Men givetvis har jag hittat något att ersätta inslaget med under tiden – låt mig presentera veckans prestation!

I veckans prestation presenterar jag achievements, trophies och liknande som fått mig att le, skratta eller som gjort mig extremt nöjd när jag lyckats med utmaningen. Det behöver alltså inte vara något speciellt avancerat, det räcker att det är en prestation som jag tycker är värd att lyfta fram lite extra.

Denna veckas prestation går under namnet The Daltons och kommer från något så udda som ett danspel jag nyligen recenserade åt Eurogamer.se, nämligen Just Dance 3 till Xbox 360.

Prestationen går ut på att fyra spelare ställer sig i rad framför Kinectkameran, med den kortaste personen längst ut i kanten följt av en längre och ännu längre spelare tills deras huvuden bildat en diagonal linje. I samma sekund som detta utförs ploppar achievementtexten The Daltons upp på skärmen som alltså är belöningen för att ni radade upp er på ett liknande sätt som Bröderna Dalton i Lucky Luke.

Knappast en särskilt svår prestation att fullfölja, men oj som vi skrattade när vi insåg vad vi hade lyckats med. Genialt är bara förnamnet, och jag älskar helt meningslösa prestationer av det här slaget som får än att småfnissa eller brista ut i skratt.

Vad tycker du om achievements av det här slaget? Har du någon egen favoritprestation med liknande upplägg?

Men på senare tid, kanske mest på grund av Nintendos 3DS, har jag blivit riktigt taggad inför PS Vitas release i början av nästa år. Då Nintendos bärbara är riktigt klumpig, har urusel batteritid, inte tillför något som DS inte kunde erbjuda bortsett från bättre grafik i stereoskopisk 3D, och inte alls är särskilt portabel – har jag fått upp ögonen för PSP igen.

Sonys gamla trotjänare som inte säljer särskilt bra här i väst är både snyggare och mycket lättare att bära med sig än Nintendos tredimensionella plastburk. Och även om maskinen inte har lika starka exklusiva titlar som DS hade (Ace Attorney, Professor Layton, Trauma Center, Pokémon, Mario, med fler), så erbjuder den ändå ett stort bibliotek med gamla PSOne-klassiker och en hel del spelvärda PSP-titlar som alldeles för många missat (Valkyria Chronicles 2, Persona 3 Portable, Lumines, Prinny, Metal Gear Solid Peace Walker, med fler).

Om det är på grund av att jag kommit att uppskatta PSP igen som gör att jag ser fram så mycket mot PS Vita kan jag inte riktigt svara på, men konsolen ser i dag riktigt lovande ut trots att merparten av releasetitlar känns ungefär lika intressanta som de vi fick till 3DS i våras. Jag tror att det är någonting med konsolens snygga design, pekkontrollerna som verkar kombinera hardcorekontroll med casualkontroll på ett smartare sätt än någon annan, de två analoga spakarna, implementerandet av trophies och det låga priset som tilltalar mig så mycket.

Det känns som att Sony gör allting rätt den här gången, bortsett från små detaljer som ytterligare en multifunktionsport istället för universalportar och ännu ett nytt minneskortsformat.

Jag ser verkligen fram emot att få hålla i en PS Vita för första gången nu på Gamex i början av nästa månad. Du ska väl förresten dit?

5. Ridge Racer (1994, PlayStation)

Även om jag alltid gillat bilspel var det först när jag fick prova det första Ridge Racer till PlayStation som jag på riktigt blev förälskad i genren. Aldrig förr hade jag upplevt samma fantastiska fartkänsla som när jag sladdade genom kurvorna i Namcos hysteriska racingspel, och plötsligt blev det minst lika roligt att spela bilspel hemma i soffan som på arkadmaskiner inne i nöjesfält.

4. OutRun 2 (2003, Arkad)

De flesta hade nog satt det första OutRun-spelet på den här platsen, men då OutRun 2 i stort sett är samma spel fast mer finslipat och fyllt med extramaterial – och är mycket roligare att spela – tycker jag det är självklart vilken del som ska finnas på min lista. Utöver alla spännande omgångar vi tävlat mot varandra i det här på Liseberg innehåller titeln dessutom ett riktigt kul spelläge för dig som spelar ensam, nämligen Heart Attack Mode där det gäller att köra så snyggt som möjligt (läs: få ställ hela tiden) för att imponera på tjejen i passagerarsätet. Arkadkabinetten var dessutom överlägsen den i OutRun 2 SP som numera tagit över spelets plats på Liseberg.

3. Gran Turismo 3: A-spec (2001, PlayStation 2)

Att Gran Turismo skulle dyka upp på en lista med världens bästa bilspel kommer väl knappast som någon överraskning, och enligt mig är tredje delen seriens höjdpunkt. När denna släpptes tog det flera år innan någon annan bilsimulator ens kom i närheten av samma klass. Med det stora antalet bilar, de svåra körkortsutmaningarna och de väldesignade banorna är detta än idag det bilspel jag lagt ner mest tid på att spela.

