TOPPRAFFEL!

Bio: Wuthering Heights

2012-03-01T15:16:00.001+01:00

Foton copyright (c) Atlantic Film
För ett par veckor sedan läste jag ett seriealbum baserat på Charlotte Brontës "Jane Eyre" - recension lär publiceras i marsnumret av Nya Upplagan. Och nu har en filmatisering av Emily Brontës "Svindlande höjder" biopremiär. Om man nu kan säga att det är Brontës berättelse. Regissören och manusförfattaren Andrea Arnolds namn står med betydligt större bokstäver på filmaffischen. Detta är ANDREA ARNOLDS WUTHERING HEIGHTS, och det är ingen tvekan om saken att det är hennes.
Emily Brontës roman publicerades 1847, som författare angavs Ellis Bell - de tre systrarna Brontë använde till en början manliga pseudonymer, eftersom det var svårare för kvinnor att bli publicerade och tagna på allvar. Först efter att böckerna blivit succéer avslöjade töserna vilka de var. Fast karriärerna blev korta, de dog alla unga.
Om jag har läst "Svindlande höjder"? Så klart ... att jag inte har. Jag har inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna heller - och de är många. Däremot har jag sett Monty Pythons version, framförd med hjälp av semaforer. Den varar ungefär fem sekunder. Och så har jag sett Dave Allens version. Den är också föredömligt kort - Heathcliff och Cathy springer mot varandra över hedarna och ropar varandras namn. Jag vill minnas att de springer förbi varandra.
... Jo, och självklart har jag hört Kate Bushs låt. Jag är ju en sådan som gillar Kate Bush. Jag vet inte om det är väntat eller oväntat.
Jag läser att i boken är Heathcliff ett föräldralöst zigenarbarn som hittas på Liverpools gator. I Arnolds version är han av afrikanskt ursprung, men han hittas i Liverpool och han pratar engelska (i en scen refererar man till honom som "fripassageraren").

Mr Earnshaw (Paul Hilton) är en "god kristen" och tar Heathcliff (Solomon Glave) med sig hem till gården, där han ska betraktas som en familjemedlem - men trots detta måste jobba häcken av sig. Sonen i huset, Hindley, hatar Heathcliff och vill att han ska vara som en slav och ett djur. Misshandel följer. Upprepade gånger. Men familjens dotter Cathy (Shannon Beer) gillar pågen.
Earnshaw dör och Hindley, som gått och gift sig, tar över som husets herre. Han låter då Heathcliff bo hos djuren. Mer misshandel. Cathy och Heathcliff råkar på den rika familjen Linton. Heathcliff åker på mer stryk, men Cathy får bo hos Lintons. Heathcliff försvinner.
Efter flera år återvänder Heathcliff (James Howson). Han är nu en rik man (det framgår inte hur det gått till) och han hyr ett rum på Hindleys gård. Hans avsikt är att söka upp sin älskade Cathy (Kaya Scodelario), men hon har gift sig med traderöven Edgar Linton. Shit happens.
Tja, det är väl hela intrigen.
Andrea Arnold har gjort det här som en Dogmafilm. Handhållen kamera, ingen musik, bara naturlig ljussättning. Inspelat på plats på de dimmiga, vindpinade hedarna. Detta tillvägagångssätt innebär att WUTHERING HEIGHTS känns extremt realistisk. Det var säkert så här det såg ut på den tiden, så här det gick till. Och jag är glad att jag inte var med - och jag är glad att jag inte var med på inspelningen. Det är kallt. Det är blåsigt. Det regnar. Det är gyttjigt. Rent allmänt är det för jävligt. Realismen understryks av ett språk som knappast fanns i Brontës roman. "Fuck off, you fucking cunts!" säger Heathcliff vid ett tillfälle. Vilket egentligen inte är märkvärdigt, eftersom det språkbruket existerade redan då, ja, redan på Shakespeares tid. Det förekommer ett par sexscener - och lite mystisk nekrofili.
Denna realism är förstås intressant och bra. Vad som däremot inte är bra, är skildringen av rollfigurerna. Sättet filmen berättas på. Vi får se hela historien ur Heathcliffs synvinkel. Han är en ganska osympatisk person. Det är även Cathy - liksom alla andra som figurerar. Och det är inte mycket som förklaras, det framgår aldrig varför Heathcliff och Cathy blir så betuttade i varandra, det framgår nästan inte att de är kära i varandra. Detta beroende på att sättet filmen är gjort på skapar en hinna mellan publiken och rollfigurerna. Det går inte att bli engagerad.
Den som förväntar sig en traditionell "kostymfilm", ett passionerat romantiskt drama i mysigt gotiska miljöer lär bli gravt besviken. WUTHERING HEIGHTS är allt annat än romantisk. Tvärtom är det en rätt deprimerande historia. Och då inte enbart beroende på att nästan samtliga medverkande blir sjuka och dör mest hela tiden. Nästan alla medverkande skådespelare är amatörer som aldrig tidigare filmat.
Som helhet är Arnolds film poänglös. Jag vet inte vad hon vill med detta. Mer än att ge en realistisk bild av denna vindpinade, skitiga värld. I en intervju har Arnold sagt att hon inte ens ville kalla filmen WUTHERING HEIGHTS, men blev tvingad av producenten. Jag skulle nog döpt den till WANDERING THIGHS.
Andrea Arnolds förra film var den prisbelönta och kritikerrosade FISH TANK. Jag såg den, men ärligt talat minns jag ingenting alls av den, mer än att det var ett deppigt drama om en white trash-tjej som ville dansa.

(Biopremiär 2/3)

TOPPRAFFEL! sörjer: Davy Jones

2012-03-01T14:16:00.000+01:00

The Monkees är ett band jag inte har någon som helst relation till. Åtminstone inte som band. Eller som TV-serie. För det amerikanska popbandet The Monkees sattes ihop 1966 till en TV-serie som skulle vara lika crazy som The Beatles' filmer.
Jag har nog bara sett ett avsnitt. På österrikisk TV. Dubbat till tyska.
Men när jag började köpa utländska filmtidningar som Psychotronic Video, blev jag medveten om vad bandet och dess medlemmar haft för sig under åren. Framför allt skrevs det en hel del om långfilmen HEAD från 1968 - ibland bättre känd som HEAD WITH THE MONKEES. Den omskrivs som en av de konstigaste filmer som gjorts och den lär ha floppat rejält.

I början av 1990-talet var TV3 och Kanal 5 intressanta kanaler som nattetid körde gamla mystiska filmer. Och minsann om de inte en av de två visade HEAD! Ja, jösses. Nog för att det är en bäng film, alltid. Bob Rafelson stod för regin, och han skrev manus tillsammans med Jack Nicholson (som också medverkar) och The Monkees' medlemmar. Det märkliga är att TV-serien vände sig till barn, medan långfilmen verkar sikta på påtända hippies. Jag har inte sett filmen på tjugo år, men det jag minns mest är en scen där The Monkees föreställer mjäll.
Bandmedlemmen Micky Dolenz var senare med i LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT, och hyfsat många ytterligare filmer och TV-serier. Senaste rollen var i Rob Zombies' HALLOWEEN.
Davy Jones var engelsmannen i bandet. Även han hade en relativt lång och bra karriär som film- och TV-skådis. Fast igår, den 29 februari, på självaste skottdagen, tog det slut. Då dog Davy (ibland känd under dopnamnet David) i en hjärtattack. Han var 66.

DAVY JONES

1945 - 2012

R.I.P.

Bio: Nobels testamente

2012-02-29T16:45:00.000+01:00

Foton copyright © Erik Aavatsmark
Jaha. Då var det dags igen. Ännu en svensk deckare från Yellow Bird (och med lite tyska pengar i potten). Den här gången är det Liza Marklund och hennes hjältinna Annika Bengtzon som bearbetats för film och TV. Tillåt mig att korrigera mig själv: för TV - men trots detta uppblåst på en bioduk.
I princip skulle det här lika gärna kunna handla om Beck, Wallander eller Hamilton - eller valfri annan framgångsrik deckarserie. Det är ingen större skillnad. Och det är inte utan att man undrar varför folk är så vansinnigt fängslade av de här filmerna.
Marklunds roman "Nobels testamente" kan jag inte uttala mig om, men om den här filmens handling är trogen boken, är det inget jag vill läsa. Och ärligt talat är det svårt att tänka sig att vuxna människor läser det här - om nu boken är precis som filmen. För det här är inget annat än "Kitty som journalist". En glorifierad barndeckare.
Jag har bara sett en av de tidigare Marklundfilmatiseringarna, jag minns inte vilken det var, men trista Helena Bergström spelade Annika Bengtzon och filmen var vissen. Den här gången är det Malin Crépin som gör Bengtzon - och det är ett klart bättre val till huvudrollen. Jag tycker att Crépin är väldigt söt, och det är ju en fördel. Filmmakarna verkar ha tyckt detsamma, med tanke på det stora antalet närbilder på hjältinnans ansikte. Däremot övertygar hon inte alls som framgångsrik skjutjärnsjournalist. Tvärtom.

När filmen börjar befinner sig Bengtzon, iförd balklänning, på Nobelfesten, som hon ska bevaka för sin arbetsgivare Kvällspressen (som har samma logga som Expressen). Vänta nu här ... Annika Bengtzon är kriminalreporter. Vad gör hon på Nobelfesten? Ingen aning. Men det är ju en faslig tur att hon är där, för in stegar plötsligt en femme fatale iförd guldklänning. Denna dam stöter som hastigast till Bengtzon, som dansar med en man som liknar Knut Agnred. Därefter stegar hon fram och skjuter ner en israelisk stamcellsforskare som tilldelats Nobelpriset i medicin, och kvinnan han dansar med - Nobelkommitténs ordförande.
Damen i guld rusar ut och lyckas skjuta ihjäl ett par vakter under flykten. Massor av poliser kutar efter, men de är tafatta och mördaren försvinner i en racerbåt. Eftersom Bengtzon såg henne, förhörs hon av polisen och beläggs med yppandeförbud - hon får inte skriva om vad hon sett i sin tidning. Men trots att Bengtzon bara såg mördaren under två sekunder, högst, minns hon henne väldigt detaljerat. Bland annat det faktum att hon hade gula ögon!
Den här gulögda bruden kallas Kitten (Hi hi hi!) och är yrkesmördare. Hon drar till Lettland, där hon träffar två kumpaner, varav den ene är en galen doktor med rufsigt hår. Av någon anledning skjuter hon ihjäl de här två typerna.
Samtidigt luskar Bengtzon i fallet och hennes chefer Leif Andrée och Björn Kjellman svär över att hon inte får skriva något. Och Bengtzons nya grannar har bjudit in till glöggfest och grannarnas åttaårige son mobbar och slår Bengtzons grabb, så Bengtzon mordhotar grannpågen. Men hon kommer även på att det kanske inte var Nobelpristagaren som var det tilltänkta offret, utan kvinnan han dansade med! Oj, oj, oj. Plotten tjocknar.

