Nu har det hänt igen. En man blev idag påkörd av ett tåg vid den aktuella övergången. Han dog. Möjligtvis är det så att tågan kör fortare idag, kanske är det faktiskt fler tåg som passerar. Eventuellt är folk också oförsiktigare. Kanske är det fler som använder övergången idag. Det senare är troligt eftersom det numera finns en bilväg från Kvarnberget och Nösnäsgymnasiet (har funnits länge) till Solgården och en massa bostäder i Solgårdsområdet som inte fanns förr. Bilarna fick en ny väg så de inte skulle behöva köra över järnvägen på den aktuella överfarten men för gångtrafik har den fortsatt varit öppen.

Även om myndigheter inte hittat nåt fel med övergången och signalerna vid den rent tekniskt så kanske man borde fundera på om man inte borde göra om den. En bro kanske. Det finns en bro över järnvägen och stora vägen lite längre norrut. Den ersatte en liknande järnvägsövergång en gång för länge sen. Den övergången hade visserligen bommar men togs bort ändå. Helt och hållet samt ersattes med en gångbro. Kanske dag att göra detsamma vid Solgården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tåg, Tågolycka, Järnväg, Olycka, Dödsolycka, Järnvägsövergång, Solgården, Stenungsund, Kollektivtrafik, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Allvarlig tågolycka i Stenungsund
2. Inget åtal i samband med tågolyckan i Stenungsund
3. Haverikommission: Järnvägskorsning i Stenungsund borde ha ändrats

Tidigare har jag skrivit om Johan Lönnroth och hans positiva syn på utvecklingen så som han lagt fram det i DN. Desutom har jag publicerat Hans Norebrinks recension av Murray Bookchin. Där seer både Bookchin och Norebrink möjligheter. En annan som också er möjligheter i skuggan av nedlagda bilfabriker och förlorade jobb, även när vi hukar inför annalkande klimatkatastrof, är Lars Henriksson som skrivit följande i Internationalen som ett svar på ett öppet brev från Klimataktion (brevet hittar jag inte på nätet). Henrikssons svar:

I ett öppet brev som publicerades i Internationalen 2/2012 uppmanar Klimataktions talespersoner Elisabet Strand och Jonas Paulsson miljöminister Lena Ek att bedriva en klimatpolitik som inte utgår från ”flörten med människors egenintresse” utan istället tar fasta på människors vilja att lösa klimatproblemet utan hänsyn till egen vinning och till och med, enligt opinionsundersökningar, är beredda att göra stora uppoffringar för klimatets skull. Jag ser flera stora problem med detta.

Jag delar den underliggande tanke som finns i Strands och Paulssons brev, att de förändringar som krävs behöver ske i samhällsskala och inte kan överlåtas åt individuella initiativ. Det är när beslut fattas i demokratiska former som vi gemensamt förmår göra sådant som vi vet är bra men där en egen insats är alltför liten för att spela någon roll eller till och med är omöjlig.

Men detta är en helt annan sak än att vädja till en av regeringen Reinfeldts ministrar att hon ska grunda sin klimatpolitik på att människor ska göra ”uppoffringar”. De flesta löntagare är grundligt trötta på att avkrävas uppoffringar från överheten, såväl när det gäller rationaliseringar på jobbet som nedskärningar i den gemensamma välfärden. Om klimatrörelsen gör det till sin strategi att tillsammans med regeringen kräva mer av den varan är det ett effektivt sätt att driva människor i armarna på klimatförstörarna.

Det betyder inte att vi ska påstå att inget behöver förändras om den globala uppvärmningen ska kunna stoppas, tvärtom. Utmaningen för oss är att formulera och ta i bruk en strategi som upphäver den falska motsättningen mellan en klimatfråga och de stora gruppernas intressen, det vill säga att göra verklighet av parollen om en rättvis omställning, i Sverige och internationellt. Jag tror att detta inte bara är möjligt utan helt nödvändigt.

Ett exempel från min egen verklighet: När jag och mina arbetskamrater ställdes inför massuppsägningarna i bilindustrin krishösten 2008 skulle det varit att göra klimatfrågan en allvarlig björntjänst att säga: ”Bilismen är skadlig för klimatet. Det är bara bra att bilföretagen går under.” (En ståndpunkt jag faktiskt stötte på i klimatrörelsen.) Istället försökte jag finna ett sätt att förena våra omedelbara behov som anställda med långsiktiga lösningar för klimatet.

