Garnfiske i Östersjön orsakar enligt forskare döden för 76 000 fåglar per år. Huvudsakligen handlar det om alfågel, sillgrissla och ejder. På några år har antalet alfåglar minskat med 80%, från 4 miljoner som övervintrar i Östersjön till 1,5 miljoner. Forskarna menar att fisket har betydelse för detta. Detta verkar vara en överdrift. Med 50 000 döda alfåglar varje år kan garnfisket knappast vara ansvarigt för nån större nedgång i alfågelbeståndet. De huvudsakliga anledningarna måste vara helt andra.

En sak kan vara minskat antal musslor, sämre kvalitet på musslor och andra miljö- och klimatbetingade saker. En annan orsak är utplantering av fisk i tidigare fisklösa vatten i de fjälltrakter där alfågeln häckar. Något som leder till brist på föda för alfåglarna udner den känsliga häckningsperioden. Något som sannolikt kaft större betydelse för det kraftigt minskade antalet alfåglar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fågeldöd, Garnfiske, Födobrist, Musslor, Fjällsjöar, Alfågel, Sillgrissla, Ejder, Natur, Fiske, Samhälle

Under fredagseftermiddagen ägde en misshandel alternativt ett rån rum på Hammarkulletorget. Händelsen tros av många ha varit det som utlöste skottlossningen på kvällen igår vid Hammarkulleskolan. Vid skottlossningen var ett tjugotal personer närvarande, kanske uppemot 30 personer. Flera personer ska ha varit beväpnade och det kan ha varit flera som skjutit. En peron blev skadad och uppsökte sjukhus på egen hand. Polisen har rubricerat händelsen som mordförsök alternativt dråpförsök.

Enligt rykten ska det röra sig om en motsättning mellan familjen Alikhan och somalier, men detta är ännu så länge obekräftade uppgifter. Det lika gärna ha med andra motsättningar att göra. Skjutningar och mord i Bergsjön under senare tid har ju haft kopplingar till Naserligan och det finns väl möjligheter att också denna skottlossning har det.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skottlossning, Mordförsök, Dråp, Alikhan, Naserligan, Hammarkulleskolan, Brott, Våld, Göteborg, Hammarkullen, Samhälle

De senaste 6 åren ska omkring 800 flyktingbarn ha försvunnit i Sverige. Totalt försvann 1 200 barn, 800 är fortfarande försvunna, dvs svenska myndigheter vet inte var de är eller vart de tagit vägen. Under 2012 försvann, enligt radioprogrammet Kaliber och Migrationsverket, 317 barn. En siffra som innebär en fördubbling jämfört med året innan.

Vart barnen tagit vägen är det ingen som egentligen vet. Det vanligaste antagandet är att de sökt upp släktingar, försökt eller försöker söka upp släktingar som redan finns i Europa någonstans. Många av de försvunna är äldre barn, tonåringar, så det är inget direkt konstigt beteende om det nu faktiskt är så.

Det finns också misstankar om att en del av barnen utsatts för trafficking eller blivit bortgifta. En del vet man uppehåller sig som papperslösa i Sverige och lever ett i stort sett rätt eländigt liv. Men ingen vet egentligen vad som hänt de flesta av de försvunna barnen och den svenska polisen tycks i allmänhet vara väldigt ointresserad av att försöka leta reda på dem. En nonchalans från polisen som inte är acceptabel.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Flyktingbarn, Flyktingar, Flyktingpolitik, Papperslösa. Försvinnanden, Trafficking, Kidnappning, Polisen, Brott, Samhälle, Politik

En stor enkätundersökning från EU:s byrå för grundläggande rättigheter har frågat 93?000 personer över 18 år från alla EU:s 27 länder plus Kroatien och som definierar sig som hbt-personer – homo-, bi- eller transsexuella om de känner sig diskriminerade.

