. . TIMMER & MASONITE . .

Kulturvärdet är förstört

noreply@blogger.com (Viola_T) — Wed, 28 Oct 2026 07:11:00 +0000

Här på bilden ses ett vackert uthus i typiskt funkisstil, funktionalism. Fasadmaterialet är oljehärdad Masonite som vitmålats. Masoniteskarvarna syns i släpljuset på gaveln. Observera att fasaderna är släta och inte försedda med stående läkt som ger en mer traditionell upplevelse av arkitekturen. Här hade den som ritade huset tagit till sig det moderna arkitekturen rakt av. Så fint. Ett bostadshus i slät vitmålad Masonitefunkis står också på tomten. En Masonitens Gunnar Asplund har varit i farten.

Fotona ovan tagna någon gång kring millennieskiftet. Observera att fönstren sitter i fasadliv utan fönsterfoder! Som funkisarkitektur ska vara. Och kolla framsidans skärmtak som går över hörn. Inga konsoler.

Vid den här tiden gick, cyklade, åkte jag runt i bygden och fotograferade många byggnader. Ladugårdar inte minst, de försvinner snabbt nu.

Flygfoto från 1957.

Strax efter att fotona togs påbörjades en "modernisering" då fastigheten överlåtits/sålts till en yngre generation inom släkten. Både bostadshus och uthus träpanelades med lockpanel (som var vanligt på 1970-talet och framåt). Byggnaderna målades med en otäck plastfärg som snart nog flagade.

Bostadshuset är tillbyggt samt ommålat ännu en gång.

Och nu: flagad och möglig färg, trasiga fönsterrutor som inte lagas, valsat fönsterglas som slängs, fönstren lite insjunkna i fasaden med otypiska fönsterfoder. Här har ännu en byggnad berövats sitt kulturvärde, troligen mest på grund av okunskap.

Kanske får huset stå och ruttna ner om ingen omvårdnad ges. Tyvärr är det inte helt ovanligt här. De små byggnaderna som uthus, tvättstugor, lekstugor, jordkällare, bagarstugor, lador, torrdass, garage ruttnar och rivs. De byggnader som är viktiga för en bys kulturhistoriska värde och som gör den lättare att förstå. Komplementbyggnaderna ger bostadshuset en kontext/sammanhang och ett kulturhistoriskt värde.

Slät funkisarkitektur - masonite i stället för slätputs

Hummelholm

noreply@blogger.com (Viola_T) — Thu, 22 Oct 2026 08:59:11 +0000

I den levande jordbruksbyn Hummelholm föddes min mormorsfar Per 1858. Det har jag känt till mycket länge, men aldrig att jag kommit mig för att ta reda på exakt vilket hemman hans föräldrar ägde och brukade. Så här i efterhand begriper jag inte varför jag varit så handlingsförlamad i just detta fall. Först i början av detta år tog jag tag i saken.

Hummelholm med den vackra björkallén som löper längs byavägen.

Eftersom jag kände till vad Pers föräldrar hette och när Per var född började jag med att titta i husförhörslängderna (Digitala forskarsalen, Riksarkivet https://sok.riksarkivet.se/digitala-forskarsalen). Där framgick det så klart numret på hemmanet som familjen ägde och bebodde. Det var snabbt gjort.

Därefter gick jag in på Lantmäteriets historiska kartor, hittade laga skifteskartan över Hummelholm och letade där fram var hemmanet låg. Det där uppgifterna sparade jag i telefonen och en vacker sommarkväll i juli tog vi en sväng till den vackra och levande byn. Och si - det gamla timmerhuset står kvar, den gamla ladugården likaså med en nyare uppförd jämsides någon gång under 1900-talets första hälft. Gården gick ur släktens ägo, tror det var på 60-talet.

Det är viktigt för mej att, om det är görbart, se platserna där förfäderna levat och bott. Det landskap, den omgivning som format deras personlighet och livsvillkor gör att de kommer "närmare".

Per var barn nummer 6 i en syskonskara på 7 (2 flickor samt däremellan 5 pojkar) Per var näst yngst och därmed inte den som skulle komma att överta hemmanet som också var hans mors födelseplats. Ofta var det äldste sonen som fick överta hemmanet, även om undantag finns. Per tog tjänst som dräng i byn Levar och fick sen möjlighet att köpa det hemman där han "tjente" dräng hos ett barnlöst par. Då kunde han gifta sig med Amanda. Där föddes min mormor 1890 som första barnet i en barnaskara på tio.

Per från Hummelholm.

Den timrade parstuga i Levar som familjen bodde i är riven men jag hann som barn komma in i den före rivningen. Jag minns inte många detaljer men väl rumsupplevelsen och köket med gavelfönstret mot södersolen. Känslan sitter fortfarande kvar i kroppen.

Riksarkivet i Härnösand

noreply@blogger.com (Viola_T) — Tue, 20 Oct 2026 10:12:00 +0000

I augusti 2026 invigdes Nya Riksarkivet i Härnösand. En fantastiskt stor byggnad, stiligare och vackrare än många andra stora kuber i köpcentra och industriområden. Väl synligt högst upp på berget vid Saltvik när man kommer kärande norrifrån in mot Härnösand.

