TOPPRAFFEL!

Bio: Mitt längtande hjärta

2013-05-22T09:29:00.001+02:00

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jasså, och vad linar det här? utbrister vän av ordning. Har du börjat att recensera gamla filmer, pågablära? MITT LÄNGTANDE HJÄRTA hade ju premiär den 22:a februari!
Javisst hade den det. Men inte i Malmö, där jag bor. Här gick den inte upp. Det är inte förrän nu när Spegeln har vad de kallar Filmfrossa som filmen visas. Den skulle för övrigt ha haft premiär den 21/5, men på grund av teknisk uheld ställded den föreställningen in.
MITT LÄNGTANDE HJÄRTA visades på Malmö Filmdagar förra året, men jag såg den inte där. Och när jag glatt visslande spankulerade iväg genom regnet till Spegeln slog det mig att jag glömt bort vad det här är för film, vad den handlar om. Jag inbillade mig att det var ett franskt kärleksdrama. Den svenska titeln gör ju att det låter som ett sådant.
Ben Lewins film är allt annat än fransk. Det enda franska med den är att om filmen kommit för hundra år sedan hade man kunnat plocka stillbilder från alla dess nakenscener och sälja som "franska kort". Nej, det fär är en amerikansk film. Och det jag trodde skulle vara ett tungt drama visade sig vara en genrehybrid. Drama. Svart komedi. Romantisk komedi. Dramadokumentär. Fell good-film. Allt detta på en och samma gång.

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA har den mindre poetiska originaltiteln THE SESSIONS och handlar om en period i poeten och författaren Mark O'Briens liv. O'Brien (spelad av John Hawkes), som funnits på riktigt, led av polio sedan sex års ålder och var oförmögen att röra sin kropp. Han tillbringade större tiden av sin tid i en järnlunga (hade jag distribuerat filmen hade jag kallat den MANNEN MED JÄRNLUNGAN), men han var hyperintelligent, verbal, och åtminstone enligt den här filmen besatt han svart humor och stor självironi.
Dessutom var han oskuld.
Filmen handlar om hur han 1988 bestämmer sig för att vid 39 års ålder bli av med svendomen; något sedan skrev en artikel om. Efter att ha kärat ner sig i sina söta, kvinnliga assistenter och pratat med rådgivare, tipsas O'Brien om Cheryl (Helen Hunt); en gift kvinna som arbetar som sexsurrogat. Ett yrke som låter förvillande likt prostituerad, men som tydligen inte är det. Cheryl ska mot betalning besöka O'Brien i egenskap av något slags intim terapeut och hjälpa honom att komma underfund med hur han fungera sexuellt. Med tiden ska de även lyckas genomföra ett samlag, är det tänkt.
Förutom att vara romantisk och ständigt kåt, är Mark O'Brien även religiös. Han går (eller snarare rullar) ofta till kyrkan, där han biktar sig för den nye prästen (William H Macy). De två blir nära vänner.

Jag blev väldigt positivt överraskad av MITT LÄNGTANDE HJÄRTA. Vad jag trodde skulle vara ett deprimerande drama om en kandikappad man, visar sih vara en varm och upplyftande film. John Hawkes (som debuterade i FUTURE-KILL!) gör en mycket stark insats som Mark O'Brien. Han tillbringar hela filmen liggande på rygg och rör bara på huvudet. Helen Hunt överraskar med att vara modig nog att tillbringa hälften av sina scener helnaken. Hon är 50 och ser ut att vara 50. Willian H Macy är förstås en av mina favoritskådisar och här har han intressant frisyr.
Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. Den visas bara ett par dagar på Spegeln, så skynda dig dit om du vill se den!

(Malmöpremiär 21/5)

Bio: Fast & Furious 6

2013-05-21T19:11:00.000+02:00

Foton copyright (c) UIP Sweden
Den var väl oundviklig, den sjätte filmen i FAST & FURIOUS-serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS 5, blev inte bara kommersiellt framgångsrik, den fick även överraskande bra recensioner. Själv var jag väl inte sådär jätteförtjust i den - men den var bättre än den fjärde delen, som hette FAST & FURIOUS, utan någon siffra efter titeln. Men jag måste understryka att jag inte minns ett dugg av vad filmerna handlade om, vad som hände i dem. Jag kommer knappt ihåg enskilda scener. Vilket även gäller för de tre första filmerna. Jag anstränger mig för att minnas att Dwayne Johnson introducerades som nye rollfiguren Hobbs, medan Michelle Rodriguez' figur Letty dödades.
Justin Lin återvänder i registolen, och alla de gamla skådisarna är tillbaka i sina roller - inklusive Michelle Rodriguez. Letty var minsann inte alls död. Hon låg på sjukhus med minnesförlust och slog sig sedan ihop med den slemme skurken Shaw (Luke Evans), som utför samma sorts bilburna kupper Toretto (Vin Diesel) och hans gäng sysslade med innan de pensionerade sig för att leva laglydiga liv.
Snuten Hobbs letar upp Toretto på kanarieöarna. Där bor även före detta snuten och numera Torettos kompis Brian (Paul Walker), som ska bli farsa. Någon pappaledighet blir det inte tal om. Hobbs och hans nya partner Riley (Gina Carano) behöver hjälp av Toretto, Brian och deras fortkörande gäng. Och de kan inte tacka nej, eftersom Hobbs visar upp ett nytaget foto på Letty - Torettos före detta flickvän. Nu är han ihop med en som heter Elena (Elsa Pataky), men hon tycker att han ska åka iväg och leta upp Letty och samtidigt passa på att spöa upp Shaw.

... Så det gör Toretto och hans gäng. Shaw har snott topphemliga domedagsprylar värda en miljard, och jakten på honom går över halva Jordklotet. Fast främst i Ryssland och London.
Det här är väl ungefär vad filmen handlar om. Jag minns inte så noga. Handlingen spelar ingen som helst roll här. Det här skulle kunna handla om precis vad som helst. FAST & FURIOUS 6 är ännu större, mer explosiv och mer högljudd än tidigare. Men större och dyrare är inte nödvändigtvis det samma som bättre.

Två timmar och tio minuter varar det här - och det är alldeles för länge. Vissa actionscener, bland annat slutuppgörelsen, känns som om de håller på en evighet. Men vill man bara ha bilåkning och action, och absolut ingenting annat får man valuta för pengarna. Bombastisk men snäll action, alltså. Det här är ännu en film med PG-13-gräns i USA, vilket innebär att ingen svär och våldet är oblodigt.
FAST & FURIOUS 6 får väl sägas vara ... okej. Jag ger den godkänt. Och att jag tycker så beror främst på Gina Carano från Steven Soderberghs rätt misslyckade HAYWIRE. Carano är ingen vidare skådis; verkligen inte, men hon har utstrålning, ser cool ut och är en jävel på att slåss. Den här filmen innehåller en fantastisk actionsekvens nere i Londons tunnelbana. Carano och Rodriguez pucklar på varandra så det står härliga till, medan två andra i Torettos gäng slåss med en annan av skurkarna. Det här är enastående, antagligen den bästa actionscenen i hela filmserien. Slutuppgörelsen, som lyckas kombinera biljakter och kampsport med flygplan, är också makalös - men som sagt alldeles, alldeles för lång.

Filmens sista scen är både löjeväckande och lite äcklig - vem vill de de här hårda hjältarna ta varandras händer och be bordsbön? Va? Ännu mer löjeväckande är att denna bordsbön följs av en textskylt som uppmanar publiken att inte försöka sig på de avancerade bilstunts som utförs i filmen. Fniss! Tydligen är dagens biopublik osannolikt korkad.

FAST & FURIOUS 6. Den sjätte filmen. Det är många filmer det. Men det räcker inte. Det blir en sjua. Hur jag vet det? Jo, därför att det även bjuds på en epilog! Och i denna introduceras en ny rollfigur. En Mycket Känd Och Populär Actionskådis medverkar ett par sekunder - och bygger upp till en fortsättning. Och hans medverkan gör att jag inte är helt avigt inställd till FAST & FURIOUS 7, eller vad den nu kommer att heta.
... Men när får vi se Gina Carano spela huvudrollen i en riktigt, riktigt bra actionfilm?

(Biopremiär 22/5)

Reseraffel: Kärvänliga Kävlinge

2013-05-21T09:48:00.002+02:00

Jag har en tendens att då och då återkomma till Kävlinge, en liten sömnig stad i Skåne (enligt Wikipedia har hela kommunen 29 438 invånare 2013). Detta beroende på att min farmor och farfar bodde där. Numera är jag dock aldrig i Kävlinge. Farmor dog för trettio år sedan, farfar gick bort i mitten av 1990-talet. Därefter lade de om tågtrafiken, så åkte man mellan Malmö och Landskrona behövde man inte längre byta i Kävlinge. Jag har därför inte satt min fot i Kävlinge på tio-femton år. Åtminstone inte utanför stationen.
I början av 2010 skrev jag den här illa grejen om mitt förhållande till Kävlinge. Detta med anledning av att Kävlinge agerade stand-in för Svinarp i TV-serien STARKE MAN. Fast då åkte jag aldrig dit.
Igår besökte jag däremot staden. Min pressackreditering till Eurovision Song Contest gällde nämligen även som Skånekort på lokaltrafiken. Jag passade på att resa till- och promenera i Kävlinge.
Så här gick det ...
(Klicka på bilderna för fläskigare storlek)

Kävlinge station är sig likt. Fattas bara. Visst, perronger och gångtunnlar har byggts om sedan 70-talet, men kåken är den samma. Åtminstone på utsidan.

Är man hungrig eller sugen på ett järn är det tydligen hit man ska gå. Jag hittade inte alltför många etablissemang med fullständiga rättigheter under min drygt timslånga promenad.

Värdshuset ser trevligare ut om man går runt hörnet. Fast jag gick inte in och kollade. Hoppas att de serverar fet husmanskost! Alldeles intill ligger Kävlinge Teater.

Korvaludan bredvid stationen! En gång i början av 80-talet stodfarfar här och skulle köpa korv med mos åt sig och farmor. Han hade en femma i näven och chockades när han skulle betala. Inte ens då var det så billigt med korv och mos.

Okej. Dags att promenera ner på byn, som man sa när jag växte upp.

Mårtensgatan. Här brukade gubbarna lyfta på hatt eller keps när de möttes på trottoaren, det noterade jag när vi gick till leksaksaffären Nino Plast. Eller hette den Ninos Plast? Och vem eller vad var Nino? Färgen har i alla fall trillat av den här gatskylten.

Nu blir jag villrådig. Var det på det här hörnet Nino Plast låg?

Eller var det här, i lokalen till vänster? Jag minns inte. Men jag kunde inte uppbringa någon leksaksaffär i dag.

