Polisen skjuter ihjäl en 68-årig knivbeväpnad man i en förort i Stockholm. Bilar sätts i brand. När ambulans och brandkår kommer till området attackeras de av ungdomar med sten. Polis invaderar med dragna batonger. Rasistiska glåpord riktas mot ungdomarna, och vuxna som försöker inleda dialog på plats misshandlas av lagens långa arm. Ungdomarna svarar med ännu mer stenkastning. Polisen låter meddela att man inte kommer ge sig – ”Vi är här för att stanna!”

Så ser händelseförloppet i Stockholmsförorten Husby ut och när detta skrivs har kampen om Husbys gator rasat tre nätter i rad.

Som vanligt frågar sig media och politiker hur det kan bli så här. De har inte en aning, nämligen. De bor inte i förorternas miljonprogram – och de enda gångerna man tycks uppmärksamma förorten är när möteslokaler eller vårdcentraler ska läggas ner, eller som nu när motsättningarna kommer upp till ytan. För dem kunde Husby lika gärna ligga på andra sidan jordklotet – så långt ifrån deras egen verklighet är livet i förorten. För de blir inte godtyckligt visiterade och misstänkliggjorda. Deras barn blir inte kallade råttor, apor och luffare. Deras gator invaderas aldrig av kravallpolis som slår först och frågar sen. De lever i en annan verklighet, så hur skulle de kunna förstå?

Att skylla på samhället är alltför lättvindigt, säger nu många. Nej, vem skyller på samhället? Samhället är ju du och jag och vi alla. Vi måste istället nagla fast de verkliga marodörerna som har ställt till det, nämligen den politiska och ekonomiska eliten.

Den lilla klick som berikat sig själva, skapat ökande klyftor i samhället och framför allt sett till att människorna i förorten alltid blir förlorarna. De som köper och säljer fastigheter, tar ut ockerpriser och har som företagsidé att aldrig lyfta ett finger för hyresgästernas behov. De som hjälper till att marginalisera människor genom att omvandla hyresrätter till bostadsrätter, för profiternas skull. De politiker som sätter skattesänkningar för de välbeställda före satsningar i förorten. Den borgerliga elit som driver en ekonomisk politik som förutsätter att det ska finnas massor av arbetslösa och människor som år ut och år in aldrig får ett fast jobb utan bara provanställningar och vikariat staplade på varandra. De som suger ut förortens människor för att bygga sig lyxvillor och lika flotta sommarstugor i skärgården, som kör lyxbilar och åker jorden runt.

De och deras företrädare moraliserar nu från sina piedestaler och elfenbenstorn över ”packets” uppförande.

Men när detta är sagt så måste vi också argumentera och förklara vad som krävs för att på allvar förändra livsvillkoren. För bilbränder och förstörelse i förorten drabbar bara de som bor där och skapar splittring och otrygghet. Det är vi alla som bär ansvaret att skapa förutsättningar för att få stopp på den sociala krigföringen mot förorten. Då behövs mötesplatser och metoder för förändring och makt som kanaliserar de ungas desperation och ger dessa hopp om en trygg och rättvis framtid. En sak är i alla fall säker: Polisvåld, trakasserier och rasistiska glåpord gör det inte.

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet
22 maj 2013

Nätverket Järvas Framtid inbjuder till protestmöte:
Nej till polisvåld och vandalisering – Husby kräver respekt!
Vi samlas på Husby torg framför tunnelbaneuppgången vid ICA nu på onsdag 22 maj kl 17.00.

Intressant?
Media: AB1, 2, SVD1, 2, 3, SR1, 2, 3, Röda Malmö, Socialistiska Partiet, Internationalen, ETC, Fria1, 2, Arbetaren1, 2, 3, Megafonen, Motkraft,
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Husby, Polisvåld, Politiker, Nedskärningar, Hyresrätter, Bostadsrätter, Marginalisering, Polisen, Brott, Våld, Välfärd, Rättvisa, Privatiseringar, Bostadspolitik, Arbetarklass, Klass, Samhälle, Politik

Under de senaste dagarna har frågor kring brott och otrygghet varit i fokus till följd av oroligheterna i Husby och Tensta i nordvästra Stockholm. För 1 år sedan var det Malmö som stod i centrum och som utpekades som en otrygg stad, men hur är det egentligen?

För att få en bättre bild av hur tryggheten ser ut i några utsatta områden har därför den oberoende Stiftelsen Tryggare Sverige genomfört en undersökning i de 15 stadsdelar som regeringen valt ut att ingå i satsningen URBAN15[1].

Den undersökningsmodell som används för att mäta tryggheten i dessa stadsdelar har tillämpats sedan 1998 av bland annat Rikspolisstyrelsen och många kommuner. Den har besvarats av mer än 850 000 respondenter, vilket gör den till Sveriges största.

I undersökningen är begreppet trygghet definierat som en sammanvägning av 33 indikatorer som alla har bäring på trygghet. Indikatorerna utgörs bland annat av problem med berusade personer, utsatthet för brott, oro att bli misshandlad och rädsla för särskilda personer i bostadsområdet etc. Indikatorerna omvandlas till ett index som redovisas på en skala från 0 (inga problem) till 6 (extrema problem).

