vakentimmar

"Vi hoppas verkligen att de fortfarande håller ihop och kör världen runt i sin skåpbil"

2026-09-01T21:25:49.155+02:00

Foto: Press

Kalle och Dådet hittar som vanligt både gråten och leendet i musiken. Senaste singeln från bandet, Vet du så vet du, får mig att tänka på när jag för några veckor sedan pratade med min mamma om hur hon och min pappa träffades i Folkets Park. Jag tänker på gemenskapen som måste känts den kvällen och hur viktiga just folkparkerna varit för att skapa gemenskap - genom musiken. Kalle och Dådet delar till viss del kostym med många band som spelat på folkparker i Sverige men de är också mycket annat. Främst är det stort och det är dansant och jag blir väldigt glad av att lyssna till dem. Idag pratar jag med Kalle Scherman om singeln, om det kommande albumet och om dans, dans, dans.

Historien bakom Vet du så vet du är ju ganska fantastisk. Hur mycket av det danska parets berättelse fanns med när ni började skriva låten, och när kände ni att "det här måste faktiskt bli en låt"?

- Jag skulle nog säga att det danska paret helt och hållet är grunden till att låten finns.. Från att tjejen i paret utbrast "vet du så vet du!" så tänkte jag att det skulle vara en jävla go låttitel. Sen återstod ju bara att skriva klart historien om dem, fastän vi inte visste så mycket mer än att de var från Danmark och nykära. Så där tog vi oss lite frihet i att fantisera ihop att dom tillslut går skilda håll. MEN vi hoppas verkligen att de fortfarande håller ihop och kör världen runt i sin skåpbil.

- Och att dom en dag får höra sin låt…

Ni har beskrivit er musik som ett möte mellan det svenska vemodet och latinamerikanska rytmer. Varför tror ni att just sorg och sväng fungerar så förbannat bra ihop?

- Sorg finns ju därute oavsett hur vi sjunger om den, så i bandet har vi gjort ett aktivt beslut att dansa oss igenom även dom sorgliga sångerna! Något om sött och salt, och allt sånt kan man säkert säga också..

Ni är åtta personer i bandet, vilket måste vara både fantastiskt och stundtals fullständigt kaotiskt. Hur fungerar det kreativa maskineriet när åtta viljor ska samsas om en låt?

- Oftast kommer jag med en text och lite ackord som alla testar. Sen nöter vi det och testar förslag som alla kommer med under tiden. Och sen brukar det bara falla på plats efter ett tag. Det mest kaotiska är snarar att hitta en dag då alla kan repa… Men klarar vi att hitta en gemensam repdag för 8 pers med helt olika liv så kan vi nog klara det mesta!

På Vet du så vet du hämtar ni inspiration från sydafrikansk mbaqanga. Vad var det med just det soundet som fick er att känna "det här ska vi göra"?

- Mbaqanga har ett jävla driv som är svårt att inte fastna för, och jag fastnade verkligen för det. Melodierna är ofta tydliga och groovet går först. Och har vi väl blivit en del av oss med tiden, att verkligen försöka få det att sväng och sen hålla tag i det svänget låten ut!

Ni har byggt ett rykte som ett band som öppnar dansgolv vart ni än kommer. Vad är det bästa - eller kanske mest oväntade - stället där ni har lyckats få folk att börja dansa?

- Det var oerhört fint att se ett fullt dansgolv där medelåldern var runt 70 bast svänga runt med varandra till vår musik i Tollered! Funkar tydligen fint att dansa foxtrot till vår musik. Är det något vi vill skapa så är det dansgolv, och känslan av att vara på karneval! Ibland gör vi det på en tom uteservering i Kristinehamn mitt under VM-semin, och ibland i en packad lokal hemma i Göteborg.

- Men oavsett så sliter vi som djur för att alla ska släppa loss lite och gunga tillsammans!

Kalle, du har funnits länge på Göteborgs musikscen. Vad var det du ville göra annorlunda när Kalle och Dådet växte fram jämfört med dina tidigare musikprojekt?

- Från början var det bara musiken som jag tänkte skulle vara annorlunda, men sen har vi blivit ett jävla stort gäng och det är ju något annorlunda i sig. Fördelen med att vara så många är det alltid känns som en fest att spela tillsammans! Skulle publiken inte dyka upp så har vi ändå ett party med 8 pers och det räcker gott! (Men fint om publiken dyker upp såklart..)

I höst kommer er första fullängdare. Om Vet du så vet du är en liten försmak - vad kan ni berätta om vilken värld vi kommer att kliva in i när vi lyssnar på hela albumet?

- Ni kommer få kliva in i en värld av invasiva melodier och sorgliga berättelser, varvat med glädje. Och allt detta kommer man kunna dansa till.

Ni spelar på Skeppet i Göteborg den 18 september tillsammans med Kajsa Åkeflo. Vad hoppas ni att publiken ska känna när de går därifrån - och finns det någon risk att någon faktiskt lyckas stå still under spelningen?

- Den 18 september ska alla känna sig helt jävla slut. Dom ska inte fatta vad som hänt men dom ska veta att dom vill ha mer, och vi ska alla gå ut i natten tillsammans! Någon stackare kommer kanske stå still till en början, men den behöver inte oroa sig. Vi kommer råda bot på det! Ses på Skeppet!!

Lyssna på Vet du så vet du här nedan och kolla in musikvideon!

"Vem var jag om jag inte var Emma som sjunger?"

2026-09-01T20:47:28.025+02:00

Foto: Press

Fantastiska Emma Nilsdotter släppte förra året albumet Let Me Stay For A While. Ett otroligt album på många sätt. Under en period tyngd av sorg så fick låten Shelter In A Storm mycket av tyngderna att lätta. Den skapade utrymme för värme och omtanke. Nu har hon nominerats i två kategorier, bästa musikvideo samt bästa album på galan Josie Music Awards. Galan äger rum den 20 september på Grand Ole Opry House i Nashville, Tennessee. Emma har genom åren verkat i många sammanhang, bland annat under flera år i The Real Group samt körat bakom Britney Spears samt Jill Johnson. Hon drabbades av en depression när The Real Group gick skilda vägar och hon har också under åren känt att hon varit andras musikaliska verktyg utan att alltid lyssna på vad hon själv velat, vad hon själv tyckt om.

När jag lyssnar på henne idag så blir jag rörd då det känns så tydligt att hon hittat det riktiga leendet i musiken igen och att hon står upp för det hon själv tror på och vill göra. Idag, i en öppenhjärtig intervju, pratar jag med Emma om de dubbla nomineringarna, om hur hon mår idag och om vägen framåt.

Du är dubbelt nominerad bland otroliga 101 000 inskickade bidrag. Hur kändes det i det ögonblicket du fick beskedet om nomineringarna?

- Jag fick tårar i ögonen. Det kändes på nåt sätt overkligt men när det hade sjunkit in lite så blev jag så löjligt stolt! Jag kände mig så sedd. Superglad!

Prisutdelningen sker på Grand Ole Opry House i countryns mecka, Nashville. Vad betyder det för dig som svensk americana/folk-artist att få kliva in på en så ikonisk och anrik scen?

- Det betyder jättemycket! Jag har fått ett godkännande på bästa sätt om att det jag har skapat både spelar roll och betyder nåt för andra. Och att få gå på röda mattan på Grand Ole Opry, det känns på sätt och vis surrealistiskt, historisk mark liksom. Jag är inte säker på att jag har fattat det än faktiskt. Jag hoppas nu att fler svenskar får upp ögonen för mig också.

Häromdagen nåddes vi av det sorgliga beskedet att countryikonen Dolly Parton har gått bort. När du nu reser till countryns absoluta hjärta och ska kliva in på Grand Ole Opry House i Nashville - hur mycket har Dolly betytt för dig och ditt skapande, och tror du att hennes ande kommer att prägla stämningen lite extra under galan i år?

- För mig som låtskrivare och musiker har Dolly stått för mycket; hon var en fantastiskt artist, sångerska, låtskrivare, feminist och människa. Jag skrev en hyllningslåt till henne faktiskt på albumet som nu är nominerat. Låten heter What happened to you, Jolene? där jag fortsätter lite i Dollys anda och pratar med Jolene och undrar vart hon tog vägen. Man kan anta att man kommer att göra någon sorts hyllning till henne på galan; hon var ju ändå en av de största någonsin.

Josie Music Awards hyllar fristående artister. Vilka tycker du är de största fördelarna och utmaningarna med att arbeta som oberoende artist idag?

- Fördelarna är friheten framför allt. Att ingen bestämmer över mig, varken över hur musiken ska låta eller när den ska vara klar. Det har varit otroligt skönt att kunna ta alla beslut själv utan att behöva tassa eller kompromissa för att pleasa någon annan. Jag skriver inte för att underhålla längre. Jag skriver musik som jag gillar och om man inte håller med mig så är det okej, men jag har inte behövt anpassa mig till andras syften utan bara utgått ifrån vad jag känner är bäst för mig.

- Nackdelen är såklart att det stundom är väldigt tungjobbat. Jag är kreatör och ingen business-människa. Jag avskyr att sälja mig själv, är rätt kass på sociala medier och ekonomiskt är det en katastrof då jag plöjt in nästan allt jag äger och har i plattan. MEN fördelarna överväger nackdelarna helt klart. Och förhoppningsvis kommer jag att få tillbaka lite pengar på musiken efter det här.

Du har beskrivit Let Me Stay For A While som det bästa och mest personliga du någonsin gjort. På vilka sätt märks det rent musikaliskt och textmässigt om man jämför med dina tidigare projekt?

- I hela mitt liv som musiker och artist har jag alltid varit någon annans verktyg. Och jag har aldrig tidigare skrivit för min egen skull, jag har bara skrivit till någon annans syfte. Så när jag började skriva musiken till det här albumet fanns det ingen plan på att det skulle bli en platta; jag bara skrev och började spela in för att det gjorde mig lycklig i en tid som var otroligt svår för mig. Och på nåt lustigt vis var det som om låtarna ville gå via mig. Jag visste inte att jag hade det i mig, hade liksom aldrig letat efter det men det var som om jag öppnade Pandoras ask och helt plötsligt fanns det massor av musik i mig som ville ut. Och det finns inte en enda ton eller textrad som jag inte står för till 100%. Jag har aldrig känt så förut.

- Jag har varit involverad in i minsta detalj på plattan, skrivit, mixat, gjort omslaget. Jag har haft många många fantastiska människor i min närhet som jag har hjälp mig med albumet, men till syvene och sist är det jag som är ytterst ansvarig för resultatet. Jag brukar förklara det som att jag är kaptenen på båten men hade inte kunnat ro den i hamn om det inte var för alla fantastiska styrmän och matroser.

Titeln på albumet är just Let Me Stay For A While. Vad ligger bakom det namnet - är det en vädjan till lyssnarna, branschen, eller till dig själv?

- Det är egentligen en påminnelse till mig själv om att aldrig ge upp utan att fortsätta kämpa även när det känns tungt. Titellåten skrev jag efter jag hamnade på absoluta botten en kväll, trött på livet, jag hade druckit en massa rom i hopp om att ångesten skulle släppa vilket såklart inte fungerade och jag gick ut och la mig ner under största trädet i trädgården och hoppades att få somna in utan att aldrig vakna igen. Då kom min man ut, lyfte upp mig och sa "Emma, nu går vi och lägger oss".

- Dagen efter var allt på nåt konstigt sätt mycket lättare och jag har tack och lov aldrig hamnat där igen.

- Jag vill poängtera att jag aldrig har varit självmordsbenägen, jag ville bara inte leva där och då. Det är illa det också, men ändå stor skillnad. Jag vill tillägga att jag mår 100% mycket bättre idag.

Foto: Press

I videon till It's Not Me, It's You iklär du dig rollen som Queen of Hearts. Hur föddes den idén och vad symboliserar den rollen för dig i relation till låten?

- Låten behandlar den genomskinliga ursäkten man ibland använder sig av när man ska göra slut med någon; "Det är inte dig det är fel på, det är mig". Jag blir full i skratt när jag tänker på det, för jag anser att det är precis tvärtom. Det är ju den andre det är fel på, det är därför man lämnar. Så låten skojar helt enkelt med det begreppet. När jag skulle göra en video fick jag idén att ikläda mig rollen som Queen of Hearts för att den karaktären i Alice i Underlandet saknar självinsikt om att hon är den som är annorlunda och istället påstår att alla andra är fel. Det tyckte jag var en lysande kombination. Dessutom finns den en skogsglänta där jag bor där kommunen har satt upp små bord och stolar som tagen ifrån boken, jag sydde klänningen själv, en kompis fixade smink och frisyr, jag tog med mig några kompisar som filmade en fin vårdag och sedan körde vi bara.

