Denna konstruktion finns inte i svenskan. Och har ingen plats i svenskan. Men ändå dyker den upp tätt som oftast. Inte minst i företagsnamn.

Huruvida det är ett nytt fenomen eller inte får vara osagt. Men plötsligt tycks det finnas överallt. Det kan förvisso vara en illusion. Ibland när man upptäcker något nytt så tycker man sig se det ständigt och jämt. Företeelsen kallas Frequency illusion eller Baader-Meinhoff effect av dem som har studerat saken.

Varför oskicket med apostrof och genetiv-s har etablerat sig i svenskan är inte gott att veta. Var detta oskick kommer ifrån är inte svårt att lista ut. Allt tyder på att det är ett lån från engelskan. Vilket är en smula ironiskt eftersom inte heller engelsmännen har någon fullständigt koll på var apostrofer ska vara och inte vara.

Men åtminstone en av de som har ordentlig koll är lika upprörd som likasinnade svenskar.

I alla funktioner – från pappers- och bokhandlare till tidningsarkivarie, debattredaktör, ledarskribent och frifräsande skribent – har också skrivdonen haft en framträdande roll. Idag är det förvisso datorn som står i centrum; den pålitliga och högt värderade Macbook Air. Den är värd en egen mässa. Senare.

Men länge kretsade det mesta kring pennor.

Billiga som jobbet tillhandahöll, lånepennor som hittade sin väg till kavajfickan eller som råkade fastna i skrivblockets spiralbindning. Som bokhandelsanställd fanns möjligheter att köpa fina kulspets-, reservoar-, stift- och ritpennor med god rabatt. Möjligheten försattes inte.

Följaktligen fanns det pennor av alla de sorter i överflöd i hemmet och på jobbet. På skrivbord, i lådor, pennställ och innerfickor. Men påfallande ofta inte till hands när de behövdes som mest. Och nästan lika ofta var första bästa penna odugligt för att blystiften slut, bläcket intorkat eller kulan igensatt.

Några har varit mer omtyckta än andra. Något rätlinjigt samband mellan pris och tycke är svårt att spåra. Det finns billiga reklampennor som ligger bättre i handen än den exklusiva reservoarditon.

Märkena, sorterna och utförandena har kommit och gått genom åren. Två tillverkare sticker alltjämt ut från mängden.

Ballograf gör pennor som räcker i en evighet. I förhållande till priset är kvaliteten utmärkt och en bläckpatron räcker till synes i en evighet.

Den personliga favoriten är emellertid Parker Jotter. Delvis av sentimentala skäl. Tillsammans med den långa papperssaxen var det tidningsarkivariens identitet och kännetecken. Delvis för den sköna och förnäma känsla Jottern ger när man skriver med den. EN kropp i hälften metall och hälften plast gjorde pennan härdig men len och mjuk att hålla i.

Bläcket – arkivbeständigt, givetvis – var alltid rött. Varje artikel klipptes ut ur tidningen och programmerades, det vill säga fick en adress i det gigantiska arkivet skrivet på lämpligt ställe. Sedan, när klippet veks ner i lämplig storlek, pressades kanten ner genom att kraftfullt stryka pennans plasthylsa längs viket. Plasthylsan på en välanvänd penna blev med tiden därför trekantig snarare än rund. Och bars som ett adelsmärke.

Visserligen har mängden text ökat. Men också mängden språkliga dumheter. Det upptäcker var och en som är ute och trålar webben i mer än några ögonlock. Inte minst på sociala medier tenderar horrörerna att stå på rad.

Det är dock inte allt som framkallar gråt eller tandagnisslan. Nätet är givetvis också till både nytta och nöje för språk- och skrivintresserade. Den vetgirige behöver sällan söka länge för att får svar på sina frågor – oavsett om den handlar om någon grammatisk konstruktion, innebörden av ett speciellt uttryck eller en översättning.

Jodå, kvaliteten varierar. Tillförlitligheten likaså. Som vanligt gäller att kunna sovra bland träffarna och inte ta varje givet svar för sanning.

Det finns förstås stunder då det absolut korrekta är av underordnad betydelse och då det finns det givetvis även nätplatser med motsvarande innehåll, låt vara att även det lättsamma kan vara nog så lärande.

Till denna sistnämnda kategori, om några rekommendationer är på sin plats, är till exempel Facebookgruppen Anonyma språkpoliser. Sveriges Radios långkörare Språket finns också på Facebook och är en utmärkt kombination av nöje och folkbildning. Public service tradition när den som bäst, med andra ord.

En annan favorit i genren för allmän förkovran är Youtube-kanalen Words of the world som underhåller med korta etymologiska föreläsningar om olika ord. Dessvärre är utbudet begränsat och ingenting har producerats sedan 2015.

Men nästa guldkorn är bara en sökning bort.

Washington Post är en av världens ledande dagstidningar. Få kan ståta med så många och så stora scoop som denna amerikanska drake. Föga förvånande håller sig tidningen med stort antal journalister av yppersta klass. Prosan är av samma kvalitet – snärtig, rolig, lättläst

Häromveckan skrev exempelvis den politiske reportern Philip Bump en artikel där han försökte reda ut turerna i den amerikanska ekonomiska debatten där han påpekar att presidenten blandar ihop budgetunderskott med handelsunderskott. Visst, konstaterar Bump, ”båda är underskott, men de förhåller sig till varandra på ungefär samma sätt som en stämgaffel till en matgaffel.”

Bullseye.

