TOPPRAFFEL!

Ruttnande sidor

2012-01-28T15:12:00.000+01:00

Fyra minusgrader ute. Hade egentligen tänkt skriva ett par DVD-recensioner, men jag är nu på väg ut på en liten vernissagerunda. Dock ska ni förstås inte klara er utan ett TOPPRAFFEL!-inlägg idag, så låt oss titta på några gamla serietidningsomslag. Det är ju alltid trevligt.

Gravmannen. Antagligen den bästa titeln på en serietidning NÅGONSIN. Extra bra blir ju omslaget när våra väner på Red Clown har glömt bort att skriva ut nummer och årtal ... Detta är dock det första numret, nr 1/1974. Vem kan motstå en tidning med ruttnande sidor?

Som barn undrade jag vad det där "Bara för vuxna!" innebar. Det fans väl inga vuxna som läste skräckserier, tänkte jag. Eller serier rent allmänt. Som vuxen (och serieläsare) undrar jag vad det är för hemska prylar som lottas ut. (Nej, jag har inte det här numret)

Vad nu? Chock Special 2? Fanns den? Jag hade det första Chock Special-albumet. Det är långtifrån sällsynt. Men den här har jag aldrig sett eller hört talas om.

Så kan det gå när man anställer en engelsman på redaktionen. "50 mardrömmssidor". Och inte nog med att det är felstavat, "50" har kommit lite för nära "mardrömmssidor", så jag läste först "Somardrömmssidor".


Okej att kalla en skräcktidning Kallblodig. Det har ju med skräck att göra. Men Varmblodig?! Det torde väl passa betydligt bättre på en tidning med romantiska kärleksserier! Den här tidningen hette Vampire Tales i original, och de ville väl behålla V:et.


Så här såg den tidningen ut ...

Apropå slarviga omslag: även på Williams fanns det visst folk som gillade att färglägga omslagen med filtpennor ...

DVD: Weekend Hunt

2012-01-27T16:02:00.000+01:00

WEEKEND HUNT (Cinematic Vision)

Ut i skogen ska vi gå ...
Jaha, då var det dags igen. Ännu ett skogsraffel. Det har ju blivit en del sådant på sistone.
WEEKEND HUNT heter egentligen PIG HUNT, men tydligen tyckte inte den svenska distributören att det lät bra. Om jag hade gett ut filmen på TOPPRAFFEL DVD, hade jag så klart döpt den till GRISAJAKT. För regin står i alla fall James Isaac, som tidigare bland annat gjort den helfestliga JASON X, och detta nya skogsäventyr skiljer sig en del från andra filmer i genren. Filmskaparna har inte nöjt sig med den vanliga historien om den ensamme tosingen i skogen, eller om Den Galna Familjen i skogen. Istället får vi här en genrehybrid. Det är DEN SISTA FÄRDEN och familjen Manson och monsterfilm. Och grisfilm. Allt på en gång.
Först har vi då våra huvudpersoner, de som ska stryka med en och en. Den här gången är det fyra killar som ska ut på vildsvinsjakt. Fast en av dem - den uppenbare hjälten - ska tvunget ha med sin flickvän (som bär BH när hon sover). Riktigt varför vet jag inte, vem fan tar med sig sin tjej när man ska ut på en rejäl grabbträff med öl och skjutvapen och inga andra kvinnor? Den här tösen gillar dessutom inte de andra killarna - och nä, de är rätt bänga. Fast samtidigt står det klart att tösen egentligen är den som är tuffast och kan skjuta och slåss.
I skogen träffar de på ett gäng märkliga hippies i färgglada kläder (och ibland utan några kläder alls). De är även beväpnade med stora Gurkhaknivar och annat. Nej, inte små gurkknivar. Gurkha. Det är något annat.
En gubbe i en butik varnar gänget för skogen. Där häckar nämligen The Ripper - ett gigantiskt människoätande vildsvin. Ingen tror på skrönan. Förstås.
Våre hjälte är uppvuxen i den här trakten och två av hans gamla vänner från barndomen kommer för att hjälpa gänget att hitta vildsvin. De här vännerna är två riktigt härliga rednecks. Fula, dumma, onda, dåliga tänder, tobaksspottande, ja, ni vet. Man undrar varför den normale hjälten hängde med dem en gång i tiden - och varför han vill ha hjälp av dem nu. De här tölparna går det ju inte att ha att göra med. De verkar inavlade.
Självklart går snart allting på tok. Gänget kommer i bråk med rednecksen och deras bisarra familj. Blod sprutar. Hippiekollektivet visar sig ha gemensamma drag med Mansonfamiljen. Blod sprutar. Och så dyker grisen upp. The Ripper, alltså. Blod sprutar.
WEEKEND HUNT är en aningen märklig film - och den funkar inte riktigt. Den svajar vilt mest hela tiden. Ibland är den underhållande, ibland rätt tråkig. Ibland är den snyggt och kompetent gjord, ibland lite tafflig. Korkad är den mest hela tiden.
Men precis som THE HIKE tar filmen sig under den sista tredjedelen. Det här är flängt på ett vinnande sätt. Så därför är jag snäll och sätter en trea i betyg - även om tvåan ligger närmare till hands. Dessutom har vi väl inte sett ett mordiskt monstervildsvin sedan RAZORBACK - eller?

Bio: The Descendants

2012-01-26T19:26:00.000+01:00

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Alexander Paynes SIDEWAYS är en av 2000-talets absolut bästa filmer. En film som tillhör den där trevliga gruppen "movies for grown-ups", och som inte ska blandas ihop med vare sig "svår" konstfilm eller "adult movies". Jag konstaterar att jag inte sett Paynes ABOUT SCHMIDT, jag minns inte om jag såg ELECTION (Hm, gjorde jag det?), och tidigare titlar har jag inte sett. Men tack vare SIDEWAYS hade jag förstås högt ställda förväntningar på THE DESCENDANTS. Visst, den har ju även nominerats till fem Oscars - men det behöver ju inte betyda speciellt mycket. Det är mycket mög som Oscarsbelönats genom åren.
Jag ska väl inte påstå att mina förväntningar kom på skam, men THE DESCENDANTS är en svagare film än SIDEWAYS - vilket jag misstänkte att den skulle vara.
George Clooney (från RETURN TO HORROR HIGH) är advokaten Matt King, som bor på ett grådaskigt och regnigt Hawaii. Just nu är hans liv allt annat än kul. Hans fru Elizabeth har slagit i huvudet i en båtolycka och ligger som en grönsak på sjukhuset, hon är i princip döende. Matt har problem med sin drygt tioåriga dotter Scottie, som börjat bära sig illa åt i skolan - ett beteende som antagligen beror på Elizabeths olycka. Äldsta dottern Alexandra går på något slags specialskola på en annan ö; hon är ett riktigt problembarn som super, knarkar, svär och lever jävel. Men Matt tycker att 16-åringen också ska vara hemma nu när morsan har kort tid kvar.
Men inte nog med att Matts fru är döende och det faktum att han inser att han glidit ifrån sina döttrar, han råkar också få veta att Elizabeth varit otrogen! Jodå, eftersom Matt alltid jobbade och deras äktenskap inte var en höjdare, hade hon fått tag i en fastighetsmäklare spelad av Matthew Lillard. Matt blir besatt av att hitta denne mäklare, om inget annat för att även han ska kunna få ta farväl av Elizabeth.

THE DESCENDANTS lever helt på sina skådespelare, dialog och några av rollfigurerna. Själva handlingen tycker jag inte är något speciellt - dessutom går filmen och blir lite väl sentimental mot slutet, vilket drar ner helhetsintrycket. Men under vägen dit är det bitvis riktigt roligt, ibland smått absurt. Alex har en konstig killkompis, som är skitkul - han klarar inte av att säga något- eller bete sig normalt. Och han släpas med under familjens besök hos släktingar och jakt på mäklaren.
Robert Forster dyker upp i en liten roll som Elizabeths far, och han är som alltid fantastisk. Det är kul att denne gamle B-actionkille fått en nytändning som karaktärsskådespelare. Matthew Lillard var det längesedan jag såg, jag tror inte att jag har sett honom i något sedan han var Shaggy i SCOOBY-DOO-filmerna. Det känns allt lite märkligt att se denne kille som medelålders mäklare. Även Beau Bridges har en liten roll som Matts kusin. Han börjar bli mer och mer lik sin bror Jeff, den där Beau.
Och George Clooney själv, då? Är han värd sin Oscarnominering? Jodå, han är naturligtvis bra. George Clooney är väl alltid bra. Nu har jag inte sett tre av de filmer vars manlige huvudrollsinnehavare nominerats, men jag gissar att det är hugget som stucket vem som får guldgubben. Fast det ser onekligen ut som om THE ARTIST kommer att kamma hem det mesta på galan.
Jag kan nog sträcka mig till att ge THE DECENDANTS en fyra i betyg, så då gör jag det.

