Tankar som kommer när kroppen börjar svika och livet tar nya vägar

Livet som det ter sig

2016-09-13T19:17:00.000+02:00

Ibland tröttnar jag! I morse ville inga leder fungera. Så vad gör man då? Ringer chefen och säger att jag inte kommer idag. Som tur är har jag en väldigt förstående chef som vet att jag sitter hemma och jobbar istället.
Sen blev jag lite mer upplivad när mina tre marodörer kom upp i sängen för att hälsa på! Tre nio och en halv-veckor gamla kattungar De är ljuvliga men med vassa klor. I morse hittade två av dem in under täcket och satte klorna i min bara rumpa :-D
Då kom jag upp ur sängen!

I eftermiddags kom barnbarnen och hälsade på. Den äldsta sover här varje tisdag så eftermiddagen och kvällen har gått åt till att försöka få igång Minecraft på datorn. När det sket sig gav vi oss på lite Angry Birds istället!
Ibland är livet bra även om man har ont!

Samvete som gnager

2015-07-25T21:58:00.001+02:00

Jag tänkte mig att skriva en blogg skulle vara nyttigt när jag blev sjuk men egentligen är sjukdomen, eller sjukdomarna kanske är riktigare att säga, en dålig motivation till att skriva.
Det är ju egentligen inte jag, bara något som drabbat mig! Självklart påverkar det mitt liv och det upptar en hel del av mitt huvud eller tankar kanske man skall skriva. Men det r ändå petitesser i det stora hela! Det är fortfarande vad jag gör med min tid som räknas. En klyscha, jag vet, men ingen vet hur länge vi går här på jorden......

Ibland blir jag full av skratt åt mig själv. Jag går här hemma och oroar halvt ihjäl mig när katten inte kommer hem på ett dygn eller så men att mina njurar mår skit och höll på att lägga av tänker jag inte på! Jag tänker på att jag måste dricka tillräckligt mycket varje dag, äta klokt och ta mina mediciner som får mig att svullna upp till en julgris :-)

Men nånstans förutsätter jag att det kommer att gå bra! Jag blir helt galen när jag blir för trött för att göra det jag vill men å andra sidan brukar det räcka med en kort tupplur så är jag på banan igen! Jag försöker att tänka på en föreläsare jag lyssnade på för ett tag sen - Torkild Sköld. Om konsten att vara chef i sitt eget liv. Han raljerade en hel del men det är en angenäm tanke - att ta kontroll och vara chef över sitt eget liv. Det är vad jag jobbar på just nu!

Jag fick en fråga....

