'There is a crack in everything. That's how the light gets in.'

från vålnad till människa - a life less ordinary

2017-04-14T12:26:00.000+02:00

Med en kronisk sjukdom har jag lärt mig leva i sjok. Att utvärdera hela år blir meningslöst då sammanfattningen skulle bli en grå massa. Istället letar jag efter guldklimparna i gyttjan och som tur är finns de och kan nära mig genom den tunga massa jag segar mig igenom just nu.

Ännu en inställd operation. Den här gången kom jag ända fram till operationssalen innan de hälsade tack och adjö. Vad än livet försöker lära mig för läxa så verkar jag inte vara färdiglärd än. Jag känner ingen ilska bara en enorm trötthet över situationen, över samhällets oförmåga att ta hand om de sjuka och svaga. En av de bästa plockar upp mig och kör mig hem. Min tacksamhet är enorm.

Flera timmar senare mår jag fortfarande lite illa och antibiotikans bismak dröjer sig kvar. Huvudvärken bultar och jag vet inte hur många dödstankar jag tänkt. Dagen avslutas med ett flertal vändor där jag sitter böjd över toalettstolen för att kroppen vill bli av med resterna av operationsförberedelserna. Jag känner mig svag, darrig och som att livsenergin, pranan, sugits ur mig. Tillslut somnar jag och när jag vaknar är allt bättre. Pranan har återvänt och i kroppens kretslopp tar mensen vid. Tabletter känns inte som ett alternativ så spikmattan och vetekudden blir dagens följeslagare tillsammans med en katt som vill vara nära. Gårdagens hembakade pizza blir föremål för alla dagens måltider tillsammans med te och morotsjuice med ingefära. Jag ser klart sista säsongen av GIRLS och den är fantastisk. Jag fortsätter att drömma om Österlen och jag känner hur beslutsamheten växer i mig. Jag läser ut en bok och påbörjar en ny, pratar och messar med människor som bryr sig. Lägenheten är min kokong och utanför är himlen grå. Längtan efter barfotadagar och långsamma eftermiddagar manifesterar sig i odlingsdrömmar och suktan efter sommarkläder.

Känslan är densamma som alltid - andras liv verkar fortsätta medan mitt står på tomgång. Orättvisan känns som en molande värk, men vanan dämpar och gör det lättare att acceptera det som är mitt så kallade liv.

På eftermiddagen ringer koordinatorn från sjukhuset igen och erbjuder mig en ny operationstid. Det känns absurt för oss båda, men sarkasmen och hoppet räddar oss.

Tacksam för lediga dagar och kravlösheten som följer med den.

i de mörkaste hörnen

2017-04-02T20:20:00.001+02:00

Så börjar jag medicinera för första gången på sex år. Jag väljer att tro på den och tänker att den psykologiska effekten är starkare än medicinens faktiska påverkan. Samtidigt rasar min mage ihop mer än den också gjort på sex år och jag väljer att tro att det är en tillfällig svacka fastän magkänslan säger något annat.

Jag stänger in mig i min lägenhets asociala näste. Avbokar en kompisdejt med en vän som förstår att ibland orkar en bara vara med sig själv och katten. Inbillar mig att om jag ger mig själv och kroppen en chans till återhämtning så fixar jag att hålla ihop den sista veckan innan påsklov. Det är också sista veckan innan den eventuella operationen. Kallelsen innehåller mer information om att dess eventuella icke-varande än den gör om operationen själv. Sakernas tillstånd personifierat. En välfärd i kris och vi patienter sitter fast på dess sjunkande skepp. Jag får ännu ett "du har ju inte cancer" kastat på mig genom luren och jag orkar inte ens säga nej...