(Biopremiär 27/1)

Nya biografer på gång i Malmö!

2012-01-26T18:51:00.000+01:00

Detta pressmeddelande anlände alldeles nyss:

Nya biograflokaler på Möllevången, etablering av en barnbiograf, förstärkt stöd till film och krafttag kring mediepedagogik – det är några av de förslag till en stor satsning på film som Malmö kulturnämnd vill göra.
Malmö har goda förutsättningar för att utveckla filmlivet med flera filmfestivaler, produktionsbolag och biografer. På kulturnämndens sammanträde idag, den 26 januari 2012, har beslut tagits kring biograf- och filmfrågor med intentionen att satsa ytterligare på visning av kvalitetsfilm, samordning av skolbion och ta fram ett stöd för filmproduktion.
Folkets Bio, som funnits i Malmö i 30 år, miste i höstas sina lokaler vid Sankt Gertrud. De arrangerar många utomhusvisningar, kvartersbio med mera - men står också inför utvecklingsmöjligheter att fortsätta visa repertoarfilm och göra breda filmarrangemang. Folkets Bio programsätter varje år 25-30 kvalitetsfilmer från hela världen, som aldrig annars skulle kunna visas i Malmö. Att etablera en ny biograf på Ängelholmsgatan, i fastigheten Dimman 11, ser kulturnämnden mycket positivt på. Det skulle innebära att Malmös filminfrastruktur förstärks med en tresalongsbiograf (200, 80 respektiv 70 platser) och kringutrymmen med en total yta på1 825 kvadratmeter. Hyran blir 1.6 miljoner per år plus driftskostnader på cirka 150 000 kr per år. Kulturförvaltningen ska stå för kontraktet som löper på 20 år. Inflyttning för Folkets Bio, som hyr lokalen av förvaltningen, beräknas till den 1 juli 2013. Folkets Bio får 700 000 kronor ytterligare i verksamhetsbidrag (från 1 180 000 kronor i år). Folkets Bio ska utveckla en barnbiograf i de nya lokalerna tillsammans med riksföreningen och Svenska Filminstitutet.
Folkets Hus och Parker, som driver biograf Spegeln, får ett ökat stöd på 300 000 kr från 2013 för att utveckla filmverksamheten. Barn- och skolbioverksamheten behöver förstärkas i Malmö med en kommunal samordning av skolbion och en utvecklad mediepedagogik. Detta skulle innebära en satsning på totalt 1,5 miljoner kronor.
Kulturnämnden har också idag beslutar att uppdra åt förvaltningen att ta initiativ till ett samarbete mellan filmaktörerna i Malmö i syfte att hitta former för att utveckla publikarbete för kvalitetsfilm och lokalt producerade filmer samt att ta fram ett underlag för att skapa en filmfond i Malmö för lokal filmproduktion. Vidare ska en utredning göras för att se på förutsättningarna för att inrätta en tjänst som filmsamordnare som skulle arbeta tillsammans med näringsliv och turism.
Nästa steg är nu kommunstyrelsen ska godkänna förhyrningen av biograflokalerna vid Möllevången och att kulturnämnden blir beviljat ett ökat anslag för att förstärka kvalitetsfilmen med en miljon kronor samt förstärkning av anslaget till skolbioverksamhet med 1.5 Mkr.
- Att göra denna satsning på filmstaden Malmö känns helt rätt i tiden. Att etablera en barnbiograf som är unik för Sverige är något som vi ser fram emot, säger Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmö kulturnämnd.
- Det är ett viktigt och spännande beslut som nämnden tagit idag. Vi i (M) hade en del frågetecken men fick gehör hos majoriteten. Dock ska det påpekas att finansieringen inte är klar, säger Peter Österlin (M), andre vice ordförande i Malmö kulturnämnd.

Bio: Mission: Impossible - Ghost Protocol

2012-01-26T12:59:00.001+01:00

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan fick jag de första säsongerna från 1966 och framåt av PÅ FARLIGT UPPDRAG - av dessa hade jag tidigare bara sett ett enda avsnitt som SVT visade alldeles i början av 1980-talet under rubriken "Minns ni dem än?". Däremot såg jag nog alla de avsnitt av versionen från 1988 som visades i Sverige. Här återkom Peter Graves från originalserien - och teamet innehöll bland andra Jane Badler. Vad hände med henne?
Brian De Palmas långfilm MISSION: IMPOSSIBLE från 1996 tyckte jag allt var lite småtrist. Visst, den var väl förvisso bra, men det kändes som om något saknades - vad det nu kunde vara. Dock introducerade filmen superagenten Ethan Hunt, som återkom i John Woos MISSION: IMPOSSIBLE II, som kom år 2000. Rätt många klagade på den filmen och tyckte att den innehöll alldeles för mycket action, men njä, själv hade jag inga större invändningar. Det var ju snygg action.

Växeln, hallå, hallå, hallå!

Med 2006 års MISSION: IMPOSSIBLE III blev det bra på riktigt. Nu regisserade JJ Abrams, och genast blev det en tuffare och aaaningen mer realistisk film. Och nu har alltså den fjärde filmen; MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL premiär. Abrams producerar, medan Brad Bird står för regin. Bird är tidigare känd som regissör av animerade familjefilmer - han gjorde bland andra JÄRNJÄTTEN, SUPERHJÄLTARNA och RÅTTATOUILLE - så valet av honom är ju lite märkligt. Men, visar det sig, helt perfekt.
Tom Cruise återkommer förstås som Ethan Hunt i denna historia som här i Sverige fått stor uppmärksamhet långt i förväg tack vare sin skurk. Det är ju Michael Nyqvist som spelar boven i dramat; Kurt Hendricks. Inte nog med att Kurt är en galen, utländsk terrorist - nej, han är en galen svensk terrorist! Kurt har till och med fått sparken från sitt jobb i Sverige med motiveringen att han är galen. Så galen är han! Och nu har han fått tag i avfyrningskoderna till en rysk kärnvapenmissil han tänker skicka iväg mot USA för att starta ett kärnvapenkrig. Nej, minsann och dar, en tosing som Kurt Hendricks kan ju inte gå lös, så Hunt och hans team sätts in för att stoppa honom.

Traditionell hemlig agent-outfits, så att ingen ska känna igen dem

GHOST PROTOCOL öppnar alldeles utmärkt. Hunt är inspärrad i ett fängelse i Moskva. Hans kollegor ska frita honom, vilket de gör genom att sätta igång ett upplopp, som leder till ett jätteslagsmål. För att veta hur lång tid Hunt har på sig för att komma ut, spelas "Ain't that a kick in the head" med Dean Martin i fängelsets högtalare! Fantastiskt. Och jo, det blir många sparkar i huvuden.
Fräsiga förtexter följer på detta, och därefter fortsätter filmen precis lika bra som den började. Detta är eminent underhållning. Det är inte för inte som MISSION: IMPOSSIBLE har ersatt James Bond som robust agentunderhållning. Actionscenerna är väldigt bra, medan vissa av stuntscenerna är fullkomligt fantastiska. Även om man vet att Ethan Hunt självklart kommer att klara sig, blir det otroligt spännande när han till exempel ska klättra uppför fasaden på världens högsta byggnad, det där tornet i Dubai. Snacka om att få hjärtat i halsgropen när Hunt ibland tappar greppet. Detta är extremt skickligt iscensatt. Även slutfajten är kreativ, och ja: vi får se Tom Cruise ock Micke Nyqvist spöa skiten ur varandra!

