Först ut att gästblogga är Lucas Kolping som i vanliga fall skriver för Tvspeloteket – trevlig läsning!

Tre tankar kring spelmediets utveckling

Med både Playstation 4 och nästa generations Xbox runt hörnet kan det vara intressant att
spekulera lite kring spelmediets framtid.

Att spelen kommer bli snyggare, mer episka och att vi kommer se nyskapande sätt att styra spelen med är ingen högoddsare. Därför tänkte jag presentera tre andra teser för vilken riktning tv- och dataspelsbranschen kommer utvecklas de kommande tio åren.

1. Spel skapas av människor, människor består av känslor

Länge innebar spel att man jagade poäng, och känslan av stress och strid mot tiden var en stor del av upplevelsen. Men snart kom hemdatorer och konsoler – och med det Mario, Zelda och en uppsjö spel som inte bara bestod av nervkittlande action utan även stimulerade upptäckarlusten. Fler känslor utforskades i takt med att tekniken och spelskaparna utvecklades. Rädsla, humor – till och med känslan av mysigt välbehag.

En av förra årets största spelupplevelser hade jag med Journey – ett spel som varken är särskilt utmanande eller tekniskt avancerat. Däremot erbjöd det en djupdykning i mitt inre, på ett vis som inget spel tidigare gjort.

Jag är övertygad om att vi om tio år kommer se fler spelskapare som utforskar ett större spektra av våra känslor, på samma vis som författare och konstnärer har gjort i hundratals år.

2. Den sociala aspekten fördjupas

Är det något sociala medier har visat med all önskvärd tydlighet, så är det att vi människor är torsk på uppmärksamhet. Vi är på ständig jakt efter likes, retweets och virtuella ryggdunkar.

När Xbox 360:s achievement-system dök upp för snart åtta år sedan hade jag svårt att förstå hur det skulle bidra till spelupplevelsen. Snart insåg jag dock att utöver att förlänga spellängden bidrog det även till ett social lager i spelandet – jag ville visa upp vad jag åstadkommit och skryta för min vänskapskrets. Under en period såg jag inte ens charmen i att spela spel där det inte plingade uppmuntrande om en nyintjänad achievement varje gång jag lyckades med en i mina ögon spektakulär bedrift.

Jag tror att den här sociala aspekten av spelandet kommer utvecklas ytterligare. Då menar jag inte den till synes ofrånkomliga kopplingen mot Facebook och YouTube, utan en utökad möjlighet att knyta kontakter med andra människor genom spelandet.

I MMO-spelen, med framförallt World of Warcraft och Second Life i spetsen, florerar både vänskap och kärlek (något jag för övrigt skrev en ganska dålig B-uppsats om för ett antal år sedan). Detta - känslan av att bygga djupa relationer med andra människor – är något jag tror spel under kommande generation kommer underlätta.

3. Pengar pengar pengar

De två teser jag presenterat ovan är mjuka och fluffiga, och visst längtar man lite efter att de ska realiseras? Men spelindustrin består inte enbart av mjuka värden.

För att spelutvecklare överhuvudtaget ska ha råd att skapa spel krävs att vi konsumenter är villiga att betala för deras arbete. Men att släppa halvfärdiga spel och sälja dem i butik för 600 kronor känns allt mer som en förlegad affärsmodell. För sju kronor kan du idag köpa ett spel via iTunes, som erbjuder både mer spelglädje och speltimmar än vad många av de fullprisspel du köper i butik kan ger dig. Det finns till och med spel som är helt gratis att spela – där skaparna istället tjänar pengar på reklamintäkter eller mikrotransaktioner när användare väljer att köpa prylar eller fördelar inuti spelen.

Jag tror att industrin kommer kommersialiseras ytterligare, och att spelskaparna kommer hitta på allt fler innovativa sätt att få oss konsumenter att lätta på plånboken under tiden vi spelar. Vi kommer se mer reklam och sponsrade budskap i spelen, och abonnemangsavgifter och mikrotransaktioner kommer bli vardag för spelentusiasten. Både på gott och ont.

Av: Lucas Kolping på Tvspeloteket

Är du intresserad av att gästblogga här på Speltokig.eu? Skriv ett mejl till speltokig@gmail.com och berätta vad du tänkt skriva om, så ska vi nog kunna komma överens!

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen nu (igen), vilket mest beror på att jag gått och blivit redaktör på Eurogamer Sverige och därmed ägnat allt skrivande åt den sidan det sista. Efter att ha stiftat bekantskap och umgåtts med nya Lara Croft i snart tjugo timmar känner jag dock att det har blivit dags att skriva av mig lite om hennes senaste spel, vilket bloggen är ett utmärkt forum för.

Om du mot förmodan skulle ha missat det så dök alltså en reboot på Tomb Raider-serien upp i butik vid början av månaden. Denna har varit väldigt omtalad och efterlängtad sedan en tid tillbaka, men då jag helt hade tappat intresset för både den timglasformade hjältinnan med större bröst än personlighet och den snarlika Uncharted-serien var mina personliga förväntningar väldigt låga på nya Tomb Raider.

Ändå var det något som fick mig att köpa det nya spelet på releasedagen. Jag har ju trots allt följt Laras äventyr sedan start, hur smärtsamt det bitvis än må ha varit. Kanske var det alla fina betyg spelet fick på nätet, eller så var det för att jag bara var nyfiken på vad som hänt med Lara sedan sist.

Hursomhelst blev jag väldigt positivt överraskad i samma stund som jag fick kontrollera nya Lara. Jag var inte särskilt imponerad av de trailers jag sett innan från samma sekvenser, men med handkontrollen i mina händer blev det en helt annan känsla och jag är riktigt imponerad. Frågan är om jag känt mig så här överraskad av ett spel sedan Batman: Arkham Asylum gjorde mig sinnessjukt förtjust i läderlappsimulatorer för några år sedan.