Min slutsats var att skärningspunkten fanns i frågan om jobben, en ståndpunkt jag sedan utvecklat i min bok Slutkört. Genom krav på bevarade jobb genom omställning av produktionen skulle vi anställda och våra fackföreningar kunna förena klimatomställningen med vårt egenintresse av att försvara jobben. Så skulle vi kunna sätta den kollektiva, men idag sorgligt outnyttjade, styrkan bland de arbetande i klimatfrågans tjänst och samtidigt använda klimatkraven för att ge striden för jobben en samhällsförankring.

De stora internationella mobiliseringarna inför toppmötet i Köpenhamn 2009 blev en kulmen för klimatrörelsen, och konferensfiaskot ledde inte till ökad aktivitet. Kanske var en del av orsaken just inriktningen på och förhoppningarna om att regeringarna skulle lösa frågan genom ett avtal. Visst måste varje rörelse som vill förändra samhället ställa krav på de politiska makthavarna, men än viktigare är att rörelserna inser sin egen vikt. Det är bara genom starkt folkligt tryck politiken kommer att förändras och varje aktion och aktivitet bör ha som delmål att stärka rörelsen.

Problemet för klimatrörelsen av idag är att den är idéburen och saknar den nödvändiga sociala förankring som krävs för att tvinga igenom förändring vilket gör att man lätt hamnar i att vädja till makthavarna att göra det som är förnuftigt. Men det är inte okunskap som är orsaken till att världens koldioxidutsläpp ökat med 40 procent under det kvartssekel som nu sett 17 misslyckade klimattoppmöten komma och gå.

Det är det faktum att världen styrs av opersonliga intressen drivna av en omättlig jakt på ökade vinster och tätt sammanbundna med fossilsamhället. Mot dessa gigantiska ekonomiska krafter hjälper goda argument föga, de måste bemötas av organiserade samhällskrafter som är starkare än dem, och den fråga klimatrörelsen bör ställa sig är hur sådana krafter ska kunna mobiliseras.

Idag skulle det kunna innebära att utmana de passiva fackliga ledningarna kring gemensamma kampanjer för klimat och arbete, till exempel genom att i den brittiska, och numera även den sydafrikanska, klimatrörelsens efterföljd lansera en plan för klimatjobb. En sådan konkret plan skulle kunna arbetas fram av klimat- och miljöorganisationer i samarbete med fackliga aktivister och organisationer på olika nivåer, och sedan ligga till grund för en långsiktig folkrörelsekampanj för satsningar på klimatomställning av olika samhällssektorer.

Detta är en inriktning jag tror är betydligt bättre än att vädja till ministrar och tala om uppoffringar.

Lars Henriksson

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Bilindustri, Omställning, Alternativ produktion, Uppoffringar, Möjligheter, Klimatjobb, Murray Bookchin, Lars Henriksson, Johan Lönnroth, Hans Norebrink, Miljö, Klimat, Bilism, Miljörörelse, Klimataktion, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Johan Lönnroth är optimistisk om världen
2. Greider och Henriksson om framtiden, arbetarrörelsen och miljön
3. Rädda jobben – Rädda världen!

Kommunal ekosocialism

Den för några år sedan bortgångne amerikanske facklig-politiske aktivisten Murray Bookchins fritänkande visionära filosofi presenteras här i fyra korta essäer. Han sågar liberalindividualistisk anarkism, ”fabriksproletaristisk” syndikalism, och statscentralistisk marxism. Hans frihetliga och egalitära socialism är rödgrön ”Social ekologi”, samt radikalt småskalig och decentralistisk ”Kommunalism”. Det innebär bland annat kommunala företag styrda av de anställda.

Pariskommunen 1871 är en av inspirationskällorna till tanken på direkt statslös lokaldemokrati – och återkallbara valda ombud som möter sina väljare ansikte mot ansikte. Detta som motmedel till den statsbyråkratiska degenererade realsocialismen där arbetarklassen nästan enbart hade makten på pappret. En ny medborgardeltagande politisk kultur behövs för att nå äkta folkmakt, menar Murray Bookchin.