NOBELS TESTAMENTE är en osedvanligt platt film. Det här känns plattare än normalt. På alla sätt. Filmfotot är otroligt platt och oinspirerat. Filmen må vara i Scope, men det ser fortfarande inte ut som något annat än en TV-film. Och liksom fallet var med HAMILTON, är alla flygbilder över Stockholm (och de är rätt många) av sämre bildkvalitet; upplösningen är taskigare. Vad beror det på? Skickar de bara upp en helikopter med en annan, billigare kamera?
Men även intrig och rollfigurer är platta. Det här är så enkelt det kan bli. Här finns ingen som helst spänningsuppbyggnad, saker bara händer i tur och ordning, och här och var slänger man in "false scares". Folk pratar i tur och ordning och säger (ofta välartikulerat) bara det viktigaste, det som har med intrigen att göra, vilket ger ett teatralt inryck.
Vid flera tillfällen blir det skrattretande löjligt. Främst när Kitten (Hi hi hi!) figurerar. Men här finns fler dumheter. Vi får inte heller glömma bort en ung, misstänkt kille iförd studentmössa. Och han som liknar Knut Agnred återkommer för att spela en viktigare roll.
Filmmusiken ligger som en konstant, tjock, oinspirerad smet i bakgrunden. Samma musik skulle kunna användas till vilken typ av film som helst. Inga teman, inga ledmotiv, bara det vanliga klinkandet och brummandet.
Trots alla dessa anmärkningar kan jag inte såga Peter Flinths film helt. Jag vill inte gå så långt att jag sätter en etta. Kjellman och Andrée gör vad de kan och är rätt bra, och det är kul att se Björn Granath i en liten roll. Och även om Malin Crépin inte övertygar det minsta, är hon inte hopplös. Och hon är väldigt söt. Däremot verkar Pia Johansons parodiska nöjesredaktör vara hämtad från en helt annan film.
Detta är den första av en hel rad filmer om Annika Bengtzon. Resten kommer att släppas direkt på DVD- eller TV. Med andra ord, NOBELS TESTAMENTE är pilotavsnittet. Som biovisas.

(Biopremiär 2/3)

Bio: War Horse

2012-02-28T16:53:00.000+01:00

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
WAR HORSE - som i mitt umgänge genast döptes om till WAR WHORES (vad trodde ni?) - pressvisades inte i Malmö. Dock lyckades jag se filmen i söndags, på kvällen innan Oscarsgalan. Det var ju nominerat till ett par Oscars, det här spektaklet av Steven Spielberg. Bland annat för Bästa Film.
Tack och lov tilldelades statyetterna andra filmer.
Baserat på en ungdomsbok, och tydligen även en pjäs (det hade varit intressant att se hur de iscensatte krigsscenerna på en scen), är detta drama LASSIE PÅ ÄVENTYR. Men om en häst. Hästen Joey dyker upp redan från början, filmen öppnar med att vi ser honom födas. Den fattige bonden Ted (Peter Mullan från TYRANNOSAUR) är försupen, halt och har ett stort skägg, och mot bättre vetande köper han hästen - trots att han egentligen borde skaffa en arbetshäst som kan dra plogen. Hans hustru (Emily Watson) blir vred, men grabben Albert (Jeremy Irvine) blir överförtjust, döper pållen och tränar upp den. Den kloka hästen blir trogen som en hund. Ted äger även en bitsk gås. När gåsen figurerar spelas gåsmusik på soundtracket.

Familjen behöver dock pengar, och första världskriget är på ingång, så Ted säljer Joey till brittiska kavalleriet. Albert blir sorgsen. Och därefter får vi följa Joeys liv och leverne hos olika ägare, både i brittiska- som tyska armén, och han hinner mellanspela hos en liten fransk flicka som bor hos sin snälle morfar, som kokar sylt. Och stackars Albert, han ger aldrig upp hoppet om att få återse sin ögonsten.
Visst är WAR HORSE en pampig film. Mäktiga scenerier. Gigantiska fältslag med bomber och granater (och självklart inget blod). Smäktande stråkar. Starka känslor.

... Och det är fullkomligt ointressant. Det här är bara slätstruket och sirapsindränkt i nära på två och en halv timme. Och ofta blir det direkt löjligt. Jag skrattade till flera gånger. Mest skrattade jag när Albert, som gått ut i kriget han med, sårats och med en bindel för ögonen går runt och visslar på Joey, som inte glömt bort honom. Men det blir även skojigt när de tyska soldaterna pratar engelska med tysk brytning, medan fransmännen har fransk brytning (fast Niels Arestrup som gör morfadern är fransman). Det förekommer även en arkebusering jag fnissade en aning åt, även om det var snyggt att bladet på en väderkvarn dolde ögonblicket när skotten trycktes av.

Det dyker upp ett flertal bra skådisar; till exempel spelar Eddie Marsan (även han från TYRANNOSAUR) upp som soldat, medan dansken Nicolas bro är en snäll tysk. Filmfotot är naturligtvis strålande, John Williams' musik lite för mycket - liksom hela filmen. Vi ska gråta och glädjas, och som den förtappade, hjärtlöse karlslok jag är, gjorde jag varken eller. Joey springer runt som en Kristus på fyra ben, och alla som träffar på honom, engelsmän som tyskar som fransmän, onda som goda, faller för honom.
Jag hade hellre sett en film om den där gåsen.

(Biopremiär 24/2)

Återigen: Razzies är fortfarande inte roligt

2012-02-27T15:25:00.002+01:00

Jag har skrivit om det tidigare. Jag orkar inte skriva det igen. Så här skrev jag 2010, och så här såg det ut 2011.
Men ändå.
För sakens skull.
Här är de som nominerats till Razzies i år. Det vill säga, de filmer och skådisar som är "sämst". Vilket ju inte behöver betyda att de verkligen är sämst. I vanlig ordning figurerar en rad filmer som ännu inte nått till Sverige.

Worst Picture
BUCKY LARSON: BORN TO BE A STAR
JACK & JILL
NEW YEAR'S EVE
TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON
TWILIGHT SAGA:BREAKING DAWN PART I
Worst Actor
Russell Brand, ARTHUR
Nicolas Cage, DRIVE ANGRY 3-D, SEASON OF THE WITCH and TRESPASS
Taylor Lautner, ABDUCTION and TWILIGHT S.B.D. PART I
Adam Sandler, JACK & JILL and JUST GO WITH IT
Nick Swardson, BUCKY LARSON: BORN TO BE A STAR
Worst Actress
Martin Lawrence (As "Momma"), BIG MOMMAS: LIKE FATHER, LIKE SON
Sarah Palin (As "Herself"), SARAH PALIN: THE UNDEFEATED
Sarah Jessica Parker, I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT and NEW YEAR'S EVE
Adam Sandler (As "Jill"), JACK & JILL
Kristen Stewart, TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART I
Worst Supporting Actor
Patrick Dempsey, TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON
James Franco, YOUR HIGHNESS
Ken Jeong, BIG MOMMA'S #3, HANGOVER PART 2, TRANSFORMERS #3 and ZOOKEEPER
Al Pacino (As "Al Pacino"), JACK & JILL
Nick Swardson, JACK & JILL and JUST GO WITH IT
Worst Supporting Actress
Katie Holmes, JACK & JILL
Brandon T. Jackson (As "Charmaine"), BIG MOMMAS: LIKE FATHER, LIKE SON
Nicole Kidman, JUST GO WITH IT
David Spade (As "Monica"), JACK & JILL
The Underwear Model (aka Rosie Huntington-Whiteley), TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON
Worst Screen Ensemble
The Entire Cast of BUCKY LARSON: BORN TO BE A STAR
The Entire Cast of JACK & JILL
The Entire Cast of NEW YEAR'S EVE
The Entire Cast of TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON
The Entire Cast of TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART I
Worst Director
Michael Bay, TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON
Tom Brady, BUCKY LARSON: BORN TO BE A STAR
Bill Condon, TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART I
Dennis Dugan, JACK & JILL and JUST GO WITH IT
Garry Marshall, NEW YEAR'S EVE
Worst Prequel, Remake, Rip-Off or Sequel
ARTHUR
BUCKY LARSON: BORN TO BE A STAR (Rip-Off of BOOGIE NIGHTS and A STAR IS BORN)
THE HANGOVER PART 2 (Both a Sequel AND a Remake!)
JACK & JILL (Remake/Rip-Off of Ed Woods' GLEN OR GLENDA)
TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART I
Worst Screen Couple
Nicolas Cage & Anyone Sharing the Screen with Him in Any of His Three 2011 Movies
Shia LeBeouf & The Underwear Model (aka Rosie Huntington-Whiteley) TRANNIES #3
Adam Sandler & EITHER Jennifer Aniston OR Brooklyn Decker, JUST GO WITH IT
Adam Sandler and EITHER Katie Holmes, Al Pacino OR Adam Sandler, JACK & JILL
Krtisten Stewart & EITHER Taylor Lautner OR Robert Pattinson, TWILIGHT: BREAKING DAWN PART I
Worst Screenplay
BUCKY LARSON: BORN TO BE A STAR, Written by Adam Sandler, Allen Covert and Nick Swardson
JACK & JILL, Screenplay by Steve Koren & Adam Sandler, Story by Ben Zook
NEW YEAR'S EVE, Written by Katherine Fugate
TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, Written by Ehren Kruger
TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART I, Screenplay by Melissa Rosenberg

Istället för ett blogginlägg

2012-02-26T15:32:00.001+01:00

Söndag. Solsken, men kallt. Oinspirerad. Istället för att skriva ett blogginlägg här idag, snor jag från mig själv Facebook och återpublicerar detta:

Målningen har inget med texten att göra

Häromåret nämnde jag Miva Gallery i Malmö i ett blogginlägg - och uppmanade till bojkott. Jag har aldrig varit med om mer otrevligt bemötande. Trots detta har jag gått dit ytterligare ett par gånger. Senast i höstas, då jag åter bestämde mig för att aldrig mer gå dit.
Fast i fredags träffade jag på en polare som skulle gå till Miva på vernissage igår. Han tyckte att vi skulle träffas där. Och mot bättre vetande gick jag dit.
Miva ställer i princip alltid ut skit. Ren skit. Kitsch - men omedveten kitsch. Kvinnan som ställde ut igår var förvisso inte en skitkonstnär; det tilltalade förvisso inte mig, inte det minsta, men hon var en seriös konstnärinna. I vanliga fall handlar det mest om tavlor folk köper för att ha att hänga på väggen. Folk som inte är det minsta intresserade av konst. Ofta är det kändisporträtt. En konstnär har ritat eller målat av foton på rockstjärnor etc.
Att kalla Miva för galleri är att ta i. Det är en affär som säljer tavlor. Redan på dörren har de en stor skylt som informerar om att man kan dela upp sin betalning. Hit går inte konstintresserade, hit går folk som ... Ja, det vetefan vilka som går dit.
Okej, JAG gick ju alltså dit igår. Och ångrade mig djupt. Stämningen därinne var otäck. Konstnärinnan själv tog glatt emot och hälsade välkommen. Herr Miva själv gjorde dock som han alltid gör. Gubben följer efter besökarna. Han hänger över axeln på oss. Betraktar alla misstänksamt. Han vill bara sälja, sälja, sälja.
Jag tog ett glas vin och en snitt. Detta gjorde jag väldigt försiktigt. Första gången jag var där blev jag i princip utslängd för att jag hade mage att A) gå dit och B) dricka vin och C) inte köpa något. "Vi bjuder på vin till köpande kunder" sa han.
Min kompis med flickvän dök upp. Herr Miva blev ännu mer misstänksam. Kompisens flickvän såg på mig att det var nåt som inte stod rätt till, jag såg obekväm ut. Jag hade druckit upp mitt vin. "Ta ett glas till," sa hon, och jag väste "Nej, nej, nej!".
Vi pratade en stund med konstnärinnan. För länge, tyckte herr Miva, som gick bort och hämta henne. Vi köpte ju inget.
Det började gå mot stängningsdags. "Nu är vinet slut, nu får ni gå hem!" sa herr Miva. Jag låtsades inte höra honom. Jag gick ut. Min kompis gick fram till herr Miva och ville artigt skaka hand. "Jag tar inte i hand!" fräste herr Miva. Flickvännen försökte också skaka hand med honom, men han vägrade. Och då hade vi, till skillnad från de andra besökarna, gått runt och intresserat tittat på verken och diskuterat dem.
Visst förstår jag att gallerister vill sälja, men för helvete. Ett galleri ska inte vara som Lidl. Med betydligt högre priser. Konstintresserade med väldigt mycket pengar kan ju förvisso slå till på en gång på en vernissage om de ser nåt de omedelbart blir förtjusta i, men de flesta andra vill ju titta i lung och ro, överväga om de ska köpa, och så vidare.
Monix Sjölin, synd att du inte kom dit! Det hade varit fantastiskt!
Hädanefter håller jag mig till stans seriösa och trevliga gallerier och konstmänniskor, Henrik Rönnquist, Galleri Rostrum, Galleri 21, Galleri Persson, Galleri Olson, Makeriet och så vidare.
Efter vernissagen gick vi till Basement Café och hade exceptionellt trevligt. Och utanför det stället träffade vi minsann Malin Norlander, som härom veckan ställde ut Janne Forssells bilder - en annan exceptionellt trevlig tillställning.