I grund och botten påminner nya Tomb Raider väldigt mycket om tidigare nämnda Uncharted-serien, men har en mycket mörkare stämning med fokus på överlevnad och känns fräscht på ett helt annat sätt än Nathan Drakes senaste eskapader. Även om vissa spelmoment som samlandet av gamla reliker och klättrande uppför kraschlandade flygplan känns väldigt bekant är resten av upplevelsen ändå tillräckligt annorlunda för att titeln ska få en helt egen, unik identitet.

Även om jag är stormförtjust i att utforska ön som det lilla utforskningslaget blivit skeppsbrutna på är det jag gillar bäst i spelet ändå Lara Croft och hennes utveckling. Hade jag sagt så i något av de tidigare Tomb Raider-spelen hade jag direkt blivit avfärdad som något gubbsjukt pervo, men i nya Tomb Raider har Lara Croft gått och blivit människa.

Även om Lara fortfarande har sexiga former, onödigt lite kläder på sig och stönar minst lika mycket som tidigare tror jag för första gången att en tjej skulle kunna identifiera sig med Lara Croft i det här äventyret. Lara börjar spelet som en livrädd och ganska oduglig flicka som bara vill komma bort från den hemska ö hon är fast på, och helst vill hon bli räddad av någon annan.

Världen är dock inte så snäll mot Lara, och för att överleva måste hon snart ta en annan varelses liv. Ett rådjur får stryka med för att förhindra vår brittiska arkitekt från att svälta ihjäl. Då Lara hela tiden pratar med sig själv märks det tydligt att hon inte gillar läget, och hon ber till och med om ursäkt till rådjuret efter att ha spetsat det med en sylvass pil med hennes pilbåge.

Men ju längre in i spelet vi kommer desto modigare och duktigare blir fröken Croft. I en scen som väldigt missvisande blivit kallad för ”våldtäktsscenen” kämpar Lara för sitt liv för att komma undan en skurk som försöker strypa henne till döds, men lyckas i sista stund greppa tag i en pistol och blåsa skallen av förövaren. Dock är detta inte något Lara gör lättvändigt, och man kan verkligen se i hennes ögon att det tar emot för henne att beröva livet på en annan människa, trots att det är hennes enda chans att överleva.

Därefter sker en ordentlig förvandling av vår protagonist. Från att vara ganska fumlig och ständigt trilla i början av äventyret blir Lara snart en mästerskytt och akrobat av rang. I början av vistelsen på ön försöker hon prata förnuft med sina fiender och be dem att inte skjuta då hon inte vill dem något illa, men förvandlas med tiden mer och mer till en hänsynslös mördarmaskin då ingen lyssnar på henne. Saker både Lara och jag tycker är riktigt läskiga i början av spelet blir dessutom rena vardagen efter att vi vant oss vid ön och allt dödande, och mot slutet av äventyret är varken Croft eller jag det minsta rädda för saker som förmodligen skulle fått oss att kissa i byxan om de inträffat i början av vår resa.

Den här sortens karaktärsutveckling, som återigen beror väldigt mycket på att Lara ständigt pratar för sig själv, är väldigt sällsynt i spel. Jag gillar verkligen förändringen även om det nästan är skrämmande hur annorlunda Lara blir mot slutet, och det är ett berättarknep som verkligen berör – inte minst då jag själv blir en del av förändringen eftersom jag kontrollerar vår arkitekt.

Som om jag inte redan öst tillräckligt med beröm på Crystal Dynamics senast verk vill jag även uppmärksamma den utomordentliga balansen mellan de välgjorda actionsekvenserna, pusselmomenten och samlandet av historiska föremål och skrifter. Visst kan det bli en och annan skurk för mycket någon enstaka gång, men i övrigt är balansen nästintill perfekt på ett sätt som återigen för tankarna till Batman: Arkham Asylum, vilket verkligen är det finaste betyg jag kan ge. Jag är även imponerad av hur mycket titeln skiljer sig från originalserien men samtidigt är väldigt trogen densamma.

Men nu ska jag sluta snacka innan den här texten förvandlas till en recension. Har du inte provat årets Tomb Raider tycker jag absolut att du ska göra det, oavsett vad du har för spelsmak. För detta är utan tvekan en stark kandidat till årets bästa spel på min lista.

Så vi börjar med förrförra veckan, som mestadels bestod av dansande till nya Dance Central 3. Jag har dock skrivit så mycket om dansspel på sista tiden, plus att min recension av det spelet inte är publicerad än, så jag tänker helt enkelt prata om något annat som jag spelade en del samma vecka istället, nämligen Zombies, Run!

Detta iPhone-spel är det säkert flera av er som redan hört talats om eller provat på själva, men för säkerhets skull kan jag berätta att det är en applikation som går ut på att springa (ja, i verkligheten) ifrån zombier när du är ute och motionerar.

Mer detaljerat fungerar spelet lite som en ljudbok där en radiopratare berättar för dig hur du ska springa, vad som händer och var du befinner dig. Mellan de korta pratstunderna som för handlingen vidare spelas musik från din telefon upp, vilket passar bra när du är ute och springer. Dock kastar spelet titt som tätt zombier efter dig som tvingar dig att öka tempot under en begränsad tid tills du skakat av dig dem, vilket kan bli minst sagt jobbigt.

Själv är jag oerhört dålig på att springa då jag oftast brukar promenera eller cykla när jag motionerar utomhus, men när jag återigen drog igång Zombies, Run! var det självklart att jag skulle springa igenom så stora delar som möjligt av uppdragen, vilket gick hyfsat bra. Problemet var bara att det var först när jag var som tröttast och oftast i uppförsbackar som det dök upp zombier som flåsade mig i örat, vilket ledde till att jag fick springa som en dåre i ren panik och blev så trött att jag knappt orkade stå på benen efteråt. Riktigt bra träning med andra ord, och bättre motivation att springa än att ha en bunt odöda bakom sig får man leta efter.

Spelet har uppdaterats en del sedan sist och det går nu att se hur långt och var man har sprungit efter varje session om man loggar in på spelets hemsida. Detta var en av funktionerna jag saknade när jag provade titeln i början, så det är kul att utvecklarna lyssnat på oss spelare och lagt till funktioner vi efterfrågat. Jag uppskattar även att jag numera kan granska hur snabbt jag sprungit till varje enskild låt samt hur mycket snabbare jag kutade varje gång zombier dök upp i närheten.

