Kalibers reporter Per Shapiro berättar om konsekvenserna av att landstingen följer Socialstyrelsens riktlinjer som rekommenderar KBT-behandlingar före psykodynamiska terapier baserat på tillgänglig forskningsevidens: erfarna psykodynamiska terapeuter som blir utan landstingsavtal och förstås en minskad valfrihet för individer att välja terapeut och terapiform när endast en typ av dessa erbjuds via landstinget.

Ytterligare viktning åt KBT-hållet har regeringen stått för med riktlinjerna för rehabgarantin som infördes 2009: pengarna ges till KBT-kompetenta rehabaktörer.

Kaliber tar upp många intressanta vinklar, även om jag inte håller med om allt som sägs.  Men det som allt mynnar ut i, det är förstås vad som ska styra oss när vi väljer vad den offentliga vården ska erbjuda oss när vi mår dåligt. Ska de erbjuda oss valfrihet, eller ska de erbjuda oss det som samhället efter bästa förmåga kan anse vara vetenskap och beprövad erfarenhet?

Jag är övertygad om (eller i alla fall beredd att anta) att Socialstyrelsen gör sitt allra bästa för att först omsorgsfullt välja vilka kriterier man ska utgå ifrån i sina rekommendationer, och sedan lika noggrant jämföra tillgängliga alternativ utifrån dessa kriterier. Och personligen tycker jag att evidens, det ordet man använder när man menar forskningsstöd enligt vår tids gängse syn på vetenskap, är ett bättre urvalskriterium än många andra. Tänk själv om du hade en fysisk sjukdom, och läkaren lät dig välja på behandling 1, som har bäst evidens, eller behandling 2 som har sämre evidens men som väldigt många ändå tycker om, vad skulle du välja då? Och vilken av dem är du beredd att bidra dina skattepengar till? Jag tycker inte att det måste innebära att behandling 2 inte erbjuds i samhället, bara att det är rätt att välja att lägga våra offentliga medel på något som vi har valt utifrån gemensamt acceptabla urvalskriterier.

Jag tycker inte heller att det är skandalöst om Socialstyrelsen ändrar sina rekommendationer utifrån ny evidens – tvärtom, det är högst seriöst. Fram för transparens i vår svenska psykvård, där vi vet varför vissa metoder och terapeuter stöds. Och låt oss fortsätta diskussionen om vilka urvalskriterier för offentligt erbjudna behandlingar som vi vill ha i vårt samhälle.

Du kan lyssna på programmet när du vill via Sveriges Radios webbplats (Kaliber 120513) eller läsa reportaget här.

Sluta kämpa, slut fred med olikheterna och stärk din relation! I år kom den äntligen på svenska, Russ Harris relationsbok med utgångspunkt i ACT.  På svenska heter den Kärlekens ACT: Stärk din relation med Acceptance and Commitment Therapy. Ingen skriver så lättsamt som Russ Harris om såväl hur vi ställer till det för oss i våra relationer, som hur vi får dem att fungera. Ändå är hans böcker vetenskapligt och teoretiskt förankrade, och råden är konkreta och genomförbara vare sig du arbetar själv med dem, eller om du och din partner gör det tillsammans.

Det här är helt enkelt den bästa relationsboken för kärlekspar du kan hitta just nu.

Kärlekens ACT: Stärk din relation med Acceptance and Commitment Therapy av Russ Harris, Natur & Kultur 2012 (ISBN  9789127129696)

Här hittar du boken hos Internetbokhandlarna adlibris.com och bokus.com.

Plats: Samuelssonsalen (vid Scheelelaboratoriet) Karolinska Institutet – alldeles intill buss 69 slutstation, Tomteboda
Tid: 18.00

Vid frågor kontakta Grethe Broberg, 08-524 820 72 alt via email broberg@stressmottagningen.com

Det finns även möjlighet att köpa böcker skrivna av flera av våra medarbetare. Endast kontant betalning!

Varmt Välkommen!

Klicka på länken för att se hela intervjun

http://urplay.se/168813

Effekter på utveckling av hälsa, sjukfrånvaro och återgång i arbete åren 2008 – 2010

klicka på länken för att läsa delar av utvärderingen.
Utdrag ur Effekter Utvärdering Stressnätverket .

Liksom många av våra patienter på Stressmottagningen helt mänskligt försöker undvika att bli av med obehagliga tankar och känslor, så gör vi som arbetar på mottagningen det också. Vi vill ju hjälpa, och när vi hör hur jobbigt personen vi möter har det, så vill vi förstås meddetsamma ta bort hans eller hennes obehag (och vår egen klump i bröstet, eller våra egna tankar om att vi borde kunna hjälpa alla). Trots att vi har lärt oss både från utbildning och av erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra. Vi behöver tillämpa våra enkla metoder själva lika mycket som alla andra.

