vakentimmar

Sofijah - Jord

2026-11-11T23:07:50.689+01:00

Foto: Jonathan Perlmann

Sofia "Sofijah" Karlsson är aktuell både med dokumentären Sofijah på SVT samt sin debut-EP Jord. Jag måste säga att de fyra låtarna får mig att tänka tillbaka på min period i Stockholm. Jag mådde dåligt i Kalmar och tänkte att hjärnan skulle lätta sin klädsel om jag bytte stad och kom till något större. Det hjälpte inte och även om kroppen byter plats så lättas inte nödvändigtvis hjärnans klädsel bara för det. Allt är alltid en del av något större. Många krig är så osynliga, många skrik är så tysta - även om de hade kunnat ha sönder ens bröstkorg av ren styrka om det vore så.

Allt som sker på insidan som har neddragna persienner är ofta så svårt att tala om och många bär på väskor vars innehåll aldrig riktigt synliggörs. Man kanske får en diagnos längre fram, men ens historia om vägen dit brinner kanske ut innan den berättats klart.

Sofijah var fantastisk på att skriva både känslosamt och själsnära på låtarna hon släppte under tidiga 2010-talet. Hon fortsätter verkligen på den banan nu när hon tagit upp musiken igen. För många har hennes texter varit som långa kramar, för vissa har dem förändrat deras liv. Och oavsett om hon idag sjunger om en själ som känns som en samling av sprickor eller om relationer som blivit som en storm på grund av ens mående så är det oerhört berörande. Ibland vinner tyvärr mörkret över hjärtat och hur länge orkar man kämpa?

"Lättare att fly än att läka något viktigt, lättare med yta än att känna något riktigt" går texten i fina Samma sak. Och jag tänker på vikten av att stanna upp samtidigt som mitt eget huvud rusar genom hela dagarna med massa tankar som ibland överlappar varandra. Man vill fly från sitt huvud men det är på många sätt som att fly från sig själv. Man fattar inte alltid beslut från insidan och oavsett om man försöker springa så hinner insidan ikapp och frågar vad man håller på med. Man vet kanske inte själv.

Titellåten Jord är en av de finaste låtarna som släppts på svenska på flera år. Jag försökte lyssna första gången när jag satt i köket och åt en smörgås en sen kväll men det gick verkligen inte. Tårarna satte krokben för allt annat. Det är en plockande låt som viskar sig in under huden med en text om att känna hur kroppen ger upp. För mig blir det tydliga fokuset på hennes röst samtidigt som vemodet blir grunden som rösten står på en kniv överallt.

Som jag brukar säga så påverkas man ofta mer av musik som berättar något om ens eget liv, som man kan spegla sin själ i. Jord är en sån låt. Sofijah är just en sådan artist.

Sprickor är också en favorit. Man vill ta sig ut. Bort från sprickorna i väggarna - och förstås dem som växer inuti en. Men hur hittar man motivationen och energin? Det är så lätt att isolera sig för att ge dagarna ben. Man behöver att de tar sig någonstans. Den är också en längtan efter ett sammanhang, att få vara en del av något ihållande. Något ljust.

Och många ljus tänder hon Sofijah. Jag tror att man kan se många i fönstret till mångas själar efter att de lyssnat på hennes EP. Känt att det finns någon som ser en. Någon som förvisar en om att man inte är ensam.

Lyssna här nedan!

"Ingen annan än du själv bestämmer över din kropp"

2026-11-11T21:54:13.120+01:00

Foto: Lia Jacobi

Åh, vad jag känner att jag uppskattar ill jill, queercore-bandet från Sundsvall. De är just nu aktuella med singeln Hex, vars text borde tryckas upp överallt. Det är en rå låt, fylld av tonsatta käftsmällar mot ett samhälle som stänger ute snarare än släpper in. Ett samhälle som dömer utifrån identitet och funktioner istället för att se människan och acceptera alla för den de är.

Nästa år släpper de albumet We Are Not The Problem. Det ser jag verkligen, verkligen fram emot. Idag pratar jag med bandet om singeln, om förtryck och om varför all politik är personlig.