Problemet med undersökningen är att den är gjord på webben och därför egentligen inte bevisar eller belägger nånting. Det är eventuellt möjligt att urskilja att vissa länder är bättre och andra länder sämre, men att veta om Nederländerna, Sverige eller Danmark är bäst är faktiskt omöjligt.

Att länderna i Östeuropa är sämst är ju inte direkt en överraskning och att de nordiska länderna liksom Nederländerna tillhör de bästa känns inte heller som överraskande. Att som DN gör påstå att Sverige inte är bäst låter sig dock inte göras då undersökningen inte på något sätt är representativ för HBT-personer i Europa. Tendensen för såna här undersökningar är också att de som känner sig diskriminerade svarar i större utsträckning än de som inte gör det. Dessutom svarar grupper som är politiskt aktiva i större utsträckning än andra. Något som gör att påståenden om att den gruppen si och så är mer utsatt än en annan grupp inte går att belägga utifrån svaren i denna webbenkät.

En värdelös undersökning alltså. Oavsett vad Ulrika Westerlund från RFSL säger.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Fördomar, Diskriminering, HBTQ, Homosexuella, Bisexuella, Transsexuella, Lesbiska, Bögar, RFSL, HBT, EU, Samhälle, Politik

Av invandringen till Sverige så står flyktingar för mellan 10 och 20%. Huvuddelen av invandringen till Sverige handlar om arbetskraftsinvandring, dels sådan som syns i statistiken som arbetskraftsinvandring, dels uppehållsrätter för EU-medborgare i enlighet med EES-avtalet. Till detta kommer anhöriginvandring som främst handlar om svenska mäns fruimport från Thailand och Östeuropa utanför EU. Anhöriginvandringen omfattar också anhöriga till flyktingar. Även en del av uppehållsrätterna handlar om anhöriginvandring liksom invandringen från andra rika västländer (exempelvis USA).

Att fler flyktingar skulle vara på väg från Syrien är därför inget större problem för Sverige. Visserligen krävs det anläggningar att ta emot flyktingar i och det är en kraftig bostadsbrist i landet. Men det har knappast nåt med flyktingarna att göra och man kan inte låta bli att hjälpa bara för att situationen inte är idealisk. Det är inte den restriktiva flyktingpolitiken som är problemet med invandring till Sverige, utom på ett sätt, att den är restriktiv och inte tillräckligt human och mänsklig.

Det egentliga problemet med invandring till Sverige är den låglönedumpning som följt med den i praktiken oreglerade arbetskraftsinvandringen. Denna har blivit en del av arbetsgivarnas och regeringens politik för att försämra arbetares rättigheter, skapa större klyftor i samhället och utstå split och söndring i arbetarklassen.

Därför betyder en ändrar politik inom vad det gäller flyktingar mycket lite för invandringen till Sverige. Och nåt omfattande inflöde av flyktingar finns faktiskt inte. Detta även om antalet flyktingar som kommer hit är större än det antal som tillåts stanna i landet. Väldigt många utvisas ju faktiskt och får inget uppehållstillstånd.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Flyktingar, Flyktinginvandring, Arbetskraftsinvandring, Anhöriginvandring, Invandring, Flyktingpolitik, EU, Samhälle, Politik

Idag är det 70 år sen upproret i Warszawas judiska ghetto slogs ner. Här kommer att återpubliceras ett par artiklar från tidningen Internationalen som handlar om upproret i Warszawghettot, Marek Edelman och Judiska Bund. Marek Edelman var en av de få överlevarna av de som slogs i upproret. Artiklarna är skrivna av Göran Kärrman och Håkan Blomqvist, medlemmar i Socialistiska Partiet i likhet med denna blogg- och nyhetssajts ägare, Anders Svensson. Det första inlägget är en recension av Marek Edelmans egen bok om upproret, skriven av Göran Kärrman. Hela boken finns att läsa på Marxistarkiv. Detta är det andra inlägget, en minnesruna över Marek Edelman skriven av Håkan Blomqvist år 2009. Det tredje inlägget kommer imorgon.

