Jag har i ett tidigare inlägg nämnt den mekanistiska synen där god vetenskap är sådan där teorin stämmer överens med verkligheten. Den kallas ofta mekanistisk för att en maskin ofta är en bra liknelse för hur man förstår världen – man letar efter vilka delar som maskinen är uppbyggd av och hur de samspelar för att få maskinen att fungera. Många av våra vetenskaper idag bygger på det här grundantagandet, och ett exempel är teorierna från kognitionspsykologi där man liknar vårt medvetande vid en dator som processar intryck och utifrån dem initierar beteenden.  Om teorin är bra, så stämmer den överens med vad man kan se i verkligheten, så väl vi nu kan se den genom att till exempel fråga människor eller mäta deras hjärnaktivitet med avancerad teknik. Teorierna hoppas man sedan ska kunna vägleda en när man lagar trasiga maskiner, men det är inte vetenskapens syfte och man utvärderar den inte utifrån det. Syftet med vetenskapen är bara att beskriva och förstå hur maskinen fungerar.

Jag har hört många skämt där någon psykolog inkännande förstår precis vad den extremt olyckliga patienten berättar om – fast där poängen är att den här djupa förståelsen inte hjälper patienten på något sätt. Om syftet med vetenskapen vore att beskriva och förstå så vore det så bra en psykolog skulle kunna hjälpa folk: jag förstår. Jag tror (hoppas!) att du har högre förväntningar än så på en psykolog. Först och främst vill vi kunna predicera (förutsäga) beteenden. Kommer den här killen att se sig för när han går över gatan? Kommer den här tjejen att begå brott om hon får permission, ta livet av sig, ta hand om sina barn, ta sina läkemedel? Men inte bara det. Vi vill kunna påverka beteenden. För vårt svenska rättsväsende är till exempel avsikten att påverka dem som begått brott genom rehabilitering (inte i första hand straffa). Skolan vill kunna påverka skolbarn att göra sina läxor, samhället vill få fler att sopsortera och motionera och äta nyttigt och betala skatt och hålla hastighetsgränserna. Inte bara beskriva och förstå. Vi vill predicera och påverka. Att ha det som ett grundantagande ändrar grundantagandet för vad som är bra vetenskap. Det som är bra vetenskap är när vi med hjälp av våra teorier har predicerat bra eller kunnat påverka någons beteende. Med det här perspektivet räcker det inte att teorin är bra, den måste vara användbar också.

De teorier som vägleder mig i mitt arbete har sitt ursprung i funktionell kontextualism. Kontextualism för att jag tittar på sammanhanget, inte delarna. Det gör att det är stor skillnad på att vifta med handen för att tvätta fönstret eller för att hälsa på en vän fast det kanske är precis samma muskler som används. Funktionell för att jag tittar på hur någonting fungerar – till exempel hur bra teorin predicerar och påverkar – för att säga om den är bra eller inte. Inom funktionell kontextualistisk vetenskap (puh! jag utmanar dig att säga det snabbt tio gånger i sträck!) så har flera olika terapiformer fötts där de grundläggande teorierna omsätts i praktiska verktyg. ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är bara ett av dem, men det är det som vägleder mig i mitt arbete som psykolog. Och det kommer alltmer forskning som visar att det fungerar bra – vi lyckas påverka folk, vilket är själva grundidén med terapi.

Kursen går av stapeln den 18-19 oktober 2012 och den kommer att äga rum hos oss på Stressmottagningen, Tomtebodavägen 9, KI Campus, Solna. Det är begränsat deltagarantal, så för anmälan och för ytterligare information kontakta Grethe Broberg -på email broberg@stressmottagningen.com

Vid heltidssjukskrivning är rekommendationen att du som chef upprätthåller kontakten och bjuder in mig till sociala evenemang på arbetsplatsen utan att direkt eller indirekt kräva deltagande. Det handlar om att skicka signalen att vi bryr oss om dig, vi finns här och du är välkommen när det är dags under rimliga förutsättningar. Inför återgång i arbete behövs naturligtvis förberedande kontakter för planering. Det kan vara så att jag som anställd i samband med utmattningen har utvecklat en ”arbetsplatsfobi”. Den kan se ut på olika sätt. I en del fall kan det räcka med att jag går förbi utanför arbetsplatsen för att det ska ge symtom. Lyssna in hur det är och kanske att första mötet sker på en neutral plats i närheten av arbetet om det behövs. Om det jobbigt för mig att komma till arbetsplatsen är det bra att avgränsa första besöket till ett möte med chefen och inte gå runt och hälsa på alla vilket kan bli för mycket. Är det en stor arbetsplats och det är jobbigt för mig kan det vara bra att du möter mig i receptionen och att vi går upp till ditt rum tillsammans. Ta det steg för steg i den takt som hälsotillståndet tillåter.

