Urban Fruit Fly

Martina och Pamela

2009-11-24T16:13:00.009+01:00

När jag en gång för länge sedan bodde i Jordbro fanns där en kort stund ett par som väckte min uppmärksamhet lite särskilt. Ett kärlekspar som stack ut i den jämngrå white-trash-massan på pendeltågsstationen. Två kvinnor tänkte jag. Eller var det det? Så svårplacerade. Den ena med kort mörk page. Yviga ögonbryn. Basker. Som tagen direkt från ett författarcafé i Montmartre. Den andra blond. Som vilken pojkspoling som helst. Så olika. Undrar var de hittat varandra. En dag var de försvunna. Eller var det jag som försvann? Jag minns inte.

Så av en slump hörde jag höromveckan talas om P4-dokumentären "Familjen Abrahamsson kommer ut". Hörde Pamela tala om sin första kärlek Martina. Om vackra, melankoliska möten på Borås tågstation. Och så slog det mig. Måste vara den Martina. Martina Lowden som skrivit Allt och blivit allas nya älskling. Hon som till och med fick sommarprata en sommar och gjorde det alldeles gallant. Det måste vara den Martina. Ingen annan. Och så föll allt på plats.

Det var Martina och Pamela jag såg där på Jordbro station. Det är därför jag tycker att Martina ser så bekant ut.

Nu vet jag var de tog vägen och hur kärleken en dag tog slut trots att det älskade varandra så mycket just då. I Jordbro. Nu vet jag att den brustna kärleken brutalt drev Martina till vansinne. En liten stund i alla fall. Så som kärlek kan göra ibland.

Att veta ger mig ro i kroppen.

Otacksam

2009-11-24T14:12:00.003+01:00

Sitter här och undrar hur jag kunnat bli en så fruktansvärt otacksam person. Varför är jag aldrig riktigt glad? Aldrig riktigt nöjd?

Som jag skäms där jag sitter och gråter vid bordet på morgonen trots att min fin-fina man jagat mjölk till gröten i varenda affär vid Hornstull. För min skull. Trots att han säger att han älskar mig och att vi har det så bra. Och det har vi ju. Bättre än bäst. Ändå vill jag ha det bättre.

Det kan alltid bli bättre. Man kan alltid ha mer.

Det tar aldrig slut.

Och jag är så rädd för att jag ska kväva allt jag älskar till döds i jakten efter den ultimata lyckan. Livrädd. Jag måste lära mig att sluta skrämma bort folk med min evinnerliga bitterhet. Jag måste vara varsam. Öm.

Som en vals.

Men jag är mer som en destruktiv tango. Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp. Hårda steg på golvet. Oresonliga och skoningslösa.

Tapp. Tapp, tapp.

Apropå allt det gamla

2009-11-18T14:20:00.003+01:00

Nostalgi, ack kära nostalgi. När jag läser igenom gamla blogginlägg hittar jag ett från den 31 mars 2006. Skrivet i samband med att jag träffade Tom. Känns extra häftigt att läsa inlägget med facit i hand.

Nu sitter jag här och får ingenting gjort. Och är det inte lite ditt fel ändå? Jag är liksom paralyserad. Slängs mellan två sanningar. Den där jag tar upp tråden. Skriver till dig att "Du. Jag gör väldigt gärna om det igen, för jag hade så kul. Och det blev ju så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig från början." Och så finns den sanning där jag bara låter allt rinna ut i sanden, för jag åker snart och kärleken, om det någonsin uppstår en sådan, tar ändå alltid slut. Den blir till vatten. Vilken av dessa sanningar är mest sann? Eller är de båda kanske lögner?

Jag blir så arg, för det var inte meningen att det skulle bli så här. Och jag blir så arg, för att jag alltid hittar på sådana här saker. Verkligheter som bara existerar i mig. Verkligheter som jag förstorar; tills de en dag brister. Och så förändras allt. Utan att någon annan märker något. Bara jag.

Och så du förstås.

February 13, 2007: Varför kommer ensamhet in klump?

2009-11-18T14:05:00.000+01:00

Då och då händer det att jag känner mig ensammast i världen. Jag sätter på mobilen - inga meddelanden; jag kommer till skolan - ingen där; jag loggar in på MSN - de få som är inloggade är upptagna eller inte vid datorn; jag kollar mailen - bara spam. Oftast får jag panik, börjar leta upp främlingar som jag kan underhålla eller slumpmässiga Internet-forum där kanske någon vill utbyta en tanke eller två. Efter ett tag lugnar jag ner mig och inser att imorgon kommer allt att vara bättre, för ensamhet kommer alltid i klump.