Som framgår av tabell 1 visar resultaten på stora skillnader mellan de 15 stadsdelar som ingår i URBAN15. I Tensta i Stockholm uppgår värdet på trygghetsindexet till 4,15, vilket är bland det högsta som någonsin uppmätts i Sverige. Motsvarande värde i stadsdelen Gamlegården i Kristianstad är 1,49, vilket är mycket lågt ur ett nationellt perspektiv.

- Tidigare undersökningar visar att områden som redovisat ett trygghetsindex på över 3,60 alla har fått stora problem med oroligheter, bland annat i form av upplopp, säger trygghetsexperten Thomas Ahlskog, Stiftelsen Tryggare Sverige.

Det är framför allt fem områden som utmärker sig i negativt hänseende. Det handlar om Tensta och Rinkeby i Stockholm, Hjällbo i Göteborg samt Södra Sofielund och Herrgården i Malmö.

- Resultaten från denna undersökning visar att invånarna i till exempel Södra Sofielund i Malmö inte är mer otrygga än i andra städer. Liknande problemnivåer som uppmätts i Malmö finns även i vissa stadsdelar i Stockholm och Göteborg, säger Thomas Ahlskog.

Den bild som framkommer i undersökningen bekräftas av våra dialoger med organisationer och boende i Husby och Tensta.

- Det de boende efterfrågar är precis samma sak som du och jag, dvs. att känna trygghet i sitt bostadsområde. En vanlig fråga som vi får handlar också om varför polisen bara kommer när det har hänt något, och inte finns som en naturlig del i området. Många frågar även varför det är de yngsta och minst erfarna poliserna som är i området och varför de försvinner när man precis har lärt känna de, säger generalsekreteraren Magnus Lindgren, Stiftelsen Tryggare Sverige.

Utvecklingen är oroande i vissa av de områden som ingår i satsningen URBAN15 och det krävs krafttag för att komma till rätta med situationen.

- Förutom traditionell social prevention är en avgörande fråga för att komma till rätta med de problem som framkommer i undersökningen att det finns en lokalt närvarande och förankrad polis som verkar i lokalsamhället, säger f.d. polischefen och ordföranden Karl-Åke Pettersson, Stiftelsen Tryggare Sverige.

När ni läser nedanstående tabell bör man tänka på flera saker. Många stadsdelar är inte med. När det gäller Göteborg så gäller det exempelvis Hammarkullen som Habergsgubben skrev om igår, Backa (som egentligen består av flera olika förorter (Brunnsbo, Backa-Röd, Blå Staden etc) där det varit mycket oroligt under en längre tid även om det är lugnare för tillfället. Bergsjön som finns med består också av flera stadsdelar, Norra Bergsjön, Östra Bergsjön och Gärdsås, Hjällbo består av två socialt mycket olika halvor och bara en del av Biskopsgårdens flera olika stadsdelar (förutom Norra Biskopsgården finns även Södra Biskopsgården, Länsmansgården och Svartedalen) osv.

Dessutom så bör man tänka på att siffrorna för Tensta och Rinkeby sannolikt är något för höga. Detta då det samtidigt som undersökningen genomfördes förekom oroligheter i stadsdelarna.

Tabell 1. Trygghetsindex för URBAN15-områden. Skalan går från 0 (inga problem) till 6 (extrema problem).[2]
Stadsdel Trygghetsindex (0-6) Kommentar

Tensta (Stockholm) 4,15 [3] (mycket allvarlig situation, bland de högst uppmätta)
Rinkeby (Stockholm) 3,82 (mycket allvarlig situation, bland de högst uppmätta)
Hovsjö (Södertälje) 2,91 (hög problembild, men positiv utveckling sedan 2006)
Ronna (Södertälje) 2,39 (viss problematik, men positiv utveckling sedan 2006)
Hjällbo (Göteborg) 3,64 (mycket allvarlig situation, bland de högst uppmätta)
Gårdsten (Göteborg) 3,30 (mycket allvarlig situation)
Bergsjön (Göteborg) 2,94 (hög problembild, utan att vara extrem)
Norra Biskopsgården (Göteborg) 2,58 (hög problembild, utan att vara extrem)
Kronogården (Trollhättan) 2,52 (hög problembild, utan att vara extrem)
Centrum-Öster (Landskrona) 2,12 (viss problematik utan att vara extrem)
Araby (Växjö) 2,36 (viss problematik utan att vara extrem)
Södra Sofielund (Malmö) 3,76 (mycket allvarlig situation, bland de högst uppmätta)
Herrgården (Malmö) 3,85 (mycket allvarlig situation, bland de högst uppmätta)
Hässleholmen (Borås) [4] -
Gamlegården (Kristianstad) 1,49 (låg problembild)

Undersökningen (O)trygghet i förorten genomfördes i april/maj 2012.

