Urban Fruit Fly

Usch

2009-11-14T16:56:00.002+01:00

Så usel jag är på att skriva nuförtiden. Alldeles bedrövlig. Jag ber om ursäkt.

Efter flera på tok för fullmatade veckor unnade jag och Tom oss en helt underbart lugn minisemester i Hälsingland förra helgen. Järvsö, närmare bestämt. Lill-Babs-land. Efter sömn, mat, vildmarkspromenader och spabad i överflöd kände vi oss båda mycket mer utvilade. Välbehövt.

Ändå känner jag mig nu mer obalanserad än någonsin. Extremt ömtålig. Vissa stunder tror jag mig veta precis vad det beror på. Andra gånger känns det som en mer abstrakt, odefinierbar ångest. Jag går från att vara ledsen till arg till frustrerad till glad till arg. Allt på en och samma dag. Framför allt tycker jag synd om mig själv. Väldigt mycket synd om mig själv. Och så känner jag mig ensam. Övergiven. Saknar mina vänner och undrar varför de inte ringer. Men ringer inte själv.

En annan sak som oroar mig är att jag är virrigare än någonsin. Det känns nästan som att jag håller på att tappa greppet helt och hållet. Glömmer, blandar ihop ord och stavar fel. Jag pekar på klockan men säger lampa, säger handduk men menar glasögon. Det förvånar mig för mitt liv är på ett sätt lugnare än på länge. Jag borde ha bättre koll än så här. Må bättre.

Tom tror att det är någon slags post-stress. Att hjärnan slår bakut när jag nu börjat unna mig själv att ta det lugnare. Ungefär som när man blir förkyld så fort man går på semester eftersom kroppen slappnar av och blir mer utsatt.

Nåja. Nog om mig.

Hur har du det?

Bröllopsdrömmar

2009-10-27T10:34:00.004+01:00

Hittade gamla foton på klänningen som jag inspirerades av när jag lät sy upp min egen bröllopsklänning. Jag hittade den i ett skyltfönster i Barcelona där jag var för att besöka min dåvarande pojkvän och tänkte genast att "den där vill jag gifta mig i". Jag visste redan då att jag inte skulle gifta mig med den pojkvän jag hade då men jag tillät mig att drömma, och två år senare blev drömmen sann. Med en annan man.

Jag är så glad att jag orkade vänta.

3 oktober 2005: My happiness

2009-10-18T21:55:00.001+02:00

So, I follow patterns in life. I always do, and I always have. My mum calls them mental pitfalls: situations where you react instictively, without further contemplation. You are programmed to act and react in a certain way in a particular situation. When it comes to love, I follow patterns too. I know it doesn't sound very romantic, but I have to be honest. For me love is all about the challenge, the thrills, the chase. I suppose you are all acquainted with these things... This is the main reason to why I always fall for "bad boys", they are exciting, yet rewarding challenges. The idea that I could be the one who actually, finally manages to tame him and change him, is so tempting that I simply can't reject it. I am an achiever. Full stop. Now, as you all probably know, I haven't really been successful. Not at all, in fact. I am 25 years old and still do nothing but run straight towards the wall of impossible love, crash into it, fall, cry, get angry, go on a diet to get irresistible, before getting up and trying the same thing all over again. I am 25 years old and unable to see that whatever I am doing isn't really working very well, and probably never will!

Now, after having recognized the issue, one crucial question remains: How do I break these habits? How can I avoid the mental pitfalls? Any ideas out there? As usual, I am thankful for any "tips" or experiences that you might want to share with me...

Until then, a "poem" by Nietzsche, from the book "The Gay (as in happy) Science":

My Happiness

Since I grew tired of the chase
And search, I learned to find;
And since the wind blows in my face,
I sail with every wind.

Kisses to you all!

21 February 2007: Ögonblick

2009-10-18T21:50:00.001+02:00

Sitter och tittar på en video. JFK sitter i en bil i Dallas; med sin vackra Jackie. 90 sekunder innan han skjuts till döds. 90 sekunder innan Jackie klättrar upp på bilhuven i panik. Jag funderar: Hur ser en människa egentligen ut precis innan han dör? Vad tänker han på? Vet han vad som väntar bara ett ögonblick bort? Kan vi, du och jag, se döden i hans ögon?