Ett kondis som ser riktigt trevligt ut. Som hämtat från 1950-talet.

Ja! Kondiset har en kvalitetsstämpel i skylten! De stoltserar minsann med at se för spiddekagor!

Äntligen! Äntligen ett ställe som ser precis likadant ut som det alltid gjort! Hellbergs Bokhandel! Här brukade farfar köpa sina presenter och julklappar till mig. Det var alltid klassiker från Niloe.


Den där träskylten i fönstret låg där nog också när jag var barn.

Jösses. Därinne ser det nästan precis likadant ut som det gjorde på 70-talet. Fast gubben i kassan kände jag inte igen. De som stod där för fyrtio år sedan är nog döda och begravda sedan länge.

En gång på 70-talet fick jag boken "Bomba och huvudjägarna" här. En annan gång seriealbumet "Prins Valiant i Afrika". Här har vi Hellbergs serieavdelning av idag. Intresant nog för de främst böcker från nyligen nedlagda Optimal Press! Fast boken "Pansar-Bengtsson och Rymd-avskummen" verkar ha legat där sedan 70-talet. Till och med REA-lappen (19:-) på baksidan ser antik ut.

Alla städer med självaktning har en Pizzeria Viking.

Jag viker av från Mårtensgatan en stund. Är tvungen att kolla upp en grej. Passerar detta hörn ...

Jepp! Ryktet stämde. Konsum är väck. Eller Coop, som det väl hetat de senaste decennierna. Matrebellen är alldeles nyinflyttad. Farmor och farfar handlade alltid på Konsum. Och allting på Konsum. Oavsett vilken stad de befann sig i. De var ju kooperativa! I synnerhet farfar. Farfar visste dessutom att Konsum ju har de bästa restaurangerna, så skulle vi äta flott ute, blev det förstås på en Konsumrestaurang.

Den gratis Lokaltidningen finns visst även i Kävlinge.

Matrebellen. Nja, ser väl inte så där superrebelliskt ut...

Men vänta nu här! De där tuggummiautomaterna ser ju precis likadana ut som när jag var barn på 70-talet och bönade och bad om att få trycka några räliga tuggummikulor. Är det månne samma mackapärer?

Blir man hungrig efter ett besök hos Matrebellen kan man slinka in här.

Tillbaka på Mårtensgatan. Löfgrens el- och TV-service har gömt sin verksamhet bakom planket. Märkligt.

Snett emot Löfgrens kan man köpa en TV av Nilsson. Praktiskt. Om TV:n går sönder.

Oj oj oj ... Nu närmar jag mig farmor och farfars hus. Ska genom den här tunneln ...

Jag minns inte vad som fanns i den här kåken när jag var barn. Idag ser den övergiven ut.

Stans bibliotek. Ser lummigt och charmigt ut. Det har det alltid gjort. Men jag har aldrig satt min fot därinne.

Detta verkar numera vara en del av biblioteket. Men var det inte här brandstationen låg en gång i tiden? Jag vill minnas det. Och jag tyckte att det var spännande när brandbilarna ryckte ut. Det här var ju så nära farmor och farfars hus.

Här ligger det en restaurang. Jag kan omöjligt komma ihåg vad som låg här på 70-talet. Men var det inte ett konditori? Det ser ju ut att ha varit ett kondis.

Old Times heter restaurangen. Tja, det ser ju inte så pissnödigt ut. Lite spontant med rottingstolar och plastbord - och några plaststolar till vänster. Om rottingstolarna tar slut.

Kävlinge Kommunhus! Känt från TV. Det var alltså denna kåk som var stan-in för kommunhuset i Svinarp i TV-serien.

Men ... Men ... Men ... Men var är hon? Den tjocka tanten? För 30-35 år sedan placerades en liten staty i parken utanför kommunhuset. En staty föreställande en tjock tant. Jag vet inte varför. Jag vet inte vem det föreställde. Men nu är hon borta. Och det är ju synd.

Jag vänder mig om - och där är det: ett uringult hyreshus, byggt 1937. Min farfar var med och byggde det. Sedan flyttade han in i det. Jag stegar över grasmattan ...

Jag går över Kvarngatan och konstaterar att något inte stämmer. Någonting är radikalt fel. Därnere, på bottenplan.

Just det! Kävlinge GIF:s klubblokal är väck! Den har ju alltid funnits här, men icke! Stadens fotbollslag har flyttat på sig. Men det står om inget annat fortfarande en massa pokaler i skyltfönstren.

Jag går fram och känner på dörren. Den är olåst. Jag öppnar den och går in ...

Nej, stopp och belägg! Vad liknar det här? Brevlådor av plast? Här satt förr eleganta brevlådor av plåt - eller var det månne koppar? Tjusiga postskåp med luckor som öppnades med nyckel.

Förra gången jag var här konstaterade jag att trapphuset målats om. Förr var det mintgrönt. Varför man nu vill ha det i snorgult vet jag inte. Inte heller luktar det likadant som förr. Det här trapphuset brukade ha en rätt speciell doft. Nu luktar den ingenting.

Jag går uppför trappan. Det där runda fönstret brukade jag fascineras av som barn. Det var ju sällan man såg runda fönster.

Oj! Här har vi den! Dörren till farmor och farfars lägenhet. Men vad menas? Varför har de målat om dörren? Vilken rälig grön färg! Helgerån!

Det var spännande att sova över hos farmor och farfar. De hade nämligen sovrummet på vinden! Jättekonstigt. Bakom den här dörren fanns - och finns kanske fortfarande? - en smal korridor med dörrar till extrarum. Med små fönster med gardiner och allt. Men det luktade förstås vind häruppe, och mittemot sovrummen fanns vanliga, hönsnätsförsedda vindsförråd.

En av de boende i kåken visar upp sitt sinne för humor.

Jag går ut på balkongen. Jamen, vad nu? Trädet är ju borta! Där nere fanns ett stort träd - var det inte en pil? Där satt ibland fruarna och drack tvättekaffe.

Fast på andra hållet är det sig likt.

Dörren till höger leder ner till källaren. Därnere hjälpte jag (nåja) farfar att bygga lekstugan min syrra fick någon gång på 70-talet. Den stod sedan i vår trädgård tills den murknade och i stort sett föll ihop.

Jag lämnar byggnaden ...

Nå, lysknappen i porten ser i alla fall likadan ut som den alltid gjort.

Skyltningen i porten är lite ... konstig.

Eftersom tiden av allt att döma stått stilla i Kävlinge, är T-shirts med 80-talsmotiv fortfarande populära.

Jag traskar in genom den här porten för att kika lite på gården.

Där är ju cykelstallet. När jag var liten läste min farsa in en godnattsaga på ett kassettband. Den handlade om när han var liten och om en kille som kallades Stjärnan. de kom på att de skulle bygga en kopia av Niagarafallet i cykelstallet. De byggde upp natur och klippor på ena sidan av väggen. Sedan kissade de genom ett hål i väggen på andra sidan.

Dags att fortsätta exkursionen. Vad ska jag nu titta på? Där borta ligger Lantmännens silo ...

Jag beslutar mig för att gå ner till Kävlingeån. Jag har nog inte varit där sedan 70-talet. Eller kanske tidigt 80-tal. Ån är en av Skånes tre största.

Det ser ju onekligen pittoreskt ut.

Gatorna i närheten är lummiga. Villakvarter. Radhus. Det är säkert trevligt att bo här. Om man inte ställer krav på att det ska hända något. Men det gör man ju. Jag hade säkert klättrat på väggarna om jag tvingades häcka här en längre tid.

Kävlingeån får mig att tänka på Huckleberry Finn.

Vad är det här för cyberpunkgrej? Och varför skummar det kring gallret?

Idyllen är total. Det är en lika stekhet som strålande dag.


Där borta i den lilla vita kåken har vi TOPPRAFFEL!s redaktion.

Äventyret är över. Jag återvänder till stationen för att ta tåget hem till Malmö.

På Instagram finns ytterligare några bilder från denna rafflande resa. Där har jag dessutom försökt få bilderna att se ut som om de är från 1970-talet. För nästan ingenting har ju hänt sedan dess ...

Bio: Den store Gatsby

2013-05-15T16:44:00.000+02:00

Foton copyright (c) Tentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Häromåret köppte jag ett utgallrat ex av F Scott Fitzgeralds alldeles oerhört klassiska roman "The Great Gatsby". Penguin Pocket, tio spänn. Den bör jag ju ha läst, tänkte jag, satte den i bokhyllan - och läste något annat istället. Jag har fortfarande inte läst den.
Däremot har jag nu sett Baz Luhrmanns nya 3D-filmatisering av boken. Jag bör kanske skjuta in att vad jag vet har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna (från 1926, 1949, 1974, 2000 - och det finns säkert fler). Australiern Luhrmann är en snubbe jag har rätt svårt för. Har har inte regisserat någon långfilm sedan halvfiaskot med AUSTRALIA 2008. Dessförinnan gjorde han uppmärksammade och rätt populära filmer som ROMEO + JULIA och MOULIN ROUGE; filmer som jag inte är så förtjust i. De är alldeles för artificiella, sökta och konstruerade. Så är även fallet med DEN STORE GATSBY.
Tobey Maquire är krigsveteranen Nick Carraway som 1922 flyttar till New York, närmare bestämt till en pittoresk stuga ett par mil utanför staden. Där råkar han få en rätt osannolik granne: miljonären Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio). Gatsby bor i en enorm lyxkåk och ägnar sig konstant åt extravagant och dekadent liv och leverne. Carraway när författardrömmar, men han dras snart in i Gatsbys överklassvärld. Det råder alkoholförbud - men spriten flödar. Det festas och dansas, och det strulas med fala damer. Carey Mulligan är en av dem.

DEN STORE GATSBY har alla för att bli en bra film. Förutom en intressant story i intressanta miljöer i en intressant era, har den utmärkta skådisar. Men det här är inget vidare - och det beror på Baz Luhrmann. Jag drar ännu en gång till med vad jag skrev här ovan: det är artificiellt, sökt och konstruerat. Det är som att titta på ett dockskåp. Rollfigurerna är som pappfigurer som flyttas runt i omsorgsfullt byggda och filmade miljöer. Det är ytligt. Alla detta innebär att det uppstår en alldeles för stor distans mellan mig och personerna uppe på bioduken. De känns inte som riktiga personer. Dialogen känns inte autentisk. Jag kommer osökt att tänka på den nu högaktuella Eurovision Song Contest. Det är ett enda stort, tomt, uppblåst spektakel.