När ni startade ill jill hösten 2023, vad var det ni längtade efter att få uttrycka genom musiken? Fanns det något ni saknade, både musikaliskt och i livet runt omkring er?

(Lisa) - Jag ville spela bas och skrika! Och även spela musik som både var hård och melodisk, och som hade ett queert budskap. Något punkigt som gick bortom tre ackord och klasskamp.

(Olle) - För mig var det nog mest en reaktion och en vilja att uttrycka frustration gentemot orättvisor.

(Lia) - Jag hade börjat tröttnat på den mesta musik jag lyssnat på och tyckte punkgenren behövde något nytt. Ungefär då hade det poppat upp en del band i England som jag tyckte hade ny fräsch attityd, energi och texter som inspirerade (exempelvis Panic Schack och Lambrini Girls).

Ni vill skapa en plats för människor som inte riktigt känner sig hemma i samhällets normer. Har ni själva någon gång hittat gemenskap på ett oväntat ställe, bland människor ni kanske inte hade träffat annars?

(Lisa) - Inte något särskilt. Jag känner mig oftast som ett ufo, och det är okej.

(Ida) - När jag jobbade inom vården under pandemin formade jag en oväntad vänskap med en av kassörerna på ICA. Det gick från att vi hälsade glatt på varandra i kassan till att vi nu är kompisar på Facebook och ger varandra pepp med jämna mellanrum.

(Olle) - Jag tycker man kan hitta gemenskap på alla möjliga ställen, det är bara att det är olika gemenskaper. På olika arbetsplatser, i olika föreningar eller på föreställningar och konserter så är alla just där av samma anledning.

(Lia) - Jag skulle säga att vår fantastiska lokala rockklubb Pipeline har räddat mitt liv både en och två gånger. Det är en trygg och inkluderande plats. Jag är inte superbra på att passa in mer än väldigt ytligt, men där hittade jag för första gången i livet ett sammanhang.

Jag tycker att det finns något fint i att våga vara annorlunda, men också något ganska utmattande i att hela tiden behöva förhålla sig till andras förväntningar. Hur har era egna perspektiv på att passa in förändrats genom åren?

(Lisa) - Jag tycker inte det är så viktigt att passa in personligen, men på en strukturell nivå är det är viktigt att alla som är utanför normen har samma rättigheter och möjligheter som folk som faller inom ramen.

(Olle) - Jag har nog aldrig försökt passa in, men har inte heller aktivt eftersträvat motsatsen. Att vara sig själv tas emot förvånansvärt bra så länge det inte är någon nitisk dörrvakt någonstans som bara bestämt sig för att man inte passar in på det etablissemang hen vaktar.

(Lia) - Jag har försökt (och misslyckats) i perioder av mitt liv att passa in. Nu tänker jag att det är helt okej att vara precis som jag är (men det betyder inte att det alltid är så lätt). Och för vissa handlar det kanske inte ens om att "våga vara annorlunda", det kanske inte ens är ett val utan en kanske inte ens är kapabel att låtsas vara som andra eller ens förstå hur andra fungerar.

Hex har den tydliga utgångspunkten att det inte är "vi som är problemet". Har ni märkt att er syn på vilka som egentligen har makten att definiera vad som är normalt har förändrats sedan ni var yngre?

(Olle) - Absolut, politiker har i allt större utsträckning börjat definiera olika grupperingar för att kunna misstänkliggöra eller utesluta dem ur sammanhang, bot-arméer och nättroll sprider desinformation 24/7.

(Lia) - Håller med Olle. Och det var väl mindre komplext när en var yngre, vem som var ond och vem som var god. Nu är det rätt tydligt att många människor i ledande position gärna utmålar minoritetsgrupper som fiender mot folket för att leda uppmärksamheten från sina egna förehavanden och för att förstärka sin egen makt. Att det kanske i allmänhet inte är mänskligheten i sig som har problem med det som inte faller inom normen, utan att problemet i grunden mest är en liten klick människor med alltför stort inflytande.

Ni blandar riot grrrl, trallpunk, hardcore och C86. Vilka musikaliska upptäckter har betytt mest för er personligen, och finns det någon skiva som har följt med er genom flera olika perioder i livet?