2. Forza Motorsport 3 (2009, Xbox 360)

2005 kom det första spelet som på allvar kunde konkurrera med Gran Turismo i bilsimulatorgenren, och sedan dess har serien kört ifrån Polyphonys skapelser med flera mil. Till skillnad från konkurrenten blir denna serie bara bättre och bättre för varje ny del, och ingen har i mina ögon lyckats överträffa körkänslan i Forza Motorsport 3 där bilarna har en fantastisk tyngd och beter sig på ett sätt som gör dem riktigt roliga att köra – oavsett om det är realistiskt eller ej. Att man dessutom kan lägga lika många timmar på att modifiera bilen utanpå lacken som under huven gör onlinedelen väldigt personlig, och flera spelare har lagt ner ett trettiotal timmar på att få sin favoritbil att blända motståndarna med sin skönhet i onlineracen.

1. Burnout 3: Takedown (2004, PlayStation 2/Xbox)

Innan Burnout 3 hade jag ingen aning om att det var möjligt att få adrenalinkickar av att spela tevespel, men känslan man får av Criterions mästerverk när man kör i 350 km/h på fel sida motorvägen är betydligt mer nervkittlande än vilken berg och dalbana som helst. Fartkänslan i det här spelet är extrem, spellägenas variation är perfekt och kraschfysiken i spelet är riktigt underhållande. Burnout 3: Takedown är verkligen arkadracing när den är som bäst – och lite till!

Men om det är något spel som skulle kunna fungera med ett sådant upplägg så är det nog The Sims. För vad kan passa bättre att spela en liten stund var dag än ett spel som handlar om just vardagen? Dessutom är huvudseriens tre delar och expansioner riktigt underhållande, och The Sims 3 är ett spel jag brukar återvända till ganska ofta både på dator och konsol.

Av denna anledning kändes The Sims Social riktigt intressant för mig, och då man lätt blir sittandes i flera timmar åt gången med originalspelen kändes det roligt med ett upplägg där man endast tillåts göra ett visst antal saker per dag, och inte bara kan spola fram tiden till nästa dag när ens sim blivit för trött.

Till en början tyckte jag upplägget verkade riktigt smart, och att man fick bonusenergi av att hälsa på sina vänner dagligen uppmuntrade än att hålla sin sim väldigt social. Efter några dagar började dock element som jag hatat i andra Facebookspel dyka upp, vilket jag märkte när jag planterade ett par tomater utanför mitt hus som hann ruttna för att jag inte återvände till spelet inom en viss tidsgräns – på precis samma sätt som i Farmville.

Jag hatar verkligen när spel bestraffar mig för att jag inte återvände till titeln vid ett speciellt klockslag på ett utsatt datum. Jag vill kunna spela lite när jag vill, och även om det är kul att det i spel som Pokémon dyker upp olika monster beroende på om jag spelar på dagen eller natten så straffar spelet mig aldrig för att jag enbart spelar på kvällar. Däremot belönar det mig om jag skulle spela tidigare på dygnet någon dag.

Ett annat moment jag inte gillar i The Sims Social är att man bara kan bli vän med sina riktiga Facebook-vänners simmar. I ett spel med ”social” i titeln förväntar jag mig kunna träffa nya människor från hela världen, men här begränsas jag till simmar skapade av personer jag redan känner. Det blir dessutom ett stort problem om ingen av mina vänner gillar The Sims, då har min sim plötsligt inga grannar att socialisera sig med och själva poängen med spelet försvinner direkt.

Än mindre förtjust är jag i att spelet ska skicka ut trettiotvå tusen notifikationer till alla jag känner på Facebook varannan minut, vilket inte känns särskilt kul då jag vet hur irriterande det är att bli bombarderad av sådant skräp. Visst är det kul att man måste ta hjälp av sina vänner för att komma vidare i spelet, men räcker det inte att fråga efter hjälp inuti spelet då? Alla mina kontakter behöver ju inte veta att jag behöver fem spikar och lite arbetsglädje för att bygga ihop min nyinköpta soffa som tydligen saknade en massa delar.

Och vad är grejen med det förresten? Säljs hälften av möblerna i spelet via någon budgetvariant av Ikea där det alltid fattas massa delar när man ska bygga ihop dem? Hur går en sådan affär runt egentligen?

Överlag gillar jag själva grundtanken med The Sims Social, och jag uppskattar den grafiska stilen som med mycket simpel grafik lyckas få världen att se levande ut. Men i nuläget innehåller titeln allt för många buggar och brister, och det går inte att utföra sociala experiment eller leka arkitekt lika lätt i den här titeln som i originalspelen. Det är nog inte meningen heller, men då det var dessa element som gjorde mig så förtjust i The Sims från början finns det inte särskilt mycket kvar som gör mig engagerad att fortsätta spela.

