De viktigaste exporthamnarna i östersjöområdet var Danzig, Königsberg och Riga. Genom Polens delning 1772 minskade Danzigs spannmålsexport kraftigt och den återhämtade sig inte förrän 1793 när Danzig blev en del av Preussen. Fram till 1721 var Riga med omgivande områden svenskt vilket fick till konskevens att Sveriges import i högre utsträckning kom från de baltiska områden än vad som var fallet i Västeuropa. Detta fortsatte att gälla även efter att området belv ryskt. Även Pommern spelade en större roll för Sverige än för västvärlden i stort. Pommern var svenskt ända tills 1815, även om Hinterpommern inklusive Stettin avträddes till Preussen 1721. Vorpommern med Wolgast, Greifswald och Stralsund fortsatte dock vara svenska städer med skattefördelar gentemot andra Östersjöstäder när det gällde exporten till Sverige (undrar varför Finland räknas som Sverige i dessa sammanhang, men inte Pommern).

Åren 1732-83 var exporten av råg västerut tre gånger så stor som exporten till Sverige. Sveriges roll som importör var alltså betydande. 1738-1808 infördes i medeltal per år 217 000 tunnor råg, 26 500 tr vete, 70 000 tr korn, 84 700 tr malt och 8 800 tr havre. Malt framställs av korn och används för öltillverkning. Kornimporten ökade efterhand medan maltimporten minskade. På 1740-talet infördes i medeltal 130 000 tunnor malt per år, men från 1750-talet och framåt minskade detta till cirka 100 000 tunnor. Korn var i huvudsak brödsäd, men den ökade importen i slutet av 1700-talet ihop med den minskade importen av malt kan tyda på att den inhemska produktionen av malt ökade i Sverige. Men samtidigt så minskade också ölkonsumtionen som en följd av ökat kaffe- och tedrickande och det är kanske förklaringen till en del av den minskade maltimporten. Variationerna inom spannmålsimporten var stora från år till år beroende på priser i väst, missväxt i Polen, Preussen, Ryssland och Pommern alternativt i Sverige eller i Västeuropa. Den minsta årliga rågimporten under åren 1738-1808 var 20 000 tunnor och den högsta var 800 000 tunnor (år 1738). Från 1820 var Sverige inte längre ett spannmålsimporterande land.

Sveriges import av spannmål kom som redan nämnst från lite andra exporthamnar än Västeuropas import. Riga var genomgående den viktigaste hamnen för svensk import av råg förutom på 1740-talet. Ryssland som helhet stod i övrigt för mellan 40 och 60% av den svenska rågimporten under åren 1738-1808. Svenska Pommern stod för 10-20% förutom på 1740-talet då Pommern stod för över 40% av den svenska importen och på 1760-talet (pommerska kriget) då andelen var under 10%. Ostpreussen med Königsberg stod för 15-20% utom på 1750-talet då endast 4% av den svenska rågimporten kom därifrån samt på 1780- och 1790-talen då över 30% av importen kom från området. Danzig stod för 25-30% av den svenska importen av råg på 1750- och 1760-talen, cirka 10% därefter och 15% dessförinnan. Ökningen av importen från Ostpreussen motsvarar alltså en minskning från Danzig.

Den viktigaste importthamnen i Sverige var Stockholm, fram till 1750-talets mitt stod staden för mellan 60 och 70% av importen. Därefter ökade främst Göteborgs och andra västkuststäders betydelse. Orsaken till detta var den ökande sillexporten som gick till Östersjöområdet i första hand och som föranledde att man inköpte spannmål som returlast. Under 1790-talets första hälft infördes endast 35% av all råg via Stockholm medan Göteborg de åren var en större importhamn. Stockholms andel under resten av tiden 1781-1808 var mellan 40 och 50%.

Större spanmålsimportörer i Stockholm, import i ton vissa år

1730, Totalimport 18 800, Hebbe 3 920
1740, Totalimport 15 700, Hebbe 3 510, von Bippen 1 550
1750, Totalimport 25 100, Hebbe 5 890, von Bippen 1 950, Tottie 230
1760, Totalimport 5 300, von Bippen, 750, Hebbe 412, Wahrendorff 98
1772, Totalimport 32 600, Wahrendorff, 5 080, Hebbe 4 160, von Bippen 2 440
1780, Totalimport 19 200, Deneke 1 620, Wahrendorff 1 250, Tottie 26
1790, Totalimport 21 400, Schmidt ??, Deneke 1 740, Wahrendorff 1 220, Koschell 116
1800, Totalimport 7 900, Beskow ??, Schmidt ??, Deneke 233, Koschell 127, Wahrendorff 3
1810, Totalimport 11 900, Beskow ??, Schmidt ??, Tottie 145, Koschell 45
1820, Totalimport 2 300

Större spannmålsimportörer i Göteborg var år 1730 Volrath Tham och Jöns Holst, 1777 Peter Ekman och Lars Kåhre, 1790 Peter Ekman och Niklas Björnberg, 1800 Peter Ekman.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Spannmål, Ekonomi, Historia, Import, Spannmålsimport, Danzig, Königsberg, Riga, Polen, Ryssland, Stettin, Pommern, Wolgats, Greifswald, Stralsund, Vete, Havre, Malt, Korn, Hebbe, von Bippen, Tottie, Wahrendorff, Deneke, Schmidt, Koschell, Beskow, Ekman, Björnberg, Kåhre, Holst, Tham