För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt, det är bitvis riktigt, riktigt bra. Samtidigt är nog 3D:n en starkt bidragande orsak till dockskåpskänslan.
I början av filmen har man klippt in dokumentära filmsnuttar från 1920-talet, som både kolorerats och konverterats till 3D, vilket är riktigt häftigt. Musiken på soundtracket är oftast modern och skapar en kontrast till bilderna. Ett par kameraåkningar är fantastiska, bland annat en längs en skyskapa ner mot trottoaren. För- och eftertexterna är oerhört flotta. Rent allmänt är DEN STORE GATSBY en oerhört flott film.
... Men: den är lika engagerande som en skollunch på 1970-talet.

(Biopremiär 17/5)

Bio: En gång om året

2013-05-14T17:37:00.001+02:00

Foton copyright (c) Folkets Bio
Nej, nu är det banne mig dags att någon säger ifrån på skarpen! Massor av filmer får aldrig biopremiär i Sverige. Bra filmer. Filmer som borde gå upp. De dumpas direkt på DVD, eller släpps inte alls - medan konstigheter ingen människa kommer att se biovisas. Som långfilmsdebuterande Gorki Glaser-Müllers EN GÅNG OM ÅRET. En skapelse som inte har på en biograf att göra. En historia som inte borde utspelats framför filmkameror.
EN GÅNG ÅRET är ingen film. Det är radioteater. En 81 minuter lång dialog mellan Maria (Gunilla Röör) och Mikael (Michalis Koutsogiannakis). Maria är gift med barn. Mikael visar sig vara nyskild. Under trettio år har de här två träffats en gång om året för att ha sex. Mot slutet säger Maria att de var arton år första gången - vilket gör dem till 48. Skådisarna är båda 54 och ser ut att vara 60.
Nå. Mikael vill att de ska träffas oftare. Han har köpt hus i Frankrike. Han vill att Maria ska lämna maken och flytta ihop med honom. Hon tycker att han sabbar allt.

I början av filmen träffas de på ett hotellrum. Där stannar de kvar större delen av filmen. De pratar oavbrutet. Med jämna mellanrum klipps det in osynkade scener - dialogen flyter på, men de rör inte på läpparna. Då och då förekommer klaffel. Jag gissar att det är medvetet. Antingen ett konstigt konstnärligt val, eller så är det flashbacks. Eller vad menas när Maria har olika kläder i varje nytt klipp?
Ibland bråkar de. Ibland älskar de. Men hela tiden pratar de. Dialogen går i cirklar. Den leder ingen vart. Den är lite konstruerad och ofta halvviskas den så där som ofta är fallet med radioteater.
EN GÅNG OM ÅRET är inte bara fruktansvärt tråkig, den är dessutom fullständigt poänglös; en orgie i meningslöshet. Möjligtvis uppskattas filmen av folk som tycker att det är viktigt att visa upp medelålders människor som har sex.
Den här filmen borde rimligtvis ha varit hur billig som helst att göra. Videokamera, en svit på Clarion Hotel, ljud- och ljusfolk, smink, två skådisar, filma skiten över en helg eller två. Men icke! Jag har ingen aning om hur stor budgeten var, men flera bolag är inlandade, däribland Zentropa (!), en massa människor har jobbat med filmen, och den är inspelad i Stockholm och i Göteborg! Jag vet inte hur de burit sig åt. Snacka om att spola ner stålarna i toaletten.
Gillar man filmens innehåll går det faktiskt att ta del av det hela med slutna ögon.
Jag vet. Jag testade.

(Biopremiär 17/5)

Nedslag i Schlager-EM

2013-05-13T12:56:00.000+02:00

Få har väl missat att Euronvision Song Contest härjar vilt i Malmö. I egenskap ab ambitiös kulturjournalist - som dock inte sett ESC på över tjugo år - är jag förstås ackrediterad på tillställningen. Tanken är att jag skriver ett uttömmande reportage när det hela är över - men här är några iakttagelser halvvägs in i spektaklet.
Jag vill även påpeka att ESC inte bara är det största evenemanget i Malmös historia - det är även det konstigaste evenemang jag besökt. Och det inkluderar till exempel Hot d'Or; porrprisutdelningen i Cannes. ESC är konstigare.

En skotsk, eller brittisk, journalist springer omkring i kilt och har en jävla buktalardocka på handen!

Margaret Berger som framför Norges bidrag. Jag blev uppriktigt förvånad när jag hörde den låten - den är ju bra på riktigt! Trent Reznor goes James Bond, liksom. Och inte blir det sämre av den söta och charmiga fröken Berger.

Schwei har skickat ett gäng frälsningsarmésoldater. Däribland en 95-årig gubbe som spelar ståbas. Han är den äldste tävlande någonsin i tävlingens historia.

En rumän som ser glad ut och gör tummen upp. Han är kontratenor. Med andra ord: han sjunger som en tant. Otroligt biarrt och konstigt nummer.

Den här killen från Ungern är en av favoriterna. Han bär väldigt fula foppatofflor.

Jag tyckte mig springa på Curth H:son mest hela tiden. Men det visade sig vara Thomas G:son. Han har skrivit Georgiens smöriga bidrag.

Danskan Emmelie de Forest är storfavorit. I nya numret av Nya Upplagan finns min intervju med henne. Här är min text - och de Forest i bakgrunden.

Robin Stjernbergs presskonferens var fullkomligt värdelös. Livakten som vaktade honom såg minst sagt vresig ut.

Margaret Berger igen.

Norge repeterar sin låt. Jag är glad att jag inte betalat pengar för en biljett till det här evenemanget. ESC är mest av allt ett TV-program. Som publik sitter man alldeles för långt ifrån scenen. Man ser i stort sett ingenting.

Malmö är en förbannat präktig stad. De tjatar mest om hur grön och ekologisk staden och ESC är. I programmet uppmanar de besökarna att helst äta vegetariskt! Och de har en drive som ska få folk att dricka kranvatten. Det är möjligt att det är behjärtansvärt - men nog blir det töntigt. Så här är det liksom aldrig i Cannes. Där sponsrar olika spritmärken tillställningen.

De olika länderna marknadsför sig på olika sätt. Vitryssland höll en stor fest - och på den fick man bland annat chokladkartonger!

Centralstationen i Malmö har pyntats för att se lite, öh, schlager ut. Hur kostigt är väl inte det här?

Som pressackrediterad missar jag aldrig ett tillfälle att festa till det på diverse pressarrangemang. Fast jag undrar allt om jag inte hamnat lite fel här ...

Bio: Star Trek Into Darkness

2013-05-11T12:14:00.001+02:00

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Det är ganska exakt fyra år sedan, nästan på dagen, som JJ Abrams reboot på STAR TREK hade biopremiär. Jag minns att jag gillade filmen, jag gav den en fyra i betyg - men jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket av den. Men så har jag aldrig varit någon större anhängare av STAR TREK; av de olika TV-serierna, filmerna, böckerna, serietidningarna, skivorna, kassetterna och maträtterna. Det är inte för inkrökt och det är numera lite för besvärligt att ge sig in på; ungefär som att köpa X-Men-tidningar. Vem är vem, vad är vad, varför och vad i helvete är det som händer? Vad går det ut på?
JJ Abrams slår till igen, den här gången i 3D, och eftersom STAR TREK INTO DARKNESS inte pressvisades i Malmö, blev det till att gå på premiären på Royal. Där stod minsann representanter från föreningen Trekkers i Södra Sverige och delade ut information.

Det här är inte vilken trekker som helst, utan en trekker från södra Sverige!

I den här nya filmen presenteras vi för ärkefienden Khan, känd från den ursprungliga TV-serien och filmen STAR TREK II - KHANS VREDE (1982, och en bättre film än STAR TREK THE MOTION PICTURE). Då spelades Khan av Ricardo Montalban, nu görs han av Benedict Cumberbath som ju är Sherlock Holmes på TV. Fast Khan kallar sig till en början John Harrison (Peters far?!) och här är han något slags intergalaktisk terrorist. Kapten Kirk (Chris Pine), mr Spock (Zachary Quinto) och de andra konstaterar ondsinthet i de egna leden och de får problem när amiral Marcus (Peter Weller, som blivit väldigt gammal) och andra försöker spränga USS Enterprise i luften.
Kirk och gänget letar upp Harrison/Khan, som är försedd med något slags superblod, är svår att bekämpa och ensam nedgör en hel patrull arga klingoner - heter det så; klingoner? Till en början verkar denna Harrison vilja hjälpa De Goda, men han har andra avsikter och vill helst leva jävel och söndra och härska.
Eller något sådant.

Jag träffade en kompis efter visningen, han hade också set filmen, och vi diskuterade vad det var Khan var ute efter. Vad handlade det hela om? För handlingen försvinner nästan helt någonstans halvvägs in i filmen, där den går vilse bland alla actionscener och explosioner.
STAR TREK INTO DARKNESS är för mycket av allting. Den är både underhållande - och tråkig. Hur nu det går till. Den har både för mycket action - och är för pratig. Den är lite okoncentrerad. Jag kommer faktiskt att tänka på JJ Abrams överskattade THE AVENGERS. Här finns många likheter vad gäller struktur och handling - och dessutom är slutstriden i STAR TREK det närmaste en karbonkopia på den i superhjältefilmen.

Specialeffekterna är utmärkta; det är mer än utmärkta - de är fantastiska. Foto och miljöer är otroligt snyggt. Synd bara att detta förstörs tack vare 3D:n - snabb klippning och handhållen kamera fungerar som bekant inte när det är 3D.
Benedict Cumberbath är alldeles utmärkt som Khan - faktum är att han är så cool att jag satt och höll på honom istället för Kirk och Spock - Chris Pine är en väldigt intetsägande skådis; original-Kirk William Shatner var charmigt träig. Zachary Quinto är bara tråkig - och blir ännu tråkigare när original-Spock Leonard Nimoy plötsligt gör ett kort inhopp i filmen (och några tjejer bakom mig stönar "Åååh, det är den gamle Spock!).

Här och var finns en del kul och bra scener. Vid ett ställe förvandlas INTO DARKNESS till en, vad ska jag kalla det, omvänd version av KHANS VREDE. Alice Eve är tradig som söta dr Carol Marcus, men Simon Pegg och Karl Urban är strålande som Scotty och McCoy; de dominerar sina scener. Vi får även återse Zoe Saldana, Anton Yelchin och John Cho som Uhura, Chekov och Sulu.

Det var otroligt många Trekkers och sci-fi-nördar i publiken, och efter filmen gick åsikterna bland dem isär. Vissa var djupt besvikna, vissa hade invändningar, några älskade filmen. Två feta, okyssta killar i 35-årsåldern bröt ut i ett högljutt gräl om filmen som fortsatte ut på gatan. Fascinerande!
Eftersom jag altså inte är inne på det här, vill jag inte jämföra med någon av originalserierna. Men som stand alone-film är STAR TREK INTO DARKNES ... okej. Man kan ha sämre saker för sig än att se den här. Har man inte sett de tidigare inkarnationerna uppskattar man det nog mer. Men det här i slutänden mest av allt en högljudd, explosiv rymdsoppa.

