Stulna barn

Boksläpp

2011-10-11T14:39:00.000-07:00

KOMMANDE BOKSLÄPP

TORSDAG 16 FEBRUARI 2012 SLÄPPS FÖRLORADE BARN

Varje gång vi träffades frågade Elsa och Albin när vi skulle ses igen. Det smärtade mig att aldrig kunna svara. Den som sett längtan i barns ögon och sett den brutalt släckas, vet vad smärta är. Jag har sett den, flera gånger. (---) Socialtjänstens tolkning av barnens bästa utgår från vad deras mamma anser är deras bästa. Men när mammans omdöme brister, vem ska föra barnens talan då?

Förlorade barn är bloggen som blev en bok om en tyst tragedi, osynlig i det svenska folkhemmet. Läsaren får följa en kvinnas kamp mot samhällets okunskap om situationen för barn till homosexuella föräldrar och hennes försök att återfå kontakten med sina barn. Parallellt berättas även en historia om att finna en livsomstörtande kärlek, den oändliga glädjen men också kärlekens pris som barn och vuxna betalar när familjer ombildas. Boken väcker frågor om samhällets syn på vem som har tolkningsföreträde att avgöra barns bästa. Vet en moder alltid sina barns bästa, för att hon är biologisk anknuten? Vågar samhället ta ställning för barns rätt till sina styv – och medföräldrar? Historien bygger på en sann berättelse och det finns åtskilligt fler historier likt denna. Verkligheten överträffar dikten.

Bokens epilog ger konkreta råd till lagstiftaren om hur rättssäkerheten kan öka vid utredningar som rör umgängesrätt för barn.

http://www.copulaforlag.se/

2011-08-30T09:32:00.000-07:00

Hej Maria

Du och andra som vill kan kontakta mig på stulnabarn@hotmail.se
för mer privata samtal.

The end

2011-08-24T13:43:00.000-07:00

Jag kommer nu att avsluta denna blogg då boken med bloggen som utgångspunkt är färdig. Copula förlag kommer att ge ut boken och det planeras boksläpp i början av nästa år.

Jag har låtit några inlägg vara kvar där det lämnats kommentarer.

Skulle någon som befinner sig i en liknande situation vilja dela med sig av sin historia eller om någon av en anledning vill ha kontakt med mig är det möjligt att lämna en kommentar på detta inlägg.

Vem är förvånad - inte jag

2011-08-19T11:51:00.000-07:00

Egentligen blir jag inte förvånad och det är bara att inse att det även råder brister hos tillsyndmyndigheten Socialstyrelsen. I början av juli gjorde jag en anmälan till Socialstyrelsen om att jag vill att de granskar handläggningen och processen av mitt ärende. I dag ca 1 ½ månad senare blir jag uppringd av en äldre kvinna som uppger att hon vill ringa och bekräfta att de mottagit anmälan. Enligt Socialstyrelsens rutiner, som kvinnan själv redogör för, så ska anmälaren får återkoppling inom två veckor på att ärendet har mottagits. Vad ska man säga, Socialstyrelsen är ca en månad senare än de själva förespråkar. Förklaringen som kvinnan anger är att hon gick på se veckor semester när ärendet inkom. Det finns flera uttalanden från socialtjänstens tillsynsmyndighet att semester eller att det är mycket att göra INTE är godtagbara skäl till att inte hantera ett ärende.

Vad är det som gör att de organ som ska verka för de mest utsatt i samället uppvisar allvarliga brister i sin ärendehantering. Mitt fall påvisar enligt min uppfattning, allvarliga brister rakt igenom. Att skylla på begränsade resurser håller inte. Jag tror snarare det handlar om att tjänstemän inom familjerätt och socialtjänst inte ens förstår att deras utredningar är bristfälliga och även undermåliga och att de inte behärskar utredningsmetodik i tillräcklig utsträckning. Tjänstemännen förstår inte att de gör lagfel när de hänvisar människor som vill ha hjälp med umgänge med ett icke biologiskt barn till föräldrarnas välvilja och inte tar upp det som en ansökan som måste leda till ett beslut. Tjänstemännen saknar kunskap om andra familjekonstellationer än den heteronormativa vilket gör att de blir handlingsförlamade när något avviker från det "normala" och viktig tid går förlorad.

