Urban Fruit Fly

Jakten på Magnus

2011-09-13T14:30:00.002+02:00

Vad jag gör nu? Jagar Magnus Carlsson bara.

Nu är de här

2011-08-31T16:01:00.003+02:00

Ser ni? Nu är de är. Pengarna. 32 000 kr som blev 30 429,25 kr efter avdrag för PayPals administrationsavgifter.

Nu sätter vi igång och planerar bröllopet, hörrni. Hänger ni med?

If you ever need a stranger to sing at your wedding

2011-07-04T14:35:00.018+02:00

Foto: Max Kiusalaas

Som så många gånger började det med en liten tanke. Denna gången en tanke om att min bror och hans flickvän Maria mitt i allt kommunalt gruppboende- och förtidspensionselände är värda något alldeles extra. Lite lyx. De är så vansinnigt förälskade, drömmer om ett stort bröllop men har så lite. Så hörde jag talas om nystartade crowdfundingtjänsten Funded by Me. Tänkte också på min så våldsamt duktiga och kreativa kusin Max. Och så lade jag ihop ett och ett. "Vi gör en video och visar vänner och familj hur fantastiska Peter och Maria är (om de nu inte redan vet det)." Kärlek som smittar, det är grejer det.

Tillsammans med Max och entreprenörerna bakom Funded by Me skapade jag en projekt- och insamlingssida som kändes bra och sent måndagen 27 juni gick den live som det så fint heter. I samma veva uppmärksammade jag folk om insamlingen via Facebook (613 vänner), Twitter (1117 followers) och e-post (cirka 50 vänner). Resten är historia.

Nyheten spred sig som en löpeld. Det är nästan så att jag själv inte förstår exakt hur det hela gick till (trots att jag jobbar med just webben och sociala media). Redan efter ett dygn hade vi fått in mer än hälften av de 30,000 kronor vi satt som mål. Lika många främlingar och avlägsna bekanta som vänner och familjemedlemmar donerade.

Någonstans där kom mediedrevet (nåja) igång. Via en kompis Facebooksida fick Aftonbladet TV nys om filmen och ville göra ett reportage. Ett fint sådant. Jag gjorde dock det stora misstaget att be dem aktivera kommentarsfältet och deppade tillfälligt ihop när jag läste elaka kommentarer från folk som tycker att jag är girig och utnyttjar min bror och hans flickvän för egna intressen. "Har man inga pengar så ska man inte heller gifta sig (stort)", hette det. Suck. Tungt.

Dagen efter hörde så Expressen av sig och ville toppa med en artikel i tidningen. Mitt i den tillfälliga jantedeppen tvekade jag men så pratade jag med Peter i telefon och fick höra honom glatt utropa saker som han aldrig annars brukar säga: "Det är inte sant!" och "Det är inte klokt!". Och i och med det var saken klar. Det blev en artikel.

Som ni ser: inte vilken artikel som helst. Nej, Expressens Arne Lapidus bestämde sig för att göra det hela till en alldeles makalös solskenshistoria. Han ringde helt sonika upp Peter och Marias absoluta favoritartist Magnus Carlsson (f.d. Barbados) för att fråga om inte Magnus kunde tänka sig att ställa upp och sjunga på bröllopsfesten. Och jo, det kunde han. Dessutom skrev Magnus fint om det hela i sin blogg.

Även Rix FM:s Titti och Benji uppmärksammade insamlingen och uppmanade folk att bidra med saker och tjänster. Resultatet: en slottslokal, fem fotografer, en brudbukett, smink/hår, två klänningar, ringar, inbjudningskort, musik. (Jag har säkert glömt hälften. Förlåt ni snälla människor.).

Hela tiden pushade Funded by Me projektet i sina olika flöden på Facebook och i sin egen blogg och stöttade mig med fina ord via e-post. Vänner skrev fina blogginlägg. Så fina att jag visst började gråta när jag läste dem. Och samtidigt fortsatte pengar att trilla in.

Nu, sex dagar efter att insamlingen lades upp nådde vi precis målet på 30,000 kr. Med hela 54 dagar kvar till projektet går ut (sic!). Jag känner mig så otroligt överväldigad och lycklig. Ni älskade fina medmänniskor (131 för att vara exakt) som skänkte både stort och smått (allt lika välkommet) och så starkt överglänser alla missunnsamma bakåtsträvare. Vi är er evigt tacksamma.

Ni som undrar hur det går nu. Häng kvar här så kommer uppdateringar lite då och då. Och framförallt: här kommer jag att så småningom (gissningsvis nästa vår/sommar) berätta om vad alla era kärlekspengar gått till. So, stay tuned.

Kärlek en masse!