(Biopremiär 10/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: Bryan Forbes

2013-05-10T17:28:00.002+02:00

Den brittiske manusförfattaren, skådespelaren och regissören Bryan Forbes har 86 år gammal satt tofflorna och gjort sin sista film. Forbes Oscarnominerades 1960 för manuset till THE ANGRY SILENCE, men han debuterade redan 1955 med att skriva OPERATION COCKLESHELL. Bland hans andra filmer som manusförfattare hittar vi till exempel BARA TVÅ KAN LEKA SÅ, THE MAN WHO HAUNTED HIMSELF, VÅLDETS NAKNA ANSIKTE och CHAPLIN med Robert Downey Jr.

Forbes regidebuterade 1961 med WHISTLE DOWN THE WIND och han är antagligen mest känd för FRUARNA I STEPFORD. Som skådespelare såg vi honom i till exempel QUATERMASS 2, KANONERNA PÅ NAVARONE och i Clouseaufilmen ETT SKOTT I MÖRKRET. Men nu lär vi inte se honom mer. Så tillvida han inte går igen.

BRYAN FORBES

1926 - 2013

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Dan Adkins

2013-05-10T09:57:00.001+02:00

Den amerikanske serietecknaren dan Adkins har avlidit i en ålder av 76 år.
24 år gammal flyttade Adkins till New York, där han jobbade som art director på diverse tidskrifter. 1964 fick han anställning på the Wally Wood Studio, där han assisterade legenden Wood på serier som T.H.U.N.D.E.R. Agents och diverse skräckserier åt Warren, förlaget som gav ut Creepy och Eerie (Chock här i Sverige).
Därefter började han jobba år Marvel Comics och Dan Adkins är mest känd som tecknasre och ibland även manusförfattare på Dr. Strange. Han nöjde sig dock inte med Marvel, utan försåg även DC, Charlton, Dell, Archie, Eclipse och Pacific med material. Förutom att teckna serier gjorde han otaliga omslag, varav många var målade.
På 2000-talet illustrerade Dan Adkins spel från Parker Brothers.

DAN ADKINS

1937 - 2013

R.I.P.

Bio: Djupet

2013-05-10T09:31:00.003+02:00

Foton copyright (c) Njutafilms
Avdelningen för skäggraffel:
DJUPET. Det är en film från 1977 med Nick Nolte. Fast det är också namnet på denna nya isländska film, som i original heter Djúpið och som är baserad på en sann händelse.
Jag ha aldrig varit på Island. Jag har aldrig varit lockad att åka dit. Jag är fortfarande inte lockad att åka dit. Bara en massa natur, platta landskap, små jävla hästar, fiskare, varma källor, vulkaner och Björk. Och tärnat, torkat hajkött på tandpetare. Det sistnämnda har jag utsatts för. Fy fan. Urk.
Efter att ha sett DJUPET har jag ännu mindre lust att åka till Island. Året är 1984, platsen är en liten tradig fiskehåla, och vädret och miljöerna är gråare än någonsin. I stort sätt alla har skägg, stickade tröjor och mössor. Även kvinnorna. Folk super och slåss. Några karlar ska bege sig ut på sjön för att tråla fisk. En av fiskarna läser Asterix. En annan är tjock och lite lik Philip Seymour Hoffman och heter Gulli (Ólafur Darri Ólafsson (min mormor hette förresten också Gulli)).

Det är vinter och mitt i kallaste natten fastnar nätet i en klippa och det bär sig inte bättre än att båten kapsejsar och sjunker. En efter en drunknar de råbarkade fiskarna - alla utom Gulli. Gulli beslutar sig för att simma i land. Utan att veta åt vilket håll han ska simma, plaskar han iväg i femgradigt vatten och minusgrader i luften. Ibland konverserar han med fiskmåsar. Efter en evighet når han land och räddas.

Här borde filmen sluta. Men den fortsätter. Forskare är fascinerade av Gulli, som lyckats göra något en människa inte ska kunna lyckas med. Ingen bör kunna simma så långt i den kylan och överleva. Gulli skickas till London, där en forskare som ser ut som Olle Ljungström utför experiment på honom. Gulli har samtidigt blivit mediakändis.
Jag tycker personligen att filmens sista halvtimme med efterspelet är lite onödig. Dessförinnan är DJUPET ett tätt, rätt spännande drama - eller kanske bör jag kalla det här thrillerdrama. Eller rysardrama? Olyckan är dramatisk och klaustrofobisk, Gullis simtur mardrömslik - den blöta kylan känns i bänkraderna. Det hade räckt med detta - men det är möjligt att efterspelet är viktigt trots allt.

Regissör är Islands nya stjärnregissör Baltasar Kormákur, som gjorde 101 REYKJAVIK, dess amerikanska remake CONTRABAND med Mark Wahlberg, och som snart kommer med actionfilmen 2 GUNS med Wahlberg igen och Denzel Washington.
Under eftertexterna får vi se delar av en autentisk intervju från 1984 med den riktige Gulli.
Sensmoral: det är bra att vara tjock.

(Biopremiär 10/5)

Bio: VI

2013-05-09T12:00:00.000+02:00

Foton: Johan Helmer © 2013 Sonet Film AB
Jag måste inleda med att erkänna att jag tvekade om jag skulle recensera den här filmen eller ej. Manuset till VI är nämligen skrivet av Jens Jonsson; en kille jag känner. Jag hoppade ju över THE STIG-HELMER STORY, eftersom jag och Lasse Åberg är kompisar. För mer än tjugo år sedan gjorde jag och Jens serier tillsammans. Jag skrev, han skissade och Magnus "Mojo" Olsson tuschade på avsnitt av J.T Freud - Pirate Investigator, som gick i tidningen Magnum Comics. Jens gick senare och blev uppburen filmskapare - i en helt annan genre. Tillsammans gjorde vi blodigt ultavåld och dumheter i framtiden, nu gör han oftast tunga dramer. Men - nu är det ett antal år sedan jag träffade Jens och senaste var det väldigt flyktigt i Cannes. Så jag tar tjuren vid hornen och recenserar VI. Och om Jens ser det här och inte gillar vad jag skriver, får vi väl göra upp i en gränd någonstans. Han lär låna Joel Kinnamans RoboCop-pistoler. Jag trollar med knäna.

Vintage Jens Jonsson

Jag har ingen aning om hur titeln ska utläsas. Det står VI med versaler (vilket jag ju alltid använder till filmtitlar här på TOPPRAFFEL!). Ska de vara "vi" eller "sex" med romerska siffror? Är det en ordlek? För det är onekligen mycket sex i filmen.
För regin står Mani Masserat, som tidigare mest jobbat med TV-serier. Förutom att ha skrivit manus, är Jens Jonsson exekutiv producent. Den manlige huvudrollsinnehavaren Gustaf Skarsgård har även producerat - och det är mycket Skarsgård här. Och mycket av Skarsgård. Mycket av Anna Åström (STUDENTFESTEN) också. Och VI är något av sinnebilden av ett typiskt svenskt drama. Det är nog så här folk i utlandet föreställer sig att all svensk film - och Sverige - ser ut. Bergmans ande vilar tungt över detta drama.
Filmaffischen lär nog få många att tro att detta är en romantisk kärleksfilm. Så är inte fallet. Någon kallade VI för relationsskräckfilm.

Ida (Åström) är ny lärare på en högstadieskola, och det dröjer inte länge innan hon får ihop det med kollegan Krister (Skarsgård). Bortsett från ett kort montage där de två skrattar och har kul, får vi aldrig veta hur de två fattade tycke för varandra - det struntar man i att berätta. För inom kort flyttar de två ihop och Krister visar sig genast vara en psykisk instabil, märklig och obehaglig typ med enorma kontrollbehov. Och Ida är psykiskt svag och förvirrad. De har sex och bråkar, har sex och bråkar ännu mer, de brottas och slåss lite, och plötsligt säger Krister "Jag är sugen på pizza" och så fortsätter de att älska och bråka. Ida onanerar och stånkar i badkaret och det gillar inte Krister. Han gillar inte heller att Ida umgås- och är ute och festar med den raffiga kollegan Linda (Rebecca Ferguson). Usch, vilken typ hon är, tycker Krister, som bär kofta och har överkammad flint; typiska psykopatattribut. De vill också ha barn, Ida och Krister. Åtminstone Krister. Han vill ha "en liten krabat". Ida säger att hon älskar krister, men gråter och mår dåligt. Hon har det även jobbigt med sin skolklass.

Allting är väldigt avskalat. Filmfotot är ljust och skirt. Nästan enbart när- och halvbilder. Större delen av filmen utspelar sig i parets lägenhet eller i skolans personalrum. Dialogen är teatral - och detta skulle lika gärna kunna vara en teaterpjäs. Alldeles i början dyker Sten Ljungren upp som mäklare. Den orealistiska dialogen mellan honom och Ida är ren och skär teater.
De många sexscenerna är near-X; hade de ingått i en ren underhållningsfilm hade folk klagat på spekulation. Anna Åberg är naken stora delar av filmen och Gustaf Skarsgård drar sig inte för att hala fram sin Skarsgård. Han står även och mastar en stund när han inte kan få upp den. Sexscenerna är inte speciellt sexiga, snarare tvärtom, och eftersom Anna Åström ser ut att vara fjorton år (hon är 22) känns det dessutom lite kymigt. Skarsgård är 32. Ferguson behåller kläderna på, men pussar och masserar Åström.

Slutscenerna är bland det mest bisarra jag sett på bio. Oj, oj, oj! Snacka om oväntat. De borde döpa om filmen till "Urinhästen". Slutet är inte kvalfyllt, det är skvalfyllt!
VI är ingen tråkig film, men den är inte speciellt bra. En och en halv timme depressioner och naket. Bitvis skulle det kunna vara en parodi på svenska dramer. Jag kommer aldrig att se den här igen.
Nästa film från Jens Jonsson är SNABBA CASH 3, som han regisserat.

