Svenska Fanbladet

Uppgradering pågår

2011-07-29T07:53:00.001+02:00

Drömmer du om en riktigt bra hemmabiograf? En som du kan provlyssna i ett vanligt hem istället för i butikernas överdrivet voluminösa rum. Är du intresserad av ett system som är med omsorg hopplockad, använd med moderation fram till att högtalarna är korrekt inspelade och sedan körd som recensionssystem av journalist?
NU säljes detta välljudande 9.1 system till filmentusiast eller någon som vill för vettiga pengar bli ägare till en kraftfull hemmabioanläggning som funkar finfint till såväl film som musik. Orsaken till försäljningen är enkel. Biorummet skall flyttas och grövre, redan anskaffade prylar skall installeras.

Innehåller följande:

Receiver: Onkyo TX-SR608. Prisvärd, kraftig, fint ljud, massor av egenskaper, en av marknadens bästa, helt enkelt. Rumskalibrering med mikrofon. Videoväxel.

Blu-ray: Samsung BD-C6900. EISA-vinnare, snabb och uppkopplad, 3D-stöd.

Frontar: 2 st. Audio-Pro Evidence E-7 med inbyggda aktiva subbasar. Ger spark i basregistret och går överraskande lågt ner i frekvenserna utan att gröta till det. Den absoluta djupbasen tas hand av stora subben nedan. Lysande låda för kräsna.

Center: 1 st. Infinity Beta C360. Stor, tung och har briljanta ljudegenskaper.

Bak 1: 2 st. Heco Celan 300. Har fungerat även som frontar. Riktiga kvalitétsburkar, den ena med liten transportskada i ett hörn.

Bak 2: 2 st. Audio Pro, Allroom Sat, gamla modellen. Miniformat, mustigt ljud.

Front höjd: 2 st. System Audio. Finns för att ge rymd i ljudet, använder mellanregistret med liten fördröjning till detta.

Subb: XTZ 99W12.16 Stor, tung, svart. Når basens lägsta botten och skakar om kåken. Testvinnare många gånger om. Förbaskat bra och rapp 12” subb!

Allt fungerar och är i prima skick. Subben är inte helt pianolack längre då den har några år och en flytt på nacken. Kablar följer med, men inga högtalarkablar dock. Finns inga lådor så inget skickas. Intresserad får laga sig till Karlsborg med rymlig bil för testlyssning med egen eller en av mina referensskivor.
Priset är 13 tusen. För samma pengar får du 4-6 nya paketlösningar från Mediamarkt, men då får du ju inget bra bioljud och noll tryck i partymusiken. Ibland är det värt att satsa litet mer och förbli nöjd i flera år. Också lättare och billigare att uppgradera senare om man vill. Prova göra det med en paketlösning med skokartonghögtalare och plast, plast, plast! Ofta får man byta ut hela anläggningen.

120 dvd- och Blu-rayfilmer slänger jag med på köpet.

Pris 13 000 svenska kronor eller annan adekvat valuta som blir just 13 papp.

Jag - ett chauvinistsvin!

2011-03-08T15:06:00.000+01:00

Idag blev jag kallad för ett chauvinistsvin. Upptakten till detta var häpnadsväckande och överraskande, så jag för en stund blev helt mållös, något som sällan händer. Ett gäng unga och ålderstignare kvinnor hade slagit stånd utanför ett köpcentrum, inte så oöverkomligt långt ifrån mitt boende. De delade ut lila lappar med text på och hade spikat upp en banderoll som förkunnade jämlikhet. Jag vill inte sätta stämpel på folk, men första intrycket av dessa halvdussinet kvinnor var, att de knappast kunde räknas som liberala feminister, kvinnor som genom politik, utbildning och upplysningsverksamhet strävar mot sitt mål. Nej, första intrycket jag fick var att det var ett gäng mer anarkistiska individer som blankt säger nej till allt som ens på avstånd liknar en kompromiss. Den där knytnäven i venustecknet på banderollen avslöjade en del.

Hur som helst hade jag bråttom och tackade nej till skriften som erbjöds genom att lätt leende lyfta min handflata mot kvinnan i rörelse mot mig. Jag uppfattade detta som internationellt accepterat ”inte nu, men kanske senare”. Hon (eller får man ens säga hon?) starrbligade på mig och ropade ut ordet chauvinistsvin. Jag hann nog ta fem-sex steg till innan uttalandet registrerades i mitt skallparti. Min brådska att äntra köpcentret avstannade och det gjorde jag med. Ifrågavarande utropare stannade också mitt i sin agitation och under en överraskande utdragen stund utväxlades blickar som gjorde uttalanden som ”ursäkta, vad sa du?” helt egala. Skulle blickarna ha haft kärlek i sig i samma intensitet som hat, så skulle världen omkring oss förvandlats till choklad och sjungande pippifåglar. Nu blev det inte så och faktum är att världen omkring oss var redan så satans kylslagen, att några graders skillnad inte spelade någon roll hur än kvicksilvret i mätaren kämpade nedåt.

Det var länge sedan jag känt hat mot en person av vilket som helst kön. Jag har sedan länge, länge, länge accepterat att vi är alla lika värda oavsett vilken färg, kön, kulturell, religiös eller sexuell läggning man har. Bland mina vänner finns det folk av alla slag och sort och ingen är märkligare än en annan. Alla är i mina ögon jämlika och då skall inte en okänd discofitta (tack kära dotter Iris för det beskrivande uttrycket, som jag inte ens vet vad det betyder, men…) komma och kalla mig för en chauvinist, än mindre för ett svin. Jag är inget svin. Jag är en gris… karl, menar jag!

Hat! Det är starkt och medan jag skådade denne individ från topp till tå avtog hatet, för hur skall man kunna ha känslor för en person som knappt fyllt myndig ännu och som snabbt och diskret drogs iväg av en ursäktande äldre kvinna, 55+, som helt klart hade en mer egenupplevd ställning i frågan om jämlikhet. Jag muttrade väl något i stil med ”nåja…” och gick vidare, men hela saken fortsatte att mala i skallen och det retar mig mer än… mer än… många andra saker.

Radikal feminism är inte svaret, eller lösningen, på frågan om jämlikhet. Vi, män och kvinnor, kan bli jämlika på många plan, men inte alla. Så länge som vi är av olika kön och bara ett av könen kan föda barn, så har vi en biologisk ojämlikhet som vi inte kan göra något åt innan vi av evolutionära skäl blir androgyna. Samma lön för samma jobb, kvinnor skall aldrig vara underordnade männen och könet i sig skall inte påverka något alls, det är jag helhjärtat för, men vi måste vara realister. Vi alla är resultat av biologisk evolution och när/om vi börjar leka Gud med utvecklingen, så kommer det att allenast bära åt helvete. Däremot kan vi påverka samhället för att skapa en jämlik och rättvis fördelning av dess resurser och möjligheter. Att krossa patriarkatet är retorik som hör till historien. Kvinnor har redan nått samma höjder som män och där de inte har excellerat, så kanske de finns orsaker till det, men inte mer än att det finns även män som inte når de drömmar de har. Men det är klart; i Sverige är det faktiska mer reellt än i tredje världen och visst vill vi att alla allstans skall ha det lika bra. Vi vill! Vi vill!

Säg att vi äntligen når till det perfekta, jämlika samhället som feminismen strävar efter. Kvinnorna är nu ekonomiskt, politiskt och socialt likställda männen. Vi begränsar oss för bekvämlighetens skull till I-världen, ty kvinnorna i Bangladesh och Afghanistan kommer inte att bli jämlika, inte ens i vår drömvärld. Inte ens om vi vill! Nästan en halvmiljon år mänsklig, social och kulturell utveckling kan man inte frånse helt.

Så vi är jämlika, alla är nöjda. Kvinnorna har hälften av platserna i Riksdagen, äger och styr över hälften av alla bolag och tar ut bara hälften av föräldraledigheten så att männen kan ta ut den andra halvan. Kungen har blivit utbytt mot en drottning, homosexuella äktenskap är lika vanliga som straight-äktenskap och ingen höjer på ögonbrynen om ett helvitt bögpar vill adoptera en kolsvart unge från Ghana. Vi är så jämlika att det knappt går att se skillnaden på män och kvinnor, för det är klart att kvinnoförnedrande reklam är förbjuden och de mest radikala i rörelsen har lobbat för att göra all information, reklam eller annan, könsneutral. Toys’r’Us får slå igen, för här skall minsann inte dockor krängas till flickor eller leksakspistoler till pojkar, för den delen. Kvar finns landskapspussel och träbitar i neutrala kulörer. Bara för att retas litet.

Kvinnorna – nu i maktpositioner – gör såsom evolutionen skapat människan, gynnar andra kvinnor. Snart är männen i minoritet. Om männen skulle revoltera i denna situation, så skulle kvinnorna försvara sig och sin position med frenesi. Försök gissa vad det kan leda till? Männen, nu i minoritet litet här och var, börjar oroa sig för sin situation, ekonomi och sin… jämlikhet. Skall det vara jämlikt, så skall det banne mig vara jämlikt på alla plan. Vi vill också föda barn. Lös problemet, kärringar! Och snart står vi och delar ut blå lappar med strävan om jämlikhet och i synnerhet rätten att vara som kvinnorna. Livsgivare, förstföderskor, ammande mammor/pappmor… Snart står det en manlig genusforskare i TV och gapar allt han förmår hur orättvist samhället har blivit och hur fel det är att så få män finns i kvinnodominerade yrken.

Om det finns en utopistisk, feministisk framtid, så vet jag inte om jag vill vara med. Jag är kanske gammalmodig, men jag gillar tanken att män är män och kvinnor är kvinnor, barn föds – av kvinnor - och evolutionen bestämmer vad det blir av oss. Under tiden är det helt okej att sträva efter jämställdhet i samhället, leva som den man är och som man känner sig, men att bli androgyn – om också enbart psykologiskt – är en tanke som inte frestar mig det minsta. Och där det har funnits matriarkala samhällen, så visar historien att det liksom inte funkar i längden. Vi män behövs och vi vill inte bli kallade för svin eller chauvinister bara för att vi enbart är vanliga män.

Avslutningsvis en dialogsnutt från Life of Brian, som säger det hela så väl:

Stan: It's every man's right to have babies if he wants them.
Reg: But you can't have babies.
Stan: Don't you oppress me.
Reg: Where's the fetus going to gestate? You going to keep it in a box?

Judith: [on Stan's desire to be a mother] Here! I've got an idea: Suppose you agree that he can't actually have babies, not having a womb - which is nobody's fault, not even the Romans' - but that he can have the right to have babies.
Francis: Good idea, Judith. We shall fight the oppressors for your right to have babies, brother... sister, sorry.
Reg: What's the point?
Francis: What?
Reg: What's the point of fighting for his right to have babies, when he can't have babies?
Francis: It is symbolic of our struggle against oppression.
Reg: It's symbolic of his struggle against reality.

IQ, sex och annat...

2010-10-27T14:15:00.000+02:00

Intelligens är en ganska subjektiv sak även om intelligensen kan vetenskapligt mätas på olika sätt. Tolkningen av intelligensen enligt smartklubben Mensa skiljer sig från exempelvis Wechslers värderingstabell, som används bl.a. i sjukvården. 100 är medelvärdet för befolkningen och frid och fröjd följer av detta. De flesta som kan läsa denna text – och förstå den – ingår i ”normalgruppen”.

Men om man nu skall reta sig på något - vilket jag gör på återkommande basis - så kan man utan vidare ta en titt på nättidningarna som modifierat sina s.k. intelligenstest att rikta sig in på ett specifikt område. Expressen, för att ta ett färskt exempel, frågar Har du ett högt vagina-IQ? Är Du sexsmart? Har du snippkoll? Vad kan du om mannens könsorgan? Kolla ditt kärleks-IQ!

Kul kanske för somliga, men jag irriterar mig djupt på att sammanlänka dessa högst underhållningsmässiga ”tester” till någon grad av intelligens överhuvudtaget. Kanske en begränsad del av allmänkunskapen, men att ha dessa på nättidningssajterna är en förolämpning för en smart läsare som Eders Trogne. Å andra sidan visar det vad som är intressant idag, för korkade tester och underhållningssextema i tabloiderna är inget som slumpmässigt läggs ut. Det finns ett sug (!) efter sexrelaterat material och då man inte slänger ut idiotiska test, så skriver man om dejtingsajter för otrogna, KK-relationer, 10 steg till bättre sex, hur många partners någon har haft, skall jag ställa upp på sex utan lust, därför misslyckas du med dejten och förför din partner - Om och om igen! Kärleken slutar efter 12 år! Vafan?

12 år är inget att tala om. Vissa klarar av det, andra inte. Men låt mig vara självgod till den milda graden att jag kan erkänna, att jag minsann älskar min kära fru och 12 år är passerat med råge. Och hör sen! Vi bråkar aldrig och är vi av olika åsikter så resonerar vi intelligent, precis som två vuxna människor förutsätts att göra. Vi går aldrig till sängs utan att ha kallat varandra för vidriga saker, typ pissmattesugga, glosögonapa, rismask, bambuhamster eller helt enkelt satans apa. Momentet kräver exakt timing, en väl passande tonalitet och så pass tillgjort allvar att det skapar ett leende, ett skrockande eller rentav en skrattsalva. Då lägger man sig med ett leende på läpparna och natten blir söt. Fungerar alltid - även om förolämpningen skulle vara halvdan.

Dock har jag svårt att se Expressen skriva om Kan du din aftonförolämpning? Tio sätt att klia en hårig rygg! Säng-IQ – vet du hur man avslutar Mac-program och lägger datorn i viloläge då din man somnat med den på magen?

Jag vill citera Ridley Scott: Sex är inte kul om man inte själv får vara med. Därav bristen på sex i hans filmer. Ja, några hångelscener kan man väl hitta, men Scott kittlar oss hellre med den subtila tanken om att sex pågår - det behöver inte visas. Jag är ingalunda emot sex – om nu någon ens undrar – enbart mot idiotförklaringen av myndigt folk som vill se riktiga nyheter i en tidning, inte bara sport och dödsannonser med tretton sidors extrabilaga om de senaste sextrenderna.

Det var bättre förr. Det fanns ju porrtidningar och i dem kunde man läsa om såväl grundsex som mer avancerade positioner och metoder. Nu var det ju så, att man inte själv fick köpa dem – och inte kom det på frågan att man ens skulle försöka. Dock hade pappa – någon annans pappa – alltid ett färskt lager undangömt någonstans och dessa tummade man igenom försiktigt och med största intresse.

Att en dagstidning skulle ha skrivit om vagina-IQ var otänkbart. Dagstidningar innan Internet var civiliserade saker. Kvällstidningarna kunde nog våga med en och annan sensation, men nästan alltid visade dessa vara provocerande rubriksättningar med textinnehåll som inte krävde vare sig fantasi eller självcensur. Sedan kom www och de gamla ugglorna i huvudredaktörskontoret ersattes med informationskonsulter och unga rivjärn från Journalisthögskolan som preparerat sina färdigheter med finansiella kärnämnen och då fick skribenterna följa en ny lag. Den som sitter på toppen bestämmer. Nu är det oklart om lättnaderna på sexinnehåll och annan provocerande text var även en lättnad för journalister. De kanske hade suttit och hållit inne med en massa konsternerande material som de nu fick publicera?