Här finns sådana mängder med historiska skatter som är svårt att fatta för en vanlig dödlig som jag. Huset rymmer hela 3,3 hektar lokalyta med plats för nära 30 hyllmil med handlingar.

Här hoppas jag kunna tillbringa några timmar nu och då. Det gamla Landsarkivet i H-sand besökte jag flera gånger och hittade spännande information, sådant som inte var digitaliserat. Bodde jag i närheten skulle jag vistas här ännu mer frekvent förstås.

Den solbelysta färgstarka fasaden med baksidans lastintag piggar upp.

Essentiellt

noreply@blogger.com (Viola_T) — Fri, 16 Oct 2026 08:29:54 +0000

Saftessens. Essens till åkerbärssaft. Kvarvarande och oanvänd, oklart vem som köpte in detta essentiella livsmedel. Mycket konstgjort innehåll, stor mängd socker i den färdiga saften. Säkert onyttig men god tyckte många barn. Frågan är hur nyttigheten förhåller sig till dagens energidrycker och cola...

Den här flaskan är inte väldigt gammal, den är märkt med EAN-kod. Ett sätt att översiktligt datera en produkt som tillverkad före eller efter 1978. Jämför med Masonite som inte fanns i svensk produktion före 1929.

"De första varorna i Sverige som försågs med streckkoder var ett antal av Blåvitts produkter [KF] som lanserades 1978. Det dröjde dock in på 1980-talet innan merparten av dagligvaror försågs med streckkod och först på 1990-talet blev det i Sverige normalt att läsa av dem automatiskt i kassan. " Wikipedia

Frost

noreply@blogger.com (Viola_T) — Thu, 15 Oct 2026 08:28:37 +0000

Förmiddag efter en frostnatt. Vackert, lugnt, rofyllt.

Vinterbonat

noreply@blogger.com (Viola_T) — Tue, 13 Oct 2026 06:31:00 +0000

Nu är det utfört. Fönstren putsade och skogens lavar är utplacerade mellan fönsterbågarna.

På bilden återstår det bara att klistra fönsterremsor av papper över springorna mellan bågar och karmar.

En bit hällmarksskog mellan fönsterrutorna gör väl ingen ledsen! Eterneller står jag över, de växer ju inte i skogen. Vill man använda så´na passar de kanske bättre ihop med vit fönstervadd.

Bra att ha ett lager fönsterremsor hemma.

Så var det klart på övervåningen - putsat fönstren, lavarna på plats med några tallkottar och barr-nålar, slutligen pappersremsor fastklistrade med hjälp av vatten.

Det här gör jag inte för att jag tycker om att vara huslig, leka 50-talshusmor. Jag gör det för att det är vackert och hör till traditionen om man har enkelbågar med lös innerbåge och därmed har ca 5 cm luft mellan rutorna. Lav använder jag enbart på övervåningen, på bottenvåningen, till de nya fönstren av samma typ med lös innerbåge, får det bli "dragkorvar".

Slow flowers

noreply@blogger.com (Viola_T) — Sun, 11 Oct 2026 07:58:00 +0000

Det är rutin är att plocka en hink med blandade egenodlade snittblommor i samband med höstresan till det nordliga hemmet. I år blev det dahlior, sommarastrar, dillkronor, tandpetarsilja.

Blandade dahlior i en hipp-som-happ-bukett på soffbordet. Dahlior kan upplevas stela, därför är de tufsiga kaktusdahliorna är en av mina favoriter.

Dahlior odlades av min man långt innan jag kände honom, han i sin tur hade tagit över sin fars dahliaknölar. Mörk, frostfri vinterförvaring är väl det enda man behöver tänka på, lättskötta är de.

Ett gäng sommarastrar med små dillkronor står i en vas från Nittsjö, en vas med starka barndomsminnen för min del. Rak, enkel, enfärgad, stadig keramik - en sann funktionalistisk vas. Sådana här astrar är fantastiska därför att de håller så länge i bukett.

"Slow flowers"-tanken är enkel: att odla och skapa med blommor som är lokalt odlade, i säsong och odlade med hänsyn till både miljö och människa. Just de här odlas inte för professionellt bruk men sprider glädje gör de hur som helst.

Äppeltider

noreply@blogger.com (Viola_T) — Thu, 08 Oct 2026 09:58:00 +0000

▲ Syns äppelskrutten som hänger på kvisten?

▼ Lånade kompisar som agerade äppelätare.

Teckningsläraren var en en skön typ - gammal, kul och prestigelös. Denna marknadsföring av äpplen blev till i ämnet teckning. Dessutom tipsade denne lärare om litteratur om reklamens makt - hur reklam påverkar oss människor. Skrämmande och upplysande minns jag att den insikten var.

Inte fanns en tanke i mitt sinn´ att äpplen skulle bli en del av vardagen. Nio äppelträd senare - fyra drygt 100-åriga varav ett är familjeträd med fyra sorter inympade finns på gården.

