Debatten om mediedrev – den oavbrutet pågående – får ständigt nytt bränsle.

Senaste tiden har det förstås handlat om Juholt, men Stefan Löfven hade inte ens blivit vald till socialdemokratisk partiledare innan nästa raketsteg sköts iväg: -Hur kan man ringa hans gamla mamma? Skamligt!

Innan vi går vidare ska jag bara påminna om ett av de mer dramatiska dreven i svensk presshistoria, för perspektivens skull. Dåvarande justitieministern Ove Rainer avsattes, sänktes, fråntogs heder och ära 1983 av ett koppel journalister, med Göran Skytte i spetsen. Ove Rainer hade utmanat folkhemmet och socialdemokratin genom fullt lagliga, men moraliskt tveksamma, skatteplaneringsaffärer. Det var dumt. Han hämtade sig heller aldrig efter den affären, och dog några år senare.

Att ringa anhöriga, vuxna anhöriga, i jakt på uppgifter i en uppmärksammad händelse betraktar jag som journalistiska elementa. De allra närmast anhöriga till en man, som hela sitt vuxna liv befunnit sig på maktpositioner i svenskt fackföreningsliv, är ovanligt intressanta källor.

Men man ska vara försiktig. Hålla barn och omyndiga utanför. De offentliga personerna själva accepterar säkert den här ordningen, mer eller mindre. Undantagen kan väl vara någon dokusåpastjärna som tycker det är jobbigt med uppmärksamhet när lyskraften börjar mattas…

Allmänheten däremot, de ”vanliga människorna”, bloggarna, facebooktyckarna – de är betydligt hårdare. Man ringer helt enkelt inte hem till folk och ställer frågor. Det är, som mycket annat, ”kränkande”.

Det finns en del företeelser som är kränkande. Just detta tycker jag inte är det.

I sammanhanget finns det betydligt allvarligare inslag. Expressens politiske reporter Niklas Svensson drev under hela Håkan Juholts partiledartid en accelererande personlig kampanj som till och med innehöll privata opinionsundersökningar riktade till socialdemokratiska förtroendevalda i hela landet. Förvånansvärt många skickade tillbaka svar till Svensson, och resultaten presenterades sålunda som sanningen ute i landet. Fast vi fick aldrig reda på hur många som tillfrågats eller hur svarsfrekvensen var, och frågorna kunde vara så tendensiösa att det inte ens fanns ett svarsalternativ ”Har förtroende”.

Så det finns anledningar att vara kritisk till hur en del journalister hanterar sin roll som avslöjare och samhällsinformatörer. Maria-Pia Boethius får illustrera den mest kritiska rösten: I en artikel i ETC menar hon att Juholt dömdes av mediedomstolen och att folket till slut kan komma att tröttna på journalisternas legitimitet.

Anders Mildner får representera den mer nyanserade analysen av vad som hände med sin artikel på Sydsvenskans kultursida. Hans slutsats: ”Den viktigaste kritiken mot medierna handlar inte om huruvida Juholtaffärerna var ett utryck för ett drev eller inte, utan att deras dramabyggande helt håller på att förändra villkoren för politiken.”

Paul Ronge, slutligen, får stå för det gamla journalistproffsets uppfattning, och jag tycker i stort sett att han har rätt.

Maria-Pia Boethius är den enda som faktiskt berör det som jag själv tycker är obegripligast: -Hur vågar dom? Har journalisterna igen självbevarelsedrift alls?

Fast hon tror att ”folket” ska ta ifrån journalisterna deras privilegier. Då får man ha en övertro på folkets inflytande i regeringsarbetet. Att det pågår en åtstramning av pressfriheten står ju klart. För några år sedan tröttnade politikerna på medias ständiga missbruk av offentliga passbilder och drog sonika in rätten att använda dem.
En SIFO-undersökning 2007 avslöjade att många riksdagspolitiker vill begränsa pressfriheten, bland annat genom att förbjuda publicering av vissa bilder tagna i särskilda sammanhang. Vad jag vet är den lagen en bubblare – den ligger fortfarande och skvalpar hos justitieministern och kan säkert introduceras när som helst.
Carl Bildts  ringaktande av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som nu sitter fängslade i Etiopien, kanske anger tonen.