Du är väldigt öppen med att hela din identitet försvann och att du hamnade i en depression när The Real Group gick skilda vägar under pandemin. Hur svårt var det att hitta tillbaka till glädjen i musiken när den plötsligt förknippades med en sådan förlust?

- Bitvis var det orimligt svårt. Det rasade samtidigt en pandemi i världen som gjorde att mina problem på sätt och vis inte uppmärksammandes för alla andra hade sina egna problem mer eller mindre, hela musikbranchen försvann, folk var livrädda för att bli smittade eller till och med dö…

- Ensamheten var tuff för det fanns liksom ingen som kunde förstå min situation. Jag trodde att jag aldrig mer skulle sjunga, jag som sjungit i hela mitt liv. Vem var jag om jag inte var Emma som sjunger? En nobody. En föredetta. Det var inte förrän jag började spela gitarr under den perioden som jag började ana ljuset igen. Jag började skriva för MIN skull och upptäckte hur glad jag kunde vara en hel dag bara för att jag suttit i studion under förmiddagen och spelat gitarr. Så musiken gjorde mitt hjärta lättare.

Vem är du idag, jämfört med då?

- Idag är jag mycket gladare. Tryggare. Har också fått mer skinn på näsan när det gäller att stå upp för min känsla kring saker och ting, jag vågar ta plats och stå på mig. Jag tar inte lika mycket skit heller. Jag är fri också. Fri att göra det jag vill. Det är kul!

Du tackade motvilligt ja till ett låtskrivarläger, vilket visade sig bli starten på det här framgångsrika albumet. Vad var det specifikt som hände under det lägret som fick dig att börja skriva igen?

- Tiveden Americana camp var en trygg plats med vänliga människor som var nyfikna på mig men som inte ställde några krav. Min röst var trasig efter åren i The Real Group, jag hade ingen kontroll över den och jag kände mig rätt värdelös. Men stämningen var så fin bland alla deltagare att jag våga skriva. Det blev två låtar som tillslut hamnade på plattan, Suitcase och Shelter in the storm.

Vad var det som fick dig att ändå ta steget och åka dit den dagen?

- Under den perioden sa jag till mig själv att jag måste säga ”JA” till saker, även om det ibland kändes läskigt. Jag tvingade mig att åka dit och tänkte att det värsta som kan hända är att jag åker hem utan att ha sjungit en enda ton.

Du har en enorm musikalisk bredd - från din pappas dansband i Vilhelmina till Let's Dance-husbandet, a cappella och att skriva musik till Kylie Minogue. Hur har alla dessa olika genrer och erfarenheter format ditt nuvarande americana/folk-sound?

- Såklart har det format mig till den jag är idag. Men saken är den att jag under så många år var någon form av musikalisk kameleont, jag kunde enkelt glida in i en ny genre och anpassa mig där. Det gjorde att jag aldrig tog mig tid att lyssna på vad jag ville. Som jag sa tidigare, jag var alltid någon annans verktyg och jag nöjde mig med det så länge jag hade jobb. Det var fint då, men nu är jag klar med det. Nu är det bara mitt sound som gäller.

Från pappas dansband i Vilhelmina till röda mattan i Nashville - vad skulle 13-åriga Emma tänka om hon såg dig nu?

- Hon skulle nog fråga vad en röd matta är, haha! Det var inget man såg i Vilhelmina direkt.

Du kallar albumet för det mest personliga du gjort. Finns det någon specifik textrad på skivan som ligger dig extra varmt om hjärtat?

- "You picked me up and pulled me closer and made me feel much better than OK" Från Let Me Stay For A While.

Du har gjort en lång och tuff resa tillbaka till dig själv efter depressionen. Vad är du allra mest stolt över hos dig själv i dag?

- Att jag aldrig gav upp och att jag fortfarande reser mig upp om jag snubblar. Jag ska framåt, så jag fortsätter att gå.

Efter att du har gått på röda mattan i Nashville och fått den här internationella bekräftelsen på att din musik når fram - vad blir nästa steg på din soloresa?

- Nya låtar kommer nu i höst, kanske blir det ett helt album så småningom men jag har i alla fall sex låtar klara nu. Hoppas också på mera liveframträdanden, det är ju det bästa jag vet, att möta publiken. Så det är helt enkelt bara FRAMÅT som gäller.

Lyssna på albumet här nedan!

Fem album: GLAS

2026-08-31T21:09:28.023+02:00

Synthpopbandet GLAS bildades redan 2016. Året där efter släpptes EP:n 110 slag i minuten. 2026 så gör man äntligen comeback med en låt som är en av årets absolut bästa. Situationer är en dansant hantering av hur möten och situationer förändrar oss människor. Jag brukar själv tänka att varje möte förändrar oss som personer och det slår verkligen låten fast vid. GLAS, som idag består av Christian Bayard, Niklas Pettersson samt Mathilda Råman, gör verkligen allt rätt på Situationer och jag känner att ingen del av kroppen vill vara stilla, alla vill bara vrida upp volymen mer och mer. Idag gästar GLAS, genom Christian, serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.

Det vore ju förstås "tjänstefel" att inte nämna några av de byggstenar och de pionjärer som lade grunden till vad som skulle forma elektronisk musik och inspirera än idag. Den första kommersiella synten, MiniMoog eller en EMS Synthi var ofta några av maskinerna som existerade i dåtidens studio för att kunna utveckla den elektroniska popmusiken: Kraftwerk, Tangerine Dream, Jean Michel Jarre, Giorgio Moroder för att nämna ett fåtal giganter som cementerade grunderna. Från sent sextiotal till det spretiga sjuttiotalet musikmässigt, genererade otroligt nog detta årtionde embryon till dagens elektroniska pop och klubbscen. Jag är evigt tacksam.

Personligen lyssnade jag på allt som skramlade ur radion i mitten av sjuttiotalet, men vid runt sju års ålder (1977) fick jag nys via om Radio Luxemburg som förändrade allt vad musik handlade om, för min del. Vad var det som ”blippade o bloppade” ur denna ”förbjudna” radiokanal? Kanalen fanns endast på en ”piratfrekvens” på AM-bandet och där var det andra ljud som framträdde. Det fanns inte tillstymmelse till dessa elektroniska ljud på statliga P3 som följde den mer tidsenlig musiken i Sverige i sin spellista. Pug Rogefeldt, Ulf Lundell eller annan progg tog all plats och syre. Nåväl.

Den dåtida populära Discon i Europa fick i princip inget utrymme i svensk kulturmedia, men med en hårsmån accepterades ABBA’s fantastiska musikaliska hantverk i vissa sammanhang i Sverige. Med Bennys Synclavier-synt tillsammans med Björn byggde de en formula för vad som är pop. Denna formula gäller än i dag. Fråga Martin Sandberg.

När Vince Clark s tog ned första tangenten var väl i princip allt klart. Han är facit för vad som är syntpop, vågar jag nog påstå, och för de flesta sjuttiotalister som idag sitter på sin kammare och skapar syntpop, är han definitivt Ljudfadern. Den tidigare kollegan till Vince, Martin Gore, fick utrymmet att visa att han kunde utvecklas till att bli världens bästa låtskrivare och forma världens bästa band, Depeche Mode.

Samtidigt i Svedala fick Greg FitzPatrick igång sitt entreprenörskap, först och främst med att importera syntar till Sverige, för att sedan sälja exklusivt i Stockholm. Det gav ett enormt genomslag. Greg kunde även visa hur man rattar maskinerna för att sedermera bli en av Sveriges grundpelare att producera svensk syntpop. Tillsammans med Adolphson & Falk skapade han ett ljuvligt minimalistiskt ljudlandskap som resultat.

Grek/Norrmannen Georg Kajanus sidoprojekt, DATA, visade sig bara vara en flykt och experiment från hans ordinarie gitarrbaserade-sjuttiotalsband Sailor. Men, varför fortsatte han inte med DATA? Otroliga låtar.

Att vid fjorton års ålder sätta ner nålen och lyssna på Forever young-skivan med Alphaville, för första gången, var naturligtvis en centrerad pop-explosion. I princip varje låt på det albumet är extremt välsnickrat och uppfyller alla popstrukturer med väldigt fina definierade ljud samt med snygga melodier, enligt mig.

Henzel & Thors-skivan var förmodligen ett försök att acklimatisera sig till tidigt nittiotal och att kanske distansera sig från sitt förflutna. Sedan Patrick Henzel och Martin Thors blev förenad med en CMI-sampler tidigt åttiotal stöpte de en mängd fantastiska syntpoplåtar på svenska under projektet NASA, som blev ett enastående resultat. Resten är syntpop-historia. Låtar som Paula och Point of view bevisar hur man gör och vad som var NASA. Detta är svensk syntpop-historia och borde definitivt uppmärksammas mer i dag.

GLAS inspirationskällor är väldigt många, inte minst ovanstående. Då jag har jobbat som Discjockey i nästan 40 år skulle det behövas räknas upp sisådär 10 000 låtar som inspirationskällor, men fulländade album är lite svårare. Här är de fem stora albumen som jag växte upp med på åttiotalet som fortfarande är enastående i sin genre och inspirerar.

Yazoo - Upstairs at Eric's (1982)

Adolphson & Falk - Med rymden i blodet (1982)

DATA - 2 Time (1983)

Alphaville - Forever young (1984)

NASA - Power of the Century (1985)

/ Christian Bayard, GLAS

Lyssna på Situationer här nedan!

"Vi skulle vilja minska skammen kring att sakna vänner"

2026-08-31T19:58:07.983+02:00

Foto: Press

Jag har skrivit flertalet gånger om hur viktigt jag tror att det är att vi vågar ses på riktigt igen. Jag tror inte nödvändigtvis att vi behöver lägga undan telefonen, men kanske snarare använda den som ett verktyg för att faktiskt komma närmare varandra och inte som en ersättning för att ses.

Internet har gjort det snabbare och enklare att få kontakt med människor, men samtidigt kan man sitta där hemma med hundratals människor bara ett knapptryck bort och ändå sakna någon att faktiskt planera in en fika eller aktivitet med.

Det är just det där som paret Marika Rosenhall och Robin Nord har tagit fasta på när de utvecklat Friends & Fika. Det är en app och plattform där människor kan matchas med nya vänner och få hjälp att ta steget från den första kontakten till att faktiskt träffas - över exempelvis en fika, en promenad eller någon annan enkel aktivitet.

Det är så många som saknar gemenskap och sammanhang idag att jag tycker att det här är ett väldigt fint initiativ. För kanske är det just där någonstans vi behöver börja igen: inte med ännu en konversation på en skärm, utan med frågan "Ska vi ta en öl?"

Idag pratar jag med Marika om appen, synen på ensamhet i Sverige samt förstås vänskap.

Vad var det som fick er att starta Friends & Fika - fanns det någon särskild erfarenhet eller situation som gjorde att ni kände att det här behövdes?

- Idén väcktes när jag (Marika) var föräldraledig med mitt andra barn. Jag upplevde att det var förvånansvärt svårt att hitta andra föräldralediga att lära känna eller någon som ville hitta på något tillsammans under dagarna. När vi började undersöka behovet insåg vi snabbt att den känslan inte alls var begränsad till småbarnsföräldrar.

- Många vuxna upplever att det är svårt att hitta nya vänner, oavsett om man exempelvis har flyttat till en ny stad, gått igenom en förändring i livet eller bara saknar någon att dela vardagen med. Därför växte idén till Friends & Fika fram, en app som ska göra det enklare för vuxna att hitta nya, genuina vänskaper.

Foto: Friends & Fika

Ni fokuserar på att hjälpa vuxna att hitta nya vänner. Varför tror ni att det kan vara så svårt att skapa nya vänskapsrelationer när man blivit vuxen?

- När vi är yngre uppstår många vänskaper naturligt. I skolan träffar man samma personer varje dag och får många tillfällen att lära känna varandra över tid. Som vuxen försvinner ofta de naturliga mötesplatserna. Vardagen fylls av arbete, familj och andra åtaganden, och det kan vara svårt både att hitta nya personer och att ta det första steget.

- Många vill lära känna nya vänner, men vet inte riktigt var de ska börja eller hur man går från ett första hej till att faktiskt ses.