Och resultatet? Tja, öppna vilken som helst nättidning – med några undantag – och du blir idiotförklarad på momangen. Bara som exempel från en nättidning:

JLos tvillingar i Gucci-reklam.

Bläckfisken Paul död.

Jag levde med en porrmissbrukare

Angelina sviken – av barnflickan

Anna Ankas nya program ”ett bottennapp”.

Vem bryr sig? Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att en enda av de människor jag känner skulle ens… fast vad vet jag? Det är kanske de i min närhet som kräver ”nyheter som underhållning”. Fy fan, men helt realistiskt.

Är då mina vänner IQ-befriade? Är alla som lägger energi på att läsa om sex i dagstidningarna blådårar och störda? Är jag den enda som läser Dagens Industri? Jag törs inte fråga, kanske min världsordning ruckas och jag faller från min präktighetspiedestal med en smäll. Kanske får jag en uppväckelse som avslöjar att saker och ting faktiskt sker och heter något annat än det man skrev på den civiliserade tiden i riktiga papperstidningar för folk som intresserade sig om samhällets situation. Kanske är jag förlegad, antik och bakåtsträvande?

Så jag skrattar om kvällen, får min rygg kliad och somnar med en dator på magen. Hur sexigt är det? Så – eventuellt – kanske det finns utrymme för flamsnyheter och kanske kan jag låta bli att reta mig över dem och hålla mig till mina intellektuella blaskor bästa jag vill. Jag får helt enkelt installera ett mentalt filter i skallen för att sortera bort det jag inte vill se eller höra. Och där har vi lösningen till hur man blir döv och blind men högljudd.

Här en helt omotiverad bild som har att göra med en – eller flera – kvinnliga könsorgan.

En del om djur & sånt’!

2010-08-16T17:50:00.001+02:00

Jag älskar djur. Alla djur.

Utom förstås myggor, knott, fästingar, getingar och allt som kan förvandla en mysig verandakväll till ett inferno av svordomar, vilt fäktande och utspillda drinkar.

Jag gillar hundar också fast de är mer människor än djur. Men inte alltid. Mina två Jack Russel och Jonas rangliga Chihuahua kan separat, och ihop, reta rena helvetet ur mig och detta såväl med subtila rörelser och meddelanden som mer fysiska egenheter.

Låt oss ta Pinni, den 12 år gamla tanten som ser ut som en valp, agerar som en valp då man leker med henne ute eller då hon får följa med på båten, simma och lattja. Emellertid då vi befinner oss i hemmets vrå har hon manér som såväl skrämmer som får mig att bli förbannad. Pinni har för vana att vakta saker. Det kan vara en strumpa, en kudde, en repstump eller gubevars en hundleksak. Hon menar att detta objekt är hennes personliga egendom, mer eller mindre hennes nyfödda valp. Att närma sig hunden då hon ”vaktar” är förenligt med livsfara. Nå, kanske inte livsfara, ty det man får sig är ett par väl exponerade tandrader följt av ett gutturalt morrande från bråddjupet. Avlägsnar man sig vaktplatsen avtar morrandet tids nog.

Livsfara inträffar då man plötsligt råkar trampa i närheten av hennes vaktplats och utan att veta att hon ligger där och ruvar på gummiankan. Sådana situationer kan hända nu och då, men speciellt sker det i mörker då man omtöcknad skall gå och pissa på natten. Plötsligt lyser ett par gröna ögon upp och ett hiskeligt vrål av morrat hat klättrar upp längs med ryggraden. Det sätter skinn på näsan ifall att man inte får hjärtattack eller stroke.

Men vad hon egentligen gör är att hon leker. Det är bara så att hennes lek inte är som andra hundars lek och man får vara glad att hon inte bits. Det bara låter och skenattackerna är inbjudan till lek.

Ibland går leken över till något annat, men inte då människor är inblandade. Då brukar det vara 11-årga Jack Russeln Essi som i sitt kopiöst stora oförstånd inte begriper att Pinnis tänder är vassa och bettet hårt. Essi är människans bästa vän i vått och torrt. I synnerhet i vått älskar hon att torka av sig på närmaste person med torra kläder. Helt oberörd hoppar hon upp i famnen, krossar gärna pungkulorna på vägen, blöter ner hela individen och avslutar med att tacksamt slicka hela huvudet med olämpliga mängder hundsaliv och en högst skicklig tungföring. För övrigt lämnar hon aldrig människan ifred och sover hon, så sover hon helst så nära som möjligt, helst ovanpå. Hon ÄR en baby och agerar just så.

Men så får hon hybris och får för sig att Pinni nog vill leka något häftigt. Det vill hon inte, det är säkert. För 8-9 år sedan lekte de krystat med varandra, men numera slutar de flesta lekarna med att damerna ryker ihop, Pinni med ohämmad ilska och Essi med styrka och helst för att döda. Ingen av hundarna skulle någonsin skada en människa, men varandra försöker de döda. Nu händer detta ganska sällan, för även dumma Essi har fattat att dussinet vassa tänder i ett framben gör ont. För oss som skall beblanda oss i att sära på vovvarna innebär detta ibland skador och om inte annat, så blir man uppskärrad. Ja, ja, om inte Pinni & Essi skulle vara så söta och roliga, så skulle de… eller inte. De är ju våra barn.

Det är däremot inte aftonodjuren, som vi så innerligt kommit att hata. Och då talar jag inte om alpackorna som ibland får tokdamp då ett brunstigt sto får för sig att reta Malte-packan bakom staketet. Det kan bli ett himla liv som underhåller hela flocken i flera timmar. Nåja, det är bara sött och helt rätt om man vill ha små, söta alpackeyngel.

Myggspiraler, ni vet de där kemiska sammanställningarna av skrämselrök som skall jaga myggorna på flykt är ondskefulla uppfinningar. Jo, de är uppfunna av Myggornas Riskförbund för att avslöja visuellt och odoramiskt var homo sapiens sitter och ämnar njuta av en lugn sommarkväll. Skickligt undviker detta satans sugkreatur rökslingorna och slurpar i sig kopiösa mängder av livssaften. Den mer ouppmärksamme kvällsgrillaren kan i lätt frånvarande tillstånd klappa till mygghelvetet med sitt grillverktyg som avancerat avlivar insekten. Samtidigt inser man att stekspaden låg precis nyss i grillen och betingar sådär 190 grader Celsius varvid myggstickets annars ringa rodnad och utbuktning förvandlas till scarification av mindre sofistikerat slag.

Har man maximalare otur så anländer ytterligare ett odjur från Gehenna ungefär samtidigt då ispåsens solida del har vattnats på nyligen anskaffade bränntatuering. Det låter som Kustbevakningens Super Puma och har grovt taget samma storlek. Gulrött monster, Vespa Crabro, dånar in i bilden och trots att bålgetingen sägs vara fridfull och mestadels avståndstagande, så får den folket på altanen att välta åt olika håll, skrikandes i högan sky och viftandes i panik med sina yttre extremiteter. Rottingmöblerna flyger sin väg och grillen välter på mahognyimitationsplastmattan som snabbt krymper ihop till en solid klump av mindre användbar gegga. Ifall man hinner släcka den annalkande husbranden, så ser man hur bålgetingen lugnt sörplar i sig av köttsaften på entrecoten och låtsas som inget. Har man ohyfset att daska till åbäket, så får man reprimand i form av en trettio centimeter lång tagg i ögat. Inte av bålgetingen utan svärmor som desperat viftar med sin virkkrok för att inte tippa över i rosenrabatten. Hur kul som helst om kärringen hade ramlat.

Sommaren är officiellt över och alla lever ännu. Tja, alla som jag känner och det är ju bra. Sommaren var också bra med många härliga turer ute på Vättern. Vattnet var kallt, ca 3 cm… jag menar 17 C° som värst, men simma gjorde jag. Och frugan också. Litet missöde var då vi för första skulle kliva ombord på båten igen. Den är utrustad med en egentillverkad badstege (av förre ägaren) som säkerligen okulärt inspekterat fungerade i teorin. I praktiken började den ca 20 över vattenytan och hade pinnar smala som slöa rakblad. Pojkarna ombord skrattade sig fördärvade då frugan hängde och sprattlade som en torsk i saltbad där hon försökte ta sig ombord. En hjälpande hand från ungdomen och frugan lyftes upp som en trasdocka. Av någon anledning fann jag detta oerhört komiskt och höll på att skratta ihjäl mig. Inte att rekommendera i halvhög sjögång och iskallt vatten. Jag kom upp genom att finurligt begagna trimplanen och motorn, så jag slapp den förnedrande räddningen som fru A fortfarande får gliringar för. Allt för att retas.

Må väl gott folk!

Siste man ut!

2010-06-14T14:00:00.000+02:00

Jaha, då var man utan barn i skolåldern! Det är ett tecken på att jag själv har blivit gammal, eller fossil, som de snälla arvingarna saken milt uttrycker. Jesper var den sista att iklä sig den vita hatten och gjorde det som en nyutbakad Europaekonom - som hans valda linje hette.

Tre generationer Ahlgren

Dagen till ära sprätte det liv i finska släktingar, nämligen morsan och farsan med syrrans yngsta dotter i släptåget och Brevik fylldes av folk som pratar Muminska samt ett blandspråk som knappt någon språkkonnässör skulle kunna lyssna på utan att ådraga sig akut migrän.

Farfar Ahlgren studerar betyget noggrant

Student blev Jeppe med strålande betyg och för att späka sig en aning skippade han festen på kvällen, drog på sig vildmarkskläder och rinkan och satte kurs in i skogen. Tre dagar senare var han blöt, hade skoskav stort som Halland och undrade var solen egentligen gömde sig. Väl hemma i Brevik skakade han av sig skogen, tog en välbehövlig dusch och konstaterade att jaha, där kom solhelvetet fram.

Jonas visar hur en studentbild skall se ut

Morsan fick agera chaufför i okänd bil...

...varvid viss skepsis uppstod i baksätet.

Tid för en tur på Vättern och under några sällsynt behagliga timmar satt bröderna och pratade som män sinsemellan. Stora saker avhandlades. Morsan somnade i solen och farsan kämpade med flytvästen. Till slut åkte den in i ruffen med orden "fan, jag får väl drunkna då!"

Brorsorna bråkar alltid, men allt som är mindre än en gungstol är bara kärlek

Farmor somnar i solen

Vilka djupa tankar rör sig i dessa skallar?

Vilken fin helg. Jag är lycklig och till råga på allt har min Iris skaffat sig ett hus ihop med sin fina kille Robin.
Betyder detta att man nu kan sluta bekymra sig?
Knappast, men för stunden leviterar jag en aning. Det gjorde inte kattugglan som Pasi hittade!

Farligt möte!

Vi är med båt!

2010-06-05T17:07:00.000+02:00

Efter en tids suktande och massor av ångest har fru A och jag blivit med båt. Dagen har gått åt att städa och putsa på fartyget och i morgon åker den i Vättern. Några småsaker skall hämtas från Biltema och sedan är det bara att tuta iväg. Idag är jag glad!

Orättvist!

2010-06-03T09:12:00.000+02:00

Nu är då världsböckerna i oordning en gång för alla. Den s.k. 23-åringen i Landskrona som slagit en gammal tant på en parkering så att hon dog av sina skador har fått åka hem, njuta av friheten med sin familj och dessutom fått polisskydd, för det finns en hotbild. No shit!
Hovrätten bedömer naturligtvis ärendet utifrån sina lagliga preferenser, men för gemene man gäller att om man klappar till någon, gammal eller ung, så att skada uppstår, så skall man stå för det man gjort. Att det hela var ett "misstag" duger inte. I så fall skulle jag ha dussinet pensionärer på mitt samvete. Ni vet, de där tanterna som inte ser sig för och åker in i hälsenan med kundvagnen. Jag brukar köra med den lätt syrliga kommentaren:
"Säg till bara om jag inte syns!"
För det mesta får man en ond blick, men det kan jag leva med. Inte klappar jag till pensionären oavsett vad som sker. 23-åringen skall för fan sitta i häkte, grubbla i ensamhet över vad han ställt till med och nöja sig med statens föda så länge att han storknar. Skandal!
Lika stor skandal är Israels agerande på internationellt vatten. Min protest i saken är inte värd mycket, men från och med nu kommer jag att envist bojkotta allt som har att göra med Israel med start i Jesus och slut vid apelsinjuice. Jag hoppas verkligen att detta får konsekvenser som får Israel att darra i sina fundament, men knappast händer det. En stat som byggts med dollartecken och missnöjda judar (inget illa om judar för övrigt) och har en mänskligt eländig historia låter sig inte kuvas av några aktivister på båt. Skit i palestinier, här kommer israelerna och inget kan stoppa dem. Kärnvapen kanske. Just det, jämna ut landet, asfaltera skitet och bygg en parkeringsplats för Jordanien. Det skulle reta en del, det kan jag lova.
För övrigt har jag besökt landet och det är vackert, intensivt och jag träffade enbart rekorderliga människor, så mitt spott och spä riktar sig nog mestadels mot landets regering. Skam över dem och må pissmyror hemsöka deras genitalier i all framtid.
Och som i fallet med 23-åringen; Man kan knappast hävda självförsvar då man själv är överlägsen i kraft och styrka. Förbannade svin! Jävla mördare!

Saker jag inte vill höra talas om...någonsin mer!

2010-05-27T11:17:00.000+02:00

Allvarligt talat, jag skulle inte lida ett dugg om jag aldrig mer skulle höra talas om:
- Victoria & Daniel
- Madde och hennes bekymmer
- Maria Wetterstrand
- Mona Sahlin
- Zlatan
- Schlagerfestivalen
Jag har visserligen förståelse för att pöbeln har ett intressen för dessa nyhetsmagneter, men jag skulle vilja en dag öppna nättidningarna utan att någon/något av det nämnda hoppar mot ögonen med kattstora bokstäver.
Men jag är trots allt glad. Jag fick bilen tillbaks från garantiverkstaden och om inte annat, så har säljaren lärt sig nu att om man ger garanti på bilen så är det vettigt att kunna stå för den beskrivning som man gav skriftligt vid köptillfället. Annars kan man drabbas av en envis Ahlgren - eller annan jobbig typ - som lovar all sorts olycka, skriftligt och verbalt, om alla "felen" inte åtgärdas till punkt och pricka. Till säljarens heder må sägas att han höll sit avtal och nu är en gammal fin Merca som ny igen.
- styrväxel
- hjullager fram
- bussning bak
- topplockspackning med slipning och hela kitet
- dieselpump
- farthållare
- spakcentral
- ny ECC
- all el med nya kontakter fixad
- alla lampor bytta
- ny regnsensor
Pris 46 papp. Jag klagar inte. Huruvida säljaren gör det må vara osagt, men då Jonas och jag hämtade bilen igår, så såg han lätt plågad ut. Dock var han mån om att jag blev nöjd, så i den meningen skall han ha en fjäder i sin hatt.

