Sydsvenskan hade den 17 februari (betalspärr) en intervju med en ”butiksexpert” från Svensk Handel. Artikeln börjar med ingressen:

Varje vecka slår tretton skånska butiker igen

Expertens kommentar är:

” Men det kommer alltid någon ny typ av handel”. Experten tillägger senare ”att den som driver en fristående butik måste finnas på en plats med stark köpkraft och ett stort flöde av människor”

Men om det är så att Malmö Stad genom sitt planmonopol har tillåtit etablering av flera stora köpcentra och därmed dragit undan mattan för handeln i centrum, påhejad av Svensk Handel.

Då försvinner det som var ”platser med stark köpkraft och stort flöde av människor. Vad gör man då? Experten från Svensk Handel rycker på axlarna och levererar ännu en intetsägande pratbubbla:

”Vi vet inte säkert vilken typ av handel vi får se framöver, men butikernas förmåga att kombinera digital och fysisk handel lär spela en avgörande roll”.

Svensk Handel har ingen bestämd uppfattning. Det är bara kul att få vara med och kommentera. Hej och hå.

Men om vi går tillbaka i tiden när det stora köpcentret Emporia kom till så lät det annorlunda. Då var man tvärsäker.

Jag skrev ett inlägg på denna blog Livet i centrum – en fråga för handeln? 9 juli 2013, där jag inledningsvis skrev: Om inte folklivet än mer ska förläggas till köpcentrumens konstgjorda stadsmiljöer måste synen på vad stadskärnorna är till för förändras.

En annan helsida i Sydsvenskan skrev jag den 4 juni 2012 . Artikeln hade rubriken  Stora köpcentra hotar tillväxten i omkretskommunerna. Den artikeln fick tydligen Svensk Handel att reagera. Man ryckte ut med Svensk Handel i Malmö och ordföranden för hela organisationen med en artikel med namnet Besöksnäringar och handel. 22 oktober2012.

Där skrev man följande: Från år 2000 till nu har detaljhandeln i Malmö skapat 2 700 nya jobb. Den gamla industristadens tillväxt drivs idag till stor del av handel. Inget hindrar andra kommuner från att haka på och göra handeln och besöksnäringen till hela Skånes tillväxtmotor.

Och hakade på – det gjorde man på en del håll. Kristianstad t ex. Där kunde politikerna inte bärga sig förrän de fått samma företag som fick till Emporia att också komma till Kristianstad. Det gällde att haka på som Svensk Handel sa – hej och hå.

Med ovanstående rubrik höll jag ett föredrag i Kristianstad den 5 februari -20.

Utgångspunkten var den galleria man uppfört i den historiska stadskärnan, på en stadsplan från 1600- talet. Frågan var hur man tillåta en byggnad som är 320 meter lång och totalt avviker från den befintliga bebyggelsen.

Mitt svar är att det började 1930 med Stockholmsutställningen och funktionalismens lansering och där kampanjen mot äldre bebyggelse tog sin början. Det gamla skulle ersättas av ”ljus och luft” , ”hus i park” och ett antal pekpinnar för hur folk borde leva. Kooperationen bidrog stark till stadskärneförstörelsen, genom att riva stora ytor och sen uppföra 10-15 Domusvaruhus per år i städer runt om i landet. Äldre byggnader med symmetri i fasaden, valvbågar och gesims under takfoten kallades internt på KFs arkitektbyrå för ”gammalsnusk”.

På 70- talet var varuhusepoken över. Byggnaderna byggdes om till ”gallerior” och fylldes med de kedjeföretag som tagit över varuhusens försäljning.

Det vilda 80-talet förvärrade det hela genom först Palmes devalveringar som ledde till stora vinster för exportföretagen, som de ej kunde investera som de ville; förrän 1985 då kapitalmarknadsregleringen upphävdes. När sedan valutaregleringen upphävdes 1989 kunde man köpa fastigheter utomlands.

Det hela landade i kraschen med finansbolaget Nyckeln 1990. Bankerna fick ta hand om de dåliga panterna vilka lades i speciella bolag. Valutaspekulation mot kronan blev en annan effekt som ledde till en styrränta på 500%.