Tags: Spannmål, Ekonomi, Historia, Import, Spannmålsimport, Danzig, Königsberg, Riga, Polen, Ryssland, Stettin, Pommern, Wolgats, Greifswald, Stralsund, Vete, Havre, Malt, Korn, Hebbe, von Bippen, Tottie, Wahrendorff, Deneke, Schmidt, Koschell, Beskow, Ekman, Björnberg, Kåhre, Holst, Tham

Powered by Qumana

Relaterat:

1. Stockholms handelshus på 1700-talet
2. Sillimport och sillexport på 1700-talet
3. Svensk import på 1700-talet

Kanske är det så. G8-mötet som just ägt rum i USA skulle ha ägt rum i Chicago. Men det flyttades i rädsla för folkliga protester. Natomötet som hålls i Chicago har föranlett inskränkningar i människors demokratiska rättigheter, människors frihet och möjlighet att arbeta och röra sig i staden. Folkliga och demokratiska protester ska tydligen stoppas till varje pris. Oavsett var i världen de kan tänkas äga rum. Protester mot Natomötet har dock genomförts och kunnat genomföras sen i fredags trots repression från polisen och Chicagos myndigheter. Även om det faktiskt verkar bättre i Chicago än i Frankfurt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Blockupy Frankfurt, Frankfurt, ECB, Natomöte, Chicago, Protester, Demokrati, Nato, Nyliberalism, Repression, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Stora protester mot nedskärningar och åtstramningar
2. Protesthelg
3. Passiva regeringar och folkliga protester

Det sensationella valresultatet den 6 maj 2012, där SYRIZA, en koalition mellan vänsterreformistiska och radikala vänsterorganisationer fick nästan 17% av rösterna, bara slagen av högerpartiet Ny Demokrati (ND), kommer efter den katastrof som har påtvingats den grekiska arbetarklassen och tvingat den att betala för det grekiska och europeiska kapitalets kris.

Denna katastrof har gjort att grekiska arbetare och pensionärer, som redan hade bland de lägsta lönerna och socialförsäkringarna i Europa, under de senaste åren har fått se sina löner och betalningar direkt minska med så mycket som 40%. Den ”skuldkris” som åtstramningen antas betala för är naturligtvis den skuld som deras kapitalistiska klassfiender hade samlat på sig ihop med den egna korrumperade staten under ledning av åtstramningens exakt likadana dinosauriepartier, kapitalistklassens främsta parti Ny Demokrati, och det en gång diffust socialdemokratiska PASOK. En betydande del av skulden berodde på statens inköp av militärt skräp för några miljarder dollar under de senaste åren.

Nyckelfrågan har varit det ”memorandum”, det brutala åtstramningspaket med nedskärning av löner och arbeten, som ”trojkan” (EU, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden)  tvingade på Grekland för att pressa arbetare och fattiga att ”betala tillbaka” till tyska och franska banker. Båda tvillingpartierna har stött och genomdrivit detta memorandum, och som ett resultat  rasade deras röstetal från 33% till 19% för ND och från 43% till 13% för PASOK, och suddade  fullständigt ut hela det system av tvåpartibedrägeri som funnits sedan Andra världskriget.

Sammanlagt var röstetalet för vänstern, partier som var mot memorandumet, omkring 27% – 17% för SYRIZA, 8% för det stalinistiskt sekteristiska Grekiska kommunistpartiet (KKE) och 1,9% för Grekiska antikapitalistiska vänsterfronten (Antarsya), en mindre koalition av radikala vänsterorganisationer. Ytterligare 6% röstade för Demokratiska vänstern, en högerutbrytning ur SYRIZA som vill mildra åtstramningspaketet men tror att ett fullständigt avvisande av det kommer att leda till att Grekland sparkas ut ur EU (vilket de betraktar som ett öde värre än döden). Om dessa missledda men icke desto mindre vänsterröster också räknas in, röstade en tredjedel av väljarkåren för partier som i en eller annan form har band till den traditionella kommunistiska rörelsen, ett avsevärt mycket bättre resultat än de enorma 25% som Förenade demokratiska vänstern (EDA, fasad för det då illegala kommunistpartiet) fick 1958, och som skickade chockvågor genom västvärldens huvudstäder.

Motstånd mot enhetsfronten

I detta läge – en ”År noll”-situation för de bokstavligt talat hungrande massorna – gav med andra ord massorna sin röst till SYRIZA, och en andra röst till KKE, med mandat åt dem att ta makten, avvisa memorandumet, avvisa åtstramningarna och återställa deras levebröd, och göra det genom att vända situationen till den grekiska penningaristokratins nackdel, de som trots ”krisen” faktiskt fortfarande har massvis med pengar, och samtidigt be den tysk-franska penningaristokratin att fara och flyga.

Men trots det verkar den grekiska vänstern ändå vara oförmögen att bilda en enhetsfront för att rädda folket. Ansvaret för detta ligger till största delen, om inte helt och hållet, hos KKE och deras  uppseendeväckande sekterism, som blankt har vägrat att gå med i en enhetsfront med SYRIZA. Kriminellt nog har KKE till och med vägrat diskutera det.

I ett halvt återuppförande av Stalins katastrofala tredje period i Tyskland – när det tyska kommunistpartiet beordrades att vägra allt gemensamt arbete med de tyska socialdemokraterna mot nazismen, och socialdemokraterna faktiskt kallades ”socialfascister”, vilket tillät nazisterna att obehindrat marschera till makten – så hävdar KKE att de inte kommer att arbeta med SYRIZA som de fördömer som socialdemokrater som oundvikligen kommer att förråda.

Men om historien först upprepar sig som en tragedi och sedan som en fars, då är den tragedi som KKE förbereder helt och hållet grundad på en fars. För alla som känner till den moderna grekiska historien är tanken att KKE skulle ha någon sorts principiell vänsterståndpunkt som är mot samarbete med socialdemokrater eller till och med nyliberaler och högernationalister ett stort skämt.