2015-07-24T22:49:00.001+02:00

om jag tror på gud...... Och svarade - Nej, det gör jag inte.
Följdfrågan blev - Varför inte?
Där blev jag lite ställd. Jag har ju aldrig trott på gud. Pappa förbjöd mig till och med att gå i söndagsskolan fast jag ville då alla mina vänner gick dit. Jag smet faktiskt dit ett par gånger men det var dels för att jag var nyfiken men också för att trotsa pappa!
Det gjorde jag ganska ofta.....
När det vad dags för konfirmationen tog mamma över och sa att jag fick välja själv. Så jag gick till första läsningen, en fredag eftermiddag, efter skolan när vi gick i sjätte klass. Jag väntade tills alla hade gått in innan jag frågande prästen om jag fick gå in och se vad det handlade om för jag inte hade bestämt mig. Han blängde på mig och fräste innan han slängde igen dörren mitt framför mig - Om inte du är kristen har du inte här att göra!
Jaha - så var det med det! Men dum som jag var så följde jag med mina vänner när de skulle gå i högmässan varje söndag. Till min morfars stora glädje skall väl kanske tilläggas för han gick i kyrkan varje söndag av tradition.
Sista söndagen jag var med så hade någon av mina kompisar med sig en violask - minns ni de tablettaskarna? Den gick runt bland alla och det var ganska mycket fniss på bänken. När asken var slut slängde någon den på golvet och då jag kan vara ganska petig så tyckte jag att det var ganska respektlöst att kasta saker i kyrkan så jag böjde mig ner i bänken för att plocka upp den.
Då tystnar prästen och spänner ögonen i mig och säger med väldig röst - Om Mona Eriksson kan vara tyst så jag kan fortsätta min predikan.
Pinsamt!! Men också jävligt orättvist då jag inte hade sagt någonting förutom hyschat på mina vänner som fnittrade hela tiden.
Morfar satt lite längre bak och han väntade på mig när jag skulle gå. Och tur var det! Jag skämdes ohyggligt men var också arg som ett bi! I kyrkodörren stod prästen och tog adjö av alla när de gick ut genom dörren. Jag och morfar var sist kvar och när vi kom fram till prästen skällde han ut mig i säker tio minuter. Jag minns inte ett ord då jag dels var arg själv och inte fick en syl i vädret men också för att jag var fascinerad för han skakade hela han. Huvudet bara vibrerade när han skrek på mig. Till slut fick min morfar nog och sa ifrån. Han tyckte väl inte att det var så farligt. Unga är ungar sa han till prästen och tog mig i handen. På vägen hem sa han att han visste att det var orättvist och han hade sett och och visste vem som hade fört oljud.
Men till kyrkans aktiviteter går jag inte frivilligt till igen. Och än idag är det bara vid dop, bröllop och begravningar som jag går dit. Ibland kan jag smita in i en kyrka för inte ens jag kan låta bli att förundras över byggnaden och rummet. Det finns så mycket i dessa väggar.
Men det har inget med religiositet att göra för mig.
Med åren har jag hittat min egen religion eller vad man nu skall kalla det.
Jag kan förstå religionens uppkomst. Man behövde ett sätt att förklara sånt men inte förstod. Men att gå därifrån till att tro på något som bibeln är något annat. Jag ser det som om bibeln är ett maktmedel som några riktigt smarta och äregiriga, troligen präster eller mäktiga män, satte ihop för att hålla människan i schack.
Det märkliga är väl att det funkar än idag!?!
Det finns några fler variationer nu för tiden men det är fortfarande helt legalt att ställa till med en massa skit i guds namn och det är helt acceptabelt att lägga sitt liv i guds händer. Ibland kan jag tänka att det skulle vara jäkligt skönt att slippa ansvaret själv men.... jag skulle aldrig klara mig med att tro att någon högre makt skulle ordna det för mig. Eller att jag skall lida nu för att få det bättre i himmelriket när jag dör.
Däremot tror jag att allt hänger samman. Hela världen är en sammankopplad enhet som vi troligen är på god väg att tappa bort med det sätt vi lever idag. Att inte inse att allt vi gör får effekter som vi inte kan förutse är rent idiotiskt!! Men, utan att egentligen påstå att jag är bättre än andra, världen är full av idioter..... Jag önskar innerligt att de kloka människor som finns därute skulle få något att säga till om men de är för få och för svaga. Pengar styr och när pengar finns med i bilden fördunklar de allt förnuft. Men blir lätt trött på allt...
Jag vill inte ha mer än vad jag behöver - varför skulle man vilja ha det? Men jag är kanske korkad.....
Nej nu får det nog vara slutpredikat,va?

Sommar och sol

2014-07-18T21:27:00.002+02:00

Alla fönster på vid gavel, klockan är tio över nio och grannens barn leker på vägen utanför. Katterna springer som de vill genom de vidöppna dörrarna och jag alternerar mellan soffan och hängmattan!
Jag svettas så det rinner floder men så här dags på dan är det ganska ok.
Så här dags på dagen är det helt okej!
Jag sitter och vilar mitt dumma knä som vreds i hetsen när vi flyttade kontoret till Visby. Idag har jag tömt det på vätska för andra gången och sen fick jag en kortisonspruta rakt in i knät. Det var premiär för mig.......
Jag minns när mamma fick det och blev plötsligt helt smärtfri. Då studsade hon runt och gjorde allt hon inte kunnat. Men jag tänkte lyda doktorn och hålla mig still första dagen för att kortisonet verkligen skall få verka. I morgon skall jag kunna gå igen!
Och det är väl tur det då jag skall sitta och sälja biljetter till Fängelsetornet Kajsarn för Styringheims räkning i morgon förmiddag. Och trapporna där är inte att leka med!!