February 6, 2007: What's my contribution?

2009-11-18T14:00:00.002+01:00

Oh my, I feel stupid and worthless again. I have been reading about my former female classmates from back home. Like me, they just graduated; still, they have all already succeeded in life...managers, managers, managers. They are in all corners of the world and work hard. And here I am. What am I doing? And why wasn't I able to pursue a good, well-respected thesis and become a manager? These girls are amazing! They are beautiful, have multiple degrees, received awards and scholarships. What did I do? I don't know.

I suppose it is all about finding your own way through life. The problem is that I have always been comparing myself to other people and I just can't stop. I know that I will feel incredibly bad if our children turn out to be less smart or successful than other peoples' kids, or if my friends have nicer cars or a bigger houses than we. I wish I was more self-confident, but frankly, I am not.

I know I have a great life... I am at MIT (How did I even get here?). Still, the little Paulina within me just needs attention and validation. She wants her former teachers to say: "Paulina, please don't leave us. We need you. Teach us everything you know!" She wants to receive diplomas and money from the university director, saying: "We are pleased to announce that the winner of our annual $5000000 award for best academic performance goes to Paulina Modlitba." She wants to be interviewed in the newspapers and on TV. She even wants to attend the Academy Awards and make sausages with the Royal family!

But all big Paulina does is fiddle around with animatronic monkeys and plan her wedding.

How cool is that?

Dans syndrom

2009-11-17T11:30:00.006+01:00

Eftersom jag har en bror med Down's Syndrom har jag ett antal gånger fått frågan vad jag tycker om fenomenet ICA-Jerry. Eller Mats som han ju heter på riktigt. Jag har inget enkelt svar. Samtidigt som jag tycker att det otroligt positivt att Down's Syndrom och andra funktionshinder lyfts fram och vet att filmerna är en del av en större satsning på funktionshindrade inom ICA-koncernen känns det ändå som att man skrattar mer åt ICA-Jerry än med. Reklamfilmerna lyckas på något vis inte lyfta upp Jerry till en nivå som känns rättvis och jämlik. Istället blir han ett fenomen som man skrattar åt, pratar om och uppmärksammar i några veckor tills något nytt coolt tar vid. En fyndig PR-kupp snarare än ett genuint försök att långsiktigt förändra människors syn på individer med funktionshinder.

Men, ändå. Jag blir trots allt mest glad. Om inte annat för alla viktiga debatter som mediefenomenet ICA-Jerry väcker. Exempelvis den om abort. P4 Dokumentär sände nyligen en fin radiodokumentär om Vanessa och hennes familj: "Bara den är frisk". Lyssna på den.

Kan du sen inte få nog, besök Glada Hudik-teaterns eller På egna bens föreställningar. Och glöm för guds skull inte Down's Syndrom-dagen den 21/3.

Usch

2009-11-14T16:56:00.002+01:00

Så usel jag är på att skriva nuförtiden. Alldeles bedrövlig. Jag ber om ursäkt.

Efter flera på tok för fullmatade veckor unnade jag och Tom oss en helt underbart lugn minisemester i Hälsingland förra helgen. Järvsö, närmare bestämt. Lill-Babs-land. Efter sömn, mat, vildmarkspromenader och spabad i överflöd kände vi oss båda mycket mer utvilade. Välbehövt.

Ändå känner jag mig nu mer obalanserad än någonsin. Extremt ömtålig. Vissa stunder tror jag mig veta precis vad det beror på. Andra gånger känns det som en mer abstrakt, odefinierbar ångest. Jag går från att vara ledsen till arg till frustrerad till glad till arg. Allt på en och samma dag. Framför allt tycker jag synd om mig själv. Väldigt mycket synd om mig själv. Och så känner jag mig ensam. Övergiven. Saknar mina vänner och undrar varför de inte ringer. Men ringer inte själv.

En annan sak som oroar mig är att jag är virrigare än någonsin. Det känns nästan som att jag håller på att tappa greppet helt och hållet. Glömmer, blandar ihop ord och stavar fel. Jag pekar på klockan men säger lampa, säger handduk men menar glasögon. Det förvånar mig för mitt liv är på ett sätt lugnare än på länge. Jag borde ha bättre koll än så här. Må bättre.

