Stina i Cleveland

Tåga på

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 10 Feb 2009 19:29:00 +0000

Reste till Malmö med tåg i fredags och häll på att fastna i Höör. Tåget gick plötsligt väldig långsamt, vilket tågvärden snabbet informerade oss om -- utifall man inte kikade ut genom fönstret. Väl parkerade vid Höörs statation fick vi information om att det var "ett allvarligt tekniskt problem med loket". Inte vad jag drömt om att höra en fredagkväll i Höör. Men, snart ett nytt meddelande. "Vi har nu pratat med vår tekniska support och skall boota om tåget."

????

Jo, man kan boota om tåg. All ström slogs av och där satt vi ett par minuter i mörkret och tuggade på naglarna. Ett, tu, tre -- tåget mulrar till och strömmen är på igen. Allt funkade. Som en gammal dator ...

Läser på Bodil Malmstens underbara blog att vid europas näststörsta järnvägsstation, Gare Saint-Lazare i Frankrike, passerar 450 000 passagerare per dag. 1 tåg var 28:e sekund. Då får man inte boota om för många gånger ....

Amber Hill fick leva

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 03 Feb 2009 19:02:00 +0000

Sjunde oktober 2007 började som en helt vanlig dag på jobbet -- så vanlig den nu kan vara på bårhuset. På morgonen slank jag ner till indaget, plåtade nattens nyanlända, gick på genomgång och sen ett par helt ordinära obduktioner. Inte mycket att orda om. En lugn dag. Men det varade naturligvis inte.

Samma dag fick nämligen Amber Hill kortslutning i hjärnan. Hon hade sedan fyra år lidit av depression, havandeskapsdepression. Hon hade fått medcin och blivit bättre, så bra att hon själv tyckte att hon kunde sluta med pillren. Kanske gick det ett tag, men snart började hon höra röster och dessa tog henne rakt ner i helvetet.

Den aktuella dagen var rösterna högre än någonsin och utan att veta vad hon gjorde tappade Amber Hill upp badvatten i badkaret. Där dränkte hon sina två döttrar, Janell 4 år, och Cecess 2 år.

Jag visste att det skulle bli ramaskri i media, krav på dödsstraff. Hata Amber Hill. Själv minns jag att jag stod där i obduktionsrummet och tittade på de två. Så små och så fridfulla. Så onödigt tragiskt. Ett par bilder togs och Janell och Cesess hamnade i arkivet alldeles för tidigt.

Det är viktigt att prata om depression, alla typer, men särskillt havandeskapsdepression. Hur kan en mor döda sina egna barn? Det är det mest otäkbara. Men det händer och i många fall är det en mycket sjuk människa som gör det. Hon behöver hjälp. Straffad är hon redan.

Amber Hill blev i dag dömd till sluten psykiatrisk vård. Dödsstraffet togs inte upp och jag är glad för det.

Fredag

noreply@blogger.com (Stina) — Sat, 31 Jan 2009 09:36:00 +0000

Laleh sjunger Forgive but not forget ....

Everyone keeps falling (down boy)
Everywhere you go
Everyone is nothing
Everyone is lying on the floor
("Knock” hey wakeup!)
But I like it like, But I Like it owe it
But I like it, like it
Tell me do you like me oh!

Fredag och jag njuter av ingenting. Ibland är inte kraven stora ....

Konsteleven

noreply@blogger.com (Stina) — Thu, 29 Jan 2009 18:57:00 +0000

Anna Odell, även kallad Konsteleven i media, har rört upp bottenslammet i pölen Sverige. Ni vet, hon som spelade psyksjuk och blev intagen på St Görans sjukhus och sen utkastad pga sitt skådespeleri. Ett examensarbete vid Konstfack ska det bli av hela den resan.

St Görans personal är fly förbannade och inte är väl det så konstigt. Grundlurade av en elev ... Ack, ack. Enligt ledningen är det helt oacceptabelt eftersom hon tagit en sängplats och spännband som någon annan kunde fått nytta av istället, hon spottade och slog på personalen och, sist men inte minst, skattebetalarna fick stå för hela kalaset.

"Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa ett riktigt jobb," rasade St Görans överläkare David Eberhard på debattsajten Newsmill.

Ahhh ... det är tyngd i det argumentet.

Själv vet jag inte varför så många blir så hiskligt upprörda. Visst, det låter ju inte som ett konstens mästerverk men vad vet jag. Det få jag ta ställning till när sagda verk presenteras i maj. Kanske kommer jag att tycka det är skit och inte fatta ett smack vad det handlar om, men det finns väldigt mycket jag inte begriper och jag är inte upprörd för det. Det roliga är om jag en dag förstår ... Det kan ju också bli ett helt superbt konstverk. Man kan aldrig veta.

Ja men Hallå!

noreply@blogger.com (Stina) — Wed, 28 Jan 2009 19:20:00 +0000

En snubbe har fått avslag från Skatteverket att byta sitt namn, Jonas, till Hallå och han är lite deppig för det. Aftonbladet frågade vad han önskade sig mest av allt nu, och han svarade, "Friheten att få välja namn själv."

Fick mig att tänka på den där gamla sketchen från Nöjesmassakern med Sven Melander när han frågar någon stackars unge vad hon önskar mest av allt i hela världen. Ungen svarade fel hela tiden och tillslut skällde Melander ut henne. Fred på jorden, det var det rätta svaret. Kolla sketchen här.

Nåja, Hallå är ju inte ett lika risigt namn som paret i USA (eller var det England) gav sin son när de döpte honom till Hitler.

Nyheter från skogen

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 27 Jan 2009 18:39:00 +0000

Som ni vet händer det inte mycket här, men Barometern måste ju ändå ha något att rapportera. Så, vad gör man? En mycket ointrssant notis om en man som dömts att betala 3200 kr för fortkörning finns att beundra på tidninens hemsida. Om han åtminstone kört i 200 knyck kunde jag ha sagt oj, men 120 på en 90-väg är inte särskillt intressat. Blir inga journalistpris av något sådant. Å andra sidan tar ju jag upp det här ...

Kom inte i kläm

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 20 Jan 2009 20:05:00 +0000

I dag svor Barack Obama presidenteden. Då detta historiska ögonblick inträffade stod jag i hissen på väg hem från jobbet och beundrade en varningsskylt som varnar för att man kan klämma skallen på det mest märkliga sätt om man inte ser upp.

Jag har svårt att tänka mig en amerikansk president som haft så stort engagemang från övriga världen som Obama. Hans motto om förändring har vunnit allas hjärta och visst är det så att vi hoppas att få tillbaka det USA som vi älskar - vare sig man erkänner det eller ej. Det har varit konstigt att verkligen tycka illa om USA, men så har det väl varit i mångt och mycket.

Själv fick jag ju uppleva alla de här riktigt dåliga åren. Jag minns när jag kom dit 2002 så frågade någon vad jag tyckte. Det här var tiden innan Irak-kriget, då nationen stod på helspänn inför nästa terrorattack och vi fick information from Homeland Security att ha silvertape hemma så vi kunde tejpa plast kring förstren inför alla gasattacker. 10 minuter skulle man visst vinna på det ...

Och det var hotskalan ... gul, orange och röd. Ingen visste vad det betydden, men oj, hotet är uppe i orange.

Vad kunde jag tycka? Jag minns inte vad jag svarade men senare slog det mig att jag har aldrig varit i ett land dät folk var så rädda. Själv är jag ju uppvuxen med ryssen på andra sidan Östersjön, ubåtar långt uppe på land och skumma långtradare som spionerade utmed vägarna. Men inte gick vi omkring och var livrädda för att Sovjet skulle anfalla. Eller? Kanske var jag för liten.

Nu ska det dock bli andra bullar bakade i Vita Huset och drömmen om amerika som den gode kan få komma tillbaka in i våra hjärtan. Det är dock ingen lätt dag han får på jobbet, president Obama. Krig både här och där och en ekonomi som är så usel att folk snart får isolera huset mad flaggan istället för att ha den stolt vajande på husknuten. Och jag tycker jag mycket på jobbet ....