Förövrigt saknar jag Svante efter att inte har träffat honom på en vecka. Han har varit på semester hos mormor och morfar i Burgsvik! Riktigt sommarlov!
Det kan han behöva i vänta på bebisen LaLa som kommer i oktober.

Livet är orförutsägbart

2014-04-24T21:50:00.000+02:00

I förrgår hittade jag min fina, fina Trassel i diket utanför tomten. Han hade blivit ihjälkörd under natten. Så sorgligt...... Han var jättefin och jag saknar honom oändligt mycket.

Trassel klättrar i träd

Och eftersom Tissel satt olyckligt, väntande på farstubron kände jag att jag var tvungen att göra något. Och efter ett litet upprop på Fejjan som hojtade en vän att de hade en 10-månaders honkatt som behövde ett nytt hem på grund av flytt. Så igår flyttade lilla Kili in hos oss till Tissels stora förvåning och en hel del fasa. Det morrades och jamades en hel del under kvällen. Men de kom till ro så småningom och allt lugnade ner sig.

Kili myser i sängen.

I kväll visar hon dock väldigt tydligt att hon inte är en innekatt utan piper ganska mycket och vill helt klart ut. Det vill Tissel också men han låter inte riktigt lika mycket. Sen gör det ju inte saken bättre att hon löper, troligen för första gången. Det är väldigt mycket ålande på golvet med lyft rumpa. Och Tissel fattar ingenting :-)

Men de får leva inne ett par dagar till och förhoppningsvis så accepterar Tissel att han har fått en ny kompis!

Tissel är bra på att njuta!

Ännu ett liv....

2014-04-21T20:47:00.000+02:00

Jag blev påmind om hur länge sedan det var som jag skrev något här och det kunde jag ju bara hålla med om....
Mycket jobb, mycket runt omkring men som tur är - inte mycket sjukdomar! Värken, som var borta i några månader har kommit tillbaka men den känns hanterbar med hjälp av medicin. Men jag får ju tänka mig för ibland. Plantera skog i några timmar var kanske inte det smartaste jag gjort. Men till skillnad från för ett halvår sen så är jag inte helt utslagen. Träningsvärk, ja kanske lite mer än vanligt men livet funkar!
Och i september blir jag farmor igen! Det finns inga ultraljudbilder denna gång men repporten från senaste undersökning var att det är en vilde där inne. Det är kanske därför mamman mår så jäkla dåligt! Den blivande storebrodern klappar om sin mamma och säger: "Mamma dålig. Vi tar det lugnt!"
I går natt sov han över här och han pratade oupphörligt! Problemet är väl att allt inte går att förstå så lätt :-)

Svante på väg till hagen för att hämta shettisen Robin och få sig en ridtur

Sista provsvaret

2014-01-23T21:16:00.001+01:00

I går fick jag sista provsvaret! Jag bär INTE på "bröstcancergenen". Skönt för mig eftersom risken för återfall minskar rejält och skönt för sonen eftersom jag inte har givit den genen vidare. Det räcker med all jävla tarmcancer vi har i släkten. Men en sån gen har man inte hittat än. Men om det är genetiskt så har vi den med all säkerhet. Men eftersom tarmcancer är en enklare form så hoppas jag att sonen och hans efterkommande är observanta på symptomen. Jag får väl tjata in kunskapen så länge jag finns kvar! Och det skall bli ett bra tag till förhoppningsvis.
Ikväll skall jag sova med en sömnregistreringsapparatur. Fan vet om jag kommer att sova något överhuvudtaget. Apparaten med luftslang i näsan och band spända kring kroppen verkar ha potential att vara sömnstörande i sig....... to be continued