En forskningsstudie gjord just på människor som mig som arbetar med att rehabilitera andra visar hur stor påverkan faktorerna vi kallar öppen, medveten och aktiv har på vårt eget välmående och funktionsförmåga. Och hur vi, om vi själva väljer att inte acceptera svåra upplevelser utan fortsätter att kämpa emot dem, har ökad risk för utbrändhet. Eller när vi glömmer bort att vara närvarande i nuet, eller inte tar oss besväret att aktivt göra de saker vi vet är viktiga för oss. Och det gäller alltså mig och mina kollegor på Stressmottagningen – specialiserade på att behandla just utbrändhet och utmattningsdiagnoserna – lika mycket som våra patienter. Och det gäller förstås dig också. Kunskaperna våra metoder bygger på kommer inte från någon specialiserad teori ihopknåpad för folk som inte mår bra. De kommer från allmänpsykologi.

Studien jag citerar ovan är:
McCracken, LM & Yang, S-Y (2008), A Contextual and Cognitive-Behavioural Analysis of Rehabilitatio Workers’ Health and Well-Being: Influences of Acceptance, Mindfulness, and Values-Based Action. Rehabilitation Psychology 53(4):479-485. 

Kursen kommer att gå av stapeln den 15-16 november 2012 och den kommer att äga rum hos oss på Stressmottagningen, Tomtebodavägen 9, KI Campus, Solna. Det är begränsat deltagarantal, så för anmälan och för ytterligare information kontakta Grethe Broberg -på email broberg@stressmottagningen.com

Välkommen!

Inlägg 1:Var fjärde svensk har sömnsvårigheter. Mirjam Ekstedt, sömnforskare och Torbjörn Åkerstedt, professor beteendefysiologi svarade på tittarnas frågor:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=experterna_om_somnproblem&videoid=2169497&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Inlägg 2:Mirjam tipsar:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=somnforskaren_ger_tips&videoid=2169510&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Veckan före disputationen råkade vår yngste son ut för en olycka i kälkbacken och slog sig så svårt att han förlorade medvetandet en liten stund. När min man ringde och berättade om olyckan kändes det som att tiden stod stilla. Vi fick stanna kvar på barnakuten för observation i och med att risken fanns att vår son kunde ha drabbats av en blödning i hjärnan. Till slut blåste läkaren faran över. Samma vecka, ett par dagar senare, drabbas båda våra barn av vinterkräksjuka. Jag hann varken förbereda mig, eller oroa mig, inför disputationen.

Den 3 februari. Allvar och högtidlighet i luften när disputationen just skulle starta. Jag berättade om mina studier, jag svarade så gott jag kunde på opponentens frågor. Och när betygsnämnden lite senare förklarade att min avhandling var godkänd kände jag en särskild lättnad och glädje. Jag hade gjort ett uppehåll från forskningen en tid, dels pga föräldraledighet, dels pga att min mor blev sjuk och avled i cancer, dels pga att jag arbetade kliniskt som psykolog. Jag hade kunnat välja att låta avhandlingen vara, att inte ta upp den igen. Det hade med all säkerhet också fungerat bra. Men jag valde att återuppta forskningen, för det var värdefullt för mig. För att jag inte ville att det arbete jag dittills lagt ned skulle rinna ut i sanden, för att jag tycker det jag forskat om är intressant och värt att fortsätta studeras.

”Success is not final, failure is not fatal: it is the courage to continue that counts” – Winston Churchill.

Citatet finns på insidan av pärmen till min avhandling. På många sätt stämmer det med min känsla kring forskningsarbetet. Och på många sätt tror jag att det kan stämma överens med hur vi kan komma vidare ur svårigheter i livet. Livet är inte alltid lätt. Ibland halkar vi ur spår. Och sällan finns det någon ”mirakelväg” tillbaka. Ofta handlar det om att ta små konkreta steg i en viss riktning, för att komma vidare. Men, det är en konst att kunna ta dem. Just idag. Många gånger hindras vi av hjärnspöken, av tankar och känslor som intalar oss om misslyckanden och kommande katastrofer. Detta tror jag  många patienter på Stressmottagningen kan känna igen sig i. Kanske handlar rehabiliteringen från utmattning om just detta, att fortsätta, att hålla ut, att våga göra det vi tror på, på lång sikt, också när det känns svårt.