Hur vill ni att ett första möte genom Friends & Fika ska kännas för någon som kanske är nervös eller ovan vid att träffa nya människor?

- Vi vill att det ska kännas tryggt, enkelt och så lågtröskligt som möjligt. Vi har därför lagt mycket fokus på att skapa en varm och hjälpsam upplevelse som stöttar användaren genom hela processen. Genom den automatiska matchningen behöver man inte själv leta bland mängder av profiler eller våga ta hela initiativet på egen hand. Appen hjälper till att hitta en person eller en mindre grupp utifrån exempelvis intressen, preferenser och närhet. Den hjälper också till att bryta isen och guidar gruppen vidare från det första hej:et mot att planera en fika eller aktivitet tillsammans.

- Tanken är att tekniken inte ska ersätta det mänskliga mötet, utan göra vägen dit lite enklare.

Vänskap går inte alltid att planera fram. Hur tänker ni kring balansen mellan att skapa strukturerade möten och att låta vänskaper uppstå naturligt?

- Det går förstås inte att garantera att vänskap uppstår bara för att två personer träffas. Däremot kan vi skapa bättre förutsättningar för att mötet faktiskt ska bli av. Därför kombinerar Friends & Fika automatiska matchningar med möjligheten för användare att själva skapa aktiviteter eller gå med i aktiviteter som andra har startat. Strukturen hjälper människor att hitta varandra och komma över den första tröskeln, men därefter ska samtalet, mötet och vänskapen få utvecklas naturligt.

Om ni fick förändra en sak kring hur vi som samhälle ser på ensamhet och vänskap bland vuxna - vad skulle ni vilja förändra?

- Vi skulle vilja minska skammen kring att sakna vänner eller vilja lära känna nya människor. Ensamhet kan drabba vem som helst, oavsett ålder, livssituation eller hur livet ser ut utifrån. Att söka nya vänner borde kännas lika naturligt som att söka ett nytt jobb, börja med en hobby eller vilja träffa en partner. Vår vision är att ingen ska behöva känna att det är konstigt eller svårt att säga: "Jag skulle gärna vilja lära känna någon ny."

- Det finns människor där ute som söker precis samma sak och vi vill göra det enklare för dem att hitta varandra.

Här kan du ladda ner appen för din iPhone - och här hittar du versionen för Android. Kolla in hemsidan här!

"Då tar jag nog fram en poetisk rustning som jag kan gömma mig i"

2026-08-30T19:23:29.377+02:00

Foto: Peter Pousard

Per-Ivar Östmann som gör musik under sitt förnamn släpper sitt fjärde album i sin helhet 18 september. Varje fredag under sommaren till början av augusti har han visat upp låt efter låt från albumet. För mig berör han mycket när han låter orden flöda om allt han bär i sin själ, när rösten står i fokus och hans röst blir både till en slags famn och till en slags läkning.

På albumet lyckas han ofta med det där och från hans himmel faller det ofta vemod men han gör det så fint och så bra. Som i Om han gör dig lycklig nu som får mig att se bilder från en kväll i folkets park - en låt som skapad för sista dansen. Och som i nyinspelningen av Minns att du var underbar där texten och melodin samspelar på det finaste av sätt.

Idag pratar jag med Per-Ivar om det nya albumet, om samarbetet med sin producent och om det skandinaviska vemodet.

Du firar tio år som låtskrivare - när du ser tillbaka på de här tio åren, vad har förändrats mest i ditt sätt att skriva och skapa musik?

- Jag tror att jag vågar mer nu, eller att jag bryr mig mindre om att det ska liksom passa in, i början trodde jag nog att det behövde vara lite tillkrånglat för att duga. Jag hoppas att jag har blivit modigare.

Du beskriver musiken som "skandinaviskt vemod med amerikanska gitarrer." När hittade du egentligen fram till det sound som känns som just Per-Ivar?

- Det har helt klart vuxit fram i samarbetet med Magnus, man kan höra på första plattan att vi famlar lite tror jag och det är inte så konstigt eftersom min musiksmak är minst sagt bred, jag kan lyssna på norska visor, Black Sabbath, Chaka Khan och Mats Ronander efter varandra och ha total feeling på alltihop, men i takt med att Magnus och jag blivit bekväma med varandra så tror jag att vi skapat "Per-Ivar-soundet."

- Det vemodiga stråket finns i oss båda, svårt att säga hur det blivit så, men vi har lätt för att mötas där, plus att vi båda smäller av på en riktigt dammig, distad Tom Petty-gitarr!

Du har släppt en låt i veckan under sommaren i stället för att kasta ut hela albumet på en gång. Hur svårt är det att hålla tillbaka och låta låtarna få komma ut en i taget när du själv redan levt med dem så länge?

- Inte svårt alls egentligen, eftersom låtarna får ungefär samma möjlighet att bli hörda och det är så himla spännande och kul att se hur folk reagerar på de olika låtarna, ibland oväntat och låtar jag trodde kanske skulle göra väldigt lite väsen av sig har visat sig vara de som berört mest, t.ex. Kostar ingenting som flera uttalat som min bästa nånsin, det såg jag inte komma!

Du har nämnt att streamingvärlden bygger mer på låtar än album. Är det här ett sätt att anpassa sig till musikbranschen som den ser ut - eller tycker du fortfarande att albumet som konstform är viktigt?

- Så är det absolut, jag har ju vuxit upp med LP-skivor, där låtordningen och skivomslaget ofta var den enda källan till information om artisten, hade jag haft råd så hade jag pressat alla fyra plattorna i vinyl - men streamingen är verkligheten och då får jag försöka få ut det som går ur den verkligheten liksom, "bang for the buck" typ...

- Det blir lite knasigt att först släppa tolv singlar och sen allihop en gång till som ett album, men jag drar runt hela grejen på en fritidsfrökens lön och goda människors pepp och hjälp och då får man krama ut det som går ur varje möjlighet. Sen kommer jag låta pressa cd, för att det är då det känns på riktigt, ett fysiskt album med ett riktigt omslag.

- Det är olika världar, och det känns helt klart som att ett album ska man kunna hålla i, ställa i en hylla, plocka fram och lyssna på samtidigt som man tittar på omslaget.

Foto: Peter Pousard

Efter nästan tio års samarbete har du och Magnus Sjöqvist jobbat fram över femtio låtar tillsammans. Vad tror du är hemligheten bakom ett musikaliskt samarbete som faktiskt fortsätter att utvecklas efter så många år?

- Att vi gillar och förstår varandra och att vi inte sätter stressiga deadlines utan låter det vara kul och spännande att se vart de olika låtarna vill ta vägen liksom.

- Det har visat sig vara väldigt bra att inte försöka beskriva för mycket hur jag tänker mig arrangemang, utan jag skriver mina låtar, gör enkla demos som jag skickar till Magnus, sen skickar han tillbaka en version så som han uppfattar låten och hittills har han alltid prickat det jag tänkt och känt, sen fortsätter vi därifrån.

- Ibland går det väldigt fort, ibland tar det lite längre tid och det är alltid lika roligt.

Du beskriver låtarna som rapporter från en medelålders man som fortfarande känner och brinner lika stort. Har du blivit mer personlig i ditt låtskrivande med åren, eller har du snarare blivit bättre på att gömma det personliga i musiken?

- Det var en mycket bra fråga! På ett sätt har jag blivit mer personlig eftersom allt låtskrivande, i alla fall för mig, är en sorts egenterapi, men ibland är terapisessionen såpass privat att jag blir rädd att nån kanske ska bli illa berörd eller ledsen. Då tar jag nog fram en poetisk rustning som jag kan gömma mig i.

Kärlek, livet och rättvisan återkommer som teman. Finns det någon av de nya låtarna som känns extra utlämnande eller viktig för dig?

- Minns att du var underbar (2026) är såpass viktig för mig att vi gjorde en nyinspelning av den, en version som ligger väldigt nära den jag alltid spelat live, jag har spelat den på varje gig sen jag skrev den 2018, sen tycker jag väldigt mycket om både Sången om kärleken och Medioker man - där får mitt eget vemod flöda, som en sorts säkerhetsventiler.

Din dotter Minna har gjort omslaget efter att ha djupdykt i skivomslag från sent 60-tal till tidigt 80-tal. Hur mycket fick hon fria händer - och hur mycket var du en jobbig pappa som kom med "jag tänkte mig egentligen…"?

- Haha, jadu.. Minna är så jäkla duktig så jag skickade en bild på mig, några skivomslag från sjuttiotalet och sen gick hon loss, samlade på sig omslagsbilder, hittade på ett eget typsnitt och gjorde magi, så jag behövde inte göra så mycket mer än att njuta av processen!

Du har beskrivit att arbetsglädjen bara ökat under samarbetet med Magnus. Vad är det som fortfarande får dig att känna "fan, det här är roligt" efter att ha gjort musik i tio år?

- Jag tror det handlar dels om att jag mår bra av hela processen, att skriva låtarna, om jag inte är igång med texter och musik så börjar det skava inuti, som att det är något som inte får plats, nåt som måste ut. Att sen arrangera och spela in är ju det jag som ung musiker såg som en ouppnåelig dröm, något som andra gör, nu gör jag det själv och kan inte sluta, teoretiskt sett hade jag ju kunnat börja när jag var 18-19 år, istället kom jag igång när jag fyllt 50, så det är en stor ackumulerad längtan som flödar nu!

När den sista låten släppts vill du fira med ett fysiskt album och kombinerade release- och jubileumskonserter. Om du fick bestämma helt fritt, hur skulle den perfekta tioårsfesten för dig se ut?

- Åh! Fullsatt på Kulturhuset Fregatten i Stenungsund, massor av vänner och musikintresserade i publiken (det blir release/jubileumsspelning där 13/11)

- Sen vill jag fortsätta festen på andra ställen i Göteborg, Uddevalla, Västkusten typ, både med mitt band Vemodet och solo med min gitarr. Överallt där det finns en scen för en medioker man med originalmaterial!

Lyssna på nyinspelningen av Minns att du var underbar här nedan!

Bord 031: Bar Bez Mleczny

2026-08-30T14:34:21.908+02:00

Det finns restaurangbesök där maten är det enda man pratar om efteråt. Och så finns det de där besöken där hela upplevelsen får följa med hem. Bar Bez Mleczny i Göteborg tillhör definitivt den senare kategorin.

Lokalen är liten, men det bidrar snarare till den mysiga stämningen än något annat. Den trevliga känslan får dessutom en perfekt grund i det varma bemötandet från ägaren. Det märks snabbt att hon genuint brinner för att visa upp smakerna och ge gästerna en ny ingång till något. Restaurangen är helt vegansk och bjuder på en spännande blandning av polska, ukrainska och ryska smaker. Trots världsläget blir det ett ljuvligt möte mellan olika matkulturer. Det finns något fint i att låta maten vara en plats där traditioner får mötas, snarare än något som ytterligare delar upp oss.

En bar mleczny är ett välkänt koncept i Polen och betyder mjölkbar, där man till ett överkomligt pris serverar husmanskost. Bez betyder ”utan”, så en snabb översättning ger oss en ganska klar bild av vad det handlar om: bar utan mjölk.

Vi börjar kvällen med en ukrainsk ljus lager (50 cl, 95 kronor) och en polsk charkbricka - helt vegansk, förstås - fylld med ostar, korv, röror och picklade grönsaker. Det finns mycket att upptäcka och vissa smaker sticker ut lite extra. De picklade tomaterna var, för att uttrycka det milt, to die for. Rörorna, främst den med rödbeta och pepparrot, blev som ett magiskt täcke över det nybakade brödet som också ställdes ned på bordet. Varmt och smakrikt.

Till huvudrätt väljer min fru polska pierogis (165 kronor), medan jag satsar på en klassisk blini (175 kronor). Hennes pierogis får magen att förvandlas till ett långbord av smaker och själv är jag väldigt nöjd med min blini, där de yoghurtslungade grönsakerna möter crème fraiche och de smakrika pannkakorna.

När det gäller själva blinin lyfter oreganon och den ljuvliga osten verkligen rätten. Det är svårt att önska sig så mycket mer när tallrikarna återvänder till köket betydligt tommare än när de kom ut. Jag, som vunnit VM i ”Känsligast mage om man äter för mycket”, orkar dock inte äta upp allt. Ägaren bemöter det hela med ett härligt: ”Om man inte känner matkoma efter att man ätit här så har vi gjort något fel.”