The Sims Social är nog inget för mig helt enkelt. Kanske ger jag det en andra chans när det släpps till mobila enheter såsom iPhone och Androidlurar, men i övrigt har jag inte tillräckligt med dötid när jag sitter vid datorn för att finna titeln särskilt underhållande. Ändå är detta ett av de bättre Facebookspelen jag provat.

Vad tycker du om spelet? Brukar du spela några Facebookspel i övrigt?

Men först vill jag tipsa om mina tidigare tips på var man kan hitta billiga spel, även om det var ett tag sedan jag skrev den texten är flera av tipsen fortfarande aktuella. Man kan även prova på att hyra spel från Lovefilm sedan en tid tillbaka, och auktioner på ebay och Tradera brukar kunna sluta väldigt billigt om man har tålamod och vet vad man gör. Håll även utkik efter tidsbegränsade erbjudanden från bland annat CDON, Webhallen och Elgiganten, eller digitala spelbutiker såsom Steam och GamersGate.

Men nu till listan:

Zavvi.com

Den butik jag köpt allra flest spel från den senaste tiden är Zavvi. Överlag har de väldigt billiga produkter redan från början, men varje måndag har de dessutom specialerbjudanden där de rear ut spel med några månader på nacken för nästan inga pengar alls. Butiken är dock belägen i Storbritannien, så det kan ta upp emot en vecka eller två innan du får hem dina varor. Men så är också frakten billigare än från de flesta svenska postorderbutiker, och du handlar inom EU så det finns ingen risk att åka på tullavgift.

Video Games Plus.ca

När jag ska handla importspel såsom Catherine och Disgaea 4 brukar jag vända mig till den kanadensiska postorderbutiken VGP. Deras priser är inte alltid så superlåga, men överlag landar de minst någon hundring lägre än i Sverige när man räknat med frakten. Då de dessutom levererar spelen grymt snabbt (aldrig behövt vänta i mer än tre dagar) från andra sidan Atlanten kan VGP vara ett bra tips för dig som är otålig inför nya spelreleaser men ändå vill komma undan relativt billigt. Nackdelen är att du kan åka på att betala tullavgift om du har otur då Kanada konstigt nog inte är med i EU (duh!), samt att det är en annan regionskod på spelen i Nordamerika vilket gör att du inte kan köpa 3DS, Wii eller vissa Xbox 360-spel från sajten. Om du inte har importerade konsolerna då vill säga.

Spelbutiken.se

En svensk butik som alltid har gratis frakt och något så ovanligt som lägsta pris-garanti på nätet. Hittar du något spel billigare på någon annan svensk sida inklusive frakt får du det alltså ännu billigare på Spelbutiken, så det skadar inte att ta sig en titt på Prisjakt eller Pricerunner innan du fullbordar ditt köp. Nackdelen är att Spelbutiken har en tendens att slarva, och jag har bland annat fått spel med fel regionskod och felaktiga utgåvor av spel. Lyckligtvis brukar det oftast gå att lösa problemen i efterhand ganska enkelt, men det är likväl ett irritationsmoment.

Var brukar du handla spel på nätet?

Det har varit många intensiva perioder under mitt recensionsspelande under året som gått, och att jag trappat ner lite de senare månaderna kan nog vara klokt då jag recenserade hela sju spel på en och samma månad i april i år. Ändå är antalet recensioner jag skrivit nästan skrattretande lågt jämfört med flera av mina kollegor, och jag är minst sagt imponerad av hur de får tiden att gå ihop.

Men nog med egoistiskt självsmicker nu, anledningen att jag delar med mig av denna text är för att summera vilka spel som är värda att ta sig en titt på om ni skulle ha missat dem under tiden jag skrivit på Eurogamer.se, samt berätta vilka titlar ni absolut bör undvika.

Om vi börjar från toppen så är det endast två spel jag haft nöjet att dela ut högsta betyg till. Först ut var smått fantastiska Pac-Man Championship Edition DX som gjorde vår pillerknaprande vän från 80-talet till ett lika självklart val på denna generations hemkonsoler som han var i arkadhallarna för 30 år sedan.

Även Pokémon Black/White lyckades norpa åt sig en tiopoängare, och är vad jag skulle vilja påstå den fulländade versionen av Pokémon. Allt som gjort serien så bra finns kvar tillsammans med en del roliga nyheter, medan allt dåligt har plockats bort. Aldrig tidigare har det varit så roligt att upptäcka nya fickmonster och försöka fånga dem alla!

Några andra spel som förgyllt min tid som recensent jag vill lyfta fram är Valkyria Chronicles 2, Dance Central, Ghost Trick: Phantom Detective och Outland, som samtliga var ruskigt nära att nå toppbetyg och som alla verkligen borde prova – jag lovar att ni inte blir besvikna!