Ni vet ju, för mig finns inget vackrare än ett ögonblick. Vetskapen om att allt är tillfälligt; vetskapen om att allt kan förändras inom loppet av en sekund. Det är detta som gör livet så förunderligt; nästan otäckt.

Är det inte också detta som gör livet så underbart?

Tom, kyss mä!

2009-10-18T21:46:00.001+02:00

Apropå nostalgi, minns ni filmen Tom gjorde åt mig på vår ettårsdag?

Radioskugga

2009-10-18T21:20:00.002+02:00

Jag har inte skrivit så mycket på sistone, jag vet. Beror inte på brist på idéer. Snarare brist på tid. Jag försöker få ihop alla bitar som utgör mitt liv men det går sällan bra. Jobbet kommer alltid först. Så är det.

Jag har funderat mycket på vad jag vill med bloggen just nu. Den har ju ändrat form ganska mycket under årens lopp, från designblogg till en allt-i-allo-blogg till en nästan renodlad äktenskapsblogg. Och det är nog där jag vill ha den just nu. Jag är gift nu, alltså vill jag prata om hur det är att vara gift. Om jag får som jag vill kommer Tom att bli mer aktiv i denna blogg. Han är ju liksom också gift och är en del av det hela. Tänkte börja spela in videos i stil med de som min kompis Johanna och hennes sambo Daniel spelar in tillsammans. Fast om äktenskap då. Så fint, tycker jag. Är man ett team så är man.

Apropå det här med att gå igenom olika bloggfaser. En gång i tiden var jag singel. Det skrev jag om i min nästan bortglömda MSN-blogg. Läste igenom ett par inlägg idag och blev aningen nostalgisk. Känns väldigt länge sedan. Jag fick många fler kommentarer på den tiden. Singelliv är nog roligare att läsa om än äktenskap. Hur spännande jag än tycker att mitt äktenskap är. Jag var Bridget Jones då. Martha Stewart nu. Tänkte hur som helst börja publicera lite gamla inlägg i denna blogg. Bara för skojs skull.

Eller är det för min egen skull, kanske?

Scener ur ett äktenskap

2009-10-18T20:32:00.007+02:00

Söndag kväll. Paulina känner sig syndig. Munnen full med chokladsås. Mmm. Mathångel. Smyger över till Tom som sitter och jobbar.

Paulina: -Ånga me maj. [Hångla med mig.]

Tom: -Va?

Paulina: - Ångla me ma. [Hångla med mig.]

Tom tittar på Paulinas mun. Hon har den stängd. Det brukar den aldrig vara. Hon måste gömma något i den.

Tom: - Nej, vad har du där inne? Är det något äckligt?

Paulina: - Neej. Jag förlsöke bala vala lite sekschig. [Nej. Jag försöker bara vara lite sexig.]

Paulina försöker trycka sina läppar mot Tom. Tom ryggar tillbaka. Så här rädd har han nog aldrig varit.

Tom: - Men va fan är det där? Det här är inte sexigt. Det här är terror. Gå bort!

Paulina (börjar skratta, chokladsåsen börjar rinna ut): - Tellol? De är bara lile matsekxch. [Terror? Det är bara lite matsex.]

Tom: - Matsex? Jag vet inte ju inte ens vad du har där inne? Du kan ju ha stoppat in vad som helst.

Paulina: -Va, valå? [Va, vadå?]

Tom: Ja, som ett äckligt ägg eller nåt. Gå bort.

Paulina ger upp. Sväljer chokladsåsen.

Det är sällan, ytterst sällan, som verkligheten överträffar fantasin.

Jag sökte inte upp Gud

2009-10-04T18:53:00.003+02:00

Tänkte att jag så här lite i efterhand skulle visa er den motivering jag bifogade ansökan till Börja skriva-kursen. Det var egentligen min älskade vän Matilda som var med om morsa/mamma-incidenten men det är en petitess. Det satte nämligen minst lika djupa spår i mig.Vad tycker ni?