Ålder är inte mer än ett mått på visdom.

2010-05-23T22:06:00.000+02:00

Min äldsta son, det vill säga den arvingen som just nu blivit arvslös, har hela helgen mobbat mig för min ålder. Enligt honom så var dinosaurierna unga då jag redan var gammal. Jag har ingen ålderspanik, men då man konstant blir påmind om att man inte längre är i prima skick och ultimat ålder, så börjar man fundera. Visst, över halva livet är bakom en och vissa ålderstecken kan skönjas i form av raviner i ansiktet och ett hårtäcke vars främre kant kryper envist bakåt. Kanske är man inte så vigulant och viril som man var i sina bästa år för 30 år sedan, men i gengäld har man klokskap och vett som förhindrar att man blir sur varje gång tabloidtidningarna har en quiz angående "vad vet du om vaginan", "kan du hennes G-punkter" och "vad kan du om sommarsex". Inte ett skit, men tre barn har jag och det är ju något det. Om inte annat... jobbigt!
Så vänligen skiter jag i mobbningen och hämnas bara litet. Fortsättning lär följa...

Vill ha!

2010-05-19T11:58:00.000+02:00

Saker jag absolut behöver just nu, genast:
Inga alls...

Saker jag vill ha just nu, genast:
Båt lämplig för Vättern, typ snipa.
27" iMac
Rejält med pengar
Tålamod
Mindre magknip

Tja, det var väl det. Ganska anspråkslöst tycker jag. Väntar på besked från bilverkstaden och resultatet på garantibyte av styrväxel. Tur att man inte behövde betala det. 8 papp plus arbete! Men väntan är lång och för varje minut som går över lovad leveranstid blir jag surare. Det hela slutar med att jag hamnar i en loop av ilska och då spyr jag galla över oskyldiga också. Tur att fru Ahlgren har förmågan att dra mig ner i varv, hehe.

Visa mig din Visa!

2010-05-17T18:53:00.001+02:00

Banker är inte kul. De ger ingen ränta på de småpengar man har sparade (om man har några) och lånar man av dem, så tar de ut -ibland- en jäkla massa procent och avgifter för nöjet att få bli skuldsatt. Alla tjänster kostar, även de som man sköter helt själv över nätet. Och anlitar man en bank som inte är ens lönebank, ja då blir det hela ännu dyrare.
Det finns dock en grej som jag gillar skarpt: Man kan designa sina egna bankkort. Löjligt roligt, kostar bara en hundring och då har man i alla fall ett kort som ingen annan har. Fick mitt nya idag. Barnsligt? Ja, men jag har ju aldrig blivit vuxen. Här nedan gamla och nya.

Gammal

Och så... en recension! Se denna!

Större, råare och... sevärd!

Att The Descent var en fullträff med små medel är det väl inte många skräckfilmsvänner som förnekar detta. Däremot blir en uppföljare alltid omsorgsfullt examinerad, ty få är de filmer som når originalets originalitet och slagkraft. Smarta filmmakare undviker fallgroparna, men ofta är de för breda och djupa för att helt kunna undvikas. I fallet The Descent: Part 2 har man dock gjort en hel del rätt och bara några nämnvärda misstag.

In eller ut, bestäm dig!

Slå inte ihjäl en mjölkande guldkalv är filmindustrins mantra och då lågbudgetfilmen Instängd (The Descent) blev en veritabel succé, så började vissa individer att fundera på hur man skulle kunna använda denna succé för att göra mera pengar. Som vanligt, vedertaget till och med, fick man tillgång till mer pengar än man kunnat drömma om och mer folk att leka med. Regiansvaret flyttades från Neil Marshall till klipparen Jon Harris, men det hela ser ut som om att gamla gänget är tillbaks, vissa har dock nya uppgifter. Marshall står som producent och övervakare av projektet. Dagens fråga är: Hur skall man toppa originalet?. Svaret: Det går knappast genom att kopiera rakt av. Publiken är mer krävande än så.

Sarah vill inte ner i grottan igen, det är klart.

Lösningen är lika simpel som den är effektiv; Samma film, mera gore. Faktiskt rejält mycket mer och därtill en in-your-face äckelfaktor som upprör klökmagade utan hesitation. I grund och botten börjar filmen där The Descent slutade. En kvinna utav halvdussinet ramlar ut ur skogen täckt med blod. På samma gång pågår en fruktlös räddningsoperation där man försöker hitta de försvunna kvinnorna som irrat sig i grottorna i jakt på äventyr. En av de mest namnkunniga i gänget är senatorsdottern Juno, som i slutet av första filmen lämpligen offrades för hämnd och en individs räddning. Då räddningsmanskapet får veta var man kan gå ner i de outforskade gruvorna och grottorna är det inget snack om saken. Ner skall man och med sig tar man bonnlurksheriffen, hans assistent och stackars Sarah, som nyligen krupit ur systemet och dessutom med minnesförlust i hela huvudet. Sheriffen missar lämpligt att förtälja för övriga medlemmar i patrullen om ett antal misstankar han har gällande Sarah och detta leder senare till komplikationer. Naturligtvis.

En upphittad videokamera ger ledtrådar om vad som har hänt

Grottorna är fortfarande instabila, farliga och i dem leverCrawlers, en muterad människoras som i mörkret har förlorat sin syn, men som jagar alldeles utmärkt med hörselsinnet, klor och vassa tänder. Knappt han man hasat sig ner innan grottornas skuggmonstrum börjar decimera nedstigarna och, vad fasiken, det är liksom meningen med en film som denna. Vem överlever och varför! Vem dör först? Hur dör personerna? Vilka överraskningar finns? Och så det där nya greppet som byte av regissör och krav från The Moneymen har: Skaffa en stor publik, ge allt vad de tål och gör inte bort er för tid och evighet, så kanske kan vi hålla franchisen igång ännu ett tag framöver. Amen.

Search and rescue blir search and survive!

Och utan att tveka skaffar man sig möjlighet att öka på klaustrofobin och splattret. Men det som på papper ser bra ut fungerar inte alltid i praktiken. Det största misstaget är filmens förutsägbarhet. Alla som ser på omslaget eller någon bild från filmen vet att Juno återkommer. Varje scen som man tror skall skrämmas (typ BU!), gör det! Zoomar man in i ett mörkt hål kan man räkna med att albinovarelsen dyker upp. Och så vidare. Filmskaparna hittar inte på något som helst originellt. Absolut inget. Däremot levererar de förutsägbarhet i legio och för dem som gillar skrämseltaktik med vederbörligt rytande, morrande, knarrande och andra ljudeffekter som simulerar allt från tarmuttagning till halspulsåderkannibalism, får allt de tål. Här sparas inte på något och filmen går på högvarv hela tiden.

Tyst eller så dör du. Ty i mörkret...

The Descent: Part 2 gör vissa saker fel, många saker klyschigt, men den gör också det som den förmodas göra. För vänner av psykologisk skräck ger filmen knappast några större vibbar, men de som gillar med aggressiv bu-skräck med mutantfigurer, splatter och trånga utrymmen med få flyktvägar behöver inte känna sig blåsta. Även om jag räknade ut varje hoppa-i-soffan-effekt, så satt både fru A och jag och studsade med jämna mellanrum. Och därtill var filmen bitvis riktigt äcklig. Litet mer och den skulle ha blivit osmaklig på riktigt.

...finns denna äckliga albinokannibal

Blu-rayutgåvan kan man knappast klaga på. Bilden levererar en alldeles utmärkt upplevelse där kontrasterna är skarpa och skuggorna svarta. Filmen är ganska färgfri med tanke på omständigheterna, men då färger finns, ser de bra ut. Skärpa och dylikt är prima grejer. Ser utmärkt ut både på duk och plattburk. Ljudet ger än mer imponeringsfaktor än bilden och har man sina grejer ställda på direktmatning av signal och högtalare till förbannelse, så petar apparaturen ut per default 7.1 som låter mumma. Här finns en ljuddesign som gör skräckfilmsgenren heder. Det var nästan så vi var tvungna att kolla om det fanns några pälsgubbar i vårt förråd bakom salongen. Så snyggt återges ljudet. Perfekt! Extramaterialet ger sedvanligheter som avslöjar skalan på filmen och de olika metoderna man använt för att skapa det hela. Därtill ryggdunk och borttagna scener. Musiken i filmen passar mer än väl en film som denna, så jag klagar inte.

I grottan hör ingen dig skrika! Yeah, right!

The Descent: Part 2 står och faller beroende på vilken relation man har till del 1 och hur hårdnackat man envisas med att inte acceptera ologiska/logiska uppföljare. Idén med filmen är ju, att folk går ner i en grotta och dör. Ettan lämnade ett frågetecken och om det är klokt att räta ut det tecknet, det vet jag inte. Hur som helst tyckte jag att Part 2 var som skräckfilm i sin subgenre alldeles förträfflig, men i jämförelse med Part 1 saknar den allt som gjorde originalet originellt. Men har man ettan så bör man nog ha tvåan också. Det tycker jag.

©Janne Ahlgren

McDonalds gör det igen!

2010-05-15T13:29:00.001+02:00

Helvete vilket liv det blev då McDånalds ertappades med slarv. Som om man trodde redan från början att 10-minutersgränsen och dagsfärsk sallad var det man alltid fick. Icke, och tro inte att det är bättre på andra restauranger. Det stora problemet är nog inte McD själv, utan konsumenterna som inte klagar då de märker att de fått slaskig sallad, sega pommes och sönderstekt kött. Är det den svenska, liberala, forgive-and-forget mentaliteten som visar sig, tro? Jag vågar mena att så är det. Då jag arbetade utomlands med bl.a. turister från hela jordbollen klagade amerikanerna, engelsmännen och tyskarna på nästan allt som de hade anledning att klaga på. Svenskarna i sammanhanget drog sig undan och åt den där skosulan till oxfilé, drack vattendrinken och nöjde sig med fettfrukosten som t.o.m amerikanerna rynkade näsan åt.

Själv är jag inte hemskt diskret och här följer en sann berättelse hur Eders Trogne blev arg på McFånalds:
Köpte en Big Mac i all hast i Södertälje på vägen hem. Tänkte att jag käkar den i bilen och lät den ligga tills jag var ute på motorvägen. Ja, ja, man skall inte äta då man kör, jag vet. Men det blev ingen matstund, för då jag öppnade skitet såg det ut som om någon suttit på den och släppt en rejäl rännefis över den. Jag drog in på en poliskontrollplats och fotade fanskapet. Sedan kastade jag den i vägrenen. Ja, ja, jag vet att man inte får skräpa. Om jag hade haft tid skulle jag ha åkt tillbaka, men istället formulerade jag i mitt icke alls stilla sinne ett klagomål medelst brev och ilskna bokstäver.
Jag påpekade att hamburgaren i fråga inte påminde om den matbiten som man bevisligen gjorde reklam för i text och bild, och att jag var mäkta missbelåten på dess utseende och avskyvärda konsistens. Jag menade att maträtten gjorde mig besviken på såväl innehåll som säljställe och att jag ämnade lämna krav på skadestånd, åtminstone ersättning för mina utlägg och anammad harm. V.g se bifogat fotografi som bevismaterial 1A.
Till min stora förvåning fick jag snabbt svar från högre ort var man mångordigt beklagade detta misstag och hoppades att min tilltro till den utmärkta maten på McDonalds inte rubbats av denna engångshändelse. Ansvarig personal har kontaktats och reprimander utdelats. Vänligen acceptera dessa vouchers som ersättning för kväljning, sveda och hunger och använd den med fördel i vilken av våra restauranger som helst. Värdesumma 300 kronor.

Ja, jag gick på plus i denna sak, men McD har sedermera varit på min shit-list, och kommer så att vara tills det växer öron på på min bordslampa. Den bästa maten får man hemma och även om jag inte är långsint eller har kort stubin (jo det är jag och det har jag) så skulle jag för höga nöjets skull vilja se om McD skulle tappa 50% av sin omsättning på stört. Det tycker jag de har gjort sig förtjänta av.

Dagen som inte borde ha existerat!

2010-05-12T10:07:00.001+02:00

Hur dåligt kan en dag egentligen börja och vart bär det av sedan? Åkte till verkstaden för att få en sommarservice. Fick veta att jag skulle ha varit där igår! Besökte apoteket för att hämta ut mediciner. Glömde receptet hemma. Skrek mig hes åt Telias kundtjänst för telefonerna, bredbandet och TV:n funkar inte som de skall. Telia säger att de inte kan finna något fel. Tror de att jag sitter och ljuger för dem, eller? Konstaterade efter en stund att felet berodde på en av våra bärbara lurar och bort med den... vips, fungerar allt som det skall igen. Skall jag ringa och be om ursäkt för mitt dåliga uppförande? Tänkte på saken och trampade sedan i hundpiss... mitt ångerfulla humör byttes ut.
Jag är sur. Mest på mig själv och mitt jävla minne. 10% av Sveriges befolkning sover dåligt. Fair enough. Men vissa av oss sover aldrig eller bara med hjälp av medikament. Kognitiv beteendeterapi skall vara effektivt, men då sömnlösheten beror på smärta... ja, vad skall man göra? Lättare att ta sina piller och sova den tid det nu går att sova. Och sedan glömma saker, göra misstag och bli ännu mer sur på sig själv.

Det skulle allt sitta gott med en miljon eller två på banken, så misstänker jag att det skulle vara lättare att uthärda sömnlöshet, misstag, glömska och smärta. Jag vet inte, men detta är min gissning. Hur blir man rik? Inte genom att jobba, har jag konstaterat. Tipsvinst? Visst, men osannolikt. Arv? Jovars, men man kan inte gå omkring och hoppas på att päronen faller av pinnen. Dessutom har farsan lovat supa upp pengarna bara för att jävlas. Det gör han rätt i, njut så länge du kan.

En dag som denna borde man kunna bara glömma. När det har börjat så illa, så finns det bara några självklara saker kvar; Man blir ihjälregnad, jorden öppnar sig och Satan drar en ner till Gehenna, hundarna får rabies, bilen exploderar och radioreportrarna lär sig säga intervju och slutar skymfa språket med interjuv. Det vore väl nåt´?
Här följer billig humor (klicka för större bild):

Pinsamt! På mer än ett sätt.

2010-05-11T10:50:00.000+02:00

Pinsamt är bara förnamnet. Visst har Finland gjort bort sig i ishockey förut, men att få stryk av danskarna är nästan olagligt illa. Och sedan 1-0 mot Tyskland. En match som borde ha slutat typ 11-1 till Finland. Nu är jag varken sportintresserad eller speciellt patriotisk, men det händer att en gammal man väljer att se på sport istället för Hogan Knows Best eller Oprah. Mitt lilla finska blod som jag har kvar kokar dock än då finnarna gör apa av sig. Perkele!
Vill man bli än mer förbannad och uppjagad kan man ju lyssna på Mona Sahlin och vad hon tycker om saker då hon tar paus från att kasta ur sig siffror som inte stämmer. Och vill man bli ytterligare irriterad, så kan man se en film som inte är bra. Kolla här: En Recension...

Kalla på Gud och Omar Sharif dyker upp!