Överlag har jag haft mycket roligare med Zombies, Run! denna gång än sist, vilket troligen beror mycket på spelets uppdateringar, men även att jag tycker det är lättare att springa nu när jag tränat såpass mycket med tevespel och tappat lite vikt. Jag blir även jagad av betydligt fler zombier nu för tiden jämfört med tidigare – nu dyker det upp runt tre grupper med odöda varje löprunda, tidigare råkade jag bara ut för en zombie var tredje uppdrag.

Hur har det gått med vikten då? Tja, förrförra veckan gick rätt bra, då jag lyckades gå ner till 87 kg. Dock åkte jag till Stockholm förra veckan för att gå på Gamex, vilket i och för sig innebar en hel del promenerande, men även mycket skräpmat, en och annan öl samt en hel del godis. Detta ledde till att jag var tillbaka på 88 kg i måndags när jag vägde mig, en siffra som känns helt okej med tanke på hur kul jag hade under veckan på Gamex.

Tack alla som var så trevliga mot mig under Gamex-veckan förresten, det var riktigt kul att träffa er! Ni som jag inte fick nöjet att umgås med får jag försöka göra ett nytt försök att se nästa år, om inte förr.

Hädanefter kommer förresten Tungt spel bara att uppdateras en gång i månaden.

Jag orkar med andra ord inte skriva särskilt mycket mer för tillfället, men jag klarade åtminstone släpa mig till vågen för att kolla vad jag vägde i morse. Trevligt nog var jag tillbaka nere på 88 kg.

Denna lek kanske inte kan klassas som ett tevespel, men då det är nära besläktat med mediet tycker jag gott att jag kan tipsa om det här på bloggen ändå. Laserdome (och dess motsvarigheter med andra namn runt om i världen) går ju trots allt ut på att leka krig med hjälp av ”laserpistoler” med väldigt liknande regler som vi är vana vid i digitala spel.

Varianten som vi provade på var inne i Göteborg, och började med att alla deltagare fick dela upp sig i två lag, där hälften fick ha blåa västar på sig och vi andra ha röda.  Efter det var reglerna väldigt simpla – skjut så många motståndare du kan hitta och undvik att själv bli träffad. Den som blir skjuten ”dör” en stund vilket innebär att ens väst slocknar en stund och ens vapen blir obrukbart i några sekunder, tills man ”spawnar” tillbaka in på plan och kan börja skjuta eller bli skjuten på igen.

Beroende på var på kroppen man träffar motståndaren får man olika mycket poäng. Vad många verkar glömma är dock att det räcker med att träffa motspelarens vapen för att ”döda” denne, så att gömma sig bakom en vägg och skjuta blint runt hörnet genom att bara sticka fram vapnet som i många actionfilmer är en väldigt dålig idé. Då är det smartare att bara sticka fram huvudet för att kolla läget, som förhoppningsvis inte är självlysande och därmed inte går att få poäng för om någon skulle träffa.

Det går även att få specialförmågor titt som tätt i stil med ”rapid fire” som förvandlar din långsamma bössa till ett raketsnabbt automatgevär, ”stealth” som gör att din väst slocknar samtidigt som ditt vapen fortsätter att fungera, eller ”shield” som gör att du tål mer än en träff när du bestämmer dig för att gå all-in i sann Rambo-anda. Det verkar även som att ens väst kan byta färg så att du får chansen att infiltrera motståndarlaget, även om jag själv aldrig råkade ut för detta.

Hur som helst tycker jag att det var hur kul som helst att springa runt hukandes mellan de två olika våningarna och ta skydd bakom väggar och hinder runtom på banan mitt i allt skjutande. Vad jag däremot inte hade en tanke på förrän efter spelet var slut och jag var helt dränkt av svett var att leken även bjöd på en väldigt stor dos motion. Värre blev det dagen efter då jag knappt kunde gå eftersom jag hade sådan träningsverk i benen av allt hukande.

Oavsett om du är ute efter lite rolig motion eller bara vill ha ett annorlunda After Work med jobbarkompisarna kan jag lugnt rekommendera Lasedome. Jag tycker att det var jätteroligt och kommer garanterat att prova på det igen.

Har du provat Laserdome eller något liknande någon gång? Vad tyckte du i så fall om leken?

Invägningen gick för övrigt inte lika bra denna vecka, då jag gått upp ett kilo och är tillbaka på 89 kg. Det beror nog snarare på mycket öl och god mat under helgen än dålig motion med de olika spelen, och då det är helt naturligt med motgångar i kampen om att gå ner i vikt tar jag det inte så hårt. Jag tror nog det kommer att gå bättre näste vecka istället.

De flesta dans- och motionsspel kommer med en inbyggd sådan nu för tiden, men de har en tendens att visa väldigt olika värden i olika spel. Det som till sist fick mig att låna hem en pulsklocka för att mäta energiförbränningen med ett oberoende verktyg var när Dance Dance Revolution (Dancing Stage) påstod att jag hade förbränt mer än tre gånger så mycket energi i det spelet än efter ett lika långt pass i Dance Central 2. Nu får förvisso dansmattorna mig att svettas betydligt mer än Kinectspelet, men jag tycker att skillnaden låter lite väl hög.

Efter att ha fått hem pulsklockan och ställt in alla personliga inställningar spelade jag bägge spelen i ungefär lika långa perioder för att se hur stor skillnad klockan skulle visa i energiförbränning mellan spelen. Innan jag presenterar några siffror vill jag dock påpeka att jag är långt ifrån kunnig på ämnet och har ingen aning om hur pålitliga avancerade pulsklockor är, men då de trots allt mäter ens puls under spelandets gång borde de vara trovärdigare än de inbyggda räknarna i spelen.