Det är också det som verkligen lyfter besöket: hennes närvaro. Hon kommer fram under sittningen, berättar om maten, svarar på frågor och ser till att vi har det gott. Allt med en lättsamhet och värme som känns genuin snarare än tillgjord.

Det är också där Bar Bez Mleczny lämnar sitt starkaste avtryck.

Man känner sig inte bara som en gäst som råkat beställa mat. Man får en liten berättelse på köpet. En chans att upptäcka smaker, traditioner och kombinationer som kanske inte hade hittat vägen till ens tallrik annars. I den lilla lokalen blir det därför en ljuv dans mellan polska, ukrainska och ryska smaker. Och ibland kan mat faktiskt vara precis det den borde vara: ett sätt för olika människor att mötas.

Lars Winnerbäck - Mirakel

2026-08-29T12:18:58.792+02:00

Det är något med Lars Winnerbäcks texter som gör att det går att känna hur löven skiftar färg och himlen byter om till dovare färger. Hans uttryck är ofta som en vacker dörrmatta till hösten. Det handlar nog mycket om att hans texter präglas så mycket av det eftertänksamma. I två av hans finaste låtar, Tidvis och Tror jag hittar hem, blickar båda texterna delvis tillbaka - men i Tidvis har kärleken tagit ett steg tillbaka, medan Tror jag hittar hem bär på en känsla av att äntligen ha hittat hem efter alla år av tvivel och förluster. Ofta är det blickarna bakåt som skapat Winnerbäcks starkaste texter för mig. Jag upplever honom som så oerhört insiktsfull.

Den stillsamma visan Mirakel är hämtad från det kommande albumet Längtan till våren. En aningen motsägelsefull titel möjligen, med tanke på min känsla av hans musik, men det är klart att även skiftningarna på löven längtar efter en ny vår.

Låten är textdriven och börjar med att han i en Destroyer-tröja (Kiss-albumet Destroyer kom 1976 och blev en stor succé) sitter i skolan i mitten av 80-talet, med en lärare som försökte stöpa en i regelverkets mallar. Vad du än har för hund ska du förvandlas till en Golden retriever. Några år senare bedyrade han evig kärlek och kastade hjärtat förbi varningsskylten - rakt in i solen. Han minns tillbaka när han åt pommes på nattbussen och håret var blött från allt regn. Han beskriver hjärtat som en storm och hur drömmarna snabbt tar sig över taken, in i verkligheten.

Jag ser texten som en hyllning till vardagen, till de små sakerna som hände och som kändes just små där och då, men som visade sig lägga grunden för allt annat. Jättarna intill vill pracka på en konstgjorda drömmar i en värld där allt kan säljas och köpas, men de vet inget om de mirakel som uppstår när man hamnar där, mitt i solen, med någon man tycker om. När man inte är en kund utan tillåts att faktiskt vara människa.

En strålande tillbakablick och samtidigt en väg framåt.

Lyssna här nedan och kolla samtidigt in musikvideon!

Fem album: Öronsus

2026-08-29T10:49:08.051+02:00

Foto: Öronsus

Öronsus består av Ola Sundberg, Tobias Sundberg och Timothy Nelson. Debutalbumet några ord från en liten stad släpptes i början av augusti och titeln syftar på småländska Ljungby. Jag blir uppriktigt glad av att höra trions bearbetning av den lilla staden till tonerna av melodiska hejarop från det ljuva 80-talets synth-era. Bandet debuterade med dubbelsingeln en sån som alltid förstör, där jag fastnade allra mest för Någon annan - en strålande låt där jag dock hade önskat sången något högre i mixen. På uppföljande tappa balansen föll jag återigen mest för andraspåret. Utanför linjen är en av trions bästa låtar i mina öron, där melodin verkligen skiner in genom fönstret. Den hade gärna fått ta plats även på albumet, även om skivan i grunden har ett dovare och något mörkare sound.

Samtidigt finns det mycket att falla för även där, som atmosfäriska Det var en gång och den mer dansanta Allas hjälte. Allra bäst är dock avslutande Som om du inte fanns, en låt som bränner sig fast i huvudet på det allra härligaste av sätt. Jag blir lugn och upprymd på samma gång. Idag gästar Öronsus bloggens serie ”Fem album”. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albumtitel.

Depeche Mode - Speak and spell (1981)

Att Öronsus är inspirerade av de synthljud som programmerades fram under 80-talet är nog inte så svårt att höra. Att däremot välja ett DM-album från samma period är svårt. Det fick bli deras första då Vince Clarke fortfarande var med och den stora motorn i gruppen. Det bästa med detta album är bland annat den enkelhet som låtarna är uppbyggda på. I alla fall låter det så vid första lyssningen. När man däremot lyssnar flera gånger hör man att det finns flera lager i låtarna och då framför allt byggt av olika synthljud. Öronsus skulle aldrig jämföra sig med dessa mästare men inspirationen finns där ändå.

Alphaville - Forever Young (1984)

Detta album snurrade flitigt på skivtallriken i Småland när det kom. Skivan är helgjuten och fylld med hits eller i alla fall var de potentiella hits. Bandets originalsättning kom ju aldrig ut på turné då en av medlemmarna hoppade av tidigt. I en dokumentär sa tidigare medlemmar att man kallar Alphaville ett kollektiv och att det är helt naturligt att medlemmarna byts ut då sättningen inte är fast. Nuförtiden är endast sångaren kvar tillsamman med ett gäng nya musiker. Tyvärr följde aldrig gruppen upp detta första mästerverk med fler bra album. Nummer två hade några okej låtar och efterföljande album saknade det helt.

Howard Jones - Human’s lib (1984)

Vilket musikår 1984 var! Man märker på detta album att Howard Jones är en duktig klaviaturspelare. Det är lite annat än en ”bara spela på de vita tangenterna”-musiker. Hans första album höll honom på den rätta sida av synth-popmusiken, dvs han använde synthar för att spela alla ljud (vi låtsas att det inte finns en äkta saxofon med på plattan). Att se liveinspelningar med Howard Jones från den här tiden är riktigt coolt. En hög med synthar på scen med en spelande och sjungande HJ samt den dansande mimaren Jed. Det är så det ska se ut! Öronsus är av uppfattningen att synthbaserad musik ska inte beblandas med ”äkta” gitarrer och basar. När det gäller andra genrer är det dock okej. Även Howard Jones var tyvärr lite av en ettalbumartist precis som Alphaville. Howard Jones andra album har en del bra låtar men tyvärr började han då ta in lite för många gitarrer och andra instrument och låtstandarden sjönk också succesivt med varje nytt släpp. Howard Jones är dock fortfarande en ödmjuk person och en ikon inom synthmusiken.

Page - Inget motstånd (2025)

Något album från modern tid måste ju också tas med. Ingen vinner på att bara leva i och inspireras av dåtiden. Page är enligt Öronsus Sveriges bästa synthband. De har gjort många bra album genom åren och släpper också nytt med jämna mellanrum. Då och då kan man också ha turen att se dem spela live. Inget motstånd är en stor inspirationskälla för Öronsus. Basgångarna är suveräna, melodierna medryckande och låtarna håller en hög kvalitet rakt igenom. Skivan låter både som att den skulle kunna ha släppts under åttiotalet och i modern tid på samma gång. Att Page håller synth-fanan högt ska alla vi som gillar den här musikgenren vara glada för.

Erasure - The Neon (2020)

Erasure släppte detta suveräna album i början av detta decennium. Så här kom på slutet ett till album från nutiden som har inspirerat Öronsus. The Neon står med, precis som Pages Inget motstånd ovan, en fot i dåtiden och en i nutiden. För Erasure är det viktigt att låtarna håller hög klass även utan synthesizers - att de bär sig själva. De skapar sina låtar med gitarr och går sedan var och en till sitt där Vince Clarke spelar in och skapar låtarna på alla sina både gamla och nya synthar och skickar sedan inspelningarna till Andy Bell som spelar in sången på någon helt annan plats. Öronsus gillar också att göra låtar med synthslingor som Vince Clarke. Man jämför sig naturligtvis inte med denna synthkung men precis som gällande Depeche Mode så finns han som inspiration i låtskrivandet. En likhet till finns, även Öronsus spelar in låtar på distans där alla tre medlemmar spelar sin del och skickar emellan varandra. Dagens datorer gör allt detta möjligt. Allt var inte bättre på åttiotalet även om att repa låtar tillsammans slår distansinspelning.

/ Öronsus

Lyssna på några ord från en liten stad här nedan!

"Jag tror dom flesta går igenom en period där man inte längre passar in eller är sist kvar"

2026-08-29T09:39:47.230+02:00

Foto: Elin Öster

"Du måste lämna dårarna som du hänger med i Göteborg", sjunger Benjamin Högh på Presidentens låt Chapmans Torg. Låten hittar vi på bandets debutalbum Tillbaka till istiden, baby och bandet, som förutom Benjamin består av Love Ekenberg och Jörgen Brorsson, hittar verkligen rätt på albumet med sin proggiga pop som rör sig mellan vardagsbetraktelser och samhällets dito.

Jag tycker mig också kunna urskilja en berättelse om att våga prova livet, försöka hitta lyckan någon annanstans och inse att hemmet kanske inte fanns där från början. Resan bort blev trots allt nödvändig för att lära sig mer om sig själv. Chapmans Torg är en av de bästa låtarna här, men jag känner nästan lika hög puls när jag lyssnar på Dåligt sällskap och Enkel matematik. Ett träffande album där jag känner igen mig i den verklighet som texterna speglar. Idag berättar Benjamin mer om albumet och går igenom skivan, spår för spår.

Somliga Människor

- En låt som kom när vi egentligen var klara med albumet, men som bara kändes tvungen att ha med och nästan blev titelspåret på hela skivan. En låt om svårigheten att landa och hitta rätt i livet.

Dåligt sällskap

- Släpptes redan förra året som en singel innan vi ens bestämt oss gör att göra ett album. En text om att ta beslutet att stå emot sina egna demoner. Första steget är att ha en intervention med sig själv innan man kan ta emot hjälp.

Nätter

- Släpptes tidigare i vår och är en sån där låt som har kommit till och formats live under 2025/26. Texten är helt baserad på mina egna sömnsvårigheter, med en hjärna som bara maler på och allt som oftast målar fan på väggen.

Kaffe och cigarett

- Även denna släppt under 2025 som singel. Drömmar som försvinner och ersätts med tristess och gråa dagar. En hyllning till alla våra vardagshjältar.

Enkel matematik

- Kanske den låten som ligger mig närmast om hjärtat. Världen är helt galen samtidigt som livet har tagit en liten omväg. Den sociala orken finns inte längre kvar och man vill bara skydda sig från allt. En liten ursäkt till mina försummade vänner.

Pappas flicka

- Vår lilla hyllning till Ulf Dagerby och den svenska proggen. En spark mot alla bortskämda människor som inte vet vad det betyder att få kämpa för sina mål. Vår absoluta favoritlåt att spela live!

Skatteskulder och elavtal

- Även den går i proggens anda. Vardagsbekymmer som sällan beskrivs i populärkulturen idag. Psykadeliska influenser och socialrealism i en salig blandning.

Mötet med döden

- En låt som skrevs för många år sedan under mina år i Göteborg. Nu med en svensk text som är inspirerad av samtal med vänner som som drabbats av dödliga sjukdomar. Deras tankar och ord fick mig att börja fundera på hur jag själv skulle känna och bete mig efter att ha fått en dödsdom.

En Sekund

- En låt som vi spelade in redan 2023, men som lite glömdes bort. Texten kom lite väl nära verkligheten för några i min närhet och det kändes inte helt rätt släppa den, tills nu. En text om spelberoende, missbruk och en tydlig neråtgående spiral.

Chapmans Torg

- Är baserad på mina egna och nära vänners känslor från tiden i Göteborg, där vi bodde nära just Chapmans Torg. Jag tror dom flesta går igenom en period där man inte längre passar in eller är sist kvar. Man är så rädd för förändring och vill inte lämna tryggheten man tror att man har i sitt sammanhang, men som inte längre existerar.

Nu ska ni tillbaka till där ni ska va

- Textmässigt nästan en fortsättning på Chapmans Torg och Somliga Människor. En text om att faktiskt hitta hem igen, skaffa barn och rota sig. Lyckan kanske fanns där i lilla hemstaden hela tiden? Även denna har släppts som singel redan 2024 och vi får hjälp av vår goda vän Astrid Nordström-Lammers på sång.

