Tio tankar om livet

Aldrig glömda

2018-04-09T10:51:00.000+02:00

Jag tycker de var så vackra. Jag saknar allt som har med deras personlighet att göra. Jag saknar inte hundslagsmålen, inte alla turer hur vi delade upp uppgifter och tydligheten i allt från vem som skulle gå först ut ur dörren till hur de fick sick-sacka över vägen när vi promenerade. Det tärde på mej, på oss. Men just de sakerna gör mej ändå stolt.
Alla sa att det aldrig skulle gå. Att vi var tvungna att göra oss av med en av dem.
Alla sa att de inte skulle samsas. Men jag lyckades. Alla rosetter och pokaler vi har fått på lydnadstävlingar, freestyle tävlingar, htm-tävlingar, agilitytävlingar, brukstävlingar är ingenting mot den prestation jag kände när jag till slut lyckades- på egen hand att få mina grabbar att samsas och samexistera bredvid varandra, med varandra och oss.
När jag var som mest desperat mejlade jag Fredrik Steen, Ceasar Milan, jag ringde gamla hund-uvar från brukshundsklubbar runt om i Sverige, jag sökte upp alla experter jag kunde komma på. Alla sa samma sak. Det kommer aldrig gå.
Men det gick. Sida vid sida apporterade de på vatten, i skogen. De sökte mat i gräsmattan meter från varandra och undvek att komma för nära för att inget groll skulle ske. Tillsammans utvecklades vi bortom det jag trodde att jag skulle klara. Helt själv, utan hjälp. Det är min största prestation i hundvärlden.

Som individer var de helt fantastiska. Vi åkte land och rike runt, tävlade, tränade, tältade, badade, var med på filminspelningar.Jag vet inte hur många hundrädda människor som båda mina killar påbörjade läkningsprocess och hur många de botade. De var trygga i alla miljöer ( utom vid skott och fyrverkerier för stackars Bobbo). Alltid lösa, springandes sida vid sida. Lyhörda, glada och alltid glada över att få en uppgift.

Det har gått 2½ år sedan Bobbo dog i bakluckan på min bil och 3½ år sedan Pluto gav upp kampen och drog i kopplet in till veterinären för att få sprutan som skulle befria honom från alla smärtor.
Det gör så himla ont varje gång jag tänker på de där sista dagarna. Dagarna när mina kärlekar lämnade oss för alltid och livet blev lite fattigare. En dag kommer inte tårarna rinna när jag tänker på dessa dagar. Det tog tre år av sorg-depression efter att Axton dog innan den värsta smärtan bleknade. Så jag vet att det kommer bli bättre. Men glädjen jag känner när jag ser mina killar på bild eller när jag pratar om dem, det överstiger allt.
Minnet av Bobbo och Pluto kommer blekna, men mina grabbar kommer aldrig vara glömda. Det var de helt för fantastiska för!

Nu blickar mina killar mot andra horisonter, på andra sidan regnbågen.

Välkommen Pepsi

2018-03-30T20:14:00.000+02:00

Väntan har varit lång.
Vi började med att hoppas på valpar från vita madame Inca.
Hon tog sej inte.

Vi var förälskade i brun/vita Nikki. Vi ville verkligen ha en valp av Nikki. Verkligen. Men en cysta gjorde att inga valpar växte.

Penny var vårt nästa hopp. Fina svarta Penny. Valparna kom. Många. Men bara två överlevde och vi stod inte så högt upp på listan. Så det sötaste valparna ever fick andra hem än vårt.

Bella fick två valpar- men de var inte våra.

Så fick röda Lava fem valpar. Nej det blev sju. Sju små mörka knyten. Sju syndigt söta valpar. Och där var han. Vår Pepsi.

Nu har han bott hos oss i tre veckor. Jag är galet kär i honom. Vi är galet kära i honom. Han är den perfektaste hunden.

Rumsren: Nej - men kissar och bajsar när han kommer ut.

Lättlärd: Oerhört!

Söt: Magisk!

Bits: Ibland alldeles för mycket. Ger sej aldrig = Terrier!

Tuff; men snäll

Nya blogg-tag

2018-03-30T19:47:00.002+02:00

Jag har haft stora bekymmer med att logga in på bloggen av några anledningar. Nu tror jag att jag löst det för jag har saknat att skriva här.

Mycket har hänt sen förra inlägget.

Det värsta: Pepino har dött. Han fattas mej. På några timmar gick han från att vara frisk och härlig till dödligt sjuk. Vi hade arbetat oss igenom den senaste krisen. Vi hade roligt ihop. Men så kom han inte till grinden. Jag visste där och då att det var allvarligt. Några veckor senare fick han kulan genom skallbenet i en häftig explosion. Han kämpade genom andningen, lugnade ner sej när jag pratade med honom och smekte hans vackra huvud. Sedan var han borta. Akut giftfång var domen. Han hade hovbens rotation i alla fyra hovarna. Mitt hjärta gick sönder. Inget är riktigt roligt sen dess.

Med hans frånvaro har ryggen bråkat järnet igen. Har varit väldigt dålig.

Jag har börjat träna på gym igen. Gått ner i vikt för första gången sen jag var 15 år.

Så välkommen tillbaka till min blogg. Kommer nu ha möjlighet att skriva mer. Men bara när det är nåt jag vill säga.