Sommarlycka

2011-05-21T01:52:00.006+02:00

Foto: Sanna Nilsson

Nu när sommaren är i antågande drömmer jag mig tillbaka till 2007. Ett ganska slumpmässigt årtal. Fult och ojämnt. Men ändå så viktigt och fint. Det var då vi gifte oss, jag och Tom. Snart fyra år sedan. Många säger att dagen de gifte sig är en av de mest romantiska och bästa dagar i deras liv. Så var det inte för mig. Jag visste i förväg att jag inte skulle kunna njuta på beställning så jag valde att fokusera på att ordna en så bra tillställning som möjligt för gästerna. Med tanke på att många av våra vänner fortfarande pratar om bröllopet verkar det som att vi lyckades. Jag hade en fin dag och i princip allt gick som planerat men det var för mycket att stå i. Även för oss två. Kanske skulle jag ha delegerat mer tänker jag nu. Men det blev inte så.

Det har passerat många dagar - ofta helt vanliga vardagar - sedan dess som jag har upplevt som mer romantiska än bröllopsdagen. Just för att de varit helt otvungna och spontana. En långfrukost tillsammans på ett lokalt fik. En extra snooze för att hinna kramas lite mer. Ändå ser jag tillbaka på bröllopet med värme. Ändå kan jag inte låta bli att då och då öppna fotoalbumet och titta på alla foton. Alla fina vänner. Min familj. Tom.

Och så blir jag alldeles varm i hjärtat.

Mirakel

2011-04-15T02:28:00.009+02:00

Ja, det är evigheter sedan jag skrev något sist. Eoner av tid. Och tänk så mycket som hunnit hända. Jag tittar på det där fotot på mig. I röd klänning. Då var det femton dagar kvar till den stora dagen. Det visste jag inte då. Men det vet jag nu. Den 15 november klockan 14:58 kom det lilla miraklet Wim ut med rasande fart. Förlossningen var som en dröm. Snabbare och smidigare än jag någonsin vågat hoppas. Plötsligt var han bara där. Vår efterlängtade son.

Det som kom efter förlossningen var för min del inte lika lätt. Bristningar, ont i ryggen, mjölkstockningar och sveda, ständig brist på sömn och stress. Jag har nog aldrig varit så trött och sliten i hela mitt liv. Varför pratar man inte om just detta? Om hur jobbig - och faktiskt ofta väldigt tråkig - den första tiden efter förlossningen är. Inte förrän efter tre månader började det kännas bättre. Först då fick jag tid över till mig själv.

Och i morgon fyller han alltså fem månader, lilla Wim. Nästan ett halvt år. Han är inte längre en liten hjälplös nyfödd utan en stor bäbis med en tydlig egen personlighet och en stark vilja. Jag föredrar det så. Ja, jag älskar det. Det gör jag faktiskt. Och jag känner att jag faktiskt passar att vara förälder, om man får säga så. Jag som som barn slet huvudena av mina barbiedockor och släpade sten och skrot i min dockvagn. "Det är första gången jag ser dig leka med dockor", sa pappa en gång när han såg mig byta blöjor på Wim.

Ja, så är det nog. Det är första gången jag leker med dockor.

Det var sjukt värt att vänta på.

Dug som du är

2010-11-11T16:34:00.008+01:00

Foto: Flickr user markusram under CC license.

Slår ihjäl tiden genom att dumglo på svtplay.se. Modern som jag är kan jag inte komma på så mycket annat att göra. Läsa? Nej, får ingen ro. Måla? Kan inte. Promenera? Foglossning. Ät? Redan för tjock.

Som av en slump ramlade jag igår över tre program som handlar om ungefär samma sak. Fast på lite olika sätt. Kvinnor. Kvinnorollen. Vad vi som kvinnor gör mot oss själva och tvingas stå ut med för att - som det så vackert heter - duga.

Det första är kulturmagasinet Kobra som nu senast handlade om den kvinnliga skokulturen (läs: högklackat) som på sätt och vis kan anses vara lika kvinnoförtryckande som burkakulturen. Måhända är högklacksförtrycket aningen mer subtilt (om inte annat för att det lätt kan förväxlas med makt och styrka). Åtminstone här i väst där högklackat är ett så gammalt och väletablerat fenomen att ingen längre reflekterar över vad det egentligen står för. Tänk vad vi kvinnor gör med våra stackars små fötter. Och tänk så typiskt att det framför allt är kvinnor som har ont och skadar sig själva för att se vackra ut. Gwendolyn Huskens häftiga Medic Estethic-kollektion som presenteras kort i programmet känns talande på många sätt.

Det andra programmet är Annas eviga på temat "Varför duger vi inte som vi är?" Tre kvinnor - skådespelare Lo Kauppi, professor Karin Johannisson och länspolismästare Carin Götblad - diskuterar varför vi kvinnor genom alla tider försökt leva efter högst omöjliga skönhetsideal. Mycket intressant och tänkvärt. Särskilt befriande är det att höra Carin Götblad berätta att hon trots ständiga kommentarer gällande utseende och kroppsspråk från allmänheten känner sig trygg i sig själv och sin roll som länspolismästare och kvinna.