/ Benjamin Högh, Presidenten

Lyssna på Tillbaka till istiden, baby här nedan!

Att slippa känna med fingret

2026-08-28T07:54:38.021+02:00

En bekant berättade att hon lärde känna en person genom att erkänna att hon hatar att äta banan framför någon. Jag skrattade och kände igen mig. Jag har själv inte lärt känna någon på det sättet, men att äta banan när någon tittar på blir lätt fel när man börjar tänka på att någon tittar på. Och då är jag ändå porrskådespelare, så jag borde vara van.

Skämt åsido.

Jag var tio år när jag hade min första riktigt nära vän. När jag cyklade hem från skolavslutningen kändes det aldrig som att jag cyklade bort från honom. Om det hade funnits ett transferfönster inom vänskap hade sagan förmodligen gått från speltid till bänknötare till såld till högstbjudande.

Ibland är jag en ganska dålig vän. Men det är nog de flesta egentligen. Jag behöver försvinna in i mitt eget huvud ibland och jag behöver ofta snooza innan jag svarar på saker.

Dennis, min första nära vän, lärde mig vikten av tillit. Men min tillit i relationer har inte alltid världens bästa kondition. Den kan ta flera år att bygga upp och sedan plötsligt krympa för att man överanalyserar något eller missförstår varandra. Man glömmer lätt att varje känsla man uttrycker inte måste matchas exakt av samma ord från den andra.

Jag vill inte nödvändigtvis höras varje dag. Jag behöver inte få ett "god morgon" klockan 07.12 och ett "sov gott" 22.48 för att känna mig trygg. Jag föredrar vänskap som får andas.

Jag har heller aldrig haft något större behov av att ha många vänner. Jag behöver inte ett stort rum fullt av människor för att känna mig omgiven. Jag trivs bättre med några få personer där jag kan sänka axlarna och vara precis så tyst, konstig, allvarlig eller tramsig som jag råkar vara. Det viktiga är inte hur många som står i rummet, utan vilka jag känner att jag kan vara mig själv med.

Stundtals har jag sökt bekräftelse så desperat att det nästan blivit som att tröstäta den. Det är något med jagandet som gör att man blir rädd för att trilla av varubandet om man inte öser på med mer. Det är där man slutar våga stå kvar i sig själv - när man behöver hålla fast i någon annans bekräftelse bara för att känna att man existerar.

Jag vill inte vara där. Jag vill inte behöva kontrollera pulsen hela tiden. Inte skriva till någon bara för att få det svar jag redan har tänkt mig.

Jag vill däremot gärna hjälpa människor att hitta fotfästet. Ge dem ett tomt rum.

Ett rum där de kan gömma sig när livet blir för mycket. Där de kan stänga dörren utan att jag knackar och frågar vad som är fel. Där de får vara trötta, osociala, upptagna eller bara jävligt ointresserade av att prata.

Gå på ett själsligt spa. Läs en bok. Onanera. Ta ett lån. Stirra upp i taket.

Man behöver inte alltid vara tillgänglig. För mig betyder frånvaro inte avstånd - det är närvaron när vi väl hörs som betyder något.

Jag vill att vi delar något. Ett samtal. En blick. Ett totalt meningslöst resonemang om varför apelsiner egentligen är en jobbig frukt. Jag vill kunna prata om djupa samhällsfrågor i ena minuten och spela Fuck, Marry, Kill i nästa.

"Okej. Tre av dina kollegor. Vem vill du döda, knulla och gifta dig med?"

Det finns inga rätt svar, bara svar som kräver en förklaring. Och om man fortfarande är vänner efter det vet man att man har något på riktigt.

För vänskap handlar mycket om just det: att få vara hel. Att inte behöva välja mellan att vara den som övertänker livet och den som skrattar åt något extremt dumt. Ett närvarande skratt är bland det finaste jag vet - det där skrattet där man märker att personen för en sekund glömt resten av världen. Det är en sorts intimitet.

Jag har blivit mer medveten om skillnaden mellan att vilja ha mycket kontakt och att känna sig trygg i den. Man kan prata varje dag och ändå känna sig ensam. Man kan gå veckor utan ett ord och ändå veta exakt var man har varandra.

Men det finns något annat som kan göra vänskap svårt för mig: när man väl har haft något större blir det svårt att gå tillbaka till något mindre.

Lite som en tröja som krympt i tvätten.

Man kan försöka dra på sig den igen, dra i ärmarna och låtsas att den fortfarande passar. Men hjärtat kan plötsligt inte bära ett mindre plagg.

Hur knäpper man den sista knappen när det som försvunnit i tvätten är förståelsen? När behovet av att veta hur den andra har det har blivit mindre, eller när man själv inte längre får plats i den andres vardag på samma sätt?

Jag tror inte att alla vänskaper måste vara för evigt. Men jag tror att det kan vara svårt att förvandla något som varit nära till något ytligt utan att en del av en själv fortsätter att försöka hitta tillbaka till den gamla storleken.

Jag vill ha en vänskap där vi kan plocka upp tråden där vi släppte den. Där tystnad inte betyder att något gått sönder.

Men det finns en sak jag behöver: att du ibland öppnar dörren till det där rummet och sticker ut huvudet.

"Hej."

"Ska vi ta en öl?"

"Ja."

Och plötsligt är allt som vanligt.

Jag klarar avstånd. Jag klarar tystnad. Det jag har svårt för är att inte veta om rummet fortfarande finns kvar.

Jag behöver inte höras varje dag. Men jag behöver känna tilliten till att vi när som helst kan dra ut och testa ett helt nytt ställe för att ta en öl, kanske ha en match med Kalmar FF rullande i bakgrunden, och veta att vi inte behöver säga ett ord för att det ändå ska betyda något.

Du behöver inte knacka på varje dag. Men när du väl gör det vill jag bara kunna känna:

Vi andas, och jag behöver inte känna med fingret för att vara säker.

Fredrika Rei - people pleaser in me / Bum like you

2026-08-24T19:05:14.687+02:00

Omslag av Nadja Ravens / Fredrika Rei

Fredrika Rei bjuder in oss till en klubb i hennes huvud på sin senaste singel. En klubb för alla som har svårt att säga nej. people pleaser in me släpps tillsammans med b-sidan Bum Like You, en cover på Robyns låt från hennes självbetitlade album från 2005.

Fredrika, som senast var aktuell med Dårar vid makten, blir bara bättre och bättre och de två senaste singlarna är hennes allra bästa i mitt tycke. Jag tycker om det mörka soundet i Dårar vid makten, samtidigt som ljuset liksom blåser igenom låten i refrängen. Som alltid präglas Fredrikas musik av en oerhörd charm och lekfullhet, där mörk elektronik möter det dansanta och tänder alla ljus inom en. Jag såg Fredrika live i Göteborg i våras och när hon spelade Dårar vid makten skapades en elektrisk stämning. Det var inte jättemånga i publiken, men stämningen fanns där likväl.

people pleaser in me gestaltar ett huvud som inte riktigt är avslappnat, men musikaliskt bär låten uppkavlade ärmar och en säker gångstil, med mungiporna vända åt norr. Det är så lätt att montera ned sig själv för att pleasa andra. Jag är glad att jag själv har börjat lära mig att säga nej och att inte längre säga förlåt till människor som sårat mig. Det finns ingen poäng med att hela tiden nedvärdera och glömma bort sig själv.

Musiken däremot vägrar gå omkring och be om ursäkt. Den kliver fram med rak rygg och ett självförtroende som smittar. Det är en fantastisk singel, där det nedtonade partiet i mitten som sedan förbyts mot refrängen är en av mina favoritingredienser. Och när allt avslutas med det underbara na-na-na-oh! är det svårt att inte vilja dansa med.

Covern på Bum Like You är också väldigt bra. Här byter låten kläder från det ljust elektroniska till något mörkare och mer industriellt. Det är musik som vill lyfta taket mitt i natten på en klubb. Fredrika är fantastisk på just det där - att sätta både kroppen och världen i rullning.

Lyssna här nedan och kolla in den härliga musikvideon!

Page - Ett förslag

2026-08-23T20:58:24.870+02:00

Jag skulle nog aldrig tacka nej till ett förslag från den klassiska synthduon Page. Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko fortsätter inte bara att hålla liv i Page, utan också att ta duon framåt. Jag vågar påstå att om de inte kände att de hade kunnat bidra med något nytt, så hade de inte fortsatt. Min bild av Page är att de inte vill stå still och fastna i någon slags nostalgi. På EP:n Ett förslag bjuds vi på två nyskrivna låtar, en remix, en ny version av en klassiker samt en cover av Compute.

Titellåten är en ganska rak poplåt med en text som går att anamma både på samhällsfrågor och på en relation. Jag tycker att det är en fantastisk låt som hade passat väl in på det senaste albumet Inget motstånd. Den känns tung och melodiös på samma gång. Den efterföljande instrumentala Glitzerstrahl vänder däremot blickarna mer åt Kraftwerks håll. Låten känns som ett öppet fönster, med en ljus färgsättning och en energisk, drivande rytm. Allra mest intressant blir den dock i det än mer nedtonade slutet.

Om ett tag, som vi hittar på Inget motstånd, har här fått sig en remix av likaledes skånska Anymachine. Låten låter lika lekfull här, men mindre tv-spelsaktig än originalet och andas mer modern elektronisk pop. Det är både intressant och roligt att få höra en redan älskad låt få en ny form.

Så känner jag förstås också inför den nya tolkningen av Mia & Tom. Originalet var en av de första låtarna jag hörde med Page. Här börjar låten lite avvaktande, men förstärks senare med bland annat handklapp. Jag gillar greppet att göra en nytolkning och det hade varit spännande att höra fler låtar få en mer modern kostym. Just Mia & Tom är ju också en av de låtar som fått leva kvar under livespelningarna, vilket är glädjande nog.

EP:n avslutas alltså med en cover av Ulrika Milds Compute. Ingenting som betyder någonting, som också finns med på Pages förra album, känns här som en helt ny låt i Ulrikas mer avskalade version. Den är fortfarande tung, men mer känslomässigt än musikaliskt. Och jag tycker det är fint att Compute och Anymachine blir som gäster i Pages värld.

En värld som aldrig stannar upp. För kanske är det just där Pages styrka ligger. De fortsätter att blicka framåt, och jag tänker att den världen kanske utvecklas ännu mer genom att bjuda in andra som ger deras låtar nya ögon och nya perspektiv. Det här förslaget tackar jag gärna ja till.

Lyssna här nedan!

Som om alfabetet tog slut där

2026-08-23T19:00:12.002+02:00

I sommar har jag lärt mig vad jag aldrig ska ta med mig till förhandlingsbordet.

Man ska aldrig förhandla med sin integritet, sin återhämtning eller sina gränser.

Jag har varit på en lång och fin vandring i Skåne och ätit glass med smak av popcorn i Helsingborg. Att röra på sig är det bästa gymmet för hjärnan. Jag har känt mig ful, irriterat mig på utseendefixeringen ena stunden och velat operera in en påse över ansiktet i nästa. Jag har insett att det jag lägger mest pengar på är skönhet och kläder. Jag är förmodligen en av få män över 40 som mest handlar från Ida Warg och beställer syrenparfym från Polen. Men det känns så onödigt att begränsa sig.

Jag har gått runt i Strängnäs och förstått vad som formade mina tonårsidoler Strebers. Jag har lyssnat på podden Vi var här först och spelat Fuck Marry Kill på grund av just det.

Min fru har blivit faster och det gör mig så lycklig och rörd.

Jag har varit på Gröna Lund med vänner och gått runt, runt med en barnvagn. Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla just då. Sockervadd, popcorn och människor flög förbi, men de kunde inte nå oss. Jag har sparkat fotboll, lekt kurragömma och blivit fastbunden vid ett träd med ett osynligt rep.

Som barn finns inga begränsningar för något. Det är väldigt härligt att tänka på.

Jag har piercat om mig i läppen. Ingen aning om vilken! Jag har varit i Dalarna, spelat femkamp och bott i världens finaste härbre. Det enda svåra är väl att bo i över en vecka på ett ställe som bara har dass. Bra för magar som kan ABC, men inte för min som bara kan stava till IBS.

Resultatet i femkampen bevisade det jag alltid vetat: Jag är värdelös på att göra saker när andra tittar på.