Svensson/Stiftelsen Tryggare Sverige

[1] De stadsdelar som ingår i regeringens urbana utvecklingsarbete är Tensta och Rinkeby (Stockholm), Hovsjö och Ronna (Södertälje), Hjällbo och Norra Biskopsgården (Göteborg), Södra Sofielund och Herrgården (Malmö), Kronogården (Trollhättan), Centrum-Öster (Landskrona), Hässleholmen (Borås) samt Gamlegården (Kristianstad) samt Araby (Växjö).
[2] Undersökningen bygger dels på befintlig statistik från undersökningar genomförda i polismyndigheterna i Västra Götaland, Skåne och Kronoberg, dels på en kompletterande studie genomförd av Stiftelsen Tryggare Sverige under våren 2012.
[3] Det ska noteras att det både i Tensta och Rinkeby förekommit oroligheter under den aktuella undersökningsperioden.
[4] I Hässleholmen går det inte att göra ett index då undersökningen bygger på delvis andra frågor än i övriga områden.

Läs också: Gangsters som ett sätt att förstöra förorter, Gangsters som ett sätt att förstöra förorter 2

Intressant?
Media: AB, SVD1, 2, 3, SR1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Otrygghet, Trygghet, Brott, Våld, Förorter, Tensta, Rinkeby, Hovsjö, Ronna, Kronogården, Araby, Sofielund, Herrgården, Hässleholmen, Gamlegården, Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo, Göteborg, Stockholm, Borås, Trollhättan, Södertälje, Stockholm, Malmö, Landskrona, Kristianstad, Växjö, Samhälle, Politik

Igår publicerades här på bloggen ett inlägg om Hammarkullen i Göteborg och om hur kriminella trakasserar vanligt folk i stadsdelen. Johanna Langhorst har beskrivit en liknande situation, men inte likadan, i stockholmsförorten Tensta i sin bok Förortshat. En situation som till sluta tvingade familjen att flytta därifrån. Som i Hammarkullen handlade det till stor del om ungdomar och unga vuxna som trakasserade och rånade andra människor i stadsdelen:

Det fanns ett gäng i Tensta. Stökiga killar, några år äldre än Leslie. I flera år hängde de i centrum utanför tunnelbanan. När killarna blev äldre blev de svarta rubrikerna om Tensta fler. Ett tag hölls tunnelbaneentrén som vette åt vårt håll stängd, eftersom det varit bråk med vakter där. Leslie råkade ut för gängets trakasserier redan som tolvåring, då i form av knuffar och hot. Vi ringde fältassistenterna vid ett par tillfäl- len och talade med flera olika personer. Det enda vi fick ut av dessa samtal var en känsla av att fältarna helst inte ville tala med varandra och vi gav upp.

Den här gången gick det inte att ge upp. Leslie hade blivit rånad två gånger i rad på hemmaplan och det skulle få ordentliga konsekvenser. Vi skulle bli tvungna att flytta från allt vi älskat, från allt vi byggt upp under sjutton års tid.

Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen över att lämna och oron för att vi inte skulle lyckas hitta någon likvärdig bostad utanför Tensta. Jag stod inte ut med att bara kasta allt överbord och lämna skeppet som en skräckslagen råtta. Det var under min värdighet. Visst måste vi flytta, för Leslies skull. Oavsett om det verkligen skulle vara tryggare någon annanstans eller inte så skulle han inte behöva möta sitt trauma varje dag på vägen hem.

Langhorst intervjuade bland annat den lokala polisen Johnny Lindh om ungdomsgänget:

Vi började prata om problemen med ungdomsbråken i Tensta och Johnny Lindh berättade hur kollektiva färdmedel, polis och brandkår utsatts för angrepp av ungdomsgäng.

»Men det är ju inte alla ungdomar. Det är ett fåtal av alla unga som bor i Tensta. Runt trettio stycken kanske. Och så är det frågan om det ens är ungdomar, för vi pratar ju om unga vuxna. De är ju i tjugo–tjugofemårsåldern, sysslolösa, och be- ter sig som tonåringar. De är kvar i tonårstiden och kastar sten och gapar och skriker. De är som en flock vilda hundar och det blir som det blir. De planerar inte. Har man inget att göra så får man se till att det händer något.«

Han förklarade att bråken bakom rubrikerna orsakades av ett begränsat antal individer som var kända sedan skoltiden. Personer som hade passerat igenom socialförvaltningen, några var omhändertagna och placerade i hemmet (det har visat sig vara en billigare och bättre metod att övervaka unga brottslingar i deras eget hem, än att placera dem på ungdomsanstalt) och några var dömda till fri vård. Alla var kända av samhället sedan flera år tillbaka, men hade hamnat i ett slags ingenmansland när de fyllt arton och blivit för gamla för många typer av åtgärder. De hade straffat ut sig från skolan och fick nu varken jobb eller någon annan vettig sysselsättning.

Skillnaden mot Hammarkullen är att ungdomarna i Tensta inte verkar ha ingått i ett sammanhang som kan betecknas som organiserad brottslighet. Något som gäller ungdomarna i Hammarkullen där vuxna släktingar/gängmedlemmar faktiskt håller dem bakom ryggen. I Hammarkullen angrips inte heller enbart ungdomar vilket verkar ha varit fallet i Tensta:

Det där stökiga gänget som hängt i centrum de senaste åren hade hunnit bli mellan tjugo och tjugofem år gamla nu. De som genom åren hade skjutit med luftgevär mot bussar, satt eld på bilar, kastat sten mot brandkår och polis och slagits med tunnelbanans vakter. De trettio individerna.