I Dance Dance Revolution Max (japanska utgåvan) spelade jag igenom samtliga låtar från topp till botten med så korta pauser som möjligt, samtliga på svårighetsgraden Heavy (Expert). När jag var klar med detta valde jag några låtar slumpvist tills jag hade spelat i 90 minuter, vilket motsvarade ungefär 70 minuters effektiv speltid. I Dance Central 2 skapade jag två spellistor – en på 60 minuter och en på 20 – när jag sedan spelade igenom dessa på högsta svårighetsgraden tog det 90 minuter, varav ungefär 80 minuter alltså var effektiv danstid.

Jag spelade även två sessioner av svettläget i Just Dance 4, men de varade inte lika länge, och jag har heller inte koll på hur stor del av speltiden som var effektiv.

Vad blev resultatet då? Efter en och en halv timmes stapplande i DDR Max visade spelet att jag hade förbrukat 1 458 kcal, medan klockan visade 1 276 kcal – en skillnad på 182 kcal med andra ord. Att spelets generösa siffror skulle vara så nära pulsklockans hade jag aldrig trott, så det blev en trevlig överraskning.

Efter samma tids viftande framför Dance Central 2 visade det spelet 466 kcal, medan klockan var uppe i mer än det dubbla, nämligen 1 157 kcal. Jag blev minst sagt positivt överraskad även här, men å andra sidan kanske det inte är så konstigt om spelets kaloriräknare är väldigt opålitlig då man varken ställer in vikt, längd, ålder eller kön någonstans i spelet för att få bättre mätningar.

Just Dance 4 visade bara att jag hade förbränt 174 kcal efter drygt 50 minuters slitande i vardagsrummet – pulsklockan hade däremot bättre koll på mitt hårda arbete och visade en förbränning av 846 kcal, vilket nästan är ett fem gånger högre värde än det som visades på skärmen.

Allt som allt blev jag väldigt förvånad över hur höga siffror jag fick på allting, och misstänker att klockan kanske inte är riktigt rätt kalibrerad. Hur som helst borde den i vilket fall som helst visa lika mycket fel för samtliga spel, vilket gör att jag kan jämföra titlarna med varandra. Efter att ha räknat in några andra sessioner jag spelat i veckan ger de i så fall följande förbränning i timmen:

1. Just Dance 4 – svettläget – 980 kcal/h
2. Dance Dance Revolution Max (Dancing Stage) – på Heavy – 860 kcal/h
3. Dance Central 2 – på Svårt – 750 kcal/h

Det splirrans nya spelet Just Dance 4 sopade med andra ord mattan av både DDR och Dance Central i energiförbränningsaspekten, vilket jag antar beror på att man använder hela kroppen i spelet. Jag trodde nog ändå att DDR skulle gå segrande ur den här striden, men å andra sidan är DDR Max en av de minst ansträngande delarna i serien.

Jag återkommer med fler mätningar när jag spelat betydligt mer av spelen med klockan på, och därmed kan ge lite pålitligare siffror.

Allt detta testande har i vilket fall som helst haft väldigt god effekt på min viktminskning, och denna vecka lyckades jag gå ner till 88 kg när jag vägde mig i måndags, vilket är 1,5 kg lättare än sist. Det känns riktigt bra!

Precis som förra veckan har det mest blivit ”dansande” framför teven, och Dance Central 2 har varit ett givet motionsverktyg som vanligt. Det är helt enkelt för kul för att lägga ifrån sig, särskilt med lite nedladdat extramaterial i form av låtar som jag gillar på ett eller annat sätt.

Mest plats i mitt vardagsrum har dock DDR tagit upp. Nej, jag pratar inte om tyska demokratiska republiken, utan om Dance Dance Revolution, mer känt som Dancing Stage här i Europa. Jag dammade nämligen av min gamla dansmatta/platta och har stampat tills hela vardagsrummet blev dränkt av svett.

För trots att dansspel till Kinect aktiverar hela kroppen har jag aldrig spelat något spel som fått mig att svettas så mycket som DDR, trots att det bara går ut på att följa fyra olika sorters pilar och stampa på motsvarande sådan på sin dansmatta i takt till musiken. Men på de högre svårighetsgraderna blir det sjukt intensivt och min puls slår nästan i taket, och trots att jag har urusel motion har jag så roligt till musiken att jag kan fortsätta i samma tempo nästan hur länge som helst.

Jag har dock svårt att lita på spelets kaloriräknare. Efter en knapp timmes spelande visar den att jag har förbränt runt 1 000 kalorier, vilket låter väldigt mycket i mina öron. Detta kan jämföras med Dance Central som förvisso inte är riktigt lika ansträngande, men vars kaloriräknare brukar visa mellan 300-400 efter samma speltid. Vilken som ligger närmast verkligheten kan jag bara spekulera i, därför tänkte jag försöka låna en pulsklocka till nästa vecka för att testa lite hur mycket det egentligen skiljer mellan spelen, med objektiva ögon (klockans).

Viktmässigt har det gått helt okej även denna vecka. Trots att jag har ätit som en häst (eftersom jag motionerat betydligt hårdare) har jag lyckats gå ner ännu ett halvkilo, så vågen visade 89,5 kg i måndags morgon.

Har du provat Dance Dance Revolution/Dancing Stage någon gång? Vad tycker du i så fall om spelet som motionsverktyg?

Även i spel har musik en betydande roll, där den oftast fungerar som syre och låter spelen andas. Men ibland har musiken en mer central roll än så, som när spel går ut på att spela ett visst instrument eller dansa till olika låtar. Då denna form av musikspel råkar vara en av mina absoluta favoritgenrer tänkte jag lista de sex bästa musikspel som någonsin gjorts. (Ingår spelet i en serie listar jag dock hela serien som en enda titel)

6. DJ Hero

Jag har personligen aldrig drömt om att bli DJ, och förstod inte riktigt vad tjusningen med scratchande, crossfadande och allt vad det heter var innan jag fick provat på DJ Hero. Efter lite skrapande, klinkande och vridande på spelets specialkontroll var jag fast, och några låtar in i spelet hade jag hur kul som helst när jag mixade spår med varandra och kände mig lika grym som duon i Daft Punk. Även om spelmekaniken är ganska strikt lyckas DJ Hero ändå övertyga mig om att det är jag som mixar musiken, och ger min en frihetskänsla som helt saknades i den japanska förebilden Beatmania.

