Struntprataren

En stillsam jul...

2008-12-29T17:01:00.004+01:00

kom sakta att ebba ut
till tonerna av klassiska tonsättare som
Brahms, Beethoven och Haydn i radions P2.
Ännu kan jag känna doften av några hyacinter
och i fönstret tronar en amaryllis.
Skinkan och sillen är uppäten sedan en tid,
så jag tar istället en tugga av den kvarvarande
fruktkakan samtidigt som jag blickar tillbaka
på det år som har gått och nu lider mot sitt slut.

Med den svagt ljudande musiken i bakgrunden
försjunker jag i tankar samtidigt som jag
konstaterar att Obamas seger i det
amerikanska presidentvalet kom att
utgöra en viktig händelse under 2008.
Med Obama som tillträdande
president kan människor kanske våga hoppas
på en lite bättre värld framöver
även om det med den djupa finanskrisen i åtanke
kan se mörkt och dystert ut för närvarande.

Musikaliskt blev det ett desto intressantare år
något som den kritikerrosade skotska gruppen
Glasvegas starkt bidrog till i och med ett
enastående fint albumsläpp under hösten.

Vissångaren Cornelis Vreeswijk sjöng
en gång om en död jultomte...
Inte utan en viss förkärlek för de
årligt återkommande traditionerna
har julen alltid varit en för mig viktig högtid.
Med allt vad den innebär i form av mat och
dryck kan julen också vara en trevlig tidpunkt
vid denna tid på året då man får umgås och
vara tillsammans. Närvaron av nötter och
dadlar är viktigt, precis som att åsynen
av en praktfull lysande gran också
kan väcka fina minnen till liv.
Ett nytt år står nu inför dörren,
en ny tid nalkas och måhända finns det också
en hel del intressant att se fram emot.

En stad full av böcker...

2008-12-29T04:19:00.013+01:00

I tidningen The London Paper
erbjuder dess skribent Lottie Moggach
läsarna en liten guide till några
bokhandlar i staden vilka var och en
besitter sin särpräglade charm. Den
lilla listan omfattar ett flertal
intressanta tips inom skiftande
ämnesområden av vilka jag
kom att fastna för följande tre.

Primrose Hill Books
Lämpar sig väl för den
som letar efter nyare, samtida fiktion.
Ur charmsynvinkel är det litet
men fint inrett med bokhyllor
som når ända upp till taket
och vid ett besök kan man få sig
en litterär uppläsning till livs
av en lokal celebritet såsom
författaren Martin Amis
som brukar titta in då och då.
Här går också att göra bokfynd då
affären har ett stort lager med
äldre, begagnade böcker som man kan
erbjuda sina kunder. Intresserade
kan fråga personalen för mer info.
134 Regent’s Park Road, NW1

London Review Bookshop
Ett naturligt val då man söker
god litteratur av hög kvalitet.
Böcker av Jackie Collins
är desto svårare att få tag i.
Miljön beskrivs som lugn
och spaciös samtidigt som
besökaren återfinner
en kakbutik alldeles vägg i vägg.
14 Bury Place, WC1

Koenig Books
Utgör ett utmärkt alternativ för
den som är intresserad
av samtida konst, fotografi och arkitektur.
Som en del av Serpentine Gallery lokaliserad
till Kensington Gardens mitt är Koenig Books
en liten och intim bokhandel men
erbjuder i gengäld ett omsorgsfullt
utvalt urval av böcker.
Som exempel nämns Magnum Magnum,
en mäktig volym innehållande
det bästa av den världsberömda
fotoagenturen Magnums bilder.
Kensington Gardens, W2.

Harold Pinter - om en stor dramatikers bortgång

2008-12-27T23:07:00.014+01:00

Den på julafton avlidne pjäsförfattaren och nobelpristagaren Harold Pinter blev 78 år.I kraft av sin originalitet och skaparförmåga kom han att bli till sin generations mest inflytelserike dramatiker, och förmodligen är han också 1900-talets främste företrädare för det moderna dramat. Med Samuel Beckett som viktig influens och förebild har Pinter setts som en representant för den absurda teatern av samtida uttolkare, medan han beskrivit sig själv som realist i första hand.

”Among contemporary dramatists Harold Pinter holds a unique place. Few, if any, have so lastingly and so profoundly influenced fellow playwrights — not just in this country but also beyond. ”, det skriver den brittiska tidningen The Times på juldagen i en dödsruna över den bortgångne.

Som son till damskräddaren Hyman Pinter med hustrun Frances föddes Harold Pinter 1930 i stadsdelen Hackney i London.Uppväxtåren kom han att tillbringa i East Ends tuffa miljöer.Under de tidiga skolåren spelade han Macbeth och Romeo, samtidigt som han blev introducerad för John Websters dramer.Pinter kom i unga år också att utveckla en livslång passion för cricket.

1948 inledde Pinter dramastudier vid Royal Academy of Dramatic Arts och vid det tidiga 50-talets början tog det egna skrivandet fart samtidigt som Pinter kom att få uppdrag som skådespelare. Under namnet David Baron kom han också att turnera till Irland vid sidan av framträdanden vid teatern Hammersmith. (The Times, 25/12 2008)
Hans första pjäs blev The Room, ett kort stycke som skrevs på endast fyra dagar och som skulle komma att följas av några exceptionellt fruktbara år.Först ut att ha scenpremiär i England var de två fullängdspjäserna The Birthday Party (1958) och The Caretaker (1960) vilka också betraktas som mästerverk i sitt slag idag.
Ur Pinters produktion av mer än 30 pjäser återfinns även The Homecoming (1964) som tillsammans med No Man’s Land (1974) och Betrayal (1978) också hör till de viktigare.I sina teaterpjäser har Pinter velat skildra sociala maktstrukturer samtidigt som verken kommit att sätta den mänskliga karaktären i fokus. Hans pjäser utspelar sig ofta i ett slutet klaustrofobiskt rum, där dialogen utgör ett minfält och där till synes harmlösa fraser kan såra, det skriver den indiska dagstidningen The Telegraph den 26 december 2008.

