Vid heltidssjukskrivning är rekommendationen att du som chef upprätthåller kontakten och bjuder in mig till sociala evenemang på arbetsplatsen utan att direkt eller indirekt kräva deltagande. Det handlar om att skicka signalen att vi bryr oss om dig, vi finns här och du är välkommen när det är dags under rimliga förutsättningar. Inför återgång i arbete behövs naturligtvis förberedande kontakter för planering. Det kan vara så att jag som anställd i samband med utmattningen har utvecklat en ”arbetsplatsfobi”. Den kan se ut på olika sätt. I en del fall kan det räcka med att jag går förbi utanför arbetsplatsen för att det ska ge symtom. Lyssna in hur det är och kanske att första mötet sker på en neutral plats i närheten av arbetet om det behövs. Om det jobbigt för mig att komma till arbetsplatsen är det bra att avgränsa första besöket till ett möte med chefen och inte gå runt och hälsa på alla vilket kan bli för mycket. Är det en stor arbetsplats och det är jobbigt för mig kan det vara bra att du möter mig i receptionen och att vi går upp till ditt rum tillsammans. Ta det steg för steg i den takt som hälsotillståndet tillåter.

Utmana på rätt nivå. När det är dags att påbörja återgång i arbete är det viktigt att det finns en färdig arbetsplats när jag kommer tillbaka och att chef eller handledare är på plats. Det är inte bra om min plats inte är klar och ingen ”tar hand om” mig när jag står där redo att försöka börja arbeta igen. En bra start ger en bra plattform för en god fortsättning. Framför allt som det senaste minnet jag har från arbetet innan jag blev sjukskriven ofta är ganska kaotiskt. Nu är jag dessutom sårbar för stress och det behövs sannolikt inte mycket för att jag ska uppleva att det är jobbigt. Se t.ex. till att ev. datorer är uppkopplade och att det inte blir strul med inloggningsuppgifter mm. Att det finns backup om chefen skulle bli sjuk och inte kan ta emot mig. Kort sagt se till att allting runtomkring fungerar så bra som möjligt. Möt och se mig som jag är där jag är.

När arbetsåtergången har påbörjats bokar chefen eller handledaren in regelbundna möten med mig. Rekommendationen är till att börja med ett möte varje vecka och ofta kan det räcka med 15 – 20 min. Mötet fyller två syften. Dels att du som chef får inblick i hur det fungerar men även att jag blir tvungen att en gång i veckan ta klivet ur ekorrhjulet, ta fågelperspektivet och se om jag är på väg i rätt riktning. Är jag på väg mot en hållbar arbetssituation i balans eller kör jag på i mina gamla mönster som vi redan vet att de inte är långsiktigt hållbara? Det är bra om vi kan komma överens om vad som ska tas upp i mötet så att det inte blir allmänt jobbsnack utan faktiskt en utvärdering och planering av min rehabiliteringsprocess. Punkter på agendan kan t.ex. vara; hur har veckan fungerat samt hur ser planeringen ut för kommande vecka och då t.ex. med avseende på avgränsning, prioriteringar och tillräckligt bra. 

I de allra flesta fallen handlar det om att agera broms, avgränsa engagemang, arbetsinnehåll och arbetstid. Problemet för personer med utmattning är nästan alltid att de vill jobba för mycket, inte för lite. Här är konsten att avgränsa utifrån omtanke. Om det inte är du som chef som följer upp mig varje vecka rekommenderas att möte med dig bokas in t.ex. en gång i månaden. Då kan även någon från personalavdelningen finnas med om det behövs och känns naturligt. En risk är att du tar på sig uppföljningen av välvilja fastän du inte har utrymme att prioritera det och att det prioriteras bort. Om du tar på dig det se till att prioritera det annars är det bättre att delegera. Uppföljningen är viktig och vad skickar du för signaler till mig som är i rehabilitering om du prioriterar bort det?

När jag är i balans på en arbetsnivå och med ett arbetsinnehåll kan uppföljningsmötena glesas ut för att sedan läggas mer frekvent igen när belastningen ökar i perioder när arbetstiden trappas upp eller arbetsinnehållet förändras. Generellt är rekommendationen att uppföljningen fortsätter fram tills dessa att jag har varit tillbaka i heltidsarbete 6 månader. Det är bra att sätta en slutpunkt för rehabiliteringen då jag är åter i arbete och inte längre är under rehabilitering.