5. Elite Beat Agents (Osu! Tatakae! Ouendan)

Det spel som utnyttjat pekskärmen på Nintendo DS absolut bäst i mitt tycke är musikspelet Elite Beat Agents (möjligtvis även Trauma Center). I detta totalvrickade äventyr styr du hur ett gäng kostymklädda specialagenter som räddar världen genom att dansa i mycket humoristisk serietidningsstil, och sättet du gör det på är att träffa cirklar med stylusen på pekskärmen i takt med musiken. Otroligt simpelt designat, men löjligt underhållande i kombination med rätt låtar. Seriens japanska delar är dessutom, om möjligt, ännu mer vrickade.

4. Gitaroo-Man

Detta är på många sätt det spel som fick mig att verkligen börja älska musikspelsgenren, och det gör nästan lite ont att inte fler fått upp ögonen för detta fantastiska musikspel. I rollen som den förbisedda pojken U-1 råkar du tack vare din talande hund Puma förvandlas till den legendariske hjälten Gitaroo-Man, och tvingas rädda världen från en rad märkliga skurkar med hjälp av din magiska gitaroo, men även imponera lite på drömflickan Pico med dina gitarrfärdigheter när du får chansen. Här bjuds på mängder med underbar humor, en härlig blandning av musikgenrer, ett flerspelarläge för fyra personer och mer action än du någonsin kunnat ana i denna bosskavalkad till spel. Kontrollmekaniken är riktigt underhållande trots att du spelar på din gitarr med en vanlig handkontroll, och spelets utmaning är precis lagom hög för att ge en riktigt belönande känsla när du lyckas överleva en hel låt.

3. Rock Band

Du har förmodligen levt under en sten de senaste åren om du inte har hört talas om Guitar Hero – ett spel med störtskön låtlista som ger dig känslan av att vara en riktigt rockstjärna framför teven när du lirar på din plastgitarr. Vad kunde då vara roligare än denna vidareutveckling av luftgitarren? Enkelt – låt dina kompisar vara med och forma ett helt band med basist, sångare och trummis i vardagsrummet. Allt som Guitar Hero gjorde bra gjorde Rock Band ännu bättre, och samhörigheten du får med dina bandmedlemmar på er turné med en låtlista som heter duga är enorm.

2. Dance Central

Flaggskeppet till Kinect är också tidernas näst bästa musikspel. Det här gav dansgenren en modernare och fräckare inriktning med helkroppskoreografier som hämtat mycket inspiration från riktig dans, och såg därmed inte helt befängda ut. Extremt underhållande är det också, med tajt kontroll, fyndiga koreografier och en smarta låtval är den här serien ett måste för varje Kinectägare.

1. Dance Dance Revolution/Dancing Stage

Att kalla Dance Dance Revolution/Dance Central för dans är väl att ta i, jag skulle snarare likna det med vattenpölshoppande med viss tendens till epilepsianfall. Oavsett hur sinnesförvirrad man än må se ut när man hoppar på dansplattorna för att följa pilar på skärmen till galen japansk techno är DDR i vilket fall som helst den bästa musikspelsserien någonsin, och under spelets storhetstid här i väst åkte jag in till Liseberg flera dagar i veckan för att träffa andra likasinnade som la i tia efter tia i den där dansmaskinen. Det här var dessutom spelet som bevisade att tevespelande inte nödvändigtvis behöver förknippas med stillasittande och fetma, det kan alla liter svett som jag blivit av med till det här spelet intyga…

Vilka musikspel gillar du?

Jakten på att tappa mina extrakilon fortsätter, och denna vecka har det uteslutande blivit dansande framför min Kinect. Utöver Dance Central 2 som jag fortsatte med även denna vecka har det blivit lite Just Dance 3 och Dance Evolution.

Det förstnämnda är ett riktigt kul partyspel med galna men simpla koreografier, som lyser som starkast när du spelar det tillsammans med tre vänner och samtliga får individuella rutiner. Jag har tyvärr mest spelat det ensam i veckan, vilket inte är riktigt lika roligt som i Dance Central 2, men med en stark låtlista och ett smart gränssnitt har jag ändå haft väldigt kul.

Dessutom blir jag betydligt svettigare av att spela Just Dance 3 än Harmonix danscentral, då flera låtar blir riktigt intensiva att hoppa runt framför i vardagsrummet och därmed bjuder på högre energiförbränning, plus att varje enskild låt är betydligt längre än i konkurrerande spel (fullängd istället för 1-3 minuter). Som träningsredskap är det alltså ett fullgott alternativ till Dance Central, och gillar du genren bör du absolut kolla in Just Dance-serien. Vill du läsa fler av mina åsikter om spelet tycker jag att du ska läsa min recension av Just Dance 3, som fick nio av tio i betyg.

Dance Evolution är även det ett spel som jag recenserat för Eurogamer, som jag gav sju av tio i betyg. Det här är ett mer hysteriskt och väldigt japansk dansspel som verkligen erbjuder hög kaloriförbränning när du kommer upp till de högre svårighetsgraderna, och som fungerar riktigt bra som motionsverktyg, kanske rentutav bäst på formatet. Även om det här spelet verkligen inte tilltalar alla så är jag personligen väldigt svag för dess charm, och instruktionerna på skärmen för hur man ska dansa känns på många sätt mer logiskt än i Dance Central, åtminstone om man är nybörjare i spelet. Det här kommer jag garanterat att spela fler gånger i kampen att gå ner i vikt.

Så, har något av spelen gett resultat även denna vecka? Jajamen, i samma tempo som tidigare har jag fortsatt att tappa ett kilo i veckan, och vågen visade i morse 90 kg, och jag börjar märka skillnad på att framför allt min mage har krympt en del. Vad som står på schemat inför nästa vecka är oklart, men det finns risk för att jag återupplever mina gymnasieår och plockar fram dansmattorna som ligger och dammar under sängen. Vi får se.