Tom tror att det är någon slags post-stress. Att hjärnan slår bakut när jag nu börjat unna mig själv att ta det lugnare. Ungefär som när man blir förkyld så fort man går på semester eftersom kroppen slappnar av och blir mer utsatt.

Nåja. Nog om mig.

Hur har du det?

Bröllopsdrömmar

2009-10-27T10:34:00.004+01:00

Hittade gamla foton på klänningen som jag inspirerades av när jag lät sy upp min egen bröllopsklänning. Jag hittade den i ett skyltfönster i Barcelona där jag var för att besöka min dåvarande pojkvän och tänkte genast att "den där vill jag gifta mig i". Jag visste redan då att jag inte skulle gifta mig med den pojkvän jag hade då men jag tillät mig att drömma, och två år senare blev drömmen sann. Med en annan man.

Jag är så glad att jag orkade vänta.

October 3, 2005: My happiness

2009-10-18T21:55:00.005+02:00

So, I follow patterns in life. I always do, and I always have. My mum calls them mental pitfalls: situations where you react instictively, without further contemplation. You are programmed to act and react in a certain way in a particular situation. When it comes to love, I follow patterns too. I know it doesn't sound very romantic, but I have to be honest. For me love is all about the challenge, the thrills, the chase.

I suppose you are all acquainted with these things... This is the main reason to why I always fall for "bad boys", they are exciting, yet rewarding challenges. The idea that I could be the one who actually, finally manages to tame him and change him, is so tempting that I simply can't reject it. I am an achiever. Full stop.

Now, as you all probably know, I haven't really been successful. Not at all, in fact. I am 25 years old and still do nothing but run straight towards the wall of impossible love, crash into it, fall, cry, get angry, go on a diet to get irresistible, before getting up and trying the same thing all over again. I am 25 years old and unable to see that whatever I am doing isn't really working very well, and probably never will!

Now, after having recognized the issue, one crucial question remains: How do I break these habits? How can I avoid the mental pitfalls? Any ideas out there? As usual, I am thankful for any "tips" or experiences that you might want to share with me...

Until then, a "poem" by Nietzsche, from the book "The Gay (as in happy) Science":
Since I grew tired of the chase

And search, I learned to find;
And since the wind blows in my face,
I sail with every wind.

Kisses to you all!

February 21, 2007: Ögonblick

2009-10-18T21:50:00.004+02:00

Sitter och tittar på en video. JFK sitter i en bil i Dallas; med sin vackra Jackie. 90 sekunder innan han skjuts till döds. 90 sekunder innan Jackie klättrar upp på bilhuven i panik. Jag funderar: Hur ser en människa egentligen ut precis innan han dör? Vad tänker han på? Vet han vad som väntar bara ett ögonblick bort? Kan vi, du och jag, se döden i hans ögon?

Ni vet ju, för mig finns inget vackrare än ett ögonblick. Vetskapen om att allt är tillfälligt; vetskapen om att allt kan förändras inom loppet av en sekund. Det är detta som gör livet så förunderligt; nästan otäckt.

Är det inte också detta som gör livet så underbart?

Tom, kyss mä!

2009-10-18T21:46:00.001+02:00

Apropå nostalgi, minns ni filmen Tom gjorde åt mig på vår ettårsdag?

Radioskugga

2009-10-18T21:20:00.002+02:00

Jag har inte skrivit så mycket på sistone, jag vet. Beror inte på brist på idéer. Snarare brist på tid. Jag försöker få ihop alla bitar som utgör mitt liv men det går sällan bra. Jobbet kommer alltid först. Så är det.

Jag har funderat mycket på vad jag vill med bloggen just nu. Den har ju ändrat form ganska mycket under årens lopp, från designblogg till en allt-i-allo-blogg till en nästan renodlad äktenskapsblogg. Och det är nog där jag vill ha den just nu. Jag är gift nu, alltså vill jag prata om hur det är att vara gift. Om jag får som jag vill kommer Tom att bli mer aktiv i denna blogg. Han är ju liksom också gift och är en del av det hela. Tänkte börja spela in videos i stil med de som min kompis Johanna och hennes sambo Daniel spelar in tillsammans. Fast om äktenskap då. Så fint, tycker jag. Är man ett team så är man.