Marek Edelman och det judiska motståndets stoltaste stund

Marek Edelman är död. Den 2 oktober 2009 gick den siste ledaren för det judiska upproret i Warszawas ghetto 1943 ur tiden. Som en av grundarna av den väpnade motståndsrörelsen ZOB – Zydowska Organizacja Bojowa – kom Edelman att gestalta det judiska motståndets stora stund.

Mot tyska SS-truppers försök att tömma ghettot för transport av invånarna till Treblinka slog ett knappt tusental judiska ungdomar tillbaka. Efter några första sammanstötningar i januari 1943 bröt upproret ut med full kraft den 19 april. SS-trupperna möttes av molotovcocktails och lätta handeldvapen – och hejdades!

Under nära en månad hölls de tyska trupperna tillbaka innan ghettot jämnats med marken under artilleri- och flygbombardemang. De över tiotusen offren för massakern skulle följas av de tiotusentals som fördes till utrotningslägren. Men Edelmans och de övrigas motstånd visade för världen att de mest förtrampade och föraktade ”undermänniskorna” kunde resa sig och slå tillbaka.

I spetsen för upproret gick floran av judiska socialistiska grupper, som Hashomer Hatsa’ir – Det unga gardet – Dror och Bund, som Edelman själv tillhörde. Här fanns också de unga utgivarna av den trotskistiska Czorwony Sztandard. Medan ledaren för upproret Mordechai Anielewicz föll den 8 maj i den berömda sista bunkern på Milagatan 18, lyckades Edelman och andra fly genom kloakerna. De deltog därpå i det stora polska Warszawaupproret året därpå. Medan många av vänstersionisterna emigrerade till Palestina efter kriget stannade bundister som Edelman i Polen för att bygga upp det nya samhället.

Edelman utbildade sig till hjärtläkare och fortsatte sitt sociala engagemang. På 1970-talet arbetade han med KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – efter stalinistregimens massaker på strejkande varvsarbetare i Gdansk, Gdynia och Szczecin i december 1970. Han deltog också i uppbygget av den fria fackföreningsrörelsen Solidarnosc 1980 och vägrade delta vid kuppgeneralen Jaruzelskis försök att sola sig i glansen av ghettoupprorets fyrtioårsjubileum 1983.

Den åldrade Edelman solidariserade sig med det palestinska motståndet mot förtryck och väckte vrede hos det officiella Israel 2002 när han i ett brev vände sig till de palestinska ledarna som en judisk motståndskämpe till sina kamrater.

Nu är han borta – men minnet av den revolutionära judiska ungdomens stoltaste stund ska inte glömmas.

Håkan Blomqvist

Läs Marek Edelmans bok: Upproret i Warszawas getto

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Warszawa, Warszawaghettot, Marek Edelman, Upproret i Warszawaghettot, Utrotning, Mördande, Koncentrationsläger, Treblinka, Ghetto, ZOB, Vasilij Grossman, Nazism, Judendom, Polen, Samhälle, Politik, Mordechai Anielewicz, Israel, Palestina, Socialism, Sionism

Igår var det årsdagen av fördrivningen av palestinierna från sitt land. Al-Nakba. Idag är det 70 år sen upproret i Warszawas judiska ghetto slogs ner. Idag publicerades en kort sak om situationen i Palestina med anledning av årsdagen av Al-Nakba. Avsikten är dessutom att återpublicera ett par artiklar från tidningen Internationalen som handlar om upproret i Warszawghettot, Marek Edelman och Judiska Bund. Marek Edelman var en av de få överlevarna av de som slogs i upproret. Artiklarna är skrivna av Göran Kärrman och Håkan Blomqvist, medlemmar i Socialistiska Partiet i likhet med denna blogg- och nyhetssajts ägare, Anders Svensson. Det första inlägget är en recension av Marek Edelmans egen bok om upproret, skriven av Göran Kärrman. Hela boken finns att läsa på Marxistarkiv.