Även om mycket går att kritisera i SYRIZA:s ledande grupps program, så befinner sig SYRIZAkoalitionen i sin helhet ljusår till vänster om de tyska socialdemokraterna på 1930-talet, för att inte tala om dagens nyliberala ”socialdemokrater”, och den verkligt revolutionära politiken i en så ödesdiger situation är att ”ta tjuren vid hornen” och bilda en enhetsfront med SYRIZA kring arbetarklassens mest omedelbara behov och att arbeta med SYRIZA:s mer radikala vänster på ett icke-sekteristiskt sätt för att uppmana dess ledning att hålla till vänster och röra sig längre åt vänster – vilket den följande krisen oundvikligen kommer att kräva.

KKE:s sekterism

Men tanken att KKE skulle arbeta på ett icke-sekteristiskt sätt med någon i vänstern är som att tänka sig att det uppstår en pro-palestinsk uppfattning i Vita huset. Under de senaste årens alla massrörelser mot härskarnas klasskrig har KKE noga sett till att inte gå med någon annan och bara organisera egna aktioner. Än värre är att KKE energiskt har brännmärkt alla militanta aktioner som har genomförts av vänsterkrafter utanför deras kontroll. Trots all sin nuvarande ”vänsterretorik” har det grupperat sina medlemmar för att i själva verket fungera som vakter som försvarar staten mot de ursinniga och stridbara demonstranterna. Vad gäller sekterism mot stridbara och revolutionära vänsterkrafter i Grekland har KKE varit fullständigt konsekvent.

Men ”konsekvent” är ett lustigt ord. En sak man ska förstå om SYRIZA är att de drevs åt vänster delvis tack vare att dess mest högerlutande, socialdemokratiska del som påpekades ovan bröt sig ut till ”Demokratiska vänstern”. Och det är viktigt att veta att den enda del av vänstern som KKE någonsin har samarbetat med aktivt var just de som nu utgör denna grupp, historiskt ”höger-eurokommunisterna”, och även med PASOK och Ny Demokrati. Med andra ord har KKE samarbetat med alla utom vänstern. För att förklara detta behövs det lite historia.

Den grekiska vänsterns historia

Ända sedan sin historiska roll att leda det antinazistiska motståndet under Andra världskriget har KKE spelat en viktig del inom den grekiska politiken, och det har alltid haft ett massivt stöd som har mätts i tvåsiffriga röstetal, just efter tvåpartibedrägeriets traditionella höger- och centerblock.

När de traditionella kommunistpartierna började splittras internationellt efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 och det uppstod en radikal ny vänster, splittrades även det grekiska partiet. Majoriteten förblev Moskvavänlig och kallades KKE (utrikes) medan den mer kritiska delen som lösligt var knuten till den eurokommunistiska strömningen kallades KKE (inrikes). Det dominerande partiet strök så småningom beteckningen ”utrikes” och är nu bara känt som KKE.

Men KKE (inrikes) drabbades på 1980-talet av egna splittringar åt höger. Orsaken var motsättningen mellan å ena sidan eurokommunismens reformistiska dynamik och å den andra den nya vänsterns vänsterradikala dynamik och den antistalinistiska kritiken, speciellt i Greklands ytterst militanta politiska miljö. Vänstern som ville behålla och förnya ett verkligt kommunistiskt perspektiv fick majoriteten och behöll alltså namnet KKE (inrikes). Högerminoriteten bröt sig ut och bildade Grekiska vänster (EAR) som engagerade sig i ett ”modernt resonemang” om vänstern och allt som följde av det (det vill säga att kasta ”gamla” idéer som klasskamp etc överbord).

Trots sina motsatta ståndpunkter om Sovjetunionen närmade sig KKE och EAR varandra, och 1989 bildade de Vänster- och progressiva koalitionen (Synaspismos, det grekiska ordet för ”koalition”) för att ställa upp i valet samma år. De fick respektabla 13% av rösterna (huvuddelen av dessa erövrades i KKE:s historiska arbetarbas). EAR:s kärna utgör just det som idag är organisationen Demokratiska vänstern.

I detta läge där inget parti blev starkt nog att bilda en egen regering och högermedia inledde ett mördande angrepp på den styrande PASOK-regeringens (bara alltför verkliga) uttalade korruption, gick Synaspismos (det vill säga KKE och EAR) med på att delta i en koalitionsregering tillsammans med det segerrika reaktionära, nyliberala partiet Ny Demokrati under Konstantin Mitsotakis. Under parollen att ”rensa” skulle denna höger-vänsterkoalition fram till nya val i slutet av året rensa det grekiska samhället från stanken från korruptionen, som synbarligen helt och hållet var knuten till socialdemokratin i PASOK.

Men de nya valen blev resultatlösa, så nu gick Synaspismos – med en minskad röstandel eftersom arbetarbasen straffade dem genom att återvända till PASOK – med på att bilda en ”ekumenisk” regering med både Ny Demokrati och (ett förmodat rensat) PASOK. Under både den ”rensande” och den ”ekumeniska” regeringen var Synaspismos i grund och botten gisslan i ett framväxande nyliberalt program för att omstrukturera den grekiska ekonomin. Vid det tredje valet segrade Ny Demokrati.