Avslutningsvis vill jag bara säga, möt mig där jag är. En vanlig bild är att jag innan jag blev utmattad var högpresterande och den som fixade allt. Så är det inte längre. Nu har jag en sårbarhet för belastning och jag behöver stöd i att sluta fixa allt. Det är inte bara svårt för dig att förhålla dig till det utan framför allt för mig. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt för mig att be om hjälp. Ge mig tid och utrymme så kommer jag tillbaka till en normal balanserad funktionsförmåga men jag kommer förhoppningsvis aldrig mer att köra över mig själv för att fixa allt för alla andra.

 Efter en längre tids heltidssjukskrivning handlar det ofta om att börja arbeta 25%. Om vi räknar med 2 timmar per dag inklusive fika så förstår alla att det inte går att utföra så mycket arbete. För en sjukskriven projektledare kan det t.ex. handla om att ta fram statistik för internt bruk eller att arkivera handlingar. Det kan uppfattas som tråkigt arbete av någon som är van vid mycket stimulans. Men det finns en poäng med det. Det får gärna vara lite tråkigt till att börja med eftersom det gör det lättare att avgränsa engagemanget. Ett engagemang som är en stor tillgång om det balanseras på ett klokt sätt men som kan vara en riskfaktor om det tillåts spela helt fritt. Dock är det ofta en fördel att ha uttalat redan från början vilken roll som är slutmålet för rehabiliteringen så att jag som projektledare inte tror att jag ska jobba med arkivering resten av mitt liv.

Utgångspunkten är att jag har kvar mina resurser men att jag behöver stöd och tid för att få tillgång till dem och kunna använda dem på ett klokt sätt igen. Det sista är mycket viktigt. Det är inte alltid helt lätt för varken mig själv eller mina arbetskamrater att förhålla sig till. För mig själv att acceptera att jag är i en ny situation där jag inte är den som presterar bäst utan är den som behöver stöd men att det inte är för alltid och för omgivningen att ge stöd men samtidigt respektera mig för den jag är. Efter någon månad kan det vara dags att sätta sig ner och utvärdera hur det går och utifrån den utvärderingen lägga upp en långsiktig planering mot slutmålet både vad gäller tid och innehåll.

En sådan plan kan t.ex. se ut som följer. Delmål 1 är att nå en stabilitet i att vara på arbetet 25% och klara av att arkivera handlingar. När det målet är nått är det dags att trappa upp till 50% arbete, anpassat efter försäkringskassans regelverk. Rekommendationen är att om möjligt ligga kvar på samma arbetsuppgifter när jag trappar upp tiden. När jag har nått balans på 50% i tid föra in nästa innehållsliga nivå som t.ex. skulle kunna vara att delta i internprojekt utan tidspress eller att få väl avgränsade deluppgifter av annan projektledare som till att börja med inte står och faller med att jag gör dem. Om de ska vara klar nästkommande fredag kan man t.ex. att jag gör så mycket jag hinner till nästa tisdag och sedan lämnar jag tillbaka. Om jag inte är klar så ska det finnas en back up som kan ta det. Det här är en viktig poäng, undvik att föra in uppgifter som står och faller med mig för tidigt. Jag ska veta att det är ok även om jag inte når ända fram nu. Det kommer att lösa sig ändå och det kan jag vila tryggt i.

Nästa nivå kan vara att lägga på lite mer ansvar som t.ex. att jag leder något internprojekt med mjuka deadlines. Därefter kan det vara dags att trappa upp till 75 % och nå balans på den tiden. Sedan är det nästa innehållsliga nivå som kan vara att leda ett externt projekt tillsammans med någon annan osv. Viktigt är att veta att jag inte är färdigrehabiliterad när jag återgår i fulltidsarbete. Här är det lätt att jag och fr.a. arbetsgivaren ropar hej för tidigt för att uttrycka sig lite slarvigt. Det är viktigt att tänka på att även min fulla tid är en ny rehabiliteringsnivå och det är nu hela livspusslet blir som tightast. Samma princip här först upp i tid och sedan lägga på innehåll tills jag ligger på en rimlig nivå som både jag själv och arbetsgivaren är nöjd med.

Det är viktigt att jag är tydlig med vad jag klarar av och att arbetsgivaren är tydlig med vad han/hon förväntar sig. Om det finns en diskrepens här kan det vara så att jag ska byta arbete eller arbetsgivare eller både och. En sak som kan dyka upp under resans gång är att jag och arbetsgivaren inte har samma prioritering när det gäller kvalitet och kvantitet i arbetet. Det kan vara så att jag levererar väldigt hög kvalitet på det jag gör men att jag, om jag ska hålla min arbetstid och inte arbeta över och hålla en rimlig arbetsintensitet, inte klarar av att leverera den kvantitet som arbetsgivaren förväntar sig.