Äpplena plockas, sorteras, blir till mos, torkade äppelringar, must. Ett färskt äpple hackas ner i filmjölken på vintermorgnarna. Vissa äppelsorter håller ända fram på våren i matkällaren.

På väg bort

noreply@blogger.com (Viola_T) — Mon, 05 Oct 2026 06:10:00 +0000

Ett överlakan med ett försvinnande monogram. Det är nu länge sedan det användes för att bädda en säng med. Men en gång gjorde det sig bra ihop med ett rött stickat vaddtäcke. Det var innan de amerikanska påslakanen introducerades. Nu använder jag lakanet för att täcka av möbler och därmed förhindra solblekning när jag inte är på plats.

Allt är förgängligt, även skönhet falnar!

Sen blomning

noreply@blogger.com (Viola_T) — Tue, 29 Sep 2026 07:32:00 +0000

Tidlösan blommar så vackert just nu men än har den inte fläkt ut sina kronblad i buketten. Och vinterkyndeln står i ännu, den började blomma tidigt. I ståndet med just vinterkyndel surrar det fortfarande av pollinerare som söker nektar. En snällare, älskligare och tåligare perenn får man leta efter. En sky av ljust violetta blommor står bland kryddor och lavendel i min gårdsrabatt i Mälardalen som jag passerar dagligen.

Hembygdsföreningens utflykt

noreply@blogger.com (Viola_T) — Wed, 23 Sep 2026 09:31:00 +0000

Besöket gick till den enda kvarvarande mjölkladugården i hembygdsföreningens område.

Här fanns drygt 100 kossor och det mesta sköttes med automatik. Mjölkningen förstås samtidigt som utdosering av kraftfoder skedde, roterande borstar istället för manuella ryktborstar som kliade kossorna när de så önskade. Det var sensorer hit och dit, chip runt kossornas halsar, blev det vajsing på mjölkroboten gick en signal direkt till leverantören Alfa Laval som åtgärdade problemet (antagligen på distans). Om jag förstod det rätt kände chipet av när kon var brunstig och då kunde inseminering ske.

Kalvarna skildes från kossan efter ett dygn och fick bo i en kätte.

När de blev större delade kalvarna på tillvaron i ett större bås.

Utfordringen med ensilage från silon skedde automatiskt, gödseln skrapades bort i sakta mak från dyngrännan.

Tydligen var det gott för aptiten såg ut att vara bra.

Det luktade så annorlunda i denna lagård i förhållande till det jag minns från vår lilla lagård. Det måste vara ensilaget från silon som gav den inträngande lukten som inte var oangenäm.

Tack vare de här mjölkkorna hålls landskapet öppet i Blacksta, en vacker sörmländsk by.

Vi var ett ganska stort gäng som var med på besöket som uppskattades. Efter detta åkte vi några hundra meter till ett sågverk som sågade trävaror på beställning. Sågverkarn berättade, visade maskinerna och svarade på frågor. Det som kom ur såg och hyvel var något helt annat än det som säljs på Byggmax. Det här var bra för oss som var byggnadsvårdare och materialnördar att känna till.

Naturarv

noreply@blogger.com (Viola_T) — Thu, 17 Sep 2026 08:07:00 +0000

I slutet av augusti 2026 besökte jag nationalparken Norra Kvill i Småland.

Där står denna 1000-åriga ek, Sveriges äldsta träd men en omkrets av cirka 13 meter. Eken är döende men fortfarande grönskar en gren.

Att träd med ålder påverkar oss människor emotionellt är inget märkligt. Tänk att Kvilleken eller Rumskulleken som den tidigare kallades, grodde ur ett ekollon när kristendomen knappt fått fäste i Norden. Att en gammal ek attraherar turister är mäktigt (här kan man ju inte shoppa loss) för här intill eken rör sig besökare kan jag berätta. Undrar var Ångermanlands eller Västerbottens äldsta träd växer?

Den 18 juni i år hörde jag på Ekot i P1 att ett av Europas äldsta och största träd, den så kallade Major Oak i Sherwoodskogen i England, har dött - enligt experter efter 1200 år. Detta kablades ut som nyhet i svenska medier! Så visst påverkar stora och gamla träd oss människor.

Lever på en gård med sex stora ekar, långt ifrån så gamla som de nämnda, men mäktiga ändå med sina stora kronor och väldiga höjd. En av dem har en en hålighet med mulm i, ett mulmträd.

Ruiner som kulturarv

noreply@blogger.com (Viola_T) — Sat, 12 Sep 2026 12:20:23 +0000

Kyrkoruinerna i Visby är ett svenskt kulturarv. Ja, kyrkoruinerna och ringmuren i Visby har status som världsarv enligt UNESCO. I fyra år ansvarade jag för projektering och byggledning av restaureringarna vid fem av Visbys ruiner. De första fem bilderna nedan visar Sankta Karins kyrkoruin vid Stora Torget.