(Biopremiär 10/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: Ray Harryhausen

2013-05-08T09:40:00.000+02:00

Specialeffektpionjären och stop motion-mästaren Ray Harryhausen har gått bort, 92 år gammal.
Jag tittar på Ray Harryhausens filmografi och funderar på om jag faktiskt såg någon av filmerna när jag växte upp - eller om det var först som vuxen jag såg dem. Den enda jag minns är Harryhausens sista film som effektmakare; GUDARNAS KRIG från 1981. Jag minns att den gick på bio och att jag ville se den - men det dröjde tills den TV-visades på 1990-talet. Mina vänner och kollegor i utlandet har fina minnen av massor av TV-sändningar av FANTOMEN FRÅN AFRIKA (MIGHTY JOE YOUNG), DEN HEMLIGHETSFULLA ÖN, DET GYLLENE SKINNET (JASON AND THE ARGONAUTS) och flera andra - men jag kan inte påminna mig om att de här filmerna gick på svensk TV på 70- och 80-talen.

Det gyllene skinnet

Nåja. Tack vare böcker och tidningar blev jag tidigt medveten om Ray Harryhausens existens och med tiden betade jag av majoriteten av de filmer han var inblandad i.
Ray Harryhausen, som sedan barndomen var polare med science fiction-författaren Ray Bradbury, började göra stop motion-filmer hemma i garaget som tonåring. 1949 jobbade han på KING KONG-skaparen Willis O'Briens FANTOMEN FRÅN AFRIKA, en film som vann en Oscar för bästa visuella effekter.
Därefter kom klassikerna kloss i kloss. ANFALL FRÅN RYMDEN (EARTH VS. THE FLYING SAUCERS) innehåller en rad klassiska scener med klassiska effekter. Mest känd är Harryhausen för de mytologiska äventyrsfilmerna. SINBADS TUSEN ÄVENTYR (1958) var den första av dem.

Anfall från rymden

Den antagligen mest kända episoden i en Harryhausenfilm torde vara striden med de levande skeletten i DET GYLLENE SKINNET (1963). När Sam Raimi gjorde sin tredje EVIL DEAD-film ARMY OF DARKNESS var han kraftigt inspirerad av dessa skelett, och skapade sin egen skelettarmé - som var medvetet aningen primitivt animerad. För det är ju trots allt så med Harryhausens effekter, att de såg aldrig någonsin realistiska ut. Men de hade trots detta något speciellt som skapade en sense of wonder. Idag är de väldigt charmiga. Fast å andra sidan, jag hade kanske skitit knäck om jag var tio år på 50-talet och såg Harryhausens monster på stor duk.

Ray Bradbury, Forrest J Ackerman och Ray Harryhausen. Ackerman är den ende av dem jag träffat.

Som ni noterar skriver jag hela tiden "Harryhausenfilmer" - som om det är han som regisserat dem. Ray Harryhausen regisserade bara en handfull kortfilmer, som producent jobbade han med en dellångfilmer, men hans specialeffekter är filmernas egentliga stjärna; det är de som säljer filmerna. Inte regissören, inte skådespelarna. Det är Ray Harryhausens namn som betonas.
Han var en levande legend.

RAY HARRYHAUSEN

1920 - 2013

R.I.P.

Bio: Evil Dead (2013)

2013-05-07T19:08:00.000+02:00

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige
Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:
Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.
Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?
Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.

Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.

Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.
Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.
... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.
Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.

EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.
Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.

Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men så kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.
Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!

Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.

Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:

*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)

Bio: Identity Thief

2013-05-06T19:12:00.000+02:00

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan blev jag bestulen på min plånbok och när jag försökte skaffa nya kort stötte jag på patrull med ett par medlemskort. Det stod plötsligt registrerade på en helt annan adress. Hade tjuven använt korten? Gått in på till exempel kasinot i mitt namn och ändrat adressen till sin egen? Hade min identitet kapats? Det fick jag aldrig veta, jag flyttade kort därpå och i och med adressändringen fick jag nya kort till nya adressen.
Seth Gordons förra film var HORRIBLE BOSSES, som jag minns som lite ... sådär, men när jag läser om min recension tyckte jag visst att den var bättre än så. Nåja. Gordons nya film IDENTITY THIEF blev rätt framgångsrik på bio i Amerika. Den fick dessutom förhållandevis bra recensioner. Därför hade jag vissa förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en härligt vulgär flabbfest.
Allvarligt talat: jag begriper inte hur den här filmen har kunnat gå så bra i USA. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång. Det här är till stora delar en rätt avskyvärd film - men inte tillräckligt dålig för att jag ska totalsåga den.

Melissa McCarthy är den billiga och gapiga Diana, en kvinna som lever gott på att kapa folks identiteter. I början av filmen ringer hon upp den stillsamme familjefadern och affärsmannen Sandy Patterson (Jason Bateman) och lyckas få honom att lämna ut sina personuppgifter. Eftersom Sandy inte är ett könsbestämt namn, förvandlas Diana till Sandy Patterson och lever lyxliv i Florida, medan den riktige Sandy i Kolorado ser sitt bankkonto tömmas, sina bankkort spärras - och plötsligt arresteras han för att ha smitit från en rättegång. Sandys nye chef vill kicka honom.
Eftersom det finns ett mugshot på bedragaren förstår polisen att Sandy är oskyldig. Men av diverse konstiga skäl kan Diana inte plockas upp så att saken reds ut - därför ska Sandy åka till Florida och själv leta upp Diana och ta henne med henne till Kolorado. Lite besynnerligt, det hela.
Det dröjer inte länge innan Sandy hittar Diana, men hemfärden kompliceras inte bara av Dianas beteende och av att de inte kan flyga och därför måste ta bilen, utan även av att en psykotisk prisjägare (Robert Patrick) jagar Diana - liksom två gangsters utskickade av en fängslad gangsterboss (Jonathan Banks från TV-klassikern WISEGUY). Därför förvandlas hemresan till en otroligt mycket sämre variant av MIDNIGHT RUN. Nu har jag förvisso inte sett om MIDNIGHT RUN på åtminstone tjugo år, men jag minns den som jättekul.

IDENTITY THIEF har ett enda skämt: Melissa McCarthy är tjock. Okej, två skämt: hon är tjock - och gapig. Och detta är förstås inte speciellt roligt. McCarthy var ju fantastiskt kul i den strålande BRIDESMAIDS och hon var det klart roligaste inslaget i THIS IS 40. Men här ska hon bära en hel film och det funkar inte - rättare sagt, hennes rollfigur håller inte för detta. Diana är dels en väldigt tragisk människa, dels en avskyvärd, påfrestande människa. Jag ville helst se henne bli påkörd av valfritt fordon. redan i början av filmen.
... Men i vanlig ordning är Jason Bateman bra. Han är en sympatisk snubbe och hans rollfigur är såklart sympatisk. Han gör att det någonstans blir lite småtrevligt. Dessutom spelas hans fru av Amanda Peet. Det var längesedan jag såg henne, inbillade jag mig, men när jag nu kollade upp henne ser jag att hon ju var med i den usla GULLIVERS RESOR; en film jag helt glömt bort. I vilket fall - hon är en oerhört tjusig tös och bortkastad i sin lilla, tradiga roll här.
Som sagt: IDENTITY THIEF är påfrestande och o-rolig (och som vanligt alldeles för lång med sina nära två timmar). Men soppan är inte tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.

(Biopremiär 8/5)

Bio: Inte bara honung

2013-05-06T11:38:00.001+02:00

Foton copyright (c) Folkets Bio
När så kallat vanligt folk på stan stoppas av tidningar och tillfrågas diverse saker och frågan "Vad tycker du om att se på TV?" kommer upp, är ett vanligt svar "Naturprogram". Själv känner jag nog inga som tittar på naturprogram - åtminstone inga jag umgås med. Jag själv tittar aldrig på naturprogram. Jag är fullkomligt ointresserad av djur och natur. Friluftsliv är inget för mig. Tvärtom, det är det värsta jag vet.
Nåja. Nu har jag sett en naturfilm - och en bra sådan. Fast den schweiziska MER ÄN BARA HONUNG, av Markus Imhoof, är mer än bara en naturfilm. De senaste åren har miljontals bin oförklarligt dött. Överallt i hela världen. Detta kommer med tiden att ha stora konsekvenser för mänskligheten, eftersom en tredjedel av vår livsmedelsproduktion är beroende av binas pollinering.
För att göra den här filmen reste Imhoof och hans team Jorden runt tre gånger. Dock struntade de i att nämna exakt vart de reste, och vad intervjuobjekten heter. Jo, namnen står listade i eftertexterna, och det är möjligt att speakern nämner dem i förbifarten, men lätt förvirring uppstår. Främst rör vi oss i ett idylliskt alplandskap som jag gissar är Schweiz (men det skulle förstås också kunna vara Tyskland eller Österrike), och i USA. Det är nog främst Kalifornien, men står det inte Indiana på en bil? Och biodlaren med stekmössan verkar häcka i södraste USA.

De schweiziska biodlarna hanterar bina så som de alltid gjort. Gammaldags och rejält. Inga fega skyddskläder här, inte. Det räcker med ett stort skägg och hatt. Och pipa. Skäggmannen har tjusiga bulor i pannan och på armarna efter bistick, men han är härdad, karln. Ett par tanter är inte sämre de. Och de röker cigarr medan de jobbar. Röken användes dock i yrket - den blåses på bina.
På den stora amerikanska bi- och mandelranchen går det annorlunda till. Där är allt toppmodernt. Fast killen som intervjuas, jag gissar att han är något slags chef, gillar inte att de måste bespruta mandelträden. Bina tar skada - vilket inte är så konstigt. Killen med stekmössan är liksom schweizarna härligt gammaldags. Han är hemma hos folk och skrapar ner bikupor och har sig och gör honung på traditionellt sätt - det ser onekligen väldigt gott ut när han manuellt tappar upp honungen på burkar. Fast vad de gör borta i Peking blev jag inte riktigt klok på.

MER ÄN BARA HONUNG är en fascinerande film. Bin är en hel vetenskap - mer än så, tror jag. Säkert tre-fyra vetenskaper. Och dessa bins liv och leverne skildras i fantastiska och vackra bilder. Extrema närbilder. Slow-motion. Ibland följer kameran ett bi på flykt. Jag har ingen aning om hur de burit sig åt för att filma det, de kan väl knappat ha kutat efter biet med en steadicam. Och de här biodlarna har en massa coola prylar jag inte visste existerade. Fast å andra sidan har jag förstås aldrig intresserad mig för bin och biodling.
Det här är väldigt intressant - men även alldeles för långt. Åtminstone för mig, som inte är naturfilmsfanatiker. 90 minuter känns långt. Det hade räckt med 50. Jag tröttnade.
Filmen har vunnit ett flertal priser och det är inte utan att jag undrar vad Bert I Gordon hade kunnat göra med det här materialet om han fått tillgång till det som stock footage.