Det är här som ”tillräckligt bra” kommer in. Jag kan behöva bjuda in till och få stöd i att hitta ”tillräckligt bra” – nivån. I en del fall som jag har stött på inom bl.a. vården kan det bli så att vi inte kan mötas. Min syn på vilken omvårdnad jag vill ge människor för att jag ska kunna känna mig tillfreds med mitt arbete kanske inte går ihop med de resurser som finns tillgängliga hos den här arbetsgivaren. Antingen får jag sänka min ribba och kunna leva med det eller också får jag söka mig vidare. Att vara kvar och ”gnälla” över att det inte finns tillräckligt med resurser utan att det leder någon vart är inte ett gångbart alternativ. Det kommer jag inte att må bra av och utgångspunkten för allting är att jag ska må bra och behålla min hälsa. 

Det för mig naturligt in på vikten av stöd i prioriteringar. Innan jag drar några förhastade slutsatser angående min framtid hos arbetsgivaren eller i mitt yrke behöver jag naturligtvis titta på mina prioriteringar. Kanske är det t.ex. så i ovanstående exempel att jag kan ge en bättre omvårdnad om jag minskar tiden jag lägger på att skriva perfekta journalanteckningar. Viktigt att tillsammans med ansvarig chef gå igenom prioriteringar och metodik. Här kan finnas saker att göra som faktiskt ger mig det utrymme som behövs för att leverera en kvalitet som jag kan stå för.

Om jag har haft problem med arbetstiden är det viktigt att jag har ändrat förhållningssätt från att ”jag måste göra allt klart innan jag går hem” till ”det jag inte gör idag det får jag göra imorgon”. Naturligtvis är en klar avgränsning av min roll samt en tydlig prioriteringsordning ett viktigt stöd. Men om jag har det behöver jag kunna vila i att jag gör så gott jag kan på den tid som jag ska vara på arbetet d.v.s. den tid som jag har betalt för.

Ja, men om jag t.ex. är projektledare och inte är klar med projektet som ska levereras imorgon? Det första jag behöver titta på är, måste verkligen projektet levereras imorgon, går världen under om det inte gör det? Om världen inte går under kan det vara en bra träning att faktiskt inte göra klart eftersom jag hittills har varit en sådan person som gör allt klart i tid medan det kanske faktiskt händer att andra i produktionskedjan eller kollegor inte alltid blir klara i tid. MEN det kan faktiskt vara så att jag bedömer konsekvenserna av att inte leverera i tid som så stora att jag verkligen behöver prioritera att bli klar i tid. Det kan faktiskt hända J. Då skulle jag rekommendera att göra klart men inte till vilket pris som helst, det vill säga en långvarig hälsodipp. Se upp för ”jag ska bara” syndromet.

Det som ofta händer vid stressrelaterad ohälsa är att det inte längre finns någon överväxel att lägga in och om jag ändå försöker göra det så överbelastar jag systemet och får symtompåslag. Är det ok att göra det? Det kan ingen annan avgöra än jag själv. Är det värt priset? Själv skulle jag svara att jag kan göra den bedömningen ibland men då ska det vara ett medvetet val. Det vill säga, ok det här är viktigt för mig och därför gör jag det även om jag vet att det får konsekvenser för mitt mående de närmaste dagarna men då tar jag det lite lugnare de närmaste dagarna. Om jag däremot vet att jag inte kan få mer återhämtning de närmaste dagarna och det kanske till och med ser ut som att jag behöver fortsätta att köra över mig själv då skulle jag ta en dialog med chefen om det gäller arbetet och familjen om det gäller privatlivet.

Går det att skapa utrymme är det ok och om det inte går att skapa utrymme är det inte ok. Då behöver jag kunna sätta ner foten, säga nej och stå för det. Klarar jag inte det är jag inne på en farlig väg, det sluttande planet som leder mot det svarta hålet som jag har lovat mig själv att aldrig återvända till. Det gäller att jag står upp för mig själv eftersom ingen annan gör det och att klara av att omgivningen kanske faktiskt inte tycker om det. Att kunna förstå, och inte minst känna, att mitt värde som människa faktiskt inte hänger på om omgivningen tycker om mitt beslut i den här frågan eller inte. Jag är ok även om jag säger nej. Om omgivningen inte kan ta det handlar det om utökad dialog och om det inte hjälper kan det vara så att jag får lämna sammanhanget eftersom det inte är bra för min hälsa.  Klarar jag inte av att stå upp för mig själv på grund av att jag mår dåligt behöver jag söka hjälp.