I det sammanhanget är kampen mot klassamhället enbart en del av kampen mot alla former av hierarki och dominans; människan mot naturen, och människan mot människan. Det gäller överordning och underordning via klass, kön, ”ras”, etnicitet, ålder och sexuell preferens etcetera. Folket (inklusive medelklassen) mer än bara (arbetar-) Klassen ska samlas mot den miljöklimatförstörande och utsugande kapitalismen.

Enbart lokalt självstyre och självförvaltning i kommuner och småstäder, samt på arbetsplatser och i bostadsområden, är dock en farlig återvändsgränd, varnar Murray Bookchin. Nationell och global makt måste byggas upp underifrån via samarbetande konfedererade lokalkommuner, som sig emellan tillämpar demokratiskt majoritetsstyre. Målet är ett samhälle jämlikt i makt och resurser.

Att rödvänster och grönmiljö hör samman och förutsätter varandra är en idé i tiden, liksom att jämlikhet bromsar status-konsumtions-tillväxtens miljödestruktiva resursslöseri. Vad Murray Bookchin med rätta betonar extra är att socialism och ekologi möts och förverkligas i det lokala närproducerande samhället. Där tror jag han har en avgörande poäng.

Det småskaliga och decentraliserade jägarsamlarfiskarsamhället (som dominerar mänsklighetens historia) var resurs- och maktjämlikt demokratiskt. De storskaliga och centraliserade jordbruks- och industrisamhällena är hierarkiska klassamhällen. Någonstans i det konstaterandet finns lösningen på att klassförtrycket ständigt återuppstår i nya skepnader, vilket Murray Bookchin antyder.

Vänstern är felaktigt besatt av traditionell kapitalism – privat ägande av produktionsmedlen – som det stora problemet (och beundrar ofta kapitalets stordrift). Men historien visar att statligt-offentliga ägarsystem kan vara lika utsugande och förtryckande. Det visar de gamla jordbruksimperierna, vår tids misslyckade realsocialism, och den svenska nyliberaliserade offentliga sektorn där jag själv jobbar som maktlös och fattig vårdarbetare under överbetalda och maktmissbrukande chefer.

Det formella ägandet av vår ekonomi är ganska oviktigt verkar det, den reella maktkontrollen över resurser det avgörande. Och storskalighet och centralisering (liksom arbetsdelning mellan främst intellektuellt och kroppsligt arbete) gynnar enligt Murray Bookchin uppkomsten av elitära, ojämlika, hierarkiska klassamhällen. Om och om igen.

Idag tillåter den sociala kommunikationstekniken att vi företrädesvis lever fysiskt lokalt, men virtuellt, intellektuellt och kunskapsmässigt lever globalt och samverkande via datorer och nätverk. Men ändå tror jag inte att Murray Bookchins tänkta framtidsvärld bestående av (som det verkar) enbart samverkande kommuner är realistisk. I motsats till honom menar jag att den visionen måste kompletteras med en mänsklighet organiserad även i en ömsesidigt respektfull kulturell mångfald av samverkande syskonnationer – olika men jämlika.

För tyvärr är det nog så (på kort sikt i alla fall) att dagens orättvisa fördelning av jordens resurser skulle omöjliggöra en organisering av jordens 7 miljarder människor i uteslutande småkommuner (jag tänker mig stora resurskonflikter och problematiska migrationsströmmar). Det verkar också väl utopiskt att enbart kommunal konfederalism skulle kunna klara av planetär ekonomisk-ekologisk samordning, världsvid resursfördelning, samt internationell övergripande framtidsplanering. Det skulle nog bli alltför många sociala aktörer inblandade i beslutsgången, som jag ser det.

Vi kommer nog även i fortsättningen att behöva även (kon)federerade nationalstater på EUropakontinental och FN-kosmopolitisk nivå. Men då antikapitalistiska ekosocialistiska stater i samarbete kring en gemensam rödgrön politisk vision för allt levande på jorden. Då bör dock staten (i bemärkelsen monopoliserad våldsapparat) kontrolleras via ”allkvinn” och allmän värnplikt och folkbeväpning. Så länge staten består måste den bestämt övervakas.

Murray Bookchin ser jag som en pigg nytänkare i en annars trött och alternativvisionslös vänster. Jag uppskattar honom och hans kommunalism som en kreativ frisk fläkt i samhällsdebatten. Men att samarbetande kommuner skulle klara av att styra världen på lokal, regional, nationell, kontinental och global nivå är svårt att tro på. Lagom kanske ändå är bäst. Positiv kommunmakt kombinerad med progressivt nationsstyre.