Den vänsterorienterade Pinters generationskamrater var bland andra John Osborne och Arnold Wesker vilka hörde till en grupp av banbrytande engelska dramatiker som vid tiden kom att gå under beteckningen ”arga unga män”. Osborne var starkt bidragande till benämningen och kom med verket Look Back in Anger (1956) att inleda en konstnärlig våg som blev till inspirationskälla för kommande generationer.

I likhet med sina samtida behöll den frispråkige Harold Pinter också sin vrede livet ut, han tog ställning emot krig och orättvisor i världen, samtidigt som hans politiska hållning kom att närvara implicit i hans pjäser. (The Telegraph, 26/12 2008) Utöver pjäserna och prominenta skådespelarinsatser var han även verksam som poet. I och med mottagandet av nobelpriset i litteratur år 2005 kom Pinters storhet att accentueras och han kom också vid tiden att rikta kritik mot censuren samtidigt som utnämningen givetvis var ett viktigt erkännande av en ledande dramatikers livslånga gärning.

Perspektiv på Carver

2008-11-15T04:06:00.005+01:00

En författare som har kommit att intressera ett inte obetydligt antal uttolkare och som också fängslat en internationell läsekrets genom åren är amerikanen Raymond Carver vars litterära gärning kommit att intressera även mig själv på senare tid.I egenskap av novellist och poet kom Carver att ge ut ett antal verk i respektive genre som kan vara givande att utforska ur stilistiskt och innehållsligt hänseende, samtidigt som inspirationskällorna också utgör ett viktigt inslag vid en studie av detta författarskap.Bland de litterära föregångare som har kommit att utöva ett starkt inflytande på Carver är namn som Tjechov, Maupassant och Kafka några av de mer betydande.
Stilmässigt bär Carvers prosa även på drag av Hemingway där texterna hos den förre i likhet med den senares manifesterar sig i ett minimalistiskt, avskalat uttryck medförande att en hel del förblir outsagt i berättandet, detta drag är något som också är utmärkande för lyriken hos Carver vilken är i skriven i en anda som har en hel del gemensamt med den "dirty realism" som Charles Bukowski kom att representera. Av andra influenser betydande för Carvers diktning är Robert Frost och WS Merwin värda ett omnämnande.
Som författare har Carver i kraft av sin egen originalitet och personliga stil bidragit till en rad intressanta berättelser vilka ofta utspelar sig i lägre medelklassmiljöer.
Innehållsmässigt har Carver uppehållit sig vid ämnen som berör alkoholism, fattigdom och kärlek, inte sällan de problematiska delarna av den frånvarande kärleken som blir en källa till frustration för de karaktärer som författaren skildrar i sina noveller.Dessa motiv är återkommande teman som delvis också har beröringspunkter med Carvers eget liv. På samma gång som den prosa Carver skriver är ett realistiskt projekt i sig går hans författarskap också att inordna i en modernistisk berättartradition. Uppdelningen mellan postmodernism och senmodernism liksom aspekter på Carvers litterära stil, är något som Jonas Thente diskuterat mer ingående och exemplifierat i en essä i tidskriften 00-tal som går att ta del av här

V väcker minnen...

2008-10-13T19:19:00.003+02:00

I dagens DN kan man läsa att den gamla rymdserien V ska börja visas igen, nu i nyinspelning. Det är ju trevligt. Jag gillade verkligen V.
I motsats till Emma Gray Munthe hörde jag till de småkillar som fick följa serien då den visades i svensk tv på 80-talet. För mig blev det aldrig traumatiskt i det avseendet. Sedan dess har åren gått och V har mer eller mindre hunnit falla i glömska i mitt medvetande, men när jag nu läser om Diana igen och ser henne iförd sin röda rymddräkt omgiven av de andra så väcks gamla minnen till liv, jag minns plötsligt även ödlan Willie spelad av Robert Englund och visst blir jag en aning nostalgisk.Jag har inte sett serien V sedan den gick, men jag skulle absolut kunna tänka mig ta en titt på originalet igen.V var berättelsen om några utomjordingar som i mänsklig skepnad invaderar jorden i syfte att ta över vattenreserver då deras eget tagit slut och efter ett tag växer en motståndsrörelse fram som kommer de förklädda utomjordingarna på spåren.För mig som tioåring kunde V stundtals vara en rätt så läskig upplevelse samtidigt som jag alltid satt och väntade med spänning på nästa avsnitt.Det jag minns mest av tvserien var förmodligen hur Diana styrde och ställde men också de ögonblick då de maskerade utomjordingarnas förklädnader föll och V-ödlornas anleten uppenbarade sig inför en som liten skräckslagen unge.