Det finns arbeten som har omväxlande högintensiva och lågintensiva perioder. Om jag har ett sådant arbete bör jag fundera på om det är bästa möjliga arbete för mig med min kvarstående sårbarhet för belastning. Kommer jag fram till att det är det är det viktigt att efter topparna planera in perioder med återhämtning vilket är lika med mindre arbete. Om chefen då kommer in och säger att vi har fått in ett jättespännande uppdrag och jag ser att du har det lite lugnare när pågående projekt är klart behöver jag återigen kunna stå upp för mig själv.

En av våra terapeuter berättar ibland en historia som har bäring på temat avgränsning. Chefen kommer in till mig och frågar mig om jag kan jobba över ikväll eftersom vi behöver bli färdiga med projektet tills imorgon. Själv säger chefen att han tyvärr inte har någon möjlighet att jobba över eftersom han har ett viktigt åtagande på annat håll. Jag har egentligen lovat att följa med min son till fotbollsträningen ikväll men chefen ser verkligen ut som om han behöver hjälp och att det här är viktigt. Ok säger jag och ringer sonen, det är inte första gången, och säger att tyvärr måste pappa jobba över ikväll men jag kan följa med dig till fotbollsträningen nästa vecka. Jag jobbar över och kommer hem till en besviken son senare på kvällen och mår dåligt av det. Nästa dag kommer chefen fram till mig på jobbet och säger: Tack för att du ställde upp för mig igår. Om du inte hade ställt upp så hade jag inte kunnat följa med min son på fotbollsträningen och då hade han blivit så besviken.

I programmen på Stressmottagningen arbetar vi med att öka deltagarnas resurser genom att de tillägnar sig nya copingstrategier. Utanför mottagningen arbetar vi för att i samarbete med arbetsgivare/arbetsförmedlingen och försäkringskassan under en period anpassa arbetssituationen. Syftet är att skapa rimliga förutsättningar för att träna in nya tanke- och beteendemönster i arbetslivet.

Eftersom jag har drabbats av en stressrelaterad ohälsa har jag en ökad sårbarhet för belastning. Om jag då utsätts för full belastning direkt ökar risken för att jag faller tillbaka i gamla mönster, blir dålig igen och att vi får ett bakslag i rehabiliteringen. Jag brukar jämföra med att om jag löptränar och brukar springa en mil tre gånger i veckan, blir skadad och sedan kommer tillbaka så börjar jag inte på samma nivå. Jag kanske börjar med att springa två kilometer två gånger i veckan.

Vad kan då anpassningen bestå i? Ja här är några exempel; strukturerade väl avgränsade arbetsuppgifter, tydlig roll med tydligt ansvar, avgränsat engagemang, stöd i priroriteringar, anpassning av deadlines, backup, hjälp med att se vad som är ”tillräckligt bra”, översyn av mail- och telefonhantering, begränsat deltagande i interna möten, alla arbetsuppgifter från en källa och fysisk placering. Jag åtekommer med fler inlägg med exempel på vad som kan rymmas i de olika anpassningarna och några tankar runt det. Utgångspunkten är alltid att min hälsa har högsta prioritet. Om jag mår dåligt blir det varken bra för mig själv eller för någon annan.

Utdrag ur försäkringskassans vägledning 2004:2 version 16 sid 364; Samordningsansvaret på individnivå. Att samordna är att aktivt arbeta med att foga samman rehabiliteringsåtgärder så att de länkar i varandra, löper parallellt eller på annat sätt bildar en väl fungerande helhet. I detta ingår också att stötta den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga och att verka för att dessa tar en aktiv del i rehabiliteringsprocessen. Detta förutsätter att alla som har en del i processen kontinuerligt hålls informerade om vad som händer och om eventuella förändringar. Det gäller även om den försäkrade behöver rehabilitering under en period när han eller hon har förbrukat alla dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå, eller inte längre kan få tidsbegränsad sjukersättning eller aktivitetsersättning.

Have you ever watched kids
On a merry-go-round?
Or listened to the rain
Slapping on the ground?
Ever followed a butterfly’s erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?
You better slow down.
Don’t dance so fast.
Time is short.
The music won’t last.

Do you run through each day
On the fly?
When you ask How are you?
Do you hear the reply?

When the day is done
Do you lie in your bed
With the next hundred chores
Running through your head?
You’d better slow down
Don’t dance so fast.
Time is short.
The music won’t last.

Ever told your child,
We’ll do it tomorrow?
And in your haste,
Not see his sorrow?
Ever lost touch,
Let a good friendship die
Cause you never had time
To call and say,’Hi’
You’d better slow down.
Don’t dance so fast.
Time is short.
The music won’t last.