Jag har också insett att man ibland passar bäst som en reel. Ett tomtebloss. Man blir aldrig lampan intill fåtöljen utan snarare ett levande ljus. Man lyser upp för stunden men tillåts aldrig brinna längre än så.

En reel hinner aldrig ta en öl eller prata om något djupare. Därför slutar man anstränga sig. Man hamnar längre och längre ner i inkorgen tills man försvinner helt.

Om jag måste välja är det bättre att avfölja människor på internet än i verkligheten. Jag hänger ju hellre där. Det är ett mer avslappnat häng och mindre filter. Samtidigt tror jag att många hellre hänger på internet. Det är enklare. I alla fall om man inte känner sig överväldigad och stressad av att svara på saker i den takt som andra människor tränar.

Men det blir jag.

Odiagnostiserad, men beter mig ofta som en patient inom psykiatrin!

Jag har äntligen hittat en tandkräm som gör att varje tandborstning inte behöver bli en del av någon slags obskyr Ozempic-reklam. Curaprox BE YOU med smak av äpple är svindyr, men den är den enda tandkrämen som inte får mig att må fysiskt illa.

Vill ni samarbeta vidare så är jag verkligen på. Jag säljer mig enkelt för allt som inte sponsrar illamående.

Jag har sett en kvinna lägga upp ett inlägg på Instagram om sin bröstcancer. Hon skrev om ångesten inför att berätta att hon saknar sina bröst och hur jobbigt allt känns, men att hon äntligen hade samlat mod till att berätta.

Några män svarade:

”Sorry, not sexy at all.”

”Fy fan, håll detta för dig själv.”

Empati och förståelse drunknar lätt hos vissa. Att vara snabbast med att kommentera något både onödigt och elakt verkar ibland viktigare än att vara människa.

Jag har också hamnat mitt i familjegräl på Facebook. Folk har bråkat, knullat, skrikit. Personer jag kanske känner?

Nej.

Men deras personligheter nästlar sig ändå in på ett märkligt vis.

Ibland får man vara glad att det bara är en av ens kroppsdelar som gått i livets hårda skola. Den lär sig allra bäst av muntliga förhör.

Min pappa begravdes.

Jag satt och höll andan nästan hela tiden. Jag tror att han satt bredvid mig och höll den tillsammans med mig.

Jag gick upp och höll ett tal för honom. När jag kom till den sista meningen brast det, som om alfabetet tog slut just där.

Resten av begravningen varvade mitt huvud mellan Sommarkort av Cornelis och minnet av hur pappa fick mig att somna när jag var liten. Han kittlade mig och sa:

”Det kommer något smått, kan det vara en liten rått…”

Jag somnade alltid efter det. Och efter att ha legat på mage och läst Bamse förstås.

Jag har försökt finnas där. Jag har haft svårt att finnas till. Jag har skrattat och gråtit, haft svårt att sova och ibland fastnat i sängen.

Jag har sett min systerdotter genomföra Ironman och blivit rörd till tårar av att se henne gå i mål. Det var samtidigt lite komiskt att hela vårt sällskap tänkte:

”Ska vi gå hem och sova lite?”

Min systerdotter hade då simmat fyra kilometer, cyklat arton mil och var på god väg att springa fem mil, medan vi mest hade suttit, tittat på och druckit öl.

Men att vara åskådare kan väl också vara slitsamt.

Egentligen är vi ju alla någon slags åskådare i varandras liv. Vi följer med. Vi följer varandras med- och motgångar. Ibland står vi nära och ibland hamnar vi längre och längre ner i inkorgen. Tänk att jag fick sitta där framme i min pappas buss i 42 år och se honom köra genom sitt liv.

Jag fick inte vara med vid den allra sista hållplatsen.

Men jag hoppas innerligt att han kom fram utan värk.

Utan oro.

Anja Bigrell & Folke Nikanor - Möta döden i Paris

2026-08-22T23:33:32.531+02:00

Vad fint det känns med ett nytt möte mellan Anja Bigrell och Niklas Johanssons Folke Nikanor! På nya singeln Möta döden i Paris möts återigen Folkes lekfulla arrangemang med Anjas vackra texter. Förra gången de möttes, i Ett svart hål, avspeglades en relations flagnande färger. När vardagen bara målas i grått behöver man få se nya färger, nya möjligheter. Kanske behöver någon ibland ge en nya ögon.

Senast vi hörde från Folke Nikanor var på Värmland Retreat, där Klara Goliger bjöds in. Det var en sorglig men också oerhört vacker visa. Jag upplever att många artister som möter Folkes melodier gärna blandar det vardagliga med det drömska, så att de hela tiden går in i varandra. Jag tycker om det oerhört mycket.

Något som också ofta återkommer är att Folkes melodier och gästens texter tycks vara skapade ur helt olika sinnesstämningar. En melodi som ler möter inte sällan en text som får anstränga sig, som grämer sig och kanske till och med gråter.

I den nya singeln tycker jag däremot att texten och låten skiner ikapp. Melodin känns som ett tivoli av färger medan texten vill lägga in fler soltimmar i dagarna och injicera hela veckan med hopp. Det blir som en uppmaning att försöka att inte se allt så mörkt, att inte måla fan på alla möjliga väggar och låta de mörka tankarna läcka in i hjärnan.

Det blir en låt som drar fram solen, öppnar fönstret och stryker in lite ork i en slutkörd vecka. Vi ska inte möta döden här. Vi ska hjälpas åt och se till att allt blir bra.

En utsökt singel.

Lyssna här nedan!

"Jag brukar ibland säga att min första kärlek var dansen"

2026-08-22T13:00:25.990+02:00

Foto: Press

Det är en stor låt Diana Pilquist har släppt idag. Play Pretend riktar fokuset mot hennes röst och man känner verkligen hur känslorna laddas där. Hon har släppt flera singlar under året där hon i Four On The Floor dansade bort alla inre blåmärken och alla knivar mot hjärtat. Jag gillade också den härligt självsäkra känslan i She Wants My Man. Master Manipulator dansade genom min kropp och var ett härligt långfinger till människor som försöker trycka ned en och göra en mycket, mycket mindre än vad man är. Försöker en relation ta bort eller minska ens rättigheter eller frihetsutrymme? Avsluta genast. Good Sport hade ett liknande tema och var minst lika bra och minst lika skön att röra sig till.

Med den senaste singeln Play Pretend visar Diana att hennes stjärna kommer att nå högre och högre - över Karlatornet och långt, långt över alla som försökt trycka ned henne och sätta krokben för hennes drömmar. Idag pratar jag och Diana om den nya singeln och om att utvecklas som artist.

Du har tidigare pratat om hur du hämtar mycket inspiration från dina egna erfarenheter när du skriver musik. Vad var det i ditt eget liv som fick dig att skriva Play Pretend?

- Ja, precis! Jag älskar att skriva musik och dra paralleller till mina egna erfarenheter och upplevelser. Och jag är en väldigt nostalgisk person av mig, jag dagdrömmer ofta och kan bli insvept i gamla minnen ganska fort. När jag skrev denna låt tillsammans med Elliot Force, så var det första som hände att han hade suttit och skrivit instrumentalen till refrängen. När han visade mig den kände jag direkt att denna låten kändes väldigt nostalgisk och har en melankoli över sig. Det gick väldigt fort att skriva texten till just denna låten, det bara flög ur mig nästan!

Jag får känslan av att Play Pretend handlar om att blicka tillbaka på en relation som inte längre finns - att minnas hur det en gång var och kanske också den person man själv var då. Hur skulle du själv beskriva låtens berättelse?

- Vilken fin tolkning på låten! Jag skulle säga ungefär samma. Jag älskar att låta lyssnaren bilda sin egen uppfattning av vad låten handlar om, för då finns det större utrymme för dem att applicera låtarna till sitt eget känsloliv. Men, som du nämner så är kärnan i låten en tillbakablick på något som en gång spelade en stor roll i ens liv men som inte tar upp samma utrymme längre.

- Det är lätt att glömma varför man lämnade en viss person eller en viss situation när det har gått ett tag, och den känslan tycker jag speglar denna låt väldigt mycket.

Du har tidigare beskrivit musik som ett sätt att bearbeta känslor och att en personlig berättelse kan bli något som hjälper någon annan. Finns det någon särskild känsla du hoppas att lyssnaren ska bära med sig efter Play Pretend?

- Jag älskar att använda musik som ett verktyg för mig själv att få ut både stora och små känslor. Ibland lyssnar jag på känslostark musik bara för att kunna få ut mina egna känslor, och det är vad jag vill kunna hjälpa andra med också. Jag hoppas att Play Pretend kan vara en sådan låt för andra.

Du har tidigare pratat om kontrasten mellan stora, dansanta poplåtar och mer känslomässiga berättelser. Vad är det du gillar med att kunna gömma ganska vemodiga eller personliga texter i musik som samtidigt känns lätta och energiska?

- Vilken fin fråga. Jag brukar ibland säga att min första kärlek var dansen, men att min stora kärlek är musiken. Jag älskar att dansa och att göra musik som går att dansa till. Men sen så är jag en väldigt emotionell person som har ett stort känsloliv, och jag älskar att kombinera de elementen och det är då jag känner mig som mest "Diana."

Sedan du började släppa musik har du hunnit utvecklas mycket som artist. När du lyssnar tillbaka på dina tidigare låtar - känner du igen dig i Diana då, eller tycker du att du har förändrats mycket både musikaliskt och som person?

- Jag känner verkligen att jag har utvecklats både som person och i mitt musikaliska uttryck. Jag släppte min första låt som 16-åring och nu är jag 22, och dessa sex åren har varit otroligt formativa för både mig personligen men också hur jag upplever världen, musik och kreativt skapande.

- Jag skulle fortfarande säga att på många plan är jag fortfarande den "Diana" jag var när jag började göra musik. Jag hade väldigt stark vilja och ganska dåligt tålamod på den tiden, haha, vilket är karaktärsdrag jag fortfarande ser hos mig själv. Men jag har upplevt så mycket saker sedan dess. Det hade varit svårt att vara exakt samma person som jag var då.

Foto: Press

Du har tidigare berättat att du länge letade efter vilket musikaliskt uttryck som verkligen kändes som ditt och att du så småningom hittade kombinationen av pop, disco och det teatraliska. Känner du att du har hittat din plats nu, eller är du fortfarande nyfiken på vart musiken kan ta dig?

- Ja, precis, det var en lång period där jag inte riktigt visste vart jag ville musikaliskt. Till exempel, ett tag var jag sugen på att röra mig mot pop-rock hållet. Idag är jag väldigt glad att jag slopade den idén - inte för att den musiken inte är helt fantastisk, utan på grund av att det hade inte passat mig i långa loppet. Pop, disco och det teatraliska har legat mig varmt om hjärtat sedan jag var barn och har aldrig varit en "fas", utan något som jag konstant har dragits till. För varje låt jag släpper, känner jag att jag gång på gång hittar närmare till det musikaliska uttryck som känns helt som mig!

Lyssna på Play Pretend här nedan!

Natalie Reigo - 20, fine without

2026-08-21T23:58:19.749+02:00

Foto: Press

Det var en fin upplevelse att få se Natalie Reigo live i början av sommaren. Natalies närvaro präglade en stor del av kvällen och mitt liv präglades, särskilt då, av en stor sorg. Men någonstans öppnade Natalie ett fönster och släppte in några soltimmar. Nu sjunger hon också om sorg - men lika mycket om att ta med sig erfarenheterna från livet, både det ljusa och det mörkare, och lära sig något av dem. Det handlar om att känna sig vilsen, om ett hjärta som tycks ha brustit i fler delar än vad det borde bestå av, om känslan av att missa något och om rädslan för vad som väntar runt hörnet.

Natalie, som nyligen fyllt 20, sjunger om allt det där som tonåren har lämnat efter sig på EP:n 20, fine without. Det är både insiktsfullt och starkt. Det finns stunder när man lyckas släppa all oro, kapa banden till allt mörker som försöker hålla en kvar och faktiskt leva fullt ut i nuet. I sådana stunder bygger man varje känsla med trygga händer. Natalie sjunger vackert om just det i Deep end.

En av EP:ns starkaste stunder är titelspåret och dess knappa tre minuter. Låten pendlar mellan det sårbara och det starka. En person hittar ett jobb, en annan storstadsljusen och någonstans handlar det om att befinna sig på olika platser i livet, samtidigt som det också handlar om att hitta sin egen plats. Att förstå att det får ta tid att hitta fram. Mot slutet hör jag en självsäker röst, en röst som verkar veta att vägen trots allt var rätt.