Att minnas ett unikt uppror

Upproret i Warszawaghettot i april 1943 är ett av den europeiska historiens mest heroiska ögonblick. I tre veckor kämpade ett tusental illa beväpnade judiska motståndsmän mot den nazistiska övermakten, innan ghettot slutligen krossades. Nu har en bok om händelserna av upprorets ledare Marek Edelman översatts till svenska.

Med tanke på hur stor plats mördandet av Europas judar fått under de senaste årtiondena – särskilt i jämförelse med den rätt sparsamma uppmärksamhet det hade under 50- och 60-talen – är det märkligt att den mest namnkunnige ögonvittnesskildringen av ghettoupproret, först nu finns översatt till svenska.
Marek Edelman (1919 – 2009) var aktivist inom den socialistiska organisationen Bunds ungdomsorganisation och blev en av ghettoupprorets ledare. Han överlevde efter upproret med hjälp av polska partisaner och deltog i Warszawaupproret 1944. Efter kriget utbildade han sig till läkare. Marek Edelman var också aktiv inom den oberoende polska fackföreningen Solidaritet 1980-81. Hans redogörelse för upproret 1943 skrev som en rapport till Bunds ledning i exil.

Kanske har etablerade ”historieuttolkare” förbisett Edelmans skrift därför att den är så uttalat anti-sionistisk och inte kan tjäna som fyrbåk i försvaret för staten Israel. Inte heller lät sig Edelman utnyttjas i de mer eller mindre öppna anklagelserna mot polackerna som ”antisemiter”, utan var i hela sitt liv noga med att påpeka att ”varje räddad jude i Polen, räddades av en polack”.

Före andra världskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, omkring 3,3 miljoner. Även om många polska judar själva såg sig som en del av det polska samhället, så levde de flesta snarare i ett parallellt polskt-judiskt – jiddish-talande samhälle. Detta gällde särskilt på landsbygden och i små byar och städer. Samtidigt med industrialismens genombrott i Polen i slutet av 1800-talet började en judisk arbetarklass, liksom en judisk borgarklass, formeras i de större städerna. Den judiska socialistiska arbetarorganisationen Bund bildades 1897.

Bund organiserade arbetarbildningsförbund, kvinnoorganisationer, kultur- och idrottsorganisationer och bildade judiska självförsvarsgrupper. När anti-semitiska grupper i Polen anföll synagogor eller andra judiska inrättningar, var det ickereligiösa Bunds medlemmar som försvarade dem.

Bunds sociala och politiska program och resoluta handlande stod i bjärt kontrast till de två andra viktiga strömningarna bland Polens judar, de religiösa och sionisterna. När de sionistiska ledarna försökte träffa ett avtal med de mest notoriska antisemitiska polska politikerna, för att evakuera judarna till Palestina, deklarerade Bund-ledaren Henryk Erlich; ”Sionismen har alltid varit siamesisk tvilling till antisemitismen och den värsta sortens nationell chauvinism”.

Ghettot i Warszawa inrättades på hösten 1940, ett år efter den nazityska invasionen. På en yta på lite mer än 3 kvadratkilometer trängde man ihop omkring 300 000 människor. De omänskliga levnadsförhållandena, svälten, sjukdomarna och de ständiga räderna in i ghettot kostade uppemot 100 000 judar livet, innan den organiserade utrotningen startade på sommaren 1942.

Bund försökte på bästa sätt bevara sin organisation i detta mänskliga helvete. Med sin organisationsvana fick man till stånd, inte bara arbetarkooperativ, kommunala soppkök, sjukstugor och barnhem, utan byggde också upp skolor och barnteatergrupper.
Man började också bygga upp en väpnad gren som främst genomförde attentat mot judiska polismän, men som inte fick något större genomslag. Först och främst naturligtvis eftersom man saknade nästan all form av beväpning, men också för att den stora majoriteten i ghettot – trots det dagliga mördandet – aldrig kunde föreställa sig vad som väntade.