Utmana på rätt nivå. När det är dags att påbörja återgång i arbete är det viktigt att det finns en färdig arbetsplats när jag kommer tillbaka och att chef eller handledare är på plats. Det är inte bra om min plats inte är klar och ingen ”tar hand om” mig när jag står där redo att försöka börja arbeta igen. En bra start ger en bra plattform för en god fortsättning. Framför allt som det senaste minnet jag har från arbetet innan jag blev sjukskriven ofta är ganska kaotiskt. Nu är jag dessutom sårbar för stress och det behövs sannolikt inte mycket för att jag ska uppleva att det är jobbigt. Se t.ex. till att ev. datorer är uppkopplade och att det inte blir strul med inloggningsuppgifter mm. Att det finns backup om chefen skulle bli sjuk och inte kan ta emot mig. Kort sagt se till att allting runtomkring fungerar så bra som möjligt. Möt och se mig som jag är där jag är.

När arbetsåtergången har påbörjats bokar chefen eller handledaren in regelbundna möten med mig. Rekommendationen är till att börja med ett möte varje vecka och ofta kan det räcka med 15 – 20 min. Mötet fyller två syften. Dels att du som chef får inblick i hur det fungerar men även att jag blir tvungen att en gång i veckan ta klivet ur ekorrhjulet, ta fågelperspektivet och se om jag är på väg i rätt riktning. Är jag på väg mot en hållbar arbetssituation i balans eller kör jag på i mina gamla mönster som vi redan vet att de inte är långsiktigt hållbara? Det är bra om vi kan komma överens om vad som ska tas upp i mötet så att det inte blir allmänt jobbsnack utan faktiskt en utvärdering och planering av min rehabiliteringsprocess. Punkter på agendan kan t.ex. vara; hur har veckan fungerat samt hur ser planeringen ut för kommande vecka och då t.ex. med avseende på avgränsning, prioriteringar och tillräckligt bra. 

I de allra flesta fallen handlar det om att agera broms, avgränsa engagemang, arbetsinnehåll och arbetstid. Problemet för personer med utmattning är nästan alltid att de vill jobba för mycket, inte för lite. Här är konsten att avgränsa utifrån omtanke. Om det inte är du som chef som följer upp mig varje vecka rekommenderas att möte med dig bokas in t.ex. en gång i månaden. Då kan även någon från personalavdelningen finnas med om det behövs och känns naturligt. En risk är att du tar på sig uppföljningen av välvilja fastän du inte har utrymme att prioritera det och att det prioriteras bort. Om du tar på dig det se till att prioritera det annars är det bättre att delegera. Uppföljningen är viktig och vad skickar du för signaler till mig som är i rehabilitering om du prioriterar bort det?

När jag är i balans på en arbetsnivå och med ett arbetsinnehåll kan uppföljningsmötena glesas ut för att sedan läggas mer frekvent igen när belastningen ökar i perioder när arbetstiden trappas upp eller arbetsinnehållet förändras. Generellt är rekommendationen att uppföljningen fortsätter fram tills dessa att jag har varit tillbaka i heltidsarbete 6 månader. Det är bra att sätta en slutpunkt för rehabiliteringen då jag är åter i arbete och inte längre är under rehabilitering.

Avslutningsvis vill jag bara säga, möt mig där jag är. En vanlig bild är att jag innan jag blev utmattad var högpresterande och den som fixade allt. Så är det inte längre. Nu har jag en sårbarhet för belastning och jag behöver stöd i att sluta fixa allt. Det är inte bara svårt för dig att förhålla dig till det utan framför allt för mig. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt för mig att be om hjälp. Ge mig tid och utrymme så kommer jag tillbaka till en normal balanserad funktionsförmåga men jag kommer förhoppningsvis aldrig mer att köra över mig själv för att fixa allt för alla andra.

Det är något löftesrikt med nya år. Pennorna är nyvässade, blocken fulla av oskrivna blad som väntar på att fyllas med upplevelser och berättelser. Lingonkranskalendern på köksväggen har bara några prydliga anteckningar än så länge och är för övrigt inbjudande tom – full av möjligheter. Tydligen blir vi alla fyllda av positiv förväntan varje nyår – vare sig det är ett nästan garanterat framgångrikt år som Drakens, eller bara ett vanligt men Nytt år. Titta in i bokhandlarna som under hela januari ställt fram böcker om viktminskning och fysisk träning. Det är visst nu vi alla tar chansen att förbättra våra liv. Och det är inget fel i det. Men liksom jag redan har vaknat upp till två löftesrika nya år redan i år – 2012 och Drakens År – så kan det komma många fler möjligheter att damma av de där nyårslöftena om att leva lite mer så som vi vill leva. Ja, de kan komma varje dag, när man som minst anar det och bäst behöver det. Det är väl bättre att börja om varje dag än att ha gett upp en enda gång (eller tio)?

Gott Nytt Drakens År!