Ethan Hunt skyddar sig mot strålningen från mobilen

En väldig massa fetaction, men samtidigt är tonen i filmen lite lättsammare jämfört med Bond och Bourne. Och det gör ju sitt till med Simon Pegg som teammedlemmen Benji, som har ett par riktigt roliga scener. Paula Patton är den obligatoriska Snygga Men Tuffa Bruden, medan Jeremy Renner är en analytiker som råkar hamna i teamet. Fransyskan Léa Seydoux spelar en lönnmördare och diamattjuv - en fullkomligt orealistisk rollfigur, men fröken Seydoux (från INGLOURIOUS BASTERDS, ROBIN HOOD och MIDNATT I PARIS) är min typ, som tro inte att jag klagar på sådana petitesser.

Rar tös på lönnmördarstråt

De amerikanska kritikerna har varit lyriska över MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och har utnämnt den till den bästa filmen i serien. Och jo, det är mycket möjligt att den här filmen är den bästa. Jo, fan, det är den nog. Det här är ett strålande agentraffel - och det ska ses på stor duk! (Se den på Royal i Malmö, där finns Sveriges största duk) Filmen varar över två timmar, men det märks inte alls. Det ligger faktiskt väldigt nära till hands att jag ger Brad Birds actionelddop hela fem syndiga dvärgar i betyg - men jag bör nog behärska mig.
... Fast frågan är om någon annan av årets actionfilmer kommer att kunna slå det här. Det är väl upp till Stallone och Dolphan i THE EXPENDABLES 2 - och jo, jag är väldigt nyfiken på HAYWIRE.

(Biopremiär 27/1)

TOPPRAFFEL! sörjer: Stig Vig

2012-01-26T10:39:00.000+01:00

Jag måste säga att jag fick en lättare chock när jag passerade Aftonbladets löpsedel och låste att Stig Vig hittats död. Herregud! Stig Vig? Död? Det känns lite ofattbart.
Till skillnad från övriga kändisar jag skrivit dödsrunor över här på TOPPRAFFEL!, så läste faktiskt Stig Vig den här bloggen. Åtminstone en eller ett par gånger. Häromåret skrev jag nämligen ett inlägg om Dag Vag och minsann om inte Stig Vig kommenterade det! Hade detta skett för trettio år sedan, hade jag väl fått orgasm.
Då, för trettio år sedan, gillade jag ju de där stora, klassiska, svenska punk/postpunk/alternativa banden. Som Ebba Grön och Dag Vag. Förstås. Och så här i efterhand är det lite märkligt att jag gillade Dag vag - det var det jag skrev om i det där inlägget Stig Vig kommenterade. Dag Vag spelade ju reggaeinfluerad rock - och reggae kan vara den absolut värsta musikgenre jag vet. Jag tycker att det är fruktansvärt. Men - Dag Vag hade något visst. De var kul, hade ofta kul texter - och en del samhällskritiska, politiska låtar jag inte tror håller idag. Jag vet inte.
Jag har inte lyssnat på Dag Vag på decennier. Inte aktivt, i varje fall. De har fortsatt att turnera, de har visst även släppt skivor, men jag har inte köpt något sedan 1980-talet. Ibland dyker det förstås upp en gammal låt på radion eller annorstädes, och det känns genast nostalgiskt.
Stig Vig hette egentligen Per Odeltorp och han blev bara 63. Han hittades av sin bror Lennart, bättre känd som Tage Dirty i bandet. Tydligen åt Stig en macka när han plötsligt dog, efter att ha haft sviktande hälsa i tio år.
Ett märkligt sammanträffande är att jag bara häromdagen läste en grej om kinesiska muren i en bok. Jag kom osökt att tänka på Evert Taubes "Kinesiska muren" - en låt som Dag Vag tolkade på en maxisingel, på vars B-sida "Blöt dröm" låg. "Blöt dröm" var en snuskig låt, tyckte jag. Då.

STIG VIG

1948 - 2012

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: James Farentino

2012-01-25T19:58:00.000+01:00

När jag gick på högstadiet brukade min klasskompis Fredde skryta med att han minsann lyckats komma in på den barnförbjudna skräckfilmen DÖD OCH BEGRAVEN (1981). "De va skiträlit när hon stack in en SPRUTA i ögat på en!" sa han extatiskt.
Huvudrollen i denna film innehades av James Farentino, som nu dött - lhan blev 73.

Farentino började agera i TV-serier 1962 och medverkade i hur många som helst; han dök upp i ohyggligt många välkända serier. 1980 mötte han Kirk Douglas och Martin Sheen i TIMMEN NOLL; en av de första videofilmer jag någonsin såg och som jag (då) tyckte var fantastiskt frän. Jag har inte sett om den sedan dess.
Antalet långfilmsroller är dock försvinnande litet. Han fortsatte att göra TV-roller fram till 2006, och på vägens gång blev han Emmynominerad. Men nu gör han inte så mycket TV längre, eftersom han är död.

JAMES FARENTINO

1938 - 2012

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Nicol Williamson

2012-01-25T19:43:00.000+01:00

Januari går mot sitt slut och jag tvingas skriva årets första dödsruna. Den skotskfödde skådespelaren Nicol Williamson har avlidit, 75 år gammal.
Williamson känner vi nog främst som Merlin i John Boormans EXCALIBUR (eller "Exactiburr", som det hette i Svenska MAD) från 1981. Ett tag var jag fullkomligt besatt av den filmen. Tyvärr har jag inte sett den på väldigt många år, men jag gissar att den fortfarande är lika fantastisk och magisk - och den ultimata filmen om Artursagan.

Men självklart gjorde Nicolson betydligt mer än att ha en glänsande potta på huvudet. Han verkade dock gilla att iföra sig medeltidskläder, eftersom vi kunde se honom som Lille John i ROBIN HOOD - ÄVENTYRENS MAN med Sean Connery, och som både Hamlet och Macbeth (men inte i samma film).
Vidare medverkade karl i filmer som DEN SJU-PROCENTIGA LÖSNINGEN (han var Sherlock Holmes), ormskräckisen VENOM, EXCORCISTEN III och det rätt misslyckade superhjälterafflet SPAWN. Plus ytterligare rätt många filmer och TV-serier.

Nicol Williamson

1936 - 2012

R.I.P.

2011 års minst sedda svenska film

2012-01-24T16:10:00.003+01:00

Foto copyright (c) Bokomotiv Filmproduktion
Nu! Nu hittade jag den svenska film som hade premiär under 2011 och lockade minst antal besökare. Med bred marginal.
Förvisso är det bara en kortfilm på 17 minuter, men ändå - den gick upp på bio. Någonstans.
Titeln är MYRLANDET och har regisserats av Jonas Selberg Augustsén. Så här lyder handlingsreferatet:
"Varför är åkerbär så mycket mer värdefulla än hjortron och varför la sig de samiska männen nakna på myren förr i tiden? Hur reagerar man på en skenavrättning och vad är egentligen panikångest? Ella och Moa är två tjejer med fler frågor än svar och under en sommarnatt närmar de sig lite försiktigt sitt samiska ursprung ..."
Nå.
Hur många sprang benen av sig för att se den här?
Jo ...

...

...

...

... Tolv pers.

12!

Fast det är ju klart, den visades kanske senare på TV? På festivaler har den i alla fall visats. Åtminstone på en, eftersom den vann Juryns specialpris för bästa foto, 30:e Uppsala internationella kortfilmfestival, Sverige

Vilka får årets Rymd-Åskar?

2012-01-24T15:48:00.001+01:00

Okej, så har då årets Oscarskandidater tillkännagivits. Jag slänger in kommentarer på ett par ställen härunder, men det är ju lite svårt att uttala sig, då flera filmer fortfarande inte har haft Sverigepremiär - och MONEYBALL har fortfarande inte nåt Malmö.

Best Picture: "The Artist,'' "The Descendants,'' "Extremely Loud & Incredibly Close,'' "The Help,'' "Hugo,'' "Midnight in Paris,'' "Moneyball,'' "The Tree of Life,'' "War Horse.'' (Snälla rara Oscarsjuryn, vad ni än gör: ge inte priset till THE TREE OF LIFE!)

Actor: Demián Bichir, "A Better Life''; George Clooney, "The Descendants''; Jean Dujardin, "The Artist''; Gary Oldman, "Tinker Tailor Soldier Spy''; Brad Pitt, "Moneyball.''