De var ännu småkriminella i ordets rätta bemärkelse. Skulle aldrig hota eller råna någon vuxen, men andra unga var lovligt byte. Sådana gäng kan uppstå i alla stadsdelar som har gott om ungdomar. En tredjedel av befolkningen i Tensta är under tjugo år, så det kanske inte är så konstigt att ett sådant gäng uppstår just här.

Men i nyhetsrapporteringen framkom det inte att det var samma personer som låg bakom alltihop. Och ingen reporter hade heller undersökt varför man inte lyckades sätta stopp för en så liten grupp med bråkstakar. Istället använde man deras tilltag för att skapa nya rubriker.

Som Langhorst skriver uppstår såna här gäng på alla ställen där det finns många ungdomar. Jag tillhörde själv ett sånt gäng i Stenungsund i min ungdom i början av 1970-talet. Vi hängde utanför den lokala livsmedelsaffären, drack mellanöl, sniffade och rökte hasch (olika individer gjorde olika saker, de flesta drack bara öl och ytterst få sniffade).

Vi hotade ingen så vitt jag minns, men jag har i efterhand fått reda på att folk kände sig hotade va oss. En stor del av brottsligheten i form av knarklangning, skadegörelse, bilstölder, inbrott, moped- och mcstölder stod olika ”medlemmar” i detta gäng för. Jag har också varit med om att krascha andras fester, att slåss på dansbanor (varav ett bråk fick en hel folkpark stängd för gott), att förhindra brandkårens arbete genom att angripa dem och skära av slangar etc. En gång råkade vi elda upp en hel ö och andra gånger ödelades bilar vid slagsmål och bråk mellan olika gäng på orten. Jag har skrivit mer om detta i några andra inlägg, Ulf Tallberg – känd gangster? och Att hata polisen.

Ett av problemen, förutom våldet, rånen och hoten i sig, med den situation som Langhorst beskriver och som Habergsgubben igår beskrev i inlägget om Hammarkullen är att många vanliga människor på de ställen där detta pågår upplever att polisen och andra myndigheter inte agerar, inte gör något.

Läs också: Det kan vara jobbigt i förorten, Knarklangning utanför affären,

Intressant?
Media: SVD1, 2, 3, 4, 5, SR1, 2, 3, 4, DN, Pascalidou, Socialistiska Partiet, Anarres1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Hammarkullen, Stenungsund, Johanna Langhorst, Tensta, Förortshat, Kriminella, Våld, Bråk, Gangstergäng, Ungdomsgäng, Samhälle, Politik, Polisen, Arbetarklass, Brott, Våld, Nedskärningar, Privatiseringar

Köp boken Förortshat på Bokus

Köp boken Förortshat hos Adlibris

För tredje natten i rad har det varit oroligheter i Stockholm. I Husby har några tänt eld på konst- och hantverksföreningen Husby Gård och på andra ställen har ungdomar tänt eld på sina grannars bilar. I Jakobsberg har en polisstation angripits och det är ju i all fall ett korrekt mål som valts ut. Vid missnöje med polisen är det naturligtvis inte grannens bil som ska eldas upp.

Det finns säkert en politisk orsak till att en del av ungdomarna är förbannade. Men det finns också ungdomar och unga vuxna som är upprörda av andra skäl. Något som den göteborgske hamnarbetaren Erik Helgeson skrivit om på facebook:

I Sverige känns det dessutom som att vi aldrig lär oss av det som varit. Vi glömmer alla avgrundshål som i efterhand varje gång uppenbaras i den där etablerade Bilden med stort B. De där beväpnade terrorcellerna, de kriminella gängen, de inresta vandalerna, lynchmobben mot de utlämnade rättsskiparna som kanske egentligen inte fanns när sanningen skulle fram. Eller det samstämmiga underklassupproret, de hunsades revansch eller det röstlösas medvetna svar på all nedtystningsförsök, som i bästa fall var en myt med svag sanningshalt.

Polisens spretiga propaganda-apparat kablar återigen ut hörsägen och gissningar om ”nästa polismord i Västerort” som fakta till sensationslystna medier. I konfliktens mitt går det plötsligt att mobilisera kring rykten. Situationen polariseras extremt och blixtsnabbt. Är du med eller mot?

Ropas det inte på upptrappat polisvåld så är det högre straff och ökad social stigmatisering som är botemedlet mot en påstått patologisk förstörelselust.

Bland andra infinner sig viljan att se något som egentligen inte existerar. En medveten och precis strategi och ett konstruktivt politiskt budskap i varje kastad sten eller eldsvåda.