En vän ringer och gråter för att vi inte har setts på ganska länge. Hon tror att hon har gjort någon fel och jag bedyrar att så inte är fallet. Jag säger att jag inte orkar så mycket och att jag oftast väljer mitt eget sällskap. Men jag vet också att det beror på att andras lycka ibland känns som att titta rakt in i skarpt ljus. Jag måste väja både för att inte bländas och för att inte förgås. Jag orkar inte dela det som finns i de mörkaste hörnen och för att hålla mig flytande bygger jag ljusare fasader med hjälp av den pålitliga cynismen och dess vänner sarkasmen och ironin. Tillsammans låter de skapligt trovärdiga, speciellt om en väljer att inte lyssna för noggrant.

så överlevde vi ännu en vinter

2017-03-12T22:10:00.000+01:00

På fredagskvällen klistrar jag på mig min mest sociala personlighet och går på kidsens klassfest. Jag känner mig obekväm och vill helst vända på klacken, men det är jag inte tillräckligt modig för. Resten av helgen vill jag bara spendera med katten. Jag sträckkollar på nya säsongen av Love där karaktärerna är som människor är mest, uppfuckade och fina och försökande. Jag går en promenad med sol som värmer ansiktet. Jag lyssnar på ljudet av forsande vatten och försöker tina upp en frostig själ. Jag bakar pizza igen och känner hur längtan efter ny mark under mina fötter växer sig starkare. Väntar jag på en anledning att stanna?

Tidigare i veckan skickar jag ett sms till henne som jag inte hörts med på länge. Det blir så tydligt att vi inte längre har något att säga varandra och i efterhand undrar jag varför jag tog kontakt. Nu tror jag kanske det var för att säga hejdå. Och det är rätt sorgligt hur människor kommer och går i ens liv även om jag inte fäller en endaste tår. Däremot rörs jag till tårar över dem som står kvar, de som hejar och håller ut.

Sjukvården är alldeles tyst. Det som inte syns, finns inte. Jag känner mig levande begravd även om jag inte mår lika dåligt som förut.

att trotsa en storm

2017-02-22T17:49:00.002+01:00

D-day. Dagen innan spenderar jag en förmiddag på sjukhuset. Träffar sjuksköterskor, kirurger och narkosläkare. Kommer hem för att äta lunch och sen cykla till shalan för tre och en halv timmes yoga. Först restorative yoga som känns som en själslig smekning, sen ashtanga där jag tar ut mig för att jag inte vet när jag kan bli svettig nästa gång. Kommer hem för att laga favoritmat och prata med människor jag tycker om. Tar klexane i låret och duschar med bakteriedödande tvål i förberedelse för vad som komma skall. Jag bäddar rent, packar väskan och försöker somna.

Jag har avbokat en resa till Berlin, ordnat med kattvakt och folk som kan ta hand om mig, vikarien är instruerad och jag har sagt hejdå till alla barnen. Så ringer de och säger att min operation är struken. De är ledsna och önskar att det fanns oändligt med resurser. Jag med, försöker jag säga, men rösten bär mig inte.

Timmarna går och de små sammanbrotten avlöser varandra. Klumpen i halsen försvinner inte och jag är tacksam för snöfallet som verkar sympatisera med min självömkan. Det är svårt att inte bli frustrerad på ett välfärdssystem som inte fungerar när en som bäst behöver det. Som monterats ned på bekostnad av människor i kris. Jag hoppas att de extra hundralapparna i plånboken är värt det, liksom alla trädäck och nyrenoverade kök, all lyx utöver vad som är värdigt. Ilskan över patriarkala system som värderar traditionellt kvinnodominerande yrken lägre än lågt och fortsätter att göra det trots att de digra konsekvenserna stirrar dem i vitögat.

Så passerar en förmiddag och en eftermiddag genom en dimma av maktlös frustration, oro för hur allt ska bli eller inte bli, uppgivenhet och sorg över sakernas tillstånd. Omtöcknad går jag till affären med långsamma steg. Kommer hem, bakar scones och tittar på makabra operationer via Grey's Anatomy. Känner hur livshoppet återvänder och jag kan kliva upp hur det svarta hålet. Igen.

att blåsa liv i något en trodde var dött

2017-02-16T21:59:00.000+01:00

De senaste månaderna har jag känt behovet av sätta ord på känslor, tankar och upplevelser växa sig starkare. Inte för att jag håller på att explodera, jag har hittat andra kanaler nu. Det är inte misär och för det mesta kämpar jag inte för att hålla mig flytande. Men likväl.