Actress: Glenn Close, "Albert Nobbs''; Viola Davis, "The Help''; Rooney Mara, "The Girl with the Dragon Tattoo''; Meryl Streep, "The Iron Lady''; Michelle Williams, "My Week with Marilyn.'' (THE HELP hette NICEVILLE i Sverige och är en av de få filmer jag inte såg förra året)

Supporting Actor: Kenneth Branagh, "My Week with Marilyn''; Jonah Hill, "Moneyball''; Nick Nolte, "Warrior''; Christopher Plummer, "Beginners''; Max von Sydow, "Extremely Loud & Incredibly Close.'' (Plummer var lysande i BEGINNERS - men visst vore det kul om von Sydow får guldgubben)

Supporting Actress: Berenice Bejo, "The Artist''; Jessica Chastain, "The Help''; Melissa McCarthy, "Bridesmaids''; Janet McTeer, "Albert Nobbs''; Octavia Spencer, " The Help.''

Directing: Michel Hazanavicius, "The Artist''; Alexander Payne, "The Descendants''; Martin Scorsese, "Hugo''; Woody Allen, "Midnight in Paris''; Terrence Malick, "The Tree of Life.''

Foreign Language Film: "Bullhead,'' Belgium; "Footnote,'' Israel; "In Darkness,'' Poland; "Monsieur Lazhar,'' Canada; "A Separation,'' Iran. (Här kan jag inte låta bli att nämna att Njutafilm nyligen köpt in BULHEAD. Och jaghoppas att EN SEPARATION inte vinner ...)

Adapted Screenplay: Alexander Payne, Nat Faxon and Jim Rash, "The Descendants''; John Logan, "Hugo''; George Clooney, Grant Heslov and Beau Willimon, "The Ides of March''; Steven Zaillian, Aaron Sorkin and Stan Chervin, "Moneyball''; Bridget O'Connor and Peter Straughan, "Tinker Tailor Soldier Spy.''

Original Screenplay: Michel Hazanavicius, "The Artist''; Annie Mumolo and Kristen Wiig, "Bridesmaids''; J.C. Chandor, "Margin Call''; Woody Allen, "Midnight in Paris''; Asghar Farhadi, "A Separation.''

Animated Feature Film: "A Cat in Paris''; "Chico & Rita''; "Kung Fu Panda 2''; "Puss in Boots''; "Rango.'' (Jag gillade ju verkligen EN KATT I PARIS - men även RANGO är en utmärkt film. KUNG FU PANDA 2 gillade jag inte alls, CHICO & RITA vet jag inte vad det är, och MÄSTERKATTEN I STÖVLAR har inte gått upp här än)

Art Direction: "The Artist,'' "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "Hugo,'' "Midnight in Paris,'' "War Horse.''

Cinematography: "The Artist,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "The Tree of Life,'' "War Horse.''

Sound Mixing: "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Moneyball,'' "Transformers: Dark of the Moon,'' "War Horse.''

Sound Editing: "Drive,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Transformers: Dark of the Moon,'' "War Horse.''

Original Score: "The Adventures of Tintin,'' John Williams; "The Artist,'' Ludovic Bource; "Hugo,'' Howard Shore; "Tinker Tailor Soldier Spy,'' Alberto Iglesias; "War Horse,'' John Williams.

Original Song: "Man or Muppet'' from "The Muppets,'' Bret McKenzie; "Real in Rio'' from "Rio,'' Sergio Mendes, Carlinhos Brown and Siedah Garrett. (Vad nu? Bara två sånger nominerade?)

Costume: "Anonymous,'' "The Artist,'' "Hugo,'' "Jane Eyre,'' "W.E.''

Documentary Feature: "Hell and Back Again,'' "If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front,'' "Paradise Lost 3: Purgatory,'' "Pina,'' "Undefeated.''

Documentary (short subject): "The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement,'' "God Is the Bigger Elvis,'' "Incident in New Baghdad,'' "Saving Face,'' "The Tsunami and the Cherry Blossom.''

Film Editing: "The Artist,'' "The Descendants,'' "The Girl with the Dragon Tattoo,'' "Hugo,'' "Moneyball.''

Makeup: "Albert Nobbs,'' "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "The Iron Lady.''

Animated Short Film: "Dimanche/Sunday,'' "The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore,'' "La Luna,'' "A Morning Stroll,'' "Wild Life.''

Live Action Short Film: "Pentecost,'' "Raju,'' "The Shore,'' "Time Freak,'' "Tuba Atlantic.''

Visual Effects: "Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2,'' "Hugo,'' "Real Steel,'' "Rise of the Planet of the Apes,'' "Transformers: Dark of the Moon.'" (Herregud, tänk om TRANSFORMERS får en Oscar ...)

Bio: Love During Wartime

2012-01-24T15:22:00.002+01:00

Foton copyright (c) Story
Vill ni se den här filmen måste ni skynda er. I Malmö visas den endast den 27:e och 28:e januari. I Göteborg visas den ikväll, den 24:e och den 25:e. I Stockholm har den redan visats, men går en gång till den 21:a februari. Nej, det här är alltså ingen repertoarfilm, utan tydligen något slags diskussionsfilm.
LOVE DURING WARTIME är en svensk dokumentär av Gabriella Bier om Jasmin och Assi. Hon är israelier, han är palestinier, och de har gått och gift sig. Vilket inte är helt okomplicerat. Dessutom bor hon i Berlin där hon dansar balett. Assi, som är konstnär, har ett helvete att få bo med sin fru, att få visum och grejor. Först motarbetas han av de styrande i Ramallah, där han bor, och sedan i Berlin. Han känner sig förföljd och gillar inte polisen i sitt hemland, och i Tyskland känner han av rasism. Dock har tyskarna inget emot Jasmin, som är judinna. Jasmin säger att tyska folket fostras att acceptera judar. Muslimer och svarta gillas inte.
Ett bättre namn på den här filmen vore REAL LIFE ISRAEL & BERLIN eller något ditåt. Detta är nämligen i mångt och mycket en dokusåpa. Strukturen är precis likadan. Eftersom filmen handlar om Israel- och Palestinakonflikten kommer folk att se på filmen med andra ögon och anse att den är "viktig", men det här liknar mest någon av de oräkneliga serier som går på TV där man får följa västerländska människor i olika länder, situationer och samhällsklasser. Större delen av filmen består av att Jasmin, Assi och deras familjer och vänner pratar om ditt och datt. De diskar. De lagar mat. De fikar. De går på möten. Det uppstår konflikter. Konflikter löses. Man skulle kuna dela upp filmen i tjugominutersavsnitt med cliffhangers. "Kommer Assi att få sitt visum?", "Kommer Assi att få ställa ut sina konstverk?", "Kommer Jasmin att få träffa sina föräldrar igen?", "Kommer de att hitta någonstans att bo?". Slutet blir nästan ett Hollywoodslut - filmen följer paret mellan 2006 och 2010, och efter alla motgångar får Assi stäla ut i Wien, galleristen köper samtliga skulpturer, de får bo gratis fyra år i en villa i Österrike och Assi börjar ta 1000 Euro eller mer för sina verk.
LOE DURING WARTIME visa i normalformat; det vill säga det nästan kvadratiska gamla "TV-formatet" som filmer hade fram till 1950-talet. Större delen ser ut att vara filmad på VHS, ofta är bilden ur fokus, och ibland speglas filmteamet i fönster.
Bioversionen är 92 minuter lång och väldigt seg. En TV-version varar 56 minuter och funkar säkert bättre. Fast jag tycker att det här är väl tråkigt oavsett längd. Jag tycker att alla dokusåpor är tråkiga oavsett vad de handlar om.
Fast det är ju klart, jag är en extremt opolitisk människa och jag har inte ens funderat på att ta ställning i Palestinafrågan. Politiska aktivister kommer eventuellt att vallfärda.

(Malmöpremiär 27/1)

De där guldbaggarna

2012-01-24T10:36:00.001+01:00

The Golden Beetle Awards

Jaha. Då blev det precis som vanligt. Jag missade guldbaggegalan. Helt enkelt beroende på att jag glömde bort det. Jag var ute ett ärende, frös som fan, kom hem relativt sent, åt middag, satt och läste, och så plötsligt slog det mig att jag ännu en gång missat galan.
Fast det är ju klart, jag kan inte påstå att ett evenemang lett av Petra Mede lockar - och dessutom hade man främst nominerat årets tråkigaste svenska filmer.
Nåja. Här är listan över vinnarna. I vanlig ordning gick baggen för bästa film till en av de få filmer jag inte sett under året (och jag såg ju trots allt 195 biopremiärer); APLICKORNA. I övrigt verkar jag ha haft hyfsat rätt när jag lite halvhjärtat tippade vinnare häromveckan. Kul att GRÄNSEN fick en bagge, det var den enda film som stack ut ur mängden.