Viktiga berättelser av Le Clézio

2008-10-13T09:48:00.018+02:00

Årets litteraturpristagare var ett nytt namn för mig, något som ofta brukar vara fallet. Samtidigt så är det väldigt givande och stimulerande då man får stifta bekantskap med något outforskat. När jag nu ska ta mig an JMG Le Clézio framöver kommer jag förmodligen börja med att läsa hans Allt är vind (2004). Tematiskt tilltalas jag av den kritik Le Clézio riktar mot kolonialismens förtryck och det lidande det kom att föra med sig för dess befolkningar i många länder världen över.Den närvarande civilisationskritiken för idémässigt tankarna till en författare som Frantz Fanon och hans postkoloniala verk Jordens fördömda, men jag tänker även på Conrad vars roman Mörkrets hjärta skildrade kolonialismens fasor i dåtidens Afrika. Stilistiskt beskrivs Le Clézio som tidig modernist samtidigt som hans internationella förhållningssätt betonas.Läser att Le Clézio kom att vistas i Nigeria under sina barndomsår, upplevelser som säkert kan ha influerat honom i hans författarskap. Intressant är också författarens dubbla kulturella och språkliga identitet då han har en engelsk far. Det finns i Le Clézios digra litterära produktion många viktiga verk som väntar på att bli lästa framöver.

Boulevard

2008-10-11T07:42:00.002+02:00

Skuggorna dansar längs fasaderna där jag går
Jag vandrar längs en upplyst boulevard
vandrar på väg mot ett okänt mål
där i porten ligger en sliten clochard
Passerar ölkaféer och brasserier
innan jag stannar vid en bar
jag går in och sätter mig ett slag
den kalla vintern har dröjt sig kvar
Återupptar snart min promenad,
har några kvarter kvar att gå
innan jag uppslukas av trottoarens mörka hål

Årets nobelpris i litteratur

2008-10-09T14:08:00.004+02:00

till den franske novellisten JMG Le Clézio.
Spännande och intressant val av akademien.

Diktaren Rimbaud

2008-10-09T02:54:00.003+02:00

Arthur Rimbaud (1854-1871) skrev inom loppet av fem ungdomsår några dikter som hör till de vackraste och mest originella i europeisk litteratur. Dikter som på en gång är vilda urladdningar ur medvetandets underjord och dunkla, esoteriska meddelanden från en annan värld skrivna med eldskrift på litteraturens himmel. (min övers.)
Så beskriver förlaget Batzer & Co den till danska översatta återutgåvan av diktverket Une Saison en Enfer, ett verk publicerat med titeln En årstid i helvede 1998. Förlaget har tidigare gett ut en liten introduktionsbok om diktaren vid namn Digteren og eventyreren Arthur Rimbaud av den norske författaren Haakon Bugge Mahrt i översättning av Arild Batzer som också verkar intressant.
Tillsammans med Charles Baudelaire kom den franske symbolisten Arthur Rimbaud i hög grad att lägga grunden och visa vägen för den poetiska modernismen. Om Baudelaire var formens mästare så blev Rimbaud den anarkistiske sabotören som befriade versen och därmed också förnyade det lyriska språket radikalt, det skriver Neal Ashley Conrad för tidningen Information (20 februari 1998) i en recension av En årstid i helvede . Conrad ser i Rimbauds dikter en besatthet och en upprördhet men också dess visionära karaktär, hur Rimbaud skapar ”et ursjælens poetiske symbolsprog, fuld af surrealistiske drømmebilleder, hallucinationer og fantastiske og mystiske febersyner."
Ihop med ”Illuminationer” bildar ”En tid i helvetet” som den döpts till i svensk översättning (Bakhåll, 2002) de två huvudverken i Rimbauds produktion. För den Rimbaudintresserade finns de att tillgå såväl i boklådor, som på bibliotek men kan givetvis också beställas på nätet.

Något om David Bailey

2008-10-08T00:58:00.007+02:00

Catherine Deneuve, Januari 1968
David Bailey, född 1938 Silver gelatin

Den brittiske fotografen David Bailey har kommit att utmärka sig som den kanske främste skildraren av The Swinging Sixties då det begav sig. Om Baileys tidsdokument från 1960-talet fångade en levande epok i sig, så återspeglar de bilder han producerade under 1970-talet en radikal omorientering då hans motivkretsar också blev genuint internationella. (1)

Född 1938 i London lärde sig Bailey snart att fotografera och år 1959 efter att ha tjänstgjort ett år i det brittiska flygvapnet i Malaysia inledde han sin långa och framstående karriär då han fick en plats som fotoassistent hos John French i den engelska huvudstaden. Bailey började som modefotograf för Vogue Magazine 1960, och har sedan dess jobbat som frilansfotograf för i stort sett alla betydande publikationer i världen. Sedan 1966 har han även regisserat reklamfilm för tv samt dokumentärer.

Bailey har kommit att ställa ut sina fotografier flerfaldiga gånger i London och i många länder världen över, däribland i Sverige. Utöver utställda verk har Bailey också gett ut ett stort antal fotoböcker som spänner från den första publikationen Box of Pinups år 1964 över If we Shadows, 1991 till Bailey’s Democracy som gavs ut på Steidl 2006. Hans arbeten för tv omfattar dokumentärer om fotografer och regissörer såsom Cecil Beaton, Andy Warhol och Luciano Visconti. 1995 skrev han manus till, och regisserade en kortfilm med titeln The Lady is A tramp vilken kom att sammanfalla med publiceringen av hans bok med samma namn. David Bailey betraktas idag som en av världens ledande fotografer och kortfilmsregissörer. (2)

I förordet till boken ”David Bailey: if we shadows” utkommen på Thames & Hudsons förlag år 2001 skriver George Melly om det unika uttryck vi finner hos David Baily och som inte lämnar betraktaren oberörd:

”Sometimes tender and witty, often violent and disturbing, David Bailey’s photographs have lost neither their power to arouse and to shock, nor the aesthetic appeal which makes them linger in the mind.” (3)