Om fem dagar ligger jag på operationsbordet igen. Operation nummer fem. Jag är mitt i cirkusen igen, den som består av försöka hålla ihop sig medan kroppen utkämpar ett suicidalt krig. Fistlar som växer okontrollerat, en sjukhusapparat som slagit knut på sig själv, en försäkringskassa som kräver en aldrig sinande ström av information och ett röntgensvar som säger det jag redan visste - en komplicerad anatomi.

Jag kämpar fortfarande med skammen. Den som gör att jag aldrig släpper in någon i de mörkaste vrårna, den som gör att jag skämtar för att dölja smärtan och den som fortfarande gör det lättast att välja mitt eget sällskap framför allt annat. Därför överväldigas jag av vetskapen av alla som måste veta för att jag sjukskrivs. Min sjukdom är privat och nu känner jag mig uppspikad på en anslagstavla för alla att bevittna. Jag håller ihop mig, men inom känner jag klumpen växa. Jag kommer hem och kan inte ta mig ur soffan. Går på yoga och kroppen känns stel och ovillig. Cyklar hem och segnar ned i gråt på dörrmattan. Efteråt känner jag mig inte värst lättad, men reaktionen känns sund och det får räcka.

Yogan och livet på mattan har skapat en mening som grundar och får mig att känna mig som en del av något större. Min tacksamhet känner inga gränser och kärleken fortsätter att växa.

en kniv i bröstet.

2014-11-25T22:26:00.001+01:00

Så hittar jag hit igen. För att jag måste. För att det måste ut, annars går jag under. Dessa komplicerade relationer till människor som ska älska en villkorslöst. Där kärleken borde finnas känner jag enbart likgiltighet och nonchalans. Jag känner mig bortvald, oälskad och betydelselös. Psykologen skulle ha sagt att det är fruktansvärda saker att känna och jag skulle inte ha orkat svara. Jag gråter en uppgiven gråt för att jag nog ger upp på det här med att försöka visa att jag duger. Jag lägger ner mina vapen, vänder på klacken och går därifrån fastän klacken är en påslängd telefonlur och istället för att gå därifrån ställer jag in det gemensamma julfirandet.

Jag undrar om jag är en martyr, inte enbart i deras ögon, och vad det i så fall skulle innebära. Jag tänker att jag jagat kärlek och bekräftelse i hela mitt liv för att enbart i kortare stunder känna att jag fått tillräckligt för att kunna sova tryggt om natten. Jag tänker att jag borde ringa en vårdcentral för en akutkontakt för att meningslösheten nu har fått sällskap av en intensiv hopplöshet och jag visualiserar döden som ett bättre alternativ än livet. Inte för att jag skulle agera på det utan istället går jag till jobbet, springor löprundor i mörkret, tittar på serier nätterna igenom och gråter när livet hinner ikapp mig.

En annan konflikt med en vän blossar upp. Fast den har samma resonansbotten. Bristen på förståelse, okänsliga ord och oförmåga att anpassa efter de behov min sjukdom ställer krav på. Är det ens värt att förklara? Det är väl kanske det, men hur många gånger?

Jag känner mig trött och matt. Ge mig sömn och kärlek. Och lite hopp i det jämngrå mörkret.

det finns så många bottnar att köra huvudet i.

2014-09-21T12:06:00.000+02:00

Jag är trött. Slutkörd. Helvetes jävla arbetslinje. Det kan aldrig vara värt att arbeta ihjäl sig.

Förra veckan ville jag mest lägga mig i fosterställning och låta tårarna rinna. Inte för att jag var ledsen eller upprörd, utan av ren utmattning. När det inte finns någon energi kvar att ta av, då kommer alltid tårarna. Varje dag är lite av en kamp nu. För att jag egentligen inte orkar. Ändå lyckas jag ta mig upp ur sängen varje dag och vara på jobbet i tid. Jag tänker att det bästa för mig skulle vara att sjukskriva mig en vecka och låta kroppen återhämta sig. Alla järnvärdena når ännu en botten, liksom jag. Jag blir upptankad på nytt järn som jag hoppas ska ge ny livskraft. För som det känns nu kommer jag på mig själv med att längta efter sjukhuset, efter att bli inlagd. Det låter helt galet, och det är det väl också. Jag analyserar och kommer fram till att just sjukhuset är den enda plats då ingenting krävs av mig. Jag får vara sjuk. Punkt. Ingen prestation, inget glatt humör avkrävs mig. Jag får ligga i en säng med stängda ögon en hel dag ifall jag så önskar.