De arbetsmoment som huvudsakligen utfördes på kyrkoruinerna var stabilisering av murverk, borttagning av vedartad vegetation med rötter som sprängt sönder murverk, bortknackning av cementinblandat fogbruk och därefter omfogning med kalkbruk,tätning av murkrön och valv, konservering av formhuggen sten och sten som är viktig för linjespel och skuggbildningar samt konservering av kvarvarande medeltida puts och slutligen viss rengöring av starkt nedsmutsad väggyta.

På S:t Nicolai var det tätning av valven som utfördes. De tre mittvalven täcktes med valsad blyplåt och övriga valv med grästorv.

Sankt Lars kyrkoruin.

Att klättra på byggställningar hörde till vardagen. Att se och höra bruksblandare blanda till kalkbruk likaså. Inte att förglömma mejslarnas knackande som påminde om ljud då kyrkorna byggdes under medeltiden. Vid statusbesiktningar inför projektering kunde det bli inspektion via skylift till valv som var onåbara via ruinens medeltida trappor.

Drottens kyrkoruin fotograferad från S:t Lars.

S:t Clemens kyrkoruin en februaridag i samband med skadebesiktning.

Karbonatiseringsprov för att se om kalkbruket härdat. Både hydraulisk kalk och luftkalk användes i fogarbetena.

Visby har väldigt tätt mellan kulturarven, ja hela Gotland är fyllt av intressanta lämningar. För Roma klosterruin projekterades en räddningsåtgärd. Kyrkouinerna hade omfogats på 1970-talet med cementblandat bruk som var doktrinen då. På vissa krön var det fortfarande skydd men där det vittrat och spruckit på krön och i fogar kratsades detta bort och fogades om med kalkbruk. Detta måste kompletteras eller göras om, man ska inte tro att något är beständigt. Även ruiner måste underhållas för att för finnas kvar som dokument av medeltida tankar och hantverk. Det finns många värden i det byggda kulturarvet.

I helgen är det Kulturarvsdagar (11-13 september) och många platser och byggnader hålls öppna. I norra Sverige är det få besöksmål öppna, i mellersta och södra desto flera. I min norrländska hemkommun finns inget besöksmål angivet på Riksantikvarieämbetets hemsida angående Kulturarvsdagen och absolut inget i hembyn. Där månar man väldigt lite, om något alls, om kulturhistorien.

Rester utplånas, rivs, grävs bort, markbereds bort - ofta av oförnuft och okunskap men även med avsikt.

Någon som vet var Lill-Emmas Jonssons stuga stod, Höglunds koja fanns, skvaltkvarnen i Degermyrbäcken fanns och övriga fyra kvarnar, var torparen Anders Öberg med familj bodde eller var Erik Lydig bodde, var båtsmanstorpet i byn låg och vad den siste båtsmannen hette eller var Hörnings båtsmanstorp låg i grannbyn? Vet någon var Lindbloms jäntens vackra hus låg? Varför är gamla Kustlandsvägen dragen där den nu går genom byn? Så där kan jag räkna upp obemärkta platser och personer i min lilla norrländska by där inget stort hänt. Själv tycker jag hur som helst att det är viktigt att bevara kunskapen om det som varit även här.

Roms ruiner och Västerbottens lador är alla värda att bevara enligt mitt sätt att se. Höladorna minskar snabbt i antal men även de är VÄRDA ATT VÄRNA som temat för Kulturarvsdagarna är i år.

Men att arbeta med Roms ruiner är mer prestigefyllt, där finns turister och pengamedel och därför får träladorna gå till spillo. Jag är inte nostalgiker utan realist som vill förstå min samtid med hjälp av bevarade historiska lämningar och föremål. Även vi små landsbygdsbor behöver vår egen historia.

Det kom ett brev...

noreply@blogger.com (Viola_T) — Wed, 09 Sep 2026 05:56:00 +0000

...under tiden jag bodde i Rom som var poststämplat den 14.7.1991. Jag hittade det igen härom veckan.

Det innehöll berättelser om vad som timade i byn formulerade av mamma och pappa.

Det handlade om utflykter bl a till Örträsk och Gumpa, om potatislandet som såg lovande ut, om hemvändarveckans återvändare, om N-lings marknad, om gudstjänst på Flaggberget (som vid den tiden var ett inslag under hemvändarveckan), om fäbodsöndagen som regnade inne, om rensning och skyltning av fäbodstigen som utförts, om grannen som brädfodrat sin mor Nannys hus, om hur det växte "uppe i hägna" och om det nya brunnslocket av asp som pappa tillverkat dit, om våfflor med kaffe hemmavid, om kusinens fastighetsförsäljning, om grannens tupp som gal så glatt, om de älskvärda tornsvalorna, om Kalle, grannen som hade börjat gå med käpp, och hans tankar. Och förutom ett tidningsurklipp kom en negativremsa "som du kanske kan framkalla så du får se de unga tu". Min syster visade sig ha träffat den som skulle komma att bli hennes man.