Bästa film

Apflickorna

Producent: Helene Lindholm

Bästa regi

Ruben Östlund

för Play

Bästa kvinnliga huvudroll

Ann Petrén

för rollen som Jonna i Happy End

Bästa manliga huvudroll

Sven-Bertil Taube

för rollen som George i En enkel till Antibes

Bästa kvinnliga biroll

Cecilia Nilsson

för rollen som Inga i Simon och ekarna

Bästa manliga biroll

Jan Josef Liefers

för rollen som Ruben Lentov i Simon och ekarna

Bästa manuskript

Josefine Adolfsson och Lisa Aschan

för manuskriptet till Apflickorna

Bästa foto

Marius Dybwad Brandrud

för fotot i Play

Bästa klipp

Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist

för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975

Bästa kostym

Moa Li Lemhagen Schalin

för kostymerna i Kronjuvelerna

Bästa ljud

Andreas Franck

för ljudet i Apflickorna

Bästa mask/smink

Anna-Lena Melin

för mask/smink i Gränsen

Bästa musik

Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith

för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975

Bästa scenografi

Roger Rosenberg

för scenografin i Kronjuvelerna

Bästa visuella effekter

Håkan Blomdahl och Torbjörn Olsson

för visuella effekter i Kronjuvelerna

Bästa utländska film

Nader och Simin – en separation

Regi Asghar Farhadi

Bästa kortfilm

Las Palmas

Regi Johannes Nyholm

Bästa dokumentärfilm

At Night I Fly

Regi Michel Wenzer

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge

Skådespelerskan Inga Landgré

Gullspira som delas ut för sjunde gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Bengt Toll som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira

har tilldelats

Regissörerna och producenterna Ylva-Li Gustafsson och Lennart Gustafsson

Cirkus, kalaskex och tittut

2012-01-23T17:05:00.000+01:00

Jag traskade runt lite inne på Entré igår. För den utsocknes: Entré är ett köpcentrum i Malmö. Grå och trist söndag, det snöade och regnade om vartannat, tack och lov la sig inte snön. Men det var blött och dant, så jag gick in på Entré för att värma mig när jag ändå gick förbi.
Och där var det minsann cirkus och grejor. Förvisso hade jag läst i Sydsvenskan att ett litet cirkussällskap uppträtt på Entré ett par gånger; de höll på redan förra helgen. Ett par åskådare hade enligt Sydsvenskan tyckt att det var förtäckt striptease och inget för barn att titta på. Det lät ju vovande. Även om jag tycker att cirkus är skittråkigt.
Nu hade jag förstås glömt bort att det vankades uppträde. När jag vandrade på köpcentrets andra våning noterade jag några människor som tittade ut över ett räcke och ner mot bottenplan. Där stod en clown och gjorde ballongfigurer till de församlade barnen. Det var väl ungefär lika kul som det låter, det vill säga inte alls. Jävla pervo.
Men sedan kom minsann huvudattraktionen, ett italienskt kalaskex som jag tror hette Silvia. Hon var liten och nätt och ett vibrerande erotiskt knippe. Och vad skulle hon ha för sig, jo förstår ni, hon klättrade i rep. Hon klättrade nästan ända upp till mig på andra våningen, och där hängde hon och åmade sig och snurrade, och emellanåt skrevade hon eller kliade sig på huvudet med tårna. Sicken en! och hela tiden gnisslade en zigenarfiol.
... Men det var ju rätt tradigt ändå. Hon hängde i rep och det var väl allt. "Trillar hon inte ner?" frågade en liten gosse. "Nä, hon kan inte trilla ner!" svarade en liten tösabit.
Jag gick vidare. Inne i en klädbutik skulle en ung far med barnvagn prova kläder. Han fick förstås inte in barnvagnen i provhytten, som den lille sonen fick sitta utanför. Ungen såg överlycklig ut - men för att grabben inte skulle vara ensam och bli rädd, stack farsan ut huvudet ungefär var tionde sekund och sa "Tittut!" eller "Buh!" eller "Möööhöhööö!". Ungen skrattade - och jag tänkte att det kommer att ta en evighet för karn att prova plaggen om han ska hålla på så.
Men det var onekligen roligare att titta på än cirkusen.
Jaha.
Vad mer?
Tja, jag har skrivit ytterligare ett par grejor om Jean Rollins filmer. Läs om DEMONIACS och LIPS OF BLOOD.

Bio: Små vita lögner

2012-01-22T12:39:00.001+01:00

Foton copyright (c) Atlantic Film
Franskt. Igen. Jag skulle inte bli förvånad om franska har blivit det vanligaste språk - efter engelska, förstås - som talas när jag går på bio. Fast jag orkar inte kontrollera. Men mycket franskt är det.
SMÅ VITA LÖGNER är skriven och regisserad av Guillaume Canet, som mest är verksam som skådespelare, men som även regisserat en handfull filmer, bland annat thrillern BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Den här nya dramakomedin får mig osökt att tänka på Lawrence Kasdans MÄNNISKOR EMELLAN från 1983. Nu har jag förvisso inte sett den filmen på tjugo år eller mer och mins ärligt talat inte så mycket mer än att jag - då - tyckte om den. Men Kasdans film handlar om en grupp vänner som efter att ha begravt en vän (Kevin Costner spelade liket i kistan, som dock inte syns!) åker iväg till ett hus där de umgås och diskuterar livet. Eller något sådant.

I Canets film spelar Jean Dujardin partysnubben Ludo, som packad på väg hem från krogen blir påkörd av en lastbil. Han hamnar på sjukhus och svävar mellan liv och död. Medan han ligger där, reser hans umgänge - en ganska självupptagen samling - iväg till den något äldre och rike restaurangägaren Max' (François Cluzet) flotta hus på Cap Ferret, något de gör varje år.
Vännerna tillbringar två veckor med att laga mat, dricka vin, kedjeröka (de är ju fransmän!) och prata, mest om kärlekslivet. Det visar sig dock att alla egentligen mer eller mindre ljuger för att hålla skenet uppe. De flesta av dem är thirty-somethings, några har barn, men saker är inte riktigt som det ska. Redan i början, innan de beger sig till kusten, blir det konstigt när kiropraktikern Vincent (Benoît Magimel), som har fru och barn, erkänner för patienten Max att han nog är kär i honom. "Nej, jag är inte bög, men jag älskar dig!". Detta gör stämningen väldigt spänd mellan de två under vistelsen på Cap Ferret.

Cluzet är fantastisk som Max, han är fruktansvärt rolig när han inte vet hur han ska kontrollera situationen han hamnat i; han kör gräsklippare tidigt på morgonen, han blir besatt av att fånga illrarna som lyckats ta sig in på loftet.
... Och så medverkar Marion Cotillard som Ludos före detta flickvän, och det är ju inte för inte som hon är den nya, stora stjärna hon är. Hon är utmärkt i en komplex roll. Även Gilles Lellouche är utmärkt som spjuvern Éric.
En del scener är jättekul, som när Max och Vincent råkar köra Max' stora, fina båt på grund, eller när en annan kille lyckas köra upp en motorbåt på land. Kombinationen komedi och fars och djuplodande drama fungerar väldigt bra, dessutom är filmfotot tjusigt och miljöerna underbara. Jag tycker om den här filmen - och skulle gärna vilja ge den högre betyg än vad jag gör.

Så - varför sätter jag inte en fyra? Jo, därför att SMÅ VITA LÖGNER vara två och en halv timme! Den är åt helvete för lång. Det hade utan problem gått att klippa ner filmen med 30 minuter - eller kanske till och med 45. Hade snyftorgien på slutet kapats helt hade inte jag klagat. Den medelålders publiken (mest kvinnor) på visningen jag såg filmen på (jag missade den under Malmö filmdagar) verkade dock uppskatta anrättningen, de skrattade ofta och snyftade på slutet.
Det är även intressant att jämföra med den svenska KATINKAS KALAS, som ju också hade premiär i fredags. Lite grann samma typ av film; en samling egocentriska thirty-somethings som träffas på landet för att umgås och sitter och babblar. Skillnaden är att Canets film är begåvat regisserad, har bättre dialog och betydligt bättre skådespelare.