KKE:s koalition med Ny Demokrati ledde fram till att en minoritet av partiet och ledningen och majoriteten av dess ungdomsorganisation, KNE, som var starkt mot detta klassamarbete, bröt sig ut. Dessa krafter bildade ett nytt vänsterkommunistiskt parti vid namn NAR (Nya vänsterströmningen) som idag är en de viktigaste delarna i den radikala vänsterkoalitionen Antarsya, jämte trotskister, statskapitalister [sådana som tror att Sovjetunionen var ett kapitalistiskt land] och vänstermiljögrupper. De har sedan dess inte haft någonting att göra med KKE. På den tiden blev de skrattretande nog förtalade av media som hårdföra stalinister för att de förkastade så ”moderna” raffinerade idéer som klassamarbetet med ND. Det var ytterst ironiskt med tanke på att KKE samma år, under koalitionen  med ND, hyllade den kinesiska regimens massaker på Himmelska fridens torg, medan KNE och de  oliktänkande från KKE energiskt fördömde den ur ett vänsterkommunistiskt perspektiv och pekade på den kinesiska ledningens politik att återupprätta kapitalismen.

Under tiden gick även KKE (inrikes) mot koalitionen med ND (och den efterföljande med ND och PASOK), och det ledde till att de halvt om halvt sammanstrålade med KKE-oppositionen kring klasskampsfrågor. Idag är de en del av konstellationen av radikala vänsterkrafter i koalitionen SYRIZA.

Vad gäller Synaspismos så splittrades den åter i sina ingående delar. EAR å sin sida närmade sig PASOK, som med hjälp av ”modernisering”hade försökt ”rensa” sin bild från stanken av korruption, det vill säga göra sig av med delar av sitt socialdemokratiska förflutna och framhålla sig själv som ett mer mänskligt ansikte för att driva igenom en nyliberal ”omstrukturering” i linje med det globala kapitalets önskemål, speciellt sedan de återkommit till regeringen 1994. Eftersom det var KKE som lämnade koalitionen så behöll den lilla minoriteten EAR namnet ”Synaspismos” trots att inte längre tillhörde någon koalition.

KKE ”återupptäcker” Stalin

Under tiden drog sig KKE tillbaka i ett trångsynt nystalinistiskt skal. 1995 återupptäckte plötsligt KKE, som troget hade följt Chrusjtjov, därefter Brezjnev och sedan Gorbatjov, att Stalin skulle vara en av de största marxistiska tänkarna, och på 1990-talet började de göra absurda saker som att förhärliga 1930-talets utrensningar. Det verkar inte särskilt logiskt om det inte var för att skydda sina mänskliga ”tillgångar” från att smittas av resten av den radikala grekiska vänstern, som består av en förvirrande blandning av trotskister, maoister, anarkister och andra extremvänstergrupper, och ge ett visst rättfärdigande av sin ynkliga vägran att arbeta med någon annan inom vänstern.

En viktig skiljelinje som uppstod inom vänstern var inställningen till EU. Trots sin kritik av den nyliberala Maastrichtöverenskommelsen anslöt sig Synaspismos (det vill säga EAR) till åsikten att medlemskap i EU var avgörande och en del av Greklands ”modernisering” som (trots de negativa ekonomiska ”sidoeffekterna”) bara kunde gynna vänstern vad beträffar en progressiv social politik. I motsats till detta gjorde KKE utträde ur EU till ett slagord för att bevara sin betydelse. Även om det ur vänstersynvinkel formellt är riktigt, tenderar fixeringen vid ett utträde att titta i nationalistisk riktning. Det sammanfaller med KKE:s traditionella syn på Grekland som en koloni till västimperialismen snarare än en i sig själv imperialistisk ministat, och dess populistiskt nationalistiska allians ”mot monopolen”.

Även om KKE i början av 1990-talet tenderade att inta ganska bra antinationalistiska ståndpunkter i vissa frågor, som frågan om Makedonien (för vilken de fördömdes våldsamt av en kör av reaktionär högernationalism som dominerade decenniet) så anpassade de sig i slutet av årtiondet till just den grekiska nationalismen.

Exempelvis lutade de åt att upprepa stödet som den grekiska ultrahögern, den grekisk-ortodoxa kyrkan, PASOK, Ny Demokrati, i själva verket alla utom den principfasta vänstern, gav den serbiske nationalistledaren Miloševics korstågsliknande muslimfientliga propaganda om en ”ortodox” axel mot ”turkarna” (det vill säga de muslimska folken på Balkan). Det fanns inget radikalt hos Miloševic och hans polare – goda vänner både till ND:s ledare Mitsotakis och PASOK:s ledare Andreas Papandreou, som båda två följde med honom runt i Grekland i sina båtar och förnäma bostäder – och att grekiska fascister stolt deltog i de serbiska etniska rensningarna. När jättelika grekiska demonstrationer – med stöd från samtliga grekiska partier, från yttersta högern via ND och PASOK, till yttersta vänstern – protesterade mot NATO:s bombningar av Serbien 1999,  ställde KKE in sig hos rörelsens mest högerchauvinistiska del genom att gå ihop med den grekiskortodoxa kyrkan och fascisterna och kräva att bara ortodoxa serbiska flyktingar och inte muslimska  albanska flyktingar (det vill säga huvuddelen av flyktingarna) skulle släppas in i Grekland.

Det stämde överens med den nationalistiska tonen i dess kampanj mot EU. I motsats till detta föredrog den radikala vänstern perspektivet att vara mot kapitalets EU, men mot det ställa arbetarnas, invandrarnas och miljöns Europa och ha perspektivet att faktiskt öka banden mellan arbetarklassens kamp över hela Europa och ena den europeiska arbetarklassen för att slå tillbaka EU-kapitalets samlade offensiv.