I helgen stänger jag in mig, stänger av. För att just nu är sjukdomens spår för djupa för att jag ska kunna följa vägen.

livet alltså.

2014-09-17T20:17:00.000+02:00

Så passerar sex månader. Ett halvt år av liv. Jag blickar i backspegeln och försöker minnas. Dessa barn, mina elever, finns i centrum. De som är min vardag tillsammans med de finaste kollegorna och det pedagogiska sökandet. Vi bygger relationer, hämtar ny kunskap och försöker bli bättre människor tillsammans. Ibland går det himla bra, ibland sliter vi vårt hår för att det är så jävla svårt och slitsamt. Såsom livet självt. Men ja, jag älskar det fortfarande även om tröttheten ofta är så överväldigande att jag undrar om det i slutändan är värt det.

Jag jobbar nästan hela sommaren och maxar två veckors ledighet med en grekisk ö och kristallklart vatten och häng i den skånska myllan. Jag läser böcker, dricker obscena mängder iskaffe och färskpressad apelsinjuice och cyklar ner till stranden för kvällsdopp som fyller hela mig med livslust.

Jag funderar över vänskapen, över vad som känns okej och inte, när en ska förlåta och när en måste sätta ned foten. Jag funderar över relationer i allmänhet, om dess betydelse och hur vi ska agera i dem. Att det kan vara så väldigt svårt att vara en bra person och att tajmingen kan vara helt avgörande för hur allting blir.

Jag flyttar och lämnar det sista fragmentet av studietid bakom mig. Det är en lättnad och jag går utan att se mig om. Jag är mitt i processen av att skapa mig ett nytt hem. Med träden utanför fönstret och morgonljusets solstrålar strilandes genom lövverket kommer jag på mig själv med att le trots att tröttheten och stressen är ett ständigt faktum.

De flesta dagar mår jag bra och känner mig glad. Ibland grabbar melankolin och ensamheten tag i mig, fladdrar till bakom revbenen, men utan att riva och slita. Jag söker fortfarande nya vägar, nya sätt att leva på och jag fortsätter att odla min trädgård. Även om jag känner en viss tveksamhet inför delar av detta liv och funderar över hur hållbart mitt sätt att leva är, tror jag att jag är på rätt väg för mig.

Jag längtar efter dagar då ingenting krävs av mig, efter kärlek och beröring, efter känslan av att känna att jag duger som jag är.

goodish times.

2014-03-17T19:25:00.000+01:00

För att öva på att uppskatta mitt eget sällskap och för att ge själen lite ro tackar jag nej till en inbjudan och gör inga planer med någon annan än mig själv. Jag ser film som minner om livets allmänna sugighet, tvättar, städar, planterar om blommor, springer mig trött på löpbandet och bastar mig svettig, yogar, lagar mat, promenerar med solen i ögonen och Värvet i öronen. Finaste Christian Kjellvander sjunger den vackraste lovsången till mina hemtrakter och jag funderar på vad jag hade känt om jag växt upp någon annanstans. Jag ser GIRLS och jävla Adam får mig att undra om människors allmänna relationsstördhet är mer djupgående än vi tror. Jag skypar med två av de bästa. Hon som fanns där genom dystra tider för att sedan vända mig ryggen och till sist räcka ut en hand. Han som snart kommer hit och jag längtar ihjäl mig. Det finns så mycket kärlek nu. Obesudlad kärlek. Som. Går förbi lotten och känner förnimmelsen av sval jord mot mina händer och värmande eftermiddagssol i ansiktet. Good times.