Bio: Big Boys Gone Bananas

2012-02-25T15:17:00.000+01:00

Foton copyright (c) WG Film
När Lars Von Triers IDIOTERNA hade galapremiär i Cannes, anlände regissören och hans gäng i en ambulans och de videofilmade varandra när de gick uppför röda mattan. Jag och en kompis gissade att det de gjorde nog var den riktiga filmen: filmen om hur skämtet Dogma 95 tog dem hela vägen till röda mattan i Cannes.
Jag kom att tänka på detta redan när jag hörde att Fredrik Gertten skulle göra en film om spektaklet som följde efter att han gjort sin dokumentär BANANAS!* och stämdes av det mäktiga fruktföretaget Dole. Nej, det finns inga som helst likheter med Von Trier och hans filmer, men på något sätt blev BIG BOYS GONE BANANAS den "riktiga" filmen, den viktigare av de två. Och då var det ju en långtifrån planerad film.

Jag gillade BANANAS!*; dokumentären som granskade Dole och de fattiga bananarbetare som jobbade åt dem och som hävdade att de blivit sterila på grund av Doles besprutningsmedel. Stora delar av BANANAS!* utgörs av bilder från en övervakningskamera i en amerikansk rättegångssal (dokumentärfilmernas motsvarighet till "found footage"-filmerna?), och som helhet ser filmen mer ut som ett TV-program än en biofilm, men jag tyckte att det blev rätt spännande och intressant.
BIG BOYS GONE BANANAS visade sig bli ännu mer spännande och betydligt mer intressant - eftersom den ställer viktiga frågor som ledde till långa diskussioner efter pressvisningen. Vad vågar man skriva som journalist? Hur långt kan man gå? Finns det någon gräns? Vi diskuterade huruvida det är möjligt att bli stämd för förtal i Sverige eller ej - och kom fram till att vi inte hade någon aning. Om jag recenserar en film - och totalslaktar den - vill jag förstås kunna skriva precis vad jag tycker och tänker om filmen och de inblandade. Inom vissa gränser, förstås, gränser jag själv sätter upp. Jag kallar ju inte en regissör för efterbliven, pittögd she-male, om han/hon nu inte är det.
Fast å andra sidan, vi har ju de där bloggarna som råkat i blåsväder när de kastat skit på varandra, skrivit hatiska grejor, utan någon annan orsak till att de hatar den som utsätts för påhoppen. Och för tjugo år sedan drogs ju Svenska Hustler till rätten efter att de klistrat kändisansikten på porrbilder och kallat det satir.

Gerttens film börjar med att han och hans team anländer till Los Angeles filmfestival, där BANANAS!* skulle tävla år 2009. Där visar det sig att Doles mäktiga maskineri skrämt böjsorna av festivalledningen. Om de som planerat visar filmen inom tävlan, finns det risk att de åker dit rejält och får lägga ner hela festivalen. Filmen visas utom tävlan, besked kommer bara ett par timmar innan föreställningen, som blir fullkomligt bisarr. Det visas klipp från denna i filmen.
Därefter blir det hela alltmer absurt och skrämmande. Man undrar hur pass viktig Gerttens lilla film egentligen är för gigantiska Dole, det är lätt att inbilla sig att de kan ha överseende med denna lilla svenska film. Men icke. Svenska journalister kontaktas av representanter för Dole, folk hotas, och amerikaner som inte ens sett filmen pratar illa om den och målar upp Gertten som en lögnare och bedragare, alternativt en naiv filmare som förts bakom ljuset av de skurkaktiga bönnerna på plantagen. PR-byråer hyrdes in för att motarbeta WG Film; byråer som kan ta sig an vad som helst bara de får betalt.
Det blir värre och värre. Men så uppmärksammas filmen och fallet i Sverige, företag hotar med att bojkotta Doles produkter - detta efter att en bloggare i Malmö upptäckte att fruktsalladen på Max hamburgersjapp kom från Dole; killen kontaktade Max, som genaste bytte leverantör. BANANAS!* visades i Riksdagshuset och politikerna hade inte mycket till övers för Dole och deras beteende.

Fredrik Gerttens amerikanske advokat visar hyllan med alla dokument som rör bananfallet

Och så gick det som det gick - lilla WG Film i Malmö vann över bananjätten.
BIG BOYS GONE BANANAS är den bästa film Fredrik Gertten gjort. Men det känns onekligen konstigt att utse filmen till hans magnum opus - eftersom det ju aldrig var tänkt att den skulle göras, den kom till tack vare olyckliga omständigheter, och Gertten och hans producent, som fick gå igenom en väldig massa allt annat än kul situationer, hade nog hellre sluppit allt det här. Men, men. Det blev en film Gertten kan vara stolt över.
Ska jag anmärka på något, är det väl att det återigen mer ser ut som en TV-film än en bioproduktion, av ganska naturliga skäl, och ibland blir det lite för stor fokusering på Fredrik Gertten själv, som syns i nästan varje scen och ser mer och mer uppgiven och lidande ut.
Extra bra blir filmen eftersom jag är med i den. Jodå. Mot slutet. När det firas med champagne på WG Films kontor efter att de vunnit mot Dole. Där, i motljus, i en dörröppning i bakgrunden, syns jag. Under en sekund. Detta kan bli mitt stora genombrott. Jag ska omedelbart kontakta MGM och få dem intresserade av mig istället för Joel Kinnaman till rollen som RoboCop.
Ska du bara se en film med ordet "banan" i titeln i år, är det den här du ska se!

(Biopremiär 24/2)

Bio: Avalon

2012-02-24T16:30:00.001+01:00

Foton copyright © Måns Månsson
För närvarande ter sig Johannes Brosts karriär tämligen bisarr. Snacka om att medverka i ytterligheter. Han är med i Den Sämsta Svenska Filmen Någonsin (SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA) - och han hyllas för sin insats i den väldigt, väldigt smala arthousefilmen AVALON, som visst gick hem i stugorna hos Göteborg Filmfestivals besökare, efter vad jag läst. Åtminstone hos de filmskribenter som var där.
Avalon är en mytisk ö som förekommer i Arthursagan. Om den funnits i verkligheten är svårt att säga, troligen inte, men kung Arthur ska ha begravts där.
"Avalon" är även titeln på en låt med Roxy Music.
Filmer som heter AVALON finns det en hel drös. År 2001 var jag på en gigantisk, superflott fest i en lyxvilla i Cannes, där man firade en japansk film med titeln. Den filmen såg jag aldrig, men jag blev full ändå.
Regissören Axel Petersén långfilmsdebuterar med ännu en AVALON. Om den har något med sagoön att göra har jag inte den blekaste aning om. Finns här någon dold (eller uppenbar) symbolik jag inte uppfattade? Ingen aning.
I vilket fall, Avalon är namnet på en ny nattklubb som Janne (Brost) ska öppna i Båstad. Janne har tidigare gått med fotboja efter att ha åkt dit för skumma fastighetsaffärer. Nu verkar han mest dra runt med mer eller mindre skumma lyxlirare i medelåldern - eller övre medelåldern. De lever för att festa. Men Brost mår inte så bra.
Finansieringen av Avalon verkar lika skum som umgänget. Janne gör affärer med en som heter Klas (Peter Carlberg), men jag blir inte riktigt klok på hans funktion. Leonore Ekstrand spelar en som heter Jackie (läser jag mig till). Jag förstod aldrig om hon är Jannes fru eller sambo, men jag läser mig till att hon är hans syster. Nästan inga rollfigurer är namngivna i dialogen, men när eftertexterna rullar konstaterar jag att de har namn - vilket gör att det blir svårt att avgöra vilka de är och vilka de spelas av. Janne har även en dotter, som vid ett tillfälle röker en feting i sällskap med både far och faster - den senare tar ett bloss även hon.
Den synnerligen bedagade Janne tar med Jackie på en biltur i en cabbe, lyssnar på Eldkvarn och spinner loss utanför en gård vars tak håller på att läggas av en inhyrd balt. Vem som äger gården framgår inte, men den verkar vara Jannes - eller Klas'. Janne råkar backa på en byggnadsställning som välter. Jävla osis, eftersom balten befann sig på den. Han dimper i backen och dör.

Död balt i en rullebör

Istället för att ringa efter en ambulans, ringer Janne Klas, som anländer, skrattar till - och kontaktar två golfare (?!) som anländer. Golfarna stoppar liket i bagageluckan och beger sig av. Men de här två snubbarna - golfarna - gör visst också affärer med Janne, det verkar som om de sålt in en soffgrupp till nattklubben, eller vad det nu var. De vill ha en jävla massa pengar av Janne - och nu ännu mer eftersom de tagit hand om liket.
På den där gården dyker plötsligt baltens flickvän upp. Janne vågar inte säga att killen är död och låter tösen - balt även hon - bo på gården. Janne går dit och bjuder på vetelängd! Några bin utgör ett litet problem.
Tjejen kommer på att killen är död. Först hotar hon Janne med en lie, han erkänner, och sedan travar hon iväg rätt in i skogen (?!). Janne följe efter en stund.
Jackie och Janne är på vernissage. En gallerist med stor näsa vill ha en tavla Jackie äger - men den finns visst hemma hos någon annan. Av någon anledning bryter sig Janne och Jackie in hos de som har tavlan. Det är mitt i natten. Men de blir upptäckta! De bråkar med paret. Fast paret som bor där ringer inte polisen, de låter dem gå med den skitfula tavlan. Tydligen var mannen Jackies före detta make.
Janne ställer sig på dansgolvet i den ännu inte öppnade nattklubben och dansar till Roxy Musics låt. Nästan hela låten. Symboliserar den någonting? Dessa överåriga och bedagade lyxlirares tomma liv? Visst, Bryan Ferry sjunger om att festen är slut, men vaffan ...
Det är tennisveckan i Båstad och trots allt strul öppnar Avalon. Det vackra folket är där. Carl Johan De Geer (som jag trodde spelade sig själv, men som visst gestaltar en som heter Leif) håller en monolog om Göran Persson för Janne, men Janne - som snortat kokain - är frånvarande och ser sig nervöst omkring. Han måste få tag på stålar. Snabbt.
Precis som INUTI SEANFRIKA slutar filmen med en båtfärd. "Du gamla du fria" spelas.