Så småningom samlades fastigheterna i ny bolag. Många små företag hade dukat under i processen dittills.

På köpcentrumsidan finns nu ett antal stora bolag med utländskt pensionskapital. Dessa värderas nu på Stockholmsbörsen med 25% rabatt. Vad händer då framöver? När de underliggande värdena misstros. Kommer att tänka på vad som hände för ca 12 år sedan och den kris som då utlöste en internationell finanskris. Subprimekrisen kallades den.

Det är väl alltid bra att varna för hybris. I Kristianstad ligger det nära till hands att se en liknelse i de beslut som ledde till etablering av två köpcentra som nu hotar överlevnaden av stadskärnan. Hybris? Jaha – men sen då. De politiker som tog besluten som möjliggjorde projekten kan ju som brukligt idag säga: Vi var naiva. Det man egentligen säger då är att man innerst inne är snälla och välmenande människor men att det inte blev riktigt som man tänkt sig.

Man kommer inte att säga att trots riskerna var kända om man velat lyssna så tog man felaktiga beslut.

Vad kommer man säga? Förmodligen ingenting. De som kritiserar är så få och vid det här laget välkända att man inte behöver bry sig. Detta förlopp har målaren Pieter Breugel illustrerat redan på 1500-talet. Han förutsåg att om Ikaros plumsar ner i vattnet så kommer ingen att bry sig. Man fortsätter med sina sysslor. 

Ikaros syns nere till höger på bilden

Statyn med den störtade Ikaros framför kommunhuset kan kanske komma att få en en alldeles lokal innebörd genom det som verkar ske nu.

Politikerna i Kristianstad åser nu en hotande katastrof  för stadskärnan för vilka de har ett stort ansvar. De har aktivt drivit på, ”lobbat” som de uttryckte det, för att få gallerian till Kristianstad.

Tron på att en galleria skulle få miljoner kunder att komma till Kristianstad blev en halvmesyr med tomma lokaler.

Vi har sett det förr. Varuhuskedjorna var en pådrivande faktor vid förändringen av svenska stadskärnor. Idag finns inte många kvar; de är omvandlade till andra verksamheter. Själva byggnaderna finns dock kvar och de ingrepp i stadskärnestrukturen genom den avvikande skala de medförde, går oftast inte att återställa.

Den stora skalan

Det mest betydande varuhuset var Åhléns vid Klarabergsgatan i Stockholm; det invigdes 1964. Den byggda ytan är 137 x 40 meter, mindre än hälften så långt som Galleria Boulevard

Konstprofessorn m.m. Ulf Linde skrev i Dagens Nyheter den 29 jan 1961 innan Åhlénsvaruhuset var klart men rivningen påbörjats:

”När man förr gick till fots från NK till Centralen fick man gå en bra bit; åtminstone kändes det så. Gamla Nedre Norrmalm var en värld för sig. Där fanns oändligt mycket att se och upptäcka – ingen stadsdel i Stockholm bjöd mer omväxling, ingen rymde mer. När kvarteren revs blev man förbluffad över hur litet området faktiskt var. Denna värld hade upptagit en mycket liten yta. Och när de nya bebyggelsen kom krympte den ytan ytterligare – de nya husen blev gigantiska, med den påföljd att den mark de stod på blev jämförelsevis liten.”

Trots att det gått ett halvt sekel sen rivningarna i Stockholm genomfördes har man inte glömt.

Författaren Per Wästberg skrev nyligen i en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken:

Arkitekterna körde en epok till fattigbegravning.

Staden är inte bara en blädderbok eller dagstidning, där man ivrigt väntar på nyheter. Den är lika mycket ett arkiv som samlar och dokumenterar seklers erfarenhet. Den är vackrast inte nyputsad utan sliten, med generationers tumavtryck i murytorna.

Ingen förnekar att städer har varit och är marknadsplatser men staden har dessutom fler funktioner och betydelser vilket citaten ovan antyder.