Lilla Viggo

2017-07-08T13:02:00.000+02:00

I brist på egen hund så lånar vi gärna. Nu har vi lilla Viggo på besök. Min bästa väns hund, min gamla instruktörs fd hund. Viggo är en chihuahua. Lite osäker. Ogillar barn. Går gärna igång i skall. Backar och hotar att bita om man kommer in i hans sfär utan tillåtelse. Han är liten, bedårande, förlåtande och svarar oerhört bra på belöningar och tydliga instruktioner. Vi tar med honom på cykelturer, söker i skogen, går på café, promenerar och tjejerna älskar att träna tricks med honom, eftersom han är så himla duktig på det. Just för att han är så himla liten vill man gärna ta upp honom i famnen hela tiden, men Viggo är verkligen en HUND, ingen accessoar!

Han älskar att löpa fritt i skogen, han bestämmer sitt eget tempo när vi cyklar och blir inte stressad över att vi rullar iväg från honom i en backe och sedan väntar in honom. Han sitter även helt lugnt i korgen när han får skjuts! Han kör sitt race och njuter till fullo över att få vara hund. Hela familjen har blivit förälskade i lilla Viggo med den stora integriteten.

Saknaden efter våra hundar är inte mindre.

Hjördis, fralla, 9veckor

När Hjördis 9 veckor var på besök startade det någonting i Stora N. Han har gråtit varje dag efter framförallt Pluto. För honom är det jobbigt att ha Viggo här, även om han samtidigt älskar att sitta och gosa med honom. Han stängde sitt hjärta när

Bobbo dog men nu börjar den att öppnas upp igen. Själv känner jag att jag är redo att för en hund igen. Marcelo tycks vara förvånad över att processen tar så lång tid.

Elsa och Lilla Viggo

Men när vi en dag tar emot en liten 8 veckors krabat här hemma igen så är det med alla famnar öppna och med mer kärlek och omsorg än någonsin. Vi vill vara det bästa hemmet någonsin för vår lilla valp. Tills dess tränar vi på älskade Elsa och Lilla Viggo.

Hästsommar

2017-07-07T12:29:00.000+02:00

Jag hade ett mål denna sommar, att starta min häst i någon form av tävling. Jag lade de tankarna på is när jag kände att jag tappade förtroendet för honom. Istället har målet blivit att vi ska hitta tillbaka till hans harmoniska jag igen. Där vi jobbar som en enhet och där jag kan lita på honom och där jag inte pushar honom för hårt. Det har tagit sin tid. Vi är inte riktigt framme. Men när vi red ut på en klättertur häromdagen struntade jag i att sätt på inspänningstyglarna för första gången sedan i våras. Jag har haft dem som stödhjul eftersom han inte bockar med dem.

Jag har inte tränat program med honom på länge. Istället har det blivit skogsturer, travsträckor och klätterturer. För varje liten delseger har det känts som jag vunnit en miljon kronor. När hans svettiga kropp kämpat uppför en backe eller när han med svingande steg på lång tygel skrittat hemåt med pigga, glada öron framåt. Då är jag på toppen av världen. Han är min älskade häst som utmanar mej, ger inte riktigt det jag kanske drömt om, men det jag tror jag behöver. Han har en personlighet som jag aldrig tröttnar på och en acceptans som förundrar mej.

Nu kan jag så smått börja drömma igen. Vad vill jag hitta på med min älskade häst. vad skulle jag vilja testa? Finns möjligheten ska jag faktiskt se om det finns möjlighet att åka på några WE- clinics, träna lite dressyr och kanske satsa mot målet att en gång starta en debutklass i WE. Jag drömmer också om att starta en pay-n-jump. Att hoppa med min koloss till häst, bara på kul. Han älskar att hoppa, men vi behöver en ridbana att träna på, hinder att hoppa över. Men som Benny sa häromdagen; -Det finns alltid en anledning att slippa träna- och då är inte viljan så stor att komma vidare.
Och det har han ju så rätt i. Mitt största hinder, som jag ser, är att vi inte har en transport. Så då får jag väl skaffa kosing och köpa en. Just nu dock njuter jag av en hästsommar, där jag rider ut med mina barn på äventyr och upptäcksfärder med min älskade, fantastiska häst.

Skrivandets kärlek

2017-07-06T21:08:00.001+02:00

Det var länge sedan jag hade en dator och kunde njuta av att bara sitta och skriva. Jag bloggar glest, just för att jag inta har möjlighet i vardagen att sätta mej framför skärmen och drömma mej bort i bokstävernas värld. Förr älskade jag att sväva bort på en ocean av ord, liknelser, affirmationer. Jag smekte varje bokstav på tangentbordet som en mamma smeker sitt barn eller som en älskare smeker sin kärlek. Då flödade meningarna ut från fingrarna, fantasin fick arbeta i några minuter innan nya världar öppnade sej via mina händer. Drömmen om att bli författare dödade jag för länge sedan. Prestationsångest och jantelag har satt sina spår. Idag drömmer jag inte om att publicera en bok längre. för jag vet inte vad den ska handla om. Jag älskar berättelser, riktiga berättelser som för en bort, som får en att tappa tid och rum, lite som en bra streamad TV-serie en kall vinterkväll.
Men nu sitter jag här. En sommarkväll med datorn i famnen och formar ord i min pågående dagbok. Mina ord som kanske en dag söker rätt på mina barn eller barnbarn. Ord som kanske en dag ger en mer bred bild av mej än den som barnen lärt känna som sin mamma. Det är inte hela jag. Bara en del, en sida av en komplex människa. Men jag njuter av att få smeka tangenterna igen, forma ord, meningar och helheter av små, pyttesmå beståndsdelar som varje bokstav är.