Det krävs ett stort mod och intelligens för att säga något vettigt när larmrubrikerna bitit sig fast och kvällstidningarna kör livesändningar från det ”brinnande kaoset” i Husby.
Insatserna är höga. När drevet går finns det få nyhetsförmedlare som vill skilja mellan förståelse och acceptans eller rentav förhärligande och stöd för civilt våldsanvändande. Den som inte ”tar avstånd från våldet” (vilket i denna kontext givetvis inte inkluderar polisens våldsutövning och strategier, varken nu eller under åren som föregått händelserna) löper mycket stor risk att stämplas och hängas ut. Inte bara på extremhögerns hatsidor utan även i de etablerade massmediernas ledarsidor och krönikor.

Å andra sidan kommer uppmärksammande av många Husby-bors rädsla, otrygghet eller ilska gentemot förstörelsen av folks i många fall surt förvärvade arbetsredskap och fortskaffningsmedel att generera missnöje bland rörelseanalytiker som vill se ”upploppen” som det medvetna startskottet för det stundande sociala upproret.

Hursomhelst måste det ju göras. Det måste finnas röster som förklarar att det finns skäl till att ungdomar och äldre i storstädernas förorter tar stora risker att hamna i fängelse för att tända eld på grannarnas bilar och kasta sten på polis och troligen även brandkår.

Det är inte sådana skäl som fråntar enskilda personer ansvaret för sina handlingar eller urskuldrar bristande impulskontroll, utan sådana som beskriver varför reaktionerna på ett polisingripande med dödlig utgång eller upplevd nonchalans från myndigheter och politiker kommer att ta sig olika uttryck i Husby och Lidingö, Alby och Danderyd. Alldeles oavsett vilka moraliska aspekter man väljer att anlägga

Erik Helgeson fortsätter med att hävda det är försent för avståndstaganden eller sympatier med händelseförloppet. Det har sin egen dynamik menar han. Jag tror att han har fel på just den punkten. Det är aldrig försent för analyser, avståndstaganden eller sympatiyttringar fria från moraliserande attityder. Jag finner ingen anledning att ta avstånd från händelserna, inte heller nån anledning att jubla. Jag förstår varför det sker, vad som bidrar till den explosiva utvecklingen osv. Något som inte innebär att jag tycker det är bra.

Helgeson fortsätter med att det handlar om att det finns två förklaringsmodeller av världen. Den ena sympatiserar varken Erik Helgeson eller jag med. Den andra är så som jag och Helgeson ser på verkligheten:

I den andra förklaringsmodellen är Husby istället Lidingö, Limhamn, Långedrag eller Örgryte, men med en mycket stor obalans mellan tillgängliga resurser och faktiska behov i alla livets delar – i boendet, i skolan, på fritiden och på arbetsmarknaden. Med uppenbara, vetenskapligt konstaterade, inbyggda hinder för invånarnas ”fria” livsval. Med klart ökad risk för att förnedras i vardagen till följd av ens namn eller hudfärg.

Om man i spädbarnsåldern tagit idag välartade, framgångsrika 17-åringar i Saltsjöbaden och släppt ner dem i Husby, för att dela alla de erfarenheter som den genomsnittlige 17-åringen bär på där, hade de enligt denna förklaringsmodell också reagerat annorlunda på den uppkomna upplopps-situationen. De hade haft ett annat förhållande till polisen, en annan (brist på) tilltro till att deras röster skulle bli hörda och till att deras behov förr eller senare skulle tillfredställas.

Många av de förflyttade Saltsjöbadsungdomarna hade stannat hemma när de mörknat igår och idag, oroats över om området nu skulle stigmatiseras ännu mer men vägrat acceptera en problembild där hela ansvaret läggs på några dussin stenkastare. Andra hade tagit sig ned till torget för att se vad som hände, fått höra de rasistiska glåporden och se aggressiviteten hos de som ska upprätthålla lagen. Ett fåtal hade vandaliserat sitt närområde. Någon i okontrollerad ilska, någon för att han vill ha hämnd, någon för att han gillar när det brinner, någon för att han känner sig mäktig när han kan vara med och styra händelseutvecklingen och kanske någon för att han naivt hoppas att problemen nu skulle tas på allvar.

Ser man det så är det samma sorts människor men under helt andra förutsättningar man ser i TV-rutan. För att slippa repriser krävs samhällsförändring. Utjämning. Inte för att samhället utpressas till det av de som bränner bilar – många av dem kan och kommer man att låsa in och sopa bort – utan därför att just de där förutsättningarna så ofta får just de där symptomen. Om och om igen.

Upploppen är som Helgeson symptom på ett samhälle där det gått snett. Symptom på ett samhälle där många människor misshandlas av makthavarna och lämnas utan hopp. Bilbränderna, attackerna på polisen och brandkåren är ett symptom på ett samhälle där alla inte känner att de hör hemma. Där många upplever att de inte har nån framtid. Världen upplevs grymt orättvis. Bilbränderna, bråken och upploppen är ett tecken på det, ett symptom på ett sjukt samhälle. Men de är inte en lösning. De är inte ens vägen till lösning. Inte en början på vägen till en lösning. Att tro det är att vara naiv och idealistisk i överkant. De är inte en politisk handling även om de kan sägas ha en politisk bakgrund.