Bamse och Teletubbies

2014-01-17T23:20:00.000+01:00

I kväll har jag finfrämmande. Det innebär bamse, och teletubbiesfilmer, fåret Shaun, pannkakor, böcker om Ellen och Gunna (och Rundis och Randis, förstås)!
Men det innebär också en timmes fantastisk nattning som för första gången på riktigt innehöll en dialog (även om man får gissa en del). Och nu har jag den lilla, snart tvåårige, ungen snusande i sin säng en meter ifrån min.
Det är oförskämt priviligerat!
Att jag sen har två förbannade, övergivna och skrikande katter utanför dörren får man leva med......

Livets vindlingar

2014-01-11T12:07:00.000+01:00

Ibland blir man väldigt bryskt medveten om livet är en dominospel. Att de val man gör får konsekvenser.
En väldigt kär familj håller på att splittras - frun har, efter månaders diskuterande, tagit det gigantiska steget att bryta upp och har förälskat sig i en annan man. Mannens reaktion på det blev, efter en trevlig kväll, ett försök till självmord. Ett allvarligt menat sådant!
Nu är en familj i kaos, med barn, föräldrar, syskon och vänner som försöker stötta, men ingen direkt ljusning i sikte. Så mycket skuldbeläggande och skuldkänslor.........
Själv kan jag inte påverka något men blir naturligtvis påverkad ändå. Och det är ok! Men jag skulle så gärna vilja göra något... Det smärtar att se vänner man älskar högt i en sån här situation

Hormoner

2014-01-09T20:08:00.001+01:00

Hormoner ställer till det väldigt mycket mer än vad jag kunde föreställa mig! Eller rättare sagt - avsaknaden av. Jag har nu ätit anti-hormonmedicin i tre veckor och tillvaron ställs på huvudet varje dag... Jag trodde nog att jag skulle få vallningar och kanske lite torra slemhinnor. Men att huden skulle bli superskör, ögonen flippa ut och att jag skulle bli frusen! Jag har inte fryst sen jag var barn. T-shirt mitt i vintern har alltid varit standard men nu sitter jag i 22 graders värme med raggsockar och filt på mig (som jag får kasta av mig när det kommer en vallning). Jag hoppas verkligen att kroppen hittar någon sorts balans ganska snart annars kommer jag att bli galen!

Nya storlekar

2014-01-06T22:29:00.001+01:00

Idag har jag plockat med kläder hela dan nästan. Efter strykning och vikning var det dags att hänga in sakerna. Väl inne i garderoben (ja, jag har en garderob man kan gå in i om man är väldigt liten eller kryper ihop) började jag kolla på kläderna som hängde där. Jag är inte speciellt nostalgisk vad gäller prylar men det finns några plagg som jag har sparat fast jag har växt ur dem sen länge. Och sen är det den där klänningen...... Alltså - jag använder inte varken kjol eller klänning (om det inte är medeltidskläder) nånsin! Men jag har en liten svaghet - 60-talsklänningar! Så när jag hittade denna gråa ylleklännnig var jag bara tvungen att köpa den fast jag förstod att jag inte skulle komma i den.
Men idag gick det! Jag har inte gått ner särskilt mycket men med bara ett bröst så fick jag igen dragkedjan i ryggen. Sen var det bara att stoppa in lösbröstet! Hur häftigt som helst!!