Idag är handeln utsatt för en stark förändring driven av ny teknologi. Att ovanpå denna drivkraft lägga en extrem konkurrens i form av två köpcentra blir för mycket för handeln i Kristianstad centrum.

När marknadsliberala principer skall råda  så finns oftast inga andra dygder.  Andra moraliska principer finns trots allt och verkar aktualiseras hos fler idag.

Det finns saker man helt enkelt skall vårda och inte offra på marknadsekonomins altare. Man skall känna en lojalitet mot tidigare generationers insatser och ha auktoritet att försvara en sådan ståndpunkt.

Per Wästberg igen:

Städer är strålningskällor; en senare generation tar emot läckor ur djupen. I en uråldrig stad förnimmer man de liv som levts där förut liksom de som levs vid sidan av ens eget.

Slutligen

Kritikerna har varit en mindre grupp med anknytning till handeln i stadskärnan. När kritik har framförts blir svaret ofta att man bör engagera sig politiskt för att föra fram sin synpunkt. Hur meningsfullt är det att engagera sig politisk i Kristianstad när partierna tvärs över partigränserna kortslutit systemet genom det s k handslaget.

Var har alla kulturpersoner varit, kulturföreningar? Alla de som i andra sammanhang talar varmt om den historiska miljön och värden som inte omedelbart kan omsättas i pengar. Varför har inte de hörts av under de år som gått?

Jag avslutar med ett citat av chefen för Berlingskes mediekoncern häromdagen:

Lad mig derfor slutte med en opsang til borgerligt tænkende mennesker: Skru ned for fritiden. Skru op for aktiviteten, hvor dannelsen lever. Politik er kun det mest synlige lag, den vigtigste forandring foregår i samfundets rødder.

I Kristianstadsbladet säger kommunalrådet Pierre Månsson att han inte bryr sig om var folk handlar bara det sker inom kommungränsen. Externcentra eller stadskärnan tycks inte spela någon roll. Det innebär att han inte tar centrumkärnans problem på allvar. Dessutom är han förvånad över kraften i förändringen. Så är det alltid. Vi överskattar tidpunkten när en förändring skall ske och när den inte inträffar så glömmer vi bort vad vi trodde. Men vi underskattar oftast just kraften i förändringen. I Kristianstad kommer det att fortsätta förändras och det är i allt mindre utsträckning något som vi skall tro att handelns aktörer kan göra något åt. Man måste vidga perspektivet betydligt. Städernas funktion som handelsplatser är inte av samma dignitet längre. Vad skall man ha en historisk miljö som Kristianstad till – det är det fråga man bör ställa sig.

Möt danska arkitektbyrån Gehls vd Helle Søholt och BLOXHUBs direktör Torben Klitgaard som samtalar om Köpenhamns nya innovationsarena för hållbar urbanisering som just nu skapas i den omtalade byggnaden BLOX som ligger granne med Den Sorte Diamant.

Nu är det så att BLOX är en byggnad som nyligen uppförts i den mest känsliga delen av Köpenhamns innerstad. Arkitekter är Rem Koolhaas arkitektkontor från Holland. Inte ens den ansvarige stadsarkitekten i Köpenhamn tycker att resultatet har blivit bra. Vad som förvånar mig är att Jehl Arkitekter överhuvudtaget ställer upp i ett sådant sammanhang. Vad har denna byggnad med hållbar urbanisering att göra?

En gång i veckan passerar jag Hyllie på väg till och från Köpenhamn. Jag står och väntar på en buss att ta mig hem. Busshållplatsen ligger på andra sidan en fyrfilig väg som man passerar utan hjälp av övergångsställen. På kvällen går bussarna inte så ofta så man får tid att betrakta den bebyggelse som nu skjuter upp på motsatta sidan vägen. De hus som byggs och är ritade av det danska arkitektkontoret CF Möller synes ha placerats på jättelika stolsben. Husen verkar dessutom luta åt olika håll. Busshållplatsen ligger vid en baksida av det som skall vara Hyllie Centrum. På andra sidan husen på bilden finns ett torg som innehåller nedgången till tågstationen. Torget upptas vid sin ena kortsida fasaden till Malmö Arena i vilken det nästan aldrig händer någonting under dagen en vanlig vardag. Det är en stängd fasad. Ena långsida innehåller kontor och en McDonaldsrestaurang. Den andra kortsidan ett hotell och den tredje är en halvt öppen sida. Här finns också i hörnet ingången till köpcentret Emporia som innehåller allt som ett torg egentligen borde ha men som nu inte kan ha just det.

