogga gick åt till summeringar, rapportskrivande och förberedelser.

Och öl förstås. Då jag hade förmånen att även ha sällskap av tre kollegor från Australien, så fick man ta tillfället i akt att socialisera sig lite i hotellbaren över några öl (nåja, den senioraste australiern envisades med att dricka Strawberry Dacquiri). Men jag drack öl. Och Dry Martini.

Nåväl, efter en del diskussioner om hur dum kunden är, eller hur konstigt corporate management beter sig så gled så diskussionen in på politik. Eftersom det är val, så försökte vi tre svenskar beskriva den rådande parlamentariska situationen. Efter att ha satt upp block-kartan, samt diskuterat en del kring rasistiska partier och 4-procentsspärren, så gled samtalet in på internetfrågor och rättssäkerhetsproblematik. Då jag har bestämt mig för att öppet deklarera mina piratsympatier så laddade jag för att behöva försvara den vanliga raden av frågor och missuppfattningar så fort jag nämnde mina sympatier. Men det hände inget. Istället möttes jag av förståelse, och förklaringar av hur man i Australien censurerar nätet (vilket inte var okänt för mig). Den vanliga föreställningen att piratpartiet skulle vara ett oseriöst enfrågeparti uppstår helt enkelt inte för någon som inte är helt inavlad i den svenska statiska politiska uppdelningen.

Om tre ingenjörer från australien kan se värdera tyngden i frågan, så kan du också. Rösta pirat i höst! Om inte annat så tycker jag att du skall ställa dig frågan Hur långt är jag beredd att gå för att stoppa fildelning?

Blir så trött!

noreply@blogger.com (Rickard) — Wed, 10 Feb 2010 20:59:00 +0000

Jag har börjat jobba på allvar. Har dessutom ett sånt där sjukt avancerat jobb där man inte riktigt kan sluta jobba bara för att klockan blir 5, eftersom projektet bara flyter på, hemifrån köksbord och i mötesrum på andra sidan Atlanten. Jag räknar inte med att kunna blogga lika intensivt som jag gjort de senaste veckorna. Men det här måste jag få ur mig.

SWIFT? WTF?

Det svenska ordförandeskapet i EU, med Moderaterna i spetsen för alliansen, har alltså mörkat igenom ett avtal som ger USA enkelriktad tillgång till våra banktransaktioner. Detta har skett utan att man från något av partierna velat ta en öppen debatt, eller ens förklara vad avtalet innebär eller varför det är viktigt. Det har skett med hjälp av min riksdagsröst. Hade jag känt till alla integritetskränkande påhitt de fullkomligt maktgalna partiledningarna i alliansen skulle driva igenom så hade jag aldrig röstat på dem. Faktum är att jag tyckte det kändes tryggt med Asks kritik mot Bodströms påhitt. Något som svängde 180 grader omedelbart efter tillträdet.

Nu säger en del att det är så den representativa demokratin skall fungera. Jag håller inte längre med. I anständighetens namn måste de som vill representera då föra en öppen dialog om vad de avser göra. Om det inte görs, då har man reducerat den representativa demokratin till ett regelverk för maktutövning, helt utan ideal och vision.

En röst förtjänar man inte innan valet, utan efter.

Jag rekommenderar Piratpartiet. Inte bara för den här typen av frågor, utan för att det är dags att ändra spelplanen i svensk riksdag. Blockpolitiken måste dö. Den är odynamisk, utvecklingshämmande och i vissa aspekter direkt samhällsfarlig.

Inte alltid stolt över att vara från Gotland

noreply@blogger.com (Rickard) — Sun, 07 Feb 2010 18:20:00 +0000

Det här har flugit in långt under min radar, men när jag ser det blir jag så förbannad att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Gotlands Kommun springer alltså runt och stämmer andra kommuner för att de jobbar mot fylleri med den av Gotlands Kommun varumärkesskyddade frasen "Varannan vatten"!