(Lisa) - Min upptäckt av C86-scenen ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag kom in där runt 2009, just när indiepopen hade en guldålder internationellt. Det arrangerades popfests och spelningar överallt, hela tiden, och alla åkte på allt, som en stor ambulerande fritidsgård. En enorm samhörighet. Har inte heller blivit utsatt för sexuella trakasserier en enda gång under alla hundratals spelningar jag gjort inom den scenen, vilket är befriande.

(Olle) - The Dead Kennedys har följt mig i hela livet.

(Lia) - Som sagt så gjorde jag för några år sedan slut med nästan all musik jag dittills lyssnat på. Jag upplevde att tiden sprungit förbi den. Så det är faktiskt den relativt nyskrivna musik jag lyssnar på numera som betytt mest.

Jag blir nyfiken på hur ni fungerar utanför scenen. Vem av er är den som drar igång saker, vem tänker lite för länge och vem kan få de andra att skratta när allt känns hopplöst? Har ni själva samma bild av era roller i bandet?

(Lisa) - Lia är den som har alla goda idéer, Ida är den som står för den goda stämningen, jag tjurar, och Olle är ansvarig för att berätta anekdoter.

(Ida) - Vi fungerar väldigt olika bakom scenen vilket har kunnat vara till vår fördel. Lia har alltid haft en stark drivkraft och är en kreativ källa utan stopp. Jag klassar mig själv lite skämtsamt som bandmorsan som ser till att alla får i sig mat, kommunicerar med varandra och drar lagom dåliga skämt minst nån gång i veckan. Lisa är duktig på att dra i handbromsen när det behövs och är grym på att tagga igång på scenen. När övriga i bandet är bra på att övertänka in i det oändliga är Olle bra på att hålla lugnet så att inte att alla spårar iväg med att jaga lösningar när vi kanske bara behöver andas lite

(Olle) - Jag är nog den svåraste att få till saker med eftersom jag har både hus, familj och allt annat i det stora livspusslet.

Musik kan ibland sätta ord på sådant man själv inte riktigt har lyckats formulera. Har ni någon gång skrivit en låt och först efteråt förstått vad det egentligen var ni försökte säga?

(Lia) - Någon gång i livet har det kanske varit så, men när jag skriver texter numera så är det utifrån en klar idé vad jag vill säga. Och i de flesta fall är orden väldigt medvetet valda.

(Olle) - Nu skriver ju inte jag texterna, men jag måste nog säga nej!

Titeln på er debut-EP, My Body Is Mine to Decide, är både personlig och politisk. Vad hoppas ni att människor ska förstå om frihet och rätten att bestämma över sitt eget liv när de lyssnar på er musik?

(Lia) - Att ingen annan än du själv bestämmer över din kropp och din identitet (genom politik, religion eller för att du faller utanför normen). Och att fler människor ska börja se mönstret i att stora delar av ena hälften av mänskligheten vill begränsa den andra. Det kan vara lätt hänt att ge efter för en mindre inskränkning, men gränsen för vad som är okej flyttas gradvis och är inte alltid så lätt att se förrän det kan vara försent.

(Lisa) - Att politik ÄR personligt, och om man kan bortse från det tillhör man en väldigt privilegierad grupp.

(Olle) - Att man får säga ifrån. Jag tänker att det måste finnas något hoppfullt i att spela musik om ganska mörka och frustrerande saker tillsammans med andra människor.

Vad ger er mest energi med ill jill just nu, både på scenen och utanför den?

(Lisa) - Det har varit jätteroligt att skriva och spela in skivan på många sätt, men en av de roligaste sakerna har varit att få experimentera med sången, utmana mig själv att göra saker jag inte gjort tidigare och kanske inte trodde att jag hade i mig.

(Lia) - Det som ger mig mest energi är att skapa något vi tror på tillsammans. Och att känna att vi inte är ensamma i att det behövs en förändring, att vår musik når hem. Och den största kicken är såklart att framföra låtarna live inför en publik som uppskattar den.