Även det femtionde spelet jag recenserade är väl värt att investera tid i, då det var ett så lyckat spel som Burnout Crash som fick stå grund till min jubileumsrecension. Sämre spel kunde det ju ha blivit…

Men allt har inte varit guld och gröna skogar under recensionshetsen. Rekorddåliga Zumba Fitness: Join the Party tillsammans med usla Naughty Bear och värdelösa Hasbro Family Game Night Vol 3 fick mig att ifrågasätta om mitt intresse för att skriva om spel verkligen var tillräckligt starkt för att genomlida skräp av den här arten, vilket det lyckligtvis var med lite hjälp av mer lyckade recensionsspel emellanåt.

Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta fram Dance Evolution, som trots att det inte är värt mer än en sjua i betyg har underhållit mig riktigt mycket sedan jag fick det. Det är ett Kinectspel som skulle kunna beskrivas som Dance Central på japanska steroider, och är helt galet kul att spela trots alla brister och dåliga designval. Jag misstänker tyvärr att en eventuell uppföljare skulle innehålla ännu fler missar i utformningen, men jag slutar ändå aldrig hoppas på en andra del i serien som skulle kunna utmana Dance Central på riktigt.

Kolla gärna in hela listan på de spel jag recenserat, där finns en hel del titlar med höga betyg som jag inte nämnt i denna text.

(Ska man vara riktigt petig har jag egentligen recenserat 53 spel på Eurogamer, om man räknar med DSi-spelen Maestro: Green Groove, Telegraph Crossword och Telegraph Suduko & Kakuro.)

Först och främst vill jag tacka alla som deltog. Jag tycker det var riktigt kul att såpass många faktiskt tog sig tid att spela enbart för att delta i prestationsjakten – det uppskattar jag riktigt mycket!

Prestationen vi var ute efter gick under namnet ”Welcome to Beast Mode” och är en achievement direkt hämtad från Gears of War 3. Den gick ut på att klara tolv rundor i det nya spelläget Beast Mode där du axlar roller som flera av spelets olika fiender, och ska försöka besegra människor såsom Marcus Fenix och Dom Santiago så snabbt som möjligt.

Vi hade ungefär en och en halv vecka på oss att lyckas med utmaningen, vilket i efterhand kändes som en ganska vettig tidsgräns. För även om det bara tog några minuter att klara själva prestationen gav det alla er som ville delta tid att göra det när det passade er bäst.

Det första vi la märke till när vi skulle starta utmaningen var att det tog löjligt lång tid innan vi fick tillgång till någon match, och matchmakingsystemet för just Beast Mode verkar inte fungera helt optimalt. Detta fick Ina och Jonas (från Eurogamer) bittert erfara då de väntade riktigt länge utan att hitta någon att spela med, vilket resulterade i att de fick ge upp på grund av tekniska själ. Fy på er Epic!

För oss andra som hade turen att komma förbi det första och uppenbarligen svåraste hindret verkar de flesta dock vara ganska nöjda. Varmhutt och Ott tyckte att det var ett roligt spelläge, och personligen uppskattade jag verkligen variationen som erbjöds mellan de olika varelserna man kunde spela som då de krävde helt olika strategier, och gav än ett lite annorlunda perspektiv.

Själva achievementen i sig verkade dock de flesta som hade turen att hamna i ett lag om fem personer tycka vara lite väl enkel. Precis som Varmhutt och Ott påpekade fungerade prestationen bra som morot för att få spelare att prova på det nya spelläget, men då man har obegränsat med liv om man skulle misslyckas på någon våg av fiender krävs ingen direkt strategi för att lyckas. Det räcker med lite tålamod och stridslystna lagkamrater.

Om jag förstod det hela rätt provade Ina och Jonas på att spela ensamma i Beast Mode en gång eftersom det var enda sättet för dem att hitta en match. Det verkade dock bjuda på en helt annan utmaning vilket ledde till att de gav upp, vilket är ett tecken på att den här prestationen enbart är riktad till de som spelar online. Detta var en miss från min sida, då jag trodde att denna achievement skulle gå bra att ta även för ensamma spelare utan guldabbonemang på Xbox Live. Men nästa prestationsjakt får bli fokuserad på singelspelarläget i någon annan titel.

Sammanfattat var det här inte riktigt den typ av prestation jag haft i åtanke för Prestationsångest, mycket eftersom ”alla tar den (achievementen) oavsett” som Varmhutt uttryckte det. Det jag är ute efter är lite mer annorlunda prestationer som inte skulle ha varit en naturlig del av spelandet förrän man kollat in någon achievementlista eller liknande, så vi får se vad det blir för prestation vid nästa tillfälle.

Jag tycker ändå att det slutade som en väldigt rolig utmaning bortsett från vissa tekniska problem, och hann ni inte delta inom den utsatta tiden kan ni ju alltid diskutera prestationen i efterhand i kommentarerna nedan – det blir det aldrig för sent för!