I denna samling bestående av klassiska arbeten från 1980-talet avstår fotografen från att vare sig kommentera eller att förklara verken -varje betraktare ser i dessa bilder vad han eller hon är beredd att se framhåller Melly. Om det finns en kommentar till bilderna, så emanerar den från fotografens elakt humoristiska eller skrämmande kalla blickperspektiv. Bob Geldof ställs inför mötet med en Peruansk kristusfigur; en skrattande Anita Pallenberg och en grinande skalle bildar en modern vanitassymbol. Av dessa motiv attraheras vi ofta, ibland framstår de som frånstötande för betraktaren. Vi kan inte förbli indifferenta eller likgiltiga inför dem. (4)

Enligt Melly har David Baileys mogna stil blivit mer djuplodande, utan att för den skull förlora den energi som utmärkte hans bilder under 1960-talet.
Vi kan också se att han inte har gjort avkall på sin hängivna uppriktighet.
Melly framför avslutningsvis om Bailey att: "though these ‘shadows’ may offend, they also excite and instruct, and show us the world of a photographer whose vision has been ever sharpened by time."

Noter:
(1) Hämtat 18 juli 2008 från: http://www.thameshudson.co.uk
(2) (Min övers.) från Steidls webbplats. Hämtat 18 juli 2008 från http://www.steidlville.com/sökväg:artists/David Bailey
(3)Förord av George Melly till ”David Bailey: if we shadows”, Thames & Hudson, 2001. Hämtat 18 juli 2008 från: http://www.thameshudson.co.uk
(4) Melly, George. ”David Bailey: if we shadows”, Thames & Hudson, 2001. Hämtat 18 juli 2008 från: http://www.thameshudson.co.uk

The Lüneburg Variation - Paolo Maurensig

2008-10-06T05:44:00.006+02:00

Är man det minsta intresserad av det klassiska spelet schack med dess invecklade strategier och kombinationer skulle en bok av det här slaget kanske kunna intressera en som läsare. Det är dock ingen nödvändighet då man tar sig an denna psykologiska spänningsroman av den italienske författaren Paolo Maurensig.
Som läsare kastas man nästan genast in i dess handling då man exponeras inför en nyhet i tidningarna som förkunnar att en viss Dieter Frisch avlidit i sitt hem inte långt utanför Wien under något oklara och mystiska omständigheter. Genom berättaren får vi snart veta litegrann om den avlidne huvudpersonen Frisch som beskrivs som en stillsam vanemänniska med ett välordnat liv. Veckorna tillbringar han på sitt arbete på ett kontor i München där han också har älskarinnan Hilda och en lägenhet och om fredagarna, i slutet av varje arbetsvecka återvänder han med tåget hem till Wien och sin praktfulla villa med dess parkliknande omgivningar.
En av hans verkligt stora passioner här i livet är schack, en sysselsättning han ägnar sig åt på egen hand liksom på sina tågresor, inte sällan med affärskompanjonen Baum som motspelare. Efter att ha tagit del av denna inledande öppning får läsaren genom Maurensigs berättare följa fortsättningen på historien via en återblick. Berättelsen tar i det skedet ny fart då Frisch på sitt kontor i München en dag mottar ett meddelande av sin sekreterare som berättar att någon, som inte ville presentera sig med sitt namn har sökt honom. Detta markerar också början på fortsättningen som rymmer ett fascinerande innehåll. Med sin debutroman har Paolo Maurensig lyckats skapa en stark berättelse som griper tag i läsaren från början till slut, detta via en snillrik berättarstruktur vars handling i all sin originalitet utgör ett intressant bidrag till litteraturen.

Maurensig, Paolo. The Lüneburg Variation. Orion Books,1998.

Piet Hein - multitänkare och universalist

2008-10-05T01:24:00.005+02:00

Den danske matematikern, författaren, uppfinnaren och formgivaren Piet Hein föddes 1905 i Köpenhamn. Efter avslutad studentexamen på Metropolitanskolan i den danska huvudstaden kom Hein att studera filosofi vid Köpenhamns universitet, därpå följde studier vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Efter en tid i Stockholm återvände Hein till Köpenhamn för studier i teoretisk fysik vid Danmarks Tekniska Universitet och Niels Bohr-Institutet.

Mångsidigheten är något som är utmärkande för människan och multitänkaren Piet Hein, han såg ingen motsättning mellan vare sig konst, filosofi eller naturvetenskap, och livet igenom kom han att utveckla sig parallellt som konstnär, vetenskapsman och innovatör.

I Norden har Piet Hein kanske blivit mest känd för sina kortdikter som går under benämningen gruk. De första dikterna publicerades under pseudonymen Kumbel i tidningen Politiken under den tyska ockupationen av Danmark. Gruken är till formen en sorts underfundiga aforismer, koncisa dikter skrivna på fri vers fyllda med livsvisdom som många kan känna igen sig i. Dikterna blev med tiden runt 10.000 till antalet, ett flertal av gruken har översatts från danska till en rad andra språk och finns även i svensk översättning. Med denna omfattande och originella produktion har Piet Hein givetvis berikat det danska kulturlivet och språkutvecklingen i stort, varför han också förtjänar visst utrymme då man diskuterar texter skrivna på danska.

Då Piet Hein i slutet av 1950-talet arbetade som konsult i ett stadsplaneringsprojekt omfattande utformningen av rondellen vid Sergels Torg i Stockholm utvecklade han den geometriska figuren superellips, vars form blev till en lösning på trafikproblematiken vid tiden.
Som ett mellanting av oval och rektangel kom superellipsen att återkomma även vid design av lampor och möbler, ett sådant exempel är bordet Superellips(1969) som Hein formgav ihop med Bruno Mathsson för möbeltillverkaren Fritz Hansen.