Brevet kom från de små händelsernas centrum, från en liten by långt från det som då var min plats på jorden. Mina intryck var något helt annat än de som skrevs om i brevet, en ytterst humanistisk och mycket kreativ tillvaro där tankar till hembyn bara gick i samband med brev eller telefonsamtal hemifrån. Men "morfars hus" och platsen där det stod fanns hela tiden latent i mitt innersta.

Nu först, 35 år senare, har jag skannat av negativen och tagit fram fotona.

Här ser det ut att vara påsk med kartläsning som pågår. Pappa var kartfantast med gott minne av alla de platser han besökt.

Det här med tidens gång är självklar om också sorglig ibland när man vet vad det blev av allt som hände. Min syster och hennes man fick få år och två barn tillsammans innan allt slutade med absolut förskräckelse. Flytt till ny stad för hennes och barnens del, till skyddad adress och svårt för mor och barn. Och även för oss släktingar som stöttade så gott vi kunde på det avstånd i mil som fanns mellan oss. Kom inte och säg att en skilsmässa är vacker.

Det där tänker jag på när jag betraktar fotona från mina föräldrars kök som jag såg för första gången i förrgår. Men mest minns jag tiden i Italien med arkitekturrestaurering, studier av antik byggnadskonst, intressanta samtal och hur jag tog mig runt i "centro storico" samt alla övriga av stan, och även utanför den, på min vespa. På längre sträckor med tåg, buss, bil eller båt. Den bästa tiden jag upplevt någonsin.

Årets industriminne 2026

noreply@blogger.com (Viola_T) — Sun, 06 Sep 2026 06:01:00 +0000

Textilt vykort från Norrbyskär 1984.

Pråmar i dimma 1978

Årets industriminne 2026 utsågs av Svenska industriminnesföreningen och det blev Norrbyskär sågverks- och mönstersamhälle. Området skyddas som riksintresse för kulturmiljövården.

Den nya sågen på Norrbyskär som uppfördes 1923 fotograferad av mej 1978.

Detta var Mo och Domsjö:s nya sågverk på Norrbyskär. Den gamla sågen brann ner 1923. Den nya sågen som syns på bilderna ovan och nedan las ner 1952.

Sågverkets interiör 1978. Jag visste då att den skulle komma att rivas helt och hållet. Det skedde så vitt jag förstår någon gång på 1980-talet.

Flygbild över mönstersamhället Norrbyskär någon gång efter 1923.

Vi ser Långgrundet söderut med sågen längst i norr.

År 1895 startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe ett ångdrivet sågverk Norrbyskär, en så kallad ångsåg på några öar ute i havet. Det skulle bli ett genomtänkt mönstersamhälle för arbetarna, något som låg i tiden ute i Europa. Arkitekt Kasper Salin från Stockholm anlitades.

"Gatan", Långgrundsgatan med sin långa rad av arbetarbostäder i trä samt björkallé.

Bostadshus för fyra arbetarfamiljer 1978. Entré till övervåningens två bostäder syns i mitten.

Arbetarbostad för fyra familjer från baksidan.

På Stuguskäret ligger herrgården med tillhörande kägelbana,

den senare som syns på bilden är byggnadsminne. Foto från 1978.

I de förhållandevis få men gediget utförda tegelvillorna (hittar inte fotona därifrån) som byggts längst på norrut på Stuguskär bodde tjänstemännen. Mellan arbetare- och tjänstemannabostäderna låg herrgården av trä. Sågverket låg också mitt emellan, längst norrut på Långgrundet.

Ekonomibyggnad som den såg ut 1978.

Båthusen på sydvästra sidan av den långsmala drumlin-ön.

År 2022 fanns inga fastboende på Norrbyskär. Arbetarhusen för fyra familjer har slagits samman och blivit fritidshus för en enskild privat ägare. Ön har blivit en idyll för fritidsboende med höga priser för att vara i den regionen. Som vuxen har jag besökt ön några gånger med familjen bland annat för att äta middag i herrgårdens restaurang. Tillsammans med byggnadsantikvarier och restaureringsarkitekter var jag där på guidad tur för ett antal år sedan.

Som ung vuxen tillbringade jag rätt många dagar i några år på ön tillsammans med kompisar. Vi bodde i en av de små arbetarbostäderna på Långgrundet och kvar finns fina minnen. Men jag fick också mitt livs första fästingbett på ön - det sas att fästingarna anlänt med båtar från sydligare delar av landet.

Det blev ofta paddelturer i kanadensare eller kajaker. I fullt dagsljus, i solnedgång eller som den gången vi var sex kompisar som paddlade ut till ön Snöan en sen kväll i glittrande månsken. Där övernattade vi i en "gapakoja" och undersökte Snöan med fiskestugor och fiskekapell dagen därpå. När det var dags för hemfärd hade det blåst upp och lite oroligt blev det men paddlingen tillbaka till Norrbyskär gick trots allt utan mankemang. Då var det inte läge att fotografera.

Om mönstersamhället Norrbyskär och liknande satsningar ute i Europa.