(Biopremiär 20/1)

"My name is Alice"

2012-01-21T14:51:00.000+01:00

Åkej, jag struntar i att den här filmserien är uttjatad och kvalitetsmässigt jävligt svajig.
Så länge Milla drar på sig en tajt outfit och visar sina stora pickor och säger "My name is Alice" är jag nöjd.

Malmö: en liten bit av New York City

2012-01-21T14:15:00.001+01:00

Klockan tolv på lördagar ställer sig ett litet gäng volontärer på Värnhemstorget i Malmö och bjuder förbipasserande på mat; soppa, bullar, kaffe, te och kakor. Detta har de visst hållit på med i flera år, fast jag hörde inte talas om det förrän i höstas. Maten kommer från restauranger, hotell och kondis, som skänker vad som blivit över. Det är förstås lätt att tro att det är något slags soppkök för samhällets utslagna, men det är avsett för alla som passerar.
Själv har jag bara varit där tre gånger; senast idag, och då beroende på att jag råkade gå förbi när de stod där. Jag vet en del personer som medvetet går dit för att käka gratis, men allvarligt talat - det är inte speciellt trevligt att stå på skitfula Värnhemstorget en grå och blöt vinterdag och äta soppa och bullar.
... Och sedan har vi klientelet som går dit. Jag vet inte var de kommer från. De syns aldrig till annars. Men även om det som sagt inte är meningen, får folket det hela att se ut som ett evenemang för alla som är down and out. Jag kommer osökt att tänka på de där soppköken som brukar förekomma i filmer om New York. De finns säkert även i verkligheten, men ni vet vad jag menar. Någon hurtig och hyvens person brukar extraknäcka med att leende servera soppa i en rälig gränd i en rälig del av New York. Folk som ser ut som spetälskesjuka inlindade i filtar står och köar.
Så ser det nästan ut på Värnhem. Idag dök det upp en liten, liten tant med en kundvagn hon snott från Hemköp. Hon knuffade undan folk med vagnen för att komma fram. En tystlåten man iförd foppatofflor, hög hatt och gigantiskt skägg hade soppa insmetat i precis hela skägget. En ung tjej som antingen var påtänd eller svårt psykiskt sjuk fick panik när hon inte kunde hitta en kille som brukar jobba där. En tjock liten invandrartant i huckle hade med sig en stor kasse och försökte ta med sig en massa bullar hem. En snubbe som bara var lite bakom flötet kastade brödbitar till duvorna alldeles framför serveringsbordet. 20-30 duvor slogs om bitarna mellan benen på folk. En karl med ett stort sår i ansikte blängde surt på folk och såg aggressiv ut.
Och så vidare.
Men soppan var god.
Kan tänka mig att det är trevligare på våren och sommaren, när det är varmt och solen skiner.

DVD: Harriet the Spy: Blog Wars

2012-01-20T17:22:00.000+01:00

HARRIET THE SPY: BLOG WARS (Disney)

Efter alla brittiska blodbad på DVD den senaste tiden, efter onda home invasion-filmer, yrkesmördare i actiontagen och Jean Rollin, tänkte jag att det är dags att vända sig till familjepubliken här på TOPPRAFFEL!, till alla käcka barn. TOPPRAFFEL! tycker ju om att sätta barnen i främre rummet (för då ser de inte vad vi sleazebags gör i det bakre).
Vad passar väl inte bättre än en trevlig TV-film från Disney Channel?
HARRIET THE SPY bygger visst på böcker, som jag av ganska förståeliga anledningar aldrig hört talas om. Det här är den andra filmen om Harriet Welsch, och jag måste säga att de fans som väntat på denna uppföljare verkligen har fått vänta. Den första filmen, som jag inte sett, kom nämligen redan 1996! I den spelade Michelle Trachtenberg Harriet; Trachtenberg gick senare vidare och var med i EURO TRIP (som åtminstone jag och en till tyckte var skitkul), men hon är nu 26 och funkar väl inget vidare som lilla Harriet.
Tydligen var Harriet 11 i den första filmen, nu är hon ett par år äldre, 15 kanske, och spelas av Jennifer Stone. Och redan när filmen började ville jag omedelbart ge henne stryk. Bara slänga upp henne över mina knän och daska henne med lämplig livrem. Vicken ungjävel!
Harriet ska vara något slags "vanlig tjej". Det är bara det att hon bor i ett stort hus, hennes far är filmproducent, hennes mor sitter i flera företagsstyrelser, hon har en fräsig Nanny, och de har en indisk kock som lagar lyxiga rätter. Rätter som Harriet inte kan äta, hon klagar på att maten inte är som hon vill att den ska vara, och vägrar äta. Fast farsan är inte mycket bättre han. Så de brukar slänga rätterna i slasken och äta chips och mackor i stället.
Det är dags att utse den som ska skriva klassbloggen i Harriets klass. Det är tydligen en stor grej. Varför vet jag inte. Vad är det för poäng med en blogg bara klasskompisar kan läsa? Åh, vad Harriet vill skriva den här bloggen! Men ärkerivalen Marion kommer säkert att få jobbet - Marion är ju den Populära Tjejen. Och Harriet är inte populär. Fröken föreslår att Harriet och Marion ska skriva varannan blogg en tid, och sedan ska de andra rösta fram vem som sedan ska skriva den Officiella Klassbloggen. Varför inga andra vill skriva vet jag inte.
Harriet skriver skittråkiga inlägg som ingen läser, Marion är jättepopulär. Ve och fasa.
Men så berättar Harriets farsa att han ska producera filmen SPY TEEN 2: THE SEQUEL! Och SPY TEEN är, som alla vet, världens populäraste film, alla älskar den, och filmens stjärna Skander Hill älskas av alla unga tonårstöser - i synnerhet Marion och hennes gäng. Men gissa vad - Harriet avskyr Skander. Hon vill spy på denna spy teen, som inte bara är hemlig agent, utan även sjunger och dansar.
Men - för att få fler läsare till bloggen, börjar Harriet att spionera på Skander. Hon bloggar om honom - och blir jättepopulär på skolan! Jippi! Fast Harriets gamla kompisar tycker inte om henne längre, de tycker att Harriet är en jävla svikare, "You fucking traitor!" säger de till henne. Nej, det gör de inte. Inte "fucking", i varje fall.
Harriet får umgås med Marions hippa gäng, men problem uppstår, eftersom Harriet låtsas att hon faktiskt känner Skander, men hon har ju bara smugit på honom tack vare farsans producentjobb. Och till råga på allt visar det sig att Skander är ett jävla rövhål och en diva! Oj oj oj, vilken soppa! Hur ska det här gå?
Jo, det går bra, förstås. Allt reder sig på slutet. Ett tag ser det illa ut! Och Harriet blir misstagen för att tillhöra statisterna och måste dansa i bakgrunden i en scen - då blir det tokigt, må ni tro! Men till slut säger Harriets farsa att visst var det dumt att Harriet gjorde som hon gjorde och nu vill Skander hoppa av filmen och det har blivit skandal och grejor, men när Skander säger att han fortsätter film om Harriet slutar blogga, men nä, då säger farsan att filmen trots allt inte är så viktig, hans dotter är begåvad och måste få blogga, så han lägger hellre ner filmen, och då säger Skander "Fine! I quit!" och går, så det blir ingen film, men då ringer regissören, som sett Harriets hemska mobiltelefonklipp med un ursinnig Skander på YouTube, och tycker att Skander är en fantastisk skådis, så Skander ändrar sig och tar tillbaka jobbet och så pussar han Harriet på kinden mitt framför ögonen på Marion, som håller på att kissa på sig. Slut!
Oj, vilken hemsk film. Vilka vidriga människor. Harriet är verkligen en spoiled brat. Bara hennes uppsyn gör mig förbannad. Men tydligen är det inte meningen att jag ska tycka så, Harriet ska ju vara en vanlig, kär tösabit.
Men jag gillade att när Harriets kompis' kemiska experiment går fel och grejorna exploderar, så får man inte se explosionen. Istället visas en husfasad och så skakar man på kameran medan en ljudeffekt hörs. Tokigt!

TOPPRAFFEL! gratulerar

2012-01-20T15:14:00.000+01:00

... Musikanten Paul Stanley på 60-årsdagen. Grattis, grattis!

