Maraträning

Varvet 2016 - kick-off

2015-05-24T20:10:00.005+02:00

6.6 km på 38.14. Mer eller mindre max. Anmälan till varvet 2016 inskickad. Dags att ta det här på lite allvar igen.

Firar

2014-02-02T15:31:00.003+01:00

Firar med en falafeltallrik från, enligt Sydsvenskan, Malmös bästa falafelrestaurang: Falafel nr 1 som ligger precis runt hörnet här hemma.

Det jag firar är att jag är tillbaka på en 30+ km-vecka, närmare bestämt 32.4 km. Idag blev det 7.7 km i ett Malmö som nästan visade vårkänslor. Några plusgrader och den snö som föll så sent som i fredags är redan borta. Nu är klockan 15:30 och det är fortfarande ljust och fint ute. Ja, det kanske blir vår iår också!

32.4 km är också ett fint årsbästa, så här tidigt på året. Det är fint både som nytt rekord och även som ett mål att slå någon gång i februari. Gött!

En mil back...

2014-01-26T21:30:00.000+01:00

Eller 33% under budget för vecka 4. Med andra ord endast 2 mil insatt på kontot den här veckan... Nu skulle jag kunna skriva en lång lista med mer eller mindre bra ursäkter och förklaringar men det skiter jag i. Bara att göra om och göra rätt nästa vecka. Men återigen, för att sätta det hela i ett annat perspektiv - januari 2011 var min bästa januarimånad någonsin med 114 km loggade. Bara 6 km kvar dit. Det året sprang jag Köpenhamn marathon på 4.18 i maj så jag är inte helt fel ute trots allt. Men träningsdagboken för 2011 innehöll en del hyggliga långpass på 15+ km. Det har jag inte fått till iår. Dags att ta tg i det tror jag. Tack för påminnelsen, 2011!

Inte riktigt ända in i kaklet...

2014-01-18T21:16:00.002+01:00

27.6 km står veckomätaren på efter 11.5 lugna km i ett vindpinat Malmö nu i eftermiddag. Där lär mätaren stanna den här veckan så med andra ord missar jag 30 km-målet vecka 3. Tar en vilodag imorgon och laddar för ett intervallpass i någon form på löpband på måndag morgon innan jobb. Men för att inte låta det lilla nederlaget ta för stor plats så påminner jag mig om att jag fått ihop 88.8 km hittills iår, fördelat på 10 pass. Och det är verkligen inget att hänga läpp för! Till exempel var det bara 2 månader under 2013 som jag lyckades få ihop mer än så. Det går bra nu!

Skor - ett ständigt aktuellt ämne

2014-01-14T13:20:00.000+01:00

Just nu har jag tre par skor som jag växlar mellan på mina asfaltsrundor: Mizuno Wave Inspire 9, Saucony Mirage 2 och Saucony Kinvara 4 (det är ett par Mizuno Wave Harrier trailskor i högen också men det får bli en annan gång). Tänkte att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter av de här tre modellerna.

Mizuno Wave Inspire 9

Ett par traditionella överpronations-skor som är åt det lite lättare hållet. Köptes för knappt ett år sedan för att ersätta ett par Mizuno Wave Alchemy som varit mina "kuta långt"-skor de senaste åren.

Sprang Lejonbragden 2013 i dom då knappt insprungna Inspire. Det gick hyggligt, jag fick inte ont någonstans men jag var lite besviken på att dom kändes stumma och lite klumpiga. Lite konstigt med tanke på att mina Alchemy var allt annat än smidiga.

Men nu, ett halvår senare är dom ordentligt insprungna och dom känns både smidigare och spänstigare. Jag vet inte vad det beror på men det verkar som om dom behövde några mil innan sulan softat till sig. Helt klart en favoritsko!

Saucony Mirage 2

Ett par låg-dropsskor (4 mm höjdskilnad mellan tå och häl) som har en pronationskil. Ett försök att hitta en ersättare till mina Mizuno Elixir, en sko som var mitt första experiment med en lite lättare sko. Mina Elixir gillade jag mycket och dom höll ända upp till halvmaran för mig. Dom hade kanske till och med klarat en hel mara men det blev aldrig läge.