Johannes Brost är mycket bra i AVALON. Han är direkt lysande. Det är guldbaggevarning här. Men han - och Leonore Ekstrand och till en viss del filmfotot - är väl det enda som är bra här. AVALON är en film som gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom röven, vad vet jag. För det här är precis lika tomt och meningslöst som rollfigurernas liv. Jag kan förstås inte undgå att notera att ett flertal kritiker tyckt att detta är lysande - men det säger nog mer om dem än om filmen.
Väldigt mycket i AVALON är ologiskt. Ingenting förklaras. Många scener är lösryckta, en del scener och händelser verkar inte alls passa ihop. Men Petersén, som även skrivit manus, kommer förstås undan med det här, eftersom det här är konst. Eftersom det är konst behöver man ju inte förklara. Man kan göra lite som man vill utan att målgruppen - de som gillar konstfilm - klagar. Jag själv har väl egentligen ingenting emot konstfilm, även om jag föredrar annat finns det flera arty filmer jag gillar. Men jag gillar inte när det är dumt. En hel del scener i AVALON är bra eller roliga - som tavelstölden - men som helhet är detta mest dumt. Och jag sitter och funderar på om här finns en massa symbolik jag inte fattar. Om jag är korkad som inte fattar det. (Varför travade den där baltbruden rätt in i skogen? Vad betyder båtfärden? Varför har Klas bar överkropp?)
Det får mig att tänka på när en kritiker i sin recension av mitt och Mikael Tomasics första seriealbum "In Memoriam" analyserade innehållet och hittade djupa saker jag inte skänkt en tanke på när jag skrev manuset. Därför stoppade jag medvetet in en del konstiga obegripligheter i vårt nästa album "Giallo" - enbart för att kicka igång analytikerna.
Alla rollfigurer i AVALON är förresten osympatiska kräk.

(Biopremiär: 24/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Lina Romay

2012-02-24T15:06:00.002+01:00

Snyft. Det är värst vad folk dör och har sig. Vissa dödsfall är sorgligare än andra. Den femtonde februari gick Lina Romay oväntat bort. Helt out of the blue - åtminstone för min del, eftersom jag inte visste att hon hade cancer.
Den här skådespelerskan, regissören, manusförfattaren, filmklipparen med mera föddes i Barcelona 1954 som Rosa María Almirall Martínez. Hon debuterade framför kameran 1972 i THE EROTIC RITES OF FRANKENSTEIN, vilken regisserades av B-filmslegenden Jess Franco. Hon efterträdde Soledad Miranda (som omkom i en bilolycka) som Francos musa, de två blev ett par och höll ihop sedan dess. Att hon antog namnet Lina Romay är anmärkningsvärt, eftersom det fanns en annan känd skådespelerska med detta namn. Det är som om en svensk skådis skulle byta namn till Ewa Fröling.

Filmrollerna blev många - väldigt många. De mest kända titlarna är FEMALE VAMPIRE, efter känd som THE BAREBREASTED COUNTESS (och flera andra titlar), BARBED WIRE DOLLS, JACK THE RIPPER med Klaus Kinski, och ... Äh, fan, det går ju inte att rabbla upp fler. De är hur många som helst.
det mest utmärkande med Romay var hennes exibitionism. Inte nog med att hon inte hade några problem med att kasta kläderna framför kameran, hon ställde även upp och hade autentisk sex. Vissa av francos filmer gjordes i flera versioner, bland annat hårdporrversioner - FEMALE VAMPIRE finns i en sådan version, och det är Romay som är framme och tar för sig. Hon medverkade även i rena porrfilmer under olika namn, vanligast som Candy Coster.

Hon regisserade ett helt gäng filmer, då kallade hon sig oftast Lulu Laverne. Sista filmen som regissör, gjord med Franco som medregissör, var FALO CREST, porrparodi på känd TV-serie.
Lina Romay blev allt tjockare och tantigare med åren, men fortsatte att medverka i Francos filmer - och Franco har ju fortsatt att göra allt billigare och vissna filmer, inspelade på video och ibland producerade av hans fans. Hennes kultstatus var stor.
De scener vi främst minns, är när hon enbart iförd slängkappa, stövlar och bälte går genom dimmorna i FEMALE VAMPIRES öppningsscen, och när hon och Franco fejkar slowmotion i en slagsmålsscen i BARBED WIRE DOLLS.

LINA ROMAY

1954 - 2012

R.I.P.

Franco och Romay valde sin litteratur med omsorg

Bio: Shoo Bre

2012-02-23T19:14:00.000+01:00

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kampen om titeln Årets Sämsta Svenska Film är stenhård. Och då är det än så länge bara februari!
Åkej. SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA ligger i en klass för sig. Den spelar i en helt annan liga än konkurrensen. Den är så jävla skitdålig att den blir surrealistisk, närmast science fiction.
SHOO BRE är en "vanlig" film. Vad nu en vanlig film är. Vad filmen definitivt är, är fruktansvärt usel. En mer passande titel är G - SOM I GEMENSKAP 2.
Regissören Djengo Esmers långfilmsdebut bygger på en ungdomsbok av Douglas Foley. Tydligen är boken något slags bästsäljare. Jag har aldrig hört talas om den. Jag har aldrig hört talas om Foley. Jag kollar upp karln och konstaterar att han är från Wales, född 1949, kom till Sverige '69, jobbade som skolbibliotekarie och började på 2000-talet att skriva romaner om invandrarungdomar. Dock inte om Walesare, verkar det som.
Jag ogillar uttrycket politiskt korrekt, i synnerhet nu, då det missbrukas av så många suspekta element i samhället. Men SHOO BRE är verkligen så politiskt korrekt den kan bli. Jag har ingen aning om hur nära boken den här filmatiseringen ligger, men här har man verkligen försökt få med allt som är viktigt och angeläget.
Spelplatsen är en gymnasieskola i en Stockholmsförort, samt några av de inblandades hem. Berättarröst är Elias, en kille från något land i mellanöstern (jag tror inte det nämns varifrån han kommer). Hans familj är kristen, han bor med sin ensamstående mor och lillebror, storebrodern sitter i fängelse. Fast även Elias är småkriminell och hänger med två andra invandrarkillar han planerar stötar med "för att kunna köpa kebab".
Oscar är från Latinamerika, men har aldrig varit där. Hans hemförhållanden är bättre och han är redaktör för skoltidningen. Han är lovande som journalist.
Skolans favoritlärare var inte behörig och har tvingats sluta. Ersättare är den unga, nyutbildade, söta Kristina som genast blir impopulär. Ungarna vill ha den gamle läraren tillbaka!

Plötsligt blir det erotiskt laddat!

Så. Nu är det meningen att det ska bli lite handling och intriger och grejor.
Filmen börjar exakt likadant som Sean Banan-filmen: vi får se en jakt och Elias' berättarröst säger "Hur fan hamnade jag här?" - och så följer händelserna som ledde till jakten.
Elias har något slags flickvän han tydligen inte gillar. Han är kär i en tös vars namn jag inte uppfattade, men det lät som Zündapp. Fast hon är muslim, så förhållandet blir problematiskt. Lite Romeo och Julia. De måste träffas i smyg. De gillar att ligga på toppen av en skidlift och Elias pratar om UFO:n. En gång på en brygga knuffar hon ner Elias i vattnet! Men så får Elias i uppdrag att köra en lastbil full med whisky till ett krematorium (?!). Vilket han gör tillsammans med sina polare. Elias och hans polare avslutar varje mening med "mannen" och lägger ofta till "jalla" och "shoo" (och de kallar varandra ofta för "din idiot"). Men de klantar sig när de ska köra bilen!
Kristina tog jobbet i förorten som en utmaning. Hon är inte bara lärare utan även konstnär - så hon tror att hon har mycket att tillföra eleverna. Oscar blir betuttad i henne! Han vill intervjua henne för skoltidningen och gör detta hemma i hennes pittoreska lägenhet en kväll. Hon bjuder på vin (Palazzo, 49 spänn på Bolaget, fem postryttare i Sydsvenskan och klart rekommendabelt). Hon tappar sitt glas och när hon och Oscar ska plocka upp skärvorna kysser han henne! Oj. Sedan upptäcker han att han missat sista tåget hem. "Du kan sova över här," säger hon. "Ja, på soffan, alltså." Men inte fan sover han på soffan, han lägger sig ovanpå henne. Utan kläder. Senare i sängen säger han "Du är så fin, får jag fotografera dig?" och så gör han det - och hon plåtar honom. Och de plåtar varandra tillsammans. Han lovar att radera bilderna, men det gör han inte. Detta kommer förstås att leda till elände.
Och, ja, det går väl åt helvete för alla inblandade i den här historien. Även för de som gjort filmen.
Snacka om magplask. SHOO BRE är en fantastiskt amatörmässig film. Allting är undermåligt. Filmfoto, ljud (som är burkigt), regi. Skådespeleriet är riktigt, riktigt ruttet - liksom dialog. Och manus. Det här känns som Bullens Brevfilm. Gjord på ett manus hämtat från Postis (Sydsvenskans avdelning för insändare från ungar under sjutton). Men har slängt in alla ingredienser man tror krävs för att göra en engagerande ungdomsfilm som målgruppen känner igen sig i. Men man har inte lyckats bygga en fungerande historia kring elementen och alla rollfigurer är stereotyper.

Filmens actionscen.

Lisa Werlinder spelar Kristina och hon är uppenbarligen en riktig skådespelerska. Hon har ett hyfsat imponerande CV, som inkluderar en liten roll i Spielbergs MÜNCHEN. Hon gör vad hon kan, men det blir hopplöst med dessa tafatta repliker och situationer. Hon är väldigt söt och sympatisk, och lite lik en tjej jag var kär i för tjugo år sedan, men den här Kristina känns som hämtad ur en svensk 70-talsfilm. Hennes sätt att vara, hennes hem, hennes allt. Hon får mig att tänka på Ewa Fröling i gamla filmer. Eller Lena Nyman.
Oscar är en fullkomligt hopplös figur. Han är inte trovärdig någonstans. Stor komik uppstår när han blir arg eftersom Kristina inte vill fortsätta att träffa honom ("Du är ju så ung"). Då knycker han en flaska Bacardi från sin morsa, som han sedan halsar på gatan utanför Kristinas lägenhet. I regn. Och motljus. När han tömt flaskan krossar han den och går upp till Kristina. Hon öppnar dörren och vill inte släppa in honom, men då trillar han omkull. Han har blivit alkoholförgiftad och hamnar på intensiven!
I en smäktande romantisk scen står Elias och Zündapp ensamma på en gräsplan mitt i natten. Då tar han fram en bensindunk (hade han den med sig?) och häller ut innehållet i en ring runt de två. Han tänder på och så kysser de varandra, omgärdade av flammorna. Åååh!
Filmens bovar är rätt fantastiska. Lustiga typer. Vid ett par tillfällen träffas de och gör upp sina planer på en vanlig pub med vanliga gäster närvarande. Vid ett tillfälle träffas de på en märklig svartklubb.
Ja, herregud. Jag skrattade skitmycket när jag såg den här filmen. Inkompetensen är bedövande. En del tänker kanske att de här kommer att gå hem hos ungdomar som känner igen sig - men ska vi verkligen underskatta ungdomarna så pass? Kommer de inte att märka hur taskigt allting är? Fast det är ju klart, den unga publiken älskade ju G - SOM I GEMENSKAP när den kom. Vem vet. SHOO BRE saknar dock sångnummer. Filmen hade blivit ännu mer bäng om de plötsligt brustit ut i sång och dans.