Jag håller dock med honom om att nära, konkret, vardaglig, ”arbetsplatsig”, by/kvartersbaserad, kommunal, lokal folkmakt bör utgöra grundfundamentet i ett välfungerande demokratiskt samhälle – alltså kommunal konfederalism (eller federalism). På den nivån kan potentiella karriärklättrande elitister sättas på plats, högre upp i den samhälleliga hierarkin/byråkratin blir de anonyma och onåbara.

Vad som inte finns med i dessa essäer är evolutionsforskningen (som vänstern i allmänhet är svag på). Ett biologiskt perspektiv är att människan slits mellan uråldriga tendenser till djurhierarki, och nyare tendenser till jägarjämlikhet. Vi slits mellan elitism och egalitarism, mellan individualism och kollektivism, mellan konkurrens och samarbete, mellan ”ont” och ”gott”.

Det betyder att vi med vårt sätt att bygga samhället politiskt och kulturellt kan gynna än den ena, än den andra evolutionära tendensen. Vi är inte biologins slavar. Och som jag ser det verkar storskalighet och centralisering gynna uppkomsten av hierarkiska klassamhällen, medan småskalig decentralisering främjar större jämlikhet.

Hans Norebrink

# Boken är tryckt i USA med sojabaserat bläck på kemikaliefritt 100 procent återvunnet
papper. Tala om att leva som man lär.

Läs mer: SEL, Blackman,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Social Ecology and Communalism, Ekosocialism, Social ekologi, Murray Bookchin, Pariskommunen, Klassamhälle, Makt, Miljö, Miljöförstöring, Planekonomi, Ägande, Marknad, Byråkrati, Lokalsamhälle, Elitism, Egalitarism, Klass, Socialism, Vänstern, Demokrati, Klimat, Samhälle, Politik

Köp boken hos Adlibris

Relaterat:

1. Ekosocialism
2. 1-maj i Göteborg – Ekosocialism
3. Att vända kedjan: Ekosocialism!

Det är egentligen inte mycket nytt i rapporten. Det är samma ungdomar nu som tidigare som fastnar i brott. Men de brott (så kallade strategiska brott) som signalerar att den risken finns har delvis ändrats. Rån och bilstöld har alltid hört till den gruppen av brott som är en signal om att personen kan vara i riskzonen för fortsatt brottslighet. Nu är dessutom övergrepp i rättssak ett sådant brott. Det handlar alltså inte om brott som leder till ökad brottslighet som vanlig media uttrycker det. Utan om brott som signalerar risk för fortsatt brottslighet.

– I den här rapporten har vi tittat på lagförda och dömda ungdomar mellan 15-20 år under 00-talet. Resultaten visar att vissa brottstyper är vanligare bland de som dömts tidigt och därefter fortsatt att begå brott, säger Olle Westlund, utredare på Brå.

Förutom rån, hot och våld mot tjänsteman samt biltillgrepp är också övergrepp i rättssak ett av de vanligaste debutbrotten bland riskgruppen. Däremot är inte misshandel, sexualbrott och stöld på samma sätt typiska indikatorer på fortsatt brottslighet.

– Vår utredning visar att rån numera är det mest strategiska brottet, säger Sven Granath, utredare på Brå. Av de ungdomar mellan 15-17 år som lagförts för rån under 00-talet, är det över hälften som återfaller i flera nya brott, även om de inte varit dömda tidigare.

Vanligt med sociala problem

Ungdomarna som rapporten handlar om har det ofta tuffare än andra dömda ungdomar i samma ålder, även jämfört med dem som begår andra brott. Därför är de strategiska brotten inte bara en indikator på fortsatt brottslighet, utan även på sociala problem där kriminellt umgänge kan vara en del.

– I gruppen av återfallsbenägna ungdomar har vi konstaterat att de oftare begår brott tillsammans med andra och har det trassligt i skolan. De är också ofta kända hos socialtjänsten sedan tidigare, säger Olle Westlund.

Viktigt med individanpassade insatser

I förebyggande syfte föreslår utredarna att samverkande insatser bör inriktas mot ungdomarnas livsvillkor och behov snarare än mot specifika brottstyper. Kontinuitet och en hög grad av individuell anpassning är också viktiga delar för att minska risken att fler hamnar i kriminella karriärer.