Varför i h-vete håller kommuner på med varumärkesskydd överhuvudtaget? Förmodligen för att någon anställt en massa jurister som inte har tillräckligt med riktig verksamhet att hålla på med, och därför hinner snöa in på dylika idiotiska sidospår. Vilket möte i kommunens ledning tog beslutet att varumärkesskydda en folkhälsokampanj från början?

Tipset hittades hos Scaber Nestor, i en postning om att Antipiratbyråns Pirate Pontén kallar Karl Sigfrid för socialist. På fullaste allvar. Pontén och Gotlands Kommun spelar därför i samma toppdivision när det gäller att företräda immaterialrätten på ett negativt sätt.

Man är inte alltid stolt över att vara gotlänning, om än i exil.

Om världens kanske viktigaste tävling!

noreply@blogger.com (Rickard) — Sat, 06 Feb 2010 14:22:00 +0000

Nu börjar jag bli tjatig, men jag måste få ur mig den här observationen, som jag haft liggande i bakhuvudet ganska länge nu. Idag skriver både DN och SVD om Peter Sundes uttalande kring att polisens razzior mot DC-hubbar driver fler till Pirate Bay. Förmodligen helt sant. Den stora massan ser inte fildelning som ett brott, och från diskussioner i min bekantskapskrets så letar man snarare efter säkrare alternativ än slutar helt. Att skaffa sig musik genom fildelning jämställs av flertalet med att låna skivan av grannen/kompisen/kusinen och kopiera den. Skivor man verkligen relaterar till tenderar man köpa ändå, vilket påvisats i massor med undersökningar. De som laddar ner mest köper också mest.

Det är här världens kanske viktigaste tävling kommer in. Jag pratar naturligtvis om PopGiss 10:e mästerskap, PopGiss X.

Prestigefylld tävling, vinnande laget påverkar logotypen.

Hur relaterar PopGiss till frågan om fildelning? Titta runt lite på sajten. Läs reglerna. Titta på lagens logotyper. Ta in känslan som förmedlas. Visst vill du vara med? Om du är det minsta intresserad av musik så svarar du nog ja. PopGiss samlar nämligen vartannat år 240 tävlande i 60 lag med ett fantastiskt stort kunnande om musik. För att vinna måste man kunna mycket, vilket innebär att man måste lyssna mycket. En del av de medverkande har förmodligen gigantiska skivsamlingar. Flera av dem har säkerligen allt på vinyl dessutom. Hur gör man då för att kunna träna ett lag? Jo, man ser till att man lyssnar in sig på listplacerad musik i olika genrer, olika årgångar. Enklaste sättet är naturligtvis att göra detta med mp3:or, av musik som flera av lagmedlemmarna redan har på vinyl. Eller cd. Eller kassett för den delen. Valet står då mellan att kopiera, köpa nytt eller hämta från nån annan som kopierat. Jag kan inte påstå att jag vet att deltagarna fildelar hem sin musik, men en kvalificerad gissning är ju att det förekommer. En någorlunda bra placering kräver nämligen att man kan täcka in tiotusentals låtar.

Identitet är en viktig ingrediens.

Tiotusentals låtar kostar naturligtvis mycket pengar. Hundratusentalskronor närmare bestämt. Inte summor som de flesta kan lägga på sin musikkonsumtion. En del kommer kanske upp i det på en livstid, men flertalet får ont i plånboken långt innan det. Sluta skaffa mer då, om du inte har råd. Så brukar det låta. En ärligare ansats från bolagen hade ju varit att erbjuda lägre riser för de som faktiskt köper riktigt stora volymer. Men affärsmodellen är inte byggd för det, och vilja att förändra lyser med sin frånvaro. Gårdagens smurftapetvåd försökte belysa det osunda i branschens prissättning. Läs gärna det med.