Miss U 4 Ever bär på insikter samtidigt som en sorg blåser genom låten. Parets ljus har slocknat och saknaden ekar genom hela själen. Här tycker jag att verserna är något starkare än refrängen, men saknaden känns ändå i varje cell när Natalie sjunger om den. Det finns något väldigt närvarande i sorgen.

4EVERMORE är också en lysande stund. En ganska laidback poplåt där Natalies röst når fantastiska höjder. Det gör den förstås också på avslutande HELL OF A RIDE, låten som avslutade spelningen på Potatisen i Göteborg.

Det är en breakuplåt som inte väljer att bara se bittert på relationen, utan också på allt fint man fick möjlighet att ta med sig från det som en gång var. Vissa minnen kommer alltid att andas.

Låten är intimt bombastisk och fungerar både som ett avslut på en relation och på ett kapitel i Natalies tonårsliv. Det blir ett perfekt avslut när hon nu öppnar dörren till ett nytt kapitel.

Jag längtar redan till nästa rad.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Buffalo

2026-08-21T21:46:14.604+02:00

Foto: Press

Jag har lyssnat väldigt mycket på låten Vaken. Låten finns med på både Buffalos självbetitlade debut-EP från 2024 och på debutalbumet Du store som släpptes i vintras. Jag tycker inte om att använda ordet 'perfekt' men det är en poplåt som är så nära att vara just det - den får alla organ att dansa.

Det tycker jag även senaste singeln, Gamla stjärna, lyckas med. Den bär kanske en något lättare och mjukare tröja och något mindre vassa naglar. Magnus Bergman, namnet bakom Buffalo, har en fantastisk röst och fångar känslan när man är tillbaka från semestern och allting plötsligt bär samma kläder igen. Ens själv och världen runt omkring. Sommaren var som ett slags lån. Nu är allt som vanligt igen och det finns både något tryggt och rastlöst kring det faktumet. Idag gästar Magnus bloggen med ett musikminne!

2009 släpptes musikdokumentären Anvil! The Story of Anvil som är en intim berättelse om det kanadensiska heavy metal-bandet med samma namn. Marknadsförda som “verklighetens Spinal Tap” redogör filmen för Anvils brokiga karriär, trots att den såg en sprudlande start i början av 80-talet. Tre framgångsrika album och en episk konsert på festivalen Super Rock '84 i Japan följdes av motgångar i decennier. Både fanbase och livescenerna skulle krympa i takt med herrarna i bandets eget åldrande. Men rocka på gjorde de.

Jag såg filmen om Anvil första gången två år efter att den kom ut. Jag var 16 år då och bodde med min familj i centrala Vännäs. På fritiden spelade jag keyboard i ett lokalt metalcoreband och det var i detta forum, ihop med bandet på byn, som en filmvisning skedde. Dokumentären är rapp och begriplig för de flesta. Vinkeln är att Anvil förtjänar mer och att deras situation från 80-talet och framåt är dyster. Jag kommer dock väl ihåg att jag läste in något annat. Jag tänkte: "De här karlarna lever ju drömmen! Ofta de får hänga flera gånger i veckan, spara ihop brödpengar till studiotid och boka sina egna turnéer?"

Sommaren 2011, på sommarlovet efter nian, reste jag och en av metalcorebandets gitarrister till Göteborg och megafestivalen Metaltown - som fans till flera av toppnamnen på det årets affisch. Med vårt eget band i Vännäs hade vi storslagna och kommersiella planer. Ändå hade vi parallellt just börjat lära oss om den DIY-kultur som äldre ungdomar vårdade inne i Umeå. Under sommarhelgen i Göteborg gick vi därför symboliskt på konserter med grandiosa hårdrocksband såväl som “coolare tältspelningar.”

Och så fick vi se Anvil. Bandet från favoritfilmen. Framför omkring 500 pers av totalt 50 000 besökare det året dammade Anvil av låtar som School love, 666 och förstås Metal on metal. “We all grow old but growing up is totally optional”, minns jag att sångaren Lips Kudlow ropade mellan två låtar till mångas druckna jubel. För mig var sägningen den starkaste tobaken jag hade rökt. Där och då var jag glad för Anvils skull och samtidigt taggad på att själv leva i många år till.

/ Magnus Bergman, sångare och gitarrist i Buffalo

Lyssna på Gamla stjärna här nedan!

Emma Håård - Moriskan

2026-07-26T22:09:42.948+02:00

"Vi bråkar om att vi alltid bråkar med varandra och jag kallar dig nåt fult" inleder Emma Håård sin senaste singel Moriskan med.

Jag skrev senast om Emma när hon släppte Stråkar i februari - en låt som bar på sorg i verserna och frustration och ilska i refrängen. En filmisk berättelse om kärleken som färglade hjärtat en sommar, men där allting plötsligt försvinner och man blir stående kvar med tystnaden. Och som alla vet kan den låta som allra högst när man mest av allt bara vill höra någons röst. När frånvaron nästan blir mer påtaglig än närvaron.

Emma följde sedan upp med Nu regnar det hos dig, en känslosam låt som lämnar kvar två tydliga uppmaningar: en relation ska kännas trygg, både psykiskt och fysiskt. Gör den inte det - gå. Stanna aldrig kvar i något som bryter ner dig eller försöker forma om dig till någon du inte är. En fantastisk låt och en stillsam beskrivning av en storm.

Moriskan tar oss med till Folkets Park i Malmö. Till de där nätterna där man går hem ensam trots att man hoppades på något annat. Där man önskar att kvällen aldrig ska ta slut, att just den här stunden ska få fortsätta innan eftertexterna börjar rulla. Det är känslan av att vilja skriva ”du är min” på en toalettvägg och låta hjärtat rusa innan verkligheten hinner ikapp. Hjärtat skriker "släpp in mig", men dörren förblir stängd. Kanske märks det som allra tydligast i hallen - precis där avskedet börjar.

Musikaliskt börjar låten försiktigt och atmosfäriskt innan den växer och får ordentliga muskler i refrängen. Emma sjunger fantastiskt bra och lyckas fånga både längtan och besvikelsen i samma andetag. Moriskan är en låt att slå sönder sommarens förhoppningar till - men också en låt att skrika sig hes till när man behöver släppa taget.

Lyssna här nedan!

Jag var öppen flera centimeter

2026-07-26T11:00:28.798+02:00

Jag kände mig så ful när jag vaknade. Som att mitt ansikte var löpbandet för allt mörker i världen och jag tänkte ”Shit, vad vältränat mörkret måste vara nu alltså” och med slutspelsskägg överallt. Man vill skrika till sin fru ”Kom närmre, ta mitt DNA” och samtidigt känner man att om någon hade hamnat i ens liv på Instagram så hade man bett den scrolla vidare. Sorg kan måla en sådär på mornar, som om man vore en slags målarbok för den. Den gör en också väldigt öppen (flera centimeter!) - men så loggar man in på Facebook och hamnar mitt i någon främlings gräl med hela sin familj.

Man tänker två saker: Okej, så öppen är jag inte och Ska du inte tagga in hela släkten i ditt bråk? Sen funderar man förstås på varför man plötsligt ser främlingars bråk på sociala medier. Man följer ju inte ens personerna och det är liksom inget inlägg man vill sponsra så att det ska lyftas fram än mer. Det är kanske någon slags bisarr påminnelse om hur livet blev efter sociala mediers entré. Till slut kanske jag kan tagga in dessa personer i mina mardrömmar - som de gör med mig.

Förlåt, att skämta är en slags väg ut ur sorgen.

En annan väg är att sluta hoppas på vissa saker. Jag insåg häromdagen att det finns en märklig frihet i att släppa sådant som jag vet inte kommer hända.

Man kan hoppas på ett "när ska vi ses?" från människor. Men när man själv alltid ställer frågan börjar man känna sig tjatig. Så till slut drar man ut sladden.

Man behöver vara fler för att livet ska hända.

Man ska aldrig göra sin kropp överbefolkad av drömmar. Släpp lös vissa.

Och så finns de hoppen som aldrig riktigt går att säga upp. Att pappa plötsligt ska stå i köket i Kalmar igen och koka kroppkakor. Att vi ska stå på baksidan i Lindsdal och spela kubb. Ibland tänker jag på när han fick en spelpjäs i huvudet. Det måste ha gjort ont, men hans reaktion var så rolig att vi skrattade tills vi knappt fick luft - och plötsligt inser jag att han var en stor del av min luft. Det smärtar förstås.

Glädjen i sorgen är förstås inget rent fönster men det är den som gör att man på något sätt ändå kan se ut ur den. Kanske inte så långt som till Ölandsbron - men åtminstone fram till första refrängen av The Rolling Stones Start me up - och när man nått ända dit så orkar ens blick vandra några centimeter till.

Österhagen Glass - Salt Gräddkola

2026-07-25T22:55:13.046+02:00

Österhagen Glass smak Salt Gräddkola kändes genast som ett måste att smaka när den låg där och lockade i frysen - särskilt när ingredienslistan är lika föredömligt kort som jag. Glassen innehåller bara vispgrädde, socker, ägg, sirap och havssalt. Liksom Österhagens övriga sortiment är den dessutom ekologisk.

Glassen kostar omkring 75 kronor och smälter ungefär lika snabbt som ens plånbok riskerar att göra om den här glassen utvecklas till ett beroende - och jag skulle säga att den risken är påtaglig.

Den är lätt att skopa upp och smaken är närmast fulländad. Den påminner om smörig, lätt knäckig grädde där saltet och sirapen möts i en nästintill perfekt balans. Och det är inte bara lena möten. Då och då dyker större bitar av sirap upp som bryter av med ett lätt krisp och ger glassen ännu mer karaktär. För mig är det här en av de allra godaste glassarna jag har ätit.

Vera Hjort - Akilleshäl På Blå

2026-07-24T23:37:57.604+02:00

Foto: Marcus Järvinen

Jag reser ofta tillbaka till Vera Hjorts debutalbum Titta inte ner. Albumet bar runt på många rader som jag fångade längs vägen - som beskrivningen av ett "känslomässigt strömavbrott" och känslan av att ha hittat en plats där hon får vara "fri att vara ingenting alls". Visst är det fint att hitta platser som skakar om en och samtidigt klär av all oro? Jag tolkade albumet som ett löfte om att våga titta upp mot friheten och försöka hitta en väg bort från det som tynger en. Naturen verkade bygga den där friheten åt Vera. Överlag bjöd albumet på en fin jazzig pop som stundtals vandrade genom skogen och stundtals befann sig i en nattlig stad, där den svarta himlen delade plats med ett skärande vemod. Samtidigt bar musiken ofta på hopp för mig - en känsla som finns kvar även på hennes färska EP Akilleshäl På Blå.

Hopp kan förstås komma i många former och här kommer det ofta genom gemenskap. Vera lyckas skapa en gemenskap i det otillräckliga - en gemenskap som sträcker fram armarna och säger: "Du är verkligen inte ensam om att känna så här. Du är inte ensam om att överanalysera eller känna att hela livet står still." Det är så lätt att jämföra sig med andra och måla upp en inre karta där alla andra verkar ha hittat skatten medan man själv mest känner att man sitter och ruttnar. Om just detta handlar andraspåret Disciplinen. Vera sjunger starkt i en låt med en tydlig livekänsla där melodin gungar precis som livet ibland gör.

Ett fint saxofonsolo signerat Simon Bertilsson möter oss i Potentialen, som inleder EP:n. På många sätt kretsar låtarna kring samma känsla: en otillräcklighet som gör att man känner skuld och skam när andra pratar om ens potential och att man behöver disciplin - men vad händer om man inte vet vad man ska göra? Om tankarna hela tiden svävar iväg någon annanstans? Även varma kommentarer kan ibland bära på ett slags skuldbeläggande. All värme landar inte alltid där den är tänkt att landa.

Jakten på det bästa innehåller ett av de finaste partierna jag hört från Vera. Det är som att allt släcks ned och hon tillsammans med saxofonen för en ordlös duett i mörkret. Där visar hon verkligen upp vilken otrolig röst hon har. Samtidigt är det en dansant låt som handlar om att ibland gå för snabbt framåt och leta efter fel - eller snarare efter perfektion. När man känner ett eget ansvar för hur allt ska bli blir det så svårt att våga misslyckas. Tro mig, jag känner igen det där väl.