Hennes doft krockar med min

2017-05-09T22:40:00.002+02:00

Det var en lukt som krockade. På ena sidan tröskeln var doften av det jag inte kunde känna, men som var familjärt. Så fort jag tog steget över var det en helt ny doft. Välbekant men så omöjligt stark, här, där den inte alls passade in. Jag var nästan tvungen att fly från rummet. Rummet som de senaste nio åren varit mitt. Där har jag sovit många nätter, ammat barn, torkat kräks, haft sex, tittat på både bra och dåliga filmer och här har jag upptäckt TV-seriernas underbara streaming värld. Det var vårt rum. Marcelo och jag har bråkat här inne, skrattat, gråtit, tröstat, fyllts av djupaste närhet och det har varit vårt kryp-in i stunder av behövd ensamhet. Nu luktar det annorlunda. Nu är rummet fyllt av nya saker. Någonannas saker.

När min svärmor skulle flytta in har reaktionen varit från många, en rysning, uppspärrade ögon, lätt gapande mun. I ett Sverige där ensamhushållen är flest i världen och där depression och utanförskapet bara växer är det inte riktigt ok att låta den äldre generationen flytta tillbaka in i sin egoistiska värld. Många har frågat mej hur jag ska stå ut, vad jag ska göra med mitt behov att vara ensam. Jag ska inte ljuga. När frågan kom på tal för 1½år sedan tänkte jag samma sak. Men för mej, liksom för Marcelo har vårt hem alltid stått öppet för människor i behov. För oss har familjen en självklar plats och vi kommer alltid ställa upp för dem som visat att de vill oss väl. Men jag tänkte samma tankar, och jag var tvungen att förhålla mej till tanken att hon flyttar in för alltid. Hennes för alltid. Sen vände jag på det. Om vi fått ett barn till, hade mitt behov av ensamhet kränkts då? Jag valde att se fördelarna. Mina barn har alltid en vuxen som har tid för dem. När livet är som stressigast finns det någon som kan avlasta, utan att jag behöver be om det. Huset kommer vara mer välstädat än det varit det senaste året och vi blir tvungna att prata spanska, spanska, spanska.

Hennes lukt i vårt gamla sovrum var som en krock mellan hennes lägenhet och vårt hem. det tog några dagar innan övergången inte blev så dramatisk. Barnen valde att inte gå in i hennes rum första dagarna, för de klarade heller inte övergången. Nu luktar hennes rum lite mer av oss och vårt hem lite mer av henne. Vi försöker fortfarande hitta plats för alla hennes saker och vi försöker hitta en rytm som passar våra olika vanor.

Jag har världen snällaste svärmor. Hon har en familj som vill ha henne. Nu finns hon hos oss alla dagar och inte bara de stunder vi kan slita oss från vår vardag för att hälsa på ett par timmar. Hon får ett rikare liv, vi får ett rikare liv men framförallt får barnen en farmor hos sej som de kan bära minnen av för resten av livet. Och då inte bara en som en glad liten tant som pratar bruten svenska utan som människa och kvinna. Jag är stolt över att vi inte lämnar henne ensam i en lägenhet, väntandes på besöken som blir allt glesare.

Hon var med när jag Valborgtalade. Då hade hon
inte firat Valborg på 15 år.

Jag är stolt över att hon efter flera år icke-vald-isolering som anhörig vårdare av sin sjuka make, nu får komma ut och gå på båtrace, konserter, fotbollsmatcher, nya affärer, grillkvällar, valborgsfirande och att hon kan sätta sej en stund på altanen, se rådjuren passera förbi och njuta av solen i ansiktet.

Kiwi kanin

2017-03-27T01:21:00.000+02:00

Älskade, fina. lilla Kiwi. Jag som ALDRIG mer skulle ha kanin. Nu har vi två. Även om det är tjejernas kaniner kunde jag inte låta bli att köpa in mej lite på fina Kiwi. Hon är den med mest humör, är mest osäker och kan både rivas och bita ifrån. Men vi har jobbat

på det och nu går det mycket bättre. Visst är det en hel del jobb med djur men det ger ju så mycket. Nu har ju både Teddy och Kiwi flyttat in i tvättstugan som alltid är öppen och ligger vid köket där vi rör oss mest, för att få vara med oss lite mer. Förut gömde de sej mest under sängarna i barnens rum. Nu kommer de och möter oss, hoppar ut då och då. Och de två syskonen älskar verkligen varandra. Att så små varelser kan smälta ens hjärta så mycket!

Ger mej många fina känslor

2017-03-26T22:04:00.000+02:00

Lycka är att få vara mamma.

Jag älskar att vara mamma. Varje dag. Just nu tragglar vi läxor och musik. Tillsammans. Jag kan inte en not. Kan knappt ta ton. Glömmer texter. Men jag kryper upp i soffan, drar igång Spotify och sen får barnen komma ut en och en och spela på sina läxor. Mittimellan N har en läxa som hon tragglat med för tredje veckan nu på sin fiol. Emellanåt låter det lite gnälligt, ibland hamnar ett finger inte exakt rätt och en ton blir lite sur. Men det hon främst ska träna på är känsla och rena toner. Och nu har det börjat sitta. Om och om igen spelar hon de vackra tonerna till "My heart must go on" tillsammans med stödmusiken på Spotify, idag började hon själv gråta och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är vid flera tillfällen det har brustit för mej. Hon är så vansinnigt vacker och känslig och delikat. Min lilla dotter- som kan så otroligt många fina saker och har ett så vackert hjärta. Att vara mamma är det absolut finaste som hänt i mitt liv. Och mina barn ger mej så många fina upplevelser och så mycket känslor.

Lycka är verkligen att få vara mamma!

På´t igen bara!

2017-03-19T23:05:00.001+01:00

I måndags var han till salu. Jag funderade till och med på att sluta med hästar. Han har varit så hispig och dum sen jag ramlade av. Och jag känner mej osäker på hur jag ska lösa problemet.