Tyvärr så är mina Mirage lite av en besvikelse. Dom har bra dämpning och känns spänstiga men dom känns också nästan lika tunga och klumpiga som mina Inspire. Och med endast 4 mm drop så sliter det lite extra på benen så jag klarar inte av att springa långpass i dom än. Så det är lite av en varken-eller sko för mig.

Saucony Kinvara 4

Ännu ett par låg-dropskor fast utan pronationsstöd. En neutral sko med andra ord. Det är en skotyp som jag inte sprungit i på länge, främst för att jag har haft ont i ett knä och först på senare år mer eller mindre blivit av med smärtan. Mycket tack vare tjock skor med rejält pronationsstöd som tillåtit mig att utveckla tekniken (snabbare, kortare och flackare steg) samtidigt som jag byggt kondition och intresse för långlöpning.

Så på semester i Skottland i somras hamnade jag i en löparbutik och trillade på ett par rykande färska Kinvara 4, en modell som jag läst mycket om och var nyfiken på. Så jag slog till.

Redan första passet kände jag att det var något helt annat än storebror Mirage, Betydligt lättare sko, helt annan, mjukare dämpning och framförallt långt ifrån klumpiga. Utan något pronationsstöd så känns dom rent utav lite sladdriga. En väldigt annorlunda löpupplevelse jämfört med vad jag är van vid.

Efter någon månads tillvänjning så sprang jag 10 km i Kinavara. Den blev även skon för mitt Midnattslopp här i Malmö. Men jag har svårt att se att det är en ultra-sko för mig. Men kanske en halv-mara sko, i Göteborg i maj?

Så, vad blir det nästa gång?

Mizuno har nu släppt Inspire 10, en sko som verkar riktigt lovande. Dom har lyckats sänka vikten ytterliggare utan att för den delen kompromissa med dämpning eller stöd. Så den skon är jag riktigt nyfiken på. Det kanske är den som är ultraskon till våren?

Vecka 2, 31.1 km

2014-01-12T16:46:00.003+01:00

Då så, vecka 2 avklarad och återigen en vecka där jag tog mig över 30 km. Känns fortfarande bra och kul men en liten varnngsklocka ringer i huvudet. Det har blivit några lite snabbare pass den här veckan. Benen har piggnat till och det har liksom rullat på. Men jag känner att det börjar smyga in lite negativa tankar nu igen.

Jag tror det är de lite jobbigare, snabbare passen i kombination med dom bistra vindarna som gör att jag tappat lite av den där känslan att redan i duschen börja längta efter nästa pass. Nästa vecka ska jag fokusera på att hitta den känslan igen genom att bromsa mig lite mer under passen.

Hur tänkte dom nu då?

2014-01-10T18:01:00.002+01:00

Tidigt i höstas beställde jag en ny elektronisk löparpryl i elgigantens webshop. Förutom att min tidigare pryl gått sönder så tänkte jag att jag skull ha något lite mindre och smidigare. Jag blev lite förvånad när jag hämtade det gigantiska paketet på ICA men det var bara att ta hem och se om det verkligen kunde vara rätt:

Väl hemma öppnades paketet och se där, inuti den stora lådan låg en liten, liten låda:

Och i den lilla lådan låg min nya TomTom Multisport GPS klocka. Men det är inte den här historian. Den här slutar istället med en fundering på hur i hela fridens namn dom tänkte på Elgiganten när dom packade mitt paket.

Miljöombyte

2014-01-05T14:11:00.001+01:00

Igår var jag i skogen och sprang. 13 km på stigar och spår i Torup. Jobbigt, lerigt och kul!

Idag har jag lite lätt träningsvärk för första gången på länge. Och jag vill ha mer. Skönt! Så ännu ett motivationstips: Testa en ny runda i en ny miljö istället för de gamla vanliga rundorna. Det gjorde mig gott igår.