Litteratur
Fiell, Charlotte & Peter.Scandinavian design. Taschen, 2002.
Hein, Piet. Gruk - på svenska. 2001.
http://www.piethein.com
http://da.wikipedia.org/wiki/Piet_Hein

Morgenthaler om sin filmkonst

2008-10-04T22:07:00.009+02:00

Vid 33 års ålder är Anders Morgenthaler inte precis en genomsnittlig filmskapare och animatör. Med sin studentfilm ”Araki” kom han att motta ett flertal internationella utmärkelser och filmen stod sig också väl i konkurrensen på festivalerna. På nationell nivå i hemlandet Danmark har Morgenthaler sedan tidigare rönt stor uppmärksamhet för sin animeringskonst och sina barnböcker. För inte så länge sedan långfilmsdebuterade han med den animerade filmen Princess, som med sina explicita skildringar av sex och våld kom att slå ner som en bomb i den gemytligt vänliga danska animationstraditionen, det skriver Kim Skotte i en intervju med Morgenthaler för det danska filmmagasinet FILM #50 (maj 2006 ).
Skotte berättar att Morgenthaler har kommit att fascineras och uppröras av det pornografiska universumet åtminstone sedan 2001, då han skapade ”Araki - The Killing of a Japanese Photographer” en film inspirerad av den japanske fotografen Araki som har skapat alstret Tokyo Luckyhole, en fotobok som dokumenterar japanska prostituerade.
Om visionen och tankarna kring sitt filmskapande säger Morgenthaler bland annat följande:
"I had an epiphany and I could never look at porn the same way again,"
Den danske regissörens upprördhet över människors utsatthet och i synnerhet de som dras in i sexindustrin har varit en viktig drivkraft vid skapandet av Princess, en långfilm som handlar om en porrstjärna och hennes liv. Med sin japanskt influerade animeestetik och med våldsscener i Tarantinostil bär filmen samtidigt på ett moraliskt och tankeväckande budskap.
"I’m not a prude or a neo-puritan. But I have an opinion about this subject and I’m sick to death of the pervading indifference to it. It’s too easy to brush off any criticism as being puritanical." säger Morgenthaler.
Puritansk eller pryd är förmodligen det sista Princess kan anklagas för att vara, framför Skotte om dess innehåll.
Om filmens syfte och dess explicita skildringar säger Morgenthaler att:
"The film wants to engage its audience, hence the obsessive, over-the-top sex, violence and vengeance. As long as it’s not indifferent. Probably that will provoke critics the most, the fact that I’ve chosen to put it in an entertainment context," Morgenthalers debut utgör jungfruprojekt för filmbolaget Zentropa GRRRR och Princess är bolagets första animerade film.
"Princess" is not for kids. It’s not nice. It’s tough and incredibly depressing. I’m enormously proud of it already," säger Morgenthaler i en avslutande kommentar till filmen.

"Oasis": What's the story?

2008-10-04T01:30:00.006+02:00

I beskrivningen av innehållet i denna bok kan man på baksidan läsa följande citat av dess författare ”Frightening, especially when he is doing coke ...He will not censur thought or deed, regardless of who gets hurt”.

Ian Robertsons kommentar om Oasis upproriske sångare och frontman Liam Gallagher ger helt klart en liten föraning om vad denna engelskspråkiga exposé om rock ’n’ roll kommer att handla om. I egenskap av att ha varit turneledare för Oasis under ca ett års tid, vid tidpunkten för deras genombrott internationellt har Ian Robertson kommit nära inpå manchestergruppen i många avseenden. För läsaren tecknar han inledningsvis en bakgrund och beskrivning till vad som väntade för honom själv och för Oasis efter det att de 1994 hade skivdebuterat med Definitely Maybe, ett album som av många kritiker vid tiden kom att betraktas som ett av de främsta på många år i rockgenren. Oasishypen hade därmed tagit fart och snart skulle gruppen skörda publikframgångar världen över inför lyriska fans.

Robertson berättar engagerat om bandet på dess världsturne till Usa och Japan, man får också följa Oasis på dess brittiska hemmaplan och under en bejublad konsert i hemstaden Manchester på den legendariska klubben Hacienda. I sammanhanget omnämns också skivbolagsmagnaten Alan McGee på Creation som var en starkt bidragande faktor tilll att Oasis nådde rampljuset. Det är en initierad och välskriven berättelse av en före detta fallskärmsjägare som inledningsvis ser Oasis live för första gången på en rockklubb på Manhattan i New York. Robertson, själv förtjust i rock och Rolling Stones, gillar vad han ser, och efter att ha presenterats för en av gruppens medlemmar får han snart umgås med Oasis på nära håll under en längre tid då de i praktiken vistas ihop dygnet runt .

Givetvis är det fascinerande läsning för de som var med då det begav sig under denna epok på 90-talet, en tid då rivaliteten var stor mellan britpopparna Oasis och deras svurna rivaler Blur. I vad som med mediernas hjälp stundtals kom att likna ett veritabelt rockkrig kom Oasis kanske då också att stå på toppen av sin karriär. Som nämndes i inledningen blir drogerna till ett centralt inslag i berättelsen inte minst under gruppens intensiva turnerande kors och tvärs över jordklotet. Oasis inte bara odlar myten om rock n roll, de lever verkligen rockstjärnelivet, men med tanke på den framgång och status dessa grabbar från Burnage i norra England plötsligt kom att uppnå är det kanske inte så oväntat.