EP:n avslutas också dansant och kretsar kring när livet är smärtsamt vackert – vilket det kanske alltid är. När två motsatta känslor kan vara sanna samtidigt. Vissa dagar färgas allt i grått, andra dagar känns nästan oändliga i allt sitt sprakande. Någonstans är livet både meningslöst och fullt av mening på samma gång. Vera uttrycker det väldigt fint och Egentligen är en självklar ”tvivel-hit” om när livet både regnar och skiner starkare än någonsin. Jag är glad för att Vera öppnar upp sig och för att hon får sina lyssnare att känna samhörighet genom musiken.

Lyssna här nedan!

Fem album: Dafne Andas

2026-07-24T19:16:50.590+02:00

Foto: Sonja Kutinlahti

Dafne Andas släppte förra veckan EP:n Alerta Alerta. EP:n målar upp en bild av ett elektronisk kravallstaket där människor svettas, trängs, har sex och säger ifrån - och samtidigt ger röst och kraft till de som behöver det. Det är en bild av hur allt i livet pågår samtidigt och att det finns mycket att säga nej till, att protestera mot och inte vara selektivt tyst när det passar. Låt orden svettas, låt kropparna svettas - och brinn tillsammans. Dafne är en fantastisk rappare och hennes ord gör just det där - de brinner. Idag gästar hon serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Thomas Rusiak - Magic Villa (2000)

Albumet som fundamentalt ändrade hur jag tänkte på hiphop som genre. Nytänkande produktioner som glider "featherweight" mellan musikstilar, med texter som lyckas med konststycket att låta enkla och vara tekniska på samma gång, till skillnad från mycket rap från samma era som försökte lite för hårt. Existence gör mig fortfarande tårögd.

Little Simz - Drop 7 (2024)

Samtidigt som jag började djupdykningen i det portugisiska språket och brasiliansk kultur kommer det här albumet som är starkt influerat av just baile funk och EDM. Little Simz är tveklöst en av de bättre rapparna i världen och har uppenbart inget behov av att bevisa det, vilket gör den här skivan mer avslappnad än till exempel GREY area.

Bloody Hawk - Fthina Tricks 3 (2025)

Greklands i särklass bäste och mest produktive rappare. Lekfullt, med massa attityd och ett mästerligt delivery. Det här albumet är en massiv influens till mitt skrivande senaste året.

Zion I - True & Livin' (2005)

Soundtracket till mitt liv sedan 20 år tillbaka, tillsammans med föregångaren Deep Water Slang. Zumbi var aldrig rädd för att blanda samhällskritik med andlighet (RIP). Bird's Eye View kan vara en av mina mest spelade låtar.

Lupe Fiasco - Tetsuo & Youth (2015)

Ett mästerverk, från början till slut (och vice versa!). Lupe är rapparnas rappare. Du kan inte slö-lyssna utan behöver studera texterna för att förstå alla lager. Lupe förtjänar att bli omnämnd som ett av vår tids största genier.

/ Dafne Andas

Lyssna på Alerta Alerta här nedan och köp EP:n och stöd henne på Bandcamp här.

Tisdagsklubben på Potatisen med Nora Lundmark, Ida Gratte, Arvid Einarsson och Elliot

2026-07-23T22:38:08.021+02:00

Det allra finaste med Tisdagsklubben på Potatisen i Göteborg är nog att det är ganska enkelt att släppa allt när jag tar mig dit. Även när självförtroendet inte direkt är uppkavlat känns det avslappnat att vara där. Konceptet är dessutom lika enkelt som trevligt - varje tisdag under sommaren bjuds flera artister in för att spela varsitt set. Den här kvällen står Ida Gratte, Arvid Einarsson och Elliot på den musikaliska menyn, tillsammans med Nora Lundmark som också är Tisdagsklubbens självklara konferencier.

Ida Gratte inleder kvällen och fokus ligger på hennes senaste singlar, där hon bytt språk till engelska. Uttrycket känns mer jordat än tidigare och texterna förmedlar både återhämtning och en känsla av att hon hittat ett sätt att leva som hon verkligen vågar stå för. Samtidigt finns ilskan kvar, inte minst över hur en del män beter sig och alltför ofta struntar i att ta ansvar för sina egna handlingar. Under spelningen får vi höra två osläppta låtar och dessutom Har du kommit hem?, som i original är en duett med Lovisa Niklasson. Här blir den nästan en duett med omtanken, vänskapen och tryggheten - med modet att faktiskt fråga någon hur den mår. Det är väldigt fint.

Arvid Einarsson har sällskap av ett vackert blås och lyckas blåsa rakt genom publiken med sin musik, samtidigt som han lämnar kvar en varm känsla. Han varvar snabbare låtar med stillsamma ballader där Götgatan 12 och Pojken utan skor möts i en försonande kram. Det går inte att avgöra vilken som är vackrast. Båda ger gåshud åt hela Potatisen - inredningen, gatan utanför och nästan till och med vakterna som Nora Lundmark ropar på utan att lyckas få in. De hade garanterat trivts om de gjort entré. Pojken utan skor bär dessutom på en stark berättelse om ensamhet och mörker, om att vara som en hållplats som långsamt vuxit igen. Arvids röst balanserar känslorna med en imponerande självklarhet och allra mest berörd blir jag i de lugnare låtarna, där den verkligen får ta plats.

När det är dags för Elliot imponeras jag direkt av hans publikkontakt. Tillsammans med sitt band står han för kvällens mest explosiva set. Förra året vann han P4 Nästa Stjärna Stockholm och jag förstår varför. Han vill att publiken ska resa sig, komma närmare scenen och bli en del av spelningen. Intill mig står en kvinna och dansar så ljuvligt att det är omöjligt att inte dras med. Energin sköljer över publiken och vägrar släppa taget. Det är minst sagt ljuvligt.

Nora Lundmark avslutar som vanligt kvällen med sina egna låtar. Hennes set är svårt att beskriva, men kanske är det just det som gör det så speciellt. Hon känns fullständigt genuin och säger det som faller henne in för stunden, vilket nästan alltid blir både roligt och välkomnande. Hon kastar sig dessutom på golvet vid upprepade tillfällen och hennes tolkning av Nicki Minajs Anaconda får mig att önska att jag åtminstone hade en skopa av hennes personlighet. I samband med en låt om tomhet berättar hon en historia som rymmer allt från skinka och purjolök till allergiska reaktioner och corona. För mig är det fantastisk underhållning som blandas med personlig vispop klädd i charmiga klänningar. Tack för att du gör kvällarna mer avslappnade mitt bland prestationshets, egoism och annat mörker, Nora.

Det blev publikrekord den här kvällen, och fortsätter Tisdagsklubben att vara så här trevlig tror jag faktiskt att vakterna som går sina rundor utanför kommer att lyssna på Nora nästa gång hon ropar in dem. Även vakter förtjänar ju att upptäcka nya musikaliska stjärnor.

IDNA - Idas sommarvisa

2026-07-20T22:00:16.978+02:00

Foto: Press

Angelica Idengren och hennes IDNA släppte nyligen en tolkning av Idas sommarvisa. Medan originalet är mer som en vandring över ängarna, är IDNAs tolkning snarare en promenad i raskare takt. Hon har snabbt fått ett stort antal lyssnare och jag ser själv flera anledningar till det.

Dels präglas både hennes tolkningar och egna låtar av en påtaglig värme. De går barbenta genom sommaren. Ibland tar vemodet grepp om benen, men de vandrar vidare ändå. Hennes egna När festen tagit slut skildrar ett sent sommarmöte där hon funderar på om hon får följa med honom hem, eller om hon aldrig får se honom igen. Refrängen är som gjord för att sjungas en sådan där sommarkväll som täcks av både vemod och glädje.

Genomgående är hennes tolkningar minimalistiska och i fokus står Angelicas röst. Det är ett fint drag och hon lägger in en extra solstråle i både Ted Gärdestads klassiker Sol, vind och vatten samt i covern på Sju sorters blommor (där originalet görs av Ellen Bergelin och Niello).

Det märks att IDNA gärna blickar mot svenska visor och låtar hon själv kanske växte upp med, som Vargasången och Kalle Teodor. Det skapar en stämning av en sommarnatt där föräldrar och deras barn går hand i hand, och där barnens syn på det oändliga vackert flätas samman med det vuxna vemodet. Hon tonsätter den känslan på ett utmärkt sätt - och tolkningen av Idas sommarvisa befäster det.

Även om jag personligen hade föredragit en än mer stillsam version, så tycker jag ändå om hur hon tolkar låten och gör den till sin egen piruett i sommarnatten. En duett med solen; en blick mot barndomens skildringar av sommaren.

Lyssna här nedan!

Den inre strandkroppen

2026-07-20T13:30:43.787+02:00

Jag står och funderar på vilka badbyxor man egentligen ska välja till en inre strandkropp. Kanske något i linne? Till skillnad från den yttre varianten bedöms den ju tack och lov inte på samma sätt. Jag har nog aldrig känt mig så ful som på en badstrand. Plötsligt blir man smärtsamt medveten om precis allt från kroppsbehåring till hållning - och man vill helst ha handduken runt sig hela tiden. Den inre strandkroppen behöver inget solskydd trots att den faktiskt kan bränna sig rätt rejält den med.

Kanske behöver den inre strandkroppen något annat. Man behöver tänka på hållningen även där men kanske främst att försöka hålla ihop. Att inte brännas av all längtan, att se till så att ens organ har en hängmatta att ligga på - snarare än ett ständigt pågående kassaband på ICA. Man vill slippa säga till kunden att lägga pinnen mellan hens självförtroende och ens egen brist på detta.

Att möta den där totala tystnaden kan visserligen kännas precis lika blottande som att tvingas släppa badlakanet på en överfull strand. Men tystnaden behöver trots allt inte kasta av sig kläderna med en gång. Det är annars så enkelt att slänga sig på nästa buss i jakten på en ny låt, ett nytt samtal, ett nytt intryck för hjärnan att tugga på. Jag lyssnar på Ida Warg och Alexandra Nilssons podd medan jag diskar, sätter på musik på promenaden och somnar till en serie. Skärmstyrkan i hjärnan måste vara på max hela tiden. Det är otaliga gånger jag hade behövt bogseras bort från fester, när hjärnan har varit en upptagen plats som många ändå satt sig på. Och visst, i helt andra sammanhang kan det säkert vara ganska skönt när någon sitter på en, men kanske inte just när det gäller ens mentala utrymme.

Jag drömde om att sitta på en klippa med en vän och bara låta tankarna skissa på det liv man vill leva. Berätta om hur jag gjorde för att trotsa de inre vågorna och när jag behövde hjälp med att segla. Jag har så länge läst om att segla på de sju haven. Ibland har det känts som att jag rymt alla sju. Det har väl handlat mycket om att putsa sina inre fönster och göra så att hjärtat kan se ut. Att inte fortsätta köra trots att varningslampan lyser. Jag behöver inte hinna ikapp världen. Men jag får inte lämna mig själv ensam någonstans.

Jag och min fru sitter på balkongen. Vi tittar på gurkorna som hon har odlat. Det är märkligt hur lugnande en gurka kan vara när man inte ens tänker på att använda den till något annat. Jag talar dock bara för mig själv.

Jag vilar min hand längs min frus arm. En bild av min pappa vilar mot ett ljus i vardagsrummet. Jag hör hans röst när jag tittar mot den. I augusti ska jag läsa på hans begravning. Jag ska försöka tänka att jag inte står ensam. Min pappas röst står där bredvid Mick Jagger och Cornelis Vreeswijk, eftersom jag fortfarande hör honom när jag lyssnar på dem. Jag ska tänka att om jag blir nervös eller börjar skaka - eller staka mig, att det är bra att låta ord växa ett tag i kroppen innan man kastar ut dem.

Jag har fått min rastlöshet från min pappa - men tystnaden har jag aldrig velat fly ifrån. Bara till. Så klart kan tystnaden vara jobbig också, som i mötet med nya människor. Då sätter sig hjärnan gärna på en expressbuss i jakt på nya saker att säga. Men oftast är inte tystnaden något som måste lagas. Men så fridlyst den är, så förstår jag varför den ofta behöver jagas. Det är väl därför jag försöker dra ned på ljuset nu. Känna att jag trivs bra med att vara en ganska tom lokal min första semestervecka. Jag blir en uteservering en dag, en nedlagd festlokal dagen efter. En resebyrå för endast själsliga resor en annan. Kanske har jag en fulländad inre strandkropp nästa sommar. Jag kan redan se konturerna.