I och med de 13 km igår så tog jag mig precis över 30 km för vecka 1 2014. Mission accomplished!

Ännu en reflektion kring motivation

2014-01-03T10:27:00.002+01:00

En tanke slog mig när jag tänkte tillbaka på de senaste årens form och prestationer. De lopp/säsonger jag har presterat allra bäst och jag har känt mig i riktigt bra form har alla föregåtts av en längre period av låg träningsmängd och kravlösa löppass.

Till exempel: hösten 2005 flyttade jag till Skåne, det var nytt jobb och en hel massa annat kul i mitt liv. Träningen kom i tredje hand rätt länge men framåt vinterkanten var jag riktigt sugen på att dra igång igen. Framåt vårkanten blev det Göteborgsvarvet och ett bra PB på drygt 1.50. Minns att formen var riktigt god framåt sommaren också när jag joggade igenom Broloppet som sällskap till Fia. Efter det blev det återigen lite slentrian och stagnerad form, även om jag lyckades ta mig igenom min första mara året efter.

Ett annat exempel är hösten 2010. Då fick vi vår dotter och en ny omvälvande tid stod för dörren. Träningen fick återigen stå tillbaka. Framåt vintern 2011 kom suget tillbaka och jag tränade på riktigt bra. Det året blev det både halv och helmarathon i Köpenhamn med två nya PB:n. Formen dalade under hösten med ett riktigt bottennapp (prestationsmässigt) i Holaveden Ultra.

Nu tre år senare så har jag inte varit i närheten av formen jag var i sommaren 2011. Jag har cyklat VR, sprungit ultra och jubileumsmarathon men en bra bit ifrån några maxprestationer. Och en förklaring till detta är att jag saknat motivation för de där extra träningsinsatserna som behövs.

Men nu tror jag att jag förstår lite bättre var min motivation har tagit vägen. Det är inte bara fysisk återhämtning som behövs mellan varven, även hjärnan behöver vila från krav och nya målsättningar. De tillfällen när jag verkligen stängt av tankarna på nya lopp och utmaningar verkar jag ha kommit tillbaka starkare och snabbare än någonsin. Det är en erfarenhet som jag ska försöka ta till mig.

När motivationen försvinner...

2014-01-02T18:05:00.000+01:00

Motivation är något som jag har tagit för givet de senaste åren har jag upptäckt under den här hösten. Det har varit många tunga och, framförallt, tråkiga löppass de senaste månaderna. Visst, det har blivit någorlunda regelbunden träning men det har inte summerats ihop till speciellt många kilometrar och det har inte fått mig att bli piggare och gladare som min träning brukar göra. Snarare tvärtom. Det har verkligen blivit en negativ spiral.

Så jag har insett att det måste till någon slags förändring. Det går inte längre att försöka köra på "som vanligt". Det första steget jag tog var att försöka sluta tänka på kilometertider. Istället försökte jag fokusera på tiden, att vara ute och springa ett antal minuter. Sträckan fick bli vad det blev. 30, 40, 45, 50 minuter. Långsamt tempo. Riktigt långsamt. Efter några veckors kravlös löpning började jag tänka lte mer på vad jag egentligen höll på med. Det var då ett av de motivationsråd jag snappat upp genom åren dök upp i huvudet: "Spring inte hårdare och tuffare än att du redan i duschen börjar se fram emot nästa löprunda". Ja, till och redan på sista steget på passet ska jag se fram emot nästa pass.

Efter att rullat på med detta mantra i huvudet ett antal veckor så känner jag mig nu, på det nya året, sugen på och redo för lite tuffare mål. Jag tänker mig till att börja med sikta in mig på minst 30 km/vecka. Inga tankar om månads eller årsmängds mål. Tänker att det är bra med korta mål som man lätt kan ta omtag på om/när man missar dom. Jag hoppas detta ska funka för mig.

Apropå mål så har jag ju ett par långsiktiga mål för våren, Lejonbragden 50 km och Göteborgsvarvet. Men dom försöker jag inte tänka på så mycket, jag måste se till att få ordning på den allra mest grundläggande motivationen först.