Det andra exemplet kommer från närmare håll, närmare bestämt Dagens nyheter och ledarskribenten Erik Helmerson. I en enda rubrik lyckas han sammanfatta allt som är värt att säga om det kaos som uppstår i Stockholms lokaltrafik varje vinter.

Ibland är sex ord allt som behövs.

Fel preposition vid fel tillfälle kan vara betydelseförskjutande. Vanligast är att de kastar läsaren av spåret och skapar osäkerhet kring vad det egentligen är författaren avser. Det är illa nog.

Om texten handlar om någon som besöker Irland kan det ha en viss betydelse om skribenten väljer att beskriva det som att denne någon är ”på Irland” eller ”i Irland”.

I det förra fallet kan personen befinna sig på öns norra del och därmed följaktligen i Storbritannien. I det senare fallet befinner sig personen också på ön Irland men däremot i republiken Irland. Förhandlingarna kring Brexit visar med önskvärd tydlighet att man i vissa delar av världen inte tar lättvindigt på distinktionen mellan ”i” och ”på” den gröna ön.

För det mesta lyckas läsaren förmodligen lista ut vad som avses även om författaren slarvar med prepositionerna. Men för att få läsningen mjuk och texten följsam, så ägna prepositionerna en tanke.

Och läsaren kan läsa vidare.

Dagens exempel är hämtat från julklappsläsningen: The Better Angels of Our Nature. Det är ett mastodontverk på styvt tusen sidor av den kanadensiske psykologen och Harvardprofessorn Steven Pinker. Ämnet – omfattningen av och orsakerna till människans våldsbenägenhet – kan tyckas en aning deprimerande. Men slutsatserna är upplyftande. Trenden är entydigt mot en stabilare, fredligare och mindre våldsam värld.

Pinker är en briljant skribent och – vet alla som sett eller hört honom föreläsa – inte utan humor. I ett tämligen statistikspäckat avsnitt skriver han om hur olika storlekar på olika generationer påverkar brottsbenägenhet och brottsutveckling i ett land.

Förändringar i befolkningsstrukturen, skriver Pinker, sker långsamt ”allteftersom varje demografisk gris förflyttar sig genom populationens pytonorm.”

Och för sitt inre öga ser läsaren hur den demografiska kohorten sväller upp i ena änden av befolkningsgrafen för att över tid flytta sig mot andra änden och samtidigt sakta smalna av och försvinna ut i intet.

Överstrykningspennan kom givetvis fram i ett nafs och sidan fick det obligatoriska hundörat.

En som inte sällan är både snärtig och läsvärd är DN:s krönikör Per Svensson. Trots att han ofta avhandlar ämnen som kan vara nog så komplicerade är språket nästan genomgående klart, enkelt och mycket läsvärt. Och titt som oftast är texten tryfferad med underfundiga formuleringar.

Som denna, hämtad från en krönika alldeles i början på året och som resonerade kring nostalgins politiska kraft: ”… när politiska rörelser gör anspråk på att kunna arrangera charterresor till det förgångna, göra framtida verklighet av fantasier om det förflutna, bör vi insistera på att vår tid är nu.”

Snitsigt!

På sistone har jag inte bara hört – utan även sett i skrift – att man dubblerar den bestämda formen. Det kan vara uttryck som ”denna hunden” eller ”detta målet”.

Konstruktionen skorrar i mina öron.

Det låter inte bara fel. Det är fel.

Det ska vara antingen ”denna hund”, med djuret i obestämd form, eller ”den hunden” med människans bästa vän i bestämd form. Liten sak kan tyckas. Förvisso. Men de respektive uttryck kommer också en liten men inte helt oväsentlig skillnad i innebörd.

”Den hunden” syftar på en för läsaren/lyssnaren specifikt utpekad och i någon mening synlig eller känd hund. ”Denna hund” syftar visserligen på en speciell hund, men en hund som är i allt väsentligt okänd eller obekant för läsaren/lyssnaren.

Jag vet inte hur mycket som kan tillskrivas den lokala dialekten, en allmän verbal slapphet eller en tillfällig språklig fluga.

Skaver i språkörat gör det oavsett orsak.

Inte sällan verkar denna böjelse vara grundad i tron att ”enkel” är det samma som ”simpel”. Men bara för att en text är lättläst och begriplig betyder inte per definition att den också är torftig eller förenklad.

Ändå är det många som inte kan låta bli. Även bland dem som borde veta bättre, det vill säga journalister. En rubrik i veckans nyhetsflöde bär syn för sägen.

En artikel som handlade om att årets val lett till fler utredningar om misstänkt valfusk än tidigare val hade följande överskrift:”Flertalet utredningar om brott under valet”.

Men ”flertal” är inte synonymt med ”fler”, utan betyder snarare ”majoritet” eller ”de flesta”. Inte heller var det utredningarna som blev fler, utan brotten. Och även om allt hade avsett utredningarna är det svårt att tänka sig att de flesta av dem skulle gjorts under valet, eller ens valrörelsen.

Alla dessa syftningsfel och tvetydigheter hade kunna undvikas om journalisten – eller redaktören – haft tilltro till det enkla:”Fler utredningar om valfusk i år”.

Men att börja om är svårt. Enklast är ta tillfället i akt att släppa en liten nyhet.

Textförädlaren har inlett ett nytt  och spännande skrivprojekt. Inom kort kliver jag in i rollen som redaktör åt ett nystartat nyhetsbrev. Det är en typ av projekt jag letat länge efter.

Avsändare är en inte helt okänd idrottsorganisation i länet. Vilket av Blekinges fina hockeylag som gjort värvningen får dock förbli en hemlighet ytterligare någon tid.

Men en sak är säker: Nu ska det käkas puck!