Dagen efter avkastningen ramlade jag igen. Inte av Pepino men av pallen när jag skulle kliva upp. Då slog jag mej rejält och har fortfarande ont. I benet.

Att vila en stund med getterna
i solen var skönt!

Så i morse hade vi morgonfodringen och jag övertalade sonen att följa med som ledare- ifall det skulle behövas. Mat portionerades ut, stallhästarna släpptes ut, ankor och höns fick mat och vatten, hö, grismat... ja allt som behövdes gjordes.Både getter och grisar ville bli kliade och när morgonbestyren var klara hade kroppen lagt av, så vi lade oss i gethagen, Lilla N, Stora N och jag och vilade i 40minuter innan vi tog in hästarna.

Jag bestämde mej för att vi skulle försöka lämna tryggheten på banan- där jag än så länge kunnat hantera Herr P, mot att ännu en gång testa backträningen. För att känna mej ännu mera säker satte jag på inspänningstyglarna på yttersta hålet. Jag vet att det inte är något man ska rida med, men han får inte samma styrka i att kasta upp huvudet bakåt och bråka. Han är LITE lugnare med dem på. Så för min skull satte jag på dem. Solen strålade och luften var vårvarm. Och idag var han min kille. Idag var han den Pepino som jag känner igen. Det var lite schvung i steget, utan nervositet. Han stannade, behövde tänka och gick sen vidare. Vi travade några steg, han segade ihop- precis som han alltid gör i början. Stora N fick hjälpa honom vid tre tillfällen, bara påminna honom om att gå framåt, men resten klarade vi själva. Vi red öppna och sluta, skänkelvikningar till både höger och vänster. Han arbetade på tygeln, reste ryggen och ryggade i när vi gick i nedförsbacke. Han var alldeles underbar!

Lilla N testade också alla dessa övningar för första gången i sitt liv, utan att få nån större hjälp av mej. Vi hade en genomgång innan vi hoppade upp, sen red hon helt själv. Och lyckades!

Dagar som den här är en lisa för själen och självförtroendet!

Dock skrek kroppen NEJ NEJ NEEEJ. Så det blev starka värktabletter och sömn när vi kom hem efter fem timmar ute i stallet. Men nu vill jag abrarida och rida och rida. Hoppas han fortsätter vara som den kille han varit innan vi drog iväg. Och att vi fortsätter utvecklas från det!

Nyckel till långt o lyckligt förhållande?

2017-03-14T23:17:00.000+01:00

Vad är egentligen nyckeln till ett långt och lyckligt förhållande?

Min kusin sa till mej för många år sen att hon inte trodde på livslång kärlek och att förhållande nog bara håller " sisådär 10 år" sen är man typ bara kompisar. Jag påpekade då att jag och Marcelo hade varit ihop 15 år- så där dog den tesen. Men hon gav sej inte. Sedan dess har jag funderat på det där. Vad är livslång kärlek?

Råd vi har fått genom åren är:
-lägg er aldrig osams ( det gör vi jämt)
-lämna inte varandra i vredesmod ( gör vi jämt)
- gör er snygga för varandra ( nej, det är urskönt med slappar kläder)
- förlåt varandra ( det gör vi nog inte så lätt, men vi glömmer vad vi bråkar om)

Någonstans läste jag att nyckel till ett långt, lyckligt förhållande är dåligt minne. Och det tog jag fasta på. Så mycket enklare det blev när man inte ältade massa goja hela tiden!

Men så i morse blev jag sur på mannen med stort M i mitt liv. I telefonen, mitt framför ungarna ( absolut inte vanligt!!!) Och där och då slog det mej. Jag tror stenhårt på att man måste säga ifrån innan man upplever att ens partner trampar för mycket på en.

De tjejer jag känner har en tendens att bli " tjatiga", ( jag skulle vilja säga att de ber om att bli hörda) och nästan alla killar jag känner gnäller över sina "tjatiga" flickvänner. Men så tar det slut och killen sitter där helt förvånad. När vi tjatat slut- tar det slut. Då är det inte läge att lappa ihop ett förhållande- det är försent.

Jag tillåter inte Marcelo trampa in på de gränser så att jag blir tjatig. Tjatar jag - har jag misslyckats. Min gräns är stor, hög och ge faan i den! Vilket gör att visst fräser jag som en osande katt ibland. Men jag hinner aldrig tröttna. Och sen glömmer jag vad det var jag irriterade mej på.

Vi har firat 25 år ihop. Vi var tillsammans under 90-talet, 2000-talet och snart även 20-talet. Vi gör oss inte snygga för varandra längre, vi somnar osams. Våra tjurerier kan pågå i flera dagar. Men vi låter inte den andra trampa på våra ömma tår, vi ser varandra i ögonen och bekräftar med mer än ord. Vi berättar allt som är fantastiskt med den andra, så att vi inte glömmer hur magiska vi är tillsammans. Vi rör vid varandra och vi ger varandra utrymme, men framförallt så glömmer vi bort vad det var vi retade oss på förra månaden. För oss har det nog varit nyckeln till dessa många år, fyllda av kärlek. Men också av passion och hetta.

Avkastad

2017-03-06T16:38:00.003+01:00

Jag vet inte riktig när jag förstod att jag faktiskt skulle ramla av. Men det var en stund där jag låg liksom var långt ut till höger, i luften och min häst fortfarande kastade sej åt vänster som vi fick ögonkontakt. Jag liksom väntade på att han skulle stanna till så jag kunde rädda mej, som han alltid gjort. Men han fortsatte bocka och kasta sej. Han tittade på mej lite förvånat, som om han undrade varför jag inte rätade upp mej. Sen stöp jag. Stora N beskrev att jag såg ut som jag rullade ihop mej som en köttbulle. En tjockis köttbulle.