Sist men inte minst en hemsk, hemsk, hemsk men också hoppingivande dokumentär om den ideella organisationen Bobbi Bear som hjälper sexuellt utnyttjade barn i staden Durban i Sydafrika - Rough aunties. Se den vad du än gör. Se den trots att det gör fasligt ont i själen. Se den kanske särskilt om du tillhör den växande skara västerlänningar som varit på uppfriskande semester i Sydafrika, långt bort från slum och livets allvar. Se den för att förstå hur det kan bli när man inte haft förmånen att aktivt arbeta för och värna om kvinnor och barns utsatta position i samhället. Vi kan skatta oss lyckliga här i Sverige - även om problemet så klart även finns här.

Baby love, my baby love

2010-11-01T14:43:00.004+01:00

Ja ni. det var himla länge sedan vi sågs sist. Flera, flera månader. Och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har jag vuxit. Både på bredden och på tvären. Nu vill jag helst inte växa så mycket mer. Den 17 november är det sagt att lille Wim i magen ska titta ut. Knappt två veckor kvar. Känns oerhört surrealistiskt. Hur förbereder man sig egentligen för en så stor händelse? Jag som alltid försöker vara väl förberedd. Nu känner jag mig mest förvirrad.

Graviditeten har varit över förväntan. Fantastik, skulle jag nog våga säga. Jag har mått oförskämt bra; under långa perioder bättre än jag gör när jag inte är gravid. I vecka 38 kan jag fortfarande röra på mig relativt obehindrat och tränar på gym två gånger i veckan för att fortsätta må bra och känna mig stark. Träning är den bästa medicinen. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det ibland.

Nu återstår väntan. Jag jobbar veckan ut. Sedan hoppas jag att jag hinner vila litegrann. Fylla frysen med köttfärssås sådär som alla tydligen gör när de väntar tillökning. Och packa BB-väskan så klart.

Vill ni följa med oss på vår stundande förlossningsresa framöver kan ni göra det via vårt relativt nystartade och oförskämt bäbiscentrerade Twitter-konto. Jag kommer be Tom twittra under förlossningen (under förutsättning att det fortlöper normalt, så klart). Det är sådana vi är. Tekniknördar.

Förolämpningar

2010-07-12T15:19:00.002+02:00

Minns ni att jag skrev om barnförbjudna ord för ett tag sedan? Om att jag fascineras av dem eftersom jag aldrig skulle våga använda dem själv? Well, hittade en alldeles fantastisk YouTube-video med de "100 bästa filmförolämpningarna" genom tiderna. Otroligt fantastiskt bra och välgjort. Och min favorit Malcolm Tucker är så klart med. Flera gånger. Skandal vore det väl annars.

Titta och njut.

21+4

2010-07-12T13:25:00.006+02:00

Har just passerat halvvägs. Vecka 22. 18 kvar. Efter lång väntan har magen äntligen börjat växa. Fotot ovan är något av en lyckad optisk illusion. Riktigt så stor som magen ser ut att vara är den inte. Jag kan fortfarande dölja att jag är gravid om jag vill. Åtminstone om jag har kläder på.

Wim i magen (ja, nu kör vi med w) sparkar så det förslår. Till och med så det syns utanpå om man har tur. Han är cirka 20 cm lång och väger knappt ett halv kilo. Tre kilo till ska han hinna lägga på sig innan han behagar att titta ut någon gång i mitten av november. Makalöst.

Ja, så nu vet ni hur det ligger till och vad jag tänker på på dagarna. Det är dejligt.

Dansa min docka

2010-06-23T11:38:00.004+02:00

Idag är det sommar. För att fira dansar jag och Vim till Armand van Heldens remix av Uffies ADD SUV [Spotify]. Han sprattlar som om han aldrig gjort annat.

Rondellhund

2010-06-20T14:40:00.003+02:00

Vid Vanadisplan har vi vår alldeles egna rondellhund. Smyckad särskilt för midsommar. Han har en storebror också men vad han är av för sort är det ingen som riktigt vet.

Barnförbjudet

2010-06-15T11:24:00.009+02:00

Om det är något jag avskyr med mig själv så är det att jag är en mes. Och jag menar det. En konflikträdd, sorglig liten mespropp. Ingen är så bra som jag på att låtsas som att allt är som det ska medan känslorna rasar inombords. Skulle en kompis plötsligt anförtro för mig att han ibland fantiserar om att sova i spjällsäng iklädd vuxenblöjor eller att han häller diskmedel i chefens kaffe varje morgon för att långsamt ta död på honom skulle jag bara le stort och säga något lamt i stil med "Nämen va roligt! Det är kul med människor som tänker lite annorlunda. Utanför ramarna, så att säga."