Årets sista dag

2014-01-01T00:35:00.000+01:00

Det är väl idag man skall summera året som gått och se framåt...... Men det är inte så lätt. Ibland undrar jag om jag börjar bli dement för jag minns väldigt lite av vad som hänt. Jag vet ju att tiden gått, jag har jobbat, Svante har växt, sonen har gift sig och bytt namn, chefen fick sparken, hönsen har blivit flera, jag fick cancer igen och jag arrangerade mitt sista medeltidsläger (för denna gång). Men detaljerna - de är svåra!
Undrar om det beror på att jag faktiskt har gått igenom dessa cancersjukdomarna. Jag har blivit tvungen att leva i nuet och inte planera så långt fram i tiden. Det kanske har inneburit att jag har slutat lägga detaljer på minnet.
Eller också är det bara jag som börjar bli gammal och uppfylld av sjukdomar och barnbarn. Hjärnan har kanske inte ork för mer än så.
Trots allt känns det som om året har varit bra. Lite irriterande att jag inte har haft så mycket ork. Jag har tappat en del människor för att jag helt enkelt inte har orkat hålla kontakten. Och jag tror att vissa tycker det är svårt att möta sjukdomar som cancer även om min cancer, förhoppningsvis, är borta. Ingen vill bli påmind om sin egen dödlighet.....

Och nu är det 2014 - Jag blir 56, Acke blir 34 och Svante fyller 2 år. Det finns en enorm trygghet i att veta att livet går vidare. Året blir förhoppningsvis bättre än förra året även om jag kommer att svettas floder med mina anti-hormonpiller. Jag har ätit dem i två veckor och de är inte roliga på något sätt. Fem år kvar!! Men förhoppningsvis håller de bröstcancern borta!

Jag hoppas också att jag skall få mer ork.Jag vill gärna kunna ha Svante här lite mer. Och sy! Jag vill börja sy igen. I kväll, nyårsafton har jag sytt två soffkuddar. Men jag har massa medeltidskläder som behöver sys färdigt!

Nej - en macka och sen i säng. Man måste ju sova för att gå in i det nya året piggt och nytert!!

Gott Nytt År!

Vallningar och biverkningar

2013-12-29T17:46:00.001+01:00

Nu börjar biverkningarna ramla på. Häromdan skulle jag köra en halvmil och på tillbakavägen snurrade det till så jag blev tvungen att stanna. Jag blev rejält illamående och trodde att jag höll på att få en hjärtinfarkt! Jag dog ju inte och alla typiska symptom fanns inte så jag letade mig hem i 50 km/h. Väl hemma fick jag kräkas lite och sen mådde jag så dåligt så till slut ringde jag 1177.
Där svarade en snäll syrra och efter lite konsultation med jouren så skulle jag vänta och se om det blev sämre eller bättre. Läkaren hälsade också att han trodde det var biverkningar från anti-hormonpillren och föreslog att jag skulle ta dem på kvällen i stället för på morgonen.
Detta var för en dryg vecka sen och nu tar jag dem på kvällen, svetts igenom natten och vaknar hyfsat utsövd.
Men jag har fortfarande problem med att köra bil. Ögonen vill inte vara med riktigt så jag tror det är dags för en ny ögonundersökning. Det får bli så i morgon. Då skall jag jobba till 12 och sen vara ledig i nästan två veckor. Jag får bryta semestern för att gå in och intervjua de sökande till min chefs tjänst. Spännande!

Behandling

2013-12-20T22:14:00.001+01:00

Jaha! Så har då behandlingen börjat! Ett piller varje dag i fem år... Det tog tre timmer efter första pillret som vallningarna fick dårpippi. Klimakteriet var ganska tufft innan tyckte jag men nu är det sju resor värre. Men har jag nu en jävla tur så räcker det med denna behandlingen. Läkaren lämnade lite öppet så ett provsvar inte hade kommit ännu. Om det är positivt så blir det någon annan behandling också men den dan den sorgen!!

Onklogens dom...