Jag vill även tacka Magnus som påminde mig om gratisappen PlayFit till Kinect, som är till för att motivera dig att träna oftare framför kameratillbehöret. På min vänlista har jag tyvärr inte någon annan som använder verktyget, men är det någon av er som provat PlayFit?

Den här veckan har det inte blivit lika mycket promenerande med min 3DS XL, och trots att jag fortfarande befinner mig på sista bossen i StreetPass Quest har jag inte varit särskilt sugen på att fortsätta med mitt promenerande av två anledningar.

Först och främst tycker jag inte spelet motiverar mig att gå särskilt långt då man enbart kan samla på sig tio stegpoäng om dagen, vilket jag nästan nått upp till innan jag hunnit knyta skorna. Den andra anledningen är att spelet som jag samlar poängen till inte är särskilt underhållande och är extremt enformigt. Jag kanske skulle plocka fram Pokémon SoulSilver igen och använda pedometern som följde med det spelet istället – där blir ju ens fickmonster starkare för varje steg man tar även på långa promenader.

Men nog pratat om promenader – 3DS fungerade bra som mjukstart på mitt motionerande i två veckor, men nu har jag tröttnat. Den här veckan har jag istället ägnat åt dans i Kinect-spelet Dance Central 2. Att jag gav spelet full pott i min recension av det på Eurogamer skvallrar väl en del om att jag är väldigt förtjust i titeln, och i veckan lyckades jag låsa upp spelets näst sista achievement dessutom. Nu är det bara en kvar som tyvärr verkar ha låst sig då jag tror mig ha uppfyllt kriterierna för prestationen flera gånger om, men jag försöker gladeligen flera gånger till då jag tycker att spelet är så roligt.

Hur är Dance Central 2 som motionsverktyg då? Jämfört med 3DS är det givetvis ett stort steg uppåt på skalan, och när jag spelar på den högsta svårighetsgraden börjar svetten pärla sig i pannan ganska snabbt. Det är tyvärr inte lika ansträngande som många fitnesspel som är gjorda enbart för att motionera till, men till skillnad från dem är Dance Central verkligen kul att spela, vilket får mig att spela det i betydligt längre sessioner och oftare.

I slutändan tycker jag att dansspel såsom Dance Central 2 fungerar väldigt bra som träningsverktyg av framför allt en anledning – man har så kul när man dansar att man glömmer bort att man motionerar. Och det fungerade bra – 91 kg visade vågen i morse, alltså ännu ett kilo lättare vilket innebär att jag totalt har gått ner fyra kilon på dessa tre veckor som jag hållt på med tungt spel.

Till nästa vecka tänkte jag spela lite andra dansspel och kanske något i stil med Kinect Sports, vi får se. Har ni något förslag på bra motionsspel skulle det vara jättekul om ni vill dela med er av dem i kommentarerna här nedan!

Då jag äntligen lyckats nå sista rummet i Streetpass Quest har det blivit promenerander med min 3DS XL för hela slanten den här veckan. Dock börjar det kännas väldigt enformigt med denna motionsform, därför kommer nästa vecka att bestå av dansspel för hela slanten.

Mycket mer än så har jag inte att dela med mig av i veckans tungt spel – har man ingenting vettigt att säga kan man ju lika gärna hålla tyst

6. Yuffie (Final Fantasy VII)

Även om jag tycker att Final Fantasy VII inte hade varit komplett utan Yuffie har min relation till henne varit allt annat än smärtfri. Redan från början hade vi svårt att komma överrens då jag träffade henne ute i en skogsdunge där hon försökte stjäla från mig. Hon slog följe med oss mot vår vilja, och som tack för att vi hittade denna dolda karaktär i spelet blev vi av med all vår hårt förvärvade materia lite senare i spelet när vi kom till hennes hemby Wutai. Det som följde – över en timmas letande efter snorungen med materian – hade vi skonats från om vi aldrig letat upp henne från första början.

5. Slippy Toad (Lylat Wars)

Av någon outgrundlig anledning tyckte någon i den galaktiska rymdstyrkan Star Fox att det var en bra idé att ta med sig en näst intill värdelös groda ut på uppdraget att rädda världen, och förse denne med ett eget rymdskepp. Det hinner knappt gå några sekunder i spelets första uppdrag innan Slippy gjort en groda och hamnar i skottlinjen framför en av äventyrets absolut lättaste fiender, och detta är bara början på den serie tillfällen du tvingas hjälpa amfibien med den pipiga rösten. Slippy är förvisso bra på teknik, men då samtliga i Star Fox-styrkan har radikommunikation med basen kunde han väl lika gärna stannat kvar i sin spjälsäng där och hjälpt Fox från säkert avstånd? Fast då kanske hela basen hade exploderat istället…

4. Metapod (Pokémon Red)

Eller vilken annan Pokémon som helst vars enda attack är Harden eller liknande. Dessa tämligen värdelösa fickmonster kan nämligen enbart en enda rörelse, och det är att förstärka deras försvar. Detta leder till att de tar en evighet att besegra trots att de inte bjuder på någon som helst utmaning eftersom de inte har någon attack som de kan skada dina Pokémon med. Ute i det vilda kan man åtminstone fly från dem, men möter du någon tränare som idiotiskt nog har samlat på sig sex likadana Metapod som endast kan rörelsen Harden måste du slåss tills samtliga är besegrade, och det tar tid.

3. Amy Rose (Sonic CD)

Amy var bara början i den rad omotiverade sidokaraktärer i Sonics universum som drog ner vår blå igelkott till den låga status han har haft de senaste åren. Även om hon inte var fullt så irriterande till en början drog hon snart ner tempot i Sonic-spelen, klängde på Sonic som en psykopatisk flickvän och hamnade i trubbel oftare än prinsessan Peach i Mario-spelen. Som om det inte vore nog är rösten hon försätts med den sämst spelade av alla Sonic-karaktärers, och då snackar vi alltså om en spelserie vars bästa röstskådespelare skulle överträffats av ett treårigt dagisbarn som knappt lärt sig prata.