AB Boardförädling i Eklången, Södermanland

noreply@blogger.com (Viola_T) — Mon, 31 Aug 2026 10:23:00 +0000

Vad har den lilla orten EKLÅNGEN i Södermanland med Masonitefabriken i Rundvik att göra? Här kommer svaret för den som, liksom jag, inte kände till det tidigare. Det var min man sörmlänningen gjorde mej uppmärksam på sambandet.

Vi minns väl hur ordning och reda kunde fås med perforerad Masonite. Bild från Internet men i pappas verkstad finns så klart samma typ av verktygstavla.

Här är den industribyggnad i Eklången, Sörmland, där träfiberboard från Masonite AB i Rundvik, Västerbotten, en gång användes av AB Boardförädling som målade och sålde ”läderboard” och perforerad ”Pegboard” med krokar och verktygshållare. Alt med början 1954.

En äldre industribyggnad köptes in av Carl Wikström (1923-2004), yngste son till Carl Wikström (1884-1962) - då ägare till Masonite AB. Byggnaden kläddes in med Masoniteskivor samt träläkt och målades gul. En tillbyggnad tillkom utöver detta. Det kan nämnas att Carl Wikström dy var mycket musikintresserad, vilket framöver kom Nordmalingsborna till del.

Från porten i tillbyggnaden, som var helt uppförd i sinuskorrugerad galvaniserad plåt och med glaslanternin på taket, gick ett stickspår ut till järnvägsspåret ca 30 meter bort. In- och utlastning bör ha gått smärtfritt. Eklångens järnvägsstation låg inte långt bort.

Ännu finns minnet av MASONITE kvar i industrilokalen i form av en klisterdekal. Benämningen “Masonit” är en försvenskning av “Masonite”, som är det ursprungliga amerikanska namnet för materialet, som uppfanns av William H. Mason 1924. Därför kan man stöta på stavningen masonite, alltså med ett e i slutet vilket jag själv oftast använder. Masonite och masonit handlar om samma produkt - en användbar pressad träfiberskiva/träfiberboard.

Idag är lokalen tydligen någon slags verkstad för någon/några bilentusiaster.

På bloggen "Eklången förr och nu" kan man läsa om AB Boardförädling samt hitta fotot ovan. Det var den bloggen som gjorde oss nyfikna att besöka platsen:

Här kan man läsa om Carl Wikström och AB Boardförädling.

Klicka på artikeln från 1957 för att lättare kunna läsa.

Bilden hämtad från bloggen "Eklången förr och nu".

Tack vare Carl Wikströms stiftelse har Nordmalingsborna kunnat lyssna och njuta till Nordic Baroque Music Festival åren 1987-2003, som var en årlig högklassig barockmusikfestival. När dessa konserter återsänts i radions P2 gladdes jag åt hembygden. Evenemanget återupptogs 2014 som Baroque & Beyond, då i mindre skala.

Familjen Wikström har ägt NÅAB (Nordmalings Ångsågs Aktiebolag), Masonitefabriken och Olofsfors bruk.

Idag ägs Olofsfors AB, med tillverkning av bl a skogsband, vägstål och slitstål, fortfarande av familjen Wikström genom P Wikström J:r Aktiebolag,

Här gick det visst lite för fort...

noreply@blogger.com (Viola_T) — Wed, 26 Aug 2026 06:27:00 +0000

Bortrationaliserad i hastigheten?
Ekonomisk tillväxt fungerar bara när alla förstår konsekvenserna.
Människorna är en resurs för landet.
Basera inte BNP på resursförbrukning.

*

Sett och fotat på Skissernas museum i Lund. Bort med träd och människor som inte tar sig i akt.

Ett antal år efter trädplanteringen kan det se det ut så här - en trist monokultur. Och strax efter bilden togs härjade granbarkborrar här så plantagen höggs ner.

"Surströmmingspremiär"

noreply@blogger.com (Viola_T) — Thu, 20 Aug 2026 11:10:31 +0000

Idag är det premiär för årets surströmming.

Tredje torsdagen i augusti är fortfarande inofficiellt surströmmingspremiär. Egentligen finns det sedan 1998 inte längre några regler för när försäljningen av surströmming får påbörjas, men tillverkare och entusiaster håller fortfarande på traditionen från 1977.

Läs mer HÄR sakligt beskrivet om de olika regeringars beslut för datum för surströmmingsburkarnas första försäljningsdag i handeln.

I det ångermanländska fiskeläget Skeppsmalen finns ett museum över surströmmingens historia.

Vi blev bjudna på fjolårets surströmming i början av augusti tack vare vännen som gjort detta till en tradition. Vi tycker att fjolårets strömming är smakfullare/godare än den senast fermenterade. Tillsammans blev vi fem runt bordet som innehöll allt och lite till som hör ett surströmmingskalas till. Så gott!!!

Höskörden

noreply@blogger.com (Viola_T) — Tue, 18 Aug 2026 06:51:00 +0000

Jag har gått igenom anteckningarna i hushållets loggbok om höskördarna från 1952, det år varifrån jag hittar den första anteckningen, och fram till 1970 som var sista året som lägdor och åkermark skördades av min familj. Det sista årets skörd gavs till kossorna som såldes i maj 1971 då fodret var förbrukat. Att ge kossorna en giva hö, att "stell koona", gjordes minst tre gånger per dag.