(Ida) - Att spela tillsammans är det som ger mig allra mest. Varje ackord och varje fikastund är balsam för själen. Att skapa och umgås bara för att vi vill och kan.

(Olle) - Att det inte bara är vi som tycker så här, utan att andra faktiskt håller med och att vi kan vara en megafon åt de som inte kan tala för sig själva.

Finns det någon uppfattning ni hade om er själva, andra människor eller världen när ni var yngre som ni har fått ompröva med tiden? Något ni ser annorlunda på i dag?

(Lisa) - Jag hade uppfattningen att jag var en sådan som inte gjorde klart saker, men insåg att man faktiskt själv bestämmer vad som ska vara sant om en. Och att det nästan är lika kul att slutföra saker som att påbörja nya.

(Ida) - När man var yngre funderade mer på vad andra tyckte och tänkte om ens intressen eller utseende. Men nu har man börjat inse att ju mer man är sig själv desto lättare är det att hitta sin plats i samhället. Om fler vågar sticka ut kommer andra också göra det och på så vis hitta varandra

(Lia) - Inget ser väl ut som en trodde som barn/ung. Du får mer erfarenhet om hur saker, och du själv, faktiskt fungerar. Jag tänker att vi alltid kommer att, och bör, se på världen på nya sätt. Att det är farligt att fastna i en övertygelse som inte utvecklas med livet och dess erfarenheter.

(Olle) - I min ungdom hade jag nog uppfattningen att de absolut flesta var solidariska människor, och så kanske det var då. Men nuförtiden så handlar allting om hur man kan gynna dig själv och skiter fullständigt i hur det går för andra, så min uppfattning är att folk nuförtiden generellt är idioter som enbart arbetar kortsiktigt för egen vinning istället för långsiktigt för att alla ska ha ett drägligt liv.

På er kommande LP We Are Not The Problem verkar det finnas en tydlig fortsättning på de teman ni redan har utforskat. Har arbetet med albumet fått er att upptäcka något nytt om er själva eller om vad ni vill att ill jill ska vara?

(Ida) - För mig har det här albumet spelat stor roll i att våga lita på att jag kan ha en plats tillsammans sådana grymma musiker som mina bandkamrater i ill jill. Det har varit en väldigt fin upplevelse att kunna bolla idéer och peppa varandra genom den här processen

(Olle) - Det var nog ganska kristallklart vad ill jill ville förmedla redan från början.

(Lia) - Nja, det har väl mest förstärkt tron på det vi gör.

Om någon som aldrig riktigt har känt sig hemma någonstans hittar till ill jill, vad hoppas ni att den personen ska känna efter en spelning? Och vad skulle ni själva säga till någon som fortfarande letar efter sitt sammanhang?

(Lisa) - Jag hoppas att man ska känna sig sedd, hållen, buren, befriad och glad-arg efter en spelning med oss.

(Ida) - Jag vill att folk ska lämna vår spelning med lite lättare steg och pepp i att vi är starka tillsammans. Vi alla har en plats och en röst som är värd att höras

(Lia) - Det kanske låter banalt, men jag hoppas att människor ska känna att det är helt okej att vara precis som de är, hur annorlunda de än känner sig. Och känna styrkan i gemenskap, ensam kan en inte göra så mycket, men är vi tillräckligt många så kan vi förflytta berg.

(Olle) - Samhörighet och vänskap. Kom och var med, det blir kul!

Lyssna på Hex här nedan!

Pearl Francis - 01:30

2026-11-09T20:39:44.967+01:00

Pearl Francis debuterade 2023 med singeln OM DU GÅR. Det var en låt som varvade nattklubbarnas rytmer med en text präglad av eftertanke. Om att stå vid ett vägskäl i en relation. Man vill finnas kvar och fortsätta, men någonstans har också ens tålamod en gräns. Det var en väldigt stark debutsingel. Det är fint med låtar som får en att känna pulsen i hela kroppen - och att låta låten bära en elektronisk klänning var ett utmärkt val.