2. Baby Mario (Yoshi’s Island)

Om du frågar slumpvist utvald person på en familjerestaurang, flygplats eller tågstation hur det absolut jobbigaste ljudet de kan komma på låter, så svarar de med stor sannolikhet ”som en skrikande bäbis”. Då ska jag berätta för dig hur soundtracket till Yoshi’s Island låter om du inte är jätteduktig och aldrig tar skada i spelet – som en extremt jobbig och gråtande bäbis!

Hur Nintendo kunde tycka att det lät som en bra idé att låta Mario-bäbisen skrika oavbrutet varenda gång han ramlade av dinoasuriesadeln kan nog ingen svara på, och trots att Baby Mario är gullig och harmlös i övrigt finns det bara en karaktär i hela spelvärlden jag någonsin retat mig mer på…

1. Navi (The Legend of Zelda: Ocarina of Time)

Den lilla fén från Links Nintendo 64-debut har gett mig men för livet. Jag kan än idag, drygt 14 år efter att Ocarina of Time släpptes, vakna upp kallsvettig om nätterna av att någon viskar ”Hey, listen!” i mitt öra gång på gång. Det är värre än tinitus, det är jag nästan helt säker på.

Navi kom till i en tid då spel precis börjat hålla spelarna i handen för att minimera risken att köra fast. Men även om det till en början verkade som en bra idé att ha en liten fé som ropade ”Hey, listen!” till spelaren varenda gång denne kunde tänkas behöva hjälp, likt en levande tutourial, tog Nintendo det hela till överdrift. När det är som värst ropar hon nämligen detta flera gånger i minuten, för att tipsa spelaren om löjligt uppenbara saker som Link gjort ett femtiotal gånger tidigare i spelet. Om du fortfarande tvivlar på om Navi verkligen är så irriterande råder jag dig att lyssna på det här Youtube-klippet i tio minuter, så förstår du nog snart varför jag hatar henne.

Vilka spelkaraktärer irriterar dig mest?

”Njae” blev mitt svar till en början då jag hade dåliga minnen från min skoltid om hur mycket pengar alla la ner på dessa samlarkort, utan att ens ha en aning om hur man spelade med dem. Men med lite övertalning från främlingen och det faktum att Stina faktiskt såg lite intresserad ut av att prova något spel som inte var helt digitalt gick vi till sist med på att testa. Det kunde ju trots allt vara kul att veta hur det där spelet man gjorde av med sin månadspeng på som yngling egentligen var tänkt att spelas.

Vi tilldelades vars en kortlek på 40 kort vardera, och vars en personlig coach som berättade för oss vilka kort vi borde spela ut. Vi fick veta att man som högst fick spela ut ett landkort per omgång, att man inte kunde attackera med sina gubbar samma omgång som man spelade ut dem, och hur man ”tappade” korten man använde. Jag kan säga direkt att de försök jag och mina kompisar gjorde som små när vi skulle spela Magic inte ens var i närheten av vad regelboken säger, och vår tolkning framstod framstod lika avancerad som Svälta räv i jämförelse med den riktiga.

Därav inte sagt att det var svårt att förstå sig på. Eller jo, för en liten parvel utan några direkta färdigheter i språket engelska blir kortspelet fullständigt obegripligt – det blir som att försöka styra flygplanen i en sådan där jätteavancerad flygsimulator som om det vore Mario Kart – men med hjälp av ett litet regelhäfte och hyfsad koll på det engelska språket kan vilka som helst ta sig igenom en omgång Magic. Om de har vars en kortlek vill säga. Och armar. Armar är bra att ha om man vill spela kort…

Som tack för att vi deltog fick vi med oss vars en nybörjarlek hem, som tyvärr blev liggandes i ett skåp ganska länge. Men så en dag fick vi och en kompis för oss att vi skulle prova spelet igen, fast utan våra personliga coacher. Det gick lite knaggligt i början och det blev en hel del googlande på vad som egentligen menades med vissa regler, men själva grundupplägget var busenkelt och spelet blev roligare och roligare för varje omgång.

Mest på skoj införskaffade jag mig snart spelet Magic 2012: Duels of the Planeswalkers på Xbox Live Arcade, vilket visade sig vara ett bra mycket bättre köp än jag någonsin kunnat föreställa mig. Då det var en exakt återgivning av kortspelet i digital form fick vi lära oss en massa nya regeldetaljer och knep för varje omgång vi spelade framför teven, och i matcher mot andra online fick vi provat våra färdigheter utan att förnedra oss bland en massa finniga tonåringar i någon dunkel butikskällare (så trodde vi att målgruppen såg ut då).

Vi var fast. Oavsett vad vi gjorde hamnade alltid Magic i fokus – träffades vi så spelade vi Magic, pratade vi i telefon så pratade vi om Magic, köpte vi något nytt spel så blev vi efter några minuters speltid sittandes framför Magic istället, blundade vi så såg vi Magic-kort framför ögonen, andades vi så… Jag tror ni fattar poängen, vi tyckte att Magic var väldigt kul helt enkelt.

Idag har vi dragit ner Magic-spelandet till en mer lagom nivå, och det har blivit en riktigt kul del av vardagen. Vi har nyligen börjat bygga helt egna lekar, och i somras provade Stina, jag och vår kompis på att delta i en riktig Magic-turnering inne i en butik i Uddevalla (Extremspel), vilket var minst tusen gånger roligare än vad vi hade kunnat föreställa oss. Men det är en annan historia.

Hur som helst skulle jag i detta blogginlägg vilja tipsa dig som läser om att Magic: The Gathering faktiskt är ett ganska kul spel som du borde prova. Lättast gör du det genom att ladda ner något av alla Duels of the Planeswalkers till PC, Xbox 360, PS3, iPad eller liknande så får du snabbt och lätt lära dig grunderna. Ännu roligare blir det när du spelar med riktiga kort mot andra människor i samma rum.

För tredje året i rad har det blivit dags för Sveriges stora spelmässa – Gamex. Jag var själv inte med på första årets mässa, men i fjol var jag på plats och det var en riktigt trevlig sådan.