Är det inte dags att det blir förändring. Året är ändå 2011 - men de har väl inte tid.

Maria ge inte upp.

2011-07-01T09:52:00.001-07:00

Jag fick ett meddelande på min blogg i går av en kvinna vid namn Maria. Hon skriver att hennes syster skickade henne länken till min blogg då hon själv råkat ut för en situation liknande min för ca 9 veckor sedan. Marias fd sambo lämnade henne och tog deras lilla bebis, då bara 12 veckor gammal, med sig till en stad 30 mil från Göteborg. De skulle ha gift sig för att Maria skulle kunna få adoptera deras son men fd sambon avblåste allt. Maria får nu inte träffa sin son. Maria har bestämt sig för att göra vad hon kan för att försöka få tid ihop med sin son. Hon har också startat en blogg.

Maria: Det gör ont att höra vad du råkat ut för. Jag rekomenderar dig att söka juridisk konsultation, det gjorde jag. De flesta byråerna ger gratis konsultation i mellan 15-30 minuter för att lyssna på ditt ärende, ställa frågor och därefter lämna ett juridisk råd om det är möjligt att göra något och i såfall vad och hur.

Jag hoppas att din före detta kommer till sans och låter dig träffa er son. Jag tycker att din syster och dina vänner har rätt som uppmanar dig att berätta om din historia genom din blogg. Vi som råkat ut för att mista våra barn måste höras och synas. Det blir aldrig någon förändring annars. Du får gärna meddela vad din blogg heter så ska jag följa den.

Jag önskar dig all lycka till.
Stina

Hur många är vi egentligen?

2010-07-09T08:26:00.000-07:00

Via en vän har jag kommit i kontakt med en kvinna som befinner sig i en snarlik situation som jag är i. Precis som jag är hon inte biologisk mamma och har inte adopterat det barn som hon och hennes tidigare partner i samförstånd skaffat genom insemination. Hon definierar sig som mamma till barnet men har inga juridiska rättigheter. Det finns skillnader i våra historier; hon får träffa sitt barn fast det sker helt på sin fd partners villkor. Hon berättar för mig att hon önskar mer tid med sitt barn men har svårt att nå fram till sitt ex. Hon känner visst hopp om att det ändå kan förändras med tiden och att umgänget med barnet kan utökas. Osäkerhetsfaktorn är stor och det kan likväl bli så att umgängestiden helt dras in. Hon liksom jag är i händerna på sitt ex.

Kontakten med kvinnan får mig att fundera på hur många som befinner sig i en liknande situation som hon och jag gör. Min uppfattning är att det talas tyst om separationer mellan homosexuella som har barn. Kan det bero på att de flesta separationer sker i konsensus? Jag tror knappast det, vi skiljer oss inte från heterosexuella i den frågan. Men vad beror tystheten på?

Tillfälligt avbrott

2010-01-25T11:46:00.000-08:00

Jag går och väntar på att den rättsliga processen om umgänget melan mig och mina barn. Mölndals Stad har ännu inte lämnat in handlingarna till tingsrätten. Det är tärande att vänta och jag känner stundtals en enorm frustation som ibland blir svår att härbärgera. Men jag har inget val. Jag har nu kommit så långt i mitt bloggande att jag förmedlat min bild av min och barnens situation. Jag kommer att åter blogga när den rättsliga processen tar fart eller om det kommer uppgifter om barnens situation som är värda att dela med sig av.

Just nu är det tillfälligt avbrott i bloggandet.