When you run so fast to get
somewhere.
You miss half the fun of getting
there.
When you worry and hurry
through your day, It is like an
unopened
gift….
Thrown away.

Life is not a race.
Do take it slower
Hear the music
Before the song is over.

David L. Weatherford (Enligt uppgift)

På sid. 112 får man en bra beskrivning av vad det handlar om. Det är viktigt att beskriva hur sjukdomen begränsar patientens förmåga/aktivitet på individnivå, aktivitetsbegränsning, och speciellt viktigt vid icke specifika psykiatriska diagnoser, som t.ex. stressrelaterade tillstånd. Där står följande ”Ett stressrelaterat tillstånd kan till exempel leda till en funktionsnedsättning i form av koncentrationssvårigheter och nedsatt uthållighet. Denna funktionsnedsättning kan i sin tur leda till en aktivitetsbegränsning som exempelvis består i problem att vara uppmärksam, att lära sig nytt eller att genomföra och avsluta en arbetsuppgift.” Kedjan blir att patienten beskriver sin nedsatta funktionsförmåga och aktivitetsbegränsning för läkaren som efter sin bedömning för ner det i ett medicinskt underlag som försäkringskassans handläggare därefter tar ställning till. Problemet är om patienten inte på egen hand förmår beskriva sin problematik och ingen tar sig tid att sätta sig in i problematiken samt föra ner det i medicinska underlag.

Tips, läsinsidan i DN idag där Astrid Seeberger skriver om vikten av att möta och förstå patienten. Det goda samhället är den bästa medicinen, läsvärt. Inspirerande ochså skönt att hon för in sin klokskap i läkarutbildningen. Annars kan jag bara säga att helgerna har varit bra men att det också är skönt att vara tillbaka i vardagen.

För personer som är heltidssjukskrivna handlar det sedan om att skapa bästa möjliga förutsättningar för återgång i arbete inom givna ramar som jag brukar uttrycka det. Ramar finns och de behövs, det kan vi inte bortse ifrån. Arbetsgivaren har en verksamhet som ska generera vinst och försäkringskassan har en socialförsäkringslag som de ska tillämpa. Men inom dessa ramar finns det fortfarande ett kreativt utrymme att skapa bra förutsättningar för återgång i arbete. Jag möter många chefer och handläggare från försäkringskassan som använder det kreativa utrymmet. Med hjälp av komplettering av medicinska underlag, anpassning, omplacering, arbetsträning och/eller successiv återgång i arbete, FAROS och andra verktyg går det att göra mycket för att skapa de förutsättningar som människor behöver för att våga ta steget tillbaka till ett arbetsliv som de har tagit skada av.

Det jag är kritisk till är när handläggare på försäkringskassan i stället för att arbeta kreativt inom de ramar som finns drar in sjukpenningen och ställer människor i situationer som de inte har tillräckligt med resurser för att möta på egen hand. Det gynnar ingen, varken på kort eller lång sikt, utan skapar bara en massa onödigt lidande. Därmed inte sagt att det aldrig finns skäl att ifrågasätta rätten till sjukpenning. Men jag har varit med om flera situationer där försäkringskassans handläggare uppgett sig sakna tillräckliga underlag och där inriktningen varit att i stället för att komplettera de medicinska underlagen  ifrågasatt rätten till sjukpenning. För en person med stressrelaterad ohälsa är ett ifrågasättande av rätten till sjukpenning, en sjukpenning som är deras försörjningsbas under rehabiliteringen, en stor belastning och leder utan undantag till bakslag i den rehabiliteringsprocess som pågår. Min önskan är att under 2011 möta färre onödiga bakslag i rehabiliteringen pga att försäkringskassan inte har tillräckliga underlag.

MEN så har vi de mindre positiva fallen och tyvärr är det de som oftast framträder starkast. De fall när det professionella nätverket i stället för att stötta sparkar på människor som redan ligger ned. Läkare som inte tar sig tid att se patienten, arbetsgivare som  inte har resurser att stödja sina anställda eller handläggare på försäkringskassan som tolkar socialförsäkringen som fan läser bibeln. Om jag skulle fokusera på något så är det nog bemötandeaspekten, att se, att ta in och att faktiskt orka och våga bry sig. När man tappar den förmågan då är det dags att sluta arbeta med vård och rehabilitering och söka sig någon annanstans både för sin egen skull och för de människor man möter i sitt arbete. Om vi lyckas se och ta in de människor vi möter då och först då kan vi hjälpa dem. Som Kirkegaard skriver:

Här någonstans tror jag att vi behöver börja allihop och där tror jag att jag behöver sluta för idag. En riktigt God fortsättning till er alla.