Jag läser mer än gärna populära författare som håller sig till konspirationer, hederliga mord och underhållande katt- och råttalek. Visst har jag en och annan "tung" bok på G mest hela tiden, men kvällslektyren utgörs för det mesta av kioskvältare typ Dan Brown, Dennis Lehane, John Grisham och dagens författare, Raymond Khouri med sina trenne verk hittills. Den lilla hjärnan behöver lättsmält underhållning för att gå ner i varv. Alltså får tung fakta och svår filosofi bli en annan gång. Typ istället för en usel TV-film.

Brusig riddare betyder att vi befinner oss i forntiden

Jag är den som gärna plocka en bok i pockethyllan bara för att omslaget är frestande. Det händer att jag köper en bok utan att ens veta vad den handlar om. Detta är en del av spänningen, man vet aldrig om man hittar ett guldkorn eller en riktig sjunkbomb. Nu var Khouri som namn redan känd för mig då jag plockade med mig Den Siste Tempelriddaren. En Dan Brown Light, sade man föga smickrande. Och så är det ju. Khoury skriver medryckande, men är en bra bit från Browns kapitelhets och "kunskapsnivå". Icke desto mindre slukade jag Tempelriddaren ganska snabbt och ångrade inte köpet. Då filmen, eller snarare miniserien på två delar, dök upp, så ville jag absolut se om man lyckats överföra en bit habil underhållning till filmmediet, precis som man lyckats med Dan Browns populära skrifter. För att inte tala om Grishams. Eller Lehanes. Keeps getting better!

I nutiden hittar vi inte så ridderliga riddare

Inte! Nej, nej och tusen nej. Såhär gör man inte en bra adaptation av en hyfsad maskopi-konspiration-mystik-religion-geggamoja. Men å andra sidan skall man inte kräva för mycket, för jämför man de ekonomiska och parsonliga insatserna i Den Siste Tempelriddaren och någon av de andra författarnas filmatiseringar, så ser man att Khourys verk får B2-behandlingen av såväl finansiärer som filmfolket. Khoury må ha påtänkt sitt verk innan Da Vinci-koderiet, men som det blev så är Brown på topp och Khoury "allenast" en populär författare där mysterier, religion och symbolik spelar en hel del roll. Den Siste Tempelriddaren börjar dock explosivt i boken och i mitt stilla sinne tänkte jag litet grand Hur skall de lösa detta i filmsammanhang?

Texten säger allt och ljuger friskt.

Enkelt, är svaret. Lägg pengarna på en någorlunda fet TV-miniserie, så räcker stålarna till ett fåtal visuellt maffiga scener. Och filmen börjar med att ett inte så okänt museum, som visar upp Vatikanens dyrbaraste skatter, får besök av medeltida Tempelriddare med svärd, mantel och häst. Och några skjutvapen av nyare karaktär. Dessa antika rövare i nutidens metropolpuls får med sig värdefulla prylar och så Tess Chaykinsom med en biskopskräkla i guld och stulen polishäst jagar bovarna genom New York och kör tornerspel mot en av ligisterna i full utrustning. Hon naturligtvis i aftonklänning och ungefär här försvinner den lilla trovärdighet och spänning som man trots allt skrapat ihop under de första minuterna. Det blir väl så komiskt och då FBI med agent Sean Daley äntrar scenen vet man på två röda hur deras förhållande kommer att utvecklas.

Biskopen har mer än fingrarna i syltburken

Den Siste Tempelriddaren är förutsägbar. Har man en magkänsla om något, så kommer det att bli så. Den som läst boken och njutit av den kan fortsätta inbilla sig, för dels blir inget överraskande i filmen och dels blir det mesta så fjompigt, att man liksom skäms för att man tyckte att romanen var bra. Mira Sorvino spelar Tess och överraskande är hon hyfsat prima i sin roll. Hon är över 40 år gammal, ser ut så och ger en viss trovärdighet och lättsamhet i sin tolkning av en annars ganska endimensionell karaktär. Sorvino har fått en Oscar en gång, 1996, och uppenbarligen räcker det att hålla henne med jobb, för sanningen att säga är det inte många av hennes filmer som imponerar speciellt mycket. Nyutkomna Belägringen av Leningrad slår nästan sista spiken i kistan. Klart att det finns undantag bland hennes filmer, men Sorvino blev ingen megastar. Och som actionhjälte är hon klart mer trovärdig än Tomb Raider Jolie, men inte närapå lika underhållande.

Arkeolog, FBI och Mystisk Apparat

Låt oss granska omslaget som discen kommer virad in i. Vanlig keep-case med text på. Så länge, så bra. Bestseller av Raymond Khouri är också korrekt. Sedan kan man undra varför Omar Sharif krediteras som 2:a huvudskådespelare då han har en roll på cirkus 5 minuter i slutet av andra delen, d.v.s. just innan sluttexterna. Victor Garber får däremot en bild på framsidan jämte Sorvino och de som inte vet kan tro att han föreställer Sharif. På baksidan krediteras han dock ihop med Sorvino. Vill man leta efter Sean Daley-skådespelaren Scott Foley så får man ta till lupp och mikroskop. Att han är nr 2 i handlingen betyder inte mycket då han inte har ett namn. Ännu. Han är på väg upp.Tillsammans med en FBI-agent dras arkeologen Tess Chaykin in i en kapplöpning, över Manhattans glömda kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Mellanöstern, till Vatikanens allra heligaste gömmor.
Ungefär såhär är det, men var Vatikanens hemligaste gömmor fanns, det missade jag.

I en grotta som knappt går att finna finns det överraskande takbelysning

Likaså missade jag en hel del, vad vi i branschen kallar The Fucking Obvious, där bl.a. geografin har re-designats för att matcha en medryckande händelsekedja. Och här fullgörs skillnaden mellan skit och pannkaka. Ron Howard & Dan Brownsom jobbat med "konkurrentfilmerna" har lagt manken till att toucha verkligheten, att inte slarva med manus och skriptauppgifterna, kontinuitet och slutligen regi av plats, händelse och person. Dagens regissör kommer från TV-sfären och heter Paolo Bartzman. Man kan inte skylla allt på honom, för här har man jobbat under tidspress och utgår ifrån att alla amerikanare (primärpubliken) inte ändå vet var Bodrum ligger, hur det ser ut där och om Jerusalem ligger vig Medelhavet eller en bit inåt i landet med en flod rinnande lämpligt i centrum. För att inte tala om, att underjordiska hålor sällan har "fönster" i taket varifrån idylliskt ljus kan strömma ner. Småsaker, men störande. Kan man sin Mellanöstern-historia, så är det mesta som sker i filmen helt åt skogen. Men vad fan, det är ju bara underhållning.

Misshandlad av onda pojkar och sin manager

Alltså får Tess och Sean flytta sig från New York (Vancouver) till Turkiet (Marocco) där de jagas och bedras av alla som du kan tänka dig och även dem som redan från början ser typiskt onda ut. Mitt i allt berättas en story om tre överlevande Tempelriddare som bar på en mäktig hemlighet. Dessa flashbacks har man löst med att tona ner färgerna till sepia och lagt till kolossala mängder digitalt brus. Varför? Filmen blir inte äldre av detta och skulle man nu behöva en markering om att vi har flyttat 500 år tillbaks i tiden så räcker det med ett årtal diskret i nederkant eller tipset om att ringbrynjerustning, tunga järnsvärd och metalliska hattar inte är modernt just nu, i nutid. Never mind, nu bryter det ut skottlossning och hemma hejas Tess av dotter, som kläcker ur sig myndiga fraser, samt vännen Clive, som man inte kan begripa sig på. Bror, vän, make? Take your pick! Emellertid blossar romansen upp mellan Tess och agenten på fältet och kemin mellan dem är som att blanda frukostägget med mineralull. Det liksom funkar inte. Inte alls, någonsin.

Gud hjälp...

Och ändå vidhåller jag att romanen är läsvärd. Dessvärre har den omskrivits av en viss Suzette Couture för att passa 2 timmar och 45 minuter visningstid. Nämnda skribent hör knappast till filmvärldens A-lista och kommer inte att bli det heller. Man skulle tro att vissa filmskapare och finansieringskällor någon gång måste fatta att alla amerikaner inte är dumma i huvudet och att de flesta Européer verkligen har inom skalpen en hel del historia, geografi och annan allmänbildning. Visst kan vissa finansiärer konstatera, att man kan strunta i Europa, för det hela är ju tänkt för amerikansk kabel-TV, men det är kortsiktigt. Icke desto mindre obegripligt, för allt amerikanerna gör kommer förr eller senare hit och då kan man ju egentligen undra hur dumma vi är då vi suktar efter en usel bit efter en annan. Undantag finns naturligtvis i massor! Den Siste Tempelriddaren är underhållning för stunden, men all fakta åt skogen och en helhet som känns så krystad, att om man i filmen plötsligt stod i begrepp att presentera ett faktum som är verifierbart, så skulle förmodligen den allmänbildade publiken få lindriga hjärnblödningar hela hopen. Men den risken finns inte och filmen slutar precis just så som man vet att den kommer att göra då man skådat verket i tre minuter.

Nu har jag inte sagt något snällt om Den Siste Tempelriddaren, men det finns inte mycket gott att säga. Dvd:n håller bra TV-standard och stör man sig inte på brus och andra föråldringsfånigheter, så är bilden hyfsat bra. Inga konstigheter här, vad jag kunde se. Ljudet är också mer standard och man lyckas även i brôtiga scener hålla surrounden och basen på en nivå som inte skapar vräkning och osämja. Mycket sterilt, kan man beskriva det som. Musiken är i linje med resten av filmen och vissa influenser finns, så att säga. Extramaterial? Nada.

...och hjälpen kommer som Omar Sharif i slutet av sagan.

Jag är inte imponerad och även om jag redan från början visste att jag knappast kommer att bli det, så tittade jag på eländet och för all del; den är som vilken som helst annan äventyrs-mini-serie som man kan hitta på filmkanalerna och det vanliga TV-utbudet. Full av klyschor, stereotyper och förutsägbarhet, men nog kan man få en regning söndagseftermiddag att gå om man så vill. Tveksam till att rekommendera denna produktion, men har maninte läst romanen, så ger den nog säkert mer nöje än vad jag fick.

©Janne Ahlgren

Moore är fortfarande arg och underhållande!

2010-05-09T13:50:00.001+02:00

Vi blir alla kommunister när vi dör,
Vi blir alla kommunister när vi dör.
Ty i stora Himlasalen spelas Internationalen,
Vi blir alla kommunister när vi dör!

En liten supvisa som min mormor (nu låter jag som han där Levengood) sjöng då hon fick en sup under skalpen. Hon sjöng andra supvisor också innan hon flyttade till Himlasalen sådär 100 år efter sin födsel. Hon var inte kommunist, verkligen inte. Inte ens vänstervriden, gamla mormor, trots att hon var bara en fattig pensionär som blev fattigare och fattigare ju äldre hon blev. Hon förbannade kommunisterna ty hennes mamma och pappa var sådana och hon förbannade kapitalisterna på högerkant för att hon hade det så knapert. Kommunistgammelmormor lämnade dock en värdefull trea mitt i Stockholm efter sig och en ansenlig mängd gammeltants-guldsmycken. Mormor lämnade en tvåa mitt i Åbo på bästa möjliga centrumplats och ännu mer smycken, pälsar och antika möbler. Så fattig var ingen av dem egentligen och ingen av dem var utan kontanter, men båda hatade kapitalister, dock på grund av olika orsaker.

Mr. Moore på jakt efter USA:s fiender

Efter denna inledning, som dock tangerar dagens ämne, måste jag snabbt berätta om ett annat fenomen. Journalister misstas ofta som vänstersympatisörer per default. Så är ju inte saken egentligen trots att även sådana finns i stora massor. Häromdagen fick jag ett undrande mejl av en som besökt denna blogg, Svenska Fanbladet, om jag kanske var Sverigedemokrat!? Min logga tydde på det i färg och form. Nej, det är jag inte, jag är mer åt högern än mitten men en bra lång bit från SD. Jag hatar inte kapitalister, jag skulle i själva verket gärna vara en då det kommer till kritan. En med egendom, ekonomisk totalfrihet och inga hinder i livet. Men jag är knappast en kapitalist, för trots bil, villa, hundar och gumma äger jag ett samvete, är empatisk och delar med mig solidariskt hellre än roffar åt mig hänsynslöst. Vem gör inte det? Alla, om man frågar dem rakt, men inte alla om de får agera i skymundan och utan kontroll. Men så enkelt får man en stämpel då någon knyter trådar ihop på ett sätt som passar dem själva.

Utkastad mer än en gång

Michael Moore är ingen proletär i ordets sanna mening även om han ger ett visst intryck av att vara det. Han vill hjälpa dem som har det svårt. En gång är det sjuka, en gång fattiga och en gång dem som råkat ut för idiotiska vapenlagar eller terrordåd. Han gör dokumentärer om saker som retar honom. Korrektion; Han gör underhållningsdokumentärer om saker som han vet att retar folk, som underhåller kungligt och ger honom personliga intäkter som inte alls är fy skam. Moore är ett superproffs i sitt gebit och en skicklig filmmanipulatör vars insatser som propagandaminister i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjet säkerligen skulle ha gett massiva reaktioner. Ja, detta naturligtvis beroende hur han vinklar saker och ting, för det är det som Moore gör så skickligt. Han visar en sidan av myntet och så den andra, men den andra sidan är så smutsig så man inte ser vad den föreställer.

Smarta klipp från arkivfilmer ger eftertryck

Alltså ondgör sig Moore denna gång på alla som bidragit till att världens ekonomi är fördärvad och roten till allt ont kommer från den högsta politiska och ekonomiska toppen i USA. What else is new? Inget, för Moore gör det hela enkelt, känslosamt, humoristiskt och manipulativt, det vill säga underhållande trots att han visar upp folk som far illa på grund av hur landet ligger. Jag talar för mig själv och mina medtittare, fru och son A, då jag säger att vi blev underhållna och ingick snabbt i diskussion om saker och ting. Jag har alltid funnit politik och politisk historia fascinerande och fick överraskande ta en position där klasskampsaktivister och ivrare av proletariatets diktatur brukar befinna sig i. Jag var plötsligt på Moores sida och fick propagera för Marxismens fördelar med klasslöst, jämlikt och egalitärt samhälle i motsats till ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten innehas av några få. Teori vs verklighet. Och Moores exempel från USA verkar ju skrämmande. Med fötterna på jorden igen konstaterade vi dock att i en demokrati väljer vi några få för att föra vår talan. Duger de inte, så väljer vi andra tills vi är nöjda. Detta är demokratins A & O.

Jesus älskar inte kapitalism, uppenbarligen...