Hoppas Obama har en varningsskylt på sitt kontor -- så han inte kommer i kläm mellan republikaner och demokrater, Israeler och Palestinier, KKK och .... jag vad det nu kan vara.

En bra start på dagen

noreply@blogger.com (Stina) — Sun, 18 Jan 2009 10:01:00 +0000

Söndag morgon och jag ligger kvar i sängen, kurar ihop mig som en kattunge och njuter av värmen och tystnade. Söndag -- kan den gå långsamt. Please.

Naturligtvis blir det för varmt under täcket och sen är det så jäkla tyst att jag blir seg i huvudet. Jag knäpper på radion och snart får jag dagens första skratt. Det är nämligen God Morgon, Världen på P1 och inslaget Public Service. Så jäkla roligt! Snabb och bitsk satir när den är som bäst.

Ett exempel från ett gammalt avsnitt. EU motstårndaren Marita Ulvskog toppar sossarnas lista till EU parlamentet och i Ulvskog (spelad av Rachel Mohlin) får frågan vad som är bra med EU. Hon svarar, ¨Att man flyttar parlamentet mellen Bryssel och Strasbourg var månad. Jag tycken man ska flytta hela tiden. Våra arselen skall aldrig möta fast mark. Det är mitt motto!¨

Ok, det låter ju inte så kul när jag ser det i skrift, men jag skrattade högt när jag hörde det. Och vad är bättre än att börja en söndag med ett gott skratt?

Underbart, helt enkelt.

Lördagsarbete

noreply@blogger.com (Stina) — Sat, 17 Jan 2009 16:55:00 +0000

Gravedigger
When you dig my grave
Could you make it shallow
So that I can feel the rain
Gravedigger

Jag gillar den refrängen ....

Satt på jobbet idag, lördag, och roade mig med att spela musik från Youtube medans den ena ritningen efter den andra tog form. Lördagsjobb är kanske inte det bästa i livet, men jag var grymt effektiv. Kom ju därifrån fortare då ...

Tillbaka till Gravedigger. En riktig rysare till låt av Dave Matthews. En sån där låt jag får rysningar av och vet e tusan om det inte blänkte till i ögat. Sök på Dave Matthews och Gravedigger på Youtube om ni känner för lite melankoli. Den långa versionen är seg i början men grym när den väl kommer igång.

Äventyr

noreply@blogger.com (Stina) — Thu, 15 Jan 2009 19:32:00 +0000

Ett nytt år och nya, goa äventyr!

Äventyr är ett sånt där ord som har börjat kliga lite lustigt i mina öron. Nuförtiden (är det ett ord?) är det inte ett äventyr att åka till fjällen eller cykla på Gotland en sommar. Nä, ett äventyr är det när någon tar sig från punkt A till B på ett nära på omöjligt sätt. Numera finns inte kruxet OM man kan ta sig till punkt B -- det kan vi alla beroende på hur mycke pengar som ligger och pyr i plånboken. Så, då har vissa äventyrsidkare kommit på att om jag simmar över till sydamerika och sen tuggar mig genom Amazonas och slutligen backar över Anderna, då är jag en äventyrare.

Det blir ju så töntigt.

Skida till nordpolen -- varför ska man göra det? Bara för att kalla sig äventyrare? Grejen kan ju vara kul, om man gillar att frysa, men ett spektakulärt äventyr för historieböckerna tycker jag inte det faller in under.

Nä, äventyrare -- de fanns förr. När man satte segel och styrde ut över de vida haven utan att ha en aning om vad som fanns vid horisonten. Inga satellitbilder, GPSer eller mobiltelefoner -- en träbåt och tron att finna något stort.

Sjäv har jag precis gjort en resa som jag gladeligen inte kallar äventyr: Kalmar - Linköping tor på en dag. Det är då livet är på topp. Särskillt på topp var det när kaffesuget blev så stort att jag sladdade in till Grillstugan i Målilla och betalade 15 kr för en kopp snabbkaffe. Det var närapå ett äventyr ...