Nu är hon tillbaka med singeln 01:30. Det är en låt som är avslappnad musikaliskt, men som samtidigt dröjer sig kvar efteråt och får tankarna att vandra. Om livet och dess möjligheter, men också om allt mörker som tyvärr kan hitta in. Samtidigt finns det människor runt omkring oss som fungerar som stoppljus mot det jobbiga. Människor som hjälper en att hålla balansen genom alla tankar som försöker välta en. Ibland gör det inte så mycket om man inte vet allt, så länge man har trygga människor med sig på resan. En överbefolkad hjärna kan behöva människor som hjälper den att landa ordentligt.

Det är en något för kort låt, men innerligt vacker. Jag gillar konversationerna i bakgrunden och hur de ger liv åt låten och skapar ett sammanhang för allt som spelas upp i hennes huvud. Det är vackert drömskt och mycket livfullt på samma gång.

Lyssna här nedan!

Sen dör vi faktiskt

2026-11-09T20:07:32.525+01:00

Jag stod och dammsög för ett tag sedan och blev avbruten några gånger. Det gjorde det till slut ganska svårt att slutföra arbetet. Om jag blir avbruten mitt i sysslor som jag egentligen tycker är rätt tråkiga blir det oftast svårare och svårare att ta tag i dem igen. Men överlag har jag svårt för att bli avbruten. Ännu värre är det egentligen när jag håller på med något som är otroligt roligt och någon plötsligt säger: "Oskar, kom hit!"

Man letar hela livet efter ögonblick som fångar en. Det är väl livets mål på något vis. Något som däremot inte är ett livsmål för mig är att behöva ha för löst sittande kläder i form av planer som man aldrig riktigt vet om man kommer att växa i. Förstår ni vad jag menar?

"Det vore fint någon gång", "Absolut! Det får vi göra!" och "Vi hörs om det!"

För mig blir det som att försöka tyda en hel långfilm på japanska utan text.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag när det är tydligt vad människor egentligen vill. Jag kan absolut spela Monopol och Fia med Knuff, men i relationer avstår jag gärna tärningar, gissningslekar och spelkort. Det är i och för sig vuxet att klä på lösa planer och låta dem följa med mellan olika sammanhang, men jag vet inte om de sitter särskilt bra. Kanske går man omkring så där fram och tillbaka tills någon i sällskapet dör.

Jag tror aldrig att man ska vara rädd för att ha lite roligt i livet. Om man får leva på riskakor, makaroner och kokt falukorv en vecka på grund av det så får det väl vara så. Det är gott och man hade roligt hela vägen dit.

En gång under pandemin var jag ute och promenerade i Änggårdsbergen. Jag mötte en äldre man som berättade att han hade arbetat som lärare. Hans budskap till eleverna var att alltid våga säga vad de ville med livet, att inte vara rädda för att uttrycka det och framför allt att våga ha roligt.

Jag tänker ibland på det där. Jag gör nämligen bort mig ganska ofta och råkar prata lite för högt om saker som får den inre rullgardinen att fullständigt dras ned. Som när jag nyligen råkade sätta mig rakt på en kollegas lunchlåda. Det var bara salladen, i och för sig, och den innehöll tyvärr varken gurkor eller hela morötter, men ändå. Eller som när någon på bussen satt bredvid mig och drog av sig hela Stålmannen-dräkten, inklusive specialeffekter som jag önskar att jag aldrig hade fått se. Jag vände mig om och ställde mig och tittade ned i telefonen resten av resan. I efterhand önskar jag att jag hade sagt: "Om det där är ett trollspö får du gärna trolla bort mig härifrån nu. Långt ifrån dig."

Jag säger som sagt ofta fel saker, men det är ändå ganska skönt att inte behöva klippa bort någon del av sin personlighet. Till slut känner man bara: "Spara råmaterialet till dokumentären!"

Någon frågar hur det går på jobbet och vad jag ska göra i helgen. Jag är 42 år. Vad tror ni? Jag ska ligga i respirator och återhämta mig efter alla kallprat under veckan!

Skämt åsido.

Ibland vill man nog bara känna att det finns en flygplats i alla sammanhang, där ord, känslor och mening hinner landa innan någon bara drar eller scrollar vidare.