Tom har försökt lära mig ett litet trick. Om man inte vågar säga: "Men va fan säger du? Är du helt sjuk i huvudet?!" kan man istället bara säga "Hur menar du nu?" Det blir lite mindre läskigt så eftersom frågan i sig ju inte är särskilt provocerande. En jättebra idé, tycker jag. Folk säger så otroligt ogenomtänkta, dumma saker ibland och borde ifrågasättas oftare. (Så även jag.) Problemet är bara att jag till och med är för feg för att fråga "Hur menar du nu?" Sorgligt men ack så sant.

Jag såg filmen "In the loop" häromdagen. En underbart bra film med smart dialog och fantastiska skådespelare. Men det jag tänker på mest är hur gärna jag skulle vilja vara lite mer som filmens huvudkaraktär, Malcolm Tucker (se video ovan om du tål svordomar). Det måste vara så skönt att få utlopp för sina känslor sådär påtagligt och direkt. Right in your face, liksom. Smackeliback. Om det vore så skulle jag slippa tvätta ansiktet i kallt vatten varje morgon när jag kommer till jobbet och är så fylld av undertryckt ilska över alla å-jag-ser-så-city-chic-ut-på-min-rostiga-fina-gamla-cykel-cyklister som förstör för mig och andra genom att cykla långsammare än jag kryper och bryta mot alla trafikregler som någonsin stiftats. Jag skulle helt enkelt bara kunna vända mig om vid närmsta rödljus, titta hobbycyklisten djupt i ögonen och säga: "Om du kör mot rött en gång till kommer jag stoppa så mycket bomull ner i din käft att den kommer ut igen som en Playboy-svans genom arslet."

Det vore så härligt, tänker jag nu.

Men det kommer aldrig att hända, tyvärr.

Nä, det blir nog inte ens ett "Hur menar du nu?"

Teckning

2010-06-14T16:53:00.003+02:00

Allt jobb i världen känns plötsligt överkomligt och värdefullt.

Scener ur ett äktenskap

2010-06-10T15:50:00.003+02:00

Den första riktiga ultraljudsundersökningen närmar sig. Paulina tänker katastroftankar men försöker hålla humöret uppe. Lyckas sådär.

Paulina: "Tänk, vad som än händer, hur det än går med våra olika projekt, och hur vi än mår kan vi alltid se fram emot att vi ska bli föräldrar i november. Det är större än allt."

Tom: "Ja, du har rätt. Det är det."

Paulina: "Fast å andra sidan. Tänk om det i samband med ultraljudet visar sig att något gått fel. Då har vi plötsligt ingenting att se fram emot."

Tom: [Tyst. Funderar.]

Tom: "Jo, då har vi i alla fall min nybeställda iPad att se fram emot."

Ny blogg

2010-06-09T15:14:00.003+02:00

Försöker för övrigt leva ut mina bloggdrömmar lite mer aktivt och har därför skapat en ny blogg: Älskade löpsedel. Tanken är att jag ska jämföra Aftonbladet och Expressens (många gånger gränslöst underhållande) löpsedlar. Varje dag.

Ta en titt och rösta på din favorit, vetja!

Sömn

2010-06-09T14:16:00.002+02:00

Apropå iPhone-appar håller jag just nu på att testa Sleep Cycle, en smart väckarklocka som kartlägger användarens sömncykel för att väcka vid rätt tidpunkt (läs: ej mitt i en djupsömnsfas). Och det är enkelt. Vansinnigt enkelt. Man startar appen, ställer in den ungefärliga tid då man vill bli väckt och placerar sen iPhonen bredvid sig på madrassen med appen igång. Sleep Cycle använder iPhonens accelerometer för att känna av hur användaren rör sig. I perioder av djupsömn rör man mycket mindre på dig.

Grafen ovan visar min senaste natt. En typiskt gravidgraf skulle jag vilja påstå. Kisspaus vid 5 och så nästa strax efter 6. Har för mig att jag var uppe även vid 3-tiden och kissade trots att det står att jag var i drömläge då.

Ett problem som dock uppstod redan i natt är det faktum att jag har turen att inte sova ensam. Min fantastiska man sover nämligen bredvid, med följden att jag vaknade både av hans snarkningar och snoozande väckarklocka innan min egen hann ringa. Fail, kan man säga. Har nu tvingat honom att ladda ner samma app. Snooze är så 2009.

Vi får ser vad som händer.

Spännande, spännande.

Hans vänner

2010-06-04T13:43:00.014+02:00

Min man har världens coolaste och roligaste vänner. Lite egna, kan man nog också säga. Och de tar hand om mig som vore jag deras egen lilla maskot. De vet att vägen till mitt hjärta går via teknik och utnyttjar det hänsynslöst. Jag rodnar nästan av uppmärksamheten ibland.

Just nu gäller det så klart graviditeten och allt vad den för med sig.