Långsiktigt kan dessa problem inte lösas med mer poliser, repression och förtryck. Långsiktigt krävs ett arbete för ökad jämlikhet, minskad arbetslöshet, minskad bostadsbrist. Det krävs att polisen faktiskt ingriper mot de kriminella gäng som finns och inte agerar rasistiskt mot vanligt folk så som skedde i Husby när oroligheterna började.

Det som krävs är organisering och organiserat politiskt arbete. Bilbränder och upplopp hjälper inte, även om de bakomliggande orsakerna går att förstå.

Intressant?
Mer: Moberg, Röda Malmö, Annarkia, Megafonen, Fria1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Kravaller, Oroligheter, Husby, Nedskärningar, Stockholm, Välfärd, Rättvisa, Arbetarklass, Våld, Brott, Polisen, Samhälle, Politik

Hammarkullen är en förort i Göteborg som gjort sig känt för sin karneval och sitt stora föreningsliv. Saker som också bidragit till att stadsdelen varit ett centrum för motstånd mot nedskärningar och myndighetsövergrepp. Det har stadsdelen varit alltsedan  1970-talet. Men under senare  år har den sociala sammanhållningen i Hammarkullen börjat luckras upp. Det beror på att ett kriminellt gäng trakasserar vanliga invånare i stadsdelen. Så till den mild grad att vanlig folk i stadsdelen drar sig från att vistas på torget, drar sig för att gå på torget.

Gänget som trakasserar människor i Hammarkullen är egentligen en släkt plus deras vänner. En klan med ursprung i Libanon som ofta kallas kurder men lika ofta araber. De talar arabiska men anser själva att de är kurder. Familjen ifråga heter Ali-Khan eller Alikhan och tillhör en folkgrupp som i vetenskapliga artiklar kallas mhallami. Vissa Mhallamiklaner är välkända från kriminella sammanhang i olika länder.

Polisen har enligt uppgifter från boende i Hammarkullen fått massvis med anmälningar mot medlemmar i familjen för en mängd olika brott. Men polisen tycks inte göra nånting och Ali-Khans terror mot befolkningen i Hammarkullen verkar helt ostört få fortgå. Det är nästan så man börjar tror att det är medvetet agerande från myndigheterna. När man inte kunnat slå sönder sammanhållningen i stadsdelen och motståndet mot nedskärningar på vanligt sätt tillåter man att kriminella slår sönder det sociala kittet.

Genom de kriminellas verksamhet och trakasserier mot vanligt folk i stadsdelen tvingas många ordentliga och skötsamma familjer att flytta. De orkar inte vara kvar helt enkelt. Ständiga rån, förolämpningar, hot och våld gör det omöjligt att leva ett normalt liv. När de familjer som har lite bättre resurser flyttar från stadsdelen försämras möjligheterna till motstånd och spiralen neråt vrids ytterligare ett varv.

De kriminella medlemmarna i familjen Alikhan (här ska påpekas att naturligtvis inte är kriminell bara för att man har det namnet) trakasserar alla andra i stadsdelen, men värst utsatta är somaliska och vita svenskar. Men folk i stadsdelen har börjat tröttna på polisens passivitet mot de kriminella och mot en öppna knarklangningen på torget. Speciellt efter de senaste händelserna.

Först rånades en äldre somalisk man på torget, sen rånades en svensk varvid en somalisk man skyndade till för att hjälpa honom. Då misshandlades den somaliske mannen. Som ett svar på detta samlades somalierna till ett möte som angreps av familjen Alikhan och deras vänner och det var då som skott föll. De som var beväpnade och sköt var Alikhans. Trots detta ska de församlade somalierna ha jagat iväg angriparna från platsen.

Efter att skotten föll har polisen haft ständig närvaro i Hammarkullen och familjen Alikhan har hållit sig undan. Det är nästan som om polisen främst är orolig för hämndaktioner mot Alikhans än nåt annat. Samtidigt är det väldigt konstigt att polisen inte agerar mot den kriminella verksamhet och den terror mot lokalbefolkningen som familjen Alikhan med vänner ägnar sig år.

Kanske tycker myndigheterna att det är bra att den sociala samhörigheten och motståndsförmågan slås sönder i Hammarkullen. Något som gör att en sådan absurd tanke faktiskt skulle kunna vara sann (förutom att ingen agerar mot alla brott, hot och trakasserier) är exempelvis att ansvariga poliser i praktiken vägrar träffa representanter från olika inrättningar, föreningar och sociala institutioner i stadsdelen. Man har efter överenskommelser om träffar ställt in flera möten med kort varsel och inga träffar har kunnat genomföras. Dessutom är det ju känt från andra länder att myndigheter ibland tar hjälp av gangsters för att slå mot strejkande arbetare och protesterande arbetare.

Och tar inte samhället ansvar för att de kriminella stoppas återstår inget annat för invånarna i Hammarkullen än att gå ihop för att själva sätta stopp för gangstergängens verksamhet i Hammarkullen och på torget i Hammarkullen.

Till helgen är det karneval i Hammarkullen och många ur lokalbefolkningen känner olust inför att gå ut under karnevalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, Brott, Polisen, Våld, Arbetarklass, Hammarkullen, Motstånd, Nedskärningar, Privatiseringar, Kriminella gäng, Alikhan, Ali-Khan, Mhallami, Brottslighet, Hammarkulletorget, Samhälle, Politik

Tre personer i Saab:s tidigare ledning är för närvarande anhållna. Misstankarna rör grovt försvårande av skattekontroll i Trollhättan under åren 2010-2011.