Spänning och raffel när man ska leta upp en lastbil och Securitas passerar!

Jag konstaterar att slutet är väldigt ologiskt och att berättarrösten egentligen är omöjlig. Men på något sätt passar detta perfekt tillsammans med allt flängt som föregår detta slut.
Filmen har antagligen filmhistoriens snabbast rullande eftertexter och jag kunde omöjligt läsa vem som spelade vem - vilket de inblandade kanske ska vara glada över. På Nordisk Films hemsida står det inte heller vilka roller skådisarna har, och på IMDb står det ingenting alls mer än filmtiteln! Jag uppfattade bara Lisa Werlinder.
Jag har förstått att SHOO BRE tydligen är en bred release. Många biografer. Steven Soderberghs hårda actionraffel HAYWIRE kommer inte att gå upp på bio i Sverige. Inte GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE heller (okej, den är jag väl inte så sugen på). En massa andra filmer dumpas direkt på DVD. Men den här smörjan tror man tydligen på. Fråga mig inte varför.
Efter pressvisningen satt de närvarande och stirrade tomt på duken och på varandra. Och så började vi att skratta. Och så gick vi igång och återgav alla high-lights. Eller low-lights, får vi väl säga att det är. Diskussionerna under promenaden från Entré till Spegeln och nästa pressvisning lät "Shoo, mannen, vaffan var det här? Sämsta skiten ju, mannen! Fucking kalkon, mannen. Jalla!".

(Biopremiär 24/2)

TOPPRAFFEL! bedömer Melodifestivalen

2012-02-23T10:13:00.000+01:00

Livet är inte bara film. Man måste lyssna på musik också.
Förvisso har jag hört Björn Ranelids bidrag, men annars har jag inte sett på Melodifestivalen på flera år - eller hört låtarna. Men på lördag hålls deltävlingen i Malmö och igår hamnade jag på en liten tillställning där det bjöds på päron och halstabletter - och så spelade man igenom alla åtta låtar för den församlade pressen. Två gånger för säkerhets skull. (Det räckte mer än väl, och nu slipper jag se showen på lördag)
Här är startordningen. Texten i kursivt är mina anteckningar under genomlyssningen.

1. The Girl
Artist: Charlotte Perrelli
Standarddisco
2. Allting blir bra igen
Arist: OPA!
Fejkgrekisk Roussosschlager
3. Land of Broken Dreams
Artist: Dynazty
Snällmetal för folkhemmet
4. Don't Let Me Down
Artist: Lotta Engberg och Christer Sjögren
Vann inte den här typ 1979?
5. Goosebumps
Artist: Hanna Lindblad
Standarddisco, hit på Breeze
6. Kiss mig
Artist: Axel Algmark
Komponerad i bussen på väg till festivalen? 1972?
7. Why Start a Fire
Artist: Lisa Miskovsky
... ZZZ ...
8. Amazing
Artist: Danny Saucedo
Könlös standarddisco

Jag måste säga att de övriga journalisternas kommentarer efteråt var fascinerande. Inte nog med att de verkade gilla många av bidragen, många ansåg att Danny Saucedos totalt ointressanta dussinlåt är en klar segrare. Den eller Perrellis. Herregud, jag vet inte ens vem Saucedo är. Var det han som var med i A-Teens?OPA!:s låt är fascinerande dålig. Jag gillar självklart Demis Roussos, men det här är bara dumt. För att inte tala om Algmarks fjönterier. Han sjunger bland annat "Samma gamla skiva om och om igen" och det låter det verkligen som. Refrängen lyder "Lalalalalalala!"
Engbergs och Sjögrens låt mig mig och alla andra att skratta. Här har det inte hänt någonting på 30 år. Den avslutas till och med på ett sätt lämpligt att inta en avslutningspose med.
Jag håller på Dynazty. Inte för att låten är speciellt bra, men den är den enda som innehållercelgitarrer och som fick mig att stampa takten. Svängig sak.
Men var fanns de udda artisterna? En Flinck eller Ranelid? Inga skådespelare eller författare såg långt ögat nådde. Jag hade gärna sett ett bidrag framföras av en politiker. Eller av en filmkritiker.

TOPPRAFFEL! gratulerar prinsessan Dagmar

2012-02-23T09:43:00.000+01:00

Som de rojalister vi är här på TOPPRAFFEL! (kom ihåg: utan Gustav Vasa, ingen SOUND OF NÄVERLUR) gratulerar vi Hakan & Hakans nyfödda prinsessa, som vi här på TOPPRAFFEL! har bestämt ska heta Dagmar. Efter Dagmar Ebbesen. Och Dagmar Lange. Och filmen DAGMARS HETA TROSOR.
Och grattis till kungen, som nu blivit morfar C-G. Fira med kaffe, kungen!

Bio: Isdraken

2012-02-22T17:24:00.001+01:00

Foton copyright (c) Lena Lahti/Nordisk Film
Svensk film är full av klichéer. Det spelar ingen roll vilken genre det handlar om, man måste slänga in socialrealism och helst även lite misär. Vill man vara rebell här, gör man något som EN GÅNG I PHUKET.
ISDRAKEN bygger på en bok jag aldrig hört talas om. Jag har sällan hört talas om alla dessa svenska barn- och ungdomsböcker som filmatiseras, än mindre läst dem. Jag såg trailern för ett tag sedan, och den verkade allt annat än lovande. Det såg riktigt tradigt ut.
Därför är det kul att konstatera att filmen är överraskande bra. Eller åtminstone klart okej. Jag somnade inte en enda gång.
Fast det börjar förstås med misär. Elvaårige Mik bor med sin supande hårdrockare till farsa i Stockholm. Storebrodern är kriminell och hamnar i fängelse för ett rån. Och lille Mik skickas upp till sin faster, som bor i en liten by i Norrland. Mik hatar förstås sin tillvaro där uppe, och det är ju självklart, vem fan vill bo i en liten håla i snöigaste Norrland?
Men så blir han kompis med Pi; en tjej som är adopterad från Asien och klär sig som en mangafigur. Hon och hennes två killkompisar utgör byns gangstagäng. De är duktiga på att lura till sig pengar och de håller på att bygga en farkost; Isdraken, som de ska åka runt på isarna i.
Socialnämnden utgör filmens bad guys. De kommer och plockar Mik för att säta honom i fosterhem, men i den nya familjen behandlas han som slav, så han rymmer. Och väl tillbaka i hålan, slår sig byborna samman för att Mik ska få bo kvar.

ISDRAKEN, som regisserats av Martin Högdal, är lite märklig på så sätt att den känns som en gammal svensk barnfilm från 1930- eller 40-talen. Frisk luft och natur är lösningen på allt! Alla hjälps åt! Problembarn tycker genast att det är roligare att fiska än spela datorspel! Men detta blandas upp med en modernare estetik; bitvis har man filmat detta som en musikvideo. Det förekommer både hårdrock och en märklig kung fu-scen (Pi vill flytta till Bangkok och gå på en ninjaskola).
Hasse Alfredson har en mystisk roll alldeles i början av filmen, där han sitter i rullstol och håller ett anförande om valar. Senare ersätts han av en högtalare ur vilken samma anförande upprepas. Var Hasse vara en illusion? Ett spöke? Jag inte fatta. Och det förekommer en del andra obegripligheter, lösa trådar och scener som inte följs upp. Vid ett tillfälle går Mik och Pi till ett spöklikt hus ala är rädda för. Det ser ut som en kåk ur MOTORSÅGSMASSAKERN. De går in och därinne hänger det massor av döda duvor från taket. I ett rum sitter en otäck tant med otäcka ögon. Barnen blir rädda och springer ut igen. Vem var tanten? Ingen aning. Hon nämns aldrig igen.
Flickan som spelar Pi bor i Malmö. Under filmens gång bryter hon alltmer på skånska. Det låter rätt roligt. Hon börjar norrländskt.
Mik gillar zombiefilmer och i början av filmen tittar han och brorsan på en skräckfilm. Vi får se två sekunder av denna. Det visar sig vara "Alienscenen" ur SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD! Och ja: vi får se Micke Beckman sprejas med blod. Jupp! Beckman på stor duk! I samma film som Hasse Alfredson!
ISDRAKEN är allt annat än helgjuten, den är lite konstig och slarvig, men väldigt trevlig och sympatisk. Till och med lite rolig. Trots alla klyschor. Så jag sätter ett snällt betyg:

(Biopremiär 24/2)

Bio: This Means War

2012-02-22T15:02:00.001+01:00

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
En gång i tiden var actionkomedier filmer som var roliga - och innehöll action. Idag kan det innebär ungefär ... vad som helst. THIS MEANS WAR försöker kombinera actionpackad agentfilm med romantisk komedi. Och man satsar så mycket på det sistnämnda, att man glömmer bort actiondelen. Å andra sidan glömmer man även bort romantiken och komiken.
Och då hör det till saken att det här hade kunnat bli riktigt bra.
Chris Pine och Tom Hardy är CIA-agenterna FDR och Tuck. De är även bästa vänner. Till på köptet verkar de väldigt omogna och obildade. Man undrar hur de här två kunde gå och bli agenter med fälttjänst. De två är duktiga på att skjuta och slåss, men det är väl allt. Charmlösa är de också.
FDR och Tuck är på jakt efter en tysk superbov som spelas av Til Schweiger. Storyn börjar i Hongkong, där CIA-agenterna drabbar samman med tysken och dennes gäng. Skottlossning, helikoptrar, fall från höga höjder - men inget blod. Den här är förstås en PG-13-film.
Tysken kommer undan, FDR och Tuck får bannor av sin chef (Angela Bassett), de får skrivbordstjänst och de kommer på att de måste skaffa sig varsin flickvän. Tuck beger sig ut på nätet för att hitta en, medan FDR raggar live. Och på grund av diverse omständigheter lyckas de få tag på samma tjej - den charmiga Lauren (Reese Witherspoon).
Av någon anledning börjar Lauren att dejta båda killarna. Killarna upptäcker detta, men kommer fram till att låta bäste man vinna. Dock börjar de att fuska - de använder CIA:s resurser för att spionera på varandra, för att kolla hur pass framgångsrik konkurrenten är. Och de försöker sätta käppar i hjulet.
Riktigt varför de övervakar varandra förstår jag faktiskt inte riktigt. Jag menar, det räcker ju att veta att den andre är med Lauren. Och hur lyckas de övertala CIA:s personal att stå för denna bevakning? Förvisso köper jag att saker är otroliga och osannolika i den här typen av film, men man måste ändå acceptera det osannolika. Och det gör jag inte här. THIS MEANS WAR är fylld av konstigheter. Jag köper inte att de här två jönsarna jobbar för CIA. Och rollfigurerna är inte tillräckligt crazy för att det ska funka som en hederlig tramskomedi.
... Och jag förstår inte vad Lauren ser i dem. Hon verkar vara vettig, kulturell och bildad. Killarna är två träbockar. Fast de har superflotta bostäder. Det har även Lauren. FDR:s farmor och farfar bor nästan flottast av alla. Historien med Til Schweiger glöms helt bort, först på slutet återkommer han, men de avslutande actionscenerna är abrupta och känns som en antiklimax.
THIS MEANS WAR är en film som ger slätstruken ett ansikte. Jag gillar Reese Witherspoon, och även om jag personligen tycker att hon är rätt oemotståndlig här, undrar jag hur hon hamnade i den här filmen. Men samtidigt är filmen inte tillräckligt dålig för en rejäl sågning och betyget ett. Den är inte tråkig och jag får erkänna att jag skrattade åtminstone tre gånger. Då främst åt Laurens trashiga kompis Trish (Chelsea Handler), som bland annat dricker vodka ur en babymugg.
För regin står McG, som ju gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna. Och de gillar vi ju. Okej, han gjorde även den mindre lyckade TERMINATOR: SALVATION - och en del annat mindre lyckat.
THIS MEANS WAR är mindre lyckad. Men samma handling hade kunnat bli en festlig komedi med två ordentliga skådisar som agenterna. På en TV i bakgrunden figurerar Paul Newman och Robert Redford i BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID. Pine och Hardy befinner sig väldigt långt från dessa.