Midnattsloppet, Malmö 130907

2013-11-19T20:51:00.001+01:00

Förkylningen gör sig fortfarande påmind så ingen träning finns det att rapportera. Istället passar jag på att komma med en väldigt sen racerapport från Midnattsloppets premiärlopp här i Malmö i september.

När jag anmälde mig i våras så var målet aggressivt: ett nytt PB, gärna ner mot 45-46 minuter. Men som jag tjatat om ett tag, sommarens träning var långt ifrån någon PB-satsning. Så när september närmade sig så var jag inte speciellt taggad för ett mil-lopp... Men det kändes ändå kul att få vara med på midnattsloppspremiären här i stan så jag hade aldrig några funderingar på en DNS. Och det är jag glad för!

Redan när jag närmade mig stortorget kändes det att det var något speciellt i luften. Fler och fler neonfärgade löpare anslöt och väl på torget var det som ett grönt hav av löpare. En läcker syn! Hittade min startfålla långt fram, för ovanlighetens skull. Lite nervös att jag inte skulle ha farten för 45-49 min som jag lovat vid anmälan och istället bli en av de där bromsklossarna.

Sedan kom startskottet och jag fick bromsa mig. Hamnade snabbt i svansen av klungan. Kändes bra. Kom snart in i ett bra 5 min/km tempo. Skönt. Slottsparken, facklor utmed vägen. Trevligt! Upp mot pildammarna och sedan mot möllan. Passerar 5 km, strax över 25 min. Ojdå, jag känner mig pigg! Rullar på i den svaga nedförsbacken mot stan och laddar för en fartökning på slutet. Men vid 7 km blir det tungt. Slarvat med långpassen tror jag. Får bita i för att hålla 5 min/km.

Vid Drottningtorget passeras 9km. 44.30 på klockan. Oj igen, sub-50 inom räckhåll! Trycker på det sista runt Caroli. Ser målet och tänker Yes! Men vad nu, svänga vänster här? Den sista "extrasvängen" är drygt 100 m lång och kostar en sub-50... Fast sanningen var nog den att 9 km skylten var felplacerad. Snopet... Men en fin negativ split iallafall!

Split Klockan Tid Sträcktid min/km km/h Plac.1K 21:41:12 00:05:24 05:24 05:24 11.12 -5K 22:01:05 00:25:16 19:52 05:01 11.98 -Mål 22:26:01 00:50:13 24:57 04:58 12.11 1005

Sammanfattningsvis, Midnattsloppet i Malmö - ett mycket trevligt lopp som rekommenderas.

Skit också....

2013-11-14T12:19:00.003+01:00

Förkyld igen.... Ännu en batch av dagisbaciller som tagit sig in i systemet... Jaja, det är väl bara att vila och vänta igen då....

Skor...

2013-11-09T20:14:00.001+01:00

Skor, skor, skor... Kan man ha för många? Självklart. Men hur många som är för många kan det råda delade meningar om. Speciellt inom en familj. Just nu har jag 4 par om används mer eller mindre regelbundet. Fast det finns dom som hävdar att jag har 6 par. Men jag tänker att om jag inte använder dom som löparskor så ska dom heller inte räknas? Alltså har jag bara 4 par just nu.

Morgonjogg

2013-11-06T20:04:00.001+01:00

Jag har under senaste året lagt in fler och fler pass tidigt på morgonen för att hinna med allt vad det innebär att vara småbarnsförälder. Jag har tyckt att det varit en bra kompromiss för att få tid till att träna. Men nu har jag börjat fundera på om inte alla de tidiga mornarna är en av förklaringarna till min motivationsdipp.

Efter att ha sprungit de senaste passet på dagtid eller kvällstid så satte jag idag klockan på 05:45, drog på löparstassen och gav mig ut. Det gick helt ok, knappa 6.5 km blev det, men oj sådan skillnad i känsla mot de senaste passen. Det var så lätt att övertala mig själv att 40 minuter var mer än lagom längd på passet. Det var en helt annan känsla än i måndags kväll när jag peppade gör att springa minst en timma och fick ihop 70 minuter av bara farten.