Inte som PJ

noreply@blogger.com (Stina) — Mon, 15 Dec 2008 18:53:00 +0000

1998 besökte jag USA för första gången. Det var en sån där riktig semester. En sån där resa som gör att man tror att livet i ett annat land bara är såååå mycket bättre. Numera har jag nog kommit underfund med att det är själva semestern som är grejen.

Men hur som helst. San Francisco, bil längs Highway 1 och Stilla Havet till höger och så en avrundade vecka i New York. Underbart land, det där USA (en åsikt som nu reviderats något).

Ett par dagar i Los Angles blev det. Vi bodde på ett Best Western någonstans på Sunset Boulevard och som de goda europeer vi var gick vi naturligvis runt och njöt. Inte så många andra ute på promende. Men det var värt mödan. En kväll larvade vi förbi en megastora skivaffär (kan ha varit Tower Records men jag minns inte) och utanför var en hundra meter lång kö.

- Vad är på gång? frågade jag.
- PJ Harvey har gratisspelning!

Jamen hur bra kan det inte bli! In i kön och någon timme senare står vi och trängs inne i affären medan PJ drar av en fem-tio låtar från senaste albumet, Is this desire?.

Tungt.

Inte riktigt like tungt kan det ha varit i helgen, inser jag då jag bläddrar igenom måndagens Kalmar tidning. Magnus Carlsson, fd Barbados, spelade i Köpstaden i Färjestaden.

Inte alls tungt.

Tyst

noreply@blogger.com (Stina) — Thu, 11 Dec 2008 18:15:00 +0000

Det är underligt tyst i skärgården så här års. Inga båtar, inga badande soldyrkare som stojar, inga måsar som skränar. Det är bara tyst. Skönt faktiskt.

Och det ser så annorlunda ut. Havet, som denna dagen, var grått och klipporna blanka efter dimman som aldrig riktigt lättat. Jorden svart av fukt. Jo, det kan väl se ut så på sommaren också, men med just det tysta blir det ändå något nytt.

Svårt att tänka sig att för bara några månader sedan var fjärden in mot Västervik full av båtar och klipporna här på Korpaholmarna fulla med människor. Nu är det bara jag på land och hundratals sothöns som flytter runt i stiltjen.

Utan Hopp

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 02 Dec 2008 18:37:00 +0000

Läser i Barometern att Kalmarflickorna tränar på Silvergärdesskolan. "Motionsgymnastik utan hopp." Missade det ...

Tog istället en joggingrunda efter jobbet. Det regnade.

Regnade dock inte när jag tog bilden en morgon på väg till jobbet. Det kan vara fina färger även denna tiden på året.

Getingsvärmen

noreply@blogger.com (Stina) — Mon, 24 Nov 2008 17:33:00 +0000

När man kör in i en getingsvärm med bilen smattrar det till på rutan -- splatt, splatt, splatt -- och innan man hunnit fatta vad som hänt rinner en gul sörja utmed rutan. Jag råkade ut för det här en gång och jag kom att tänka på det när jag gick till jobbet i morse.

Klockan vad 7:59 när 412s buss stannade på Erik Dahlbergs väg, rakt över Lars Kagg skolan och Jenny Nyström skolan. Ur bussen släntrar en 20 sömndruckna tonåringar. Med hasande steg, händerna djupt nedstuckna i jackorna och en blick som fortfarande inte vant sig vid att fokus kan ligga längre bort än ögonlocken, masar flocken äver vägen.

Det ska noteras att det inte finns några övergångsställen vi just den här platsen. När jag kommer gående saktar bilarna, som rattas av sömndruckna kontorsråttor, in och släpper över flocken. Jag har sett det här samspelet flera gånger, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som händer den dagen kontorsråttan försovit sig, har en tre-åring som vägrar gå till dagis och mötet -- det som började för 20 minuter sen ....

Getingsvärmen, tänker jag.