I USA har friheten, rätten att vara bäst och självkänslan över att vara över alla andra folk på jorden, skapat en brytpunkt där ensolid ekonomi visat sig stå på spekulationer och vänskapsförhållanden i maktens korridorer. Luft! De som har kunnat, har gjort sitt bästa för att bli rikare och metoderna har inte varit rumsrena. Ibland olagliga ibland lagliga, men på gränsen till omoraliska och oetiska. Nu har det hela kollapsat enligt Moore, men han plockar ju fram det som är mest uppseendeväckande. Att USA är i en ny fas med en ny ledning och håller på att återhämta sig passerar han diskret och snabbt. Däremot gör han "avslöjanden" som egentligen inte är konstigare än de sällsamheter som Kalla Fakta, Plus & Uppdrag Granskning visar i våra svenska TV-kanaler varje vecka. Moore gör dem dock mer sensationella och i ett stort land som USA hittar man mer oegentligheter än i lilla Sverige om man söker noga.

Vissa träder fram...

Herr Moore är en populist som mer än gärna lutar åt vänster i de flesta frågor som han belyser. Han är inte dum fastän han ser ut som 500 kilo dödkött med keps, han är en faktasamlare som filtrerar friskt och allt detta gör han för att skapa kontrovers och divertissemang. Hans "dokumentärer" har gjort honom till en hatad och inflytelserik filmmakare och ingen med pengar eller makt vill se Moore hängandes i sin farstu en måndagmorgon. Kritiskt sett gör Moore strutsar av hönefjädrar, men för den som vill se hans verk som "sanningstrumpeten", så är han en frälsare. Populist eller inte, Moore har gjort sig ett rykte och namn som är aktat, även om han trampat i klaveret, han också. Det vi ser i Capitalism: A Love Story är inga nyheter, men det som vi ser är presenterat på ett sätt som får oss att se saker ur Moores och miljoner andras synvinkel. Moore kastar pil och träffar rätt nästa hela tiden. Utan Michael Moore skulle filmen knappast vara lika slagkraftig, för Moore uppfattas som bitsk och ilsken trots sitt slappa utseende och utstrålning. I själva verket matar han oss med kända fakta och får det hela att låta som Djävulens verk. Går hem i troende USA, men i Sverige där kyrkan inte längre är en maktfaktor känns Moores retorik lätt arkaisk.

...favorithatobjektet displayas också flitigt

Men Moore är trots allt kul och kult. Det är inte utan orsak han är en nål i ögat på många makthavare och i likhet med sina andra filmer levererar han sin syn på saken på ett sätt som underhåller trots att man skall svälja hans information med en nypa salt. Dock, ingen rök utan eld. Och man börjar kanske undra om inte svenska företag ibland agerar som sina amerikanska motsvarigheter, d.v.s. profiterar på de anställda (vilket är liksom meningen) och även deras död. Dead Peasants är ett uttryck som kommer som ur en Monty Python-film, men som är dead serious i Amerika. Efter filmen är man ganska matt och oroad, men det går över snabbare än hans show om terrorism och rätt att bära vapen. Och trots att Moore propagerar friskt för en mer liberal-vänsterpolitik, och lyckas också övertyga för stunden, så susar filmstunden förbi utan att lämna djupa spår i tid och evighet. Mer än djup suck, en fortsatt negativ bild av USA:s s.k. jämlikhet för alla och så går man piggt vidare till något annat. När Moore igen kommer med nästa avslöjanden, så lär jag dock sitta där och glo... precis som vanligt. Moore vet hur man skaffar sig en trogen publik även om han inte riktigt är kapabel att få mig att ändra min syn på vare sig det ena eller det andra. Absolut sevärd!

Grunden till all ondska?

Michael Moore vill ha alla stulna pengar tillbaka!

©Janne Ahlgren

Lieber Wochenende begrüßen zu dürfen! Tror jag...

2010-05-07T10:22:00.001+02:00

Det var en tid sedan man pluggade tyska och det märks. Tur att det finns en översättare i Googles maskineri. Hur kul som helst.
Jobbig skitvecka, influensa hela tiden, men på bättringsväg. Tur att man får sig några skratt då och då. Se gärna The Informant! så blir man på gott humör. Att Volvos okrockbara Volvo krockade mitt under pressvisningen är ju hysteriskt kul. Mindre kul är det med killen som fick hjärtinfarkt på fotbollsplan. Att han fick gult kort för filmning är ju - det måste man erkänna - rätt humoristiskt. Kul är också Vänsterpartiets förslag om att ge betyg till ungarna först i nionde klass. Vad näst? Ingen kan nekas plats på läkarlinjen för att det kränker personens integritet? Korkade politiker finns allstans och i alla partier, men V och MP samt Mona Sahlin drar ifrån ordentligt. Det bådar ju bra för hösten. Vågar man hoppas på en mandatperiod till, tro?

Helt omotiverat en bild på en varelse som lever i vår trädgård.
Och nu: En Recension:

Damons egen film, hull, hår och krok!

Mitt bland alla fantastiska filmer på avlägsna planeter, rymdskräck, tempelriddare och en "dokumentär" blick på kapitalismen kommer Steven Soderbergh med en ganska smal film och tar plats kubikvis i filmvärlden. The Informant! är en film som man helt enkelt inte kan låta bli att gilla. Orsaken är inte Soderberghs taktpinne per se, utan Matt Damon som gör en roll så långt ifrån Jason Bourne som man kan komma. Med bravur!

Här levereras dagens sanning...

Damon spelar Mark Whitacre, en timid biokemist som klättrat på karriärstegen högt upp i företaget ADM, som tillverkar lysin. Inte många företag gör detta i den stora skala som ADM och då priser fixas och donas med andra stora leverantörer runtom jorden, stör detta Whitacre en hel del. FBI blir plötsligt intresserade av sabotage i lysinproduktionen och inleder samtal med Whitacre, som oväntat avslöjar att firman håller på med olaglig priskartellbildning. Agenterna glor med hängande hakor och efter en tid blir Whitacre FBI:s mullvad. Han levererar massiva mängder information som han samlar ihop med pietet, kommenterar och arrangerar. Whitacre visar sig vara en värdefull källa och tror sig själv ha köpt immunitet och en lysande framtid.

Excuse me, vad sa du att du sa, sa du?

Nu kan Whitacre vid första anblick verka som en person som inte klarar av att knyta sina skosnören själv. Han är småfet, går med tupé och agerar som en helkroppsidiot, men på något sätt lyckas han vinkla det mesta så att det passar FBI:s syften väl. Naivt tror Whitacre att han blir belönad och att han kommer att göra staten och ADM en tjänst, stiga i graderna och driva hela företaget efter att skandalen har blåst bort. Men hur är det egentligen med biokemisten som lurar alla, ljuger som en borstbindare och kör simultana tankenötter i skallen mest hela tiden. Vem lurar han egentligen? Och är han så korkad som han ser ut?

Vill du bli mullvad? Ja, tack!

The Informant! är Matt Damons film från början till slut. Visst har Soderberg regisserat en underhållande film, men just valet av Damon är genialt. Mannen gick raskt upp i vikt och agerar så, att man inte ser en minsta glimt av den stenhårda karaktären som gjort hans karriär raketartat adrenalinstint. Damon visar sin bredd, så att säga. Han hel enkelt blir en annan person än vi är vana vid. Huruvida sanningen och hela sanningen är bara mestadels en sanning kan vi spekulera i, men Damons karaktär är bland det mest underhållande vi sett under vårt biorumstak detta år. Här var hela familjen Ahlgren av samma åsikt. För en gångs skull.

FBI förklarar att det inte är helt riskfritt att agera mullvad

Matt Damon är alltså briljant, men hans verk stöds av väl valda medskådespelare varav TV-aktören och f.d. kapten på USS Enterprise, Scott Bakula gör en kanoninsats. Hans minlösa och lätt förvirrade FBI-agent som faller för Whitacres charm och löften är värd halva biljettpriset, så att säga. Tillsammans i samma rum vet man ibland inte om man ser på Forest Gump på steroider eller någon patetisk karaktär som bara William H. Macy kan åstadkomma i en bröderna Coen-film. Filmen får oss att dra på smilbanden, men bara några gånger skrattar man högt. Denna komedi är kul, men inte asgarvsframkallande. Vi befinner oss i limbo mellan drama och komedi, bitvis så absurd att man knappast kan tro att det hela baserar sig på en sann händelse som f.ö. återges även på ADM:s egen hemsida. Bitvis kan man tro att Damon spelar friskt över, men ju mer han trasslar in sig i kavalkaden av påhitt, osanningar och tänjningar av sannigen, desto mer inser vi det tragiska i Whitacres person.

Damon spelar ut hela sitt register

Filmen lever med Damon, men klart är att nöjet skulle vara bara halva nöjet om inte även resten i produktionen skulle sitta som en handske, det med. Fotot är utsökt och tidsålderns detaljer likaså. Musiken i filmen har undertoner av allt från James Bond till fjantig hissmusik och passar in i varje scen perfekt om också bisarrt. Filmen lever dock inte enbart på silvermolnens kant, nej, den är ingalunda perfekt även om Damon i detta fall är det. Man får känslan av att filmen, jämväl underhållande, borde ha gett litet mer av något; Spänning, skratt, smarthet? Det verkar som att Soderbergh prickar in det mesta perfekt, men i slutändan ligger filmens absoluta tyngd på Damon och Bakula emedan underhållningen som helhet blir aningens mer pantad än man önskar. Mycket av Damons performance väger upp detta, men att lägga skämtet på åskådaren blir ett misstag som Soderbergh inte lyckas rätta till. Dialogmässigt är filmen bra, men även här finns en del narrativt underliga saker, som inte nödvändigtvis hjälper situationen. Mot slutet upplevde jag en lindrig antiklimax, men inte värre än att det gick över med ett leende.

Mitt under ett möte justeras inspelningsapparaturen

Blu-rayutgåvan är på många sätt perfekt. Felfri är väl ordet. Det finns en hel del ljusblödningar och en speciell lutning mot mjuk kontrast, men detta kan förklaras med kamerautrustningen snarare än kvalitén på BD-utgåvan. Soderberg, som själv filmat det hela, har använt Red Digitalkamera som ger filmen en speciell look och passar synnerligen väl att användas under naturliga ljusförhållanden. Kostnadseffektivt och användarna blir allt fler. Damons Green Zone är en av dessa filmer, Che, Gamer, Anti-Christ, Jumper, District 9 & The Lovely Bones är några andra. Kanonbild utan att utmärka sig som referensmaterial. Ljudet är dialogdrivet och ger verkligen inte mer än man får lov att kräva. Inte ens musiken sticker ut speciellt bra, men ljudet i helheten är okej. Extramaterialet består av kommentarer och några extra scener.

Eeeh, what?

Fåniga typsnitt, 70-talsinspirerad musik, hemska frisyrer och ordet satir hängande över det hela. Lysande spelad, väl regisserad, men också en eskalerande saga som inte slutar på topp. Stilen i filmen kan få många att rygga tillbaks, en del njuter och de flesta ser ut som agenterna i filmen då de får höra vad Whitacre har att säga. Summerat är filmen bra, Damon värd en Oscar, men en liten eftersmak som inte passar i käften blir det nog allt kvar efter föreställningen.

©Janne Ahlgren

Dearly Departed lever än!

2010-05-06T08:05:00.002+02:00

Kom att se The Shootist, en gammal goding med John Wayne i sin sista roll. Han spelar det han var; dödssjuk och färdig att logga ut. Som filmknegare kan man dock acceptera, att allt var inte bättre förr. Skådespelarna var inte bättre och resten av filmskaparna knappast heller. Jo, det fanns undantag, pionjärer utan vilkas insatser vi sannerligen skulle vara fattigare idag, men i takt med de gamlas bortgång dyker nya talanger upp. Talanger som når toppen som skådespelare, fotografer, regissörer och producenter. Och egentligen har inte så mycket förändrats. Det lilla som har gjort det kallas för attityd. Attityden är det som gör dagens film fräck, respektlös, snuskig, avslöjande, provocerande och allt det andra som drar oss till biograferna eller hemmabiosoffan. Visst kan tekniska landvinningar skapa stora ögon, men samma sak, samma utvecklig har hänt varje år sedan camera obscura, zoetrope, mutoscope, praxinoscope till filmprojektorer till digitala bestar som ger oss 3D upplevelser. Och utvecklingen fortsätter, var så säker på det.
Därför är det roligt att se en film, om också en gammal, som inte förlitar sig på tekniken, utan enbart på berättelsen och dess aktörer. Fin film. Se här! En recension!

Snygg sorti för John Wayne

Är Gunfighter ett svenskt ord? Inte i min ordbok i alla fall. Nåväl, vi förstår alla vad det betyder, men då originaltiteln The Shootist är "översatt" till Den Siste Gunfightern så står alla mina hår på kroppen inåt och proklamerar hur illa detta låter. Revolvermannen, Den Siste Revolvermannen, Den siste Skottlossarstofilen.... Vad som helst utom den vi dras med idag. Lev med det, kan man säga, och det är precis det vi får göra oavsett om denna betydelselösa detalj retar mig eller inte.

Mr. Books på väg till sin sista anhalt

Efter John Wayne kom det ett antal glada avtryckarfingrar till alla filmvänners glädje, men på ett sätt sitter titeln och John Wayne helt korrekt på plats, för filmen var mannens sista och han spelade en revolverman som kommit till slutet av sitt liv. Efter ett elakt cancerbesked tar J.B. Books (Wayne) till opiumflaskan för att lindra smärtorna och skaffar sig ett palliativt boende hos Bond Rogers (Lauren Bacall), som är föga förtjust i att ha en man med 30 liv på sitt samvete under sitt tak. Hennes som Gillom (Ron Howard) är mer än förtjust och trots Books önskan sprids ryktet om hans närvaro och hälsoproblem runt staden som en löpeld. Det visar sig att den gamle döende mannen inte får dö i frid.

Den bekante doktorn ger en förödande prognos

Hans plan att få dö med värdighet grusas av folk som har agg mot honom och dem som gärna vill vara levereraren av blydöd, för det kan man tjäna pengar på. Alla vill ha en del av legenden och själv ser han inte framemot att bli ett skrikande paket som är beroende av andra. Vi får en snabb tillbakablick och inser att Books inte har varit Guds bästa barn. Då han blir sjuk börjar Vilda Västern att ändra sig, hästar ersätts med bilar, spårvagnen skall bli elektrisk och tiden för att vara en desperado, eller en rättskaffens man med vapen i hand, är förbi. Epoken rinner ut för Books, men det finns några gubbar som kan hjälpa honom till en värdig död. Med John Wayne, själv med ena foten i graven, blev The Shootist en film som låter oss komma ihåg mannen som en ikon, inte den som gjorde vidriga Green Berets eller något förskräckliga The Conqueror 1956. Ouääk!

Mrs. Roberts vill inte ha Books under sitt tak

Att dö är inte problemet. Att dö på rätt sätt är trångmålet. En våldsam död är bäst, då får han då utan plågor och i gengäld bli en trofé för någon aspirerande desperado. Men cancern sitter inte i hjärnan och att bli en trofé eller en lögnsaga vill Books inte. Books är ingen man som är socialt på topp. Han är en tvär och självsäker egoist. Han domderar och kräver där han inte egentligen har rätt att göra så. Men Gillom fäster han tycke vid, och likaså vid Bond. De får representera det enda ärbara han haft i sitt liv trots att han är enbart på snabbesök och ställer till mer oreda och förtvivlan än en lugn stund. Trots allt är han en mördare, även om han lagliggör sina dåd med att han inte sköt först. Och trots sitt varmare förhållande till Bond och Gillom låter regissören Don Siegel oss aldrig glömma att detta är ingen sentimental, gammal man utan en som alla vill ha livet av och till det finns det tusen orsaker.