Rapporten som släpps idag är ett regeringsuppdrag och en uppföljning av en tidigare rapport (Brå 2000:3). Då var tillgrepp av fortskaffningsmedel, rån och stöld de vanligaste strategiska brotten. Men nu har övergrepp i rättssak ersatt stöld på listan över vilka brottstyper som leder till ökad risk för en fortsatt kriminell karriär.

Intressant?
I media om brottslighet: DN1, 2, 3, SVD, GP1, 2, SVT,
Läs även andra bloggares åsikter om Brå, Brott, Strategiska brott, Brottslighet, Gängbrottslighet, Gangstergäng, Rån, Övergrepp i rättssak, Bilstöld, Samhälle, Socialpolitik

Relaterat:

1. Låg brottslighet i göteborgsförorter
2. Fortsatt stökigt i Backa
3. Invandrare och brottslighet

Klas Eklund (DN Debatt 14/1) vill ha en ny sorts kapitalism som stabiliserar finansmarknaderna, blir mer uthållig och ansvarstagande samt minskar utanförskap och segregering. Bror Perjus (DN Debatt 24/1) vill ha en vidareutvecklad blandekonomi med mer jämlikhet och som ”utesluter kapitalismens auktoritära drag”. Det är inte svårt att instämma. Men deras perspektiv är i min smak för begränsat. Kapitalismen bör avvecklas med förnuft och ersättas med den frihetligt demokratiska socialismen.

Det hänger naturligtvis på vad som menas med kapitalism. Den klassiska Marx-ska definition som Klas Eklund och jag är fostrade i är att kapitalism är ett system där kapitalister investerar pengar i fysiska produktionsmedel samt hyr in och lever på andras arbetskraft. Kapitalisten är hos Marx inte den enkla vinstmaximerande beslutsmaskin som finns i nyklassisk nationalekonomi. Han är kluven som Goethes Faust mellan maktbegär och önskan om ett gott liv i överflöd. Men som i alla teoretiska konstruktioner blir kapitalisten också hos Marx en schablonbild.

[…]

Men med tiden är kapitalismen dömd att gå under. Som Marx formulerar det i ”Kapitalet”:

Produktionsmedlen centraliseras och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas tills produktionsprocessen inte längre ryms innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timma slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

Marx trodde att socialismen skulle komma först när kapitalismen nått sin högsta nivå, i de mest avancerade staterna: England, Tyskland, Frankrike, kanske USA. Rosa Luxemburg kritiserade honom för det. Marx utgår, ansåg hon, från en sluten ekonomi. Men kapitalismen kan överleva så länge den har kvar en icke kapitalistisk omvärld att växa i. Dess sammanbrott kan inte komma förrän den erövrat hela världen. Därför trodde hon inte heller på socialism i ett land.

[…]

En rad studier visar på ett begränsat men tydligt positivt samband mellan anställdas andel av ägandet i företag och långsiktig produktivitetstillväxt. Allt fler företag är beroende av kundernas egna arbetsinsatser. Google, Facebook och YouTube har visserligen gjort några rika, men de är helt beroende av sina användare. Wikipedia och Linux är icke-kapitalistiska företag – eller rentav antikapitalistiska, som när Wikipedia gick i strejk inför hot om starkare lagskydd för äganderätten.

Stora industriella utvecklingsprojekt kräver allt oftare samarbete mellan företag och högskolor. En tysk eldriven bil är på gång. Den utvecklas i ett samarbete mellan universitetet i Aachen och ett 80-tal företag som tar fram en serie av moduler som bara behöver passa ihop på ett fåtal ställen. Varje företag kan bidra med en modul i nära samarbete med säljare och köpare.

[…]

World Value Survey visar att ”self expression values” vinner terräng på bekostnad av ”survival values” och i Sverige ligger vi i världstopp längs denna värderingsskala. Andra studier visar att jämlikhet hänger nära samman med välbefinnande. Experiment från olika länder – för det mesta är deltagarna studenter – visar i genomsnitt att cirka hälften beter sig kooperativt när de får spela spel med belöningar. Cirka 30 procent är mer renodlat egoistiska.

Dagens unga kommer i allt mindre grad att låta sig styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag. Det finns ingen kungsväg mot målet. Bara miljoner små stigar. Det kommer säkert att ta något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.