Haris Golemis, som är medlem SYRIZA:s centralkommitté, förklarar att de istället för ”dilemmat att Grekland antingen ska acceptera EU:s nuvarande politiska och ekonomiska ramar (som stöds av PASOK och ND) eller frivilligt lämna unionen – ett krav som förs fram av KKE och även en del grupper i SYRIZA … anser att kamp och olydnad på nationell nivå ska kombineras med en samordning på europeisk nivå för att ge en ny grundval för Europa.” Golemis säger att krisen i Grekland  visar att ”utvecklingen till och med i ett litet land långt i periferin i söder kan skapa en ’fjärilseffekt’ som är så stark att den kan skaka de europeiska beslutsfattarna ända in i märgen.”

Även om man nog kan hävda att KKE:s EU-fientliga ståndpunkt trots sin nationalistiska karaktär låg till vänster om Synaspismos’ EU-vänliga inställning, så hade Synaspismos en fördel av sin öppenhet. Det gjorde att personer långt till vänster om Synaspismos’ ledning kunde hitta en plats i en relativt stor organisation som fortfarande officiellt kallades för en ”koalition”, och det kunde de inte göra i KKE.

Det skapade en dynamik inom Synaspismos som motverkade ledningens utveckling åt höger. Dessa vänsterelement i Synaspismos uppskattade dessutom samarbetet med mer radikala vänstergrupper utanför organisationen just för att motverka högerledningens utveckling mot att hamna utanför (vembehöver en lightvariant av PASOK när man kan få den riktiga?). Genom att kasta sig in i antiglobaliseringsrörelsen breddade Synaspismos sin bas ännu mer.

SYRIZA

Det var i detta sammanhang som SYRIZA (Radikala vänsterkoalitionen) 2004 bildades mellan Synaspismos, som är dess dominerande och mest reformistiska del, och en rad partier till vänster om den. Bland dessa fanns: en ny inkarnation av KKE (inrikes) känd under namnet Förnyade kommunistiska ekologiska vänstern (AKOA), Internationalistiska arbetarvänstern (DEA, en statskapitalistisk grupp knuten till den amerikanska International Socialist Organization), Rörelsen för enad vänsteraktion (KEDA, en antisekteristisk splittring från KKE) och Aktiva medborgare, ett  parti som bildats av en hjälte från det antinazistiska grekiska motståndet, Manolis Glezos. Senare  anslöt sig Greklands kommunistiska organisation (KOE, en militant antisekteristisk grupp som vuxit fram ur den maoistiska traditionen), vänstermiljögruppen Ekologisk intervention,  Demokratiska samhällsrörelsen (DIKKI, en populistisk vänsterutbrytning ur PASOK), en annan liten avläggare från PASOK vid namn Enhetsrörelsen, och under en period Xekinima, grekisk sektion av Kommittén för en arbetarinternational, tillsammans med ett fåtal små vänstergrupper.

Att se det nuvarande SYRIZA som enbart en fortsättning av det gamla Synaspismos och dess vänsterliberala utveckling missar alltså målet helt och hållet. Ända från början fanns det starka spänningar mellan Synaspismos’ ledarskap och dess radikala vänsterallierade. Dessa spänningar ledde till att Alekos Alavanos, som var stark anhängare till alliansen med den radikala vänstern, valdes till ordförande för Synaspismos och ersatte Nikos Konstantopoulos, som var den ledare som mer än någon annan låg bakom den högerinriktning som Synaspismos haft sedan sitt bildande. Den nuvarande ledaren, Alexis Tsipras, har en lång tradition av icke-sekteristisk militant arbete, och hans upphöjelse är ännu ett steg i denna riktning.

Spänningarna inom Synaspismos löstes när Konstantopoulos 2010 tog med sig ”förnyarna” (det villsäga ”moderna” vänsterliberaler) ur Synaspismos och ur SYRIZA för att bilda Demokratiska vänstern. Det som återstår av Synaspismos är alltså något helt annat än det gamla EAR och det gamla Synaspismos, och det är fast förenat med de radikala vänsterströmningar inom organisationen som upprätthåller ett starkt vänstertryck på Synaspismos’ ledning.

KKE pressat

Även om KKE inte pressas från vänster på något organiserat sätt så är det otvivelaktigt satt under press från sina medlemmar och anhängare, och så länge KKE inte tappar kontrollen över rörelsen har de trots sin förhärdade sekterism ofta framstått som politiskt ganska stridbara. Det är inte troligt att särskilt många inom partiets stridbara bas kommer att se med välvilja på hur partiet idag leker en sekteristisk lek när det aldrig funnits ett starkare objektivt behov för vänstern att ena sig för att ta makten.

Det har redan visat sig i en opinionsundersökning som Alpha TV genomförde mindre än en vecka efter valen 6 maj, och enligt vilken SYRIZA:s röstsiffra skulle öka från 17 till 27% och göra det till det klart största partiet, före ND som bara förväntas öka ett par procent och ligga kring 20%. I motsats till detta sjönk KKE:s röstsiffra från 8,5 till 7% och Demokratiska vänstern minskade från 6,1 till 4,9%. Det är inte svårt att inse vad det pekar på.

Men hur blir det med de verkliga svagheterna i SYRIZA:s program? Kan man hävda, att oavsett hur sekteristiskt KKE har varit under de senaste åren så är det rätt att avvisa en allians med vad de anser vara ett svagt vänsterprogram eftersom det skulle äventyra deras grundläggande politiska principer?

Inställningen till EU och euron

Den viktigaste skiljefrågan här är inställningen till EU och eurozonen – KKE kräver ett omedelbart utträde. Eftersom SYRIZA inte gör det kan man hävda att det helt enkelt inte finns tillräckligt mycket som förebar de två ståndpunkterna. Eftersom KKE förväntar sig att alla program kommer att misslyckas så länge Grekland stannar kvar inom dessa ramar är det rätt att inte delta i en SYRIZA-ledd regering.