Från början hässjades höet på stånghässjor, precis som morfar och mormor gjort och då räknades höskörden i antal led men övergår till att räknas enbart i antal linhässjor från 1955. Mellan 1952 och 1954 användes båda typer av långhässjor.

Stånghässjans hö lastas på skrinda. 1950-tal.

Slåttergubbe och -gummor. Hässjor syns i bakgrunden - en tömd stånghässja, en nertagen till höger och fyllda hässjor hos Johanssons och kanske är det Rönngrens. 1940-tal.

Linhässjornas antal varierar i antal mellan 30 till 53,5. Året då det högsta antalet linhässjor noterades, 1962, arrenderades en del mark som gav 4 hässjor. Även åren 1954 samt 1964-65 och 1967-1970 arrenderades mark för att säkra behovet av foder. Man vet då att dessa bönder hade lagt ner sina jordbruk - men det var fler än så. Nedläggningen av jordbruk gick fort här bland småbrukarna.

ÅR	Arrenden eller andra tillkommande höhässjor	Summa hässjor hö + grönfoder	TOTALT ANTAL HÄSSJOR
1952	2 Rundvik	17 led+41	58
1953	2 Rundvik	7 led+40	47
1954	9 arr F. Nyberg	2 led+45 2 led+59	59
1955	2 Degermyren		30
1956	2 Degermyren	Sista året Degermyran skördades	42
1957			42
1958			36
1959		49	49
1960		55	55
1961		30+5	35
1962	4 arr H Larsson	40+13,5	53,5
1963		34+10	44
1964	2,5 arr T Rönngren	33,5+7	40,5
1965	5 arr O Johansson, Römyra	36,5+13	49,5
1966		34+5	39
1967	9 arr K Nilsson, Mo	35+2,5	37,5
1968	8 arr O Johansson	49+2	51
1969	1 Rundvik	37+1	38
1970	8 arr O Johansson	30,5	30,5

Vad varje lägda gav i skörd noteras nogsamt. Jordbruksmarken i nära anslutning till gården indelas i hela åtta små enheter och Aspänget, utmarken, i tre lägdor. Vi hade varken egen häst eller traktor så mestadels utfördes allt arbete för hand. Den som de år jag minns slog höet åt många småbrukare här, även åt oss, var Alvar Strandberg.

Kaffepaus på Aspänget östra. Kaffet kokas över öppen eld. I bakgrunden en linhässja och längre bort Alf Edlunds lada. 1960-tal. Inget finns kvar av detta idag.

Aspänget östra. Här gjorde en lånad arbetshäst ett gott arbete. 1960-tal. I bakgrunden rinner bäcken Aspan, det grävda diket som torrlade fjärden och gav mer jordbruksmark till byns bönder.

Aspänget östra. Sista året mamma och pappa skördade hö här. Våren 1971 såldes kossorna. Jag dokumenterade ovetande om att jordbruket skulle läggas ner och minns den goda doften av torrt hö. 1970.

Hushållets sex stycken loggböcker som jag kallar dem.

Det har varit brukligt att bönder fört bok över sina skördar och vad som inköpts till jordbruksnäringen. Bondedagböcker har funnits många av, hur många som finns kvar är mer osäkert. Några bevarade har jag sett på museer och i arkiv. Det finns också några vaxböcker i mindre format med bokföring på vår andra gård i Mellansverige där böckerna fördes av bonden som tillhörde samma generation som min morfar och mormor.

Arrendehässjorna hos Johanssons lastades på den traktorskrindan som lånades av Åbergs och höet kördes till hölage´ (skullen). 1970.

Att googla vilken mängd ett led hö var ger noll resultat. Träffarna handlar om LED-belysning, ledvärk... Som så ofta då det gäller sökning på Internet av kulturhistoriska frågeställningar ges inga svar. Vår bondekultur är ännu undermåligt presenterad på nätet.

Men jag fick för många år sedan en kommentar av Pentamom som skriver:

Min svärmor lärde mig att räfsan kallas "härva", klogrepen som vi drog ner hö med kallades "härka" och dyngrännan var "möckrumme". Jag blev lite brydd första gången jag hörde uttrycket. "Såg du om hä stog nå vatt´n i möckrumme?" Vilket rum menar hon då? undrade jag konfunderat. =) Hon lärde mig även att årsbehovet hö till en ko motsvarade 5 led. En häst åt som två kor = 10 led och fem får åt som en ko = 1 led/får. Så enkelt att räkna ut om man fått ihop tillräckligt med hö.

Och här finns ännu fler givande kommentarer för en nörd: https://morfarshus.blogspot.com/2012/07/bra-att-veta.html#comment-form

Hässjestörar av gran till linhässjorna.