”This is fastfood archtecture” sade nyligen en utländsk arkitekt på besök intervjuad i radioprogrammet Filosofiska rummet. Nyligen sände Filosofiska rummet en diskussion kallad ”Arkitekturens  filosofi”.
Deltagare utöver programledaren Thomas Lunderquist var ansvarig för arkitektutbildningen i Lund och redaktören för tidskriften arkitektur.

Trots programledaren försök att provocera genom att ta upp de förfärliga bostadsområden som byggts under framför allt 60-70 talet så kände sig inte representanterna för arkitektskrået apostroferade. Man gjorde lite namedropping av fina namn ur historien som Sigurd Lewerentz och Steen Eiler Rasmussen. Corbusiers vansinnigheter bortförklarades med att det i själva verket var Walter Gropius som genomförde dem. Corbusier hävdade man hade i själva verket utarbetat ett sätt att införa en ”mänsklig skala och mänskliga mått i arkitekturen”. Måtten hämtade han från en genomsnittlig engelsk polisman.
Begreppet arkitektur som ofta kallats för ”frusen musik” borde kallas ”frusen politik”. Arkitekten har alltså inget ansvar för de misslyckade projekt som genomförts och fortfarande görs. Det är politikernas fel – det är ju de som bestämmer. Men politiker behöver råd och rådgivaren får en del av ansvaret.

Ja – så kan man stå och fundera när man väntar på bussen och samtidigt lyssnar på Filosofiska rummet i hörlurarna. Framför mig på andra sidan gatan bygger man i en höghushypbris som kommer att förstärka den redan kraftiga blåsten runt knutarna.  Corbusiers eventuella tankar om mänsklig skala har man hoppat över här.

I helgen var vi i Stockholm. Tanken var att vi skulle besöka det nyrenoverade Nationalmuseum. Den tanken var vi inte ensamma om. Fem hundra intresserade stod i kö innan museet öppnade. Det får bli en annan gång. Museet lär ju kunna stå ett tag nu när det återfått sin ursprungliga glans. Det ursprungliga har ju ingen sett om jag förstått det rätt. Den tyske arkitekten Stühler som inkallats för att färgsätta museet avled året innan öppning och en svensk arkitekt, Scholander, gjorde en blek variant av Stühlers idéer. Längre fram på 1900- talet gjorde man om igen och målade allt vitt. Man klädde bl.a. in två pelare från Hadrianus villa i Tivoli (ligger öster om Rom och inte i Köpenhamn).

Vad gör man då en lördag?

Man kan gå till Blasieholms torg, ett kvarter från Nationalmuseum, torget med bronshästarna. Det var fastighetsägarna runt torget som gav Sivert Lindholm i uppdrag att utforma torget. För att avgränsa platsen placerade Sivert Lindholm de två bronshästarna i varsin ända av torget. Av en slump hade han hittat två gjutformar till hästarna hos ett konstgjuteri i Stockholm. Hästarna ingår i det fyrspann som pryder San Marcokyrkan i Venedig och hur formarna hamnat i Stockholm vet man inte riktigt. Men de pryder sin plats där de står.

En bra dag alltså. Stort intresse för den klassiska konsten i vårt nyrenoverade museum och två bronshästar från Venedig.