Så jag tror jag får vara lite försiktigt med morgonpassen framöver och ta mig tiden att ge mig ut och springa på kvällen lite oftare och återuppbygga lite pannben.

Betalt och klart!

2013-11-04T21:35:00.000+01:00

Då var det betalt och klart, jag är en av de 8 deltagare som hittills är anmälda till Lejonbragden 2014 50 km. Ett lopp som jag ju sprang tidigare iår också, Lejonbragden 2013 - Racerapport. Måste väl erkänna att det tog några veckor (månader) innan jag ens tänkte tanken på att springa 5 varv i östra Lund igen men när anmälningsdagen närmade sig så kom suget mer och mer. Och det är ju kul att springa långt (och länge)! Så det var bara att trycka på anmäl och sikta in mig på ett nytt 50 km PB, sub 6h med marginal!

Det har blivit lite av en tradition för mig att springa ett Marathon varje vår. Det har jag gjort sedan 2007, ja förutom 2012 då det blev en Vätternrunda istället. Länge var planen att springa Köpenhamns Marathon till våren för fjärde gången. Det är ett riktigt favoritlopp, lagom stort med bra publik och en trevlig, platt bansträckning. Men efter en 40-årsfest i somras, inte min egen, så är den helgen i Maj bokad för ett annat evenemang. Så då kommer Lejonbragden in i bilden. Kanske som lite av ett testlopp?

Men det är ju ett bra tag till maj 2014. Ikväll blev det ännu ett låååångsamt pass, 10 km den här gången. Känns minst lika bra som i söndags. Jag har kanske hittat vägen tillbaka!?

Jag har tappat något men jag vet inte riktigt vad

2013-11-03T15:29:00.000+01:00

Ja, det är så det känns. När jag tänker tillbaka på min träning det senaste halvåret så känns det som om jag tränat på ungefär som vanligt. Men när jag kollar träningsdagboken ser det jättekonstigt ut, knappt en månad mer 100+ km och flera med mindre än 50 km. Konstigt!?

Så vad har egentligen hänt? Med lite perspektiv på sommarens träning, eller o-träning, så är det ett par saker som slår mig: Jag har inte sprungit några pass längre än 10 km sedan Lejonbradgen i Maj. Jag har inte heller haft någon lust till några långpass. Vad värre är, jag har ofta inte haft någon lust att springa alls. Och när jag väl har kommit ut så har jag ofta varit nöjd med att passera 5-6 km. Sedan har jag stannat. Så jag verkar ha tappat lusten för långlöpning.

Men det verkar konstigt och jag vill ju fortfarande springa långt, riktigt långt. Så igår gjorde jag ett litet experiment. Jag bestämde mig för att jag skulle springa minst en timme. Sträckan skulle vara ointressant. Det skulle till och med vara okej att gå en bit. Målet var att se om jag hade tålamod med att springa en timme och om jag efter passet skulle vara sugen på mer.

Jag tror jag är något på spåret här. Först och främst, att hålla igång en timme var inga problem i det låga tempo jag höll. Det blev heller aldrig tråkigt. Sedan stod jag i duschen och började planera för ett morgonpass redan idag söndag. Så visst var jag sugen på mer! Som sagt, jag är något på spåret här.

Lejonbragden 2014

2013-11-01T18:34:00.002+01:00

Apropå mål, jag tänkte att jag skulle springa 5 mil till våren igen.

Det är visst någon som är tillbaka...

2013-10-31T21:32:00.002+01:00

Omstart, nystart, comeback,.... Kärt barn har många namn. Fast först en bild.

Ni är många därute, löparna. Det var ett tag sedan jag kände mig som en av dom. Jag har känt mig mer som en tung, plufsig, bekväm och lat medelålders man det senaste halvåret. Visst, jag har sprungit men det har blivit kortare och mer sällan än det brukar vara. Och jag har nöjt mig med det. Men det finns hela tiden en medvetenhet och längtan tillbaka till det där andra, känslan i kroppen och i huvudet av att jag klarar det. Och längtan tillbaka blir extra start när jag ser er andra, spänstiga löpare där ute på stan.