(Biopremiär 24/2)

DVD: A Horrible Way to Die

2012-02-21T18:37:00.000+01:00

A HORRIBLE WAY TO DIE (Njutafilms)

Jag får nog påstå att även om den här filmen innehåller horribla sätt att dö på, är titeln något missvisande. Liksom omslaget - även om scenen finns med i filmen. Men den här titeln och omslagsdesignen gör att man förväntar sig en rå, brutal skräckfilm. Och några blodiga mord till trots, är inte detta en sådan film. Eller ens en skräckfilm.
Jag vill snarare stämpla det här som drama. Möjligtvis thriller-drama (eller drama-thriller). Och definitivt independent-drama. Adam Wingards film ser ut som en typisk American Independent-rulle: det är avskalat, återhållsamt, naturalistiskt, vanliga människor och lite grått. För det mesta handhållen kamera.
"Vanliga människor", skrev jag. Nja. En av rollfigurerna är en viss Garrick Turrell (AJ Bowen), en seriemördare som i början av filmen rymmer från fängelset under en fångtransport. Av allt att döma tänker han leta upp sin före detta flickvän Sarah (Amy Seimetz), en ung kvinna som blivit så knäckt att hon börjat supa - men nu tagit sig i kragen och gått med i Anonyma Alkoholister.
På ett möte med AA träffar hon den trevlige Kevin (Joe Swanberg), och de två inleder lite trevande ett förhållande. Men så börjar folk att dyka upp mördade i stan; uppenbarligen är Garrick på väg för att lägga sordin på stämningen.
Efter att ha varit ganska bra och intressant, har man stoppat in en överraskande twist på slutet - och den fungerar inte alls. Tvärtom måste jag säga att den stjälper nästan hela filmen. Twisten är nämligen väldigt irriterande och osannolik. Jag undrar vad filmskaparna tänkte på.
Jag är väl inte heller så förtjust i filmens ibland aningen pretentiösa och arty drag. Scenerna visas inte alltid kronologiskt, klipp från Sarahs förhållande med Garrick dyker ibland upp i vad som visar sig vara flashbacks. Men det kan jag ta.
Däremot är A HORRIBLE WAY TO DIE en exceptionellt välspelat genrefilm. Så här bra skådespeleri ser man i princip aldrig i lågbudgetfilmer av det här slaget. Inte i högbudgetfilmer heller. I synnerhet Amy Seimetz utmärker sig, hon är väldigt, väldigt bra.
Synd att man var tvungen att samma det hela på slutet.
Adam Wingard och hans manusförfattare Simon Barrett figurerar just nu en del i skräcktidningar, eftersom de nyligen färdigställt en ny film, YOU'RE NEXT, som skapat uppmärksamhet på festivaler. I denna ser vi bland andra gamla goa Barbara Crampton, samt regissören Ti West - plus Seimetz, Bowen och Swanberg. Kritiken har varit positiv.

Eftertexter

2012-02-21T14:45:00.001+01:00

Sällan har väl eftertexterna varit mer läsvärda!

BIKINI CHAINGANG

BIKINI FRANKENSTEIN

Bio: Vi måste prata om Kevin

2012-02-20T19:11:00.000+01:00

Foton copyright (c) Nicole Rivelli/SF Film
VI MÅSTE PRATA OM KEVIN har visats på ett par genrefilmfestivaler, vilket jag innan jag såg filmen tyckte lät märkligt. Det här är ju en sådan där typisk Cannesfilm; ett brittiskt drama, en arthouserulle, och antagligen väldigt långt från en skräckfilm. Men det är fullt förståeligt att filmen även visats i skräcksammanhang - det här är en väldigt otäck film, på helt andra sätt än majoriteten traditionella skräckfilmer.
Jag har inte sett den skotska regissören Lynne Ramsays tidigare filmer; RÅTTFÅNGAREN och MORVERN CALLAR. De var liksom inget som lockade när de kom för tio-tolv år sedan. Trots Ramsays ursprung och det faktum att det är UK Film Council som ligger bakom, utspelar sig dock VI MÅSTE PRATA OM KEVIN i USA - och den bygger på en amerikansk roman.
Det är möjligt att det är meningen att det omskakande dåd Kevin utfört när filmen börjar ska komma som en överraskning - och jag kan tänka mig att filmen blir mer effektiv om man inte vet vad det handlar om. Det dröjer innan detta framgår. Men eftersom de flesta texter om filmen trumpetar ut att den handlar om en skolmassaker, känns det lite fånigt att låta bli att nämna detta. Fast jag skippar att berätta hur pågen massakrerar eleverna.

Tilda Swinton (som förresten är engelska) spelar den egentliga huvudrollen som Eva; mor till problembarnet Kevin. Det antyds att Eva en gång var framgångsrik äventyrerska och författare, även om jag tycker att det låter aningen märkligt - hon ger inte intryck av att vara den typen. Filmen berättas inte kronologiskt och det dröjer innan bitarna faller på plats. Den öppnar i nutid, och den slitna och nervösa Eva bör i ett litet ruckel som vandaliserats. Folk på stan kommer fram och örfilar henne.
I flashbacks får vi sedan se händelserna som lett fram till hennes tillvaro idag. Hur hon träffar sin man Franklin (John C Reilly) och hur de får sonen Kevin. Redan som bebis är Kevin besvärlig; han skriker konstant och Eva kan aldrig få tyst på honom. Hon ställer sig till och med vid en byggarbetsplats för att låta oväsendet dränka ungens skrik.
När Kevin är bara ett par år gammal har han redan blivit en expert på att manipulera sina föräldrar. Franklin märker inget, medan Eva känner att det är något som är fel. Moderskänslorna tvingar henne att försöka älska Kevin, men hon hänner av ett hat från pojken. När grabben är sex-åtta år bär han fortfarande blöja och kan mycket väl bajsa på sig bara för att jävlas med Eva, som ibland blir vansinnig. Den enda gång Kevin verkar ty sig till modern, är när hon läser högt ur Robin Hood för honom - en bok som sedermera kommer att ha stor betydelse.

Artonårige Ezra Miller spelar Kevin som femtonåring. Då har han försetts med en guldlockig lillasyster, men han beter sig fortfarande lika märkligt och hotfullt. Och varför har lillflickan lapp för ögat när vi först ser henne?
En av de frågor filmen ställer är om man kan födas ond. Och av allt att döma föddes Kevin som fullblodspsykopat. Här finns inga andra direkta orsaker till hans beteende; hans uppväxt i en övre medelklassfamilj verkar normal - det är bara han som är onormal. Men egentligen spelar det ingen roll, eftersom filmen inte handlar om Kevin - det är Eva den handlar om, om hennes plikter som mor och om hur livet ser ut efter katastrofen.
Detta är verkligen en one woman show för Tilda Swinton. Hennes insats är extremt stark. Men samtidigt är hon en orsak till att jag upplever filmen som obehaglig - jag tycker nämligen att Swinton är lite obehaglig. Hon har ju ett ganska märkligt, benigt utseende. Redan innan Kevin föds ger hon intryck av att vara lite udda och skygg, det är därför jag inte riktigt köper att hon ska ha varit något slags äventyrande författare.

Filmens känns till en början även lite för arty och pretentiös för sitt eget bästa - men detta försvinner så snart Kevin dyker upp. All symbolik i form av blodröd färg känns också lite för mycket; det börjar med tomatfestival och fortsätter med sylt, T-shirtmönster, nerstänkt hus med mera.
VI MÅSTE PRATA OM KEVIN utvecklar sig till en riktigt gripande och fängslande film. Den ställer också en rad frågor som är svåra att besvara men intressanta att diskutera. Men jag undrar hur Kevin hade det i skolan. Vi får se hur han behandlar sin familj, men vi hör aldrig något från lärare och skolkamrater.
Ezra Miller är inte det minsta lik vare sig Tilda Swinton eller John C Reilly; han ser snarare hawaiiansk ut. Den vältränade hunken spås bli ny flickidol. Själv är jag mer intresserad av ungarna som spelar Kevin som barn. Var hittade de dessa ungar? De ser verkligen genomonda ut! De har den där glödande blicken jag ibland reagerade på hos ett par urjävliga ungar jag råkade ut för när jag var lärarvikarie. De där som med ett självbelåtet flin och ond uppsyn kunde hålla på att till exempel upprepade gånger slå på någon med en käpp och demonstrativt inte lyda, eftersom de visste att jag egentligen inte kunde göra något - de testade mig för att se hur långt de kunde gå.
Tjugo år senare sökte jag upp dem och vred nacken av dem.