Jag har aldrig medverkat själv vid ett popgiss, men har förstått av medverkande att det är en stor grej, som man förbereder sig mycket inför. Bara av sajten framgår det positiva kulturspridandet och det stora och breda musikintresset hos deltagarna och arrangörerna. En för musikkulturen mycket positiv företeelse men med underliggande beteenden som inte accepteras av bolag och vissa artister. Kom inte och säg att upphovsrätt är enkelt. Åtminstone inte i nuvarande tolkning.

PopGiss X första grundomgång går av stapeln den 20:e februari. Smurftapet hoppas naturligtvis att Frankie Goes to Helvete feat. Leif Andrées Vän vinner.

Det är deras tur!

Mediabranschens konkurrensproblem

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 05 Feb 2010 22:52:00 +0000

Som jag antydde i en tidigare postning så stör jag mig en del på politikers gullande med mediaindustrin. Man vill framstå som välgörare för artister, författare och konstnärer, och med den intentionen inför man nya lagar för att skydda industriintresset. Vad man också gör, är att i princip ge samma företag ett frikort från de konkurrensregler och granskningar som är tillbörliga inom övriga marknadssegment. Om man seriöst vill framhålla mediaindustrin som en viktig faktor för framtida tillväxt, så bör man väl också ha avsikten att den marknaden skall vara en frisk fungerande marknad utan karteller och monopolskapande affärsmodeller. När det gäller underhållning verkar dock all marknadsekonomisk teori bortblåst.

Jag har ju själv inte studerat ekonomi, vilket är positivt i det här sammanhanget, för jag kan ju fabulera som jag vill. Den grundläggande mekanismen i en marknadsekonomi är ju, som vilket forumtroll som helst vet, tillgång vs. efterfrågan. Problemet för exemplarförsäljning av musik och film är ju att den mekanismen är i princip helt obefintlig. Tillgången är nämligen i det närmaste oändlig om man ser till att framställning och distribution av ett nytt exemplar är "gratis" i vår digitaliserade värld. Återstår då det faktum att mängden unika låtar och filmer faktiskt är begränsat. Det finns inte hur många sånger eller filmer som helst, men innebär det en egentlig begränsning? Hur många finns det egentligen? Jag har grävt lite själv, och kommit fram till nedanstående estimat, även omräknat i uppspelningsår.

Film med biorelease:
472155*90 minutes in years =
80.7948468 years
TV-serier:
852216*30 minutes in years =
48.61021 years
Låtar:
9000000*4 minutes in years =
68.4477316 years

Samtliga längder i minuter för film och TV är lågt räknade uppskattningar. Snittlängden på de populäraste biofilmerna har inte något årtionde varit under 79 minuter. Sedan 80-talet är snittet snarare 129 minuter. De kortaste TV-serierna är 30 minutersavsnitt, som egentligen bara är 22 minuter för att få in reklam, de längre är 45 minuter till en timme. Att snitta 30 är förmodligen lågt, motbevisa gärna. Musiken är analyserad till 4 minuter.

[Tack Chromey Calculator för den fantastiska syntaxen :) ]

Det man kan konstatera är att mängden media bara av de här typerna uppgår till över 196 års konstant konsumerande dygnet runt. Lågt räknat. Bara för biofilm, tv-serier och musik. Tillkommer gör andra tv-produktioner, filmer som släppts direkt till video/dvd, ljudböcker, spoken world och andra passiva mediaprodukter. Långt mer än man kan konsumera, även om man är kräsen. Ett överflöd helt enkelt.

Borde då inte detta överflöd ge konsekvensen att priserna sänks, precis som på andra marknader? Det skulle man kunna tycka. Att skivbolag tvingades rationalisera för att överleva borde vara lika naturligt som att Ericsson behöver göra det. Men nu ser det inte ut så. Inte någon stans kan man i prissättningen skönja tillstymmelsen till konkurrens mellan de stora skivbolagen. Att dumpa priset för att sälja större volymer verkar inte intressera. På iTunes kostar alla låtar 9 kr, alldeles oavsett vilket skivbolag de kommer från. På filmsidan är det lite bättre, men långt ifrån bra.