Sheriffen kommer och gottar sig åt Books öde

Den gamle vännen och läkaren i staden, Dr. E.W. Hostetler (James Stewart) känner med sin patient, men är samtidigt ärlig nog att berätta hur svår den sista tiden kommer att vara. Han föreslår litet mellan raderna, att Books inte bör vänta till det bittra slutet, utan att snarare ta saken i egna händer. Vi vet inte om han tänker på självmord eller självmord genom provokation. I åtta dagar utvecklar Books en relation till staden. Mor och son Rogers fäster en sorts tycke i sin hyresgäst, han betalar inte för klippning, gravsten eller något annat, men han sparar sina pengar till ett syfte. Och slutligen går det inte att gömma sig från det som komma skall. I en av de sista scenerna kommer man närmare John Wayne och hans karriärs slut än någonsin förut och det gäller f.ö. alla andra skådespelare som sagt adjö i en film och sedan kilat vidare på riktigt.

Än räcker krafterna till en ritt på landsbygden

John Wayne, som före sitt genombrott hette Marion Robert Morrison, är en amerikansk filmikon av största mått. En karriär som började 1926 och slutade 1976 med The Shootist betydde 170 filmframträdanden varav några hör till filmhistoriens största klassiker. Tre gånger Oscarnominerades han, en gång vann han för bästa manliga skådespelare i True Grit 1970. Wayne spelade också i en massa undermåliga filmer som råkade ligga i tidens anda eller tvärtemot den, men som en massiv filmpersonlighet kan man inte förbise, att Wayne jobbade med de bästa och presterade oftast det man krävde av honom. Han var ingen lätt person att arbeta med. Han hade sina bestämda åsikter, var alltid mån om sitt rykte och kunde i nästa stund slänga ur sig kommentarer om raspolitik eller patriotism, som i Waynes fall kom att göra honom till en äkta rödblå individ som hatade kommunismen mer än allt annat.

John Wayne lär Ron Howard att skjuta

The Shootist knyter ihop en mans fenomenala karriär. Flera andra har slutit säcken eller börjat sy ihop dem, såsom Clint Eastwood som slutat agera, men som på topp petar ihop en och annan film till. John Wayne var inte på topp. Han var svårt sjuk, hade genomgått onda tider med cancer och var ingalunda första valet till filmen heller. Med litet otur skulle han ha slutat sin karriär som en pinsam gubbe, som lever på gamla minnen från storhetstiden. Men nu fick Wayne chansen att ge av sig en sista gång och det gjorde han med besked. Vi känner igen attityden, gesterna, stilen. Vi ser också en känslig man, som i sin sista chans att återfå värdighet inför någon som helst visar en mänsklig sida av sig själv. För att ge en förklaring till sitt liv säger han till Gillom: I won't be wronged. I won't be insulted. I won't be laid a-hand on. I don't do these things to other people, and I require the same from them.

För övrigt är dialogen i The Shootist den bästa som man kan hitta i en John Wayne-film. Visst har han varit vass i tungan, men i denna rulle får han hålla på med elakheter och skulle filmen vara från 2000-talet, så skulle den vara barnförbjuden bara för dialogens skull. Nu får vi nöja oss med 70-talets med sävliga språk, men det Wayne säger kommer djupt från hjärtat, litet tyket och lätt kryddat med svart humor.
Carson City Marshal Walter Thibido: You wouldn't gun down a police officer.
John Bernard Books: What'd stop me? Fear of dying?

En film skall ses som en film oavsett om huvudrollen spelas av en amerikansk ikon. John Wayne var en amerikansk filmlegend och kommer så att fortsätta existera så länge som filmmediet finns. De är få i antal som gjort ett bestående intryck i amerikansk film och John Wayne är en av dem. Inte älskad av alla, men noterad av de flesta och en förebild för många, många skådespelare. Hans sista film är en långsam melodram där gamla tiders med adrenalinstinna alfahanne-skottlossnings-romanser ligger enbart som historiska händelser i ett minne som börjar svika eller minnen som man vill glömma. Wayne gör en storartad roll som en man vid randen och en karaktär som fortfarande är kapabel att få hjärtan att brista. Den absolut sista scenen i filmen var onödig, men sedd i dagens moderna ljus fullständigt logisk.

Kanske Gillom tar vid där Books slutade

Dvd:n kommer som en bildmässig överraskning. Förutom litet skräp här och var är bilden hur bra som helst. The Shootist är filmad med traditionell 35 mm film i Technicolor och överföringen till digitalt har man lyckats mycket väl med. Filmen ser riktigt bra ut. Ljudet lämnar en del att önska, för mono låter ganska fattigt. Jag trixade litet till och löste dilemmat med en fejksurround och det funkade hyfsat bra. Dock skulle man ha lagt litet maken till då man digitaliserade denna film som nog bör räknas som en klassiker. Elmer Bernstein stod för musiken och då man vet vad man kan vänta sig blir inte heller det musikaliska speciellt överraskande, men ack så lämpligt i sammanhanget. Inget extramaterial.

John Wayne var på väg att checka ut för sista gången redan före och under filmatiseringen och detta blev som sagt hans sista film. James Stewart var nästan döv och hans dialog är därefter. Don Siegel, som bäst kommes ihåg p.g.a. Dirty Harry hann inte med många filmer till innan han gick bort. Elmer Bernstein är död. Men Ron Howard blev ett av de största namnen i filmindustrin och Lauren Bacall gör vid nästan 90 års ålder fortfarande röster och ansikten i filmens värld. Men av alla dessa kommer Wayne att vara den som förknippas bäst och mest med amerikansk western och patriotisk film. Och det är inte fy skam för en som en som hette Marion och fick 75$ i veckan då hans karriär startade. The Shootist är absolut sevärd om man gillar Wayne och amerikansk western med hjärtat på rätt ställe.

©Janne Ahlgren

Blixtvisit i skallen, kreatur på gården.

2010-05-05T11:05:00.000+02:00

Det finns inte många saker i livet som är tråkigare än en härlig vårdag, solen skiner, fåglarna vrålar i träden och betande alpackor frustar i hagen. Tråkigt? Ja, jo, just det. Idyllen har fått besök av en elak vårförkylning som hotar att spränga skallen, som skickar blixtar genom kroppen då jag blinkar och som tvingar mig att ligga under fäll och fårskinn i lager på lager. Feber är inte kul! Man tappar stinget och inget känns speciellt upphetsande. Jag tog dock ett varv på gården och förevigade några digitala minnen, så varsågod. Hoppas de som inte har vårkänsla får det, men inte den sorten jag har. Amen.

Underbett stort som Närke, men söt trots det

Söt och nyfiken. Bra titel för en film. Nej, inte porrfilm!

Nyfriserad Pinni tycker inte alpackorna är det minsta intressanta.

Pasi är däremot jättenyfiken och alpackorna likaså på honom.

Universums härskare, Pasi Marty Feldman Jr

Snart skall sommarmöblerna ut på vår Southern altan

Tanken var att ta bild på vitsipporna, men en nyfiken Pinninos hamnade med i bilden

Gäller var och en, envar och alla.

Alpanac...almapack... Alpackor! Jihii!

2010-05-03T12:55:00.001+02:00

Det är inte så, att jag tar varje nyhet jag läser som en personlig förolämpning, men en gång i tiden bedrev jag den sortens journalistik som strävade ifrån det triviala och populistiska. Jag var idealist. Jag avskydde "in your face" tekniken, sensationskrystandet och de facto, att man uppgav spaltutrymme till nyheter som inte har en given plats bland nyheter.
Men vi är som vi är och människan älskar skvaller, andras olyckor och berättelser om orättvisor. Det måste finnas ett forum för dessa också och tabloiderna erbjuder sådant för dem som är intresserade. Jag läser alla stora nättidningar, men även om jag har ett filter inbyggd, så kan jag inte utan att bli lätt upprörd, förstå vem som kan vara intresserad av Fadde Darwichs botox, magrutor på 3 veckor (betala för att få läsa artikeln) för att inte tala om allt Thomas Östros säger.
På den sensationellt positiva sidan, och en detalj i livet som inte kan fördärvas av vare sig tabloidskribenter eller Östros - tja, kanske Östros - har grannskapet utökat sitt antal med ett par dussin av det sötaste man kan tänka sig att få se. Ja, alpackorna är ute, nyfikna och goa för hela slanten. Hundarna reagerade med what the fuck is that? Men efter litet sniffningar och nyfiket nos mot nos, så konstaterade vovvarna att dessa kreatur var lika harmlösa som mullvaderna, som de plockar ur sina hålor till allas vår stora glädje. Ta del av detta, se här. Några bilder!

Blues on my mind...

2010-04-30T09:16:00.004+02:00

Slimeoppositionen drar ifrån. Oljekatastrof i USA. Gordon Browns hysteriskt roliga tabbe. Muthärva i Göteborg. Goa Gubbar är inte så goa när det kommer till pengar. Katolska präster knullar barn! Vilken överraskning! Grekland går i konkurs. Bara elände, men tur att man har bluesen.
Tro mig alla music lovers, den här måste alla bara ha!
SE! En recension!

En Blu-ray-skatt för alla bluesälskare
Så, om man gillar musik, speciellt livemusik och särdeles speciellt gitarrmusik med lutning åt svart, svängig blues, bör man med fördel ta del av den enda blues-live-Blu-ray-disc som behövs, Carlos Santana presents Buddy Guy, Clarence "Gatemouth" Brown and Bobby Parker. Jag går så långt att jag avser utropa denna Blues BD till den bästa i sitt slag, hittills.
Herr Parker startar med instrumental

Jag har haft nöjet att höra alla inblandade huvudnamn live vid olika tillställningar. Jag har t.o.m. pratat med Carlos Santana helt privat och det är en störtskön lirare som bara kan jämföras med Uriah Heeps nästa lika legendariska Mick Box i vänlighet. Santana har inte haft några vansinnigt stora kommersiella succéer som kan jämföras med allehanda Gaga-typer eller andra vrålande stickfigurer. Santana är en gitarrist och en virtuos, som visserligen har sålt bra, drar fulla hus, men som också sålt sig en aning på kommersialismens altare under 2000-talet. Nåja, bröd måste man ha på bordet.
Carlos Santana gör sällskap på scenen

Men nu handlar det inte om Carlos Santana enbart, utan hans presentation och medverkan på Jazzfestivalen i Montreaux 2004 dit han samlat en trio svarta bluesmusiker för att liva upp stämningen en aning. Montreauxfestivalen är den festival i världen där alla som är värda att nämnas har spelat en eller annan gång. Och det är inte bara jazz som vi hör, utan även andra musikstilar utforskas. Vad som gör Montreaux speciellt gott för oss hemmabiofantaster är att inspelningarna i regel håller hög kvalité och dagens exemplar av HD-inspelning är helt klart i referensklass. Som om detta inte var nog, är även musiken vi får höra i absolut toppklass.
Clarence Brown kör en ganska minlös scenshow

Gitarrister finns av alla de slag. Dagens gubbar, som mäter sisådär 200 år erfarenhet tillsammans, är inte de tekniskt bästa lirarna som finns. Att prata om den bästa i denna bransch är meningslöst för hur skall teknik mätas? Hur skall "feeling" mätas? Man faller för subjektivt tycke och därmed jämnt. Hatar man blues, så blir inte Carlos Santana presents Buddy Guy, Clarence "Gatemouth" Brown and Bobby Parker bättre oavsett vad jag säger. Är man en beundrare av blues och har en förkärlek till gammaldags gitarrblues, jazzblues och rythm'n'blues, så är denna utgåva ett måste.
Fiddle går lika bra som gitarr

Först ut är Bobby Parker. Snubben har lirat planka sedan 40-talet och är en förebild för många stora gitarrister verksamma idag. Dock har Parker egentligen aldrig fått ett genombrott som skulle ha landat honom i samma kategori som dagens tre andra musiker eller fenomen som BB King och Eric Clapton. På något sätt representerar Parkers set kanske det mest ofördärvade i hela sammanhanget. Gubben är inte längre på topp, hans band är inte den vassaste som finns och mixningen av det hela haltar till att börja med på samma sätt som trummisen famlar och lätt ostämdhet finns i bakgrunden. Men sedan lossar det och Parkers set blir i slutändan en njutbar upplevelse, dock tre ljusår från följande stofil som hasar sig in på scenen.
Plaskblöt, men skicklig saxofonist av större kaliber

Clarence "Gatemouth" Brown hann göra detta uppträdande och några till innan han föll av pinnen 81 år gammal. Han drar med sig ett band som består av en totalt uttryckslös basist (som dock har koll på Brown), en superfet saxofonist och en taktmaskin till trummis, som inte heller visar med en min vad han tycker och tänker. Brown spelar med capo, som han flyttar längs med halsen allteftersom tonarten ändras. En teknik som gör, enligt min åsikt, spelandet enklare. Nu var Brown inte talanglös på något sätt, men trots år i gamet och musiken inbäddad i hans själ, så slutar hans set med högst undrande miner. Stackars halvdöve Brown spelar ivrigt, men har glömt att ställa om capon i samma tonart som resterande musiker, så det låter för jävligt. Efter små upprepade uppmaningar från basisten får Brown ordning på sin tonart och minlöst fortsätter han som inget skulle ha hänt. Scenshowen är minimal i sammanhanget. Brown sitter, ler ibland och saxofonisten svettas ymnigt och är mot slutet som en dränkt katt. Tala om show! Men fan vad det svänger.
Santana och tillfällig basist för I've Got My Mojo Working

Dagens höjdpunkt är bad boy Buddy Guy som med bluesen gör saker som ålande popdivor i dyra musikvideor måste klä sig halvnakna för, för att komma någon vart. Buddy Guy leker med rösten, slänger ur sig halv- och helsnuskiga texter och insinuerar friskt om sex i alla dess former. Guy är en underhållare av rang. Han kommer på scen med sin prickiga gitarr och sin vita fiskemössa, vrider på ansiktet och stönar som en kåt tonåring på första träffen. Därtill leker han med sina instrument som om de var en del av hans kropp. Buddy Guy i sin gammelmansgestalt är sin egen show, så även om de andra rör på sig litet grann, så är det Guy som äger scenen utan tvekan.
Gatemouths basist förklarar att han spelar i fel tonart. Santana grubblar över situationen

Vi har tre bluesmusiker och en som provat gränserna på alla tänkbara stilar, men som återkommer till bluesen på ett respektfullt sätt, tack Santana, som själv deltar i alla seten. Vi har tre olika shower, alla inom samma genre, men ändå så olika. Här finns Parkers litet ofina och råa set med en mixning som inte låter helt 100, men som pyr av någon slags urenergi. Musikerna är kanske inte de vassaste, men mitt i Parkers show inser man att känslan finns även om resultatet separat är bra, men jämfört med de andra ganska tamt. Parker är en skicklig bluesgitarrist, men det vilar litet stilspöken av Little Richard & James Brownöver hans uppenbarelse. Men det som saknas i det tekniska framförandet räddas av känslan och draget i setet. Med Santana som stöd blir de sista låtarna ena riktiga röjare även om Santana inte är den som man direkt associerar med svart cajun-, delta- och Chicagoblues.
Buddy Guy, Bad Buddy

Browns set får mig att undra om inte Parkers mixare var döv eller trög. Plötsligt har vi en mer homogen ljudbild där basen framträder ordentligt som ryggraden i setet. Jag kan bara anta, att Parker kanske inte vill att hans instrument skall dränkas av andra, så det kan vara en medveten grej, men Brown låter alla komma till tals. Basisten rör inte en min, men det börjar dra i danssockorna ordentligt. Här pendlar vi mellan swing, blues och röj som får allehanda blonderade putmunnar på MTV att kännas som tre år gammal mjölk i en skitig fähusstövel. Som liten referensram använder jag friskt min äldsta son, som skräpar omkring i huset nu och då och igår då jag satt och lyssnade kom han in, ställde sig i dörren och nickade med huvudet i takt. Då jag förhörde mig om vad han tyckte, så var inte tre gamla, svarta gubbar värda ett skvatt. I hans sinne är det metal av alla de sorter som gäller, men till slut erkände han att det svängde nog ganska gott. Fru A kom hem och undrade vad i jösse namn sitter du där och ler? och det räckte med att jag pekade på det jag lyssnade på. Och så insåg jag att jag faktiskt satt och log med hela ansiktet. Och det är sällsynt. Dessvärre satt jag också och väntade på att saxofonisten skulle få en hjärnblödning och dö på scen, för aldrig har jag sett en människa svettas så ymnigt och dessutom i HD. Hela Brown set är rätt avslappnad och med ålderns och erfarenhetens rätt får hans små tekniska tabbar glömmas eller finnas kvar som kuriositet, för i vanliga fall skulle man ha klippt om, spelat igen eller "fixat det". Här behövs det inte. Brown är/var suverän!
Hatten, mannen...