"Jag sökte inte upp Gud. Gud sökte upp mig. Han gjorde sig ständigt påmind. Bråkade med mig tills jag en dag började lyssna.” Dessa ord hörde jag en gång en präst yttra i en radiointervju och tänkte att precis så är det för mig med skrivandet. Skrivandet är mitt språk. Min röst. En aldrig sinande ström av tankar och känslor som ingenting hellre vill än att formuleras och förevigas. Jag söker mig ibland till andra språk men återkommer alltid till skriften. Eller snarare: skriften återkommer alltid till mig.

Det finns tillfällen då jag helt velat förneka mitt behov av att skriva; som alla de gånger då min kritiska svensklärarinna hastigt och brutalt tog död på min skrivarlust med sin röda bläckpenna. Rött som i fel. Rött som i misslyckande. ”Det heter inte morsa, det heter mor. Möjligtvis mamma.”, kunde hon skriva. Jag lyssnade och anpassade mig. Tystnade. Idag vet jag att hon hade fel. Det finns mödrar, det finns mammor och det finns morsor. De är alla olika saker. Det säger i alla fall min inre röst. Nu är det hög tid för mig att börja lyssna på den.

Scener ur ett svågerskap #1

2009-10-01T10:13:00.002+02:00

Det är lördag eftermiddag, jag sitter och fikar med min syster Lisa. Mobilen ringer: det är min svåger Peter. Jag svarar:

Tom: Hej Peter. Jag fikar med Lisa, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Hmm... jaha, vad är det då?
Peter: Jag vill att du laddar ned Magnus Carlsson-skivan åt mig.
Tom: Peter, det är inte viktigt.
Peter: Jo det är det.
Tom: Nej, det är det inte. Det kan vänta till imorgon söndag, jag ringer dig då. (klick)

Fem dagar senare. Klockan är 10:10, jag sitter på jobbet. Mobilen ringer: det är min svåger Peter.

Tom: Hej Peter. Jag är på jobbet, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Jag menar: 'Är det på liv och död?'
Peter: Man... man får inte säga så.
Tom: Hmm... nähä, OK. Vad är det då?
Peter: Hur stavar man "känner"?
Tom: "Känner"?
Peter: Nej, "tjäller"!
Tom: "Tjäller"? Kan du sätta det i ett sammanhang?
Peter: Nej, "tjäller"! Som i "Peter tjäller på Maria".
Tom: Jaha, "skäller"!
Peter: Ja det menar jag.
Tom: OK, jag skickar det som ett SMS till dig. Hej då.
Peter: Hej. (klick)

Anders kan rita

2009-09-28T15:25:00.002+02:00

Titta så fint Anders har ritat utifrån originalfotot som hänger på Tekniska museet.

På sin iPhone har han gjort det dessutom; med hjälp av ett program som heter Sketchpad.

Jag känner mig hedrad.

Scener ur ett äktenskap

2009-09-24T10:21:00.004+02:00

Bakgrund: Kvällen innan hade Tom introducerat Paulina till iPhone-spelet Flight Control, ett enkelt men mycket beroendeframkallande spel...

Morgonen därpå: Tom och Paulina sitter och jobbar vid frukostbordet; Paulina ägnar dock mer tid åt Flight Control än åt jobbet. Hon spelar på Toms iPhone.

Tom: Om en halvtimme är det tvättid.
Paulina (blicken fäst på telefonen): Uhmmm... aha... mm...
Tom (30 minuter senare): OK, nu är det tvättid, ska jag ta det då?
Paulina (lyfter inte blicken): Mmhhmm..? Jahmmm...
Tom: Kan du inte sluta spela ett tag?
Paulina: Uh...nnggh... uuh..?
Tom: Jag sa: 'Kan du inte sluta spela?'
Paulina: Uh... Mmähh... jag håller ju på att ta highscore...
Tom: Du är ju helt beroende.
Paulina (tillbaka i spelet): Mmhhh...
Tom (irriterad): OK jag går och tvättar. Men du slutar spela!

Tom plockar upp Paulinas iPhone som ligger i hallen.

Paulina (triumferande): Höhö... det där är ju min iPhone.

Sekunden senare rycker Tom den andra telefonen från Paulinas hand.