(Biopremiär 3/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: Virginia Gibson

2013-05-04T16:46:00.001+02:00

Hon har inte skådespelat sedan 1960 (ett avsnitt av TV-serien NOT FOR HIRE) och nu har hon gått och dött, 88 år gammal. Skådespelerskan, sångerskan och dansösen Virginia Gibson, mest känd som en av brudarna i SJU BRUDAR - SJU BRÖDER (1954).
Gibson debuterade 1948 i en TV-serie och fortsatte sedan att agera på TV och i långfilmer. Hon tillhörde de fasta medverkande i THE JOHNNY CARSON SHOW, men hann även med att dyka upp i till exempel KÄR I PARIS, bättre känd under originaltiteln FUNNY FACE.
Mellan 1962 och 1970 var hon programledare för DISCOVERY, en dokumentärserie för barn.

VIRGINIA GIBSON

1928 - 2013

R.I.P.

Malmö Nordic 2013: Moderna Museet & Malmö Konsthall

2013-05-03T10:43:00.003+02:00

Scandinavian Pain

Idag, den tredje maj, startar konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 - ett jätteevenemang som involverar ett 20-tal galleri plus ytterligare ett stort antal rum för konst. På dessa ska den nordiska konsten lyftas fram - något som fått vissa att surt sätta näsan i vädret, bland annat ett par gallerier. Malmö är minsann en mångkulturell stad, så konsten ska minsann vara mångkulturell! anser de. Vilket förstås är en korkad åsikt.
På Moderna Museet står den isländske konstnären Ragnar Kjartansson för verket "Scandinavian Pain". Ja, Kjartansson i samarbete med Edvard Munch. År 2006 bodde Kjartansson i en lada under en vecka för att leva ut myten om den lidande nordiske konstnären. Fast han lyckades aldrig måla som Munch.
Vad han nu har gjort, är att bygga upp en lada inne i turbinhallen i museet; satt en skylt med texten "Scandinavian Pain" ("Painting" blir "Pain" om de tre sista bokstäverna trillar bort) på taket - och fyllt kåken med bilder av Munch.
En kollega påpekade att detta är en gimmick - men en jävligt kul gimmick. Och det stämmer. Det här är en kul idé - och ett kul sätt att se på Munchs bilder. Ragnar Kjartansson själv, född 1976, verkar vara en kul snubbe. Ofta är de konstnärer som ställer ut på Moderna introverta och tystlåtna, de vill inte prata eller fotograferas. Kjartanson ger intryck av att vara precis tvärtom. Stort skägg och tredelad kostym - och han skrattade ofta under pressvisningen.

I ett rum på andra våningen visas en andra, mindre utställning: "Exercices visuels". Här visas några bilder av den grafiske formgivaren John Melin.

24 Spaces - en kakofoni

Malmö Konsthalls satsning under Malmö Nordic 2013 heter "24 Spaces - en kakofoni". Sällan ha väl en titel på en utställning varit mer passande. Och vad är då det här? Tillåt mig att låta mig. Jag snor presentationen från Konsthallens hemsida:

Malmö Konsthall vill med utställningen 24 Spaces visa ett antal icke-kommersiella konstnärs- eller kuratorsdrivna verksamheter. Det är ett försök att med Norden som utgångspunkt se på olika alternativa utställningsrum. Vi har även bjudit in Sveriges fyra konsthögskolor samt Konstfack i Stockholm och Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn, för att belysa mångfalden i deras uttryck, deras likheter och olikheter. Vår intention är att lyfta fram alla de olika konstnärliga uttrycksformer som skapas eller visas just nu i Norden och vår geografiska närmiljö.
Utställningen 24 Spaces skapar bokstavligen rum för icke-kommersiella verksamheter. Till utställningen har konsthallen delas upp i 24 rum (spaces) på vardera ca 80 kvm. Ett av rummen är placerat i parken utanför konsthallen.
Deltagarna har själva bestämt hur deras tilldelade plats ska användas och hur många som ska ställa ut. Några kanske väljer att presentera en konstnär, andra flera olika. Några rum har samma utställning hela tiden, medan andra byter konstnär och förändrar sin utställning under perioden.

Det här är en jävla röra. Ja vet inte vad de vill det det här. Det mesta verkar synnerligen ogenomtänkt. Mycket är konstigt för konstighetens skull. Det är ointressant och tråkigt. "Vi valde att bygga ett kontor som vårt konstverk," sa några som byggt upp ett kontor. Jaha?
Men det är ju inte varje dag man kan se en teckning av Dick Giordano på Malmö Konsthall. Fränt. Synd att konstnären snott bilden i annat syfte.
Jag har absolut ingenting att säga om "24 Spaces".

Bio: Den ovillige fundamentalisten

2013-05-02T16:19:00.001+02:00

Foton copyright © 2013 The Reluctant Fundamentalist, LLC. All Rights Reserved.
... Och varför ska DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN upp på bio? En massa filmer får aldrig svensk biopremiär, men den här filmen - som sågats runt om i världen - bereds det plats för. Jag har ingen aning om varför. Anses den som "viktig"? Det står verkligen "Direkt på DVD" stämplat på den här rätt besynnerliga filmen.
Filmen bygger på en bästsäljande roman och för regin står Mira Nair. Hon slog igenom med SALAAM BOMBAY!, gjorde senare bland annat MONSUNBRÖLLOP, och det senaste från henne var den rätt taffliga AMELIA. DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN är lika tafflig och valhänt.

Riz Ahmed är Changez; en pakistanier som gått och fått ett höjdarjobb som affärsman i Amerika. Efter den elfte september 2011 rasar dock hans liv ihop, då omvärlden plötsligt börjar att titta snett på honom. Han haffas dessutom av säkerhetspolisen. Han ser ju utländsk ut. Han är till och med utlänning. Muslim, till på köpet. Att han älskar Amerika, har ett bra jobb och är långtifrån en terrorist spelar plötsligt ingen roll. Changez flyttar hem till Pakistans huvudstad Lahore, men där kidnappas plötsligt en amerikan och amerikanska agenter tror att Changez är inblandad.
Det mesta av detta berättas i flashbacks. Och det är rätt rörigt. Främst för att det är gjort med tummen mitt i handen. Resultatet blir en film som känns rätt ... meningslös. Vad vill egentligen Nair med det här? Changez är en inte helt igenom sympatisk person - och ibland beter han sig på ett sätt som misstänkliggör honom.

Liev Schreiber spelar agenten som får storyn berättad för sig i Lahore, Kate Hudson är Changez flickvän i USA, och Kiefer Sutherland spelar chefen på Wall Street. Men dessa namn lyfter inte filmen. De känns bortkastade.
DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN hade säkert kunnat bli en bra film i mer kompetenta händer. Som det är nu, är filmen bara oengagerande och tråkig.
Och jag har inte mer än det här att säga om den

(Biopremiär 3/5)

Bio: The Call

2013-05-02T14:10:00.003+02:00

Foton copyright (c) Sony Pictures
Regisören och manusförfattaren Larry Cohen, främst verksam i B-filmsfacket, har nischat sig genom att ofta skriva thrillers baserade på gimmickar - en kille fångad i en telefonkiosk i PHONE BOOTH, en kille och ett potentiellt offer letar efter en buseman med hjälp av mobiltelefoner i FINAL CALL (CELLULAR). Jag kom att tänka på Cohen när jag såg Brad Andersons (mest känd för THE MACHINIST) THE CALL, men Cohen har inget med filmen att göra.
Gimmicken här är att hjältinnan Jordan (Halle Berry med ett fågelbo på huvudet) jagar en seriemördare via den larmcentral hon jobbar på. Det börjar inte så bra för Jordan i den här berättelsen: hon är den bästa de har på larmcentralen, men när hon ska hjälpa en förtvivlad tonårstjej som ringer när en tosing håller på att bryta sig in, gör hon en tabbe: samtalet bryts, Jordan klickar på Återuppringning, tosingen hör telefonsignalen och hittar därmed tonåringen, som senare hittas mördad och skalperad.

En tid senare kidnappas ännu en ung tjej; Casey (Abigail Breslin). Det är samma tosing som är i farten - en kille i pilotsolbrillor och lätt hängande käke. Han stuvar ner Casey i bagageluckan på sin bil och kör iväg med henne. Dock missar han att Casey har en kontantkortstelefon i fickan, så Casey ringer 911 och hamnar hos Jordan. Nu måste Jordan lugna tösen, ta reda på var hon befinner sig och försöka hjälpa henne att rymma - medan poliser i bilar och helikoptrar letar efter tosingen.
Poliserna i den här filmer är inte altför duktiga. Rättare sagt, Jordan visar sig vara ännu bättre än dem, eftersom hon på eget bevåg beger sig ut för att hitta Casey. Något som leder till en oerhört utdragen upplösning, där vår buseman gör comeback efter comeback, och logiken haltar på e mest besynnerliga sätt.

Lite oväntat utmynnar THE CALL i ganska blodsölig skräck med drag av tortyrporr - men i övrigt påminner det här mest om en TV-deckare. Och det är inte särskilt spännande. Eller ens underhållande. Tvärtom, THE CALL är rätt tråkig, filmen är i det närmaste ett sömnpiller - om man inte är väldigt lättskrämd.
Mördarens motiv begrep jag inte. Okej, mördarens bla-bla-bla hade bla-bla-bla och bla-bla-bla - så därför kidnappar han unga, blonda tjejer som han skalperar och mördar? Öh ... Va? Varför då? Varför gör han det? Det har ju liksom inte med hans livstragedi att göra.

Mördaren spelas av en som heter Michael Eklund, och emmelanåt spelar han över på de mest festliga sätt. Han tar i för kung och fosterland när han tosar sig. Dreglar och har sig. Det är ju lite kul, men det gör inte den här filmen mer sevärd. Och är inte Halle Berry lite för bra för det här?
... Fast de allra sista scenerna är hyfsat coola.
Vänta med att se THE CALL tills den visas på TV. Om du nu nödvändigtvis måste se den.

(Biopremiär 3/5)

Bio: Renoir

2013-04-30T16:55:00.003+02:00

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för boppar:
Det roligaste med Gilles Bourdos' RENOIR är att en ganska känd svensk kritiker blev så upprörd när han såg filmen i Cannes att han lämnade visningen. Maken till gubbsjuka hade han aldrig sett! En gammal gubbe sitter och målar unga, nakna töser och kameran smeker lustfyllt deras kroppar.
RENOIR är en skildring av en period i konstnären Pierre-Auguste Renoirs liv, snarare än ett drama - eller en biografi över hans liv och karriär. Vilket i just det här fallet är en nackdel. Filmen börjar år 1915 när "aktrisen" Andrée (det framgår inte riktigt varför hon kallar sig aktris) kommer cyklande i vackra provencalska landskap, på väg till den berömde konstnären Renoir. Hon är femton år (Christa Theret som spelar henne är tack och lov 22) och har fått höra att hon kan få arbete hos Renoir. Renoir (Michel Bouquet) är gammal och sjuk och sitter i rullstol. Hans hem är fyllt av kvinnor; pigor och släktingar (tror jag några var), lillpågen Claude Renoir springer också omkring där.