(Biopremiär 17/2)

Bio: Extremt högt och otroligt nära

2012-02-18T15:19:00.000+01:00

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tillhör de där som sitter kvar och ser eftertexterna. När eftertexterna till Stephen Daldrys (BILLY ELLIOTT, TIMMARNA, THE READER) EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA rullat klart, vände jag mig om till några kollegor (jodå, självklart sitter jag även långt fram för maximal upplevelse) och trumpetade "VILKEN AVSKYVÄRD FILM! FY FAAAN!"
Detta drama är nominerat till två Oscars; för bästa film och så har ju Max von Sydow nominerats för bästa manliga biroll. Det vore skandal om det här skräpet tilldelas statyetten för bästa film - fast å andra sidan, det är väl sådant här som går hem hos akademin. Jag inbillar mig att man bör vara högborgerlig amerikan för att uppskatta den här filmen.
Baserad på en roman jag inte vill läsa, handlar EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA om den nioårige Oskar Schell (Thomas Horn), som förlorade sin far (Tom Hanks) vid attacken mot World Trade Center. Den här farsan var ett riktigt praktexemplar, världens mest perfekta människa, en präktig, korrekt och gladlynt helyllekille - av den typ Hanks ju så ofta gör. Lille Oskar saknar sin far något enormt. Och hans känslor blir desto större då han lider av någon bokstavskombination. Han nämner att han en gång testats för Aspergers. Han är en borderlinekille. Lillgammal, överintelligent, stirrig, gapig, intensiv, och till på köpet är han utseendemässigt självklart ett sådant där A-barn de tillverkar i en hemlig fabrik i Hollywood. När han behöver lugna ner sina känslor skramlar han dessutom med en tamburin (!) och ofta får vi se ungjäveln gå omkring med den där tamburinen.
En dag råkar Oskar slå sönder en vas, och i denna hittar han ett litet kuvert märkt "Black" och i detta finns en nyckel. För att hantera sorgen efter fadern, får grabben för sig att han ska hitta låset nyckeln passar till - kanske finns där ett sista budskap från den allsmäktige Tom Hanks. Oskar gör en lista på alla som heter Black inom ett visst område i New York; över 400 pers, och så beger han sig iväg för att träffa dem allihop, en i taget.
Tvärs över gården bor Oskars farmor, som har en ny inneboende - Max von Sydow. Denne åldrade tysk säger inte ett ord under hela filmen; rollfiguren slutade prata efter en händelse under kriget. Dessutom är det möjligt att gubben är Oskars farfar. Gubben kommunicerar med lappar och vill göra Oskar sällskap på skattjakten, och så blir det. En vänskap utvecklas.
Sandra Bullock spelar Oskars stackars moder som grabben inte verkar ha mycket till övers för - så hon tillbringar sina scener med att se sorgsen ut. John Goodman är portvakt i några scener.
Jag tyckte att EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA var provocerande usel. En extremt jobbig och otroligt irriterande film som kröp under skinnet på mig. Det här är extremt sentimentalt och otroligt sirapsindränkt. Emellanåt balanserar filmen farligt nära gränsen till ren kalkonfilm. Ibland - i synnerhet under Bullocks scener - kommer jag att tänka på THE TREE OF LIFE, en annan vidrig film.
Värst av allt är den där lille ungen. Jag blev vansinnig på honom. Han får vara hur duglig skådespelare som helst, men jag misstänker att han egentligen är en 47-årig dvärg. Vid ett par tillfällen går han igång och babblar så hysteriskt att jag satt och siktade på filmduken med mitt osynliga gevär. Jag ville slå tamburinen i skallen på grabben.
Logiken haltar också betänkligt. Och det blir bara dummare och dummare. Ni skulle inte tro mig och jag återger vad som sker under upplösningen. Det är alldeles för dumt. Extremt osannolikt och otroligt korkat. Det hela mynnar dessutom ut i en antiklimax.
Men Max von Sydow, då? Jo, han är bra. Han ser vital ut för att vara 82, hans rollfigur är sympatisk. Men jag gissar att Christopher Plummer - även han 82 - kommer att tilldelas birollsoscarn för sin härliga roll i BEGINNERS, som för övrigt är en mycket bra film.

(Biopremiär 17/2)

Bio: Carnage

2012-02-17T17:44:00.000+01:00

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jag måste säga att jag blev lite besviken på Roman Polanskis CARNAGE, efter alla lovord jag hört och läst om den - och efter Polanskis förra film, den utmärkta THE GHOSTWRITER.
GHOSTWRITER bygger på den franska pjäsen MASSAKERGUDEN, som spelades i Malmö för några år sedan - nej, jag såg den inte. Handlingen i filmversionen har flyttats från Paris till New York (men filmen är inspelad i Paris, på grund av regissörens relation till USA efter den där gamla våldtäktsdomen). I övrigt lär det inte vara så mycket som skiljer pjäsen från filmen.
Och det är väl detta som är nackdelen.
Fyra vuxna personer i en lägenhet under 79 minuter. Christoph Waltz och Kate Winslet spelar paret Cowan, som besöker herr och fru Longstreet (John C Reilly och Jodie Foster) för att reda ut en händelse som inbegriper deras barn. Cowans unge son har nämligen klippt till Longstreets grabb med en pinne, och det gick så illa att den misshandlade svullnade upp och blev av med ett par tänder.
Det låter som en bagatellartad grej att diskutera, och afärsmänniskorna Cowans tycker också detta, medan Longstreets ser betydligt mer allvarligt på det hela - i synnerhet Fosters lätt överspända författarämne. Maken är gammal knegare.
Cowans försöker flera gånger lämna lägenheten; herr Cowan pratar med jämna mellanrum i mobil och är på väg till ett viktigt möte. Dock lyckas de aldrig komma därifrån, då konversationen hela tiden tar nya vändningar och med tiden övergår kaffedrickandet till whiskypimplande - och fru Cowan lyckas bli illamående och spyr plötsligt över några värdefulla konstböcker! Dessa två vuxna par beter sig alltmer som småbarn som slåss i sandlådan - likt deras söner.

Det märks alldeles för tydligt att filmen bygger på en pjäs. Den är självklart dialogdriven, och denna dialog är rätt konstruerad. Anslaget är aningen teatralt. Och detta teatrala tycker jag påverkar tajmingen; de mdverkande fäller sina välformulerade repliker i tur och ordning och det blir aldrig riktigt realistiskt.
Jag tycker inte heller att Polanski klarar balansgången mellan satiriskt drama och ren fars. Filmen handlar någonstans mittemellan. Det hela är lättviktigt, men inte tillräckligt lättviktigt för att bli en festlig komedi, och det är inte tillräckligt vasst som satir.
Skådespelarinsatserna är förstås bra, i synnerhet Christoph Waltz; en herre som ju kom från ingenstans (rättare sagt, han var okänd utanför Österrike) och blev allas nye favorit efter rollen i INGLOURIOUS BASTERDS. Och jodå, en hel del scener är roliga. Scenerna med Kate Winslets enorma kaskadspyor är direkt bisarra - och känns nästan hämtade ur en annan film.
Jag uppskattar även den föredömligt korta spellängden.
Men detta är en typisk film som vissa människor kommer att tycka är fantastisk skojig och intelligent och jag vet inte vad. Mig gav den ingenting.
En lustig detalj: när det bjuds på whisky pratas det om hur fantastisk denna är, om att den kommer från ett litet privat destilleri i Skottland och så vidare. Varje gång flaskan förekommer i bild är man noga med att ha etiketten vänd från kameran. Men inte nog med att jag känner igen flaskans form, det går alldeles utmärkt att konstatera att de - liksom jag gärna gör - dricker Bruichladdich även om etiketten är spegelvänd.

(Biopremiär 17/2)

Nu har jag lagt ännu en film till mitt CV

2012-02-17T10:52:00.000+01:00

Min karriär i Hollywood går vidare. Som kanske är bekant har jag nu credits i en hel radda amerikanska filmer, lämpliga att stoltsera med på glamorösa tillställningar. Den senaste i raden heter BIKINI TIME MACHINE (alternativtiteln är REWIND TIME MACHINE). För regi och manus står i vanlig ordning Fred Olen Ray. Jag listas som ansvarig för optical effects. Så här ser DVD-omslaget ut:

Bio: Chronicle

2012-02-16T19:19:00.002+01:00

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jösses, upptäcker att den här hade biopremiär igår. Pressvisningen var idag ... Nåja.
Förutom handhållen shakycam, är ett annat av mina hatobjekt så kallade "found footage-filmer". Denna genre slog igenom 1999, när den förhållandevis usla THE BLÄH WITCH PROJECT (filmen som bevisade att folk är rädda för träd) hade premiär. Killarna som gjorde den filmen hävdade dessutom att de aldrig sett CANNIBAL HOLOCAUST; alla found footage-filmers urmoder. senare medgav de att de faktiskt hade sett filmen. Och Ruggero Deodatos kannibalklassiker är fortfarande den med bred marginal bästa filmen i genren.
Efter BLÄH WITCH rullade det på och vi fick filmer som PARANORMAL ACTIVITY-trilogin, [REC]-filmerna (varav den första var bra), CLOVERFIELD, APOLLO 18 som fortfarande inte haft Sverigepremiär, ett par exorcismfilmer, och ytterligare ett gäng jag förträngt eller inte sett. De flesta är väldigt irriterande, eftersom orsaken till att rollfigurerna hela tiden filmar allt se upplever blir allt mer krystad.
CHRONICLE är den första superhjälte-found footage-filmen. Okej, stryk "hjälte" i "superhjälte". Filmen handlar om superkrafter, men inga beter sig som hjältar, än mindre maskerade sådana.
Manuset till den här filmen har skrivits av Max Landis, son till John, och för regin står Josh Trank, som långfilmsdebuterar. Och jag måste säga att det här är den bästa found footage-filmen sedan kannibalfilmen. Fast det dröjde ett bra tag innan CHRONICLE tog sig och blev riktigt bra.
Dane DeHan spelar tonåringen Andrew Detmer, som är lite nördig, mobbad, och har problem hemma - hans farsa super och slåss, medan hans mor är svårt cancersjuk. Av någon anledning har Andrew fått för sig att han ska videofilma precis allting, och ja, det kändes bara krystat och dumt.
Andrew umgås med sin kusin Matt (Alex Russell), och på en fest träffar de den unge politikern Steve (Michael B Jordan). Matt och Steve har hittat ett mystiskt hål i marken i närheten av kåken där festen hålls, och de vill att Andrew ska filma. Det kommer nämligen märkliga ljud ur hålet. De klättrar ner och hittar en troligtvis utomjordisk kristalliknande formation, och när de rör vid den, händer något besynnerligt.
De tre killarna förvandlas till Fantastiska Trean.
De har blivit något slags variant av David Cronenbergs scanners och har fått tuffa, psykiska krafter. Om de koncentrerar sig kan de kontrollera föremål och skapa kraftfält. De får saker att sväva, de kan flytta på föremål, hejda kastade bollar i luften, och efter ett tag lär de sig även hur de ska göra för att kunna flyga.

Men några superhjältar blir de aldrig. De skiter fullkomligt i att "with great powers come great responsibilty". Istället använder de sina krafter för sitt eget höga nöjes skull. De utför practical jokes, de uppträder som magiker för att bli populära och ragga brudar.
Men - de kan inte kontrollera sina krafter. De börjar dessutom att missbruka dem. En av de tre blir alltmer desperat och förvandlas sakta till något slags ofrivillig superskurk, som till slutet ställer till det rejält.
Jag kan inte påstå att CHRONICLE är speciellt originell. Den här typen av superhistorier har förekommit i serietidningar ett bra tag, åtminstone ett par decennier. Storyn påminner även en del om TV-serien HEROES.
... Men trots detta vill jag påstå att detta är en riktigt bra historia på temat. Rollfigurerna är bra och handlingsförloppet känns både trovärdigt och realistiskt. Så här hade det säkert gått i verkligheten om vanliga snubbar plötsligt förses med superkrafter. Varför dra på sig en jönsig dräkt och bekämpa brott, när man istället kan ha kul?
Om det inte vore för att detta är en found footage-film, hade detta kunnat bli en av de bästa superfilmerna någonsin. Men tyvärr är detta en found footage-film. Och emellanåt blir det direkt löjeväckande. Matt börjar stöta på en snygg tjej, och vad gör hon om inte filmer allting för sin blogg. Ibland får vi se hennes videosnuttar. Vid ett par tillfällen klipps det in snuttar från andra människor videofilmer - och bilder från övervakningskameror. Och flera gånger börjar en scen med att en röst frågar "Är det okej om jag filmar?". Det blir krystat och lite töntigt. Dock varierar man sig på kreativa sätt; till exempel låter Andrew kameran sväva fritt, så att vi ser även honom när han filmar, och då bjuds det även på avancerade åkningar och kameraperspektiv.
Synd. Här finns material för en rejält fläskig film. Slutstriden är mäktig, där stora delar av Seattle (som egentligen är Sydafrika) demoleras, när ond möter gott och kombattanterna sänger till varandra så att de far genom skyskrapor och helikoptrar trillar från luften.
Men jag blev väldigt positivt överraskad och jag skulle inte protestera om det kom en uppföljare. Och till skillnad från så många andra filmer i genren, slipper vi evighetslånga scener där det inte händer någonting - PARANORMAL ACTIVITY led ju av detta; scener där folk levde sitt trista vardagsliv i väntan på att spökena skulle slå till mot slutet.