I juli 1942 startade massdeportationerna till förintelselägret i Treblinka. Mot slutet av året var invånarantalet i ghettot nere i kanske 60 000. Men nu var var och en fullständigt på det klara med vad som väntade dem. I början av 1943 tog den väpnade judiska armén ZOB, mer eller mindre kontroll över ghettot och i april – när de övermodiga SS-soldaterna gick in i ghettot för att slutligen tömma det – möttes de av ett ursinnigt motstånd. Det tog 16 000 SS-soldater mer än 3 veckor för att krossa motståndet i ghettot.

”Vart jag såg låg det ett böljande hav av krossat tegel”, skrev den sovjetiska krigskorrespondenten Vasilij Grossman, när han besökte vad som återstod av ghettot i januari 1945, när Röda Armén hade drivit nazisterna på flykten.

Edelmans skrift ger en inblick i den särskilda judisk-socialistiska arbetarrörelse som existerade i Östeuropa före Andra Världskriget och som utan tvekan var ett av Hitlers huvudmål när han talade om ”jude-bolsjevismen”. En arbetarrörelse som aldrig lyckades reorganisera sig efter nazismens nederlag, först och främst på grund av att den stora majoriteten mördats av nazisterna, men också för att Sovjets ockupation av Östeuropa innebar att stalinismens järnnäve krossade vare försök till oberoende organisering.

Ännu så länge finns boken ”Upproret i Warszawas ghetto” bara på nätet som pdf-fil, men fritt att ladda ner för var och en. Kanske kan den i framtiden också tryckas upp och ges sin rättmätiga plats som en av de viktigaste skrifterna i berättelsen om de europeiska judarnas kamp för överlevnad.

Göran Kärrman

Läs hela Edelmans bok: Upproret i Warszawas getto

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Warszawa, Warszawaghettot, Marek Edelman, Upproret i Warszawaghettot, Utrotning, Mördande, Koncentrationsläger, Treblinka, Ghetto, ZOB, Vasilij Grossman, Kultur, Böcker, Nazism, Judendom, Polen, Samhälle, Politik

Uppsala: En ung tjej med ca två promille alkohol i blodet blir indragen på en toalett av två äldre killar. Blir brutalt våldtagen och får bl.a. skador i underlivet. Friande dom i hovrätten eftersom tjejen inte ansågs vara i hjälplöst tillstånd/inte gjorde tillräckligt motstånd.

Stockholm: En man våldtar sin flickvän genom att köra upp fingrar i vaginan. Friad i hovrätten från våldtäkt då han inte ansågs ha sexuellt motiv, utan utförde en ”otrohetskontroll”.

Umeå: En tjej blir fasthållen och våldtagen med en vinflaska av tre killar. Hon började blöda i underlivet. Alla männen friade i tingsrätten eftersom de ”inte hade uppsåt att skada”.

Många är intresserade av frågorna, men inte av svaren

Det finns anledning att ifrågasätta fler domar från senaste tiden. Vad kan då göras för att komma till rätta med dessa problem? De senaste årens diskussion handlar i princip uteslutande om hårdare tag, bättre lagstiftning, ökade resurser, mer utbildning etc.

Dessa förslag är dock till stora delar en politisk retorik: Vi har överlag goda resurser, bra lagstiftning, stor kunskap och vet vad som behöver göras för att förebygga brott och säkerställa att de som drabbas får hjälp, stöd och skydd. Problemet är att det inte blir gjort!

Det går att förbättra stödet till brottsdrabbade

Två viktiga åtgärder för att förbättra situationen för de som drabbas av brott existerar. För det första handlar det om en tydligare ledning och styrning (så kallad accountability) i syfte att säkerställa att personal inom bl.a. rättsväsende tillämpar den lagstiftning och de regler som redan finns. Något som man med tanke på de ovan nämnda domarna inte gör. För det andra handlar det om att säkerställa att de som drabbas av brott informeras om vilka rättigheter man har i förhållande till polis, åklagare etc.