2013-12-18T19:58:00.003+01:00

var väldigt mild och sympatisk. Jag kom därifrån med antihormonpiller och en liten brasklapp om något patologiskt prov som inte kommit tillbaka än om någon gen som eventuellt kunde öka risken för återfall. Om det provet var positivt kunde eventuellt annan behandling bli nödvändig.
Men jag håller mig till min device - Den dagen den sorgen. Just nu är jag risk och jag rider på den vågen tills jag vet mer!!!

Onkologi

2013-12-17T20:47:00.000+01:00

I morgon är det dags för första besöket hos onkologen. Lite nervöst är det skall jag erkänna..... Jag vill ju vara helt säker på att bli frisk men jag skulle verkligen vilja slippa cellgifter. Men å andra sida - varför spekulera? I morgon bitti får jag veta vad de tänkt sig för mig. I går tog jag prov och fick bassning för att mina njurprov var för dåliga. Så det var hem och hinka resorb och vatten och se ta om dem idag på morgonen. Och de har inte ringt igen så jag hoppas det gjorde susen.

Sjuk "på riktigt"

2013-12-04T14:14:00.001+01:00

går drabbades jag av 39,7 graders feber och slogs ut fullständigt. Jag blev ju lite nervös eftersom jag är relativt nyopererad men framåt morgonkvisten gav den med sig. Nu sitter jag uppkrupen i soffan med värmedyna för ryggen gillade inte att ligga still så länge.... Men snoret verkar ge sig och den raspiga halsen ger sig säkert också så småningom. Det är lite märkligt att vara sjuk "på riktigt" men det hade kanske varit konstigare om jag hade klarat mig med tanka på Svantes sega förkylning.

De fick allt!!!

2013-12-02T14:12:00.001+01:00

Idag var uppföljningen efter operationen. Portlymfan var helt ren (jippie) och de hade fått bort alt när de tog bröstet. Läkaren var glad att jag ville ta hela då tumören hade börjat växa spretigt!?! Men nu är allt synligt borta så jag kommer inte att behöva strålbehandlas. Däremot kommer jag att få antihormonmedicin som skall tas i fem år (som om jag inte har vallningar så det räcker!) och antingen antikroppar (som jag inte riktigt vet vad det är) eller cellgift. Hur som helst så känns det som om jag borde köpa en lott eller något!!!!

Advent

2013-12-01T15:01:00.000+01:00

Jag är inte ett spår religiös men advent är trots allt advent - ett skäl att få ha ljus tända! Det gillar jag nu när mörka november övergår till december. Jag skulle önska lite snör också så att marken lyser upp lite men så länge det är sju grader varmt så lär det nog dröja.
I går var det traditionsenlig julmarknad - samma julmarknad jag var på för fyra år sedan när dödsbudet om mamma kom. Sen åkte jag in på invigningen av plastisbanan i S:ta Karins ruin. Jag var med i projektgruppen vid uppstarten av projektet så det känns fortfarande som ett av "barnen". Och det blev så jäkla häftigt. Kungsan - släng dig i väggen! Häftigare mötesplats får man leta efter!!!
I dag har jag satt upp den fina kransen jag fick av svärdotterns mormor och plockat fram adventsstake och julstjärnor. Och på spisen står en fläsklägg och kokar och snart skall jag sätta i gång att skala rotsaker till rotmos. Sen skulle Svante vara här ett par timmar medan föräldrarna håller julbord för Brukshästföreningen!

Barnvakt

2013-11-28T21:08:00.000+01:00

Idag har jag varit barnvakt för Svante som är knallförkyld och har dubbel ögonimflamation. Stackars unge..... Men han var mycket piggare idag trots allt och vi har haft en mysig halvdag. Sonen kom hem efter lunch och tag över. Svärdottern kom egentligen hem ännu tidigare men hon gick och la sig direkt - även hon sjuk som en gnu.
Själv kämpar jag med krampande ben (är nog lite dålig vätskad) och en ökande vätskemängd under ärret. Men på måndag skall jag till kirurgen och om det blir värre kan de säkert tömma det en gång till. Men då skall jag fota det som kom ur för det såg så jäkla häftigt ut!