Andrée är liksom inte ful, och det dröjer inte länge innan hon börjar posera för konstnären, som ofta håller långa utläggningar om unga flickors silkeslena hud. En tag kommer sonen Jean Renoir (Vincent Rottiers) hem från kriget där han stridit och sårats. Tycke uppstår mellan Andrée och Jean. Jean vill återvända till kriget, men främst vill han göra film. En vän säger till honom att film inte är något för fransmän - "det är underhållning för massorna".

Och ... Ja, det är väl det hela. RENOIR är en ibland makalöst vacker film. Åtminstone för en frankofil som jag. Varma färger, underbara landskap, inspirerande miljöer. Filmen fick mig att längta dit. Jag vill också sitta där och dricka vin och äta ost. Och jag har absolut inget emot de frikostigt förekommande nakenscenerna. Varför skulle jag det? Tror ni att jag är dum i huvudet? Det är ju granna töser! Och jag är inte mer än en karlslok (och nog vore det konstigare om jag blev upprörd och lämnade salongen).
Men: filmen känns tunn och ytlig. Rollfigurerna är grunda. Jean Renoir är en riktig torrboll i filmen. Andrée är charmerande, men förblir ett mysterium. Konstnären själv är mest trist och konstig - på ett franskt arthouse-sätt. Replikerna är konstruerade och inget vidare naturliga - vilket säkert är ett medvetet grepp. Det blir lite mer poetiskt så.

Eftersom det inte finns något driv i berättandet, inget egentligt drama, upplever jag det här tyvärr som tråkigt och intetsägande. Fast vill man fly den besynnerliga, kalla svenska våren och uppleva Provence i två timmar fyller den nog en funktion.
Jean Renoir hamnade förstås vid filmen. Han dog 1979 i Hollywood som uppburen regissör. Andrée gifte sig med Jean, bytte namn till Catherine Hessling och blev skådespelerska. Även hon dog '79. Claude Renoir blev filmfotograf.

(Biopremiär 3/5)

Bio: Olympus Has Fallen

2013-04-29T18:58:00.000+02:00

Foton copyright (c) Nordisk Film
Förra veckan var jag på så kallad smygläsning av Nöjesguiden, en tidning som numera känns som ett fanzine gjort av barn, för barn. OLYMPUS HAS FALLEN recenseras av en kille som på sin byline ser ut att vara 21, och som tilldelar filmen en dödskalle med motiveringen att den är ologisk, orealistisk och korkad.
Ja?
Vaffan hade han väntat sig? OLYMPUS HAS FALLEN, i regi av Antoine Fuqua (REPLACEMENT KILLERS, TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST), är den roligaste och mest underhållande actionfilm på bra länge; på flera månader, kanske flera år. Det här är toppraffel från början till slut, jag hade kul och skrattade och hejade på hjälten hela tiden. Snacka om tjoflöjtaction!
Filmer i vilka USA invaderas av ondsinta nationer är en fin genre. Den mest kända är väk RÖD GRYNING från 1984, där ryssen anfaller. 2012 kom en nyinspelning, släppt som RED DAWN direkt på DVD i Sverige, och i denna anfaller Nordkorea. 1986 kom det en TV-film, UNDER SIEGE, som släpptes på video i Sverige som TARGET U.S.A. - och som Kjell Alinge tjatade om och gav betyget Guld i sitt radioprpgram "Eldorado". Här är det islamistiska terrorister som slår till - och USA är förstås oförberett. Peter Strauss är FBI-chefen som försöker hitta och stoppa de illasinnade, och filmen är faktiskt inte så dum (varför har inte den släppts på DVD? Känns som en Studio S-film).
En som dock var beredd, var Chuck Norris. Förstås. Som bekant är det mycket möjligt att Joseph Zitos INVASION U.S.A. från 1985 är världens bästa film alla kategorier. Kubaner och ryssar anförda av Richard Lynch invaderar Florida - men där väntar Chucken, som tillsammans med sina alligatorer går omkring och säger "Time to die!" och skjuter allihop.

I år kommer det två stycken "Die Hard i Vita Huset". Senare i sommar har Roland Emmerichs WHITE HOUSE DOWN premiär. Jag har förstås bara sett trailern, men i filmen spelar Channing Tatum en polis som befinner sig i Vita Huset när tungt beväpnade fiender slår till. Jamie Foxx spelar USA:s president och Tatum verkar ha lånat Bruce Willis' blodiga linne. Emmerichs film verkar vara den sämre i denna explosiva duo.
I Antoine Fuquas film är Gerard Butler före detta elitsoldaten Mike Banning, numera en av presidentens (Aaron Echart) livvakter - och dessutom polare med the Top Guy och dennes lille son. OLYMPUS HAS FALLEN öppnar med en bilolycka där Banning lyckas rädda livet på presidenten men för att göra detta tvingas offra the First Lady (Ashley Judd, vars roll är minimal). Arton månader senare är Banning trött på det skrivbordsjobb han degraderats till. Han har även lite problem med sin flickvän (Radha Mitchell), som är läkare. För att liva upp situationen tänker de gå på bio.
Av detta biobesök blir det ingenting, efter en delegation från Sydkoreas regering anländer till Vita Huset - och de flesta i delegationen visar sig vara rejält onda nordkoreaner som, anförda av en le fan som heter Kang (Rick Yune), vill återförena Nord- och Sydkorea som en enda kommunistisk stat, samt se USA lida som Koreas folk gjort. Därför tänker de kapa samtliga amerikanska atomvapen och bomba landet tillbaka till Jura.

Jäkla osis för koreanerna att de missat en man i Vita Huset - Mike Banning (som bär skjorta och slips och inte linne). Koreanerna kidnappar presidenten och hans närmaste, och gömmer sig i en bunker från vilken de håller videokontakt med ställföreträdande presidenten; herr talman Trumbull (Morgan Freeman) och dennes stab, som bland andra innefattar CIA-chefen (Angela Bassett) och en vresig general (Robert Forster). Även Banning håller radiokontakt med sina landsmän - generalen tycker att Banning ska lämna, medan Trumbull beter sig tryggt och fadrligt och litar på Banning. Det gör han förstås rätt i - för trots att fienden lever jävel runt om i staden och demolerar Vita Huset, är Banning fullkomligt ostoppbar när han ensam massakrerar terroristerna. Han hinner till och med ringa sin flickvän och kolla läget.

OLYMPUS HAS FALLEN är en film från Millennium Films; dotterbolaget till Nu Image som producerar biofilm. Huvudbolaget Nu Image producerar billiga direkt på DVD-filmer (om de inte slutat med det), och den här filmen ser ut och känns som en av Nu Images actionfilmer från 1990-talet försedd med jättebudget och stora namn. Ja, det här är en typisk 80-talsfilm. Fast gjord idag. Den är bitvis osannolikt korkad och dum - vilket i det här fallet är en fördel. Det var längesedan vi fick ett rejält COMMANDO-slagsmål man mot man och kamp mot klockan - och en kontrollpanel som tar upp ett helt rum. Hemliga koder ska knappas in.
Filmen är hejdlöst patriotisk; den amerikanska flaggan figurerar ymnigt, både Trumbull och presidenten håller varsitt patriotiskt tal, de sista ord som yttras i filmen är "... The United State of America!", och jag fick lust att ställa mig i givakt och göra honnör och trumpeta "God bless America!". All denna patriotism och alla klyschiga tal är helfestliga - liksom stora delar av dialogen. Det är inte utan att jag undrar hur amerikaner ser på det här - om de också tycker att det är jönsigt, eller om de tar allt på allvar och håller med. (Å andra sidan är väl Sverige ett av världens minst patriotiska länder - och vår flagga ser mer ut att höra hemma på somriga kafferep än i tuffa actionfilmer)

Filmen är (tack och lov) "Rated R" - det är en rejält blodsölig film full av svärande hårdingar. Dessutom är actionscenerna inte helt sönderklippta. Man ser vad som sker. Och trots alla flygplan som kraschar i monument och helikoptrar som trillar ner i Vita Huset påverkas inte Mike Bannings hörsel. Det mesta omkring honom sprängs i luften. Men han var kanske hörselskadad sedan tidigare? Den där öronsnäckan är kanske en hörapparat.
Cole Hauser spelar en snäll livvakt som utbrister "Olympus has fallen!" när Vita Huset tas över, Dylan McDermott är en livvakt som visar sig vara förrädare, men vi får aldrig veta vilken film Banning och hans flickvän går och ser när biffen är klarad.
OLYMPUS HAS FALLEN är en film för medelålders grabbar som gillar när det smäller mycket medan manliga män gör manliga saker. Som att prata tufft i walkie-talkies.
A GOOD DAY TO DIE HARD var som bekant en rätt rutten film. Detta måste vara den riktiga DIE HARD 5! OLYMPUS HAS FALLEN är ungefär som TURINHÄSTEN - fast tvärtom.

(Biopremiär 3/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: Nosher Powell

2013-04-27T11:44:00.000+02:00

George Frederick Bernard Powell, bättre känd som Nosher Powell, har gått bort, 84 år gammal. Och vem i helsefyr är det? Engelsmannen Nosher Powell var en av Englands mest anlitade stuntmän - mellan 1944 och 1998 riskerade han livet i hela 95 filmer. Mest känd lär han vara för en scen i DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER, i vilken han slåss mot en fiskmås i sitt flygplan.

Men karln skådespelade också; han debuterade 1948 i OLIVER TWIST (utan att få credit för det) och medverkade i sammanlagt 75 filmer. Oftast spelade han minimala roller och han listades till exempel som "man", "cowboy", "British soldier", "taxi driver", "adult" och "English tourist". Bland de filmer och TV-serier han agerar i hittar vi Clouseaufilmen ETT SKOTT I MÖRKRET, FÖR EN HANDFULL DOLLAR, CIRCUS OF FEAR, HELGONET, OLIVER! (musikalen, alltså), THE AVENGERS, THE BENNY HILL SHOW, SNOBBAR SOM JOBBAR, MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS (han var med i Dennis Moore-sketchen!), BRANNIGAN, BLAKES 7, VICTOR/VICTORIA, KRULL, WILLOW och Van Damme-rafflet LEGIONNAIRE. Han gjorde sin sista roll år 2000 i något som heter SHINER med Michael Caine och Martin Landau.

NOSHER POWELL

1928 - 2013

R.I.P.