Jag hade till exempel mycket hellre fortsatt prata om att jag uppfunnit ett mänskligt decilitermått (upp hit var jag blöt och visade med fingret), om att jag är avundsjuk på pingviner som tar upp till 10 000 tupplurar om dagen eller om varför det är så svårt att prata i telefon när andra människor befinner sig i närheten.

Jag vill prata om varför magen ballar ur mer och mer ju närmare en räddning man kommer. Om pensionärer som dansar tillsammans med barn på ett äldreboende. Om människor som krampaktigt försöker lista ut vad man egentligen gör av händerna när man kallpratar med någon. Och varför blir man egentligen så nervös av att kallprata med främlingar?

Jag vill fundera några varv på skillnaden mellan fredagsmus och fredagsmys. Finns det egentligen någon skillnad? Det handlar väl mest om var man placerar partytutan. Jag har också en viss panik över att ha saker liggandes och sittandes. Jag kan se härliga saker framför mig när jag ligger och någon annan sitter, men jag låter helst den bilden stanna där. Tack för att du bokade sittplats i mitt ansikte, älskling!

Jag vill prata om det fina i att sjunga karaoke eller dansa utan att känna att någonting behöver låta eller se bra ut. Bara damma av sig och dammsuga bort allt som är stelt med en själv. Vilka kroppsdelar det handlar om varierar förstås från dag till dag. Jag vill prata om vad människor drömde om som barn och vad som egentligen hände sedan. Jag vill prata om hur jag har insett vilken vanemänniska jag blivit. Hur jag gått från att tro att jag har full koll på världen och inte behöver några rutiner till att önska mig en tydlig dagsplanering med timer och stora schemabilder så att alla mina tre ögon kan se dem.

I grunden älskar jag tystnad, men har svårt för den tillsammans med andra. I alla fall om inte tystnaden är påklädd och varm. Så varför inte fylla den med något roligt?

Låt möten med snälla människor vara de längsta mötena. Låt samtalen med utspårade skämt få fortsätta. Låt oss fråga varandra om sådant som kanske inte har någon större betydelse för världens utveckling, men som gör livet lite roligare att leva. Jag vill att vi ska våga vara lite märkliga tillsammans. Våga säga vad vi tycker, vad vi känner och vad vi drömmer om. Våga vara lite pinsamma och framför allt våga visa att vi tycker om varandra.

Som Bob Hansson en gång skrev: "Kan vi inte vara snälla nu? För sen dör vi faktiskt." och jag skulle vilja lägga till "Kan vi inte ha lite roligt medan vi lever - annars dör vi faktiskt"

SIA Tomteglass Glassbåt - Nissens julkola

2026-11-09T18:14:28.246+01:00

Som liten drömde jag om glasskepp och det blev en del av sagorna jag skrev till mina framtida barn. En del skepp var gjorda av godis, andra av glass och någonstans blev det en trygghet. En del av barnasinnet kommer nog aldrig riktigt att segla iväg. Jag tror bara att man lever ett enda liv och då vill jag verkligen inte ägna det åt att ha tråkigt. Jag kunde se framför mig hur jag sa till barnen: "Inatt kommer ni att möta ett glasskepp som jag och mamma styr. Kom ihåg att hålla utkik!"

SIA Glass försöker också få oss att njuta av livet och har nyligen släppt årets julsmak. Tomteglass Glassbåt - Nissens Julkola seglar på de sju kolornas hav, kan man säga. Det är på många sätt en ljuvlig smak som säljs i en tyvärr lika limiterad utgåva som min tur. Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) frågade någon gång varför möten med snälla människor alltid är de kortaste. Det ligger något i det. Jag skulle vilja tillägga att de godaste smakerna också verkar ha en förkärlek för att försvinna alldeles för fort.

Förpackningen är juligt mysig och båtens skrov är gyllenbrunt, men tyvärr ganska smaklöst. Det godaste hittar vi om vi gräver oss ner under ytan, där ljuvlig gräddglass och ännu ljuvligare salt kolasås vräker sig fram. Plötsligt krockar de med isberget som är min mage och ett märkligt men mysigt tycke uppstår!