Inom loppet av bara några dagar får jag två mail - ett från Tommy och ett från Anders med tips på iPhone-appar som kan vara bra att ha om man är mitt uppe i detta med att "skaffa" barn. Ska så klart testa båda och återkomma med utvärdering.

Mest intressant i den fas jag nu befinner mig i är Contraction Master som både Anders och Tommy tycker att jag ska testa. En app som helt enkelt hjälper en att beräkna hur lång tid det är kvar till nästa värk.

Tommy bifogar dessutom följande tänkbara skräckscenario om vi mot förmodan skulle nöja oss med en vanlig klocka:

Pau: Aj, hur långt är det kvar?
Tom tittar på klockan och tänker. "Hmm, när var det den satte igång? 15:13? 15:16? Nej det var nog förra timmen.
Pau: HUR LÅNG TID!!
Tom: Äuhm, inte så länge till...

Hujedamej, det vill vi undvika så klart.

Anders tipsade mig dessutom om menstrackarapplikationen (ja, det är ett ord) iPeriod Ultimate.

Lite försent nu kanske, men för ungefär ett halvårsedan letade jag med ljus och lykta efter just en bra mensapplikation. iMensies var den bästa jag kunde hitta då. (Det supertöntiga namnet fick mig att gömma appen längst ner på sista sidan i telefonen och innerligt hoppas att ingen annan än jag skulle hitta den). Med iMensies kunde jag relativt enkelt räkna ut att jag (till min stora förvåning) hade en hela 50 dagar lång menscykel (sic!). Och ja, resten, är som man ju säger ibland, historia.

Tekniksajten Lilla Gumman har för övrigt testat och utvärderat ett antal gravidappar för iPhone. De gör mycket annat bra också för alla som tycker om och är nyfikna på teknik men kanske samtidigt tycker att det är lite läskigt.

Nåja. Hursomhaver. Tack, grabs. Det värmer att ni bryr er.

Välgörenhet är det bästa jag vet

2010-06-01T10:01:00.005+02:00

Foto: Flickr user Paul Manniz, CC licensed.

Sedan en tid tillbaka har jag drivit en egen Kakbank, ett fenomen som jag kom i kontakt med via ett välgörenhetsnätverk som jag är med i. Vi är några stycken, oftast inte fler än 10, som träffas varannan månad och lånar ut pengar via mikrolånesajten Kiva. Matkooperativet La Esperanza Group från Paraguay fick låna 4850 USD i januari, varav vår kakbank bidrog med 75 USD. Fem månader senare har de redan betalat tillbaka 81% av lånet.

Jag diggar mikrolån. Väldigt mycket. Helt enkelt därför att mikrolån är en mer hållbar, långsiktig form av "välgörenhet" än traditionella donationer. Istället för att göra samhällen och enskilda individer i utvecklingsländer beroende av välgörenhet fungerar mikrolån snarare som "hjälp till självhjälp". De personer och grupper som lånar pengar via de mikrolånsbanker som är knutna till t ex Kiva får en chans att verka som entreprenörer och därmed påverka och utveckla sin egen ekonomi.

Sen finns det så klart sammanhang där mikrolån inte gör särskilt stor nytta. I samband med naturkatastrofer och andra mer akuta händelser, såsom i exempelvis Haiti, behövs så klart direkta donationer för att snabbt rädda liv och få samhället på fötter igen. Stöd till ideella organisationer som arbetar med att långsiktigt förbättra situationen för människor i fattigare länder är ett annat exempel. Utan frivilliga donationer skulle dessa organisationer överhuvudtaget inte finnas.

Ett exempel på en sådan organisation är Monica och Carl-Axel Ekmans insamlingsstiftelse som i över tjugo år har verkat för att flickor och kvinnor i staden Garissa i Kenya ska få ett bättre och mer värdigt liv. De fokuserar framför allt på utbildning och arbetar aktivt för att "utrota" kvinnlig omskärelse. Ett otroligt viktigt uppdrag som de till stora delar lyckats med.

Även Läkarmissionen och Womankind arbetar för att få bort kvinnlig könsstympning i Kenya. Via Läkarmissionens sajt Webaidshop kan man skänka pengar direkt till detta ändamål (Tack Underbara Clara för tipset!).

Oavsett form behövs det oftast väldigt lite för att göra skillnad. Det är fakta.

Så vad väntar du på? Testa, vetja!

Fula tankar

2010-05-25T15:02:00.004+02:00

Ibland tänker jag tankar som jag skäms över. En sådan tanke är att Toms och min kärlek är så mycket finare än alla andras kärlek. Så är det ju inte, det vet jag på ett teoretiskt plan. Ändå kommer jag med jämna mellanrum på mig själv med att tänka att det är något alldeles särskilt med oss två. Att inga kan älska som vi.

Är jag inte hopplös, så säg?