Skörd

noreply@blogger.com (Viola_T) — Fri, 14 Aug 2026 12:08:38 +0000

Jag är tillbaka i mitt sydligare hem. Vem tycker mycket om att bo på en landsbygd där marken brukas. Bilden är från igår då en utflykt gjordes till grannlänet. Här var det redan skördat och halmen låg gyllengul i strängar.

Då jag kom hem höll marken runt min gård på att skördas. Skördetröskan tog hand om höstvetet. Vem blir inte glad åt detta?

I min barndomsby var det många år sedan något sädesslag odlades. Tråkigt och övergivet tycker jag då sly och skog tar över men är osäker på hur andra människor på plats ställer sig till detta. Det är stor skillnad mellan norr och söder i Sverige och EU:s jordbrukspolitik är en av anledningarna till detta.

Fadermördare

noreply@blogger.com (Viola_T) — Tue, 04 Aug 2026 07:42:23 +0000

I Koversta gammelby, Österfärnebo, finns i år en utställning om äldre herrkläder - från kalsonger till ytterrockar. Där hänger också en skjorta med lös hårdstärkt krage,

Beskrivning och ordförklaring från Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Faderm%C3%B6rdare )

Fadermördare (från tyskan Vatermörder) är en skämtsam beteckning på en hög styv krage på en herrskjorta. Kragsnibbarna på fadermördarna stod rakt ut.

Kragen uppkom under direktoiren i slutet av 1700-talet och bars tillsammans med spännhalsduk. Den var vanlig fram till mitten av 1800-talet och i Sverige till omkring 1870.

En förklaring till namnet är att plagget på franska kallades parasite, vilket kan ha missförståtts som, eller skämtsamt förvrängts till, parricide, vilket betyder som dödat nära släktingar.

En annan förklaring är att det är ett skämtsam anspelning på de faror man utsattes för vid närkontakt av någon med dessa spetsiga kragar. På engelska användes benämningen Lady-killer.

Porträtt av greve Ninni av Francesco Hayez (1791–1882). Olja på duk målad 1825.

Här ses kragen i funktion med en spännhalsduk.

Märkliga årsskott på gran

noreply@blogger.com (Viola_T) — Sun, 02 Aug 2026 07:08:00 +0000

Under en utfärd mot havet gick turen längs en skogsväg. Där syntes konstigt gulorange färgade årsskott på en mängd granar, de flesta ganska unga. Vad var detta? Ett mysterium som jag inte sett eller åtminstone inte reflekterat över något tidigare år. Svaret kom senare från en lika nyfiken kvinna - det är en rostsvamp som angriper årsskotten på gran och som har en intressant cykel ihop med skvattram. När jag väl fått upp ögonen för de här angripna granarna ser jag dem på många fler ställen med granskog där jag rör mig.

Fakta:

Skvattramrost är en svamp som värdväxlar mellan gran och ljungväxten skvattram. Svampen drabbar främst yngre träd.Under sommaren blir de angripna årsbarren gula och fruktkroppar i form av blåsor fyllda med orangefärgade sporer utvecklas. De drabbade barren faller av när hösten kommer.En tillfällig tillväxtnedsättning kan bli följden av ett starkt angrepp.
Källa: Sveriges lantbruksuniversitet

Dillkrona

noreply@blogger.com (Viola_T) — Fri, 31 Jul 2026 16:48:24 +0000

Undrar just hur långt den senast sådda dillen kommit i köksträdgården i Mälardalen. Då jag lämnade den hade de tidigast sådda rejäla kronor, jag plockade med mig ett antal eftersom de är så vackra att helt enkelt sätta i vas.

Nu är "slåttannan" överstökad och det är rätt befriande. Det sista hanns med innan blixt, dunder och skyfall satte igång igår kväll. Alldeles eventuellt och kanske blir det lite mer tid för Dostojevskij nu...

Museiföremål

noreply@blogger.com (Viola_T) — Mon, 27 Jul 2026 08:48:15 +0000

Det här föremålet finns på Nordmalings hembygdsmuseum. Det är inte många som vet vad det är, vad det användes till. På museet kände inte de som var värdar den dag jag var där till användningsområdet. Ingen förklarande text fanns.

Men jag vet vad det är. Kalla mej inte besserwisser - jag är bara kulturhistoriskt intresserad och bevandrad efter att ha pluggat, läst på, tittat, besökt hembygdsmuseer och museer, äldre kulturmiljöer. Sådant som ger information och förståelse av tiden som varit. Och jag vet att fler känner till föremålets användningsområdet.

För den som vill veta vad det är föreslår jag att man bildgooglar.

På youtube kan man också få veta vad det är, hur man kan göra den brukbar igen och vad den används till - t ex här: https://youtu.be/JocOyYZ9ckI?si=g893cfNqOmgdGxFl

Eller så kan man läsa följande inlägg: https://morfarshus.blogspot.com/2021/06/rakkniv-och-strigel.html

Sommarfrukost

noreply@blogger.com (Viola_T) — Sat, 25 Jul 2026 09:06:11 +0000

Norrmejeriers filmjölk, linfrön, liite ingefära och färska smultron från Aspänge = en bra frukost.