Jag låg där på backen ock konstaterade nöjt att jag fortfarande höll kvar i tygeln. Jag låg på rygg. Det var kallt. En snabb utvärdering konstaterade att jag dragit i huvudet ordentligt på det isiga fältet. Jag undrade hur det kunde göra så ont i huvudet fast att jag hade hjälm. Sen konstaterade jag smärta i hela ryggen och bröstkorgen. Jag kunde andas, men det kändes att jag fått ett hårt slag för jag kunde inte dra in ordentligt med luft.

Så nu hade det hänt. Ända sedan vi kom hem från Chile har inte Pepino varit som han var innan. Han har varit lite halvt galen och inte riktigt lika säker när vi rider. Jag har jobbat på det. Men med mycket värk i kroppen har inte ridningen riktigt fungerat som jag velat. Det har blivit lite tråkigt till och med. Nu hatar jag ju denna årstid med lera, is, halkigt, blåsigt och kallt. Och en hästtidning jag läst under gårdagen hade massor av nya roliga övningar i backe som jag ville testa. Och jag testade- och nu låg jag här. Pepino stod stilla. Jag reste mej. Så nu har det hänt. Min första avramling sedan jag bröt handen förra gången. Första gången jag ramlade av min egna häst.

Det tog nästan en kvart att komma upp igen. Andningen funkade inte. Jag kom inte upp. Jag skakade lite i kroppen, men när andningen funkade så hoppade jag upp på Pepino igen. Han var hispig i blåsten. Lilla N fick agera ledare och tog honom i grimskaft. Bara som ett stöd till honom, och som en extra snuttefilt till mej. Sen jobbade vi vidare i 30 minuter. Upp och ner för de två backarna. Tillslut var jag nöjd och det kändes som det blev nästan som jag tänkt mej. Övningarna var roliga, men det är klart att avramlingen kommer inte göra mej tryggare på honom. Speciellt inte när han är som han är just nu. I morgon blir det en ridtur igen, så får vi se hur det känns då.

Kurs med många känslor

2017-03-04T12:00:00.000+01:00

I helgen åkte jag till Linköpings hundungdoms nya lokaler. VM mästaren Polina hade kurs i freestyle och jag kunde inte låta bli att åka dit. Det rycker ju lite i mina hundtarmar just nu.
Om själva kursen kan jag säga: att jag en dag vill kunna det hon kan. Det var mycket som var likt i tänket och träningssätt som engelsmännen och jag skulle vilja få mer smakprov på övningar som hon arbetade med för att få upp hundarna i träningstänket.

Att komma in i den nya träningshallen, se folket jag tränat, stött och blött, skrattat och gråtit med under några år...... det tog mej lite på sängen. Jag har saknat det, jag blev glad att se folket, Margaretha, Erika, Yvonne, Ida, Nathalie, ja det var många som det var kul att träffa igen.

Erica och Oggie

Men när Nathalie och Erika gick upp och visade sina program, för att få tips hur det skulle kunna lösa vissa bekymmer de har, då kom tårarna. Faan vad ont det gör att mina grabbar är borta. När sedan Maggan kom med den lilla tollarvalpen Filur- sötast i världen och när Ida och Nathalie och jag stod och pratade. Då brast det helt. Tårarna jag kunnat hålla borta i några månader nu, de svämmade över. Sen satt jag med rinnande tårar hur länge som helst. Kranen hade öppnat sej. Det blev för mycket minnen och känslor på en och samma gång. När jag kom hem låg jag i Marcelos varma famn säkert en halvtimme och bara hulkade fram all sorg.

Varma Bobbo, med sitt milda sätt.

Galna Pluto, den funderande bulldozern!

Hur jag än försöker beskriva dem gör inte ord rättvisa. Att tappa fattningen så jag gjorde förra helgen... hur kan man värja sej för sådant? Jag är glad åt att jag känner. Jag känner starkt men samtidigt vill jag skydda mej för det gör så ont att mista dem jag älskar.

Vinnaren är.... Pepino

2017-03-03T16:08:00.000+01:00

Priset till stallets skitigaste häst går till.....................

PEPINO.... såklart

Före

Efter en stund och många nysningar senare.......

Efter.....

Min lilla mammagris!

Bilden av mitt döda barn

2017-02-19T08:39:00.000+01:00

Lila N och Bobbo

Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.

Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.

På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.

Varmt i luften, varmt isjälen

2017-02-19T01:57:00.000+01:00

Att inte må bra i kroppen men ändå kunna njuta av dagen..... Jag kan göra det ibland. Just nu strejkar hela kroppen. Men solen sken, det var plusgrader och det kändes som vår. I stallet var det lugnt. Elin var där. Fina, lilla Elin. Med det främmande språket, svenska, men annorlunda från mitt. Jag älskar att lyssna hur hon betonar stavelserna. Vilka uttryck hon har när hon säger orden. I dag valde hon att vara med mej. Hon tog lilla svart,

Yogi. Red honom på fältet medan jag longerade stora svart, Pepino i solens mjuka strålar. Luften skön. Det kändes som det gick att andas igen. Gräset var fuktigt gul, brunt. Min kille gjorde vad min kille gör. Arbetar på, protesterar, utmanar mej, låter mej inte ha tråkigt. Han är stor, han är vacker. Han gör min själ så mycket nöjdare.

Idag var inte bara luften varmare, idag blev atmosfären, livsglädjen lite varmare. Halt och lytt lämnade jag stallet. Hel och glad var själen när jag styrde hem mot min familj.

