Tappa inte hoppet

Besök på tjejjouren

2012-02-02T12:06:00.002+01:00

Dottern ville att jag skulle följa med idag till samtalet på tjejjouren, så det gjorde jag. Satt tyst hela tiden och lyssnade och tyckte det var bra på alla sätt och vis och se hur de jobbar. På slutet fick jag lite frågor som jag försökte svara på och vi kom även överens om hur jag ska agera när dottern får minnen, eller ångest eller vad det nu kan vara. Dottern ska vara tydlig med tex. en skala på hur dåligt hon mår och ta ansvar för att tala om vad hon behöver och vad jag ska göra. Kändes jättebra. Jag har levt kvar lite i BUP:s hantering utifrån KBT, att man ska bryta ångesten. När minnena kommer är det inte alls säkert att det är så det ska vara utan man måste kanske ta sig igenom och genomlida den. Kändes nyttigt att byta spår.

Kort uppdatering

2012-02-01T16:55:00.002+01:00

Dottern och kontaktpersonen käkade middag på stan förra veckan och det kändes jättebra. Det är vi båda glada för. De ska träffas hemma hos kontaktpersonen i helgen och baka. Hon verkar gullig och de har gemensamma intressen.

Dottern har haft jobbigt med sina minnen och ångest de senaste dagarna. Hon är trött och har svårt att vakna på morgonen. Hon fick en extra tid imorgon hos tjejjouren så det är bra. Annars hade det dröjt en vecka till. Jag är så glad att de finns.

1a intrycket

2012-01-24T16:27:00.002+01:00

Ja det första intrycket av kontaktpersonen var bra. En tjej som alltså bara är ett år äldre än dottern, men det kan ju vara bra. De hade ganska lika intressen och det bådar ju alltid gott. De ska träffas på torsdag och äta middag tillsammans och börja lära känna varandra. De bör ju träffas ett par tre gången innan de bestämmer hur det fungerar. Nackdelen var väl att hon inte hade körkort och ibland kan ju det vara en fördel om man vill ta sig längre än bara ner på stan, men det är som det är.

Imorgon har dottern äntligen tid hos tjejjouren igen. Förra gången blev inställd pga. sjukdom så det var ett tag sen de sågs. Dottern har haft det jobbigt med ångest några dagar nu så samtalet är efterlängtat.

Kontaktperson

2012-01-22T18:34:00.002+01:00

Imorgon kommer handläggaren och en ny kontaktperson hem till oss. Den förra sa ju dotten nej till efter bara en träff, eftersom hon flera gånger uttalade sig rasistiskt och dottern tyckte det kändes jobbigt. Denna nya tjej är ett år äldre och har katter, det är det enda vi vet ännu om henne. De sitter väl i köket och snackar lite, jag ska hålla mig i vardagsrummet och inte störa. Dottern är ju faktiskt vuxen nu :)

Idag har vi varit hos mormor och umgåtts hela eftermiddagen. Mysigt!

Vuxen dotter

2012-01-17T16:47:00.001+01:00

Dottern fick klara sig ensam då jag var tvungen att uppsöka akuten och blev kvar ett dygn. Idag har hon handlat med mormor, fixat diskmaskinen och t.o.m. soporna var slängda. Kanske inte något att bli imponerad av, men jag blir det, för att hon orkar kämpa och bry sig trots att mycket är jobbigt just nu. Det hade räckt med att hon håller på att bearbeta ett förfärligt trauma och så har jag dessutom cancer. Naturligtvis önskar jag att vi båda mådde bra och inte behövde bry oss om vare sig kropp eller själ, men nu är det som det är och då är jag tacksam för att min dotter är så självständig och klarar så mycket själv, trots allt.

Samtal

2012-01-10T08:54:00.002+01:00

Dags för besök på tjejjouren idag, känns behövligt för dottern. Senaste var innan jul. Hon har mycket ångest till och från, men klarar för det mesta av att hantera den. Hon har jobbigt att gå ut när det är mörkt. När vi åker ut och handlar t.ex. så finns alltid rädslan där att träffa på personen som gjort henne illa. Hon ser honom i andra män och när vi kommer hem är hon ibland helt slut. Hon har tänkt ut en strategi vad hon ska göra om hon träffar honom, men det finns förstås spänningar ändå. Men hon är stark, starkare än hon tror och hon har tagit sig så långt i sin process på bara några månader. Jag har mycket hopp att hon ska klara av detta också.

Tänk att hon fyller 20 i mars. Det är helt otroligt! Här några bilder, på mig och dotter i ungefär samma ålder. Vissa likheter finns va? Jag förstår inte var tiden tar vägen, det är fascinerande.

Jag, 1967.

Dottern, 1992.