Och jobbet. Som jag ta mig fan älskar. Jag vill liksom vara där. Varenda (okej, nästan) minut. Livet fortsätter att vara förvirrande. Fullt av fallgropar och återvändsgränder. Ändå är det väl sådär okejbra nu. Glädjen är oftast närvarande och det är lättare att inte trassla in sig i allt det där som leder till ältande.

What if you crossed Leicester Square in 1997 while I was listening to buskers singing and playing the guitar?

2014-03-05T21:34:00.001+01:00

Så går jag på yoga till slut. Allt blir en sammelsurium av nostalgitrippar. Jag minns världen och livet beklädda med stjärnstoft. Yogastudion med öppna glasdörrar som vette ut mot poolen i sommarvärmen. Jag minns Charlotte som fick mig att känna mig uttänjd i kroppen och avslappnad i själen. Jag minns promenaden hem med yogamattan under armen, förbi puben, förbi favoritaffären med druvjuicen och med de honungsindränkta nötterna. Jag minns lyckan som var mer jämn på den tiden. Det måste få vara okej att ändå minnas det så? För det var innan allt blev sjukdom och tragik.

Jag tänker att du är min familj. Fortfarande och för alltid.

'du är värd att dö för.'

2014-02-20T13:47:00.002+01:00

Så jag tar sats för att skriva det här inlägget. För att jag någonstans måste sammanfatta, sammanfoga allt det där som spretar. Det fjäderlätta barnet med det fluffiga, mörka håret, han med min mun, med de av livsvilja fäktande armarna finns inte hos oss längre. Hans kropp orkade till slut inte mer och gav upp trots hans kamp för att bli frisk och för att få leva. Jag går på begravning i ett ljust kapell med världens minsta kista. Jag ser min bror begrava sin son och jag håller hårt i min systers hand. Sorgen är avgrundsdjup, så som den alltid är och orättvisan gör sig ständigt påmind. Orimligheten i att livet ändå fortsätter är absurd, men jag åker tillbaka norrut och går på tre jobbintervjuer på två dagar. Blir erbjuden dem alla och väljer, ironiskt nog, med hjälp av magkänslan. Jag börjar jobba och jag tror, på riktigt, att det blir bra.

Annars påminner jag mig ständigt om det där 'nyårslöftet', att vara så glad som möjligt, och försöker göra val som håller håglösheten på avstånd. Jag omger mig med människor som ger mig skratt och kärlek, väljer bort dem som enbart förvirrar och tar mer än de ger, står upp för mig själv och börjar så smått faktiskt tycka om mig själv igen.

Jag bråkar med sjukvården. Som alltid. Läser journalanteckningar som sätter ord på vårdgivares totala brist på insikt i och förståelse för den mänskliga naturen, vilket gör mig nedslagen och förbannad. Mina järnvärden rasar och jag är blek, trött och frusen. Hur svårt är det att ta regelbundna blodprover? Jag vill skrika åt dem att det är mitt liv det handlar om, men det är lönlöst att höja rösten till människor som ändå inte lyssnar.

Ändå är det ganska bra nu. Jag somnar utan ångest för det mesta och känner tillförsikt inför det som komma skall.

'a body worn from fighting wars'

2013-12-11T20:27:00.000+01:00

It's those words and I. Words that need to come together and make sense. For others than me. And I'm not quite sure, I'm in the right frame of mind to be able to do. Or if I'll ever be. But I'm perservering, not leaving my flat other than going to the library. I drink way too much coffee, eat the wrong things and as always, I sleep too little. I go to a dreaded gynocologist appointment and she turns out to be one of those that care about the whole person. When she asks me how things are, I hesistate too long for her to suggest, 'a bit up and down', to which I can nod without having to use any words. I hold myself together, but another question would've meant me pouring my heart out. Because life's a bit much at times and sometimes a stranger's concern is all it takes for tears to gather.

My body keeps sending me little signals to alert me that all is not well.

Time and ability to rest is the silverlining. I can almost touch it now.

c'mon, take me for a ride.

