Vi samlas 9.30 vid Bögs Gård och så kommer vi att springa flera rundor där vi kommer tillbaka till startpositionen så att det blir möjligt att droppa av eller haka på för att få långpasset så långt som just du vill ha det. Tempot kommer att vara ca 6 min/km och den första rundan drygt tio kilometer, det vill säga vi är vid Bögs Gård igen 10.35 för den som vill haka på något senare. Vår andra runda blir sju kilometer och vi borde då vara vid gården igen 11.20 eller strax därefter. Hur vi fortsätter efter det beror på vad vi känner att vi vill och behöver.

Det ser ut att bli behagligt löparväder på söndag med några plusgrader och en mulen himmel.

Varmt välkomna!

Målet är att samla kilometer, snacka löpning på en nördig nivå och ha roligt ihop. Caféet vid Bögs Gård är öppet till klockan 15, kan vara bra att veta om någon blir fikasugen.

Flera stora tidningar i Sverige har uppmärksammat detta, bland annat Dagens Nyheter och Aftonbladet. Detta blir Emelies största utmaning som elitlöpare hittills och det skall bli extra roligt att följa henne på distans i detta lopp som lär bjuda på fler utmaningar än bara distansen och höjdmeterna.

Här är Salomons film inför loppet:

Och loppet kommer du att kunna följa via Le Grand Raid Réunions hemsida.

Under tio timmar (klockan rullar!) den 26:e oktober gäller det att sticka ut och samla så många höjdmeter du bara kan. Något slags bevis bör finnas med i form av foto, karta från någon GPS-klocka eller mobil-app eller liknande. Sedan är det bara att omvandla informationen till miles och feet (istället för kilometer och höjdmeter), skicka in till arrangören och vara med och tävla. Klicka på bilden ovan, så kommer du till utmaningens hemsida.

Kul, eller hur?

Klicka på bilden, så blir det lättare att läsa.

Dessa kanelbullar är från Fotografiska i Stockholm

Svaret är enkelt: kanelbullar (och kardemumma- också) är ett av mina favoritbränslen på långa lopp. Det är lättuggat, ofta lagom sött och det är någonting med kanelsmaken som gör att det alltid går att få ner. Och vill jag inte tugga så finns det förhoppningsvis lite varm dryck att doppa i, så går det att svälja ner direkt.

På Fjällmarathon, som hette Vértex Fjällmarathon när jag sprang, bjöds vi äkta hembakade och det var fantastiskt. De flesta ultralopp i Sverige brukar erbjuda kanelbullar åtminstone i någon av sina kontroller och på Vätternrundan finns det släta kardemummabullar. Jag har kört Vätternrundans trettio mil på enbart saft, kaffe och kardemummabullar.

I förra veckan fick jag förklara på uppstartsmötet av Ride of Hope Europe hur jag kan vara fika-motståndare och samtidigt älska kanelbullar. Inte så svårt. Jag äter ju inte kanelbullar varje dag, precis.

Min mamma är en hejare på att baka goda kanelbullar. Ibland när vi var små och kom hem från skolan fanns det nybakade bullar och ett glas mjölk som väntade. Jag hade ofta fuskat med skollunchen eftersom jag tyckte att den var så äcklig (fast det visste inte mamma) och därför var det ett himmelrike att få fylla på en hungrig mage med något så gott. Kanske är det därför som jag älskar dem så mycket fortfarande?

Nu går jag runt och skrotar i mina älskade långkalsonger och vi har tänt de första braskamins-brasorna. Imorgon är det oktober, en riktig favoritmånad för löpning. Med hög, klar luft och färger som skiftar åt rött, gult och brunt går det inte att sitta still.

Till helgen är det dags för Holaveden Ultra, veckan efter Sörmland Ultra och i slutet av månaden Markusloppet. Tre härliga, höstiga femmilare genom skogarna. I år ska jag inte springa något av dem, men 2010 sprang jag alla tre på ren envishet och frustration efter att UTMB blivit så snopet avblåst.