Naturligtvis finns en anledning till varför vi ser detta. Bolagen konkurrerar nämligen med all historisk produktion om ett begränsat antal timmar tillgängligt för konsumtion varje dag. Det innebär att de vill sälja en så dyr mix som möjligt till den tidsram du har tillgänglig för mediakonsumtion. Det innebär i sin tur att det inte är bra för dem att sälja gammal musik till lägre pris, eftersom de missar försäljningen av en dyrare produkt. Vill man vara riktigt cynisk (och det bör man vara, för man kan vara relativt säker på att bolagen själva analyserat detta noga) så kan man anta att en viss insats läggs på att marknadsföra ut musik som inte nödvändigtvis blir klassiska mästerverk, eftersom du då skulle lyssna för ofta och för länge på dem, istället för att köpa nya låtar.

Nu är det ju inte enbart sig själva de konkurrerar med heller. Förutom det material jag räknat på ovan, så tillkommer andra aktiviteter som vill fylla din vakna tid. TV-spel, böcker, tidningar, fritidsaktiviteter, bloggar, Facebook, twitter och allt man kan tänka sig att göra. Konkurrensen om din tid blir bara hårdare, och mitt i det försöker ett särintresse skydda sina inkomster via lagstiftning och kartellbildning. Jag skulle önska att någon politiker vågade skrika mittbena på Ifpi och skivbolagen. Jag skulle vilja se att en seriös utredning kring kartellbildning genomfördes. Inget av det lär dock hända, för underhållningsbranschen är en bransch utan de regler som gäller i övriga delar av samhället. Mitt i det står ministrar och dansar på scen och jublar över denna tillväxtmotor. Skrattretande.

Under tiden som nya lagar pressas fram utanför demokratisk påverkan så sker nya tillslag enligt de befintliga lagarna. Jag tror dock inte att den friska hanteringen av denna industri är ökad kontroll, lagstiftning, tekniska spärrar eller spotify. Jag tror att lösningen för framtiden är att prisbilden på produkterna motsvarar det upplevda värdet relativt det totala utbudet.

Dagens lästips för desillusionerade liberaler

noreply@blogger.com (Rickard) — Fri, 05 Feb 2010 18:36:00 +0000

Idag tycker jag man skall läsa Isobels artikel i Expressen om liberalismens fria fall, med tillhörande diskussion på Isobels blogg.

Ändå är antiliberalismen tydligast inom det högerblock som generellt har ansetts inkludera just det liberala. På punkt efter punkt har de borgerliga övergivit frihetligheten. Vi ser det i skolpolitiken, integrationspolitiken och på hela området övervakning kontra integritet. Det försonande drag av antietatism som kom med de gamla moderaterna kastades överbord i samma ögonblick som staten föll i moderata händer.

...

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism.

IPRED som dominanshandling

noreply@blogger.com (Rickard) — Wed, 03 Feb 2010 09:43:00 +0000

Stor razzia mot fildelare på DC. Man kan välja att uppröras av det oproportionerliga i polisens fokus på vissa typer av brott, samtidigt som andra brott ignoreras fullständigt. Eller så kan man välja att konstatera att polisen bara gör sitt jobb, och att det är lagen det är fel på.
Själv skulle jag vilja se det ur ett lite högre perspektiv. Det är uppenbart ur min synvinkel att det som utspelar sig kan liknas vid uråldriga uppfostringsmetoder. Den äldre generationen upprörs över den yngre generationens* inställning till mönster och beteenden som varit deras rättesnöre, bara för att lite ny rolig teknik dyker upp. Den yngre generationen blir frustrerad av att dinosaurierna inte begriper att nätet idag är en helt integrerad del av det sociala livet. Kollisionen är fullständig. Som brukligt i förlegad föräldrataktik uppstår då idén att det är väsentligt att markera vem som bestämmer. Att straffa hårt för att få bort beteendet. Lyssnande och förståelse för de yngres uppfattning ses som en svaghet. Auktoritet och principfasthet blir dygder, diskussion och kompromiss stryks helt från agendan.