Att det blir berättelsen om de bägge bröderna Gallagher som hamnar i fokus är på sitt sätt naturligt, sångaren Liam och hans uppträdanden ägnas avsevärd uppmärksamhet liksom hans relation till de övriga gruppmedlemmarna. Liam är i hög grad porträtterad som den elake och rebelliske sångare han kan vara. Han var vid tiden omkring 22 år gammal och hade just uppnått stjärnstatus i Oasis samtidigt som han hade ett rykte om sig som temperamentsfull bråkmakare något Robertson också visar och har fångat på ett övertygande sätt. Sångarens kaxiga attityd är inte alltid så rolig för de som drabbas, hans dräpande kommentarer kan dock stundtals utgöra smått uppfriskande, humoristiska bidrag till berättelsen i stort och är kanske också ett uttryck för den integritet Liam besitter.

Turneledaren och författaren Ian Robertson framstår också som något av den fadersfigur Liam själv aldrig hade, då han och brodern hade en i allra högsta grad utsatt barndom i föräldrahemmet med en brysk och frånvarande far. Storebror Noel som i hög grad ligger bakom gruppens framgångar genom sin exceptionella låtskrivarförmåga är i kontrast till sin lillebror på ett inkännande vis skildrad som den ödmjuke, tystlåtne men för all del rättframme rockmusiker han är.

I boken varvas turneberättelsen med dialoger gruppmedlemmarna sinsemellan ackompanjerat av faktarutor beskrivande olika typer av droger såsom LSD och marijuana. Som läsare ges man också en bakgrund till bruket av kokablad, kokainets införsel till Europa, liksom drogernas hallucinatoriska effekter. Placerade i bokens mittuppslag återfinner man ett antal svartvita fotografier på gruppmedlemmarna, som i sig utgör ett bra tidsdokument. Mot slutet av berättelsen framträder de spänningar som till slut leder fram till turneledarens dramatiska avsked och farväl efter en intensiv och omtumlande resa. Med denna Oasissaga om gruppens genombrott och dess väg mot berömmelsen har Ian Robertson bidragit med ett litet stycke rockhistoria som är klart läsvärt och fängslande. Bokens inledande textrader lyder ”And in the end the love you take is equal to the love you make”. Det är hämtat från låten ”The end” skriven av Lennon och McCartney, utgörande näst sista spåret på albumet Abbey Road, och får markera slutet på denna text.

Robertson, Ian. "Oasis"-What's the story? Delta, 1997.

En hyllning till Pappa Povel

2007-07-10T23:10:00.000+02:00

En mästare har vi i dig mist Povel Ramel
ty orden och musiken kommer vi så sakna,
detta underbara skrammel
Du behövde inte så ofta leta efter rytmen
för den fanns redan där så inget onödigt fammel.

Med dina visor tog du hela svenska folkets själ i hamn
i storm eller stiltje så kommer du för alltid att vara i vår famn.

Under alla dina år kunde du med musik formbart måla
sånger med glädje , som vi minns och nu sitter du
och kan med Cornelis, Bellman och Taube om detta skåla
för du vet att dina alster kommer för alltid
spelas i någon musikers dystra håla.

I sorg som i glädje är du saknad för du har satt en stämpel
på all slags svensk musik oavsett stil,
så vi borde nog resa till din ära ett tempel,
för ingen idag kan vara som du, en förebild
där är du ett evigt lysande exempel.

Tack Povel för all din sång
och med en klunk öl tackar jag
för mig denna gång.

Av Johan Lövås

Live Earth - några intryck

2007-07-08T03:25:00.001+02:00

Har inte kunnat undgå den världsomspännande miljögalan Live Earth, slog på teven under lördagseftermiddagen när de sände från London. Då stod ett återförenat Genesis på scen och framförde några låtar, därefter följde studiosamtal innan man visade mer från Hamburg, Tokyo, Johannesburg och alla de andra städerna. Jag har sett och hört lite av varje i form av Duran Duran, Snowpatrol, Razorlight, John Legend, en nyskriven låt av Madonna, Kasabian, Beastie Boys, Metallica, Snoop Dog, Nunatak samt ett stort antal-varav flera välgjorda-kortfilmer på temat global uppvärmning och miljö.

De duggar rätt tätt nu dessa galor.Live 8 för två år sedan bara.Denna gång kommer initiativet från Al Gore och amerikanskt håll.En annan som tidigare gjort sig känd för sitt engagemang är Bob Geldof som varit en drivande kraft och initiativtagare till stödgalor till förmån för tredje världen.På 80-talet bildade han tillsammans med en rad kollegor Band Aid som sedan ledde vidare i Live Aid-galorna till förmån för de svältande i Afrika. Det är aldrig fel att musiker engagerar sig i frågor som rör omvärlden.Genom att medverka i eller anordna konserter av det här slaget visar man att man bryr sig och vill påverka.

Idag gäller det klimatet och moder jords framtid.Det är aldrig fel att uppmärksamma klimatproblematiken, och den globala miljöfrågan har väl aldrig har varit mer aktuell än nu.Samtidigt som syftet är gott så ställer man sig också frågan om ett evenemang av det här slaget ger någon effekt i förlängningen. Jag tror ändå att det kan vara bra.Förhoppningsvis kan det få fler människor att bli mer medvetna och alla kan ju göra en miljöinsats det är jag övertygad om. Jag tror på tygkassar men jag minns också låten Do they now it's Christmas? fortfarande av någon anledning.