Jag antar att det på något vis bottnar i att jag är så tacksam över att få leva tillsammans med Tom att jag inte vet vad jag ska göra av all tacksamhet. Jag är nämligen så dålig på att glädjas. Jag står handfallen när jag upptäcker att jag för en gång skull inte är bitter. Kritisk. Missnöjd. Ledsen. Deprimerad. Känslorna sprudlar och jag blir livrädd.

Det är inte meningen att jag ska ha det så här bra. Det är inte tänkt att en sådan som jag ska vara lycklig. Vad har jag gjort för att göra mig förtjänt av en man som älskar mig ju mer det finns att älska? En man som inte drar sig för att bjuda upp till en ömsint svängom på vardagsrumsgolvet då och då. En man som namngivit varenda del av min kropp och känner den bättre än jag. En man som utan att tveka går med på att somna ovanpå mig för att jag ska kunna somna trygg.

Efter fyra år av kärlek letar jag fortfarande efter den där haken. När ska Tom avslöja att allt bara är ett stort elakt skämt?

Där är kameran.

Now smile.

Säg hej till Vim

2010-05-12T09:22:00.004+02:00

Ja, han heter så. Underverket som ligger i min mage, gör volter och vinkar samtidigt när han är på särdeles bra humör. 13 veckor gammal. 27 veckor to go.

Vi vet egentligen inte om det är en han eller hon eller något däremellan där inne men jag säger han för jag känner på mig att det är just det det är.

Politiskt inkorrekt, javisst. Men sådan är jag. Och visar det sig att jag gissat fel så kommer jag inte vara den som är den. Då blir det helt enkelt en hon istället. En liten Ava kanske.

Lilla kärleksbarn. Tänk så det kan gå.

Craft Punch

2010-05-11T20:46:00.006+02:00

Foto: 100 Layer Cake

Jag vet inte vad som håller på att hända med mig. Kanske är det åldern. Närmar mig med stadiga steg de trettio. Ganska gammalt det.

Helt plötsligt har jag gått och blivit pysslig. Tänkte göra fina flaskor såsom på bilden här ovan. Köpt en Super Duper Giga Mega Craft Punch som är stor som en mindre bil. Designar, klipper och stansar för fulla muggar. Som en första klassens scrapbooker. Försöker hålla mig ifrån det mest smaklösa men balanserar hela tiden på gränsen till vad som kan anses vara okej.

Jag har ingen aning var detta kommer att sluta. Och det oroar mig något otroligt.

Stardoll

2010-05-04T14:52:00.007+02:00

Jo, det är ju så att jag råkar ha fått ett nytt jobb. Är numera Head of Product Strategy på Stardoll - ett modeinriktat, virtuellt community för tjejer. Jag ska jobba med produktutveckling, enkelt uttryckt. Kan knappast tänka mig ett roligare jobb. Efter att ha ägnat dagarna åt att fundera på papperstidningens framtid känns det i ärlighetens namn oerhört befriande och fräscht att få prata om saker som huruvida ett glittrigt läppglans ser tillräckligt realistiskt ut. Dessutom älskar jag målgruppen: tjejer i åldrarna 7-17 år. Finns nog inte en mer heterogen, mångfacetterad, kräsen och rastlös konsumentgrupp. Ställer krav på att tjänsten vi levererar verkligen är välgjord, relevant och trovärdig.

Om du får för dig att testa Stardoll heter jag pauspling och ser ut ungefär så här:

Visit my Stardoll Suite

NYC the way we want it

2010-05-01T09:55:00.031+02:00

Photo: Flickr user nate steiner, CC

A while back, I wrote a blog post about my favorite restaurants etcetera in San Francisco. In Swedish. The post turned out to be very useful and much appreciated by some of my friends and colleagues. So, I decided to write one about NYC as well. The difference: this time I've asked a couple of my American (mostly) friends who all have lived or are currently living in NYC. And not just any NYC friends but those whose advice I really trust. Thus, this is not your regular Swede-trying-to-be-cool-in-NYC-list. No, this is something else.

Olof (@olofster):

Best pork butt (delicious Asian meal): Momofuku Ssäm, East Village

Best bagels: B&H, East Village

Best brunch: Freemans, Lower East Side

Best place for second hand shopping: Beacon's Closet, Williamsburg or Tokio7, East Village

Best bar/pub/club: Death & Co, East Village

Best morning coffee: Abraco, East Village

Best place for (secretly) making out: ~~Abraco~~ Sugarland, Brooklyn

Best restaurant ever: Chiyono, East Village

Best hole-in-the-wall option (food): Abraco

Best museum/exhibition: The Met, eastern edge of Central Park

Best of all things in NYC: Abraco

Best outdoor: Fort Tilden and Breezy Point, far Rockaway, Queens

Roger:

Best pork butt: The pulled pork (a dish) at Fette Sau, Metropolitan Avenue, Williamsburg