(Biopremiär 15/2)

Klipp ur dagens utgåva av Helsingborgs Dagblad:

2012-02-15T17:55:00.000+01:00

TOPPRAFFEL! sörjer: John Severin

2012-02-14T19:47:00.000+01:00

Suck. De trillar av i allt raskare takt, de gamla seriestjärnorna. Den tolfte februari gick John Severin bort, 90 år gammal.
John Severin tillhör de där legendariska serietecknarna som jobbade på lika legendariska EC Comics på 1950-talet. Där producerade han skräckserier och tecknade för MAD. Även hans syster Marie jobbade på EC, hon tecknade och färglade hon med - och hon är fortfarande i livet och av allt att döma verksam.
Efter karriären på DC fortsatte Severin i branschen. Han jobbade bland annat åt Marvel och långt in på 2000-talet tecknade han serier som The Punisher, The Rawhide Kid, Suicide Squad och Conan åt Marvel, DC och Dark Horse.

JOHN SEVERIN

1921 - 2012

R.I.P.

Bio: Safe House

2012-02-14T18:47:00.000+01:00

Foton copyright © UIP Sweden
Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.
En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.

Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.
Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!

Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.
SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.
Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.
Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.

(Biopremiär 15/2)

Bio: Sean Banan - Inuti Seanfrika

2012-02-13T18:44:00.001+01:00

Foton copyright © 2012 Happy Fiction
En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag skrev spaltmil om en massa filmer varav många egentligen inte alls var några kultfilmer. Ofta handlade det bara om jävligt konstiga filmer som jag och mina polare rotat fram och blivit fascinerade av. Och i stort sett samtliga av de här filmerna är rätt gamla. Det handlar om mer eller mindre bortglömda filmer från 1960- och 70-talen. Konstigaste filmen av dem alla - åtminstone vad gäller svenska filmer - är tveklöst SOUND OF NÄVERLUR från 1971. En film som trotsar all beskrivning. Och då har jag beskrivit filmen i diverse krönikor och artiklar.
Men i framtiden kommer SOUND OF NÄVERLUR att få konkurrens. Om fyrtio år kommer framtidens Pidde Andersson, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe att lokalisera SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, se den, häpna och undra vad i helvete det är. Filmen kommer även att släppas på framtidens videoformat av framtidens motsvarighet till Klubb Super 8.

Det dröjde inte länge innan jag på pressvisningen av SEAN BANAN tänkte att, herregud, det här är ju för fan SOUND OF NÄVERLUR 2!
SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA är en av de sämsta svenska filmer som gjorts. Det är mycket möjligt att detta är den allra, allra sämsta svenska film som gjorts. Givetvis är detta en fantastiskt fascinerande film. Hur gick det till? Hur gick det till när Peter Possne och de andra på Sonet Film godkände detta projekt? När SF beslutade sig för att sätta upp filmen på bio på bred front? Var någon överhuvudtaget närvarande vid dessa sammanträden? Mer än Sean Banan? Nej, detta är alltså ingen liten independentfilm; det är några av Filmsveriges största spelare som ligger bakom.
Inte för att det märks.
För regin står ... Vänta. Tillåt mig att korrigera mig själv. För regin står inte Jesper Andersson. Någon regi finns här nämligen inte. Efter att ha gjort en del grejor för TV, som avsnitt av MÄKLARNA och STARKE MAN, gör Andersson här sin långfilmsdebut. Han har även skrivit manus (nåja) tillsammans med Sean Banan. Filmen ser förresten ut att vara skjuten med mobilkamera.
Okej, och vem är denna Sean Banan? Ni får ursäkta mig, men jag har passerat 40 med marginal. Jag vet inte vem Sean Banan är. Jag vet att han är med i Melodifestivalen. Jag vet att han har haft hits. Men jag har aldrig hört dem. Jag har aldrig sett honom. Jag inbillar mig att han är en ny variant av Markoolio och i pressmaterialet läser jag att herr Banan egentligen heter Sean Samadi och är bördig från Iran.

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA börjar med en massa stillbilder och TV-klipp, i vilka Bananen presenterar sig själv och berättar att han är Sveriges populäraste artist och grejor, och nu har han spelat in en låt tillsammans med Kikki Danielsson, som beskrivs som Sveriges största schlagerstjärna. Banan ville spela in videon till låten i Los Angeles, men eftersom den handlar om Afrika - och landet Seanfrika - ansågs Afrika vara en lämpligare plats för inspelningen. Banan har investerat alla sina pengar i projektet, stålarna har skickats till en mystisk, maskerad affärsman i Afrika.
Nu upphör arkivmaterialet (under vilket vi även fick se dansande sälar) och handlingen börjar med att Banan och Kikki, som är iförd en väldigt konstig dräkt, anländer till Afrika (bara Afrika, inget specifikt land) i en Cessna. En afrikansk filmfotograf i rastamössa och dreadlocks tar emot, han ska plåta videon. Fotografen och Banan måste bära ut den väldigt tjocka Kikki ur planet, men hon är för tung, så de trillar omkull och man har lagt på skojiga ljudeffekter, som BOINGGG! Så låter det även när Kikki reser sig upp och råkar så huvudet i en flygplansvinge.
Taxin till hotellet visar sig vara en cykel med flak. När de passerar några barn, kastar ungarna citroner på Sean Banan och Kikki. Fråga mig inte varför.
Hotellchefen verkar vara spanjor eller något ditåt, och han börjar genast stöta på Kikki. Banan springer omkring i leopardmönstrade tangas. Kikki äter falukorv. Hotellchefen vill ha Kikki för sig själv och ser till att Banan kastas ut från hotellet. Han tvingas flytta in i ruinerna efter ett höghus. Men han har även skaffat sig ett entourage som hjälper honom. Entouraget är två äldre män som inte verkar begripa vad det är för film de hamnat i.
Sean Banan upptäcker plötsligt Sveriges ambassad. Det är en rödmålad kiosk med vita knutar. Därinne sitter ambassadören, som spelas av Johannes Brost - iförd svensk folkdräkt. Han är fruktansvärt vresig och rasistisk och kallar en kypare för "lakritstomte". Banan blir sur när han upptäcker att ambassadören är rasist. Men allvarligt talat är Banan minst lika fördomsfull. I en skitkonstig scen vill Banan hitta en sjaman som kan hjälpa honom att leta upp den mystiske, maskerade producenten. Brost tar då Banan till en skum källare och i olika rum där sitter en massa märkliga trollkarlar och beter sig som i gamla djungelraffel. Fast en trollkarl bär kostym och ger Sean Banan en get.
Kikki har flytt från hotellchefen och dyker upp för att hjälpa Banan att hitta producenten, och de åker iväg i ambassadens gamla Volvo 245, tillsammans med Brost, fotografen och geten. En kalkon bajsar på motorhuven.
Plötsligt hamnar de på en soptipp, och då blir det minsann social comments, eftersom de upptäcker att det bor folk där, och de som bor där blir ju sjuka och dör, och plötsligt måste Sean Banan och hans vänner assistera vid en begravning på soptippen! Förlåt? Och nu blir ambassadör Brost så rörd att han inser att han haft fel, så han väljer att stanna kvar på soptippen och - fortfarande iförd folkdräkt - hjälpa lokalbefolkningen.
Just det, innan detta har de även varit inne på ett postkontor med dansande posttjänstemän, och av någon anledning var de på en polisstation där det jobbar två smällfeta, kvinnliga poliser, varav den ena oavbrutet skjuter med luftgevär. Jag minns inte varför, men de feta poliserna jagar ut Banan & Co och skjuter i luften.
Nå. Det dyker upp en liten pojke som vet var den mystiske, maskerade affärsmannen bor. Mannen bor i ett stort tält på en strand tillsammans med några sexiga dansöser och en machetebeväpnad dvärg iförd basker. Den mystiske demaskerar sig och visar sig vara dr Alban! Han bär uniform och pratar ofta om sig själv i tredje person. Han bara skriker och svär och har blivit en diktator. Han har tjänat skitmycket pengar och har lagt beslag på Sean Banans investerade kapital. Alban pekar på alla lyxprylar och sina omgivningar och skriker "Det är Albans! Det är mitt! Det är mitt!". Alban bjuder på middag och kastar en skitstor fisk på Banan och skriker "Du ska ha fisk!" (Kikki äter medhavd falukorv), men när Banan vill diskutera pengarna, säger Alban "Nu ska Alban sova!" och går och lägger sig.

Efter detta uppträder Alban lite med sina brudar och Sean Banan måste slåss med dvärgen, som kastar sand på Banan, och därefter rider dvärgen på Banans rygg, och så händer det lite till, och så blir det en musikvideo till slut och alla kan vara glada, och det bjuds på falukorv.
Låten "Seanafrika" slutar innan eftertexterna rullat klart, så ett par minuter av dessa visas ljudlöst. Gudruns chark tackas i eftertexterna.
Vaddå, tycker ni att jag sabbar filmen genom att berätta hela handlingen? Men herregud, ni hade väl inte tänkt gå och se detta? Trots att jag såg filmen på en pressvisning och därför inte betalade för en biobiljett, ville jag ha pengarna tillbaka. Alla biobesökare vid sina sinnes fulla bruk bör kräva pengarna tillbaka - om de nu går och ser SEAN BANAN.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att jag hittat på den här texten, att jag bara fabulerat ihop handlingsreferatet ovan. Den här filmen kan omöjligt existera på riktigt. Den är nog bara en hallucination.
Jamen för helvete - vad fan är det här?
Jag erkänner att jag skrattade när jag såg filmen. I synnerhet när dr Alban kastade fisk och när Sean Banan slogs med dvärgen. Jag tror inte att jag skrattade för att scenerna var speciellt roliga, det var väl snarare för att filmens inkompetens och uselhet gick så långt att det här blev roligt.
Som sagt. Om fyrtio år kommer kultfilmsforskare och kännare av konstig film att gräva fram SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och upphöja filmskrället till en milstolpe.
Tyvärr lever vi i nutiden och inte framtiden.
Går man på bio och betalar och ser den här filmen är man av allt att döma fullkomligt dum i huvudet.
Mitt självklara betyg:

(Biopremiär 15/2)