Det finns ett antal problem med dessa argument.

För det första, om inte de nya valen som förväntat ger SYRIZA den större majoriteten kan SYRIZA och KKE inte ens bilda en regering, på grund av de odemokratiska vallagar som ger partiet med flest röster (det vill säga för tillfället Ny Demokrati) 50 extra mandat gratis. De skulle åtminstone behöva stöd från Demokratiska vänstern, och den organisationen är så höger att PASOK och ND har uppvaktat dem för att bilda en mjuk åtstramningskoalition för att rädda memorandumet. Till deras heder avvisade de det eftersom det skulle ha blivit hisnande förödmjukande, men det faktum att de överhuvudtaget deltog i sådana samtal visar hur långt ifrån de är från den sorts allierade som SYRIZA skulle behöva.

Därför handlar frågan mer om inställningen till samarbete. När SYRIZA tog kontakt med KKE efter valet svarade KKE helt enkelt med att be SYRIZA fara och flyga. Om KKE hade haft en verklig vänsterkritik av SYRIZA:s program skulle de aktivt ha framfört den till SYRIZA som en grundval för diskussioner att ena vänsterkrafterna för att ta makten på den sorts program som är nödvändigt idag. Det faktum att KKE inte ens propagandistiska försöker göra det visar hur bankrutt derassekterism är.

Skillnaden mellan en enad vänster som kan ta makten efter nya val och en splittrad vänster där det verkar hopplöst att faktiskt kunna segra, kan mycket väl få ett stort inflytande över hur de desperata massorna röstar vid de nya valen.

För det andra, med tanke SYRIZA:s karaktär såsom den beskrivits ovan håller faktiskt många av  dess ingående organisationer med KKE snarare än med SYRIZA:s ledarskap i frågan om EU och  eurozonen, och i många andra frågor står de långt till vänster om Synaspismos även sedan högern  lämnade. Om KKE vore en revolutionär organisation skulle de söka kontakt med SYRIZA för att  försöka få till stånd en enhetsfront, försöka hitta ett minsta antal punkter att komma överens om och kämpa om, och under denna process knyta kontakt med vänsterorganisationerna i SYRIZA för att sätta press på ledningen att genomföra sitt radikala program och pressa den ännu längre åt vänster.

Det är slående att Antarsya, som är överens med KKE om en ”hårdare” inställning till EU (men utan KKE:s nationalistiska version av denna politik), har en bra relation till SYRIZA, i synnerhet dess  mer radikala delar. Den består också av ett tiotal grupper, särskilt NAR (vänsterutbrytningen ur  KKE från 1989), SEK (den grekiska grenen av det brittiska Socialist Workers Party), OKDE-Spartakos (Fjärde internationalens grekiska sektion) och EKKE (en grupp med maoistisk bakgrund). Trots att Antarsyas röstsiffra var låg den 6 maj är dess 75.000 röster knappast obetydliga i ett val där massorna, med tanke på att de befinner sig i en situation av liv och död, hade en tendens att rösta på det vänsterparti som de trodde hade störst chans att faktiskt besegra den brutala klassfiendens partier.

För det tredje består de centrala delarna av SYRIZA:s program av ett direkt avvisande av memorandumet, omförhandling av skulden inklusive upphävande av den ”odiösa” skulden, ett treårigt stopp för betalningarna, upphävande av alla åtgärder som har drabbat arbetarnas och de fattigas levnadsstandard, höjd skatt för de rika och en delvis nationalisering av bankerna. Oavsett hur minimalt detta program kan verka så är det helt enkelt alldeles för radikalt för det nyliberala EU-etablissemanget. Om det skulle tillämpas fullt ut skulle Grekland hursomhelst nästan helt säkert sparkas ut ur EU och eurozonen och därmed infria KKE:s program.

Det finns faktiskt goda argument för att göra saker och ting på ett sådant övergångssätt. Samma opinionsundersökning som visade ett kraftigt ökat stöd för SYRIZA, totalt avvisande av memorandumet och en fortsatt skövling av etablissemangets partier, visar också att en överväldigande majoritet av grekerna var mot att klippa banden till EU och euron. Bortsett från frågan om illusioner  finns det också goda skäl för dem att frukta konsekvenserna av en så ödesdiger åtgärd som att lämna. Striden måste föras politiskt, klara alternativ måste läggas fram. Även om KKE:s svar att inget annat än en abstrakt ”folkmakt” kommer att fungera kanske kan låta bra för ideologer, så är – iavsaknad av verkliga organ för ”folkmakten” – denna retorik bara en täckmantel för att inget göra, och det just vid en tidpunkt då vänstern måste lägga fram ett alternativt program.

Den största faran är inte att SYRIZA inte skulle lämna EU med en gång, utan snarare att SYRIZA:s ledare skulle frestas att inte genomföra sitt eget minimiprogram under de fruktansvärda påtryckningar de skulle utsättas för. Det är således ännu mer avgörande att den andra stora delen inom  vänstern, KKE, liksom mindre styrkor som Antarsya, aktivt upprätthåller trycket från SYRIZA:s medlemmar och mindre delar för att få dem att infria sitt program.

Oförminskade massmobiliseringar

Det som framförallt behövs är oförminskade folkliga mobiliseringar för att hålla uppe detta tryck och på ett direkt sätt dra in massorna i processen att få till stånd en sådan enorm omvandling.