Jag har fått ett nytt favorituttryck efter att ha hängt vid webben och Twitter senaste tiden. Det var Ann-Sofie Runnerslove Forsmark som myntade det efter att ha slitit sig i mål på 100 miles under Black River Run i Västerås. ”Att anmäla sig är en sak. Att starta en annan. Att slutföra- det är BADASS!”

Det här med att bryta eller inte bryta lopp är verkligen spännade att diskutera -räkna med inlägg på temat inom kort!

Från Markusloppet i oktober 2010

Mikael ”Stigarna” Björk har varit god löparvän på ett par resor tidigare, både till Frankrike och Marocko. Nu var det dags för hans eget Trailcamp Körsbärsdalen som jag hört och läst så mycket gott om efter förra årets premiärläger. Mikael gör saker med hjärtat och känns alltid 100% engagerad. Det här lägret var inget undantag.

Ganska länge tvekade jag på om Tarzan verkligen skulle få följa med. Han hade fått grönt ljus både från arrangören och hotellet. Men skulle han verkligen palla lång resa, mycket löning och även kunna uppföra sig? Så, när hundvaktsalternativen dragit från stan, hade jag plötsligt inget val. Och vad var det värsta som kunde hända? Att han och jag fick nöja oss med promenader medan de övriga sprang. Det skulle jag kunna leva med, för då hade jag ju åtminstone provat. Eller möjligtvis att vi fick hoppa av tåget i Linköping och stanna hos mina föräldrar över helgen istället.

Tålmodige Tarzan fixade dock resan till Skåne med bravur, han mer eller mindre sov sig igenom timme efter timme av buss- och tågfärder. Sent på eftermiddagen knallade vi in på gårdsplanen framför Talldungens Gårdshotell där en del av lägerdeltagarna stod ombytta och klara för en runda i sommarvärme och solsken.

Jag har full förståelse för om alla inte är lika förtjusta av att ha sällskap av en hund, men det var åtminstone ingen som klagade öppet och Tarzan verkade gilla samtliga deltagare. Kanske för att hans matte gjorde det. Efter ett varmt välkomnande och en kort presentation av hotellet bar det av ut på Skåneleden.

Terrängen kring Brösarp är både sagolikt vacker och störtskön att springa i. Den enda plumpen i protokollet är passagerna i och ur alla kohagarna, detta ständiga balanserande och klättrande som jag så väl mindes från 2009 då jag sprang ett ultralopp här. Tarzans iver att följa med flocken gjorde att han passerade dem väldigt oförsiktigt och jag fick hjärtat i halsgropen varje gång. Till slut fattade han själv att de var lite läskiga och lät sig hjälpas över när krafterna tröt. Ända tills han fullständigt kroknade och vi fick stanna vid ett litet vattendrag för att pusta när övriga gänget försvann bakom backarna. Sedan tog vi samma väg tillbaka som vi kommit, blev uppmötta efter en bit av gentlemannen Jesper och kunde leriga och nöjda duscha av oss på hotellet.

Restaurangen på hotellet var i sig värd resan, skulle det visa sig. Hotellägaren David (som äger och driver det tillsammans med Emma) hade tjänstgjort som kock i Toscana och hans passion för mat verkligen lyste när han fick presentera kvällens meny. Emmas surdegsbröd severades frukost, lunch och middag och ni som känner mig väl vet att jag verkligen älskar bröd, och speciellt surdegsbröd. Jag var i mathimlen, kort sagt!

I löparhimlen var jag också, naturligtvis. Det var så härligt att bara vara löpare bland andra löpare! Vi pratade i stort sett bara om löpning hela helgen. Inget krångel, ingen inbördes tävlan, inga större meningsskiljaktigheter. Vi bara var där och trivdes med livet.

Paus i backlöpningen. Foto: Daniel Erman

Under lördagseftermiddagens långpass hade jag lämnat Tarzan på hotellrummet. >30 km kändes väl häftigt för honom eftersom vi bara sprungit knappt hälften så långt tillsammans tidigare. Det blev faktiskt inte ens så långt för min egen del, jag vände hemåt och fick väl ihop någonstans mellan 20 och 25 kilometer medan de andra tappert trippade vidare och till slut landade på närmare 40 km. De sista löparna hann hem precis före middagen, när det börjat mörkna ute.