Avhandlingen har titeln ”Burnout – A matter of impaired recovery?” och går att ladda ner via denna länk på KI:s bibliotek.

http://publications.ki.se/jspui/handle/10616/40826

Är du intresserad av ett exemplar av den tryckta avhandlingen, kontakta mig eller Sofia Lagergren på Stressforskningsinstitutet, via e-postadresserna nedan:

m.soderstrom@stressmottagningen.com

sofia.lagergren@stressforskning.su.se

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt den mekanistiska synen där god vetenskap är sådan där teorin stämmer överens med verkligheten. Den kallas ofta mekanistisk för att en maskin ofta är en bra liknelse för hur man förstår världen – man letar efter vilka delar som maskinen är uppbyggd av och hur de samspelar för att få maskinen att fungera. Många av våra vetenskaper idag bygger på det här grundantagandet, och ett exempel är teorierna från kognitionspsykologi där man liknar vårt medvetande vid en dator som processar intryck och utifrån dem initierar beteenden.  Om teorin är bra, så stämmer den överens med vad man kan se i verkligheten, så väl vi nu kan se den genom att till exempel fråga människor eller mäta deras hjärnaktivitet med avancerad teknik. Teorierna hoppas man sedan ska kunna vägleda en när man lagar trasiga maskiner, men det är inte vetenskapens syfte och man utvärderar den inte utifrån det. Syftet med vetenskapen är bara att beskriva och förstå hur maskinen fungerar.

Jag har hört många skämt där någon psykolog inkännande förstår precis vad den extremt olyckliga patienten berättar om – fast där poängen är att den här djupa förståelsen inte hjälper patienten på något sätt. Om syftet med vetenskapen vore att beskriva och förstå så vore det så bra en psykolog skulle kunna hjälpa folk: jag förstår. Jag tror (hoppas!) att du har högre förväntningar än så på en psykolog. Först och främst vill vi kunna predicera (förutsäga) beteenden. Kommer den här killen att se sig för när han går över gatan? Kommer den här tjejen att begå brott om hon får permission, ta livet av sig, ta hand om sina barn, ta sina läkemedel? Men inte bara det. Vi vill kunna påverka beteenden. För vårt svenska rättsväsende är till exempel avsikten att påverka dem som begått brott genom rehabilitering (inte i första hand straffa). Skolan vill kunna påverka skolbarn att göra sina läxor, samhället vill få fler att sopsortera och motionera och äta nyttigt och betala skatt och hålla hastighetsgränserna. Inte bara beskriva och förstå. Vi vill predicera och påverka. Att ha det som ett grundantagande ändrar grundantagandet för vad som är bra vetenskap. Det som är bra vetenskap är när vi med hjälp av våra teorier har predicerat bra eller kunnat påverka någons beteende. Med det här perspektivet räcker det inte att teorin är bra, den måste vara användbar också.

De teorier som vägleder mig i mitt arbete har sitt ursprung i funktionell kontextualism. Kontextualism för att jag tittar på sammanhanget, inte delarna. Det gör att det är stor skillnad på att vifta med handen för att tvätta fönstret eller för att hälsa på en vän fast det kanske är precis samma muskler som används. Funktionell för att jag tittar på hur någonting fungerar – till exempel hur bra teorin predicerar och påverkar – för att säga om den är bra eller inte. Inom funktionell kontextualistisk vetenskap (puh! jag utmanar dig att säga det snabbt tio gånger i sträck!) så har flera olika terapiformer fötts där de grundläggande teorierna omsätts i praktiska verktyg. ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är bara ett av dem, men det är det som vägleder mig i mitt arbete som psykolog. Och det kommer alltmer forskning som visar att det fungerar bra – vi lyckas påverka folk, vilket är själva grundidén med terapi.

Kursen går av stapeln den 18-19 oktober 2012 och den kommer att äga rum hos oss på Stressmottagningen, Tomtebodavägen 9, KI Campus, Solna. Det är begränsat deltagarantal, så för anmälan och för ytterligare information kontakta Grethe Broberg -på email broberg@stressmottagningen.com