När du läst mina utdrag ur Johan Lönnroths inlägg kan ni fortsätta med att läsa hela debattinlägget. Det är kul när något andas en positiv inställning till livet och utvecklingen.

Intressant?
Bloggat: Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Lönnroth, Bror Perjus, Karl Marx, Rosa Luxemburg, Jämlikhet, Klas Eklund, Vinstmaximering, Ekonomi, Kapitalism, Socialism, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Rädda inte bankerna – vänstern som Johan Norberg?
2. Barnevik – Uddevallabröder som tog sig ut i världen
3. Rättshaveristen Johan Norberg

Företag styckas också upp, statliga företag privatiseras och slaktas, styckas upp i småbitar, kompetensen mals ner genom konkurrens, snuttifiering, marknadsstyrning, privatisering, uppstyckning, bemanningsföretag osv. Företagen går dåligt då inget fungerar. Arbeten försvinner. Bostäder behövs, nästan inga byggs. Arbeten behövs och fler behöver komma i arbete.

Företag och tillverkning läggs ner och Reinfeldt tycker de som redan arbetar ska arbeta längre. De som redan har ska ha mer är en bärande idé för den borgerliga regeringen tydligen. Har du mycket pengar ska du ha mer. Har du arbete ska du ha mer. Utslagningen på arbetsmarknaden permanentas. Arbetslösheten ökar. Och sen undrar makthavarna varför den organiserade brottsligheten breder ut sig?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Pension, Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt, Brottslighet, Bostadsbrist, Regeringen, Arbetslöshet, Arbetsmarknad, Privatisering, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Reinfeldt är farligare för barnen än Ola Lindholm
2. FRA, Reinfeldt och Björklund
3. Javisst kan jag jobba

Mikael Petter Gerle bosatte sig först i Gravarne (del av nuvarande Kungshamn). Senare flyttade han till Uddevalla där han gifte sig med Sara Christina Wessberg (Westberg). Tillsammans med brodern Hindric Gerle byggde han upp salteriet och trankokeriet Sandbogen. Även om salteriet och trankokeriet nedlades i början av 1800-talet ägdes anläggningen, som från 1810 var köpmanshus, mellan 1844 och 1856 krog, ända till år 1891 av familjen Gerle. Andreas Gerle anlade för sin del ett köpmanshus vid Råholmen år 1823, det ställe som idag heter Gerlesborg.

Mikael Petter Gerle ägde också några betydligt större anläggningar än Sandbogen, som trankokeriet Slävik på Näverkärrs ägor i Bro socken med 12 kittlar. Detta hade han förmodligen köpt av Uddevallaköpmännen Samuel Gadelius och Jonas Kullgren som ägde det år 1787 då det endast hade 4 kittlar för trankokning. Vidare ägde han 50% i salteri och trankokeriverket Wiken (Dernäsviken) invid Gullmarsberg i Skredsvik socken som hade 8 kittlar och slutligen ett trankokeri med 6 kittlar i Tången.

Brodern Andreas (Anders) Gerle ägde år 1787 för sin del Götaö (Slaholmen) salteri och trankokeri som också låg på Näverkärrs ägor. Senare sålde han denna anläggning till Aron Kjellberg & Co i Göteborg som ägde den år 1797.

Läs mer: Gerlesborgsskolan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Gerle, Mikael Petter Gerle, Andreas Gerle, Gravarne, Sandbogen, Råholmen, Gerlesborg, Slävik, Näverkärr, Dernäsviken, Gullmarsberg, Sillsalteri, Trankokeri, Slaholmen, Götaö, Gotland, Uddevalla, Bohuslän, Ekonomi, Historia

Tags: Gerle, Mikael Petter Gerle, Andreas Gerle, Gravarne, Sandbogen, Råholmen, Gerlesborg, Slävik, Näverkärr, Dernäsviken, Gullmarsberg, Sillsalteri, Trankokeri, Slaholmen, Götaö, Gotland, Uddevalla, Bohuslän, Ekonomi, Historia

Powered by Qumana

Relaterat:

1. Busck, Juhl och Broström i Uddevalla
2. Diktarsnuten på Gotland
3. Orust-Bagge

Detta är bara det senaste i raden av mycket strul och ovilja till att hjälpa som FS-data har bestått mig med. Därför har jag flyttat bloggen till Loopia som jag har god erfarenhet av från andra håll. Många har föreslagit one.com, de är billiga och bra, men erbjuder inte den service jag vill ha och kan inte hantera de problem med hackerattacker och överbelastningsattacker som med jämna mellanrum drabbar min blogg. Jag har dock andra domäner som jag sköter på deras webbhotell. Med Loopia har jag också större frihet och kontroll över vad jag kan göra med mitt webbhotell och mina domäner. Jag kommer att behålla domänen men byta namnservrar på den. Än så länge finns den hos FS-data med en 301 redirect hit. Så kommer det att vara ett tag.