2013-12-02T14:01:00.000+01:00

Efter mer eller mindre fullspäckade sociala dagar sjunker mitt humör till botten. Huvudet känns som en tung, grå massa och jag kör fast i gamla, upptrampade cirklar. Dricker baljvis med kaffe, äter chokladbollar innan klockan slagit elva, panikletar efter happy-musik utan framgång. Istället lyssnar jag på mina sorgligaste låtar, gråter en skvätt och längtar efter bättre tider, även fast dessa tider är bättre än de sämre.

tunes on a tuesday

2013-11-26T12:52:00.000+01:00

Det är jag i okända landskap. Kanske är jag redo ändå? Redo att frigöra mig från de gamla trassliga stigarna. Redo för nya vyer, nya intryck. Redo för att blir mer lik den jag vill vara. Hon som är hon som är jag.

'but it ain't that truth we chase. no, it's the promise of a better place.'

2013-11-25T15:57:00.000+01:00

Jag sitter vid ett köksbord och prokrastinerar istället för att skriva metoddelen till den där jäklans uppsatsen. Det blir liksom inget gjort och jag undrar om jag borde oroa mig. Kanske har sjukdomen gjort mig till en sådan som faktiskt inte genomför allt med bravur eller kanske inte genomför dem alls. Jag klickar runt på allt möjligt och så dyker uppdateringen upp i nyhetsflödet. Hålet öppnar sig och jag fallerfallerfaller. Allt annat hamnar i periferin för att ge plats åt den välbekanta ångesten som river och sliter i mig. Jag inser att den dagen han träffar någon ny kommer jag att falla igen och för att undvika att det skulle hända krävs att jag inget vet.

Pest eller kolera.

'I still miss you. I still dream of you.'

söndagslunken

2013-11-24T15:13:00.001+01:00

Bortskämd med fina dagar beståendes av soffhäng med bästa, gymmande (eller kanske mest prat) med någon som jag vill lära känna bättre, tapashäng med andra fina och en lugn jobbkväll tar jag söndag. Inleder med att skypa med dig i ett sömndrucket tillstånd. Du låter glad och det gör mig glad även om min längtan efter dig river och sliter i mig för jämnan. Jag äter långfrukost och gråter till Grey's. Lägenheten skriker efter omsorg och efter två timmars städning är ordningen återställd. När jag plockar fram dammsugaren blir jag förvånad över att den inte svart utan turkos. Den som först var hennes och min. Sen din och min. Och som nu är din. Jag har redan tjuvstartat så adventsstjärnan får agera mysbelysning i sovrummet. Nu när julen inte blir som den brukar vara får jag lägga desto mer energi på att göra det halvjuligt hemma.

Efter två nätter med bra sömn känner jag mig inte längre så sliten och tänker att det får nog bli en sväng till gymmet fastän att den där uppsatsen kallar. Jag försöker inleda ett mission där sömnen ska bli bättre. För att den måste. Det går inte att leva ett liv utan sömn i kroppen. Jag juicar igen, varje dag nu för att överrösa kroppen med vitaminer och mineraler. Jag vill ge mig själv de bästa förutsättningarna jag kan för att må så bra som möjligt. Lägger ner kaffedrickandet som så många gånger förr och låter grönt te ta dess plats. Försöker tillsätta så mycket vätska som möjligt då jag är övertygad om att jag ständigt har vätskebrist även om det inte syns på proverna. Jag blir sugen på att fixa nytt i lägenheten, men kassan tryter som alltid och jag antar att den där 4000-kronorslampan inte blir min. Med all rätt såklart, då jag anser det helt oförsvarbart att spendera så mycket på en lampa.

Jag tror att när jag var mitt i krisen och tappade både fotfäste och mig själv, i ett förtvivlat sökande efter hon som var jag försökte vara allt som jag inte hade varit med dig, i stora beslut såväl som små. Jag tänker på relationen till mina föräldrar där jag nu förstår dig för att jag är likadan. Som smakmässigt - efter att ha tagit avstånd från vita lakan, vill jag nu bara inreda mitt sovrum i jordnära färger. Jag tänker att den där sömnen behöver all hjälp den kan få så ge mig grått, vitt, beigt eller helt enkelt ett japanskt sovrum. Helst med den där David Trubridge-lampan...eller nä, hur var det nu med kapitalismen.