- Samtliga kommer i eftermiddag att genomgå nya förhör och beslut kommer därefter att fattas huruvida ett fortsatt frihetsberövande är aktuellt, säger Olof Sahlgren, chefsåklagare på Ekobrottsmyndigheten.

Det är på tiden kanske man kan säga. För de flesta som följt alla Saab-turer är det uppenbart att oegentligheter med all sannolikt förekommit under den tid Victor Muller med flera var de som lekte med Trollhättebornas framtid.

De anhållna är Jan-Åke Jonsson, tidigare VD i Saab Automobile AB, den tidigare chefsjuristen Kristina Geers och ytterligare en person från den tidigare företagsledningen som i skrivande stund är okänd.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Olof Sahlgren, Ekobrottsmyndigheten, Saab Automobile, Jan-Erik Jonsson, Kristina Geers, Victor Muller, Brott, Ekonomi, Trollhättan, Samhälle

PS 16:10 Två av e anhållna personerna försattes på fri fot nu idag kl. 15.10. Misstankarna kvarstår men det föreligger inte längre anhållningsskäl, därför gör åklagaren bedömningen att de inte längre behöver vara frihetsberövade.

- Vi har hållit förhör och personerna har svarat på Ekobrottsmyndighetens frågor, säger Olof Sahlgren, chefsåklagare på Ekobrottsmyndigheten.

Förhör hålls just nu med den tredje personen, efter det kommer åklagaren att fatta beslut huruvida frihetsberövandet skall bestå eller hävas.

Det är uppenbart att kravallerna i Husby förvärrats av polisens agerande. Många poliser har vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot ungdomarna i Husby. Man kan förstå att poliser blir upprörda när de får stenar på sig, men det betyder inte att de i ren ilska får begå brottsliga handlingar och därmed förvärra de kravaller som de från början kom för att lugna ner. Poliser har utbildning för sånt här och ska behålla lugnet. Klarar de inte av att göra et ska de inte vara poliser utan självmant sluta. Slutar de inte självmant bör brottsliga poliser tas ur tjänst och avskedas.

Problemet i sammanhanget är att bevisa brott. Idag utreds polisers misstänkta brott av andra poliser, ofta kollegor till de som misstänks för brott. En sådan ordning bäddar inte för bra utredningar och det finns stor anledning att misstänka att det i många fall inte går rätt till. För att komma till rätta med det problemet så måste en oberoende utredningsorganisation för polisers misstänkta brott skapas. Så fungerar det i Storbritannien och Norge. I en del andra länder har man flera olika polisstyrkor för att lösa samma problematik. Så länge en sådan organisation inte finns är misstankar om oegentligheter i samband med utredningar av polisers brott fullt förståeliga och rimliga.

Samtidigt räcker det förstås inte med att utreda polisers misstänkta brott i efterhand. Poliser ska inte handla på sådant vis att de blir misstänkta för brott eller begår brott. Men det händer dock alltför ofta. Nu senast i samband med kravallerna i Husby där en mängd vittnen talat om övervåld och rasism från polisen.

För att försöka förhindra polisers brott i förväg krävs förmodligen en förbättrad polisutbildning, det krävs fler poliser med invandrarbakgrund, det krävs ett ständigt arbete med normer och attityder och det krävs att poliser som begått brott får ta konsekvenserna av det. Så länge polisen begår övergrepp, i vardagen och i speciella situationer så kommer det att finnas ett hat mot polisen. Så länge polisen trakasserar förortsungdomar, arbetarklassungdomar och invandrarungdomar kommer det att finnas ett hat mot polisen.

Läs också:
Att idealisera kravaller är varken bra för vänstern eller förorten

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Högberg, Moberg, Norlin, Westerholm,

För att att få och skapa förändring i ett samhälle krävs organisering, långsiktigt arbete, målsättningar, medvetenhet. Sånt kan inte skapas i en hast, man vinner inte kampen på en dag, en vecka, ett år. Kampen för ett bättre samhälle är ett evighetsprojekt. Även om man kanske behöver göra revolution som i Egypten, Libyen och Tunisien så slutar inte kampen för det.

Att det ibland blir sammanstötningar med makten, maktens representanter, när man kämpar för förändring är nästan oundvikligt. Samtidigt har vi, arbetarklassen och vänstern, inget att vinna på att i onödan ta konflikt, att i ett fredligt och i jämförelse mycket demokratiskt land som Sverige gå bärsärkagång i den egna stadsdelen. Det finns inget att vinna på våld och upplopp i onödan.

Kravaller har istället främst negativa konsekvenser i Sverige (inte enbart, men främst och dessutom olika i skilda sammanhang). Ofta leder kravaller, skadegörelse och bråk till mindre förståelse bland arbetarklassen som helhet för de krav och önskemål som finns. Ofta leder det till uppmärksamhet, men ingen förbättring, ofta leder det till att våra motståndare, extremhögern, gynnas. Kravaller och upplopp i onödan är alltså ofta helt kontraproduktivt.