Jag tycker om flugor, sådana man har i stället för slips. På engelska heter det bow ties och i Danmark säger man butterflies. Danmark har å andra sidan inte direkt varit känt för excesser i herrmode. De har ju sina sandaler. Året runt.
Flugan ovan har ett mönster av William Morris (1834-1896 – just nu dubbelt aktuell i Sverige i samband med en utställning på Millesgården samt Hennes & Mauritz samarbete med Morris & Co för en klädkollektion. Morris är mest känd för att ha startat Arts and Crafts-rörelsen. Utställningen på Millesgården kommer f.ö. att under våren 2019 flytta till Nivågaard Museum på Själland.
William Morris var också känd för något annat här i Sverige. Det var under förberedelserna till Stockholmsutställningen 1930. Utställningen skulle egentligen handla om konsthantverk i Slöjdföreningens regi. Den som styrde både Slöjdföreningen och innehållet i utställningen var en man som hette Gregor Paulsson. Han ändrade utställningens huvudtema till en bostadsutställning och konsthantverket fick en undanskymd plats. Hela utställningen blev en hyllning till funktionalismen som sedan ledde till den brutala arkitektur som förfulat landet i ett halvt sekel. Konsthantverk var något man inte skulle ägna sig åt. Den estetik som var intressant var den som kommer ur den industriella produktionen. Inspirerad av Le Corbusier ansåg Paulsson att konstindustrin överhuvudtaget inte hade något berättigande.
Som vanligt när märkliga idéer lanseras behöver man en fiendebild. Det blev William Morris. Paulsson menade att ”ingen bryr sig om skönheten i industriprodukter – estetikan har förvisats till den ”höga konsten”. Vi har inget gemensamt med traditionen blev Paulssons stridsrop. Dessa citat har jag hämtat ur den utmärkta boken av Per I. Gedin som heter När Sverige blev modernt.

Morrisutställningen, H&Ms kollektion och varför inte Arkitekturupproret kanske är tecken på ett uppvaknande från det krampaktiga grepp som Corbusiers arvingar hållit landet i.

Avslutningsvis ytterligare ett litet tecken. I Falsterbo finns ett sommarhus som i många år varit i behov av underhåll och renovering. Det är vad som nu påbörjats. Huset ritades och ägdes av en svensk arkitekt, Alfred Grenander (1863 -1931). Huset är skapat i en Arts&Crafts anda, alltså den stil som William Morris var en av initiativtagarna till.
Alfred Grenander själv var en man som följde de olika tendenserna inom arkitekturen. Det gjorde han som arkitekt för sjuttio tunnelbane- och S-bahn stationer i Berlin i olika stilar. Allt från den palatsliknande stationen i närheten av varuhuset KDW vid Wittenbergplatz till den funkisinspirerade Krumme Lanke.

Sommarhuset i Falsterbo innehöll även möbler som Grenander ritade. Jag fick möjlighet att dokumentera dem strax innan huset såldes men bilderna har gått förlorade i ett kraschat dataminne. Huset och möblerna hade varit i släktens ägo genom Grenanders dotter som bodde där varje sommar så länge hon levde. Möblerna såldes på auktion i Sverige och köptes upp för att säljas för betydligt högre priser  i Tyskland.

Vi får glädjas åt att Artur Grenanders rosafärgade sagohus nu skall återfå sin forna glans och tillsammans med Josef Franks fem hus i närheten skall påminna oss om att konsthantverket och traditionen tillhör vår tid också. De är helt enkelt tidsenliga.

En annan aspekt på museumsbesök har Charles Saumarez Smith som är chef för Royal College of Art i London. Så här skriver han i en artikel i The Guardian:

Den allt mer ökande besöksströmmen till museer i England tillsammans med den minskande strömmen av kyrkobesökare kan kanske hänga ihop. Är upplevelsen att gå på ett museum analogt med vad som brukade vara eller avsågs vara den upplevelse man får i kyrkan: ett sökande efter det andliga, för frågan om meningen i existensen; en gemensam och delad upplevelse av idén att där finns och bör finnas viktiga aspekter av livet vilka inte är delar av vardagslivet och vilka kan tolkas av människor som har speciella förmågor och insikter i ämnet.

Bilderna är tagna från Glyptoteket i Köpenhamn. Skulpturen är donerad av arkitekten Henning Larsen som ritade den nya tillbyggnaden där den står. Den andra bilden visar vinterträdgården där det går utmärkt att sitta en stund i lugn och ro och fundera över livet.