Meningen med saker och ting

2012-01-07T23:10:00.001+01:00

Har tittat på Stjärnorna på slottet ikväll och blev så berörd av Louise Hoffsten. Hörde henne prata om hur hon blev sviken av sin man, men om det inte hänt så hade hon inte mött sin stora kärlek. Hennes sjukdom, MS, och hur hon lever med denna. Hur hon fått barn fast hon trodde det inte skulle fungera. Kände en stark känsla av meningen med allt, något jag trott på länge, men som jag ibland glömmer. Tänker på fler saker:

* hade jag fått diagnos cancer för ett par år sen hade inte min dotter levt nu, det är jag övertygad om.
* min separation, det svek även jag utsattes för, så oerhört tufft, men som jag nu ser med andra ögon. Mitt ex upplevde att det var tufft med dotterns sjukdom, det var tungt, tänkt vad denna cancer hade gjort oss då? Hade inte fått stöd av honom, det känner jag i märg och ben. Hellre lämnad när jag var frisk och orkade, än nu, hårlös och sjuk. Hellre stark ensam, än ensam i tvåsamhet.
* vår lägenhet som jag tackade ja till i somras. Så tacksam att jag hann flytta innan allt.

Visst kan det kännas hopplöst ibland, ledsamt och orättvist att detta ska hända mig, efter allt jag gått igenom, men det är kanske just därför det händer. Brustna hjärtan orkar inte hur länge som helst. Mitt hjärta har brustit flera gånger pga en massa orsaker. Att stå bredvid sin 17-åriga dotter och se henne vakna upp efter ECT-behandlingar, att höra henne berätta om traumaminnen, att avsluta ett långt förhållande och inte känna sig älskad längre osv. Ett brustet hjärta och en massa stress skapar inte cancer, det är jag mycket väl medveten om. Både min faster och farmor hade bröstcancer så det finns starka gener bakom. Men, att sjukdomen kanske väckts av allt som hänt de senaste tre-fyra åren är inte alls omöjligt i min värld. Därför är det lika viktigt för mig att se hur mitt hjärta och kropp ska läka tillsammans.

Jag vill försöka se meningen med allt, även om det är svårt ibland. Tror det blir lite lättare att leva då. Har slagit i botten för länge sen, nu kan det bara gå uppåt, eller hur?

Dålig uppdatering

2012-01-03T17:42:00.001+01:00

Ja det blir inte att jag uppdaterar så ofta på denna bloggen. Dels för att inte så mycket händer i dotterns liv och dels pga min sjukdom. Ni får helt enkelt ha tålamod, händer det något så skriver jag det.

Imorgon ska dottern äntligen till tjejjouren igen för samtal. Det är välbehövligt då hon haft rejäl ångest ett par dagar. Det är inte mer än knappt 5 månader sen de första minnena kom fram, inte konstigt att det finns mycket ångest kvar. Hon kämpar på och jag är stolt, det är tufft för henne nu. Jag orkar inte alla dagar vara ett stöd, har fullt upp med mig själv. Så är det nu, därför är jag glad att hon har stödet på tjejjouren.

Gott Nytt År!

2011-12-31T09:03:00.003+01:00

Kontaktperson

2011-12-26T17:56:00.004+01:00

Dottern fick ju en ny kontaktperson i förra veckan och de var ut och käkade lunch. Dottern kände när hon kom hem att det kändes jobbigt. KP hade vid flera tillfällen uttryckt sig rasistiskt och dottern tyckte det var obehagligt. Hon har nu mailat sin handläggare för att få prova en annan. Det måste ju ändå kännas bra när man ska ses en gång i veckan och umgås. Även om man inte behöver tycka lika om allt så är det nog viktigt med en gemensam värdegrund.

För övrigt så har vi firat en mycket lugn jul hemma med mormor. Lite julmat och lite klappar och en hel del Ferdinand-känsla :)

God jul

2011-12-23T13:41:00.002+01:00

Svårigheten att slappna av

2011-12-19T13:41:00.004+01:00

Dottern har varit hos tjejjouren idag igen. De fortsätter träffas, även om det inte är varje vecka. Dottern tycker det varit kanon att gå där och prata. Hon har fått så mycket hjälp av kvinnan hon pratar med. Hon känner skillnader i sitt sätt att vara och tänka och kvinnan på tjejjouren bekräftar att även hon märker skillnad. Att tex konstant gå runt och tänka på hur andra uppfattar dig, eller hur du för dig, talar, beter dig. Spänna sig och alltid vara på din vakt. Så har dottern varit länge, men nu fått upp ögonen för hur det är. Förstås en process att försöka slappna av, men att se det är den början. Hon känner en enorm skillnad i kroppen också, den värk hon har, är så så oerhört förknippad med all spänning. Går hon på stan en dag och inte tycket det är jobbigt så får hon nästan inte ont alls och tvärtom. Spänner hon sig så har hon jätteont efteråt. Kan verkar simpelt, men ack så svårt att bli medveten om och att orka våga slappna av. Inte alltid så lätt, men nog så viktigt.