Jag vet vad som krävs för att komma tillbaka. Bloggandet är en liten del av det, den ger mig anledning att stanna upp och tänka lite extra på vad och varför. Så jag kör på ett tag till här. En annan del är nya utmaningar. Där har jag också lite på gång.

Men till syvennde och sist så måste det bli kul igen. Annars funkar det inte. Men det händer inte av sig självt. Jag måste anstränga mig. Och sätta lite mer press på mig själv. Sedan kommer ketchupeffekten den här gången också.

Nåja, det är inte riktigt så illa som det kanske låter. Jag har trots allt sprungit Midnattsloppet på strax över 50 minuter sedan sist. En prestation som jag både blir glad och förbannad över. Men mer om det en annan dag.

5 tips inför Vätternrundan

2013-06-07T19:58:00.003+02:00

Nu är det en vecka kvar till årets Vätternrunda, ett lopp som jag körde förra året och gärna kör igen (men inte iår)! 2012 års runda gick till historien som en av de blötare och rekordmånga bröt. Själv kämpade jag mig igenom en blöt morgon och fick som belöning en fantastisk lördag i solen utmed Vätterns västra strand (Min runda 2012).

Nu kör jag som sagt inte i år men jag tänkte bjuda på 5 tips, utifrån mina erfarenheter förra året:

1. De trettio milen runt sjön var för mig inte bara en fysisk utmaning, det blev i allra högsta grad en mental prövning. Jag var flera gånger på väg att ge upp i regnet och kylan, det var bara tillfälligheter som gjorde att jag fortsatte. Men när det vände så vände det med besked. Solen sken och vinden i ryggen så var de tidigare tankarna som bortblåsta och, jag överdriver inte, nu så njöt jag. Så mitt första tips är: Ge inte upp (om du inte är skadad eller sjuk)! Det vänder!

2. Jag startade tidigt på morgonen och sov på natten i sporthallen i Motala. Klämde ner mig på läktaren, i en stolsrad. Inte optimalt, det blev inte många timmars sömn den natten och jag hade nog lika gärna kunnat starta på kvällen. Så tips nummer två: Se till att ha en bra sovplats på natten om du ska starta på morgonen. Om inte, kanske ska du fundera på att byta till en tidig starttid? Det ska jag göra nästa gång jag kör.

3. Om det regnar, försök inte klä dig för att hålla dig torr (tja, en plastsäck som skydd på överkroppen kan kanske vara ok). Du kommer bli genomsur oavsett och det jag lärde mig förra året var att det var riktigt värdefullt att ha kläder som torkade snabbt när det väl slutade att regna. Så tips nummer tre: Bra, snabbtorkande funktionskläder om det regnar!

4. På samma tema, ett par cykelhandskar är inte så snabbtorkande så torra handskar i en plastpåse i sadelväskan gav mig en energikick i Jönköping förra året. Man fryser ju gärna extra mycket om händer och fötter när det är blött och kallt så det kan var värt mycket att snabbt värma upp dom. Tips nummer fyra; Torra handskar och strumpor i plastpåsar i sadelväskan.

5. Ett sista tips, som kanske kommer i senaste laget. Om du som jag väger lite extra (eller i vilket fall som helst), testa att byta dina 23 mm däck mot 25 mm däck. De rullar faktiskt lite lättare men framförallt så är dom komfortablare. Och har du, som jag, ett billigare standarddäck på cykeln, testa ett par dyrare och mer lättrullande däck. Du kommer se på hastighetsmätaren att det går lite snabbare och det känns lite lättare. Kanske bara en illusion eftersom du köpt (allt för) dyra däck och vill tro på dom. Men huvudsaken är väl att det känns bra? Så det femte och sista tipset: Byt däck, gärna till ett par 25 mm och gärna ett par lite dyrare och bättre. Men se till att du hinner testa dom några mil innan du står på startlinjen om en vecka!