En åtgärd som tidningsutgivare till varje pris vill undvika är att pressens rätt att själva avgöra vilka snedsteg som ska bannas, via Pressombudsmannen, ska tas ifrån dem. Det kan jag förstå.

Men att enskilda journalister och deras arbetsledare inte är mer rädda för detta är obegripligt.

Om journalister ständigt utmanar den allmänna moraluppfattningen så påverkar det på sin höjd allmänhetens förtroende för media och påskyndar upplagenedgångarna.

Men om politiker till slut inser  att journalisternas opålitliga granskningsvilja faktiskt kan drabba vem som helst av dem, oberoende av partitillhörighet eller maktbas, så är det fullt möjligt att vi kommer att få förslag om att övergå till system som det i USA, t ex. Journalisten själv blir juridiskt ansvarig, inte den ansvarige utgivaren.

Och då får vi skotträdda och ängsliga journalister. Fråga en som vet, Fredrik Gertten, dokumentärfilmare i Malmö. Han beskriver fenomenet i uppföljaren till Bananas!*, filmen om fruktjätten Doles affärer: ”Big Boys Gone Bananas!*”

Och DÅ får vi verkliga problem med att upplysa medborgarna om sånt som det finns all anledning att gräva djupt i.
Utförsäljning av offentliga egendomar till underpris, upphandlingar av tveksamma karteller eller vissa ministrars agerande i privata näringslivet.

Jag minns då vi skrattade åt The Sun och Extrabladet. Och sen hände det nåt med Aftonbladet.
on Twitter: http://twitter.com/tengby/status/158913270592450560

GP:s ”e-tidning” måste vara sämst i klassen. #GP
on Twitter: http://twitter.com/tengby/status/158893475310469120

Looking for an apartment or house in Croatia for the month of June 2012. Any tip welcome!
on Twitter: http://twitter.com/tengby/status/157569296942366720

Frustrerad reporter får inte tag på politiker, twittrar om hur politiker vägrar…
on Twitter: http://twitter.com/tengby/status/157032838720536577

@tengby: Vem fan är Bengt Ohlsson?
on Twitter: http://twitter.com/tengby/status/154600024133746689

Dom ska alltså bygga om en trafikkarusell i Stockholm. Från detta tar någon Ohlsson nacksving på ”kulturvänstern”.

Vem bryr sig om vare sig det ena eller det andra?

Det är en ny sticktrend på väg in.

Just nu känns det som om jag skulle kunna tänka mig ett hyggligt hjärnbefriat extrajobb emellanåt. Paketbil? Budfirma?

Interesting.

Last night I was thinking of a topic for Fridays discussions on @Qualityhunters – a twitter/blog/youtube-and more joint venture PR-stunt with Vanta Airport in Helsinki and Finnair. Second year to go.
They choose 7 ”Qualityhunters” that have the mission to travel around the world looking for the things that Finnair customers would look for. Why do I get irritated of this and that, what can be done better?

Good intention.

Everybody that have been on an airport, on a charter flight, or traveling regularly for business, have opinions. We are people. Every person is an individual. I like juice, some like shots.

Flying by air is no different from taking a bus, essentially. It’s infrastructure. You pay for the basics – airports, road to the airports, transportation.

But flying is also a experience, no matter if you are professional or leisure traveller. There is a lot to it: planning, tickets, going to airports in advance, waiting, be humble in ques. In short, know your place.

All is about getting somewhere you either have to go to or have a sometimes long wish to go to – The Louvre. Toscana, Taj Mahal, or whatever.

We had already talked much about the airports, lounges, wi-fi, free or fare and more.

But. I know some people that have a fear of travelling. I.E. – going on aircrafts, So I wanted to know how spread this fear is.
I think it is a bigger problem most think.

The topic was sent out as the Todays Topic, probably in lack of other topics, but that is the PR-professionals intuiton…

Immediately peoply start talking about scary experinces. Me too. Scary air strips, funny landing spots.

I know, from being married to a psykologist, that kind of tales probably come from early experiences, funny now, probabaly scaring at the time.

;