'Your life may be bumpy. More so than the landing.'

2013-11-20T13:48:00.000+01:00

Jag skriver för sällan och det gör det svårt att foga samman allt det spretiga som utgör mitt liv. Det som är bra gör att fosterställningen aldrig behövs. Tomheten och ensamheten fladdrar ibland till bakom revbenen och påminner om det som skaver. Som delar av min kärlek till dig, som mitt behov av bekräftelse från dem som inte har förmågan att bekräfta, som den sorg och besvikelse som rör runt i mig utan att hitta ut.

Lyckan finns men är ack så flyktig. Längtar efter något som får mig att sova om nätterna.

'balancing on one wounded wing.'

2013-11-03T12:36:00.002+01:00

Jag tänker att jag tappat mina ord litegrann. Kanske är det så att jag lagt locket på för att det redan är så trångt i det huvud som känns tyngre än tyngst. Jag sover dåligt. Ångesten och den där oron blir så tydliga att de går att ta på när huvudet närmar sig kudden. Ångesten över allt som blivit fel och oron för hur allt ska bli. Hur ska det bli? Ändå flockas lyckorusen och jag vill inte missa en sekund av det där livet som jag väntat på att få leva. Men intrycken gör mig trött och mina konturer känns suddiga. Nya äventyr gör mig matt och nedslagen. Depressionshinnan kommer och går. Tröttheten är konstant och den senaste veckan har ett illamående smugit sig in tillsammas med en diffus magsmärta. Det vettiga hade ju varit att sjukanmäla sig och låta kroppen få all energi till att återhämta sig. Att det ska vara så jävla svårt att göra det som är bäst för mig på lång sikt.

En tung vecka väntar och det gör mig lite ledsen att jag inte ser fram emot den. De här ungarna har inte tagit mig med storm och jag skrattar för sällan. Miljön är kaotisk och jag får inget sammanhang. Jag vill ruska om min handledare och skaka liv i henne. Snälla ge mig mer galenhet i vardagen annars blir den olidlig. Motivationen och ambitionen sjunker i en rasande takt och nu vill jag mest ta mig igenom det för aldrig någonsin blicka bakåt.

Människor jag älskar sårar mig, får mig att gråta och känna mig rätt värdelös. Jag låter andra som älskar trösta medan jag längtar efter en plats där ljuset är gyllene och där du fortfarande skrattar när du drömmer.

'beneath it all, you're golden.'

2013-10-29T12:10:00.001+01:00

Så mår jag bra. Känner mig stark, spritter av äventyrslust och det där skrattet som oftast finns nära till hands. Så viner vinden och med ens blir jag en skör skugga av den jag var sekunden innan. Är det så här det ska vara? Jag lever mitt liv utan filter och låter kärleken hjälpa mig upp när jag fallit. Alla intryck går rakt in och blåmärkena hinner aldrig blekna förrän de ersätts med nya. Ändå minns jag varje morgon hur jag förr vaknade och alltid, alltid mådde dåligt och tänker att det ändå är värt att stiga upp trots att sinnet känns betungande mörkt.

And if you're still breathing, you're the lucky ones.
'Cause most of us are heaving through corrupted lungs.
Setting fire to our insides for fun
Collecting names of the lovers that went wrong
The lovers that went wrong.

'it is banging inside. it is singing aloud. get on with your life.'

2013-09-21T16:04:00.000+02:00

Jag sitter otaliga timmar vid ett köksbord. Dricker te, äter avokado, sätter ihop spellistor på Spotify, lyssnar på musik som framkallar allt det där som livet innebär, stirrar rakt fram eller ut genom fönstret, jag tänker högt och lågt, känner sorgen och ensamheten riva bakom revbenen, sysselsätter mig med sådant som jag egentligen nog är för tunnhudad för. Jag gör allt utom att göra något vettigt av tiden. Fördriver den som om tiden inte hade något slut. Som om det inte brinner i knutarna. En intensiv längtan efter det där skrattet, den där lättsamheten och de dansanta stegen gör att livet känns ännu tyngre. Jag utmanar trygghetsnarkomanen och de uppfattningar jag har om vad som är okej eller inte. Tillåter mig att bli förvånad och väljer att stanna i något för att jag är nyfiken på det jag ännu inte vet även om jag medveten om att det som väntar kanske slår mig till marken. Kärleken håller mig vid liv och kärleken håller mig fastkedjad. Förtvivlad över att det fortfarande är så lite som krävs för att få mig ur balans. Tacksam för att det inte finns något behov av fosterställning.