Paulina (bestört): Mäh... så kan du inte göra... Jag vill ju spela ju... Det var ju du som visade mig spelet... DU FÅR SKYLLA DIG SJÄLV!!

/Tom

Skrivkurs

2009-09-18T13:58:00.009+02:00

Jag har ju börjat skriva. Går en kurs som Tom hjälpt mig hitta. För drygt två veckor sedan var jag där för första gången. På måndag är det dags igen.

Vi skrev som attan ska ni veta. 18 sidor av små korta texter. Tänk så lätt det går när man måste.

En av uppgifterna gick ut på att tänka på en person man älskar och sedan svara på följande frågor:

1. Vilken tid på dygnet skulle personen i fråga vara?

2. Möbel?

3. Årstid?

4. Färg?

5. Växtlighet?

6. Djur?

7. Historisk epok?

8. Vad är väldigt typiskt för denna person att säga?

Uppgiften gick sedan ut på att skriva en hyllningstext till personen man nyss tänkt på - utifrån de åtta orden. Fick mellanstadieslashbacks men det är förvånansvärt roligt att skriva när man är styrd på olika sätt. Åtta i princip slumpmässiga ord som längtar efter ett sammanhang.

Resultatet? En liten text till min älskade bror Peter:

5 på morgonen ringer du mig. Klarvaken.

Jag lyfter försiktigt huvudet från kudden för att titta ut. Det är becksvart ute. Jag hör dig andas tungt; flåsa som en trött hund i andra änden.

-Jag älskar dig, säger jag. Peter, jag älskar dig. I sommar ska du och jag åka bort. Vi ska resa till en plats som är så varm att bara palmer orkar växa där och folk fortfarande lever som på antikens tid.

Det är tyst en lång stund. Djupa andetag. Sedan säger du plötsligt:

-Pau, vad menar nu?
-Inget ting, Peter. Inget ting.

Svårare än så behöver det kanske inte vara.

Tom, Chanel och jag

2009-09-18T13:43:00.004+02:00

Paulina och Tom återkommer trötta hem efter en kväll på premiärvisning av Coco - livet före Chanel. Paulina hittar en liten flaska Chanel no 5 i sin goodiebag:

Paulina: Åh, så söt! I natt ska jag sova endast iförd Chanel no 5.

Tom: Jag med.

Kollegor - jag älskar er!

2009-09-18T13:32:00.006+02:00

Jag tenderar att klaga på saker i mitt liv men idag ska jag vara positiv. Idag ska jag lyfta fram något bra.

Det är nämlig så att jag inom loppet av bara några dagar har fått presenter från två kollegor. Helt oberoende av varandra alltså.

I tisdags låg en hel limpa valnötskavring på mitt skrivbord när jag kom tillbaka från ett möte. Underbara Erich hade varit på restaurang Tranan och tyckt så mycket om brödet att han köpte med sig en hel limpa. Pour moi. Och i morse fick jag en miniplattång av söta Ebba. Bara så där. Fint inlagen med en rosa rosett.

Jag blir så rörd. Tänker: är jag förtjänt av allt detta fina? Tänker därefter: Har jag sett extra eländig ut på sistone? Utsvulten? Underbetald? Oborstad? Oälskad?

En sak är säker. Vad det än är så fungerar det. Ni borde se mig nu. Jag sitter och ler som jag aldrig lett förut.

Scener ur ett äktenskap

2009-09-12T19:14:00.003+02:00

Lördag, kl 18.

Paulina (på toaletten, som vanligt): Tooom! Skulle du kunna hämta papper åt mig? Det är slut igen.

Tom: Men gick inte du nyss för att hämta papper?

Paulina: Jo, men jag är dum i huvudet. Jag har nog inte riktigt vaknat ännu. Jag gick till köket två gånger för att hämta hushållspapper men nu sitter jag här utan papper ändå. Allt jag fick med mig är en tortilla.

Tom: Ja, men kan du inte torka dig med den då?

Paulina (med munnen full): Ja, det skulle jag om det inte vore så att jag redan hunnit äta upp den.

Tom: Suck. Jag kommer.