Det som upprör mig mest är att staten och samtliga riksdagspartier utom V och MP har valt att skicka sina våldsmonopolinstrument mot den yngre generationen. Man tror att genom att agera kraftfullt så kan man markera för ungdomarna hur de skall bete sig i framtiden. Det är inte min idealbild av hur ett samhälle skall fungera, eller en familj för den delen. Jag är dessutom övertygad att man kraftigt underskattat klyftan, och det som då händer kan få fruktansvärda konsekvenser. För vad händer egentligen i en familj med auktoritärt föräldraskap när revoltviljan hos barnen är för stark? Jo, den auktoritära parten måste bevara sin makt genom fortsatt ökad auktoritet. Man besvarar motståndet med ännu hårdare tag. I slutändan finns bara extrema medel att ta till. Den rådande politiska inriktningen kring upphovsrättsfrågan är att en god familjefar naturligtvis slår sina barn om de trots tydliga riktlinjer inte inrättar sig i ledet. Allt i linje med moderaternas vurm för hårda tag i rättsväsendet.

När får vi se en dialog där inte utgången redan är intecknad av regering och industri? När skall någon stoppa resan mot allt hårdare bestraffningar? Och när skall politikerna intressera sig för industrins egen oförmåga att förhålla sig till de regler de vill tvinga på sina kunder? Eller intressera sig för den prismässiga kartell som är en realitet på mediaprodukter idag. Konkurrensen är helt satt ur spel, och det på en marknad som marknadsliberala politiker beundrar och belönar. Skärpning! Lyft blicken och inse att det kanske inte är familjens olydiga barn som är det stora problemet, utan föräldern som kräver lydnad av ett regelverk den inte själv avser följa, och som ser våld som medlet att nå dit**.

Det här är valåret då du kan återdemokratisera riksdagen, genom att rösta på piratpartiet. För allvarligt talat... du vill väl inte slå dina barn?

* Jag vet att det inte egentligen är en strikt generationsfråga, men inslaget av förståelse för nätet bottnar i graden av ungdomlig nyfikenhet och öppenhet inför revolutionerande tekniker och samhällsströmningar. Detta samtidigt som de enda ungdomar som är för IPRED är karriärpolitiker med en fjortis intellekt som låtsas vara 45.

**Ja, miljonskadestånd och fängelsestraff mot unga människor är våld, i min mening.

Padded bag no 5

noreply@blogger.com (Rickard) — Tue, 02 Feb 2010 21:44:00 +0000

För ett litet tag sen postade jag om att jag funderade på att köpa ny mobil, men inte kunde bestämma mig. Jag fick några svar av ett par kompisar, varav flera hade erfarenhet av både HTC Hero och iPhone. Åsikterna var ganska entydiga, och för 4 dagar sedan dök ett brunt vaderat kuvert upp med min nya iPhone.

Snygg, funktionell, och vansinnigt hi-tech!

Jag. Är. Imponerad!

Tidigare hade jag en Sony Ericsson P1i via jobbet. Den orkar jag knappt röra nu. iPhone är bara så sjukt mycket längre fram i så många aspekter. Jag begriper varför de traditionella mobiltillverkarna har problem just nu. Deras fokus på vad operatörerna vill sälja blir manglat av Apples fokus på vad användaren vill ha.

Det är också fantastiskt hur innovativt gränsnittet är, och hur många smarta inmatningssätt som finns med den väldigt väl fungerande multi-touch-skärmen. Glöm rullningslister som du knappt kan komma åt pga dess obefintliga kontaktyta. Glöm stela tangentbord med tusen tecken på varje knapp. Glöm röststyrning som du måste konfigurera och lära upp. iPhone är så proffsigt implementerad och designad att det i princip bara är priset som gör att andra har en chans. Det och så stela inköpsavdelningar som ser poänger i att begränsa företagsinköpen till ett mobilmärke, förstås.