Ögoninflammation och pannakakor

2013-11-27T12:00:00.001+01:00

Just nu sover jag mycket..... jag antar att kroppen behöver det för att läka. Jag mår fortfarande förvånansvärt bra två veckor efter operationen. Nu är det fem dar kvar tills jag skall tillbaka och få veta fortsättningen på resan. Då skall jag få besked om vad de faktiskt hittade i bröstet och vilken behandling som passar just mig. Men jag är inte orolig och det förvånar mig lite. Jag trodde att jag skulle vara nervös men, nej.
Under tiden bakar jag pannkakor till sonens familj och umgås med Svante som har fått ögoninflammation och superförkylningen. Stackars lilla skitunge. Men han är så söt. Igår var mormor Annelie barnvakt hela dagen och jag åkte dit och fikade på eftermidddagen. Då fick jag både berättelser och sång till livs. Problemet är väl bara att han bara kan typ tre ord..... Men sjunka och prata kan han även om jag får gissa vad det handlar om :-)

Tömning

2013-11-21T10:51:00.000+01:00

I dag skall jag åka in till lasarettet och tömma vätskan som har samlats i såret. Det skvalpar och spänner hela tiden. Det börjar bli svårt att skriva på datorn för högerarmen står ut på grund av bulan under armen. Men det blir förhoppningsvis bättre efteråt.
Annars funkar det fortfarande bra. Ingen smärta att prata om och det lilla som känns kommer nog från att det spänner av vätskan.

Några timmar senare är jag 4 dl vätska fattigare och av någon anledning helt slut. Jag vill inte riktigt erkänna att det här tar på mig men jag blir väldigt fort trött. Det ger sig säkert så småningom men det är halvjobbigt med trötthet och klimakterievallningar. jag tror att jag har feber hela tiden men det har jag inte. Gå och lägga sig verkar vara det enda vettiga!

Medlidande sucks

2013-11-17T22:31:00.003+01:00

Jag har funderat lite på varför jag inte känner för att umgås med folk..... Det är för att jag inte pallar se medlidandet i deras ögon. Jag vill inte ha något medlidande! Men jag fattar ju att det är svårt att låta bli - Jag blir likadan ibland. Men aldrig mer, säger jag bara! Hädanefter blir det bara pepp för hela slanten. Även om jag skulle ligga döende så skulle jag hellre se glada människor runt mig än medlidande sådana!!
Så det så!

Två dagars sår

2013-11-16T22:37:00.001+01:00

Ja man ser ju inte så mycket av såret ännu.....

Lite blått och´väldigt långt. Och vätskan börjar fyllas upp under fast ut åt ryggen, inte vid bröstet som jag trodde...

Varför skall man vara ledsen

2013-11-16T15:59:00.001+01:00

Alla är så jäkla förvånade över att jag inte är ledsen för att jag har fått cancer..... Varför då? Inget blir väl bättre för att jag är ledsen? På sjukhuset sa nattsyrran att hon aldrig hade träffar nån som tog det som jag. Jag misstänker att hon trodde att jag var lite knäpp. Hon menade att de som kom in för mastektomi var ledsna och nervösa. Jag skall inte påstå att jag inte är lite nervös när jag skall sövas och skäras i. Det är väl inte så konstigt. Men att för den skull klappa ihop och ligga i en hög och gråta verkar väl väl drastiskt. Jag lever ju, har ett bra liv och jag tänker inte dö nu.
Jag inser ju att det kommer att bli en tuff behandling men jag utgår från att de har hitta detta i tid och att jag kommer att bli frisk igen. Jag tänker leva tills Svante blir stor nog att komma ihåg mig som något annat än en sjuk tant som han har vaga minnen av. Förhoppningsvis ännu längre. Jag har ju tänkt mig att få fler barnbarn också och de måste ju få samma chans, eller hur??
Jag njuter av att inte ha ont - det räcker just nu!!