Buddy Guy kommer ensam ut på scen med akustisk gitarr. Efter Browns mustiga avslut känns det till att börja med som om showen tappar fart, men snart fattar man att Guy börjar medvetet med att demonstrera sin röst och sin fingerfärdighet. Här finns allt från viskning till orkanstyrka och lyriken är inte den snällaste heller. Sent omsider pluggar han i sin Fender (We gonna make some noise, man) och så börjar det svänga. Bakom sig har Guy en drös musiker som inte behöver skämmas för sina kunskaper och han ger alla tid att visa upp sina talanger. Jämför man Guys set med Parkers, så inser man att gubbarna, trots sina lika bakgrunder, lever i helt olika klasser. Inte bara tekniskt, utan även i känsla. Men summerat kan man konstatera att vi ser tre olika shower, men tre olika underhållare och att jämföra dem med varandra är meningslöst, för det är frågan om smak och tycke. Mitt tycke landar dock på att Brown och Guy ger mest valuta för pengarna och Parker blir en liten kuriositet i kanten. Hur som helst är detta den ultimata blues Blu-rayn som man kan köpa idag. Absolut en höjdare.
...och den prickiga gitarren.

Utgåvan. Finfin bild och ljud som känns rätt men undantag av Parkers set som är ganska basfattig, men säkert medvetet sådan. Med brister och allt är denna BD en som jag inte ångrar att jag köpte. Den går t.o.m att ha i bakgrunden som musik då man gör något annat än skriver om den.
Snabbhumoristen Bertil Bertilsson proklamerade en gång för längre sedan på en LP som Rockfolket spelade på, Rockgala på Dambergs vill jag minnas, att bandet var Sveriges abslout sämsta med Sveriges uslaste humorist i täten, läser inga noter, fullständigt orepeterat precis som vanligt. I själva verket var Rockfolket ganska bra. Då jag lyssnar på denna bluesskatt får jag samma känsla som Rockfolket gav mig på 70-talet. Litet framkastat, lätt springpissat, men ändå så tight och så känslofyllt att man bara kan njuta även då alla toner inte passar ihop.

©Janne Ahlgren

Straffa bilisterna...HÅRT!

2010-04-28T08:14:00.003+02:00

Visst är det härligt med politik. Man väljer någon i demokratisk anda och sedan sköter de förtroendevalda statens politik enligt de löften och fjäsk de gett under valkampanjen. Nu ljuger de flesta - medvetet och omedvetet- och "satsningarna" som man gärna vill ha brukar bli en prioriterad fråga i framtiden.

Inget skrämmer mig mer idag än regeringsskifte från blått till rödgrönt, som f.ö. enligt Photoshops färgpalett blir... slime? Nåja, journalister och skrivande kulturindivider, såsom jag själv, förknippas ofta med en vänsterpolitik, t.o.m. en ganska radikal sådan. Dock inte jag. Jag har vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem med kapitalistiska värderingar - något som förvirrade mer än förklarade. Jag har suttit i näringslivsnämnden i Åbo som centerledamot och det var ju föga givande. Politiskt sett har jag sakta men säkert glidit åt höger under de senaste 30 åren, d.v.s. från den dagen då jag fick rösta för första gången.

Jag är inte den som faller för löften i en valkampanj. Jag tror inte på fjäsk. Smutskastning är fult men rätt underhållande. Däremot kan små misstag tippa ett helt lass, så denna höst 2010 kommer att vara synnerligen intressant.

Jag har dock redan nu myror i magen. I dagens blaskor kan man läsa att oppositionen ämnar straffa bilisterna ännu mer genom att i två steg höja skatten på bilsoppan. Miljöpartiet får ge sig i en kompromiss, för de föreslår en 2 kronors ökning av bensinpriset.

I princip håller jag med om MP:s politik. Vi vill alla ha en ren och miljövänlig Jordboll. Alla partierna vill ha det. Ingen vill att man skall skövla och smutsa ner vår planet! Ingen!

Men oppositionen och MP driver frågan om bensinpriset till nivåer som får mig att se rött - så att säga. Det kanske går bra att höja för den som bor på Lidingö, kör en Lexus SUV och har inga problem med fickpengar, men vi vanliga medelklassindivider som bor långt ute på landet, är beroende av egen bil då kollektivtrafiken inte når oss, vad skall vi ta oss till? Alla har inte råd att köpa en ny biogasbil för 300+ papp och skulle vi ha det, så finns inget tankställe så långt fantasin räcker. Och kommer inte heller, för det är en dyr investering. Vissa av oss får nöja sig med det som finns.

De av oss som har en förmögenhet att tala om skall få tillbaks förmögenhetsskatten. Hurra! Och så skall skatten höjas på en rad andra områden för att finansiera åtgärder som till en stor del gynnar dem som bor i storstäder och som redan har tåg och kollektivtrafik. Helt okej, men Alliansen gör samma sak utan vrålhöjda skatter och lånade pengar.

Nu är jag inte så naiv, att jag faller för valpropagandan som redan är i full fart. Däremot är jag helt övertygad om att en Slimeregering för landet och i synnerhet landsbygdsboende mot dystra tider. Jag är ingen stenhård beundrare av nuvarande tofsvipan till finansminister, men jag tror på honom då han målar upp en grym framtid med en opposition i nyvunnen maktposition. Slutligen vill jag verkligen inte ha Mona Sahlin som statsminister. En som inte kan skämta bort ett gammalt misstag med en ordvits eller humoristiskt mothugg är inte värd att stå i maktens korridorer. Odell gjorde ett test, nu vet man vilka knappar man skall trycka. Oppositionen är inte sena på att ge sig lika villigt ut på hal is och småsaker kan tippa lasset, det vet vi. I denna tävling kommer målkameran att visa vinnaren. Och värst blir det om SD får hålla i målsnöret. Å andra sidan, kommer SD in, så är de invalda i demokratisk ordning och DET måste man respektera oavsett deras övriga politiska och personliga åsikter.

Fängelse botar...inget. Och så en recension.

2010-04-27T09:47:00.004+02:00

Ha, ha, ha. Randy Quaid med fru åkte in i finkan med en smäll. Tydligen har herr Quaid med fru tagit till vana att inte betala för sina hotellbesök och dessutom inte brytt sig om att uppenbara sig vid rättegångar. Innan nu, där domaren lär fängsla båda. Så mycket hjälpte stjärnstatusen. Nåja, Quaid kan vara lugn, han är inte den enda Hollywoodstjärnan som spenderat tid bakom gallren. Och vad det gäller hans stjärnstatus... tveksamt. En gång i tiden - inte längre. Eller som Woody Allen så träffande sa det: 80% av framgång går ut på att man dyker upp. Quaid måste ha hamnat i den där 20% som dök upp sent omsider och upplevde ingen framgång.

Och SE! En Recension!

C Eriksson Solo

Jag är en ganska lättroad individ. Jag skrattar åt det mesta, allt från slapstick till s.k. intellektuell komik. Och så naturligtvis åt andras missöden. Skadeglädje är äkta glädje. Moderna ståuppare har jag emellertid litet svårt för. Det finns bra och roliga sådana, men dessvärre är de flesta stöpta i samma form. De ser olika ut, men showerna tangerar att vara rätt lika. Nu är detta säkerligen en åldersgrej och eftersom jag har växt upp med Martin Ljung, Povel Ramel och andra "finare" och ålderstignare ordlirare, så finns det ganska litet utrymme för killar och tjejer som gör humor av svordomar, könsord, sex, sex, sex och pinsamheter. Men som sagt, även i den kategorin finns såväl svenska som utrikiska supertalanger, som jag gärna ser och lyssnar på.

Badvakten Ola är en sorglig varelse

Scenkonst är en konst som alla inte behärskar. Att stå på en 2 kvadratmeter stor plätt i hörnet av en pub är en sak. Att dominera en hel scen framför hundratals, ja t.o.m. tusentals åskådare är en annan sak och kräver ofta litet mer raffinemang. Många ståuppare gör sig lustiga på publikens kostnad och det är helt okej så länge det inte drabbar den som känner sig olustig inför en sådan händelse. Min mening är att en humoristisk scenkonstnär gör sin show så att han inte slår ner mot publiken, men kan samtidigt känna av sin åskådarmassa och anpassa sig efter den. Dra energi ur publiken är bra, att göra sig lustig över den kan vara lätt riskabelt.

Poesihörna där hatten gör poeten

Nämnda Martin Ljung kom att säga en gång i tiden: Här gör man sitt bästa för att roa publiken, och så skrattar dom bara åt en!Ljung använde hela sin kropp i olika tillställningar för att locka fram skrattet. Mestadels såg han förvånad eller förbannad ut då man skrattade, men det var hans stil. Claes Eriksson är sisådär 40 år yngre än Ljung och även han använder sig av denna förvåning i sin mimik då folket i salongen vrider sig av skrattkramper. Eriksson är naturligtvis mest känd för sin insats iGalenskaparna & After Shave. Eriksson har under sina år av aktivitet spottat ut allt från enklare vitsar till fullfärdiga revyer, musik från lustiga visor till pekorala stämsånger, Tv-serie till långfilm. Vad det gäller Erikssons språkmässiga fingerfärdighet, så är han enkelt i klass med de absolut främsta humoristerna i Sverige, någonsin. Och helt korrekt har han ärats med Povel Ramels Karamellodiktstipendium, en ära som bara de bästa i gamet förtjänar.

Taubeinspirerad vishörna

C Eriksson Solo är en 2-aktare där han undersöker scenens många möjligheter på ett ganska underhållande sätt. Med sig har han enbart en massa karaktärer som han plockar upp ur sitt förråd bara genom att byta något plagg, använda svart tejp som skägg eller helt enkelt ta en hållning som inte är normal. Nu och då brister han ut i sång och som stöd har han ett sexpersonsband. Claes Eriksson är ingen bra sångare, det måste tillstås, men det han saknar i sångfiness tar han igen i sina texter. Man kan aldrig gissa vart det kan bära av då en låt börjar. Hans otaliga gubbar och kärringar är inte de som vi brukar se i Galenskaparsammanhang, men visst finns här en och annan figur som vi känner igen. Dock finns ingen Beige man, ingen Allan Preussen, men det finns en himla många typer som man kan gott flabba åt. Ibland är de helt dragna ur hatten och ibland känner man igen någon. Eller sig själv. Och stackars den som identifierar sig med badvakten Ola.

Texassläktingen på besök

Hela showen präglas av Erikssons lugn. Han tajmar allt perfekt och han rusar inte till nästa vits bara för att göra det för sakens skull. Han är en intelligent författare som inte går hem hos alla, men de som kan associera sinnebilder utan problem och behärskar svenskan perfekt kommer att få en kul stund utan avbrott i skratten. Till saken hör att Eriksson är känt kritisk till en viss sorts politik och religion, men C Eriksson Solo blir inget manifest även om han smygöppnar ibland sin verkliga åsiktslåda. Men det gör inget, för Eriksson är mästare på att göra skoj av sig själv. Vem annan kan stå på scen och förklara med allvarlig min det roliga i en vits samtidigt som folk skrattar åt den. Hans karaktärsbyten är inte så våldsamt drastiska, men nog känns det som om man nu sett 20 olika personer roa från en scen. Trots en loj uppenbarelse finns det en energi som mannen utstrålar såsom en sol. Man blir helt enkelt förbannat glad av att se Claes Eriksson.

Utan religion klarar man sig inte

C Eriksson Solo är mer än stand up comedy. Visserligen gör han även det, men hans insats är mer teater än en enkel vitsshow. Han drar en poesiafton med karikerade karaktärer, föredrag, revy, visafton, konferens, rockkonsert, kabaré och så vidare. Föreställningen är inget för barn, men inte för att den skulle vara stötande, utan för att den är underfundig i den mening, att man bör ha koll på sitt ordförråd om man vill hänga med. Här finns fysiska roligheter också, men showen genomsyras av Erikssons språkliga spetsfundighet. Och jag vet inte om jag sagt det förut, men jag har svårt för persondyrkan i alla dess former, men då det kommer till att vrida och vända på svenska i humorsammanhang finns det bara tre som jag verkligen beundrar; En är Claes Eriksson, den andra är Povel Ramel och den tredje är Krister Claesson. Dessutom är/var de alla hejare på scen och jag har haft nöjet att se dem live, alla tre.

Sverigedemokraternas partikonvent

Finns det något dåligt med C Eriksson Solo? Näe. Inte vad jag kan se. Men en föreställning som denna har aldrig en jämn takt. Ibland sjunker man ner i mer filosofiska funderingar emedan man i nästa stund får se trolleritrick med sång. Och bland den mer utåtriktade rakt-på-sak-humorn finns en subtil bas som attraherar mig mer än någon gänglig varelse som gör sig lustig genom att kasta omkring sig könsord i parti och minut. Claessons komik kräver mer av åskådaren, men den ger också mer tillbaks. Detta sagt kan jag ju också garva ihjäl mig åt vulgära ståuppare, men i längden är det Erikssons show som jag vill se igen. Och igen. Litet som Grisen i Säcken. Ämnet är gammalt, men showen håller måttet än idag. Och om hundra år.