Naket i Amsterdam

2007-06-26T01:12:00.000+02:00

Efter att ha fångat 18 000 nakna människor på bild i Mexico City följde amerikanen Spencer Tunick nyligen upp sitt världsomspännande arbete. Denna gång med en installation i Amsterdam där konstnären fick cyklister att posera nakna framför kameran liksom ett stort antal män och kvinnor i ett parkeringsgarage strax utanför staden. Bilderna kan ses i utställningen Dream Amsterdam 2007 som öppnade den 23 juni. Vill man medverka i Spencer Tunicks projekt är det lätt att anmäla sig här

Bit of a Blur

2007-06-24T17:00:00.004+02:00

Alex James, före detta basist, låtskrivare och medlem i bandet Blur debuterade för några veckor sedan som författare då han gav ut självbiografin Bit of a Blur, en bok där James berättar om sina ungdomsår, om relationen till Graham Coxon och om upplevelserna då gruppen var som störst under 90-talet. Bit of a Blur tycks vara en läsvärd berättelse om kärlek och vänskap som inte enbart kretsar kring popstjärnelivet. "James was no Keith Moon. When he threw a
television out of the window, he would check to see that the streets were clear first" skriver Leslie Lee i ett omdöme för tidningen The London Paper.
Vid sidan av författarskapet försörjer sig Alex James numera även som kolumnist för en rad tidningar, han har bosatt sig på en farm på den engelska landsbygden och har planer på att ge sig in i ostbranschen. Roligt för Alex och för fansen.

Magisk lördag...

2007-06-21T15:44:00.000+02:00

Är nyss hemkommen från ett grönskande London,
där jag har varit på bröllop, min syster gifte
sig i en enastående vacker kyrka i St Johns
i lördags och det blev verkligen
en fin och minnesvärd tillställning.
Där var tillresta gäster från världens
alla hörn, släktingar och vänner till brudparet
och en herrans massa londonbor.
Efter en vigselceremoni inför präst ackompanjerat av
flerfaldiga bröllopstal stegade de nygifta ut på kyrktrappan,
för att mötas av ett sagolikt regn av ris och konfetti,
solen sken, champagnen flödade och aldrig har jag sett
min syster så lycklig som just denna oförglömliga dag.
Då de blivit fotograferade länge och väl
färdades det äkta paret vidare till den efterföljande
middagen, dagen till ära i en silverfärgad Bentley
dekorerad med vit rosett. Gästerna inklusive jag själv åkte
röda dubbeldäckare, upprymda och glada.
Framme, efter en tur genom staden bjöds
det på en utsökt trerättersmeny med vin, dans
och sång. Fantastiskt trevligt. Önskar er all lycka i framtiden.

En fin film av Florian

2007-06-20T21:19:00.000+02:00

Sent omsider såg jag den prisbelönta filmen
De andras liv i regi av Florian Henckel von Donnersmarck.
Första gången jag hörde talas om De andras liv var på radio,
vilket ledde till att fick upp ögonen för den här talangfulle regissören,
men ändå har jag inte hunnit se filmen förrän nu.
Jag har sett andra tyska filmer på senare tid, däribland den
ostalgiskt tillbakablickande Goodbye Lenin av Wolfgang Becker,
vars handling kretsade kring en familj och dess relation till varandra precis innan murens fall och återföreningen med väst.
Handlingen i De andras liv är förlagd några år tidigare till 1984,
och skildrar författaren Georg Dreymann och hans flickvän,
aktrisen Christa-Maria Sieland som lever ihop i ett Östberlin präglat av övervakning. Gemensamt för de bägge regissörerna är att de båda skildrar hur Östtyskland såg ut vid tiden och hur landets dåvarande tillstånd kom att påverka enskilda människors liv. Samtidigt har de något skilda utgångspunkter och syften med sina berättelser, där Becker förenar DDR-nostalgi med humoristiska undertoner vill Donnersmarck med sin långfilmsdebut istället berätta om hur författare, skådespelare och kulturarbetare kom att övervakas av Stasiapparaten, och den senare lyckas verkligen väl med sin avsikt. Vid sidan av en intressant berättelse om ett angeläget ämne så har De andras liv också ett något mörkare stämningsläge vilket inte lämnar en oberörd.

Arkeologi och äventyrsfilm

2007-06-19T14:23:00.005+02:00

Många gånger så förskönas arkeologin
då ämnet blir till film.
Man springer inte igenom djungler
med ett heligt guldhuvud under armen eller
simmar och samtidigt slåss med galna araber
i Venedigs vatten om hemligheten som kallas
Graal. I själva verket så sitter man som arkeolog i en
lerpöl i en grop någonstans på Irland och skyfflar lera
med förhoppningar om att kanske kunna göra något fynd. Men
inte just den där regniga dagen, och kanske inte heller
nästföljande. Det är då ens tålamod sätts på prov, innan man sitter där med borsten och pincetten. Sitter man inte i en grop så sitter man på biblioteken och gräver.

På film kan man se alltifrån Indiana Jones till den kvinnliga arkeologen i Relic Hunter. Filmer som på sitt sätt har påverkat mig och fått mig att bli arkeolog. I tv-serien Relic Hunter från 1999 färdas arkeologiprofessorn Sydney Fox spelad av Tia Carrere världen över på jakt efter försvunna artefakter, vid sin sida har hon den brittiske lingvisten Nigel Bailey som assistent.
Varje avsnitt inleds med en återblick innan Sydney och Nigel på uppdrag av ett museum eller en samlare får i uppgift att leta upp de försvunna föremålen. I sitt letande efter ledtrådar går färden inte sällan till exotiska platser där duon ofta får konkurrens av andra skattletare.

Många av de stora upptäckterna gjordes i slutet av 1800-och början av 1900-talet, redan tidigt började man också skapa filmer på temat arkeologi.I skräckfilmen Mumien vaknar från 1932 väcker en medlem ur en arkeologiexpedition av misstag mumien Imhotep spelad av Boris Karloff. Denna film har på senare tid nyinspelats två gånger, 1959 och 1999. Den senaste nyinspelningen har också fått ett antal uppföljare och nästa år kommer Mumien 3, en fortsättning på filmerna Mumien och Mumiens återkomst.