Apropå det här med att gå igenom olika bloggfaser. En gång i tiden var jag singel. Det skrev jag om i min nästan bortglömda MSN-blogg. Läste igenom ett par inlägg idag och blev aningen nostalgisk. Känns väldigt länge sedan. Jag fick många fler kommentarer på den tiden. Singelliv är nog roligare att läsa om än äktenskap. Hur spännande jag än tycker att mitt äktenskap är. Jag var Bridget Jones då. Martha Stewart nu. Tänkte hur som helst börja publicera lite gamla inlägg i denna blogg. Bara för skojs skull.

Eller är det för min egen skull, kanske?

Scener ur ett äktenskap

2009-10-18T20:32:00.007+02:00

Söndag kväll. Paulina känner sig syndig. Munnen full med chokladsås. Mmm. Mathångel. Smyger över till Tom som sitter och jobbar.

Paulina: -Ånga me maj. [Hångla med mig.]

Tom: -Va?

Paulina: - Ångla me ma. [Hångla med mig.]

Tom tittar på Paulinas mun. Hon har den stängd. Det brukar den aldrig vara. Hon måste gömma något i den.

Tom: - Nej, vad har du där inne? Är det något äckligt?

Paulina: - Neej. Jag förlsöke bala vala lite sekschig. [Nej. Jag försöker bara vara lite sexig.]

Paulina försöker trycka sina läppar mot Tom. Tom ryggar tillbaka. Så här rädd har han nog aldrig varit.

Tom: - Men va fan är det där? Det här är inte sexigt. Det här är terror. Gå bort!

Paulina (börjar skratta, chokladsåsen börjar rinna ut): - Tellol? De är bara lile matsekxch. [Terror? Det är bara lite matsex.]

Tom: - Matsex? Jag vet inte ju inte ens vad du har där inne? Du kan ju ha stoppat in vad som helst.

Paulina: -Va, valå? [Va, vadå?]

Tom: Ja, som ett äckligt ägg eller nåt. Gå bort.

Paulina ger upp. Sväljer chokladsåsen.

Det är sällan, ytterst sällan, som verkligheten överträffar fantasin.

Jag sökte inte upp Gud

2009-10-04T18:53:00.003+02:00

Tänkte att jag så här lite i efterhand skulle visa er den motivering jag bifogade ansökan till Börja skriva-kursen. Det var egentligen min älskade vän Matilda som var med om morsa/mamma-incidenten men det är en petitess. Det satte nämligen minst lika djupa spår i mig.Vad tycker ni?

"Jag sökte inte upp Gud. Gud sökte upp mig. Han gjorde sig ständigt påmind. Bråkade med mig tills jag en dag började lyssna.” Dessa ord hörde jag en gång en präst yttra i en radiointervju och tänkte att precis så är det för mig med skrivandet. Skrivandet är mitt språk. Min röst. En aldrig sinande ström av tankar och känslor som ingenting hellre vill än att formuleras och förevigas. Jag söker mig ibland till andra språk men återkommer alltid till skriften. Eller snarare: skriften återkommer alltid till mig.

Det finns tillfällen då jag helt velat förneka mitt behov av att skriva; som alla de gånger då min kritiska svensklärarinna hastigt och brutalt tog död på min skrivarlust med sin röda bläckpenna. Rött som i fel. Rött som i misslyckande. ”Det heter inte morsa, det heter mor. Möjligtvis mamma.”, kunde hon skriva. Jag lyssnade och anpassade mig. Tystnade. Idag vet jag att hon hade fel. Det finns mödrar, det finns mammor och det finns morsor. De är alla olika saker. Det säger i alla fall min inre röst. Nu är det hög tid för mig att börja lyssna på den.

Scener ur ett svågerskap #1

2009-10-01T10:13:00.002+02:00

Det är lördag eftermiddag, jag sitter och fikar med min syster Lisa. Mobilen ringer: det är min svåger Peter. Jag svarar:

Tom: Hej Peter. Jag fikar med Lisa, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Hmm... jaha, vad är det då?
Peter: Jag vill att du laddar ned Magnus Carlsson-skivan åt mig.
Tom: Peter, det är inte viktigt.
Peter: Jo det är det.
Tom: Nej, det är det inte. Det kan vänta till imorgon söndag, jag ringer dig då. (klick)

Fem dagar senare. Klockan är 10:10, jag sitter på jobbet. Mobilen ringer: det är min svåger Peter.