Trolleri

Dvd:n är inget som man behöver bli exalterad över. Standardinspelning med skaplig bild och lika skapligt ljud. Man har inte ens försökt sig på audiovisuell excellence, utan nöjer sig med enkla medel, medelklass och inget extramaterial. Musiken är en del av showen och med Eriksson bakom tonskrivningen är slutresultatet suveränt. Men alla låtar är inte lika bra! Helheten är dock njutbar.

Fulländad show

Man kan kalla detta intelligent dumhumor, för visst finns här en del billiga skämt, men tyngdpunkten ligger i att äga scenen med små medel. Och litet större. Claes Eriksson klarar av detta på egen hand och orkestern är en bonus i kanten. Absolut sevärd, en svensk skrattskatt.

2010-04-26T08:10:00.003+02:00

Ont! Liksom, inte bara ont, utan ONT! Detta gissel styr min vardag från morgon till kväll. Ont syns inte alltid, men har funnits där sedan början av -90 talet. Ont går inte att beskriva för det mesta, men tänk dig en präktig bakfylla utan spyor. Skallen dunkar i bitar, magen vänder sig och musklerna känns som gamla spiralfjädrar. Så är det varje dag!

Efter närmare 20 års utredningar, diagnoser på diagnoser, mediciner utbytta mot andra mediciner har Försäkringskassan i sin stora vishet insett att jag har ont! Men hur mycket kan du jobba? Så frågar de och jag svarar, så mycket som jag orkar. Hur fan skall man kunna veta från en dag till en annan hur man mår?

Men det syns ju inte att du har ont. Nä, det gör det inte, för under dessa 20 år har man lärt sig att kompensera. Vem vill gå krokig som en gammal gubbe, se ut som 7 svåra år och klaga konstant på värken. Man kompenserar genom att försöka se frisk ut. Ibland går det, ibland går det inte alls. Idag går det inte. Men snart lättar det. Frukosten innehåller, förutom ett balanserat kostintag, en näve olika piller som inom 45 minuter får värken att trubbas av. Jo, den finns där fortfarande, men neuronerna i hjärnan glömmer detta för stunden. Och hoppeligen jag också. För stunden.

SE! En recension i tiden!

Shit, Pommes Frites översätter man en av rollkaraktärernas förvåningsutrop gång på gång. Hur rätt han man inte denna gång. Hela filmen är som skit garnerat med pommes som kokat i olja sedan förra oktober. Helt enkelt otolererbart. Årets andra bottennotering kommer i form av Arctic Outbreak och är helt i klass med Maneater. Kanske t.o.m. värre, för här finns ändå en skådespelare som känd och kunnig trots att han kammat hem tre nomineringar för Razzie Awards.

Kilmer läser in nyåret

Val Kilmer är duktig, men han har figurerat i riktiga skitfilmer mer än lovligt många gånger på senare tid. Och inte blir det bättre av att han jobbar in en statistroll, tar förmodligen ut en riktig skådespelarlön och kryper vidare till nästa film. Kilmer visar ingen passion längre och de tiderna då han spelade Doc Holidaytill perfektion i Tombstone eller Gay Perry i Kiss Kiss Bang Bang tycks vara över för evigt. Har Kilmers skallinnehåll vält omkull, eller varför åtar han sig filmer av denna kaliber? Läser han inte längre sina manus innan han lovar bort sig? Uppenbarligen inte och jag förstår om han behöver få knäckebröd på bordet eller sprit i skåpet, men jag misstänker att Kilmer inte behöver arbeta speciellt mycket för att kunna skrapa ihop dagens nödtorft. Jag förstår inte och därmed väl.

Svart man...han dör!

Alla de andra inblandade i The Thaw, som kunnigt "översatts" till mer svenskklingande Arctic Outbreak, är en film som fick min äldsta son att brista ut i Jag blev just 1,5 timmar dummare! Hur han räknar lägger jag mig inte i, men dumhet räknas väl inte i timmar. Vad vet jag, det är han som studerar någon sorts psykologi, jag blott ser på film. Huruvida vi blev dummare får bli osagt, men 1,5 timmar skulle lätt ha kunnat begagnas på annat håll, men samma olustkänsla i behåll. Foten i Foppasandalen under gräsklipparen, tokdampattack av grannens colliestora katt, bli långsamt skalperad av Mona Sahlin med det socialdemokratiska valmanifestet eller något annat som kunde allvarligt irritera under en längre tidsrymd. Jag såg filmen igår och jag är fortfarande idag inte road, snarare oroad.

Döden kommer i form av insekter av forntida slag

Kort: En grupp forskare hittar en mammut i Arktis som håller på att smälta (klimatfrågan). I och med upptiningen vaknar också forna parasiter till liv och orsakar högst obehagligt sjukdomsförlopp som hotar hela världen om uppvärmningen av Jorden fortsätter (klimatfrågan). Bäst att dö och minska de döendes lidande (martyrfrågan). Men hur det nu kommer sig, så anländer tre studenter, en helikopterpilot och huvudforskarens (Kilmer) dotter, som inte är på god fot med sin far (familjefrågan). Två av studenterna är ex-varandra (sexfrågan) och en förefaller vara en nörd emedan en annan har fobier och uppträder allmänt idiotiskt (klyschafrågan). Helikopterpiloten är svart, amerikansk afrikan, eller vad man numera skall kalla en som inte är helvit, och samma sekund man ser honom, så tänds ljuset från stjärnan Heureka. Han kommer att dö! Två har sex, de kommer att dö! Och så vidare!

Död, väldigt död.

Parasiterna är ena små jäklar. Hannarna tuggar hål i köttet och honorna lägger ägg. Sedan poppar det ut små larver som konsumerar kroppen från insidan och lämnar den drabbade i eländigt tillstånd som blir värre efter döden. Skrik och gap, digitallarver, taffliga make-up-effekter och en story som inte håller ens med god vilja. Det fanns inte en sekund i denna film som jag uppfattade som intressant, spännande eller ens dramatisk. Faktum är att sonen och jag satt och gissade händelserna korrekt innan de hände i filmen och skrattade åt varandras fyndigheter. Således uppträdde jag som en typ som jag generellt hatar att ha i samma biosalong som jag själv sitter i. Men nu satt vi hemma och då även frugan fick nog av filmen efter 20 minuter kunde vi fnissa allt vi orkade. Mot slutet orkade vi inte längre fnissa ens. Denna ekologi-skräck-slisk-ajabaja-sörja låter som tomma tunnor och innehåller lika mycket. Nada, niente, niets, nichts, rien, ei mitään, nothing!

Vi slår upp problemet i klimatguiden

Men Blu-ray skall det allt vara. Dessvärre är grundmaterialet uselt. Detta är en lågbudgetfilm och förmodligen har man använt lågbudgetutrustning. Bilden är på sina ställen helt acceptabel, men mestadels grusig, grynig, brusig och allt annat än en bra BD-bild bör vara. Ljudet hänger i samma nivå, fastän även där kan man hitta några vettiga frekvenser på rätta ställen. Men då öppna sår berikas med sliskljud, då larver skriker och då det mesta låter fel, så blir den audiovisuella upplevelsen en kalkon med extra fjädrar runt kalaskulan. Tacksamt kan vi konstatera att extramaterial inte finns. Vad jag tycker om musiken i sammanhanget kan jag inte ens yppa som jag tänker, för jag skulle vara tvungen att censurera mig själv och sådant gör jag inte. Eller gjorde jag det nu? Litet som att säga, Jag tar den här utan lov, om det är okej!

Dramatik i skymningen. Inte!

Nu har jag konstaterat att filmens innehåll är vidrigt dåligt, skrattretande om inte annat. Kvalitén är usel och man behöver inte jämföra AV med Avatar för att konstatera detta. Därtill kommer ett foto som är taffligt, en klippning som är amatörmässigt och skådespelare som går i sömnen. En av dessa gör dock ett tappert försök och det är Martha McIsaac som dottern, men i sammanhanget blir hon dessvärre en del av en rutten film som verkligen inte får min rekommendation. Som ett litet kuriosa kan nämnas, att få filmer på IMDB saknar info om fotografen. Denna gör det. Kanske det finns en orsak. Men å andra sidan finns det fyra assisterande fotografer istället. En sak är säker. Arctic Outbreak, The Thaw, Frozen, och allt vad filmen nu heter, kommer garanterat inte att få en uppföljare. Och skulle den få det, översätt den gärna till Närapå Katastrof - Mammutmaskarnas Återkomst. Har man ont om pengar kanske Kilmer ställer upp igen. Och Mark Hamill, Michael Paré & Don Swayze. Med Uwe Boll i regissörsstolen. Den köper jag!

Ledig man finnes...

2010-04-25T10:13:00.005+02:00

Det där med kungahuset och dess vara eller icke vara har plötsligt fått en intressant vändning om man skall tro tabloiderna. Prinsessan Madeleine har kastat den där otrogna idiotens ring och alla är ilskna på sina respektive håll.

Vad göra? Jag är för gammal - och gift lyckligt - så jag duger nog inte trots att Madeleine är ju en pudding. En rik sådan. Skulle hon välja mig, så är risken att jag inte kom väl överens med svärföräldrarna relativt stor - motståndare till den här sortens monarki som jag är.

Nej, jag erbjuder istället ut mina söner, Jesper och Jonas (Jesper i klassfoto och Jonas som han brukar se ut då man skall fota honom). Båda starka och kroppsligt vuxna. En ska på sikt bli snut, den andra polishund. Det ville han när han var 4 år gammal. Nu skall han nog göra militär karriär i Finland. Stadiga utbildningar, en i ekonomi, den andra i någon sorts kognitiv psykologi. Båda är friska, har en rik farfar och tränar varje vecka på gym 2-3 gånger. Det säger sällan emot och lyssnar alltid på sin far. Tills de inte orkar längre. Eller bryr sig.

Dessa ynglingar bjuder jag ut, utan kompensation eller annan gengäld. En plats i kyrkan vid giftermålsceremonin uppskattas... fast ungarna tror ju förstås inte på Gud. Kanske en rejäl borgerlig vigsel på kommunhuset i Karlsborg? Sveriges reservhuvudstad, icke desto mindre! Fest i vår nyansade trädgård. Litet närmare folkligheten, för helvete.

Nåja, hoppas någon såg vart ringen flög, för jag är inte så sugen på att ha Madeleine som svärdotter, sanningen att säga, och mina pojkar faller nog aldrig för en överklasskvinna oavsett leendets bredhet och tändernas vithet. Ringen däremot...pantbanken skulle säkert ge en bra penning för den. Och det skulle behövas, för nu närmar sig slutet av månaden och räkningshögen är inte låg.

Tänkvärd tanke:

Vatten är viktigt. Om det inte fanns vatten skulle ingen lära sig att simma och alla skulle drunkna!

Grillsäsong fast den snöar. Världens bästa hamburgare!

2010-04-23T14:24:00.001+02:00

Då man är däven på McDonalds och djupfrusna budgetburgare, så kan man göra av alldaglig "snabbmatsrätt" en variant som smakar riktigt prima och kan varieras på många olika sätt, från vanliga hamburgare i bröd till finare middagar. Visserligen är detta inte snabbmat och kräver en hel del förarbete, men resultatet har varit en succé i många, många år bland såväl barn som vuxna.

Ingredienser:

1 kg nötfärs

2 mellanstora lökar, en röd och en gul

1 dl vitlöksmarinad (CajP:s går bra om man inte gör själv)

4 ägg

Pepparmix, ca hälften av normalstora burken

Salt, 1 tsk

Skorpmjöl

Kryddor

Smör - riktigt smör!

Hacka lökarna väl. Hantera kniven som sig bör, inte som en finne, som ”para rispar lite´”! Om barnen inte gillar lök i maten, så kan man pressa dem också… att äta mot sin vilja. Eller pressa lökarna, alltså. Blanda sedan alla ingredienser väl i en kraftig mixer, minst 4 minuter. Tillsätt sist skorpmjöl så att smeten blir hanterbar, inte för lös. Den ska påminna om styvare koblaja i en nylonstrumpa. Forma biffarna med blöta händer, annats fastnar det, och lägg upp dem på ett fat och låt dem bli rumstempererade. Starta grillen med bensin, etanol eller annat idiotiskt brandfarligt. Mindre äventyrliga och de som är måna om familjen använder mer trygga startformer. Stek sedan biffarna i smör på den heta stekpannan snabbt på varje sida så att de blir ”halvfärdiga” eller tills saften sipprar igenom ytan, ca 30 – 45 sekunder på varje sida brukar räcka om pannan är tillräckligt het. Prova gärna med att lägga kinden på plattan. Fastnar du och det gör riktigt ont, så är pannan färdig att användas och ansiktsfettet utgör en pikant smakbas. Nej, gör inte detta, snälla! Jag skojar bara. Eller vad fan… Efter stekning på var sida, lyft burgaren över på grillgallret och grilla dem färdiga. Överflödigt fett försvinner och burgaren får en utsökt grillsmak. (Tips: Lägg gjutjärnsstekpannan på grillgallret vilket i och för sig kräver en större grill men som också gör arbetet smidigare)

Alternativ 1 - Finsmakaren: Vid behov krydda ytterligare med valfria kryddor enligt egen smak (brukar dock inte behövas), prova exempelvis curry, och servera hamburgaren i bröd som snabbt besökt, även den, grillgallret och blivit litet frasigare. Se till att ha ett salladsblad, en skiva tomat och rå silverlök i brödet också. Hoppa över dressingen, här finns smak så det räcker. Och fastän vi inte ännu tangerar veganernas krav, så finns det med vitaminer för ett år eller så. Våghalsiga kan prova injicera Johnny’s Senap på burgaren som smakförstärkare. Även annan sötsur senap går an, men det är en smaksak, det hela. Ketchup, den universella smakdödaren ska man undvika!

Alternativ 2 - Familjemiddagen: Veva smeten till köttbullar i behaglig storlek, stek snabbt i smör i stekpanna och koka köttbullarna färdiga i brunsås eller portvinssås. Servera med hemlagad potatismos, gurka och valfri kryddning, som passar de små gaphalsarnas ömma munnar. Portvinssåsen gör man flärdfriast av 4 dl vanlig grönsaksbuljong, 2 dl portvin, 6 msk tomatpuré, majsenamjöl för redningen, salt och vitpeppar. Smaka av!

Alternativ 3 - Finmiddagen: Forma smeten till en limpa eller två. Våghalsiga kan experimentera med andra former än den nämnda. Prova forma dem som kamera, fisk eller extern hårddisk. Jättekul. Lägg i en form tillsammans med morötter, lök och halva coctailtomater, för sådant höjer smaksensationen även på vardagligare mat. In i ugnen, 175 C° i ca 1 timme. Ta ut efter 50 minuter och strö på limpan/limporna riven ost, gärna emmentaler, ingen smaklös hushållsost här, icke! In igen i ugnen tills limpan kan anses vara färdig. Servera med potatis i någon udda form samt en råsallad bestående av riven morot, riven vitkål och riven kålrot. Mums!

Det om köttfärs.