Dagens ilandsproblem

noreply@blogger.com (Stina) — Sat, 22 Nov 2008 17:09:00 +0000

Vi satt ett gäng kollegor i bilen på väg till Halmstad. Väg 25 genom Småland är inte en av de där vägarna där man sitter och njuter av utsikten. Ganska rak och ganska mycket skog. Det var en uttråkad skara i bilen.

Efter ett kaffestopp i Alvesta-trakten (en inrättning som jag måste åka tillbaka till bara för att det var så otroligt charmlöst) började det att regna. Hon som körde, AK, klickade igång vindrutetorkarna. Att ha dom på hela tiden var för ofta och att köra intervallerna passade inte riktigt heller. AK muttrade något om att det är värdelöst när det inte finns ett läge som passar och diskussionen gick vidare till att det minsann finns vindrutetorkare som känner av själva när det är dags att torka. Men då gäller det ju att vindrutetorkaren och jag, som förare, är överens om när det är dags .... Klart var dock att vindrutetorkarna borde vara bättre.

Den här diskussionen tog fem minuter av mitt liv och när vi vridit ur alla ord som gick att yttra blev det tyst. Efter några tysta sekunder sa kollegan P, "Och det var dagens ilandsproblem."

Det händer nu nästa dagligen och jag tänker på just detta uttrycket -- dagens ilandsproblem. Ärligt talat, är det inte så att vi irriterar oss på en fasans massa i onödan. Ok, lite småirritation är väl bra annars skulle inga förändringar ske, men att bli så där jätteuppjagad på strunt. Nä, jag försöker spara det till något som verkligen är värdelöst.

Vet ni förresten att Kalmar har Sveriges bästa fotbollslag?

November

noreply@blogger.com (Stina) — Sat, 08 Nov 2008 09:39:00 +0000

Nån har packat in Kalmar i grädde. Jag tycker inte om det. Fuktigt, kallt. November. Har också lyckats mosa in en förkylning i kroppen -- allt för att göra det riktigt tråkigt.

Fara i skogen

noreply@blogger.com (Stina) — Mon, 13 Oct 2008 18:09:00 +0000

Jag måste bli färdig med det här jobbet innan den trettonde, sa en kollege, som jobbar i fält, för femtioelfte gången. Vad är det som är så speciellt med det datumet, frågade jag tillslut. Jag fick blickar som om jag var helt tom i huvudet på mig. Älgjakten börjar då, sa alla i kör.

Älgjakten ... Uppe i norrland började den för flera veckor sedan och råkade infalla samtidigt med den stora lingonplockar perioden. Alla som varit på Hötorget i Stockholm vet att där ligger berg av lingon och om det är någon som undrar hur dom kommer till Hötorget så kan jag informera att det kryllat av kinerser och thailändare i dom norrlänska skogarna. Samtidigt som älgjakten pågick. En man muttrade på radionyheterna att han minsann tagit ledigt från jobbet för att jaga, sett fram emot det under ett helt år, och så när han satt där med bössan laddat och spejade dök det inte upp en enda älg. Nä, kineser i hela skogen, det var vad han fick se. Stackarn, tänkte jag och skrattade. Vilken kul bild det hade varit att fånga.

Till mamma

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 07 Oct 2008 21:32:00 +0000

Mamma fick en dator i födelsedagspresent av pappa. Husets första dator -- och internet. Det är ju jättekul fast visst kunde inköpets ha gjorts för sisså där en sex år sedan, när jag bodde sex tidzoner iväg. Intenet är ju fantastikt när det gäller att hålla kontakten med folk, även om dom bor på andra sidan jorden. Ibland kan jag undra om det inte är lättare.

Å andra sidan, om mamma haft dator, hade jag ju inte kunnat skriva om att jogga på kvällstid, på Clevelands mörka gator ... Nu, när mamma har dator, får jag undanhålla den informationen.

Anyway, om du, mor, haft dator tidigare hade vi kunnan utbyta bakrecept så det stod härliga till. Men det är ju aldrig för sent, så här kommer ett par bilder på rejäla bröd jag svängde ihop under ett par dagar. Vildjäst av aprikoser och sen ett par dagar till att få liv i degen. Och jag har redan käkat upp kanterna.