Tom: Hej Peter. Jag är på jobbet, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Jag menar: 'Är det på liv och död?'
Peter: Man... man får inte säga så.
Tom: Hmm... nähä, OK. Vad är det då?
Peter: Hur stavar man "känner"?
Tom: "Känner"?
Peter: Nej, "tjäller"!
Tom: "Tjäller"? Kan du sätta det i ett sammanhang?
Peter: Nej, "tjäller"! Som i "Peter tjäller på Maria".
Tom: Jaha, "skäller"!
Peter: Ja det menar jag.
Tom: OK, jag skickar det som ett SMS till dig. Hej då.
Peter: Hej. (klick)

Anders kan rita

2009-09-28T15:25:00.002+02:00

Titta så fint Anders har ritat utifrån originalfotot som hänger på Tekniska museet.

På sin iPhone har han gjort det dessutom; med hjälp av ett program som heter Sketchpad.

Jag känner mig hedrad.

Scener ur ett äktenskap

2009-09-24T10:21:00.004+02:00

Bakgrund: Kvällen innan hade Tom introducerat Paulina till iPhone-spelet Flight Control, ett enkelt men mycket beroendeframkallande spel...

Morgonen därpå: Tom och Paulina sitter och jobbar vid frukostbordet; Paulina ägnar dock mer tid åt Flight Control än åt jobbet. Hon spelar på Toms iPhone.

Tom: Om en halvtimme är det tvättid.
Paulina (blicken fäst på telefonen): Uhmmm... aha... mm...
Tom (30 minuter senare): OK, nu är det tvättid, ska jag ta det då?
Paulina (lyfter inte blicken): Mmhhmm..? Jahmmm...
Tom: Kan du inte sluta spela ett tag?
Paulina: Uh...nnggh... uuh..?
Tom: Jag sa: 'Kan du inte sluta spela?'
Paulina: Uh... Mmähh... jag håller ju på att ta highscore...
Tom: Du är ju helt beroende.
Paulina (tillbaka i spelet): Mmhhh...
Tom (irriterad): OK jag går och tvättar. Men du slutar spela!

Tom plockar upp Paulinas iPhone som ligger i hallen.

Paulina (triumferande): Höhö... det där är ju min iPhone.

Sekunden senare rycker Tom den andra telefonen från Paulinas hand.

Paulina (bestört): Mäh... så kan du inte göra... Jag vill ju spela ju... Det var ju du som visade mig spelet... DU FÅR SKYLLA DIG SJÄLV!!

/Tom

Skrivkurs

2009-09-18T13:58:00.009+02:00

Jag har ju börjat skriva. Går en kurs som Tom hjälpt mig hitta. För drygt två veckor sedan var jag där för första gången. På måndag är det dags igen.

Vi skrev som attan ska ni veta. 18 sidor av små korta texter. Tänk så lätt det går när man måste.

En av uppgifterna gick ut på att tänka på en person man älskar och sedan svara på följande frågor:

1. Vilken tid på dygnet skulle personen i fråga vara?

2. Möbel?

3. Årstid?

4. Färg?

5. Växtlighet?

6. Djur?

7. Historisk epok?

8. Vad är väldigt typiskt för denna person att säga?

Uppgiften gick sedan ut på att skriva en hyllningstext till personen man nyss tänkt på - utifrån de åtta orden. Fick mellanstadieslashbacks men det är förvånansvärt roligt att skriva när man är styrd på olika sätt. Åtta i princip slumpmässiga ord som längtar efter ett sammanhang.

Resultatet? En liten text till min älskade bror Peter:

5 på morgonen ringer du mig. Klarvaken.

Jag lyfter försiktigt huvudet från kudden för att titta ut. Det är becksvart ute. Jag hör dig andas tungt; flåsa som en trött hund i andra änden.

-Jag älskar dig, säger jag. Peter, jag älskar dig. I sommar ska du och jag åka bort. Vi ska resa till en plats som är så varm att bara palmer orkar växa där och folk fortfarande lever som på antikens tid.

Det är tyst en lång stund. Djupa andetag. Sedan säger du plötsligt:

-Pau, vad menar nu?
-Inget ting, Peter. Inget ting.