Megazine

En riktigt härlig ”nördblogg” med flera skickliga bloggare som gått ihop för att bjuda på läsvärda texter om både spel och andra medier såsom film och böcker. Underhållande som attan, och igår hade deras egna poddsändning vid namn Megapod dessutom premiär som jag ser fram emot att lyssna på ikväll.

Spelvärldspareringar

Sebastians blogg med maffiga analyser fyllda av intressanta åsikter upptäckte jag inte förrän ganska nyligen då Tommy Håkansson från Svampriket tipsade om den. Men oj så glad jag är att Tommy berättade vad jag hade gått miste om, Spelvärldspareringar är nämligen riktigt bra och något som även jag vill rekommendera till alla.

Kraid

Killarna på Kraid gör ett riktigt bra jobb med att leverera en bra blandning av recensioner av de senaste storspelen, dela med sig av minnen från retrospel och bjuda på förstklassiga krönikor. Bevis på detta har de till och med på papper, då de numera har en halvsida med recensioner och nyheter i tidningen City (stor i södra Sverige) varje vecka.

Detta brädspel skaffade jag för ungefär två år sedan, då vi provade det två gånger utan att orka spela klart vid något av tillfällena. Två år visade sig vara en ganska lagom period för att helt glömma bort reglerna visade det sig, men efter att Ott flitigt studerat manualen från helvetet medan Stina och jag kollade på en Youtubetutourial på vår nyinförskaffade iPad hade vi snart någorlunda koll på hur spelet fungerade.

Trots att vi var förberedda på en lång spelsession insåg vi ganska snart att det vi gett oss in i var betydligt mer avancerat och tidskrävande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss, men skam den som ger sig tänkte vi och fortsatte spela tills äventyret äntligen tog slut.

På spelets förpackning står det att en spelomgång tar mellan 90 och 120 minuter. Det stämmer inte – för oss tog det hela fem timmar! Och då har jag inte ens räknat in alla förberedelser och manualpluggande som tog en bra bit över en timma.

Särskilt kul var spelet inte heller, kanske var det för att vi blev trötta efter några timmars spelande, men jag tror inte att den här typen av brädspel är något för oss. Går man verkligen in för att vinna och är beredd på att spela i några timmar kan det säkert vara kul, men jag tror att det finns betydligt bättre alternativ för den seriöse pappersrollspelaren, och för oss nybörjare var det istället på tok för långsamt och omständigt.

Jag tror att spelet hade tjänat mycket på om spelplanen krympts ner till ungefär halva storleken så att man kunde ta sig någonstans på en rimlig tid, och kanske hann bråka lite med sina motspelare i så kallade PvP-event (player versus player).

Som du säkert förstår kan jag med andra ord inte rekommendera detta spel till någon, och detta var garanterat sista gången vi provade på det här skräpet.

Ingen som vill köpa spelet av mig så jag blir av med skiten?

6. Cloud (Final Fantasy VII)

Japanska rollspelshjältar och mangafigurer har haft så kallade bananklasefrisyrer sedan urminnes tider. Här i väst blev denna sorts hårstyling dock inte riktigt accepterat förrän 1997, då Cloud Strife visade upp sin geléfyllda frisyr. Huruvida populariteten berodde på att hårstilen gjorde sig bättre i tre dimensioner än två, eller om det var för att Final Fantasy VII var ett riktigt bra spel, låter jag vara osagt…

5. Sissel (Ghost Trick)

En håruppsättning som får huvudpersonens huvud att se ut som en jättebanan kan på förhand inte beskriva som något annat än fruktansvärt. Men i kombination med spelets avskalade grafik visade det sig dock bli riktigt snyggt, och frisyren håller genom hela spelet – från den första till den sista banan.

4. Sazh (Final Fantasy XIII)

Till en början ser Sazhs afrofrisyr inte särskilt uppseendeväckande ut, tills man upptäcker att det bor en liten chocobo i hans hår. Snacka om att ge uttrycket ”fågelbo på huvudet” en helt ny innebörd (eller ska vi säga innebird?).

3 Dr. Wily (Mega Man)

Albert W Wily ser ut att vara en ondskefull variant av Einstein, men vad är det egentligen som gör att han ser så elak ut? Jag skulle vilja påstå att allt sitter i håret, för utan hans obehagligt spretiga hår och breda mustasch skulle han förmodligen se lika snäll ut som en harmlös persika. Snacka om hår med karaktär!

2. Medusa (Castlevania)

Jag är väl medveten om att denna karaktär inte är Konamis skapelse från början, utan är hämtad direkt ur den grekiska mytologin. Men Medusa förtjänar ändå en hög placering på denna lista, inte minst för att hon vågar kamma sitt hår bestående av livsfarliga ormar.