Kalas på fjärde våningen

2009-09-08T14:48:00.002+02:00

I vårt hus har vi en kalasvåning. Våning nummer fyra, närmare bestämt.

För kalas tryck här.

Säg, är det inte fantastiskt?

Faller du så faller jag

2009-09-08T14:34:00.009+02:00

Gatukonst på älskade Heleneborgsgatan. Får mig att tänka på den stackars lilla pojke som ramlade från sjätte våningen men hade tur och fångades upp av en räddande ängel.

Det är den bästa känslan. Att veta att om jag en dag ramlar finns det någon där och tar emot mig.

Scener ur ett äktenskap

2009-09-08T14:09:00.004+02:00

Tom: Va' mycket du har klippt dig! Ser helt annorlunda ut.

Paulina: Tycker du?

Tom: Ja, det är fint! Du ser ut som...som Julia Roberts litegrann.

Paulina: [jätteglad] Åh, verkligen? Tycker du?

Tom: Ja, som Julia Roberts ser ut i Pretty Woman.

Paulina: Åh, tack! Va' glad jag blir!

Paulina tänker...

Paulina: Men vänta nu. Var det ett fint sätt att säga att jag ser ut som en prostituerad?

Tom: [tyst]

Tom: [tyst, tittar på Paulina]

Tom: Yep.

En gång tant, alltid tant

2009-08-28T12:20:00.005+02:00

För övrigt känner jag inte riktigt igen mig själv.

Idag ringde jag polisen för att tipsa om en plats där polisen borde ställa sig för att sätta dit cyklister. Ett övergångsställe över en cykelbana mellan Slussen och Gamla Stan där jag varje dag ser medfotgängare bli nästintill påkörda av fartblinda cyklister som vägrar stanna. Trots att de borde. Jag tror bestämt att jag har gått och blivit bitter på äldre da'r.

Jag har själv en cykel och cyklar då och då. Jag bryter dessutom säkert mot trafikregler ibland. Ändå avskyr jag just nu allt på två hjul.

Varför så bråttom, hörrni? Kan vi inte bara vara vänner?

Om konsten att börja skriva

2009-08-28T11:43:00.004+02:00

Jag har fått den bästa av presenter av min prins, Tom. Han har betalat tusentals kronor för att jag ska få börja skriva. Kanske lite konstigt att gå en kurs i att börja skriva när jag bevisligen redan skriver? Nja. Det är dags för mig att göra något på riktigt. En diktsamling. En novell. Ett filmmanus. You name it.

Vi får se vad det blir.

Hittade höromdagen en text jag skrev till Tom för ett par sedan: Hur jag blev den du älskar (lite krystat, jag vet, men jag hade precis läst Mustafa Cans Tätt intill dagarna i vilken Mustafa använder underbart pretentiösa uttryck som "Döden saknade kropp"). Textens sista två stycken lyder:

Tänk att det visade sig vara sant trots allt: Inte förrän du tycker om dig själv kan du älska andra. Nu älskar jag dig och du älskar mig. Jag känner ro när jag är med dig och känner mig alldeles upprymd över att äntligen få ha träffat någon som verkar älska mig villkorslöst. Du förstår mig som ingen annan; du känner mig som ingen annan och ändå väljer du att stanna.

Älskade, jag har en sista önskan innan jag avslutar denna berättelse. Jag vill att du lyssnar noga. Nästa gång du hör mig säga att allting var så ofattbart enkelt när vi två träffades, att det föll sig helt naturligt, påminn mig då om allt det jag nu har berättat för dig. Påminn mig om den långa väg jag gått för att få älska dig och för att få älskas av dig. Varje gång du gör det kommer jag att berätta för dig att det har varit värt varenda steg.

Att skriva är det bästa jag vet.

Är du lycklig nu?

2009-08-27T14:35:00.008+02:00

Foto: Colodio, Flickr (CC)

Åh, måste tipsa om en rolig grej. Om du gillar att svara på frågor om dig själv kommer du att älska den.

Sajten Track Your Happiness är en del av ett forskningsprojekt på Harvard. Projektet drivs av psykologdoktoranden Matt Killingsworth som vill veta vad som egentligen gör människor lyckliga. Och olyckliga. (Åh, don't we all!)