Lycka till nästa helg och hoppas SMHI är på din sida!

Kvalitet

2013-05-17T07:53:00.002+02:00

Nyduschad kl 07.40 efter 4*800 m intervaller på bana i arla morgonstund. Utepremiär för mina lätta Mirage. Sista 800:ingen på 3.40. Fredag, snart frukost. Det är inte bara träningskvalitet, det är i allra högsta grad livskvalitet!

Jungleland, goddamn!!!

2013-05-15T22:12:00.002+02:00

Kom till slut, efter några dagars velande iväg till Parken igår för ett Rendevouz med Bossen. Och goddamn vad jag är glad att jag kom iväg! "Tonight we will give you the Born to run-album". Att få ett av rockhistoriens absolut bästa och mest klassiska album i sin helhet av Bruce Springsteen and the E-street band, med blåssektion, är en av mitt livs största konsertupplevelser och något jag aldrig kommer att glömma.

Bara känslan av att jag äntligen, äntligen ska få höra Jungleland live, dom ska bara spela igenom låtar som Thunder Road, 10th Avenue Freeze-out, Night, Backstreets, Born to Run och She's the One sen kommer den. Jungleland! Att jag sedan helt glömt bort den finstämda Meeting Across the River kom ju som en glad överraskning innan pianointrot till, ja jag tjatar nu, Jungleland fyllde parken. Oj, oj, oj... Det måste också nämnas, när Jake Clemons spelade sin farbrors mest klassiska solo var det nog en del ögon som blev lite blanka i parkmörkret.

Jag ska inte försöka jämföra det här med någon tidigare kväll på Ullevi eller Stadion. Det går inte riktigt, alla har dom varit minnesvärda på ett eller annat sätt. Men gårdagen kommer jag aldrig att glömma. Born to Run, bara så där...

Kapa 7 och en halv minut på 4 månader, är det möjligt?

2013-05-12T20:33:00.000+02:00

Ja, det ska jag försöka ta reda på. Den 7 september är det premiär för midnattsloppet i Malmö. Banan är platt och går på vägar och cykelbanor som jag ofta springer på. Den till och med passerar porten här hemma på slutet. Mer hemmaplan än så går det ju inte att få så det var bara att anmäla sig.

Jag valde startgruppen med en måltid på 45-49 minuter för att sätta lite press på mig själv. För att sätta ribban lite extra högt så har jag satt upp ett mål på att ta mig under 45 minuter. Efter Lundaloppet igår så har jag svart på vitt var jag står idag och hur mycket snabbare jag måste bli på 4 månader. 7.5 minuter. 45 sekunder per kilometer. I en mil. Det är väl en perfekt sommarutmaning?

Frågan är om det är realistiskt? Ja, det tror jag det är! För två år sedan så sprang jag halvmaran på 1.49 så jag har fart för mer än 52.30 på milen i kroppen. Så med en kombination av träning mer fokuserad på fart än långpass och en viktnedgång med några välbehövliga kilon runt magen så kommer jag kunna kapa en hel del på gårdagens tid. Lundaloppets bana är inte heller lika snabb som midnattsloppets varv är så där finns det ytterliggare lite tid att spara. Till sist ska jag se till att inte ha ett ultralopp i benen när jag står på startlinjen i september.

Räcker det för att klara en sub-45? Ja, det får vi se... Ska det bli kul att träna fokuserat och långsiktigt i sommar? Ja, bara jag får vara frisk och hel så ska det bli superkul!

Lundaloppet, 130511

2013-05-11T23:03:00.000+02:00

Då var det dags för lopp igen, denna lördag "endast" 10 km. Förra helgens lopp har suttit i benen nästan hela veckan och när jag testade ett kort pass i torsdags kände jag mig fortfarande stel i ljumskarna. Men imorse kändes det bra i kroppen så det var bara att köra!

Jag har sprungit Lundaloppet en gång förut och minnet från det loppet var det sega, långa motlutet kring botaniska på andra varvet. Då knäckte jag både självförtroendet och drog musten ur benen fullständigt och mitt hopp om en sub-50 försvann med besked.