Bio: I Give It a Year

2013-04-25T16:40:00.005+02:00

Foton copyright © 2012 I Give It a Year / STUDIOCANAL. All Rights Reserved.
På filmaffischen till I GIVE IT A YEAR står det att det är en ny komedi av skaparna till LOVE ACTUALLY, BRIDGET JONES' DAGBOK och NOTTING HILL, och nämnda affisch får filmen att se ut som en mysig, brittisk romantisk komedi. Jo, filmen är producerad av samma människor som låg bakom nämnda filmer - men I GIVE IT A YEAR är skriven och regisserad av Dan Mazer. Dan Mazer har tidigare skrivit manus till ALI G IN DA HOUSE, BORAT och BRÜNO. Och som den manlige huvudpersonens bäste vän Danny ser vi Stephen Merchant; i vanliga fall manusförfattare till TV-serier som THE OFFICE och THE RICKY GERVAIS SHOW. Detta innebär att I GIVE IT A YEAR egentligen är en helt annan typ av film än till exempel NOTTING HILL.

På en fest får Josh (Rafe Spall) syn på Nat (Rose Byrne) och blir blixtförälskad. Efter bara sju månader gifter de sig - men redan i kyrkan viskar en av Nats kompisar (Minnie Driver) "I give it a year." Och mycket riktigt - det dröjer inte länge innan Nat och Josh sitter hon en äktenskapsrådgivare (som själv har grava psykiska problem!) och redogör för varför de vill skilja sig. Deras äktenskap visas i flashbacks.
Josh var tidigare ihop med amerikanskan Chloe (Anna Faris), som inte försvunnit ur hans liv - och som han nog fortfarande är förälskad i. Nat, å sin sida, blir förälskad i en affärskontakt; charmören Guy (Simon Baker, killen som uppskattade mina Fantomenringar). Saker och ting blir struliga.

Jag skrattade fruktansvärt mycket när jag såg I GIVE IT A YEAR. Här finns scener som fick mig att skratta käken ur led. Ögonen tårades. Redan från start skrattade jag så att jag skakade; under bröllopet när prästen får en hostattack. Och när Danny håller filmhistoriens mest olämpliga tal till bröllopet. För att inte tala om när Guy ska förföra Nat på kontoret och släpper lös två duvor.
Rose Byrne är jätterolig. Hon är fantastiskt snygg - och skitkul. En synnerligen attraktiv kombo. Kolla bara när hon ska göra en presentation på ett blädderblock! Anna Faris har jag länge gillat, hon är nog filmbranschens roligaste kvinna. I den här filmen gör hon en synnerligen festlig sexscen; hon blir oväntat indragen i en trekant, vilket mest blir ... konstigt och fel. Och Stephen Merchant är obetalbar som Danny; en kille som konstant säger och gör de mest olämpliga saker. I övriga roller ser vi bland andra Nigel Planer från THE YOUNG ONES och Clare Higgins från HELLRAISER.

Det här är en bitvis extremt vulgär komedi med brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Men även om jag skrattade ovanligt mycket åt det här, blir betyget inte mer än en trea. Jag har funderat på filmen ett par dagar. Den är inte speciellt lång, bara 97 minuter, men luften börjar gå ur den så smått under den sista halvtimmen. Och det är ju inte riktigt bra.
Trots detta vill jag hävda att detta är det roligaste man kan se på bio i vår. Tjosan!

(Biopremiär 26/4)

Bio: Iron Man 3

2013-04-24T16:07:00.000+02:00

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är inte utan att jag känner mig aningen besviken. Eller, jag ska kanske inte säga "aningen" jag känner mig besviken, helt enkelt. Det var ett litet tag sedan vi fick superhjälteröj på vita duken, åtminstone bra superhjälteröj, så jag hade sett fram emot IRON MAN 3 (som i eftertexterna heter IRON MAN THREE). Dessutom gillar jag de tidigare filmerna. Den första IRON MAN är en av de bästa superhjältefilmer som gjorts, vid sidan av SPIDER-MAN 2 och THE AMAZING SPIDER-MAN. IRON MAN 2 var lite sämre men till skillnad från många andra gillar jag den ändå. THE AVENGERS tycker jag mest är stökig och väldigt överskattad, men Järnmannen - tillsammans med Bruce Banner - lyfter filmen.
Utan att vara dålig får jag nog säga att IRON MAN 3 är ytterligare ett snäpp eller två sämre än IRON MAN 2. Den här gången står Shane Black för regin. Tidigare har han bara regisserat en enda film; KISS KISS BANG BANG med Robert Downey Jr. Black är ju mest känd som manusförfattare - han skrev DÖDLIGT VAPEN-filmerna, DEN SISTE SCOUTEN, DEN SISTE ACTIONHJÄLTEN, THE LONG KISS GOODNIGHT - och självklart har han, i samarbete med Drew Pearce, skrivit manuset till IRON MAN 3. Jon Favreau, som regisserade de två första filmerna, nöjer sig med att vara verkställande producent, samt återkomma i sin roll som Happy Hogan.

Järnmannens ärkefiende Tha Mandarin är ingen citrusfrukt, utan enligt serietidningen - i vilken han först dök upp 1964 - en tosing; född i Kina av kinesisk mor men med brittisk far, som flera gånger försöker ta över världen. I Blacks film spelas The Mandarin (alldeles utmärkt) av Ben Kingsley. Dock har man ändrat på figuren - ingen vet riktigt vem han är, var han kommer ifrån. The Mandarin är en ond och mäktig terrorist som bär klara drag av Bin Ladin och liknande dårar. Han figurerar på videosnuttar filmade runt om i världen, men ingen vet var han finns - men nu hotar han Amerika. Inte nog med att han ger sig på presidenten - han är även ute efter Iron Man.

Guy Pearce är vetenskapsmannen Aldrich Killian, som visar sig arbeta åt The Mandarin. Tony Stark (Downey Jr), som ju är Iron Man, råkar riktigt illa ut. Inte nog med att terroristerna spränger hans hem i luften, han konstaterar även att han börjat drabbas av panikattacker. Medan allt Stark byggt upp rasar samman, sitter han i ett garage i en liten håla, där han umgås med en liten pojke. Han gnabbas med sin fjälla Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) och då och då dyker det upp våldsbenägna typer med glödande hy och övermänskliga krafter. De olika Iron Man-dräkterna trillar i bitar eller strular. Lite hjälp får Stark av sin polare James Rhodes (Don Cheadle), som far Jorden runt som Iron Man-kopian Iron Patriot - figuren som tidigare kallades War Machine; ett namn regeringen inte gillade.

När IRON MAN 3 slutar känner jag mig rätt mätt. Som om jag ätit för mycket godis. Inte nog med att filmen den här gången är i 3D, den är även lite för mycket. Det är lite för många Järnmansdräkter i farten, för många robotar, för många episka strider och explosionsorgier. Det känns ibland mer som TRANSFORMERS än en IRON MAN-film. Handlingen försvinner i det bombastiska kaoset - det slog mig att jag glömt vad The Mandarin och Killian var ute efter. Fast det var nog inte så mycket mer än att söndra och härska, ta över världen och tjäna pengar på vapenindustrin och terrorism. Det gamla vanliga.
Nu brukar ju handlingen spela mindre roll i superhjältehistorier - det är persongalleriet som är det intressanta. Och här framgår det tydligt varför filmer om Spindelmannen ofta blir bra eller till och med utmärkta. Spindelmannen och hans alter-ego Peter Parker är en kille vi kan relatera till, vi kan oftast även relatera till hans omvärld, hans vänner och alla hans egentligen triviala problem. Tony Stark, däremot, är en svinrik och genialisk uppfinnare, ett nersupet asshole, och persongalleriet runt honom är inte lika väl utmejslat som i till exempel Spindelmannenberättelserna.

Vad som räddar IRON MAN 3 är främst skådespelarna. I vanlig ordning är Robert Downey Jr (världens idag främste amerikanske skådespelare?) strålande som den sarkastiske Tony Stark. Paltrow är lika bra som vanligt som Pepper, och hon och Downey interagerar som en modern superhjältevariant av Cary Grant och Katharine Hepburn. Här blir dock Pepper återigen ett offer som måste räddas, men en liten twist på slutet vad gäller Pepper känns aningen oväntad. Som jag nämnde är Ben Kingsley fantastisk, och Guy Pearce är härligt slajmig. Rebecca Hall dyker upp som en gammal flickvän till Stark, William Sadler är USA:s president, Miguel Ferrer ser sammanbiten ut, och Stan Lees obligatoriska cameo är mindre än vanligt - han är domare i en skönhetstävling och flimrar snabbt förbi på en TV-skärm.

Vidare finns är en hel del bra scener och kul detaljer. Jag gillar i synnerhet omständigheterna kring The Mandarin och avslöjandet av vem han är. Otroligt roligt!
IRON MAN 3 är bra och underhållande, men jag hade förväntat mig mer. Något fylligare. Mindre skränigt.
I vanlig ordning ska ni stanna kvar under eftertexterna, eftersom vi efter dessa bjuds på en bonusscen - med ännu en cameo. En kul sådan. Väl värd att vänta på!

(Biopremiär 24/4)

TOPRAFFEL! sörjer: Allan Arbus

2013-04-24T09:33:00.000+02:00

95 år! Så gammal blev Allan Arbus, skådespearen som antagligen är mest känd som psykiatrikern Freedman i M*A*S*H på TV, men som hade en lång, lång karriär på film och TV, och vars roller varierade hejvilt.
Han filmdebuterade 1961, vilket väl får anses vara rätt sent för en kille född 1918. På 1970-talet kunde vi se honom i HETSAD AV SNUTEN mot Gene Hackman och Kris Kristofferson, i den härliga Roger Corman-produktionen THE YOUNG NURSES och i Jack Hills klassiska blaxploitationepos COFFY med Pam Grier. Han var även med i DAMIEN - OMEN II och DEN SJÄLVLYSANDE RYTTAREN.

På 1980-talet blev långfilmsrollerna mer sällsynda, men han sågs bland annat i Walter Hills CROSSROADS. TV-rollerna under karriären var desto fler. De är närmast oräkneliga. Förutom i M*A*S*H dök han upp i till exempel THE MOD SQUAD, OMAKA PAR (alla verkar ha varit med i den), HAWAII FEM-0, WONDER WOMAN, TAXI, ROCKFORD TAR ÖVER, STARSKY OCH HUTCH, SPINDELMANNEN (live action-serien med Nicholas Hammond), CAGNEY & LACEY, LAGENS ÄNGLAR och PÅ SPANING I NEW YORK.
Allan Arbus gjorde sin sista roll i ett avsnitt av SIMMA LUGNT, LARRY! från år 2000.

ALLAN ARBUS

1918 - 2013

R.I.P.