Före

Efter

Mittemellan någonstans (Är det Kaptensbron i Malmö?) Notera de två benen mellan Stanleys ben!

Bio: 50/50

2012-01-19T17:55:00.001+01:00

Foton copyright: Noble Entertainment
50/50 (som inte har något med actionfilmen med Peter Weller att göra) måste ha varit ett väldigt riskfyllt projekt. Hur skulle man kunna lyckas göra en komedi - kanske till och med en romantisk komedi - om cancer? Risken är ju överhängande att det antingen blir fullkomligt och oacceptabelt smaklöst - eller patetiskt och sentimentalt. Jag brukar anse att man faktiskt kan skoja om allt - i rätt miljö, i rätt sällskap, på rätt sätt. Men cancer har jag haft för nära inpå i släkt och umgänge, och det funkar liksom inte.
Men: regissören Jonathan Levine, som tidigare gjort den rätt kassa THE WACKNESS, lyckas faktiskt. Han har tillsammans med manusförfattaren Will Reiser gjort en film som känns realistisk och som både är rolig, engagerande och lite rörande.
Joseph Gordon-Levitt är 27-årige Adam, som jobbar på en radiokanal och vars flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) är på väg att flytta in i hans hus. Seth Green, som även producerat, är arbetskamraten och polaren Kyle, och till en början känns det här som en Seth Rogen-film - Kyle är en rätt jobbig typ; högljudd, vulgär och sexfixerad.

Men så får Adam plötsligt och oväntat sin diagnos, en ovanlig och svår form av ryggradscancer, chansen att överleva är 50/50. Han blir förstås helt ställd, eftersom han känner sig frisk. Hans morsa (Angelica Huston) är överbeskyddande och blir alltför påträngande i sin oro - hon måste dessutom ta han om sin alzheimersjuke man. Rachael kan inte hantera situationen och är otrogen, vilket Kyle noterar. Kyle kör på som vanligt och tycker att Adam ska utnyttja sin sjukdom för att ragga brudar.
Adam börjar gå i terapi hos den blott 24-åriga psykologstudenten Katherine (Anna Kendrick), han blir hans tredje patient och sessionerna hos henne utvecklas med tiden till något annat - hon försöker go by the book, göra som hon lärt sig, men det blir bara fumligt och onaturligt, och Adam undrar vad han har hos henne att göra.

På sjukhuset lär Adam känna två äldre män med olika typer av cancer, de spelas av Philip Baker Hall och Matt Frewer (Max Headroom!), och till skillnad från gubbarna i den hemska THE BUCKET LIST, känns de här två patienterna autentiska.
Det här låter inte så roligt, men det är faktiskt det. Dessutom är filmen gjord på ett sätt som gör att slutet inte blir helt förutsägbart: vore detta en rak mainstreamfilm, hade Adam tveklöst överlevt Den Stora Operationen på slutet. Vore det ett mörkt, deprimerande drama, hade han dött. 50/50 är varken eller, vilket innebär att filmen kan sluta hur som helst.
Seth Rogen är rätt irriterande till en början, men hans rollfigur utvecklas. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk kille. Anna Kendrik, från TWILIGHT-filmerna, är oemotståndligt charmig; visst förstår man att terapisessionerna kommer att leta till en djupare relation, men det tar sin tid.
Mot alla odds är 50/50 en riktigt bra film. Den innehåller även ett Patrick Swayze-skämt.

(Biopremiär 20/1)

Bio: J. Edgar

2012-01-19T11:25:00.002+01:00

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
När det gäller Clint Eastwood vet man aldrig vad man får. Det är ju faktiskt rätt lätt att inbilla sig att Clintan alltid gör bra, rejäla filmer, men tänker man efter är produktionen rätt svajig. För varje MYSTIC RIVER får man en handfull CHANGELING, LIVET EFTER DETTA och (värst av dem alla) INVICTUS - DE OÖVERVINNELIGA.
På pappret är J. EDGAR ett bombsäkert projekt. Hur kan man misslyckas med en film om en fullkomligt besatt och egentligen rätt avskyvärd, fifflande person, som byggde upp FBI, hade ett hemligt register med känsliga fakta och som enligt ryktesvägen var homosexuell, hade ett förhållande med en av sina närmaste män; Clyde Tolson, och enligt aldrig någonsin bekräftade uppgifter gillade att bära kvinnokläder? Men jo, Eastwood lyckades inte speciellt bra med detta material.
Att Leonardo DiCaprio, som gör titelrollen, inte är speciellt lik J Edgar Hoover och dessutom är alldeles för lång kan ja ta. Jag kan dessutom acceptera att sminkningen av skådisarna när de spelar åldrade mest ser ut som halloweenmasker, framför allt vad gäller Armie Hammer, som spelar Tolson, och Naomi Watts, som gör den trogna sekreteraren miss Gandy.

Vad jag inte kan acceptera är filmens berättarstruktur. Manuset är skrivet av Dustin Lance Black (MILK), och han har valt att utgå från 1960-talet, då Hoover dikterar sina memoarer. Hans liv berättas således i flashbacks. Men - inte från början. Clintan och Black hoppar vilt mellan 1920-tal, 30-tal och 60-tal - och inte i den ordningen heller; de olika episoderna har kuperats och blandats som en kortlek. Och riktigt när scenerna från 60-talet utspelar sig framgår inte heller riktigt. Ibland är det tidigt 60-tal, ibland sent, ibland mitten, och plötsligt är det 1972 och Hoover dör. Dikterade han sina memoarer under hela 60-talet?
Denna struktur leder till viss förvirring - ibland stor förvirring - eftersom vi aldrig riktigt vet var i livet och karriären Hoover befinner sig; vilka händelser som redan hunnit inträffa. Och dessa händelser är ju de klassiska fallen - här avhandlas Dillinger och kidnappningen av Charles Lindberghs lille son och så vidare. Men ingenting blir spännande eller ens lite intressant. Det går inte att engagera sig. DiCaprio gör Hoover ganska endimensionell, ett osympatiskt rövhål. Nu var Hoover antagligen ett osympatiskt rövhål, men det blir trist och tjatigt att titta på det här en längre tid.
... Och länge varar det. Drygt två timmar och tjugo minuter. Det blir segt och tråkigt.
Men låt mig avsluta lite positivt. Många av skådespelarinsatserna är självklart utmärkta. Judi Dench dyker upp som Hoovers morsa, och i en bra scen berättar hon för den unge J Edgar att hon hellre dör än har en "daffodil" till son. Filmfoto och miljöer är förstås också bra.
Och vem hade väl någonsin förväntat sig att se Clint Eastwood skildra ett homosexuellt kärleksmöde framför brasan? Ett möte som urartar i slagsmål, blodiga kyssar och påtagande av klänning. Tja ... We all go a little mad sometimes.

(Biopremiär 20/1)

I väntan på Clintan: Järnrosen

2012-01-18T19:51:00.005+01:00

Recensioner av bioaktuella 50/50 och J. EDGAR är på väg. I väntan på dessa kan ni ju alltid kasta ett getöga på min senaste Jean Rollin-recension, den femte i raden. Den här gången avhandlar jag LE ROSE DE FER från 1973, bättre känd som THE IRON ROSE. Läs den HÄR.

Den Vresige Mannen Rises

2012-01-18T18:16:00.002+01:00

Jo, det var ju ett tag jag såg honom nu. Tror inte att jag sett honom sedan i somras. Eller i våras? Trodde att han blivit omhändertagen, fått hjälp - eller bara flyttat från Malmö.
Men icke!
Efter att ha fikat med några kollegor vek jag av runt ett hörn vid gågatan, och då dök han upp. Iförd en baseballkeps mönstrad som den amerikanska flaggan. Skäggig och rökande en cigarrett.
Den Vresige Mannen.
Han vände sig genast mot mig. "Din jävel!" röt han. "Kom inte här och kom! Satans jävla idiot!".
Jag sneddade genast över gatan till andra sidan, men noterade hur han vände sig mot en kvinna. "Kärringjävel! Din falska jävel!" spydde karln ut.
Jag kan inte låta bli att undra vad han säger till sin tobakshandlare när han köper cigg.