Best dim sum (Chinese dumpling brunch): Ocean Jewel, Flushing, Queens

Best bagels: Murray's Bagels, 6th Avenue, Greenwich Village-ish

Best brunch: Dressler, Broadway, Williamsburg

Best place for swimming: Quogue Beach out on Long Island has nice, very clean water and a broad sand beach

Best bar/pub/club: Larry Lawrence, Grand Avenue, Williamsburg (just a bar)

Best morning coffee: Doughnut Plant, Grand, Lower East Side (not really a coffee place, but their donuts are what make it worthwhile going to) or Supercore, Bedford Ave, Williamsburg

Best restaurant ever: Ippudo, 4th Ave, East Village (My favorite Japanese ramen place in the US)

Best hole-in-the-wall option (food): Lovely Day, Elizabeth Street, Soho or Xi'An Famous Snack, Basement of Golden Shopping Mall, Flushing, Queens

Best museum/exhibition: the giant scale model of NYC at the Queens Museum, Flushing Meadows, Queens

Best of all things in NYC: A walk across the Brooklyn or Williamsburg bridge on a warm, sunny morning on the way to brunch. It makes you feel fortunate to live in New York!

Aaron (@azinman):

Best bagels: Murray's Bagels

Best morning coffee: Abraço, Grumpy, Joe the Art of Coffee. If you're in Williamsburg, check out Blue Bottle Coffee Co.

Best hole-in-the-wall option (food): Mamoun's Falafel or This Little Piggy Had Roast Beef, East Village

Best shopping: Opening Ceremony, SoHo

Best museum: The Met, MoMa

Some of my personal favorites:

Brunch: Egg, Williamsburg; 202, Chelsea and Roebling Tea Room, Williamsburg

Fort Greene restaurant: No. 7, Fort Greene

Bar: Nublu, East Village and Please Don't Tell (PDT), East Village

Japanese food: Kenka, East Village (Best described as a Japanese fast food joint on acid, but very good!)

Second hand shopping: Buffalo Exchange, Williamsburg and the stores along Orchard Street, e.g. Hairy Mary's.

Best walk: The High Line

Best park: Fort Tryon Park and the Cloisters, Upper Manhattan/Washington Heights

Indoor Market: Chelsea Market, Meatpacking

More to come...

[UPDATE]

I made a Google map based on this blog post.

[UPDATE 2]

Ganda (@ganda):

Best pork butt: I love the pork ribs at Al di La, Park Slope, Brooklyn; the pork belly buns at Momofuku, East Village, and any pork from Flying Pigs Farm at the Union Square Greenmarket
Best dim sum: Pacificana, Sunset Park, Brooklyn; Dim Sum Go Go, China Town
Best bagels: Columbia Bagels, uptown; Murray's Bagels, various locations; Tal Bagels, Midtown East; Russ & Daughters, Lower East Side
Best brunch: Prune, East Village
Best place for second hand shopping: INA consignment, various locations (This is more for high-end label consignment shopping.)
Best bar/pub/club: Angel's Share, East Village
Best morning coffee: Stumptown, Ace Hotel, Murray Hill
Best hole-in-the-wall option (food): Zabb, Elmhurst, Queens
Best museum/exhibition: The Met

[UPDATE 3]

Lily:

Best bagels: Straight up no joke classic new york bagel: H&H bagels.
Best brunch: No. 7, 7 Greene Ave, Brooklyn. Delicious food, great bloody maries, strong coffee, and pretty plants in the back.

Best place for swimming: Coney Island. Seriously. The water isn't nearly as grody as you'd think, and the people watching is unbeatable.
Best place for second hand shopping: Guvnors Vintage Thrift, 178 Fifth Avenue in Park Slope. Great selection, actually affordable.

Best place for (secretly) making out: The Cloisters or The Japanese Garden Room at the MET.
Best hole-in-the-wall option (food): Taste Good Malaysian Restaurant, 8218 45th Ave, Elmhurst. Curry Laksa - YUM!
Best museum/exhibition: The Frick (so pretty), The NY Transit Museum in Downtown Brooklyn (especially the part with the old trains), The Map Room in the New York Public Library

Best of all things in NYC: The tram to Roosevelt Island, Titan Greek Supermarket in Astoria (best olives i've ever eaten), the bar at the top of the Standard Hotel above the High Line (great views, great cocktails, the hostesses wear gold lamee and sun glasses, and the elevator has a strange seven circles of hell art installation that makes it feel like you are swimming in a kaleidescope designed by Hieronymus Bosch...but whatever you do, don't wear flip flops, they're a tad snobby...)