1. Bayonetta (Bayonetta)

Att kläderna hon har på sig är en del av frisyren säger en del om hur mycket tid hon lägger ner på sin håruppsättning varje dag. Men det som gör Bayonetta till den självklara vinnaren på denna lista är att hon kan förvandla sina hårtoppar till mäktiga monster. Vad sägs exempelvis om en gigantisk spindel vävd av hår, en hårresande fågel eller en jättelik drake som en del av frisyren? Om det är något som Bayonetta har lärt oss så är det att man inte ska bråka med en kvinnas hår…

Vilka spelkaraktärer tycker du har fräckast frisyrer?

Jag har intalat mig själv att de prestationer jag lyckas med i form av achievements och trophies inte varit något mer än en trevlig bonus till mitt spelande – som en extra belöning när jag åstadkommit något bra i ett spel. Men så för något halvår sedan införskaffade jag den europeiska utgåvan av Agarest: Generations of War - ett köp som ledde till det otrevliga uppvaknandet om insikten att jag gått och blivit achievementberoende.

Den tid jag spenderade med spelet var ganska underhållande och skvallrade om att titeln förmodligen skulle bjuda på ett riktigt intressant äventyr. Ändå slutade jag ganska snart spela på grund av en enda anledning, en riktigt löjlig sådan – spelet innehöll nämligen inga trophies.

Vetskapen om att jag fastnat i ett beroende kom dock inte förrän några timmar senare. Jag var tvärsäker på att jag sett någonstans att spelet faktiskt skulle innehålla troféer, och efter lite efterforskning på nätet hittade jag snart vad denna föreställning berodde på – Europeisk särbehandling.

Den Europeiska lokaliseringen har som jag bittert fick erfara inget trophy-stöd, men den amerikanska utgåvan av titeln har däremot fått en patch som gör det möjligt att samla troféer i spelet om man har turen att bo i USA. Att det är riktigt irriterande att ett spel har fler funktioner i ena landet än det andra stör jag mig på än idag, men vid tillfället jag upptäckte detta var jag nära att gå ett steg för långt.

På den amerikanska PlayStation Store går det nämligen att köpa deras lokalisering av Agarest – eller Record of Agarest War som det kallas där – för drygt 300 kronor om jag minns rätt. Trots att det är ytterst få skillnader på de olika utgåvorna utöver troféstödet funderade jag allvarligt i detta svaga tillfälle på att köpa spelet en gång till, enbart för att kunna samla prestationer.

Lyckligtvis ringde det en varningsklocka i huvudet efter en stunds funderande, och det blev inget andra köp av spelet som jag redan ägde. Detta har tyvärr lett till att jag fortfarande inte har fortsatt på det påbörjade äventyret i Agarest, nästan enbart beroende på avsaknaden av troféer.

Av exakt samma anledning har jag också dragit mig från att lägga ner för mycket tid på spel till bland annat Wii där det inte går att samla achievements eller trophies, ett beteende som bara känns urbota dumt. Samma sak gäller onlineläget i spel där man inte får några skrytpoäng för att möta andra människor, och till och med iPhone-spel som saknar Game Center-implementering har blivit lidande av mitt oroväckande beteende.

Jag undrar när jag blev så ytlig att jag undviker spela spel om jag inte får en helt meningslös poängsumma som belöning för det, som dessutom inte går att använda till något. Jag vet dock att jag inte är ensam om detta missbruk, och även om alla kanske inte är lika extrema spelar achievements in en stor roll till vilken plattform många köper multiformatspel till, trots att den bortprioriterade versionen kanske är bättre på många andra plan.

I vilket fall som helst är det ändå roligt att samla prestationer de gånger de väl finns där. Men nu vill jag veta om du någonsin dragit dig från att spela ett spel enbart för att du inte får någon gamerscore för det? Och påverkar implementationen av fenomenet vilket format du helst köper spel till?

Pixelviking

Sofia bloggar om spel, film, raketryggsäckar och allt möjligt på ett läsvärt och underhållande sätt. Flera inlägg innehåller även en stor dos humor, vilket jag uppskattar väldigt mycket.

i explewd

Fredrik bloggar mycket om rollspel och om titlar som legat i hans skämshög, som för övrigt påminner väldigt mycket om min egen hög som står undangömt i ett köksskåp. Precis som på Eurogamer delar han här med sig av intressanta spelintryck med sin goda smak.

Deculture

På Deculture bloggas inte bara om allt som har med Japan att göra (vilket givetvis innefattar mycket spel), det läggs dessutom upp en virtuell tidning i PDF-format på sajten varannan månad. Riktigt kul upplägg som resulterar i oerhört snygg design, som passar perfekt att läsa på sin iPad. Jag hoppas att fler tar efter konceptet med webbtidningar.

***

Fler länktips på mina favoritbloggar hittar du bland annat i detta inlägg. Jag har fortfarande flera bloggar kvar att uppmärksamma, så bli inte förvånad om det dyker upp fler listor av den här karaktären i framtiden.