Bio: Katinkas kalas

2012-01-17T15:02:00.001+01:00

Foton copyright (c) Folkets Bio
Efter att nya HAMILTON har vält kioskerna, är det dags för en svensk film som garanterat kommer att resa upp kioskerna igen. KATINKAS KALAS är så långt ifrån en blockbuster eller en publikfilm man kan komma. Den är även långt ifrån en färdig film, redo att visas på bio.
Mia Mountain (heter hon så på riktigt?) spelar Katinka, som bor med sin make Greger (Ludde Hagberg) i ett stort, flott hus med pool och trädgård på en synnerligen idyllisk landsbygd. Katinka fyller år, de förbereder en födelsedagsfest, och Greger lagar exklusiv mat.
Så anländer gästerna, fyra pers som inte verkar ha så mycket gemensamt med vare sig varandra eller Katinka och Greger. Enligt pressmaterialet är de "hipsters som tillhör en kulturell överklass". Och det stämmer väl. I varje fall tillhör de den övre medel- eller något slags överklass.
Men så dyker plötsligt och oväntat Katinkas slarver till bror Joel (Fredrik Lundqvist) upp tillsammans med sin nya flickvän Linda (Yohanna Idha - stavar hon så på riktigt?). Linda är programledare för ett ring-in-och-tävla-program på TV och en billig typ, hon ger ett slampigt, korkat och obildat intryck. Stämningen blir konstig under middagen som följer, och snart urartar det ännu mer; Lindas och Joels närvaro får festdeltagarna att inse det ena och det andra om sig själva och varandra. Katinka kedjeröker från början till slut, och ibland röker de medverkande fetingar också.
Låt mig ta det positiva först. Filmfotot är alldeles utmärkt. Inte så kul och innovativt, men det för tankarna till reklamfilm från 1970-talet. Timotejschampo. Skirt, vacker, somrigt, Elvira Madigan - vaselinet är inte långt borta. Man har även bemödat sig att göra trevliga förtexter som utgår från akvareller och teckningar föreställande olika scener ur filmer (en allmogevariant av SPIDER-MAN 2-förtexterna?). Mia Mountain nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, och hon är onekligen bra i sin långfilmsdebut.
... Men för övrigt brister det här dramat så att det knakar i alla fogar. Filmiskt är det fullkomligt ointressant, eftersom hela filmen är dialogbaserad. Och två tredjedelar av den myckna dialogen är fullkomligt onödig. Folk babblar och babblar om fullkomligt irrevelanta saker utan att handlingen förs framåt. Detta hade förstås fungerat om dialogen var välskriven och skådespelarna dugliga - men så är inte fallet. De medverkande fäller krystade repliker på de mest onaturliga sätt, i vissa fall är standarden lägre än normal porrfilmsklass. Även Yohanna Idha nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, men hon spelar över.

En del scener och vissa replikskiften är medvetet komiska - men i alldeles för många fall vet jag inte om det är på djupaste allvar eller avsett att vara kul. Mot slutet för den märkligt fjollige Joel en dialog med Katinka, under vilken han är naken och hela tiden håller en handduk för skrevet på olika sätt. En riktig kalkonscen. Apropå naket: ganska exakt 60 minuter in i filmen visar Linda brösten. Jo, jag vet hur långt in i filmen det var, eftersom jag tittade på klockan var tionde minut.
Ett replikskifte lyder något i stil med "Fatta vad jag är rädd för dvärgar!" - "Men så kan du väl inte säga, det heter väl ändå 'kortväxta'! Att säga 'dvärg' är ju som att säga 'neger'!". Nej, jag tänker inte byta namn på TOPPRAFFEL!s betygsystem till Syndiga Kortväxta.

Alla rollfigurerna är superklyschor, vilket antagligen är avsiktligt för att vi ska få se dem förändras under filmens gång - men absolut ingenting kommer som en överraskning. Det är det gamla vanliga. Vi har sett allt förut. Både bättre och sämre. Svenskt standarddrama modell 1A med ett svagt eko av Bergman. Hm, varför hör man aldrig unga, svenska filmstudenter säga att de inspireras av, tja, Bert I Gordon? Då hade vi ju fått se festliga filmer!
KATINKAS KALAS känns som ett avslutningsprojekt från en filmutbildning. Och filmen är alldeles, alldeles för lång. Den varar bara 97 minuter, men känns som fjorton timmar. Det hela hade funkat betydligt bättre som en novellfilm. Trots detta hyser man tydligen en viss övertro på filmen - bara här i Malmö kommer den att gå upp på både Spegeln och Filmstaden. Fråga är bara vem de har tänkt ska betala pengar för att gå och se det här - mer än de inblandades kompisar och släktingar. Det finns ingen som helst orsak att se KATINKAS KALAS, om man inte är specialintresserad av nya, unga, svenska filmare.
Mia Mountain kan dock bli något. Ge henne en roll i en riktig film! Långfilmsdebuterande regissören Levan Akin ska filmatisera den ockulta bästsäljaren "Cirkeln" härnäst.

(Biopremiär 20/1)

DVD: Killer Elite

2012-01-16T17:29:00.001+01:00

KILLER ELITE (Nordisk Film)

Långfilmsdebuterande Gary McKendrys KILLER ELITE har ingenting med Sam Peckinpahs KILLER ELITE - MÖRDARGÄNGET från 1975 att göra. Hm, om jag skulle ta och se om den sistnämnda någon gång. Jag hyrde den för tjugo år sedan, och det enda jag minns är att actionscenerna var censurerade och att jag tyckte att filmen var rätt kass. Det är möjligt att den känns bättre idag.
2011 års KILLER ELITE är ännu en hyfsat påkostad actionfilm som i Sverige förpassats direkt på DVD. I huvudrollerna ser vi Jason Statham, Clive Owen och Robert De Niro (okej, den sistnämnde har bara en biroll), stora, kända namn, men på sätt och vis kan jag förstå att filmen inte gick upp på bio här - den hade knappast blivit någon större kioskvältare, även om den säkerligen lockat fler besökare än mycket annat.
McKendrys film är en redig grabbafilm. Det är gravallvarligt och alla rollfigurerna är sammanbitna karlakarlar. KILLER ELITE är en stenhård film.
... Men det är även en förvirrad film. Jag satt stora delar av filmen och undrade vad jag tittade på, vem som var vem och vad alla sysslade med - och varför de sysslade med detta. Filmen är "based on a true story"; den bygger på en bok skriven av en före detta SAS-kille. Det brittiska elitförbandet, inte flygbolaget. Statham är Danny Bryce, något slags hitman, som i en prolog skadas under ett uppdrag och räddas av mentorn Hunter (De Niro). Året är 1980 och ett år senare har visst Danny lagt puffran på hyllan och hänger med sin väna flickvän (enligt omslagets baksida "en strålande insats av det australiska stjärnskottet Yvonne Strahovski"). Men så visar det sig att Hunter blivit tagen som gisslan av en shejk. Hunter hade åtagit sig ett uppdrag åt shejken, men misslyckats, och om Danny inte utför det, kommer Hunter att avrättas.
Dannys uppdrag är att mörda tre före detta SAS-agenter, vilka i sin tur dödat shejkens son. Men nu dyker plötsligt en annan snubbe upp, Spike Logan (Owen), som med sina hårdföra män börjar jaga Danny och hans hårda polare.
Det blir ett farligt rännande över hela världen. Paris, London, Mellanöstern, Australien, Mexiko - alla länder och kontinenter verka ligga alldeles intill varandra, nära nog för att man ska kunna ta bussen dit. När folk från de olika grupperingarna är i bild samtidigt bankar de- och skjuter på varandra.
KILLER ELITE klockar in på nästan två timmar och är självklart alldeles för lång. Och filmen är åt helvete för rörig för sitt eget bästa. Fast jag tycker trots detta att den är helt okej. Jag gillar ju stenhårda filmer. Och detta är stenhårt. Och eftersom storyn utspelar sig för trettio år sedan, bjuds det på många mustascher och pilotbrillor, vilket alltid är ett plus. Förutom meningen om Yvonne Strahovski (som inte har mycket mer att göra än vara ovetande och orolig flickvän - som dock i en scen får lassa hö), kan man på omslagets baksida läsa att Robert De Niro är en av världens största actionhjältar. Jasså? Sedan när då?

Rolle - igen

2012-01-16T12:00:00.000+01:00

Jag fortsätter att skriva om Jean Rollins filmer i kronologisk ordning. Nu har jag kommit fram till hans tredje film; THE SHIVER OF THE VAMPIRES från 1971. Läs min recension HÄR.