Gena (@genapeditto):

Best coffee (all day): Joe the Art of Coffee, West Village and Union Square

Best afternoon snack: Fresh shucked oysters from Murray's Sturgeon Shop (consumed in one of the nearby parks), Upper West Side

Best place for second hand shopping: Billy's Antique Shop, NoHo

Best restaurant ever: Motorino Pizza, East Village and Brooklyn

Best hole-in-the-wall option (food): Gray's Papaya, West Village

Best museum/exhibition: NY Transit Museum, Brooklyn Heights and anything Creative Time has going on

Best of all things in NYC: Big Gay Ice Cream Truck; the High Line, Meatpacking District; taking the ferry to and biking around Governors Island

David (@dam1975):

Best Dim Sum: My dad always likes Hop Lee Restaurant at 16 Mott Street, China Town

Best bagels: H&H bagels, which is sort of the standard; Murray's Bagels; Columbia Bagels is very good indeed, Columbia Uptown, 2836 Broadway (@110th St.).

Best brunch: I love Morandi, West Village. Very nice, and do sit outside if you can.

Best shopping: Uniqlo, SoHo

Best coffee: Joe the Art of Coffee, West Village and Union Square. Also, if you want the freshest, bestest brewed coffee, go to Cafe Grumpy, Chelsea. Grumpy uses a cool Clover single-serve brewing setup that you have to see to believe.

Best restaurant ever: Babbo, Greenwich Village. Reservations fill up as soon as they come available--one month in advance. If you call when they open, you shouldn't have a problem getting a table for next month. The pasta tasting menu is extremely good, and you should get the flight of wines to go with it (the pairings are sublime--the sum far exceeding the parts). The only catch is that the entire table has to get the pasta menu if you go that route. There's also a non-pasta tasting menu that isn't quite as good.

Best hole in the wall option (food): Cafe Mogador, a Moroccan place on St. Mark's Place, East Village

Best museum/exhibition: The holiest place in New York for me has always been the Temple of Dendur at the Met.

Bonus - Best sushi: Sushi Yasuda at 204 E. 43rd St, Midtown East. If you sit at the bar, Mr. Yasuda might serve you; you learn a lot about sushi. The menu varies by day; they go to the market daily, and they can tell you why the salmon from this particular river in Alaska is different from another river in Alaska. And it really is different.

Vänskapsband

2010-04-22T17:46:00.011+02:00

Är det inte lustigt hur vänskaper - något man tänker sig ska vara varaktiga och tidlösa - ofta ändå kommer och går? Hur något plötsligt förändras, ibland utan att man märker det, och relationen börjar ändra form. Den mattas av, rinner långsamt, långsamt ut i sanden för att till slut bli till intet. Och så förvåningen man känner efteråt. Hur kunde det bli så här? Vi som var så nära. Bästis och bundis, nästan. Innan man uppgivet konstaterar att det kanske trots allt var bäst så. Vi var ju ganska olika ändå.

Efter att ha bott utomlands i flera omgångar har jag blivit härdad när det gäller vänner. Jag har lärt mig att vänskaper kan vara lika intensiva och kortlivade som de mest passionerade romanser. Och lika ytliga och obetydliga som korta möten med främlingar på tåget. Det är här och nu som gäller. Efter ett tag: Hej då, det var trevligt så länge det varade. Kanske ses vi igen. Men troligtvis inte.

Det har blivit så, jag har valt att ha det så, för att det var enklast så. Men så har jag ju blivit ganska ensam också. Det flyktiga livets höga pris.

Jag önskar ibland, ja ganska ofta faktiskt, att jag vågade ge mig hän i mina vänskapsrelationer. Visa mig sårbar och släppa folk in på livet. Bråka lite, till och med. Allt för att få känna på hur det är att vara någons vän på riktigt.

Inga fasader.

Inga fler halvhjärtade "Du, vi borde ses någon gång".

Inga fler "När kan du ses? Jag har en ledig tid om sex veckor. Efter pingsthelgen där precis. Alternativt samma veckodag två veckor senare."

Jag tror jag är redo för det där andra nu. Det jag vet att andra har upplevt. Det mycket mindre ytliga. Mer bestående. Från och med nu ska jag välja mina vänner med omsorg och se till att de består. Livskriser, barn, villa, bil, jobbyten, plötsliga dödsfall, sjukdomar, mångmiljonvinster och utlandsflyttar till trots.

Ja, så ska det bli

Så måste det bli.

Inte som de

2010-04-12T18:30:00.003+02:00

Tänker på hur flyktiga vissa identiteter är. Igår var jag en viss typ av person. Idag är jag delvis en annan.

Av olika anledningar har jag tagit en paus i löpningen. Tre veckor som känns som ett helt liv. Jag minns hur jag för inte särskilt länge sedan brukade titta på andra löpare och tänka: "Nejmen se där! En så'n som jag." Nu tittar jag, får aningen ont i hjärtat och blundar. Tänker: "Jag önskar jag vore som de."

Alla år av idog löpning är som bortblåsta. Jag är en annan nu. En som kommer med dåliga ursäkter. Ligger för mycket i soffan. Äter för mycket. Tänker att jag ska börja ett nytt liv på måndag. Nästa måndag. Nä, alltså, den efter påsk.

Ja, ni förstår.

Jag är förlorad.