VMI får fortsätta vara registrar för domänen. De har gett mig bra service för att få igång min domän och min blogg. Ska man döma av den servicen är VMI ett helt godtagbart alternativ som webbhotell. Inget för mig i dagsläget men något jag kan ha i åtanke för framtiden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om VMI, VMI International, FS-data, Loopia, Strul, Domän, Webbhotell, Registrar, Internet

Relaterat:

1. Problem med bloggen
2. Det är nog ingen som snott min domän
3. Nån vill verkligen stoppa min blogg

En fartygsolycka utanför Sveriges kust med efterföljande oljeutsläpp beräknas kosta samhället nära två miljarder kronor. Det visar en ny rapport från IVL, Svenska Miljöinstitutet. Samtidigt är beredskapen i kustkommunerna för att hantera oljeutsläpp oroväckande låg.

Rapporten utgår från ett scenario med en fartygsolycka utanför den skånska kusten där 5 000 ton olja läcker ut och driver in mot land. Av de nära två miljarder kronor som oljeutsläppet beräknas kosta samhället utgör själva saneringen en relativt liten del. Näringslivet skulle få ta de största konsekvenserna i form av inkomstbortfall från exempelvis turism- och fiskenäring.

I rapporten görs även en analys av övriga kostnader som ofta kan vara svåra att värdera ekonomiskt, som att en oljeolycka kan försämra rekreationsmöjligheter i det drabbade området.

– Rapporten är en av de första i sitt slag som visar den faktiska kostnaden för samhället vid en oljeolycka utmed kusten. Det är hög tid att kustkommunerna nu får upp ögonen för vikten av att vara väl förberedda för att kunna hantera en oljeolycka, säger Thomas Johansson från Havs- och vattenmyndigheten, som arbetar med oljeutsläppens långsiktiga effekter på miljön.

En studie gjord av EU-projektet Baltic Master II som presenterades i december visar att fler än hälften av de svenska kustkommunerna helt eller delvis saknar en beredskapsplan för att hantera en oljeolycka utanför den egna kusten.

Östersjön är ett av världens mest trafikerade vatten och fartygstrafiken ökar kraftigt. Samtidigt har Östersjön ett unikt maritimt ekosystem som är mycket känsligt för föroreningar. Kommunerna har det yttersta ansvaret på land för förebyggande arbete inför eventuella oljeolyckor till havs och för saneringsarbetet när en olycka väl är ett faktum.

– Det behöver inte kosta så mycket att uppdatera befintlig krisberedskap till att även kunna hantera oljeolyckor. Använder kommunerna sig av de guider som EU-projektet Baltic Master II tagit fram har de ett bra stöd. Kostnaderna för att stå oförberedd kan vara förödande, säger Magnus von Schenck, projektledare på Region Blekinge.

Rapporten har tagits fram av IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Region Skåne, Region Blekinge och EU-projektet Baltic Master II.

Läs rapporten i sin helhet på www.balticmaster.org

Intressant?
Läs mer: Newsdesk,
Läs även andra bloggares åsikter om Oljeolyckor, IVl, Svenska Miljöinstitutet, Baltic Master II, EU-projekt, Kust, Kuster, Kusten, Natur, Sverige, Miljö, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Boliden – Sveriges stora guldproducent
2. Onödiga kostnader för skolorna
3. Onödiga kostnader

Som det nu ser ut så kommer jag att få tillbaka min domän inom ett par dagar. Så fort det sker kommer den att pekas om hit. Det webbhotell där zaramis.nu finns idag kommer att sägas upp.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om FS-Data, Webbhotell, Registrar, Blogg, Sabotage,Internet, Bloggosfären

Relaterat:

1. Nån vill verkligen stoppa min blogg
2. Krångel
3. Bloggproblem – flyttad blogg