Tyst har börjat låta

2017-02-17T20:02:00.001+01:00

Det blir inte så många inlägg. Datorn kraschade för ca två år sedan. Ett tag bloggade jag från jobbdatorn men det har jag inte tid med längre och att blogga från paddan, som jag gör nu, är svårt. Fönstrena hoppar och det går inte att lägga in bilder från mobilen. Men jag saknar min tankedagbok, mina känslor på skärmen, så jag ska försöka bli bättre på det igen. Mycket av lusten försvann när Bobbo och Pluto lämnade oss. Jag blev liksom stilla och tyst. Känner mej fortfarande lite stilla och tyst men historierna har börjat växa i mej igen. Jag börjar ha något att säga. Orden kommer återigen ut i händerna. Så nu, en fredagkväll då jag inte gör det jag borde göra, så letade jag rätt på lösenordet hit igen och vi får väl se hur långt det räcker.

Vi reste iväg

2017-02-17T19:55:00.001+01:00

Vi tog familjen och åkte till Chile. För första gången på nästan 40 år återvände min man och hans föräldrar till landet de flydde ifrån. För första gången fick mina barn se sitt andra hemland, sitt andra ursprung och för mej var det första gången jag fick se de oändliga karga bergen där min man föddes och påbörjade sin levnadsbana. Vi var där. Utanför hans dörr. Vi var inne och åt med grannarna som vaktat och tagit hand om honom när han var en liten parvel. Vi var också där, mitt i Santiago där vår kärlekshistoria tog sin början, redan innan någon av oss has fötts. Presidentpalatset där Allende dog och Pinochet blev diktator. En del av historien som gjorde att familjen till slut lämnade sitt älskade land och kom till kalla Sverige. I en månad besökte vi platser, människor och försökte hitta vår plats i landet och historien. En dag kommer jag berätta mer om vår resa. När jag kan lägga in bilder och sätta ord på våra upplevelser. De går inte idag. Inte heller i morgon. Men här finns historier att berätta. Jag har åter mycket att berätta. Min tysta röst har börjat göra sej hörd igen.

Strömavbrott och översvämningar

2016-12-12T00:16:00.000+01:00

Micron slutar låta. Det blir helt svart. Eller datorn lyser fortfarande. Men annars är det helt, helt svart. Jag hör nåt gnällande från barnens rum, sedan ett oroligt- MAMMA! Marcelo svär. Jag tittar ut. Det är helt, helt svart. Här ute på landet är det så väldigt kolsvart mest hela tiden. Grannarnas hus är de enda ljuskällorna förutom de gnistrande stjärnorna. Fast nu.. ingenting. Det var becksvart. Men jag var så uppslukad av mitt arbete att jag knappt reflekterade över vad strömavbrottet betydde. Tills jag insåg att GAHHHHH alla rättningar jag höll på med behövde internet och den var lika död som strömmen-såklart! Ganska snabbt kom den tillbaka men efter några minuter försvann den igen. Så där höll det på ett tiotal gånger. Men jag kom på att jag hade en del saker nedladdade på datorn, så jag kunde lugnt fortsätta mitt rättningsarbete.

Så kom ljuset tillbaka. Mittimellan N skulle in i tvättstugan- fråga mej inte varför. Barnens tvätt är bannlyst därifrån. Vår tvättstuga är vårt skamrum. Där slänger vi in allt vi inte vad vi ska göra med. Detta har övriga familjen fått för sej att det ger dem fritt fram att KASTA in vad som helst därinne.... verkligen VAD_SOM_HELST!!! Det går nu knappt att stänga dörren in så man ser ju skiten hela tiden. Men mest slänger de kartonger och kläder. Överallt. I hela rummet. Så städar jag upp och de kastar. För några veckor sedan fick jag ett psykbryt när jag städat upp halva tvättstugan och jag åker till stallet, kommer tillbaka och det ligger nu nya kläder slängda över det nyss framtagna golvet. Alla barnkläder åkte ut och från och med då tvättar de själva sina kläder. Men idag skulle hon gå in. Tur var väl det för det var tre cm vatten på nästan hela golvet.

Köksbord och arbetsplats...

Köksbänk...

Så från att ha varit på väg till sängen fick nu barnen hjälpa oss att tömma hela tvättstuga och kasta allt som bara gick. Kopiösa mängder kläder- speciellt strumpor- dök upp under tältpinnar, sovsäckar, pyssellåder, verktygslådor, bordsskivor och annat bråte. Var vattnet kom ifrån visste vi inte, vi bara försökte få ut allt så att inte vattnet skulle sprida sej ut till köket och skapa vattenskador..igen. Typ två timmar senare var vi klara med att få undan allt, hitta felet, åtgärda det och komma ut till... kaoset i köket... och hallen och delar av vardagsrummet... Men ingen av oss orkade ta hand om eländet.

Hallen..suck. Tänk att alla dessa prylar
var i lilla tvättstugan förut.

Så här sitter jag nu, mitt i natten och rättar och rättar bland kablar, lampskärmar, pyssellådor gamla diplom, olästa magasin, kvarglömt hundgodis, borrmaskiner och annat bråte. Inte en vanlig söndag kväll helt enkelt. Undra vem som ska ta hand om det här i morgon?

Ja, ja nu börjar det bli städat i
tvättstugan. Bara kläder och väskor på
tork över diskhon kvar att ta hand om.