Kerstin

-Benen bar inte, jag förstod inte vad andra sa, hjärnan liksom glödde.. jag trodde jag skulle dö, berättar Madeleine von Sivers
Nu är hon tillbaka efter ha gått i väggen, med nya erfarenheter som hon inte skulle vilja vara utan.

tisdag 24 januari
Samtalet: ”Jag skiljde mig på låtsas”
Tisdag 24 januari 2012 Har barnen ätit? Vem fixar middagen? Var är vantarna? Vem hämtar och finns det mjölk i kylen?Kristina Haggård kände sig som en levande checklista. Äktenskapet blev allt mer dränerat på känslor och tillslut ville hon skilja sig. I väntan på att allt praktiskt skulle bli klart började hon och hennes man leva som om de vore skilda…

onsdag 25 januari
Att aldrig räcka till
Onsdag 25 januari 2012
En av de yrkesgrupper som utsätts för mest stress är de som arbetar i vården. Samtidigt som fler sjuka ska vårdas krymper personalen och pappersarbetet ökar.

Vad gör den kroniska stressen och kraven på ökad kontroll med arbetsglädjen och kreativiteten?

Aleksander Perski – Chef för Stressmottagningen – kommer att informera om verksamheten och dessutom ges möjlighet till att ställa frågor angående stress och stressrelaterade besvär som man funderar över.

Plats: Intill Scheelelaboratoriet, Samuelssonsalen, Karolinska Instituet  (marschaller tända) vid buss 69s slutstation, Tomteboda – (tidigare buss 47s slutstation)

Kaffe/te och ostfranska kan köpas till ett självkostnadspris  40 kronor. 

För frågor och anmälan vänligen kontakta: Grethe Broberg, telefon 08-524 820 72 , fax  08-330648 eller email; broberg@stressmottagningen.com

Välkomna!

Burnout: a matter of impaired recovery?

Huvudhandledare: Torbjörn Åkerstedt, Stockholms universitet, KI.
Bihandledare: Göran Kecklund, Stockholms Universitet, Aleksander Perski, Stockholms Universitet.
Opponent: Markus Jansson-Fröjmark, Stockholms Universitet.

Betygsnämnd:
Professor Jerker Hetta, KI
Professor Jan Lisspers, Mittuniversitetet
Docent Eva Lindberg, Uppsala Universitet

Varmt välkommen att prova på kerstinjeding.se!

Scrooge – urtypen för snåla, griniga människor – genomgår under natten mot jul något som en ACT-terapeut hade refererat till som en upplevelsebaserad övning. Tre våldnader besöker honom och tar med honom att minnas forna jular, att se andra vinklar på den innevarande julen och att se hur framtida jular kan komma att se ut. Scrooge får se julen ur sina egna ögon i olika tider i livet, och han får se julen ur andra människors perspektiv. och inte minst får han se lite av sig själv ur andra människors ögon, och det är en jobbig resa att göra. Han är inte nöjd med särskilt mycket av det han ser och hör.

Sedan får Scrooge samma gåva som du och jag också får, just nu: möjligheten att göra bättre. Möjligheten att från och med nu börja vara mer av de medmänniskorna vi önskar att vi vore gentemot familj, vänner och främlingar.

Gott Nytt År!

På denna medicinska modell har vi också kommit att bygga den modell vi använder för psykisk ohälsa. Våra diagnossystem och många behandlingar för psykiska sjukdomar bygger på idén att något är fel eller skadat och måste tas bort eller lagas. När vi följer logiken från den medicinska modellen så blir det självklart så. Men tänk om den inte är en bra grundmodell för psykisk smärta?

Fundera över det här en liten stund: Om vi inte hade en sådan här mekanistisk grundmodell för vårt eget psyke, så skulle vi inte ens leta efter den lilla komponenten som har slutat fungera eller fungerar dåligt (negativa tankar, oro, låg självkänsla?) och som måste repareras (läkemedel, positivt tänkande, terapi?). Om inte symptomen på psykisk ohälsa visar på något som är ”fel” måste de heller inte bort. Behandlingsstrategierna kan fokusera på något annat än det som den nuvarande underliggande filosofin – den medicinska modellen – förutsätter. Istället för att reparera ”fel” som påförts oss tack vare dolda grundantaganden kan behandlingsstrategierna fokusera på att hitta sätt som fungerar för var och en av oss för att leva våra liv.

Stora tankar, kort inlägg – men hur vi tänker på hälsa och ohälsa påverkar oss alla.

Kursen går av stapeln den 29-30 mars 2012 och den kommer att äga rum hos oss på Stressmottagningen, Tomtebodavägen 9, KI Campus, Solna. Det är begränsat deltagarantal, så för anmälan och för ytterligare information kontakta Grethe Broberg -på email broberg@stressmottagningen.com

Kursen är nu fullsatt men vi kommer att hålla en ny kurs under våren 2012. Kontakta gärna Grethe Broberg om du vill bli uppsatt på en anmälningslista.