Om det är någon som njuter av nybakat så kolla in på utmärkta Martins hemsida -- Pain de Martin. Det är härifrån recepten kommer. Läs och njut så tar vi en bakdag framöver.

Stiliga karlar

noreply@blogger.com (Stina) — Thu, 25 Sep 2008 17:46:00 +0000

Hälsa på Tim, 6 år gammal och 1600 kg tung. Han hör hemma på Sköneros gård vid Valdermarsvik och är pappa till en hel massa goda stekar. Fina, hängmörade stekar som även skulle få en amerikan att slicka sig om munnen. Nu vet jag ju inte riktigt säkert om Tim är pappa till stekarna men han ser onekligen ut att kunna vara det. En stilig karl.

Stiliga karlar kan man nog träffa till helgen. Läser i Kalmarbladet Barometern att Jannez och Jontez spelar i orterna Eriksboda och Ö|rsjö. Och på något ställe som heter Sanda kan man ha ”fredagsmys för oss över 40” med Tonix.

Varför någon skulle vilja lämna Sverige är och förblir en gåta.

Stockholm Halvmaraton

noreply@blogger.com (Stina) — Sun, 07 Sep 2008 21:19:00 +0000

Hällregn, 13 grader och en svart sopsäck. Om man lägger ihop all dom ingredienserna får man mig på startlinjen av ett löparlopp.Senast var det Clevleand Marathon – den här gången Stockholm Halvmaraton.

I lördags när jag stod där på Skeppsbron med min sopsäck på överkroppen trodde jag att jag kommer aldrig att bli varm igen. Det var ruskigt kallt. Och fötterna var redan våta och kepsen lika så. Fast å andra siden var det ju en bra dag att slå sitt rekord på eftersom ju fortare jag var klar desto snabbare fick jag hem till ett varmt bad.

Taktiken hade varit 5:30/km vilket ger 55 min/mil och 1 tim 55 min på 21 km. Jag har bara sprungit ett halvmaraton förut och det var Broloppen i Malmö år 2000. Då blev det 2 tim 10 min och jag var så trött att jag fick gå när det var 200 meter kvar. Nu är det ju dock helt andra tider. Med mina två maraton i sinnet borde jag kunna klämma till med en tid under 2 timmar. Visst?

Startskottet gick och jag och min sopsäck satte av. Regnet hade upphört lite och temperaturen steg snabbt inombords. Om någon behöver en sopsäck finns det en på Torsgatan.

Första km klarades av på 5:42. ”Ok, men inte mer,” muttrade jag för mig själv. Det har hänt förut att jag tappat i början och sen inte lyckats hämta hem det igen.

Min oro var obefogad. Första 5 km passerades efter 27:28 och milen efter 54:57. Ruskigt bra tajmat. Men det fanns mer att ge – och sen, efter en mil, var det ju bara hemresan kvar. Efter ett pottbesök tryckte jag till lite mer och kilometertiden mellan 10 och 15 km sjönk till 5:12.

Nu var det ju verkligen bara en liten bit kvar, men efter Tantolunden började det sega lite uppför. Jag visste inte riktigt hur backigt det skulle bli, men jag körde på. Sen gick det hastigt nedför Götgatan och in i Gamla Stan. 20 km passerades på 1:47. Trots att jag just då hade svårt att subtrahera 55 – 47 visste jag att om jag inte stod på näsan skulle jag klara mitt mål. Kom igen, tänkte jag och ignorerade all smärta i vaderna som ivrigt pockade på uppmärksamhet. Det är bara smärta – inget farligt.

Det kändes som jag flög äver gatstenen och när målet i Kungsträdgården hägrade framför mig ökade jag tempot en sista gång.

1:52:56 stannade klockan på. Kunde inte vara gladare ...

Vill ni se en stjärna

noreply@blogger.com (Stina) — Tue, 02 Sep 2008 20:42:00 +0000

För länge sedan var jag närpå världsmästare i tennis. Lovande. Löfte ...

Ok, det är inte sant, men jag spelade tennis upp till att jag var ca 17 år. Och jag kunde blivit något.