Även om kritiken att SYRIZA bara vill ”ta ämbeten i besittning” används som ursäkt för att inget göra eller för sekterism, så är det icke desto mindre sant att en del av SYRIZA:s ledning verkligen har vänsterreformistiska illusioner, och det är ännu mer sant att oavsett ledningens karaktär så kan inte den fullständiga antikapitalistiska omvandling som till syvende och sist krävs för att ta itu med krisen bara genomföras på den parlamentariska arenan.

Alla de småpartier som ingår i SYRIZA och Antarsya måste, tillsammans med Synaspismos’ och KKE:s medlemmar liksom fackföreningarna och till och med PASOK:s traditionella bas, ta ledningen och garantera ständiga mobiliseringar, och som ett minimiprogram kräva en enhetsfront inom vänstern för att krossa åtstramningarna och upprätthålla mobiliseringarna under hela den intensifierade kris som oundvikligen kommer att bli resultatet om memorandumet stoppas och man lämnar eurozonen och pengarna från EU upphör.

KKE:s tanke att de kommer att få ”nya krafter” när massorna ser hur SYRIZA misslyckas är nästan obegriplig i sitt sekteristiska sätt att resonera. Under en revolutionär situation, det vill säga liv eller död för massorna, måste man ta tjuren vid hornen. Om inte vänstern enas i ett så avgörande läge för det grekiska samhället så är det mest troliga att dörren kommer att öppnas för fascismen när en del av massorna går till höger för att hitta ett ”alternativ” till krisen. Om inte vänstern kan ge något alternativ kan de kolossala 7% som det nynazistiska, invandrartrakasserande kriminella gänget  Gyllene gryning fick den 6 maj, jämte de 10% som den högernationalistiska splittringen från ND  fick, till sist visa sig vara ett tecken på en framtida inriktning. De vänsterkrafter som röjer vägen för detta kommer, och bör, dömas hårt av historien.

Michael Karadjis
(Översättning från engelska, Göran Källqvist, Marxistarkiv.se)

Ursprungligen i Links på engelska.

Läs också:

Syriza – största vänsterparti i grekiska valet?
Vänstern kraftigt framåt i grekiska valet
Vad kommer att hända i Grekland?
Vänsterregering i Grekland? Det är ingen lösning
Den grekiska vänsterns organisationer
Som förväntat – nyval i Grekland
Den grekiska vänstern igen

What next for Greece?

Grekland – nyliberalismens ”Weimarrepublik”
Alexis Tsipras: ”Åtstramningen skickar oss åt helvete”
Avskyvärd sekterism från KKE

KKE och den grekiska revolutionen. Om dagens grekiska kommunistparti och dess
bakgrundshistoria.
Grekland – jordbävningsresultat i valen, av Eric Toussaint. Om valet i Grekland i maj och det
omvälvande resultatet.
Valet i Grekland (maj 2012), av Dave Stockton.

Intressant?
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Vänstern, Grekland, Nyliberalism, Regering, Val, Europa, SYRIZA, KKE, ANTARSYA, Sekterism, Regeringsfrågan, PASOK, Skulder, EU, Euron, Synaspismos, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Syriza – största vänsterparti i grekiska valet?
2. Vänsterframgångar i Grekland
3. Som förväntat – nyval i Grekland

Frihet från vänster

Den produktive göteborgske idéprofessorn Sven-Eric Liedman skriver alltid lättläst och kunnigt. Så även i denna kortbok där begreppet frihet analyseras från ett fräscht vänsterperspektiv. Det blir en hel del av filosofiska resonemang, som jag alltid upplever som lite anti-vardagligt blodlösa. Men ganska mycket landar i aktuell politik och globaliseringsdebatt. Då blir det genast mer spännande – som när begreppen frihet och solidaritet ska passas samman. Framförallt är boken en grundläggande genomgång av det mångtydiga ordet ”frihet”.

Hans Norebrink

Läs mer: SVD, Alba1, 2, Lejonsson, Knuff, Mr Brown, POA, KB, Fof,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tankens lätthet tingens tyngd, Sven-Eric Liedman, Filosofi, Frihet, Demokrati, Rättvisa, Kultur, Böcker, Vänster, Samhälle, Politik

Köp boken hos Adlibris

Relaterat:

1. Dumheter från Ung Vänster
2. Bildts hyckleri om frihet på nätet
3. Frihet och gemenskap

Att ungdomar offentligt skulle exponera sig sexuellt på nätet är alltså inget som föräldrar och andra i allmänhet behöver vara speciellt oroliga för. Det är nämligen ett mycket ovanligt beteende och endast en av tio har gjort det någon gång. Det är som jag ser det inget som är alarmerande och problematiskt med hur ungdomar beter sig på nätet.

Media blåser upp ett icke-existerande problem som om det var en katastrof. De klarar inte att läsa enkla rapporter och feltolkar stora delar av Ungdomsbarometern. Som dessutom är en enkät gjord på nätet och faktiskt därmed är helt ovetenskaplig och säger väldigt lite som svenska ungdomar i gemen. Med flit misstänker jag för alternativet är ju att journalisterna är korkade och så kan det ju inte vara. De vill gärna se problem där inga finns. Det är en slags hysterisk moralpanik utan underlag.