Svensson/Stiftelsen Tryggare Sverige

Intressant?
Media: SVD1, 2, 3, 4, DN, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala, Stockholm, Umeå, Våldtäkt, Domar, Hovrätt, Orimliga domar, Stiftelsen Tryggare Sverige, Lagstiftning, Rättsväsen, Polisen, Brott, Våld, Samhälle, Politik

Så kallas den svenske bankiren Olof Aschberg (1877-1960) som från början hette Asch. Detta då han var sympatisör med den ryska revolutionen och hjälpte till att bygga svensk arbetarrörelse. Bland annat finansierade han en rad arbetararägda företag som exempelvis fotogenkökstillverkaren Radius i Stockholm. Radius bildades 1913 av arbetare vid fotogenköksfabriken Primus i samband med en långvarig strejk. Bland dem som tecknade aktier i Radius fanns exempelvis LO-ordföranden Herman Lindqvist, den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting samt bokförläggarna Karl-Otto och Tor Bonnier.

Radius hade vid starten 60 arbetare. Som mest fanns där 300 arbetare. Företaget lades ner i början 1970-talet.

Han grundade också Nya Banken som ofta kallades ”arbetarbanken” år 1913 i uttalat syfte att bistå arbetarrörelsen. Att hjälpa till med arbetarrörelsens finansiering helt enkelt. Vad som är förvånande är att banken under första världskriget anklagades för att agera bulvan för Tyskland och från 1917 för att vara bulvan för kommunisterna i det nybildade Sovjet. Det senare är ett välkänt historiskt faktum och bör naturligtvis ses som en välgärning.

Styrelsen i Nya Banken rekryterades till del ur kooperativa och socialdemokratiska kretsar, och omfattade bland annat KF:s förste affärschef G.W. Dahl, KF:s styrelseordförande sedan 1902, K.G. Rosling, samt journalisten och riksdagsmannen Gerhard Magnusson. Från 1920 hade banken namnet Bank AB Norden och 1927 fusionerades den med Södermanlands Enskilda Bank.

1917 grundade Aschberg tillsammans med Georg Branting och dennes syster Sonja Branting-Westerståhl den Svensk-Ryska Banken.

Aschberg bistod också den ryska revolutionen och den nya kommunistiska regeringen i Ryssland genom att sälja tillgångar för det i övrigt bojkottade landet:

Genom kontakterna tog emot runt 500 ton konfiskerat guld under åren 1917-1921. Det smältes om i Stockholm varvid de tsarryska insignierna ersattes med svenska, viket omöjliggjorde en spårning. Han deltog även i försäljningen av tsarryska juveler på auktionshus runt om i Europa. Genom sina goda affärsförbindelser med Sovjetunionen och grundade han Ryska handelsbanken i Moskva 1921. Åren 1922-1924 var han chef för den sovjetiska banken Ruskombank.

Olof Aschberg har också donerat en stor samling ikoner till Nationalmuseum i Stockholm. Ikoner han köpte upp i Ryssland i början av 1920-talet.

Aschberg var också en stor fastighetsspekulant och kring 1920 sprack många av hans spekulationaffärer. Det medförde att Nya Banken fick träda i likvidation:

Olof Aschberg var också engagerad i många fastighetsaffärer. Omkring 1920 sprack många av hans vidlyftiga spekulationsaffärer och Nya Banken fick träda i likvidation. Aschberg utsattes för hård kritik och ett par ledande män inom arbetarrörelsen, däribland Herman Lindqvist, fick lämna sina poster på grund av inblandningen i härvan. I stället etablerade Aschberg nära finansiella relationer till den nya Sovjetstaten. Men hans tillgångar i Sovjetunionen konfiskerades efter Lenins död 1924.