Nog för att det var kul att prova en massa nya spel, lyssna på poddradio live och klämma på PS Vita för första gången – men det absolut roligaste på hela mässan var att så många andra gamers samlades under ett och samma tak. Ytterst sällan får man chansen att träffa så många andra spelnördar med samma brinnande intressen som än själv, och alla var riktigt trevliga. Jag hade riktigt kul och det är därför ingen överraskning att jag kommer att ta en tur till Stockholm även i år i samband med Gamex.

Och det tycker jag att du också ska ta chansen att göra. Det är just därför Sofie som är projektkoordinator på Gamex gett mig tio stycken endagarsbiljetter till årets upplaga av Gamex som hålls på Kistamässan i Stockholm den 1-4 november, så att jag kan lotta ut dem till er.

För att ha chansen att ta del av dessa gratisbiljetter är allt ni behöver göra att skriva en kort liten rolig historia eller eller skämt bland kommentarerna här nedan, så är ni automatiskt med och tävlar om biljetterna. Ni får pluspoäng om historien är spelrelaterad, och ha även i åtanke att jag som västkustbo är väldigt svag för ordvitsar.

Så vad väntar ni på? Skriv! Tänk på att uppge en giltig e-postadress (den ni måste fylla i för att kunna posta kommentarer) så att jag kan ta kontakt med er om ni skulle vinna. Vill du inte använda dig av kommentarfunktionen går det givetvis även bra att skicka en liten vits till speltokig@gmail.com också.

Lycka till!

För lite mer än en månad sedan dök en uppdaterad variant av konsolen upp under namnet 3DS XL. Denna skulle likt sin motsvarighet till DSi erbjuda större skärmar för en lite äldre publik som inte bara hade problem med att se på den lilla skärmen till originalkonsolen, utan även fick kramp i händerna av att hålla i maskinens väldigt små knappar.

Till en början var jag inte särskilt intresserad av den här uppdateringen av maskinen efter besvikelsen som Nintendos förra hårdvara innebar, men allteftersom jag fick mer information om konsolen insåg jag att 3DS XL inte bara var ett alternativ för alla med dålig syn och stora händer – det var ett förlåt från Nintendo som för en gångs skull lyssnat på konsumenterna och åtgärdat majoriteten av missarna på den äldre varianten av 3DS.

I samband med releasen av New Super Mario Bros. 2 gick jag därför och bytte in min gamla 3DS mot en 3DS XL, och jag måste erkänna att detta förmodligen är det bästa byte jag någonsin gjort, åtminstone i en spelbutik.

Till att börja med känns den nya hårdvaran mycket lyxigare och inte alls lika plastig som innan. Den matta men ändå skimrande färgen på konsolen är riktigt snygg, de rundade hörnen ger enheten en betydligt snyggare form än innan och kanterna runt den nedre skärmen sticker inte ut lika mycket, vilket innebär att jag inte längre behöver torka av märken på den övre skärmen från dessa varje gång jag fällt ihop konsolen. Dessutom förvaras stylusen nu på högersidan av konsolen så att den snabbt går att dra ut när du behöver använda den till pekskärmen, till skillnad från tidigare då du var tvungen att vända på hela konsolen för att hitta pennan och dessutom veckla ut den teleskoperande stylusen, vilket ledde till onaturliga avbrott i spelupplevelsen.

Maskinens strömknapp har fått en plattare profil, så jag råkar inte längre trycka på den av misstag i tron att det är Start- eller Select-knappen som sitter där. Dessutom har de nyss nämnda knapparna tillsammans med Home äntligen förvandlats till tydliga knappar som går att trycka på till skillnad från på 3DS. Samtliga knappar känns dessutom bättre ergonomiskt utformade och det gör inte längre ont att exempelvis styra med styrkorset i spel som Super Mario Bros, även om L- och R-knapparna fortfarande sitter lite obekvämt i mitt tycke.

Den kanske viktigaste förändringen är dock batteritiden som äntligen har förlängts. Jag vet inte exakt med hur länge, men den är betydligt bättre än innan, och i ihopfällt läge som funktionen StreetPass används i håller batteriet oändligt många gånger längre än tidigare.

Nintendo har med andra ord åtgärdat det mesta jag hade att klaga på med 3DS och dessutom slängt in större och mycket trevligare skärmar som kompensation. Den 90 procent större 3D-skärmen bjuder på en mycket mer övertygande 3D-effekt än tidigare även om betraktningsvinkeln fortfarande är väldigt snäv, och även om det känns ytligt att säga så har storleken faktiskt betydelse, nästan alla 3DS-spel jag spelat om på min nya hårdvara har varit mycket roligare att spela med större skärm. Dessutom blir NES-spelen på Virtual Console spelbara nu när det går att se vad som händer på skärmen i dessa spel som inte utnyttjar bredbildsformatet, vilket lett till att jag i bärbart format fått återuppleva spel som Zelda II: The Adventures of Link - ett av mina absoluta favoritspel till NES som liten.

Tro för den delen inte att 3DS XL är helt utan brister. Maskinen är fortfarande väldigt klumpig att ha med sig, den har fortfarande inte utrustats med en andra analog spak (den är för tillfället inte heller kompatibel med en sådan) och konsolens inbyggda kameror är av samma usla kvalité som tidigare. Dessutom har ingenting förändrats mjukvarumässigt, så funktioner som den inbyggda webläsaren och Nintendo e-Shop är precis lika sega som tidigare. Jag har även upplevt en del problem med att jag ständigt råkar höja volymen när jag spelar då ljudreglaget sitter lite dumt placerat i förhållade till hur jag håller i konsolen.

Men 3DS XL känns ändå för en gångs skull som en färdig och riktigt bra konsol, till skillnad från det usla halvfabrikatet vi fick köpa i fjol för en högre summa pengar.

Åtminstone tills det ögonblick batteriet tar slut för första gången och du upptäcker att giriga Nintendo inte skickat med någon laddare till maskinen, utan den måste köpas separat för 100-200 kr. Snåljåpar.