Sen kan jag väl tillägga att det säkert finns en mindre grupp ungdomar som har problem och som visar upp sig sexuellt på nätet och där detta också är ett problem. Men Ungdomsbarometern kan inte användas som underlag för att visa på omfattningen eller förekomsten av ett sådant problem.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomsbarometern, Ungdomar, Internet, Lättklädda bilder, Sexuellt utmanande, Moralpanik, Journalister, Internet, Media, Sex, Samhälle

Relaterat:

1. Se mig – unga om sex och samlevnad
2. Nätet, nätmobbning, näthat och Bjästa
3. Bildt hycklar om frihet på nätet

Avkristningen av Sverige yttrar sig på en mängd sätt, bara hälften av alla barn som föds döps idag i Svenska Kyrkan. Något som jag tror ganska väl avspeglar hur många som är ateister i vårt avlånga land. I detta perspektiv, med allt fler ateister, framstår det svenska kungahuset allt tydligare som den historiska anomali det är. För att bli svenska regent krävs att man är lutheranska protestantiska troende, det krävs att man är döpt i Svenska Kyrkan. Kungahuset är alltså inte bara en odemokratisk företeelse utan också något som går starkt i otakt med det omgivande samhället. Det är dags att avskaffa alla former av tvång till att tror på gud på ett visst sätt, det är dags att avskaffa alla former av ärftliga privilegier och ärftlig makt. Det är dags att avskaffa arvkungadömet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tro, Kristna, Svenska Kyrkan, Muslimer, Kungahuset, Protestantism, Dop, Religion, Kristendom, Ateism, Demokrati, Avkristning, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Tro i Sverige – färre kristna och mycket få muslimer
2. Svenska kyrkan får allt färre medlemmar
3. Sverige är inte längre ett kristet land

Utvecklingen i det svenska samhället med en ökande segregation, stor arbetslöshet, speciellt bland ungdomar och i vissa invandrargrupper leder till ekonomiska och sociala problem. En del ungdomar försöker lösa dessa problem genom att skaffa sig makt och pengar genom att inneha skjutvapen och att råna folk.

Den ökade segregationen och de ökade klyftorna i samhället beror ytterst på den politik som regeringen för (och som alla regeringar sen mitten av 1980-talet fört). En politik där man skapar ökade klyftor och ökad segregation genom det ofria skolvalet samt genom försämringar av sjukersättning, sjukvård och a-kassa. Privatiseringar, elitklasser, privatskolor, privat sjukvård, olika subventioner av rika och valofrihetsreformer på många områden leder till allt större klyftor. Med negativa sociala konsekvenser.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Bjereld, Röda Berget, Moberg, Kalle,
Läs även andra bloggares åsikter om Rån, Pistolrån, Ofrihet, Ofrihetsreformer, Skolval, Segregation, Klyftor, Ökade klyftor, Brott, Våld, Rättvisa, Välfärd, Göteborg, Hjällbo, Bergsjön, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Skjutvapenmord tycks bli allt vanligare
2. Vettiga åtgärder mot ungdomsoroligheter i Göteborg
3. Är skjutvapen verkligen vanligare? Bevis för det saknas

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skottlossning, Gänguppgörelse, Ängsplan, Bullerängen, Brott, Våld, Borlänge, Samhälle

Relaterat:

1. Familjen i Borlänge
2. Gänguppgörelse i Umeå
3. Mystisk skottlossning i Landskrona

Olivia är ett företag som profiterar på privatisering och avreglering inom vården och Procuritas är ett ägarbolag med total förvaltat kapital på 4 miljarder varav 1,35 miljarder SEK i den senaste fonden. Ungefär 5% av det satsade kapitalet kommer från företagets partners Mikael Ahlström, Hans Wikse, Erik Fougner, Tomas Johansson, Björn Lindberg och Mattias Feiff. Bolaget är kapitalmässigt inte så stort men kontrollerar företag med ganska många anställda. Främst beror detta på vårdföretaget Olivia. Procuritas grundades redan 1986 av Mikael Ahlström vilket gör bolaget till ett av de äldre Private Equity-företagen i Sverige. Bland investerare märks bolagen Nordea Liv, Sampo, Statoil, Argentum, Verizon, Adveq, Morgan Stanley och F&C

Förutom Olivia kontrollerar Procuritas några andra större företag, Däckia med 500 anställda, kylskåpsföretaget Gram med nästan 200 anställda, Oral Care med 150, KGH Customs Services med lite över 400 och Sonans Utdanning i Norge med 300 anställda. Total kontrollerar Procuritas därmed bolag med omkring 7 500 anställda.

Läs mer: Cisionwire,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Procuritas, Däckia, Olivia, Oral Care, KGH, Gram, Sonans, Mikael Ahlström, Hans Wikse, Erik Fougner, Tomas Johansson, Björn Lindberg, Mattias Feiff, Ekonomi

Powered by Qumana

Relaterat:

1. Sjukvårdsprofitörerna
2. Herkules Capital – Norges största private equity-företag
3. Wallenbergs, del 1 – en av världens mäktigaste finansfamiljer

Men teorin om Falcone är bara en av många kring bombdådet. Eftersom det är Italien så kan det naturligtvis också vara en fascistisk terrorist eller en vänsterterrorist (grekiska vänsterterrorister har sprängt bomber i Italien bara för nåt år sen). Även om det är ovanligt så kan det naturligtvis också vara nån muslimskt motiverad terrorist. Tänk exempelvis på skottlossningen mot en judisk skola i Toulouse.

En annan teori kopplar dådet till de hot och mindre sprängdåd som riktats mot Italiens myndighet för skatteindrivning och dess tjänstemän sedan statsmakterna höjt skatter och ökat indrivningskraven i försöken att komma till rätta med budgetunderskottet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brindisi, Bombdåd, Flickskola, Maffia, Falcone, Giovanni Falcone, Sprängdåd, Italien, Brott, Terrorism, Våld, Samhälle, Politik, Gangstergäng, Organiserad brottslighet

Relaterat:

1. Överklasspajas hyllar italiensk mediepajas
2. Konkurrens bakom bombdåd
3. I Grekland – ett verkligt bombdåd