Det närmaste jag kom succee var nog att Stefan Edberg och jag spelade i samma klubb, Västerviks TK, och jag ett år lyckades vara med i Västervikstruppen med Edberg i spetsen när distriktsuttagningen av Kalle Anka Cup gick av stapeln. Jag tror det var i Smålandsstenar, en ort jag inte hört talas som vare sig förr eller senare. Hur som helst, Kalle Anka Cup och Stefan Edberg och jag ... Som ni kanske förstår så hade Edberg en lite annorlund attityd till det här med tennis. Han typ tränade och tyckte det var roligt. Själv skulle de ta bra många år innan jag begrep att övning ger faktiskt färdighet eftersom jag I mina tonår var religiöst övertygad om jag redan redan kunde allt. Träning var onödigt.

Med eller utan träning tror jag dock att min karriär som tennisspelare verkligen dog när Västerviks utmärkta damlag en sommar (eller kanske var det vinter) spelade seriematch borta mot Smedby (som ligger 8 km väster om Kalmar). Egentligen kommer jag personligen inte ihåg den här matchen men pappa, som var den som stoppade tennisracketar i mina och min brors händer, körde ner oss till Smedby och om det är något han kommer ihåg här i livet så är det att jag förlorade min match. Jag fick stryk av en från Smedby. Stryk, stryk, stryk. Nu inser jag ju att idrottsstjärnor kan födas i Smedby också -- dock inte jag.

I helgen tog jag cyklen och trampade ut till Smedby. Där finns ICA och Pizzeria Capri. Och så tennisbanorna. Jag cyklade runt bland villorna och till slut, efter att ha fått fråga, hittade jag dom inne bland träden. Två banor och en liten mörkbrun klubbstuga. Jag stod på gräsplanen vid huset och kikade på den röda grusplanen. Nej, jag kom inte ihåg ett dyft av den där matchen. Kan det vara så att jag inte fick stryk? Jag kanske aldrig spelat i Smedby? Egentligen borde jag kanske varit tennisstjärna – på riktigt. Nu får jag nöja mig med att ha spelat Kalle Anka Cup.

P1

noreply@blogger.com (Stina) — Thu, 28 Aug 2008 17:56:00 +0000

Lyssnar på radion. P1 och Kulturradion har en interjuv med Carin Mannheimer. Jag vet inte riktigt vad dom pratar om för jag kan inte annat än undra varför dom liksom viskar med någon slags förförisk röst. Det är som att lyssna på soffmys mellan två djupingar som smuttad en box vitt hela natten.

Nu gillar jag P1 och tycker verkligen att pratradio är toppen. I USA var Diane Rehm på NPR en ständig följeslagare och nu lyssnar jag på henne via internet. Men flera gånger har det slagit mig att i just svensk pratradio – och även vissa TV program – pratas det med den här släpiga djupingrösten. Å andra sidan hade det inte varit kul med Leif loket Olsson röst heller ...

Det tar nog ett tag innan jag kommer in i det sävliga. Nu ska jag kolla vädret på TV. Tar fem minuter att gå igenom något jag kan få reda på genom att titta ut genom fönstret.

Det är krig!

noreply@blogger.com (Stina) — Sun, 24 Aug 2008 20:08:00 +0000

Pappa min gjorde lumpen någonstans I Örebrotrakten 1950. En natt rusade ett befäl in på logementet där gossarna sov i lugnan ro och gapade med skorrande röst, ”Det är krig! Det är krig!”

De grå yllefiltarna rörde sig sakta och sömdruckna gossar kikade förvånat på det upphetsade befälet. ”Var?” pep någon.

Befälet stormade runt i lokalen och skrek,” I Korea! I Korea!” Därefter fick gossarna snabbt maka sig ur slaferna och ställa up i full krigmundering, redo för det krig som nu brann i horisonten.