Det är svårt att återberätta om den goda stämningen, den fantastiska maten och de vackra omgivningarna utan att låta snudd på religiös. Jag får runda av med att varmt rekommendera arrangemang av Mikael ”Stigarna” Björk och uppmana er att välja Talldungens Gårdshotell om ni skall besöka den här delen av Skåne, ett charmigt hotell som i sig hade varit värt resan ner!

Så, varsågoda, om ni inte redan gjort det, att ta del av Johans, Sandras, Bosses och Jonas Buuds historier om loppet. Missa inte heller amerikanen Anton Krupickas story. Han bröt visserligen (precis som Jonas) men hans skildring av hur hårt det här loppet faktiskt är kan vara läsvärd, tycker jag.

Nu väntar jag med stor spänning på Viktors blogginlägg om loppet, sedan har jag nog fått ta del av allt jag ville veta om årets upplaga.

Mont Blanc. Vägen runt massivet är lång och hård.

När jag får frågan om jag skall springa Tjejmilen blir jag nästan förbannad. Sedan sansar jag mig och kan oftast konstatera att personen som frågat inte känner mig så väl. Ibland orkar jag förklara varför jag aldrig har eller skall springa loppet, men oftast suckar jag lite resignerat och byter samtalsämne. Förvånande nog är de mest ihärdiga tjejlopps-förespråkarna oftast tjejer själva och så länge det fungerar på det viset kommer inte läget att förändras, åtminstone inte över en natt.

Jag vill tro att tjejer faktiskt kan, och det på samma villkor som killarna. De kan ha samma jobb, samma pondus, samma utvecklingsmöjligheter. Men om vi själva inte tror på det, utan behöver skapa egna miljöer och villkor, som utesluter killarna, så blir vi till offer istället. Vi talar liksom om för oss själva att tjejer är lite svagare, lite räddare. Och nästan värst av allt är att vi sedan i den miljön låter Jantelagen råda och gärna trycker ner varandra och slänger skit sådär fult bakom ryggen som tjejer ofta är så bra på.

Tjejmilen firar 30-års jubileum i år. Och för drygt 30 år sedan så var det här ett viktigt lopp. För på den tiden var det inte alls lika självklart att tjejer antog fysiska utmaningar i form av motionslopp. Den första upplagan av Stockholm Marathon 1979 hade (enligt loppets officiella hemsida) nästan två tusen män i resultatlistan, men bara 52 kvinnor. Fram till 1981 fick inte tjejer åka Vasaloppet.

Om det var den rätta vägen att gå, den att skapa ett millopp bara för tjejer, kan väl diskuteras tycker jag. Det hade kanske varit bättre att skapa en halvmara, något som enligt historien bakom loppet på deras hemsida kom upp som förslag? Jag vill gärna tro att intentionerna var de bästa, att få tjejer att idrotta, och hoppas att åtminstone någon som tycker att det är ett misslyckande att loppet utvecklas till en slags rosa, fluffig dröm för självkritiska konsumenter av skönhetsprodukter. Där det i slutändan är viktigare att vara snygg än snabb.

”Många tjejer vågar inte tävla mot män” hävdade en av mina vänner. Men har de provat, undrar jag då. Mod är att våga trotsa sina rädslor, så då skulle tjejer inte vara modiga nog? Förresten, det är viktigt att påpeka, så behöver inte ett mixat startfält betyda att allt sker helt och hållet på männens villkor. Men om tjejerna håller sig därifrån, hur skall det då kunna bli på annat vis?

”Jag fick en startplats gratis” ursäktar sig en annan vän. Ja, gratis är ju gott, som vi alla vet. Och om vi hittar en tusenlapp på gatan så stoppar vi väl förmodligen den i egen ficka, eller…?

”Det handlar om gemenskap och glädje” är också ett argument jag hört. Absolut, visst kan vi samlas kring gemensamma intressen men kom ihåg att i Sverige har vi en diskrimineringslag som sedan 2008 ser ut såhär.  Kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder skall inte utesluta någon i Sverige från arbetsliv, vård, offentliga sammankomster, varor & tjänster m.m. Om vi, som i det här fallet, utesluter killarna frivilligt så talar vi ju samtidigt om att vi har ett mindre värde. Vi blir liksom inte ”på riktigt”.