Men jag har ett stort problem med 3DS, och det är att den inte känns särskilt portabel.

Mitt starkaste argument bakom detta påstående är tyvärr något som även PS Vita verkar komma att lida av när den släpps här i Sverige nästa år, nämligen batteritiden. Att en bärbar konsol inte går att spela på i längre än tre dryga timmar med fulladdat batteri är katastrofalt dåligt.

Än värre är att dess standbyläge med StreetPass-funktionen aktiverad suger extremt mycket batteritid, såpass mycket att maskinen är urladdad nästan varje gång jag plockar upp den för att spela en session.

Detta är riktigt synd då jag tycker StreetPass är en riktigt intressant och originell funktion, men som tyvärr fungerar uruselt eftersom mitt batteri alltid hunnit ta slut de få gånger jag passerar någon annan 3DS-ägare ute på stan. Och skulle konsolen mot förmodan ha lite kraft kvar kan man ge sig på att den jag möter inte laddat sin 3DS tillräckligt nyligen för att kunna utbyta någon information via funktionen.

En annan sak som gör konsolen otymplig som portabel maskin är skärmens otroligt snäva betraktningsvinkel vid 3D-spelande, som gör det omöjligt att spela med 3D-reglaget i topp under guppiga bussresor och liknande. Skärmen är dessutom tämligen värdelös i om den inte används i optimala ljusförhållanden, och i starkt solljus går den bara att använda som en spegel då den reflekterar nästan allt ljus som kommer i närheten av dess blanka yta.

Ytterligare en detalj som gör att jag drar mig från att plocka med min 3DS på resande fot är dess klumpiga storlek. Att få plats med Nintendos vindögda konsol i fickan är minsann ingen lätt uppgift, och om jag mot förmodan skulle få plats med den i någon jeansficka skulle det se otroligt fult ut, oavsett hur inne det nu kan vara att springa runt med Nintendo-maskiner bland vuxna människor.

Att det dessutom är på väg ett tillbehör i form av en extra styrspak som gör maskinen ännu större och klumpigare känns knappast som något smart val om Nintendo nu ska marknadsföra maskinen som portabel.

En sista miss som jag stör mig väldigt mycket på är att det här är den första bärbara konsolen jag någonsin ägt vars spel är regionslåsta (även om DSi delvis var det). Inte nog med att jag inte kan köpa nya spel till maskinen om jag skulle resa utanför Europa, så går jag dessutom miste om fantastiska spel som Shin Megami Tensei: Devil Survivor Overclocked (en remixad version av Devil Survivor), eftersom spelet inte verkar få någon europeisk distributör.

Nu uppskattar jag i och för sig konsolen i övrigt, men att kalla den portabel känns bara fel då jag känner mig mer låst i vart jag kan spela med en 3DS i handen än med en Xbox 360-kontroll framför teven. Jag tvivlar på att detta är ett medvetet drag från Nintendos sida, och konsolen känns allt mer framstressad och oplanerad för varje dag som går.

Mitt råd till dig som ännu inte köpt konsolen är att vänta tills en fulländad variant med två inbyggda spakar eventuellt släpps (eller satsa på en PS Vita). Med lite tur kanske en sådan modell även kan få en bättre skärm och mer slimmad design, men att hoppas på att den blir regionsfri är nog att vara lite väl optimistisk.

Men som med så mycket annat finns det en lösning på problemet, och det brukar på utrikiska kallas för multitasking – det vill säga att man gör två eller fler saker simultant. Många brukar tillämpa denna teknik genom att lyssna på ljudböcker samtidigt som de kör bil, lyssna på musik när de är ute och springer eller lyssna på radio när de arbetar. Personligen brukar jag lyssna på poddradioprogram när jag utför diverse aktiviteter som att städa, cykla eller köra bil.

Poddsändningar, eller podcaster som det ursprungligen heter, är oftast uppbyggda på samma sätt som vanliga radioprogram. Skillnaden är att de laddas ner avsnitt för avsnitt via datorn – förslagsvis automatiskt via iTunes eller RSS. Största fördelen med detta tillvägagångssätt är att man kan lyssna på programmen precis när man vill, men även att de i allra flesta fall är reklamfria och billiga att producera.

Hur som helst, jag älskar poddradio, och därför tänkte jag passa på att dela med mig av mina sex favoritsändningar som samtliga har med spel att göra, och där alla talar svenska. Jag vill även passa på att hylla nedlagda Spelradion, som var först med att väcka mitt intresse för poddsändningar när det begav sig.

P3 Spel

Ironiskt nog är den första poddsändningen på listan ett regelrätt radioprogram som ursprungligen sänds i P3, fast där man klippt bort onödiga musikpauser och ibland lägger till lite extramaterial. Programledare är vår Xboxflicka Angelica Norgren, som får hjälp av gamla favoritpratare som Victor Leijonhufvud, Johan Hallstan, Susanne Möller, Josef Fares, Samson Wiklund, med fler. P3 spel är det bästa som har hänt radiokanalen med samma namn sedan Rally.