Det finns anledningar att bli förbannad. Det finns anledningar att inte gilla polisen och de uppgifter de har att fylla. Men det finns inga anledningar att angripa ambulanser och brandmän. Detta tycker jag trots att jag själv varit med om det som ung. När man är tonåring gör man ibland korkade saker. Så är det bara. Att angripa ambulanser och brandbilar är korkat.

Det finns vänsteraktivister och andra som idealiserar kravallerna i Husby. Det finns med anledning av det jag skrivit ovan  inget skäl att göra det. Det finns skäl och förklaringar till kravallerna som är helt legitima. Men det behöver inte betyda att upploppen är nåt bra. Det behöver inte betyda att man hyllar dem eller idealiserar dem. Det finns också skäl till att delta i upplopp som inte är rumsrena. Kanske hatar en person polisen för att de stör knarklangningsverksamheten, kanske hatar någon polisen för att de sytt in en på grund av nåt brott. Kanske hatar någon polisen för att det har farsan sagt att man ska göra. Kanske handlar det bara om att man har problem med sin aggressivitet, hatar allt och alla och låter det gå ut över alla med uniform, poliser, ambulansförare, brandmän osv.

Det viktigaste skälet till att inte idealisera upplopp och att i efterhand ge dem mer politiska förklaringar än de är värda är att de missgynnar saken. De vänder opinionen bort från saken (förbättringar i förorterna och utredning av polisvåld i Husbyfallet) och mot upploppen istället. De och vänsterns idealisering av upploppen får folk att vänd sig från vänstern och till extremhögern. En sådan utveckling är ett totalt misslyckande.

Så istället för kravaller: Organisering.

Läs också:
(V): Skicka satsningar – inte poliser till Husby
Upploppen i Husby – vad kan göras?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Upplopp, Förorter, Samhällsförändring, Husby, Nedskärningar, Polisen, Kravaller, Våld, Brott, Privatisering, Arbetarklass, Klassklyftor, Rättvisa, Välfärd, Stockholm, Samhälle, Politik

Socialistiska Partiet är i år medarrangör till Radikalt Forum tillsammans med Studentföreningen Internationella Socialister.

Forumet går av stapeln Fredag den 24:e maj, klockan 16:30 till 19:30, sal B110, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Ladda gärna ner en utskriftsvänlig version av affischen här och sätt upp på t.ex. din arbetsplats eller någon anslagstavla.

Natten mot måndagen uppstod kravaller i Husby. Den lokala föreningen Megafonen menar att upploppen handlar om en protest mot att en äldre sköts till döds i en lägenhet förra veckan. Minst 200 Husbybor visade enligt Megafonen sitt missnöje mot att polisen sköt en 69-årig man till döds i en lägenhet förra veckan.

- Vi förstår att folk reagerar på det sättet, säger Rami al-khamisi från Megafonen.

Vid 22.00-tiden var räddningstjänst och polis på plats. Polisen spärrade av stora delar av Husby. Såväl förbipasserande vuxna som stadsdelens fältassistenter och husbybor attackerades med batonger och slag. Polisen släppte även lös sina hundar.

Megafonen fördömer polisens övervåld och menar att människor i Husby på grund av polisens brutalitet saknar förtroende för ordningsmakten.

Megafonen kräver en oberoende utredning av polisens dödsskjutning i måndags. Så sent som i onsdags organiserade Megafonen en demonstration på Kista torg mot polisens dödsskjutning.

Kravet på en oberoende utredning kring dödsskjutningen är helt riktigt, men det räcker inte med det. Vad som behövs är en omorganisering. Polisens misstänkta brott borde utredas av en från polisen fristående organisation på samma sätt som det går till i Norge och Storbritannien. Så länge det är polisen som utreder polisers misstänkta brott går det inte att lita på utredningar om polisvåld och andra brott som poliser misstänks ha varit inblandade i.

Dessutom behövs det ett stopp för nedskärningar, ett stopp för privatiseringar och en politik för ökad jämlikhet och mindre klassklyftor.

Samtidigt är det helt klart att det inte var polisen som slog sönder i Husby och inte heller polisen som startade själva bråket. Sannolikt förvärrade dock polisen situationen genom klantigt och oacceptabelt agerande i samband med gårdagens oroligheter i Husby.

Det är också helt klart att de poliser som enligt mängder med vittnesmål bröt mot lagen i diverse olika former måste få ta konsekvenserna av sitt lagbrott. Vidare är det uppenbart att endast samhälleliga insatser kan lösa de grundläggande problemen i Husby och andra liknande arbetarområden. Att skylla på individer och tor på individuella lösningar är bara naivt.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, SR1, 2, 3, Moberg, Röda Berget, AB, Röda Malmö, Expo,
Läs även andra bloggares åsikter om Megafonen, Husby, Polisvåld, Kista Torg, Dödsfall, Polisskjutning, Upplopp, Samhälle, Politik, Stockholm, Polisen, Våld, Brott, Kravaller

En annan sorts kommentar finns på SF-bloggen Anarres.