Svårare än så behöver det kanske inte vara.

Tom, Chanel och jag

2009-09-18T13:43:00.004+02:00

Paulina och Tom återkommer trötta hem efter en kväll på premiärvisning av Coco - livet före Chanel. Paulina hittar en liten flaska Chanel no 5 i sin goodiebag:

Paulina: Åh, så söt! I natt ska jag sova endast iförd Chanel no 5.

Tom: Jag med.

Kollegor - jag älskar er!

2009-09-18T13:32:00.006+02:00

Jag tenderar att klaga på saker i mitt liv men idag ska jag vara positiv. Idag ska jag lyfta fram något bra.

Det är nämlig så att jag inom loppet av bara några dagar har fått presenter från två kollegor. Helt oberoende av varandra alltså.

I tisdags låg en hel limpa valnötskavring på mitt skrivbord när jag kom tillbaka från ett möte. Underbara Erich hade varit på restaurang Tranan och tyckt så mycket om brödet att han köpte med sig en hel limpa. Pour moi. Och i morse fick jag en miniplattång av söta Ebba. Bara så där. Fint inlagen med en rosa rosett.

Jag blir så rörd. Tänker: är jag förtjänt av allt detta fina? Tänker därefter: Har jag sett extra eländig ut på sistone? Utsvulten? Underbetald? Oborstad? Oälskad?

En sak är säker. Vad det än är så fungerar det. Ni borde se mig nu. Jag sitter och ler som jag aldrig lett förut.

Scener ur ett äktenskap

2009-09-12T19:14:00.003+02:00

Lördag, kl 18.

Paulina (på toaletten, som vanligt): Tooom! Skulle du kunna hämta papper åt mig? Det är slut igen.

Tom: Men gick inte du nyss för att hämta papper?

Paulina: Jo, men jag är dum i huvudet. Jag har nog inte riktigt vaknat ännu. Jag gick till köket två gånger för att hämta hushållspapper men nu sitter jag här utan papper ändå. Allt jag fick med mig är en tortilla.

Tom: Ja, men kan du inte torka dig med den då?

Paulina (med munnen full): Ja, det skulle jag om det inte vore så att jag redan hunnit äta upp den.

Tom: Suck. Jag kommer.

Kalas på fjärde våningen

2009-09-08T14:48:00.002+02:00

I vårt hus har vi en kalasvåning. Våning nummer fyra, närmare bestämt.

För kalas tryck här.

Säg, är det inte fantastiskt?

Faller du så faller jag

2009-09-08T14:34:00.009+02:00

Gatukonst på älskade Heleneborgsgatan. Får mig att tänka på den stackars lilla pojke som ramlade från sjätte våningen men hade tur och fångades upp av en räddande ängel.

Det är den bästa känslan. Att veta att om jag en dag ramlar finns det någon där och tar emot mig.

Scener ur ett äktenskap

2009-09-08T14:09:00.004+02:00

Tom: Va' mycket du har klippt dig! Ser helt annorlunda ut.

Paulina: Tycker du?

Tom: Ja, det är fint! Du ser ut som...som Julia Roberts litegrann.

Paulina: [jätteglad] Åh, verkligen? Tycker du?

Tom: Ja, som Julia Roberts ser ut i Pretty Woman.

Paulina: Åh, tack! Va' glad jag blir!

Paulina tänker...

Paulina: Men vänta nu. Var det ett fint sätt att säga att jag ser ut som en prostituerad?

Tom: [tyst]

Tom: [tyst, tittar på Paulina]

Tom: Yep.

En gång tant, alltid tant

2009-08-28T12:20:00.005+02:00

För övrigt känner jag inte riktigt igen mig själv.

Idag ringde jag polisen för att tipsa om en plats där polisen borde ställa sig för att sätta dit cyklister. Ett övergångsställe över en cykelbana mellan Slussen och Gamla Stan där jag varje dag ser medfotgängare bli nästintill påkörda av fartblinda cyklister som vägrar stanna. Trots att de borde. Jag tror bestämt att jag har gått och blivit bitter på äldre da'r.

Jag har själv en cykel och cyklar då och då. Jag bryter dessutom säkert mot trafikregler ibland. Ändå avskyr jag just nu allt på två hjul.

Varför så bråttom, hörrni? Kan vi inte bara vara vänner?