Annars ser vi fram emot en lugn jul hemma hos oss med mormor. Vi ska inte ha så mycket mat, utan bara rå om varandra och mormor ska sova över så hon slipper köra i mörkret hem. Det blir en mysig jul. Vad ska ni göra?

Att se framåt

2011-12-15T02:06:00.001+01:00

Det är viktigt att ha saker att se fram emot. Dottern och jag skulle egentligen resa till NY den 30 mars. Nu blir det pga min sjukdom framflyttat, men vi SKA åka. Jag har en mycket god väninna (amerikan) som bor där med sina två döttrar. Vi sågs senast 2005 så snart är det dags igen. Vi har tack o lov fått tillbaka pengarna för vår bokade resa, så nu får de stå på ett konto och vänta på rätt tid.

Vi bokade iaf biljetter till Coldplay idag. Fick tag i två st efter mycket om och men. Jag stod först i kö på datorn och när jag gick till doktorn tog dotra över. So we made it. 30 aug 2012 är det dags. Känns helt sjukt att boka något så långt i förväg, men fantastiskt. De är så underbara.

Här finns en underbara Paradise med några textrader som säger allt och som jag vet dotra älskar:

"And so lying underneath the stormy skies
She'd say, oh, I know the sun must set to rise"

Eller varför inte Speed of Sound med raderna:
"If you never try, then you'll never know.
How long do I have to climb,
up on the side of this mountain of mine?"

Här och nu

2011-12-10T18:43:00.001+01:00

Jag uppdaterar inte så ofta just nu. Dels händer inte så mycket i min dotters liv just nu, utan hon är ganska stabil. Dessutom är jag till och från trött pga min cancer och orkar inte blogga så mycket. Hänvisar till den andra bloggen om du är nyfiken på hur det går med min sjukdom. Klicka här.

Dottern var ledsen idag. Hon känner ibland som att hon inte kommer någonstans och att folk förväntar sig att hon borde göra en massa. Plugga, eller jobba, eller vad som helst. Hon fyller 20 i mars och är vuxen nu. Vad hon gör och inte gör är upp till henne och för min del är det ok. Hon har sitt aktivitetsstöd 1,5 år till och kan använda den tiden till att bygga upp sig och bli stark. Tror liksom det var meningen. Känner dock att jag varit dålig på att bekräfta henne i den känslan, så det gjorde jag idag. Hon behöver finnas här och nu och det är ok. Ingen press, ingen stress. Hon får gå den väg som hon känner att hon ska gå.

Just nu jobbar hon kväll på katthemmet. Hon har en morgon till bokad, men tänker sen ta en paus på bokade tider och endast hoppa in om någon blir sjuk eller får förhinder. Hon är lite orolig för mig också, det känner jag. De dagar efter behandling som jag inte mår så bra är jobbiga för henne. Det blir mer ansvar för henne med hemmet. Sen är det inte kul att se mamma sova en hel dag och en hel natt och ändå vara trött. Hon är stark och stabil, men ändå så skör. Min lilla unge som blivit så stor och gått igenom så mycket trots sin unga ålder. Jag vill tro, måste tro, att det finns en mening med allt. Annars gör det så ont.

Tävling

2011-12-05T14:47:00.001+01:00

Mamma Carola har en schysst tävling på gång. Klicka här så kommer du dit!

EMDR

2011-11-26T09:10:00.001+01:00

Efter dotterns läkarbesök så fick hon igår ett brev där läkaren säger att hon är godkänd för EMDR. Det är dock 6-12 månaders väntetid, men ändå. Vi är så glada för detta. Kanske kan hon på riktigt komma igenom detta trauma och må bättre hela tiden med den hjälpen. Att dessutom få fortsätta på tjejjouren är jättebra, hon får mycket stöd där. Nu ska hon dock gå varannan vecka för hon känner att det blir för tätt. Har inte hittat så mycket information som jag litar på vad gäller EMDR, men här har jag läst lite om du är intresserad. Någon som fått eller känner någon som fått EMDR får gärna dela med sig av information.

Dottern bad även om en remiss till hjälpmedelscentralen, men det skrev läkaren inget om. Vi får väl ringa igen nästa vecka.