Betygsättar tider

2016-12-05T23:09:00.001+01:00

Nu är det betgsättar tider. Jag var så arg när jag rättade ett geografiprov i slutet av förra veckan. Jag rättar en sida i taget i proven och då blir det svårt att se helheten när man rättar närmare 50 prov. Det var speciellt två frågor som fick mej att flyga i taket. Men idag när jag gjorde en preliminär betygslista insåg jag att över tio elever i en klass har höjt sej sen förra årets geografi. En del så mycket som två till tre steg alltså från E till B. Då kanske man inte ska vara så missnöjd..... tänker jag. Men förutom det jobbar jag nästan dygnet runt. Och så kommer det vara den här veckan. Hjärnan fungerar knappt länge. Nästa vecka sätts betygen och jagandet efter kompletteringar upphör för det här året. När väl sen alla matriser är ifyllda för alla ca 300 betyg jag satt, då ska jag sova!!!

Ramla av...nästan

2016-12-05T00:12:00.000+01:00

Mörkret är så ångestskapande. Snön har lyst med sin frånvaro och det gör att varje gång vi åker ut tills stallet är det mörkt, mörkt, mörkt. Känns som om jag vandrar i en värld av mörker där ljuset aldrig når in. Jag har försökt att motionera djuren. Men det är tröstlöst. En gång hoppade jag upp och red i en kvart innan jag var nöjd och hoppade av. Halt, kallt, halkigt, lerigt, geggigt. Vi har ingen ordentlig paddock, ingen ordentlig belysning så alltid detta tröstlösa mörker. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker det är superkul att träna häst denna årstid. Men så har det varit länge och jag ställer mentalt in mej på att vintern blir viloperioden. Ändå tycker jag synd om mina hästar nu. Tycker det förtjänar mer än att bli borstade, kramade och älskade. Men för två veckor sedan gav jag upp. Nu blir det viloperiod. Punkt slut. Det betyder såklart inte att de slutas rida helt. På helgerna åker vi ut i dagsljuset och rider och rider och rider. Nu kom snön i veckan och det jagar bort den värsta mörkerångesten men hästarna kommer få vila ändå. De går ju ute så de kan ju röra på sej om de vill.

Frida på Chanelle längst fram, sedan Mittimellan n på Yogi
och så Pepinos uppmärksamma öron såklart.

När vi rider på helgerna blir det en hel del ut och klampa på okänd mark i skogen. Över stock och berg, över diken och under tallar. Vi travar en hel del och drar någon galopp då och då. Idag stack jag och Mittimellan N ut på våra hästar tillsammans med Chanelle och Frida. Vi red ömsom i vacker trollskog och ömsom i kalhygge eller igenvuxen ungskog. Vid ett tillfälle fick vi vända och då hände det nåt.

Pepino har nog taskigt lokalsinne och vill inte bli lämnad helt själv i okänd mark. Chanelle vände och tog en väg, jag tänkte gena.... men det tänkte inte Pepino. Som på en femöring snurrade han runt som värsta westernhästen som spinner runt. Jag var ju inte beredd och var på väg att trilla av. Men han är så skön, för när han väl kom runt och kände att jag tappade balansen stod han stel som en staty för att jag skulle lyckas få tag i manen och försöka hindra fallet.

Ansiktet frös till, på Pepino!

Och så hände också. Det hade räckt med ett steg åt sidan eller att han sänkt huvudet så hade jag trillat av honom för första gången. Men där stod han tills jag samlat mej. Sedan slappnade han av och sänkte halsen. Det var en upplevelse!

Som alltid blir han genomsvettig när vi är ute. Kanske har han fått mina svettkörtlar? Men i det kalla vädret så frös den kondenserade värmen i huvudet på honom.

Alltid krullig och svettig efter ridtur!

Något jag aldrig sett förut. Han var alltså frusen i ansiktet medans kroppen var plaskblöt och krullig utan frysta pälstoppar. Yogi är som alltid helt lugn. Vid ett tillfälle ökade han takten självmant när han kom på efterkälken. han varken hoppar över diken eller gör tvära kast. Mer pålitlig häst får man leta efter. Fem timmar blev det i stallet i dag. Det tar tid att ha roligt!

Första advent 2016

2016-11-27T22:07:00.002+01:00

Så kom då första advent. I dag. Många har fuskat och satt upp stakar och ljus i fönstren sen innan. Men inte vi. Vi väntar. Men vi började denna blåsiga och kalla advent med en adventsritt med det två svarta. Förra sommaren hade jag stora problem att rida ut på Pepino. Jag gick ut och red hem.

Jag på Pepino och
Mittmellan N på Yogi.

Nu rider jag alltid ut, men det är fortfarande lite svårt för honom att hålla högre gångarter en längre sträcka. Jag tror det beror på hans osäkerhet. Idag vinglade han över vägen. Ville röra sej sidledes istället för framåt helt enkelt. Han har en enorm längtan hem! Tror också att han har världens sämsta orienteringsförmåga. När vi var 1km från stallet ville han vända och rida hemåt- åt andra hållet. 500 meter från stallet började han kasta sej och försökte vända. Jag idiotförklarade honom helt. Han har ridit där så många gånger men fattade ändå inte att vi var hemma. TOKHÄST. Men jag fick honom att gå framåt, men jag hade tänkt galopp- skritt blev det. När han kom över krönet och insåg att jo men visst- vi var ju hemma. Då gick det knappt att hålla honom! Han gnäggade, skrek och taktade.

Svettig och lockig efter 1½timme ute i kylan.

Yogi hade med stort lugn fortsatt hemåt och litade helt på att Mittimellan N skulle ta honom rätt, så han var låååångt framför oss. Det var en ansträngande ritt både för Pepino och mej. Men det slog mej ändå så långt vi har kommit ändå. Inga spö, lite hårda ord på hästryggen kanske, men med snälla metoder arbetar vi oss framåt och genom hans svårigheter.

Det är jag stolt över, både honom och mej. Det blev en varm ritt trots kylan och blåsten.