Efter att mycket hård kritik riktats mot Olof Aschberg lämnade han Sverige. Han flyttade till Paris år 1926. Kritiken kom från många håll, från dem som ogillade ryska revolutionen, från dem som förlorat pengar på Aschbergs spekulationsaffärer och från antisemiter.

När Olof Aschberg fyllde 50 år så skrev tidningen Västsvenska Kuriren följande:

På fredagen fyllde bankdirektör Olof Aschberg 50 år. Aschberg är som bekant en av våra främsta kapitalister, men som sådan säregen. Under hela tjugu års tid har han sått arbetarrörelsen nära, hjälpt med goda råd och ofta givit ekonomiska handtag i kritiska situationer. 1912 startade han med några arbetarledare Nya Banken.

Under Aschbergs tid där lämnade denna bank lån till Folkets hus och parker, arbetartidningar och kooperativa företag. Vänligt stämd mot den ryska revolutionen lyckades han förmedla det första rysk-amerikanska lånet, bildade Svensk-Rysl-Asiatiska Kompaniet och Svenska Ekonomibolaget i syfte att befrämja affärer på Ryssland. Han har på allt sätt arbetet för att ekonomiskt knyta Sverige till Sovjet-Unionen.

För att hans ur kapitalistisk synpunkt egenartade blick på tinget, för gott stöd åt olika grenar av svensk arbetarrörelse, för vidsynt förståelse av den ryska arbetarrevolutionens nödvändighet för det ryska folket och betydelse för arbetarna i andra länder, för ljus optimism och djärva handlingar, för gott samarbete i helg och söcken – för allt detta hyllar även svenska kommunister Olof Aschberg på hans 50-årsdag.

När tyskarna invaderad Frankrike flyttade Aschberg vidare till USA år 1940. Därifrån återvände han senare till Sverige. Hans hus i Paris skänktes år 1950 till den svenska arbetarrörelsen i form av en stiftelse, Institut Hjalmar Branting.

Olof Aschberg var farfar till journalisterna Robert Aschberg och Richard Aschberg.

Intressant?
Läs mer: Snedresa, Riksarkivet,
Läs även andra bloggares åsikter om Aschberg, Olof Aschberg, Radius, Primus, Nya Banken, Sovjet, Georg Branting, Sven-Ryska Banken, Ikoner, Asch, Ryska Handelsbanken, Ruskombank, Nationalmuseum, Ekonomi, Historia, Samhälle, Politik

Jag skrev inte om Palestina igår. Årsdagen av fördrivningen av palestinierna från dagens Israel. Al-Nakba. Därför postar jag denna bild idag. En illustration av apartheidsystemet i Israel.

Across the Wall

Vid första anblicken ser det ut som en vanlig busskarta. Mångfärgade linjer representerar olika vägar fläkta ut från en central terminal i ett formlöst grått territorium. Vid närmare inspektion, är det en skarp visualisering av det system av ”separat och ojämlik” som präglar nästan varje aspekt av livet för palestinier på den ockuperade Västbanken.

Kartan visar israeliska busslinjer till illegala bosättningar. Bussarna som transporterar israeliska bosättare från Jerusalem till bosättningarna i snabb, luftkonditionerade komfort är förbjudna för palestinier som bor i dessa områden. Även de flesta av vägarna är reserverade för israeler, medan de rutter som används av palestinierna är indirekta, dåligt underhållna och nerlusade med israeliska vägspärrar.

Apartheid tycker jag det låter som. USA på 1960-talet. Sydafrika mycket senare än så. Israel än idag.

Tack till Marco Espvall som postade kartan med en kommentar på Facebook. Texten är en fri översättning av hans facebookkommentar till svenska som kompletterats lite.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Apartheid, Bosättningar, Illegala bosättningar, Apartheidmur, Busslinjer, Apartheidbussar, Israel, Palestina, Västbanken, Rasism, Samhälle, Politik