Läkarbesök

2011-11-22T15:02:00.001+01:00

Igår hade dottern äntligen sitt läkarbesök som hon väntat på länge. Hon ville prata om remiss till hjälpmedelscentralen, sina mediciner, de minnen hon fått upp och ev behandling med EMDR. Det var en ny läkare, relativt ung och mycket godhjärtad. Han lyssnade och tog sig tid och tog med sig lite frågor som han skulle återkomma med. Dottern kände sig nöjd efteråt och det kändes skönt. Den senaste läkaren som hon träffat två gånger var bedrövlig. Hoppas nu denna är kvar :)

Panikattack

2011-11-19T13:12:00.001+01:00

Tog med mig dottern på en julmarknad idag. Tänker att vi skulle strosa en stund och bara koppla av. Jag var inte så pigg, men vi tog det lugnt. Det var väldigt mycket folk och efter en stund så sa dottern att hon måste tillbaka till bilen. Det var en liten bit att gå och väl i bilen så började hon gråta. Panikångesten slog till med full kraft. Minns inte riktigt när det skedde senast, länge sen iaf. Nu är vi hemma igen och ska ta det lugnt på em. Hon ska jobba ikväll, får se om jag följer med en stund, eller om hon klarar sig. Jag mår ok, men är ganska trött och har lite ont i operationssåren. Tar Alvedon, det hjälper.

Öppnade balkongdörren åt katterna. Det är plus 9 grader ute, konstigt. Solen skiner och de sitter på varsin sida och spanar :)

Tack dotra mi

2011-11-17T18:11:00.001+01:00

Dottern var så stark idag. Efter operationen hade jag en tuff eftermiddag och hon är så lyssnande, så stark, så stabil. Är så stolt över min dotter. Hon har även varit på samtal på tjejjouren idag. Tack lov för det stället, de är underbara :)

Att skära sig

2011-11-13T14:48:00.001+01:00

Det jobbigaste just nu i min relation till min dotter är hennes självskadebeteende. De gånger hon skär sig, vilket är mycket få jämfört med andra jag sett/läst om, då känner hon en lättnad. En stund efteråt kommer gråten och allt känns bättre. Att detta har blivit en väg ut ur ångesten tycker jag är jättejobbigt. Jag ser hennes ärr på armen, och ibland hennes färska sår. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Försöker att inte ge det för mycket uppmärksamhet, men samtidigt prata om vad jag tycker om det. Fast inte när det nyss hänt, utan vid ett annat tillfälle. Hon är så duktig på att hantera sin ångest för det mesta, hon hittar andra sätt ut ur den, men ibland fungerar inget annat sätt, enligt hennes sätt att se på det. Jag blir bara orolig att hon ska tappa kontrollen och skära för djupt utan att mena det.

Vad har ni för erfarenhet av självskador? Tacksam för lite tankar...

Ny blogg

2011-11-11T17:13:00.001+01:00

Har bestämt mig för att starta en videoblogg om min sjukdom. Vill du följa mig där så klicka här. På denna bloggen "Tappaintehoppet" så kommer jag fortfarande att skriva om min dotter och saker som händer henne.

Kram
/Ulrika

Gråt

2011-11-11T07:09:00.001+01:00

Vaknade av att jag grät och har sen gråtit mig igenom duschen, påklädning och nu frukost. Har meddelat jobbet att jag inte kan ha fler lektioner. Orkar inte. Kommer att vara på jobbet i alla fall och göra klart vissa saker och städa skrivbordet osv. Känns konstigt att veta att jag inte kommer att vara där på kanske ett år!!! Helt overkligt.

När en utmaning ges dig är det bara att gilla läget.

Ta emot den och börja vandra.

Aldrig ge upp.

Alltid kämpa.

Att trösta

2011-11-10T19:32:00.000+01:00

Har idag berättat för de flesta av mina elever och kollegor att jag har cancer. Många elever blev ledsna och grät, men jag tror på öppenhet om detta. Det finns inget att skämmas för. De uppskattade att jag berättade, även om de tyckte det var jobbigt.

Uppe med tuppen

2011-11-10T05:57:00.001+01:00

04.36 slog jag upp ögonen. Kunde inte somna om. Inte ens katten var vaken utan blinkade förvånat när jag öppnade ögonen. Ute är det mörkt, men på köksbordet brinner ett ljus och kaffet var gott. Har sovit med hjälp av en Propavan, men känner mig nu redo att ta för mig av dagen. Ska jobba och träffa mina fina ungdomar i skolan. Kommer att berätta för dem vad som händer med mig och att jag kommer att bli sjukskriven redan nästa vecka. Livet tog plötsligt en annan vändning och jag försöker acceptera.

Besked

2011-11-09T20:29:00.002+01:00

Som jag befarade så är knölen i mitt bröst cancer. Jag är chockad, men lugn. Rädd, men stark. Antar att denna blogg nu förvandlas till en cancerblogg. Antar att titeln "tappaintehoppet" en gång för alla får visa sig korrekt.

Redan nästa vecka börjar förberedelser för cellgiftsbehandling. Dessa pågår sedan i 18 veckor och sen blir det operation i maj/juni nästa år då de tar bort bröstet. Efter detta blir det strålning så läkaren sa att jag kanske är frisk nästa höst. Fattar ni det tidsscenariot?