Väl hemma blev det bak, matlagning och adventsljus. I år blir det inte så mycket pynt. Men gardiner, stakar, stjärnor, dukar och några tomtar åkte fram. Julmusiken flödade i högtalarna och stämningen blev så där juligt mysig. Nu välkomnar vi julhetsen, värmen och den kärleksfulla familjen!

Idag blir jag medelålders

2016-11-18T01:06:00.000+01:00

Klockan har slagit över midnatt. Idag fyller jag 40 år.

Jag firar det genom att sitta på jobbet och jobba. Familjen ligger hemma och sover. Jag blev just klar med det jag bestämt mej för att hinna idag. Jag satte just på en massage omgång för mina axlar. ONT! men samtidigt nyttigt.

Att fylla 40... det har liksom varit någon magisk gräns. Medelålders. Nu börjar livet. Jag kommer ihåg när mamma fyllde 40. Jag kommer ihåg när pappa fyllde 40. På nåt sätt så vänder det nu. Jag kan inte längre säga att jag är på väg upp mot livet. Jag börjar i dag trappan ner mot ålderdom.

Trots det har jag inte den allra minsta ångesten över att bli ett år äldre. Har nästan längtat till att bli 40. Någonstans hade jag en känsla av att åren fram till nu skulle innebära en strävan mot någonting. Jag fick för mej att efter 40 så skulle den jakten ta slut och nu skulle jag liksom flyta runt och njuta av all min strävan och kunna plocka godbitar och förverkliga det jag inte hunnit med.

I mitt liv har jag strävat efter:

En familj
Ett hus på landet
Egen häst
Hund
Jobb jag trivs med
Att kunna påverka
Vara en del av något större
Göra intressanta resor
Ta bort energitjuvar och komma i mer balans och harmoni

Jag har faktiskt uppnått allt det där. Nu är min enda strävan efter att få en kropp som hänger i och blir lite mer hel. Jag har nya drömmar. Men jag ska faktiskt flyta omkring nu ett tag, njuta av medelåldern. Det är fantastiskt att bli äldre. Skrämmande men fantastiskt!

Så grattis till mej. Skål!

Nattjobb

2016-11-16T03:22:00.000+01:00

Nu har jag suttit halva natten och planerat morgondagens lektion. Klockan är snart halv fyra och om två och en halv timme ska jag gå upp. Jag som häromdagen skällde på en kollega för att hon gick upp vid fyra på morgonen och började arbeta.... jisses. Jag frångår alla mina principer. Men ganska kul är det. Att planera i fred. Och vara hemma. Men bäst är att vara på jobbet. Hoppas nu bara jag kommer ihåg allt jag ska göra på lektionen i morgon. Ljus får jag inte glömma! Vi ska börja med kort sagostund i dunkel.....

Börjar tänka hund...

2016-11-14T02:02:00.001+01:00

Bobbo tränar sök. Här hittar han Stora N.

Bobbo är inte begravd än. Han ligger i sovrummet, som han alltid gjort. Det är snart ett år sedan. Bara ett par dagar kvar. Ett år utan Bobbo. Jag saknar inte hund så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Däremot saknar jag Bobbo och Pluto mycket mer än vad jag trodde. Jag är ännu inte redo för en ny kamrat. Men tankarna har börjat komma. Är det dags för oss att leta rätt på ras? Vilken uppfödare vill vi ha? När ska vi ha en ny? Speciellt när vi är ute och rider, då kommenterar vi ofta att vi borde haft en hund med oss. Mittmellan N vill verkligen träna agility. Jag saknar freestyle och lydnaden. Sonen kryper ofta ner till Elsa och ligger och kramas när hon hälsar på. Men han säger att hon är ingen Pluto.

Det jag har haft tid att reflektera över är vilken typ av hund vi vill ha. Det snurrar hej vilt i huvudet. Det blir ingen tollare- kräver för mycket. Ingen amstaff- vill inte ha den storleken på hund elelr bekymmren jag hade med Pluto och andra hundar. Jag har haft hovawart, men det går bort. Axton var min svarta ängel och med det är det stopp. Ingen kan ta hans plats eller ska ens försöka. Frazze var en airdaleterrier- för stor.

Efter resan med Pluto vill jag ha en frisk hund. Eller förutsättningarna för en frisk hund i alla fall. Men det jag gillade och älskade med Pluto var hela hans personlighet. Glädjen, klumpigheten, viljan att vara tillags, han älskade barn och älskade alla våra upptåg på ett galet, galet sätt. Bobbo älskade också att vara med. Men han var mer mogen, mer vuxen, mer på riktigt. Pluto var...galen. Och jag tror jag vill ha den galenheten nästa gång. När jag ahde Axton upptäckte jag en ny ras- tollaren- och sa att nästa gång skulle jag kunna tänka mej en sådan. När jag hade Bobbo upptäckte jag en ny ras- och tänkte att jag skulle tänka mej att ha en sådan. Efter det har det passerat säkert 20 raser som jag skulle kunna tänka mej. Men min man, älskade Marcelo, han har bara siktet inställt på en hundras. Den jag upptäckte med Bobbo. Men jag har sagt nej. Av tusen anledningar.

Bobbo som liten krabat.

Men igår började jag läsa om dem. Studerade hälsodata, mentalitet, beskrivningar från tester, bloggar och kom fram till att mina argument kanske inte håller. Så nu kanske Marcelo får som han vill. Men inte än. Jag är inte redo än. För när vår nya lilla krabat kommer infarande här i huset ska hen bara känna kärlek, kärlek, kärlek. Aldrig leva i skuggan av de fantastiska Axton, Bobbo och Pluto.