Iår tänkte jag, vis av erfarenheten, ta det lite lugnt på första varvet och öka på andra varvet. Men det var inte så lätt, benen rullade på och kilometrarna tickade förbi i ca 5 min/km tempo. Försökte bromsa men det gick inte... Lite långsammare runt botaniska men varvade ändå runt 26 minuter. Så nu skulle jag öka...

Men nej, nej, nej... Samma visa igen. Upp i backen och slut i benen. Sista två km nerför, som tur var, och jag lyckades hålla ihop det hyggligt. 52.29 imål och Lundaloppet är fortfarande inte ett favoritlopp...

Min spontana kommentar efter målgång var att det här var jobbigare än att springa 5 mil för en vecka sedan. Det stämmer så klart inte men sekundjakten i ett "sprintlopp" på en mil pressar gärna ur en det där lilla extra in i det sista. 5 mil i en avslappnad ultramiljö tar bort den pressen nästan helt och hållet och fokuset hamnar mer på upplevelsen och att utmana sina gränser på ett helt annat sätt.

Apropå att utmana sina gränser, jag filar på en ny personlig utmaning över sommaren som tar avstamp i dagens lopp. Ber att få återkomma...

Lejonbradgen 50 km, 130504

2013-05-05T19:56:00.001+02:00

Då var det ultradags igen. Efter Holaveden Ultra 2011 så har jag legat lågt på den fronten men när anmälan till Lejonbradgen 2013 öppnade i höstas så kunde jag inte låta bli. En vårultra på nästan hemmaplan var lite för lockande för mig. Nöjde mig dock med 50 km, 100 km känns fortfarande som sience fiction för mig...

I höstas såg jag framför mig en vinter med långa, sköna långpass och en Lejonbragd under 6 timmar som målet som hägrade. Men nu blev det ju inte så.

Istället stod jag igår på startlinjen med ett 17 km långt pass som vinterns längsta och med allt för få mil i benen istället. Ambitionen var nedskruvad från sub-6 till att ta mig runt, oavsett tid. Lagom varmt, solsken och riktigt god stämning på och runt banan, förutsättningarna för att springa lång var riktigt bra. Så det var bara att köra!

Men redan på den första 5 km-rundan så tog det emot. Seg i både kropp och knopp kändes det som att det var lika bra att gå hem och lägga mig igen. Men i depån hittade jag en Nötcreme salmiak som jag drog mig. Nästan ren doping! Jag piggade till och det började rulla på. Det kom ytterliggare några dippar de närmaste milen men de kurerades med smågodis och pizzaslicar i depån.

Efter tre mil kände jag att det här kommer jag fixa, även om jag så ska gå de sista 2 milen. Och kanske under 7 timmar, vilket skulle kännas som en liten seger. Så blev det inte. Gå-intervallerna blev visserligen lite längre de sista milen men jag behövde aldrig sluta springa helt. Huvudet piggnade till och målet kom närmare och närmare. Till sist passerade jag mållinjen på 6.10.18, alltså inte speciellt långt från de där 6 timmarna! En fantastiskt skön känsla!

Nästa Lundaloppet, 10 km!

Långtråkigt

2013-03-24T08:54:00.001+01:00

Det var verkligen tur influensan bröt ut innan resan, hela familjen var utslagen hela förra veckan så Lanzarote hade inte blivit kul med den sjukan...

Nu börjar jag piggna till men är långt ifrån återställd än. Men imorgon ska hela familjen vara tillbaka på jobb och dagis. Det ska bli skönt! Det är inte kul att gå här hemma och dra och det är inte långt till gnäll och irritation. Så nu vill vi ha lite vanlig vardag ett tag!

Annars ser jag nu fram emot att bli träningsredo igen. Lagom till att snön försvinner igen kanske? Sedan ser jag verkligen fram emot Teneriffa! Ja, vi var "tvugna" att boka om resan så nu laddar vi om för värmen om 3 veckor!