Track Your Happiness är formulärbaserad. Efter att du har registrerat dig och svarat på ett antal grundläggande frågor om din livssituation (det är värt tiden) skickas ett kort frågeformulär till din e-postadress tre-fem gånger per dag tills dess att du fyllt i 50 formulär. Efter det sammanställs och analyseras din data så att du kan få svar på i vilka situationer (plats, sällskap, aktivitet) just du är som lyckligast.

Själv har jag bara fyllt i sex frågeformulär än så länge. 12% uppnådda. 78% kvar.

Men åh så spännande!

Who needs a country

2009-08-21T08:22:00.005+02:00

Ett litet tips i vardagen. Min väldigt inspirerande och vise kollega Björn Jeffery pratar om grupptillhörighet och nationalitet i framtiden under TedxStockholm.

Stefan Einhorn presenterade sina tankar kring konsten att vara snäll vid samma konferens.

Jag älskar dig så mycket att du måste vakna nu

2009-08-19T16:33:00.009+02:00

Jag älskar dig så mycket att du måste vakna nu.

Inte en sekund till vill jag ligga här och titta på dig utan att möta din blick.

Inte ett ögonblick till vill jag behöva vänta på att du ska ta ett andetag till så att jag med säkerhet vet att du lever.

Ett endaste litet andetag så att jag vet att du inte är död.

Så stilla du är där du ligger.

Alldeles för stilla om du frågar mig.

Men det gör du inte. För du sover.

Och jag är vaken. Alldeles för vaken.

Om en liten stund kommer jag inte att kunna hålla mig längre.

Jag kommer sakta, sakta börja röra vid dig så att du vaknar.

Du är alldeles för älskad för att sova bort ditt liv.

Höstvisa

2009-08-18T15:14:00.004+02:00

Jag tenderar att fundera på väldigt allvarliga saker. Just nu sitter jag till exempel och tänker på när man egentligen kan säga att sommaren är över. Eller snarare: När är det höst?

Jag läser på SMHI:s sajt att det meteorologiskt sett är höst "när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader". I Stockholm inträffar det tydligen normalt kring den 29 september. En och en halv månad kvar med andra ord.

Men jag nöjer mig inte med SMHI:s vetenskapliga definition. Min gräns mellan solig sommar och kylig höst är mer svävande. Odefinerbar. Nästintill poetisk.

Min höst kommer ganska snart efter det att Sommar i P1:s sista avsnitt inte längre går att lyssna på i sin helhet (30 dagar efter sändning). Den kommer då jag köpt mitt första par svarta strumpbyxor i tjocklek 60 denier på Åhléns och inte längre kan köpa hektovis med bigarråer för 89 kronor kilot på Vivo. Hösten är här när jag åter inser vad mörkerrädsla innebär men försöker intala mig själv att mörker trots allt är bra eftersom jag kan somna utan sovmask för ögonen.

Det är höst då jag äntligen kan andas ut. Ligga inne i lägenheten och känna att det är helt okej. Jag behöver inte vara ute och vara glad.

Det är helt i sin ordning att vara inomhus och göra bus.

Scener ur ett äktenskap #3

2009-08-06T10:12:00.004+02:00

Paulina: Uuuu. Jag mår så illa. Har ätit alldeles för mycket godis igen.
Tom [inte alls förvånat]: Mmm.
Paulina: Jag borde inte ha ätit hela den där Gott&Blandat-påsen.
Tom: Näe.
Paulina: Åh! Megaångest. Jag är så tjock!
Tom: Men gör inte om samma misstag igen då.
Paulina: Lätt för dig att säga. Jag funkar faktiskt inte så.
Tom: Nejhej.
Paulina: Jag kan liksom inte säga nej.
Tom: [tyst]
Paulina: Nästa gång jag säger att jag ska köpa en hel godispåse - stoppa mig då. Påminn mig om hur jag mår nu och säg att jag bara ska köpa en liten tablettask istället.
Tom: [tyst]
Paulina: Lovar du det?
Paulina: Va?
Tom: Jag vet inte. Jag är nog inte redo att dö än.