Jodå, jag har deltagit i tjejlopp mer än en gång. På nittiotalet sprang jag flera millopp för tjejer och även VårRuset. Men jag trivdes aldrig, för jag tyckte att stämningen var otrevligare, armbågarna vassare och missunnsamheten större än i de lopp där både tjejer och killar fick delta.

Om vi vill jobba för att stärka tjejers självkänsla och aktivera dem fysiskt så måste vi, som jag ser det, hitta andra vägar. Tjejer måste sluta se på sig själva som offer, som svagare och börja tro på allvar att situationen går att förändra. Men vi är kanske för upptagna av att gå på ansiktsbehandlingar och köpa rosa träningskläder?

Det fanns livesändningar via webbkamera från några av de större kontrollerna längs banan. Jag kikade med skräckblandad förtjusning på bilder därifrån och såg redan tidigt i loppet trötta löpare som irrade omkring i sina försök att fylla på energi medan andra såg oberörda ut. Att vara målmedveten i kontrollen är a och o för mig, så att så lite tid som möjligt kan spenderas där. Däremot är det lättare sagt än gjort när det är trångt och jag börjar bli trött. Hemma vid datorn kom känslorna från UTMB 2011 tillbaka: har jag ätit och druckit tillräckligt? Borde jag ha tagit på ett förstärkningsplagg? Kontrollerna är 100% nödvändiga, såklart, men ändå den del av ultraloppen som jag gillar minst när jag själv springer.

Jonas låg med i den absoluta täten fam till Courmayeur, sedan verkade han tappa och när han knallade in i Champex-Lac som tionde man såg han rejält sliten ut. Han bröt också där och därmed grusades många svenskars förhoppning om en pallplacering på detta ultraloppens ultralopp. Om den besvikelsen kan du läsa mera här.

Relativt tidigt i loppet bröt även Niklas Grip. Han har startat så många gånger i UTMB att han nästan måste ha någon slags svenskt rekord. Hittills har han aldrig kommit i mål heller, därför kändes det tungt att se ”arrêté” (brutit) efter hans namn i deltagarlistan ännu en gång.

Segertiden på årets upplaga blev 20 timmar 34 minuter och 57 sekunder. Xavier Thévenard, en fransman som tävlar för Asics, var först över mållinjen och cirka tjugo minuter senare korsade en av mina favoriter, spanjoren Miguel Heras, mållinjen. I hemlighet hade jag hoppats lite på Sébastien Chaigneau som flera gånger kommit tvåa efter Kilian Jornet, men han bröt tidigt.

Sensationellt nog kom för första gången en kvinna in bland topp 10! Rory Bosio från USA sprang in i Chamonix som sjunde löpare och piskade damrekordet med mer än två timmar.

Johan, Bosse, Sandra och Viktor kämpade vidare mot natt nummer två, över Grand Col Ferret, där det säkerligen var både blåsigt och kyligt. Vi passerade där tillsammans 2011, Johan, Sandra och jag. Då var det natt och jag var livrädd i de branta stigningarna. Nu kunde ”mina” löpare passera i fullt dagsljus och förhoppningsvis njuta av utsikten. Speciellt Johan verkade gå riktigt starkt.

Det är så otroligt mycket värt att komma i mål på det här monsterloppet. Men jag var inte orolig för Viktor, Sandra och Bosse. De vet vad de gör och fattar kloka beslut. Glädjen var förstås inte mindre för det när ”finisher” lades till efter deras startnummer under morgon och förmiddag på söndagen. Jag kikade på sändningen från webbkameran i målområdet men kunde inte upptäcka någon av dem där. Jag sms:ade kort med Viktor som meddelade att han låg i ”UTMB-koma” på hotellrummet.

Nu längtar jag efter tävlingsberättelser! Och jag längtar till anmälan och lotteri inför 2014 års lopp. Mina chanser att få starta är inte helt borta, som jag trodde, utan 2011 års fullföljande löpare får ännu en chans och den tänker jag ta…