Radio Speltorsk

Poddradioveteranerna Andreas Ljungström och Sebastian Magnusson blir aldrig tråkiga att lyssna på, ändå knåpar de ständigt ihop nya projekt för att få deras poddradioprogram att sticka ut från mängden. Förra säsongen provade de på att livesända avsnitt där lyssnarna kunde vara med och påverka programmets innehåll i realtid, och i år har de delat upp sändningarna i fyra kortare avsnitt per vecka, med varierande upplägg och fokus. Ett riktigt smart tillvägagångssätt som jag verkligen fastnade för direkt!

Retroresan

Svamprikets Anders Brunlöf och Samson Wiklund (som nästan medverkat i varenda svensk spelpodcast) spelar retrospel och vi får vara med. I jakten på att upptäcka alla klassiker de gått miste om under deras uppväxt spelar de färdigt minst ett retrospel i veckan, och låter lyssnarnas åsikter vara en stor del av programmet. Anders tar dessutom på sig rollen som mysfarbror titt som tätt och bjuder på sagostunder, där han återkommande berättar om sin framfärd i äventyr som Final Fantasy VII. Årets säsong är den sista någonsin, så vill du delta i Retroresan får du passa på så snart som möjligt, för sen är det för sent.

RadioGamer

Kommersiell radio när den är som bäst. Rix FM:s Christian Hedlund och Bandit Rocks Jonas Berglöf och Peter Kjellin (Göteborgswannaben) leder tillsamans med Svenska Dagbladets Tove Bengtsson detta underhållande program med intressanta gäster. Kan man bortse från vissa återkommande faktafel är detta en riktigt rolig, oredigerad poddsändning som lockar till många skratt. Delar av programmet sänds i efterhand i radiokanalen Radio One, om ni nu bor i ett område där kanalen sänds.

Radio Format

Gamecores Alexander Cederholm och Fredrik Knight analyserar spelvärlden på djupet och bjuder på en lite annorlunda men kul upplevelse. Programmet startade så tidigt som 2006 och sedan dess har det bara blivit bättre och bättre. På senare år har de bland annat bjudit oss på så kallade ”spoilercasts” – hela avsnitt där de överanalyserar varje liten händelse i spel som Portal 2 och Heavy Rain.

Gone Gaming

Utan tvekan poddradion med flest programledare – och alla är tjejer. Bakom Gone Gaming hittar vi ett gäng speltokor bestående av bland annat Emmy Zettergren, Anna Ström, Monika Nilimaa och Angelica Norgren, och vilka av programmets tretton tjejer som deltar i nästa avsnitt vet man aldrig. Bjuder på intressanta ämnen och spelanalyser, och det spelar ingen som helst roll om du som lyssnare är tjej eller kille.

Brukar du också lyssna på poddsändningar, och i så fall vilka? 

Egentligen hade jag tänkt att premiären av prestationsångest skulle börja med ett lite äldre spel, men då en väldigt efterlängtad titel damp ner i brevlådan samma dag som jag tänkte påbörja prestationsjagandet tillsammans med er fick det bli det spelet istället.

Spelet vi ska spela blir alltså Gears of War 3, och för att förenkla vår resas första prestation gör vi det så simpelt att vi väljer att fokusera på en achievement som redan finns i spelet, nämligen ”Welcome to Beast Mode”.

Denna prestation går ut på att överleva tolv vågor i spelets nya Beast Mode på valfri karta och svårighetsgrad, vilket jag tycker låter som en bra start då det visar upp flera av nyheterna i seriens tredje del.

En trevlig detalj är dessutom att Beast Mode bygger mycket på samarbete, vilket ger ett gyllene tillfälle för oss att faktiskt spela tillsammans via Xbox Live. Så om du har tänkt att acceptera veckans utmaning får du jättegärna skriva i kommentarerna nedan eller skicka ett mail till mig så kan vi hjälpa varandra att lyckas på Xbox Live, där min gamertag är Krilledood.

Då det här är premiärspelningen för Prestationsångest har jag svårt att veta vad som blir en lagom tidsgräns, men låt oss sätta upp ett mål på en och en halv vecka. Så om du försökt eller lyckats ta achievementen innan den andra oktober får du komma tillbaks till detta inlägg och dela med dig i kommentarerna nedan om vad du tyckte om prestationen. Var den för svår? Var tidsgränsen för snäv eller för lång? Tillförde den spelet något? Har du några tips och strategier om hur man lyckas lättare med utmaningen?

Kom ihåg att kommentera även om du inte lyckades klara utmaningen, eller om du kanske redan hade lyckats ta achievementen vid ett tidigare tillfälle.

Nu kör vi, lycka till!