Jag har hört den här historien att antal gånger och pappsen brukar skratta åt lumpens tokigheter. Med tanke på just det här kan jag inte låta bli att fnissa när jag läser att Fredrik Reinfeldt äntligen tycks ha hittat den rätta motiveringen till FRA-lagen. Den 9 augusti höll han tal i Vaxholm, just som kriget i Georgien brutit ut. Reinfeldt sa, ”Vi har i debatten försökt säga att det finns nya hot. Det är en komplicerad värld och vi måste försöka förstå vad som händer.”

Undrar om det blev någon uppställning av dagens värnpliktiga när ryssen rullade in i Georgien?

Stephanie Tubbs Jones

noreply@blogger.com (Stina) — Thu, 21 Aug 2008 22:07:00 +0000

Trots att jag inte sitter i Cleveland håller jag koll på vad som sker i det som faktiskt är min gamla stad. Min stad och mina människor ... Med det i tanken känns det hemskt trist att läsa att kongresskvinnan Stephanie Tubbs Jones har avlidit pga av brustet blodkärl i hjärnan. Igår, efter en vanlig dag på jobbet, föll hon ihop över bilratten och vaknade sedan aldrig upp igen. Hon avled klockan 18:12 lokal tid.

Stephanie Tubbs Jones var den första svarta kvinnan från Ohio som fick en plats I USA’s kongress och en sån där kvinna som man liksom ser på att hon brinner för det hon gör. Hon såg stark ut. Hon var stark.

Med sina rötter den svarta amerikanska kulturen var hon djupt engagerad i svartas rättigheter och utveckling och logiskt sett borde hon ha varit en av Barack Obama’s starkaste anhängare. Men så var inte fallet. Tubbs Jones var en Clinton-anhängare från början till slut och trots hård kritik lobbade hon med all sin kraft för att Hillary Clinton skulle bli demokraternas presidentkandidat i detta valet. En stark person går vid sidan om ...

Jag tror att Cleveland har förlorat en av sina största anhängare idag och att fylla hennes plats blir inte lätt.

Läs gärna vad Connie Schultz från Clevleand Plain Dealer har att säja om Stephanie Tubbs Jones.

Kalmar - tyst som i graven

noreply@blogger.com (Stina) — Sun, 17 Aug 2008 12:15:00 +0000

En ny stad. När jag någon gång I vintras bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige (och inte sätta igång en, som det kändes, jobbig process med att få förnyat uppehållstillstånd i USA) hoppade jag även på en tidigare ide att flytta till en ny stad. Jag vet inte vad det är med mig, men att kasta sig in i nya miljöer är något jag gillar – eller så dras jag in i det utan motstånd. Hur som helst, det kändes det som en kul grej att inte återvända till samma miljö som jag en gång lämnat. Jag har en bostad i Malmö som stod och väntade, men just då, i vintras, beslutade jag mig för att låta den lyan vänta lite till. Jag var inte redo att sluta cirkeln. Det får räcka med att jag makar mig in bakom skrivbordet och tar itu med den gamla ingenjärskonsten igen.

Nu kan man ju fråga sig om valet av stad var det bästa, det vet jag inte än, men den medeltida staden Kalmar ska få en chans.

Kalmar – det är tyst, det finns ett slott och Kalmar FF leder allsvenskan i fotboll. Och så pratar dom sävligt och kan inte säja r.

Det är en sommarstad, men de tyska husbilarna har nu nosen vänd söderut och snart ligger väl gatorna öde både dag som natt. Frågan om jag gjort rätt dyker upp, men när lönekuvertet trillar ner i brevlådan kanske den tanken blir mer sporadisk. Pengar, det är ju bra att ha även om det inte låter så himla romantiskt. Att plåta Clevelands avlidna hade kanske gått att fortsätta med, men frågan är hur jag hade blivit i huvudet efter ett tag. Kanske hade det funkat fast det var ju det där med visumet ...

Jag har redan plågat mig igenom Svensktoppen på radion och ta mig tusan om det inte låter precis som det alltid gjort. Sanna Nilesen (som jag naturligtvis inte vet vem det är) sjunger en tårdrypande ballad som heter Empty Room. Lika tragiskt som att lyssna på countrykanalen som en av kollegorna på The Coroner’s Office envisades med att spela.