Samtidigt som filmerna kan vara välgjorda och spännande så
får man inte glömma bort arkeologens vardagsverklighet.
Att sitta i en jordhåla och försiktigt avlägsna jord runt en kruka
eller vaska efter små benbitar som en gång varit en benkam,
det kanske låter tråkigt, visst kan det vara det, men det är ett pris
jag gärna betalar för den där lilla benbiten gör verkligen min dag.
Man håller i en bit av det förflutna, en skärva av historien.
På sitt sätt är det roligt att arkeologi förekommer på film
för då glömmer man inte vad man är utbildad till och
påminns samtidigt att aldrig ge upp drömmen om
den där jordhålan eller lerpölen.
Tänk att få sitta där en vacker dag.

Av Johan Lövås

Britter hyllar Beatles

2007-06-03T00:04:00.000+02:00

Det är nu 40 år sedan Beatles legendariska album Sgt Pepper
släpptes, något som en rad brittiska musiker
har valt att uppmärksamma. Nyligen gick artister som Kaiser Chiefs,
Stereophonics och Travis in i studion i sällskap med Beatles
ljudtekniker Geoff Emerick för att nytolka
låtarna på skivan. Resultatet kan man ta del av här

Vårutställning ett tag till

2007-06-01T22:41:00.000+02:00

Våren håller på att övergå i sommar
och runt om i landet har konstskolorna
den senaste tiden ställt ut sina examensarbeten.
Om du tar en sväng förbi Kulturhuset
i dagarna kan du ännu skåda Konstfackselevernas alster,
utställningen pågår fram till den 5 juni.

Arne Anka och återuppståndelsen

2007-06-01T19:18:00.000+02:00

En av de bästa Stockholmsskildringarna 80-, 90-
och nu 2000-tal är seriealbumen om Arne Anka och dennes bravader.
Visst var Socker Conny på sin tid bra, men jag tycker ibland att
hela serien är ytlig och strippig, som Pirinen var, på en 12-årings nivå.
Det som kommer ifrån Connys käft är dock ganska kul emellanåt.
På senare tid så finns Rocky, Martin Kellermans skapelse. De två första
Rocky-albumen var riktigt underhållande, men uppföljarna liknar mest dåliga Harlequinböcker.

Arne Anka då? När seriens skapare Charlie Christensen drog sig
tillbaka på toppen av sin karriär hade fyra perfekta album
skapats som verkligen fångar tiden under 1980-talet och framåt till 90-talets mitt. De fyra böcker som skapades under denna epok är i manushänseende på gränsen till gudomliga.
Och nu år 2006 kom så Återuppståndelsen. Jag var först lite tveksam
och väntade en tid, men till slut så blev det ett impulsköp
en lördagseftermiddag mitt i all rusch.
Jag befarade att den inte kunde vara i närheten av föregångarna
men till min överraskning var den faktiskt helt ok. Kanske lite för snabbt tecknad och med ett något för hastigt nedkrafsat manus. Men ändå den håller trots allt, och där finns nu ändå Ankan som vi alla 80-talsstockholmare har i våra hjärtan.
He is back. Så köp den idag.

Av Johan Lövås

Knut - den lilla isbjörnen

2007-03-24T18:08:00.000+01:00

Den tre månader gamla isbjörnsungen Knut har på
kort tid blivit till en symbol för Berlins Zoo.
En stjärnfotograf som Annie Leibovitz har varit där och tagit bilder
och björnen är mer berömd än någonsin enligt Der Spiegel.
Övergiven av sin mamma vid födseln
har den lilla isbjörnen matats med nappflaska av djurskötare.
Knut har samtidigt blivit föremål för en debatt kring
huruvida han ska få fortsätta leva eller ej.
'We want this baby polar bear dead' löd en rubrik
i brittiska tidningen The Daily Mail för några dagar sedan
då en talesman för en lobbyrörelse uttryckte sin åsikt.
Djurrättsaktivister har den senaste tiden hävdat att Knut får en felaktig
uppfostran, vilket kan ha en skadlig inverkan på djuret
och försvåra framtida interaktion med andra isbjörnar. Aktivisterna
har därför velat ge Knut en dödlig injektion, något ledningen
för Berlins Zoo dock motsatte sig. Och ja, det var väl för väl,
inte minst med tanke på att isbjörnen som art åter hotas av utrotning.

Berlin Zoo eller Zoologischer Garten i Berlin öppnades 1844 och är Tysklands äldsta djurpark, enligt Wikipedia.
Under andra världskriget förstördes Zoologischer Garten och många djur omkom i samband med bombningarna av Berlin,
något som historikern Cornelius Ryan också berättar om i boken Slutstriden (1966) :

"Av de 14 000 djur som funnits i Zoo 1939 fanns bara 1600 kvar. [...] Gustav Riedel, lejonskötaren som hade fött upp de två lejonungarna Sultan och Bussy med flaska, hade beslutat sig för en sak: vilka order han än fick så skulle han rädda de två små lejonen. Riedel var inte ensam om sådana avsikter. Doktor Katharina Heinroth, hustru till den sjuttiofyraårige chefen för det utbombade akvariet, hade redan en liten apa, Pia, i sin våning. "

Efter kriget startades ett omfattande uppbyggnadsarbete av Zoo som var klart 1956. Efter 1956 har Zoo byggts ut i olika omgångar. Idag finns det många djur och den lilla isbjörnen förstås.
För sagan om Knut fick ett lyckligt slut!