Vid heltidssjukskrivning är rekommendationen att du som chef upprätthåller kontakten och bjuder in mig till sociala evenemang på arbetsplatsen utan att direkt eller indirekt kräva deltagande. Det handlar om att skicka signalen att vi bryr oss om dig, vi finns här och du är välkommen när det är dags under rimliga förutsättningar. Inför återgång i arbete behövs naturligtvis förberedande kontakter för planering. Det kan vara så att jag som anställd i samband med utmattningen har utvecklat en ”arbetsplatsfobi”. Den kan se ut på olika sätt. I en del fall kan det räcka med att jag går förbi utanför arbetsplatsen för att det ska ge symtom. Lyssna in hur det är och kanske att första mötet sker på en neutral plats i närheten av arbetet om det behövs. Om det jobbigt för mig att komma till arbetsplatsen är det bra att avgränsa första besöket till ett möte med chefen och inte gå runt och hälsa på alla vilket kan bli för mycket. Är det en stor arbetsplats och det är jobbigt för mig kan det vara bra att du möter mig i receptionen och att vi går upp till ditt rum tillsammans. Ta det steg för steg i den takt som hälsotillståndet tillåter.

Utmana på rätt nivå. När det är dags att påbörja återgång i arbete är det viktigt att det finns en färdig arbetsplats när jag kommer tillbaka och att chef eller handledare är på plats. Det är inte bra om min plats inte är klar och ingen ”tar hand om” mig när jag står där redo att försöka börja arbeta igen. En bra start ger en bra plattform för en god fortsättning. Framför allt som det senaste minnet jag har från arbetet innan jag blev sjukskriven ofta är ganska kaotiskt. Nu är jag dessutom sårbar för stress och det behövs sannolikt inte mycket för att jag ska uppleva att det är jobbigt. Se t.ex. till att ev. datorer är uppkopplade och att det inte blir strul med inloggningsuppgifter mm. Att det finns backup om chefen skulle bli sjuk och inte kan ta emot mig. Kort sagt se till att allting runtomkring fungerar så bra som möjligt. Möt och se mig som jag är där jag är.

När arbetsåtergången har påbörjats bokar chefen eller handledaren in regelbundna möten med mig. Rekommendationen är till att börja med ett möte varje vecka och ofta kan det räcka med 15 – 20 min. Mötet fyller två syften. Dels att du som chef får inblick i hur det fungerar men även att jag blir tvungen att en gång i veckan ta klivet ur ekorrhjulet, ta fågelperspektivet och se om jag är på väg i rätt riktning. Är jag på väg mot en hållbar arbetssituation i balans eller kör jag på i mina gamla mönster som vi redan vet att de inte är långsiktigt hållbara? Det är bra om vi kan komma överens om vad som ska tas upp i mötet så att det inte blir allmänt jobbsnack utan faktiskt en utvärdering och planering av min rehabiliteringsprocess. Punkter på agendan kan t.ex. vara; hur har veckan fungerat samt hur ser planeringen ut för kommande vecka och då t.ex. med avseende på avgränsning, prioriteringar och tillräckligt bra. 

I de allra flesta fallen handlar det om att agera broms, avgränsa engagemang, arbetsinnehåll och arbetstid. Problemet för personer med utmattning är nästan alltid att de vill jobba för mycket, inte för lite. Här är konsten att avgränsa utifrån omtanke. Om det inte är du som chef som följer upp mig varje vecka rekommenderas att möte med dig bokas in t.ex. en gång i månaden. Då kan även någon från personalavdelningen finnas med om det behövs och känns naturligt. En risk är att du tar på sig uppföljningen av välvilja fastän du inte har utrymme att prioritera det och att det prioriteras bort. Om du tar på dig det se till att prioritera det annars är det bättre att delegera. Uppföljningen är viktig och vad skickar du för signaler till mig som är i rehabilitering om du prioriterar bort det?

När jag är i balans på en arbetsnivå och med ett arbetsinnehåll kan uppföljningsmötena glesas ut för att sedan läggas mer frekvent igen när belastningen ökar i perioder när arbetstiden trappas upp eller arbetsinnehållet förändras. Generellt är rekommendationen att uppföljningen fortsätter fram tills dessa att jag har varit tillbaka i heltidsarbete 6 månader. Det är bra att sätta en slutpunkt för rehabiliteringen då jag är åter i arbete och inte längre är under rehabilitering.

Avslutningsvis vill jag bara säga, möt mig där jag är. En vanlig bild är att jag innan jag blev utmattad var högpresterande och den som fixade allt. Så är det inte längre. Nu har jag en sårbarhet för belastning och jag behöver stöd i att sluta fixa allt. Det är inte bara svårt för dig att förhålla dig till det utan framför allt för mig. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt för mig att be om hjälp. Ge mig tid och utrymme så kommer jag tillbaka till en normal balanserad funktionsförmåga men jag kommer förhoppningsvis aldrig mer att köra över mig själv för att fixa allt för alla andra.