'It may be silent. But I hear bombs fall.'

'what comes is better than what came before'. it better be.

2013-09-15T15:04:00.001+02:00

Utanför fönstret blir gröna blad gulröda och löven prasslar som om det blåser upp till storm. Antiklimax. Förväntningar som inte förverkligas, bristen på lättsamhet, längtan till rödvinsrus och danssteg för att inte tyngas ner av det som är nattsvart blir till konversationer som gör mig trött och utmattad. Längtar efter glädje, spontanitet och knäppa moves.

Och så saknaden. Alltid denna jävla saknad.

14th of august - imprinted in me. forever.

2013-09-06T18:21:00.000+02:00

The 14th of August. I did think of it at the time. Maybe it's nothing but a happy coincidence, but I think not. Something helped changed that date to also mean something good, something else but heartbreak, immense sadness and misery of the darkest kind. Obviously, I hope he didn't spring into life because of me. Obviously, I wish that he would've been able to stay in his safe place, rather than coming into the world way too early. The kid has opted for life and living even though it may prove to be a challenge way beyond anything reasonable. He'll live his life with a little bag on his back providing him with enough nutrition to stay alive. At some point, his liver will give up. But a life is still a life how matter short it is. And it's his life. And he'll be given enough love for a lifetime.

'who will be the light when daylight doesn't come?'

2013-09-04T14:12:00.000+02:00

Outside people are wearing shorts and sunglasses. Inside I'm drinking tea and wearing woolly socks. I've entered autumn mood and there's no going back. The balcony door remains closed while I dream of crisp air and the sound of dying leaves in the wind. I should be producing words of wisdom, but I can't seem to win over this restlessness. I put my headphones on, as you suggested, and let the music absorb me.

'Hold your gun.

You've made it out.

You're safe from all the low.

And over trust he needs it back.

I'm far alone and done.

You've waited all of your life.

To leave it all behind.'

det finns så många sätt att falla på

2013-09-02T23:29:00.000+02:00

Idag finns han på min näthinna konstant. Varje minut. Varje hjärtslag. Jag trampar hårthårt på spinningcykeln som om varje varv gav kraft åt honom. Jag vill bara att du ska veta att vi skulle göra vad som helst för dig. Vadsomhelst.

Jag saknar katternas strykande kring benen och jag tycker mig se vit flufflig päls i varje hörn. Jag lyssnar på Sigur Rós på repeat. Inser att jag glömt deras fantastiskhet. Och jag minns hon och jag i London och så börjar hela cirkeln av nostalgi om på nytt. Ska det alltid va såhär?

infinite love

2013-09-01T21:46:00.000+02:00

Tonight I wish I was walking home to what used to be our home. You'd be waiting for me in a lit up and warm flat. I wish I was taking the lift to the twelfth floor, opening the heavy door to your careful smile. I wish I was crawling down into bed, knowing you'd be sleeping next to me. Tonight I wish I was taking the bus from the bridge with the same name as the city. The 21. Straight home to you.

Cos' today I've seen the most beautiful of children, covered in plastic tubes and wires, waving his arms as to prove he's alive. 'I'm alive! Can you see me? I've lived through all those god damn surgeries even though I weigh less than a feather'. A little boy, who's got my mouth and fluffly dark hair. A little boy fighting for a life that has barely begun. I see him and love is rushing through me. This boy, who I've only met for a few minutes and might not ever see again.

In the car she whispers 'will you come down for the funeral?' I say yes, because I've made the wrong decisions too many times. Too many times I wasn't present when I should have been. At least now, I know what is important. And nothing could be more important than that boy.