Med lite mer smak även på toppen hade upplevelsen varit ännu bättre. Nu får vi nöja oss med vad som ändå är en fantastiskt god julklapp från Nissarna på SIA Glass.

Ida Gratte - In the backyard

2026-11-08T19:36:39.847+01:00

Ida Gratte är nu aktuell med singeln In the backyard, en låt som jag hörde första gången på Potatisen i Göteborg. Det var en väldigt fin kväll och jag påmindes om något av det finaste i livet när jag pratade med Ida i slutet av kvällen. Det handlar om när intresse och förståelse får ta plats i ett samtal och skapa en trygg grund. Vi pratade ganska länge och det är fint att missa ett antal spårvagnar av en sådan anledning.

Just den kvällen kommer tillbaka till mig när jag lyssnar på Idas nya singel. Med skarpa glasögon betraktar hon ett samhälle som styrs av pengar, plast, lyx och flärd. Där man förväntas se ung ut även när man passerat 60-årsåldern, om man vill fortsätta charma världen. Det blir förstås i längden en ganska ensam och innehållslös värld. Vi lär oss inte särskilt mycket om vi bara ser rubrikerna och nöjer oss med ytan. Det är inte där vi känner hjärtat pulsera eller där andetagen plötsligt ökar i intensitet.

Det är aldrig där.

Ida har som vanligt skrivit en fantastisk text och liksom tidigare ligger fokus på just texten och rösten. Hon har mycket att berätta och framför allt väldigt mycket att säga. Oavsett om hon skriver om relationer eller om samhället handlar det i slutändan om oss alla. Vi påverkas av ett tillrättalagt ideal där pengar värderas högre än mänskliga behov och känslor. Man får helt enkelt fråga sig vad alltihop egentligen är värt.

Ida sjunger innerligt och med en tydlig ilska över hur samhället ser ut. Jag delar hennes blick på tillvaron och lyssnar vidare på en artist som fortsätter att utvecklas och som i mina öron är en av våra allra bästa. Hon har verkligen något att säga.

Lyssna här nedan!

Videopremiär: PIA - Rewind

2026-11-08T17:38:55.423+01:00

Foto: Dan Knagg

Jag har genom åren skrivit en hel del om Pia Olofsson och hennes musik, som hon främst släppt under namnet Orsakan. Hennes texter har alltid fått mig att vilja ha dem nära hjärtat, de upplevs fulla av omtanke och värme.

Det har gått några år sedan vi senast hörde något från Pia, men nu får vi äntligen åter stifta bekantskap med hennes musik genom Rewind. Vakentimmar har fått äran att stå för videopremiären här idag.

Det är en vacker låt där kroppen tycks vara byggd av stråkar. Pias röst är nästan som en lägereld som får en att trotsa kylan. Uttrycket skiljer sig från hennes tidigare musik. Här rör hon sig snarare mot en jordnära folkmusik med flerspråkiga känslor. Det är verkligen lugnande för mig att lyssna.

Kolla in den fina musikvideon här nedan. Den officiella premiären äger rum imorgon.

Att knacka någon annans pappa på axeln

2026-11-08T00:00:00.000+01:00

Hej pappa. Idag är det fars dag och det har snart gått fem månader sedan midsommarafton. Jag minns när vi åkte till Skälby när jag var liten och firade midsommar där. Det var en annan tid, jag vet, och jag tror att det jag mest hade i mitt huvud då var kojorna jag ville bygga, platserna jag ville cykla till och längtan efter kokt falukorv med stuvade makaroner. Kanske också att få gå på Kalmar FF med dig och köpa kokt korv med bröd i halvlek. Jag minns att jag dock aldrig vågade gå iväg och handla själv. Jag var så rädd för att inte hitta tillbaka. Min största mardröm var att knacka någon annans pappa på axeln. I tron om att det var du.

Jag minns att det var på väg till en match med Kalmar FF som min första flickvän sa att hon älskade mig för första gången. Du gick bredvid så jag vågade verkligen inte avslöja någonting. Så jag sa tack. Fyra gånger. Jag förstår varför jag inte blivit anställd som någon relationsrådgivare på någon tidning.

Jag är nog en människa som älskar mycket. Det finns säkert en och annan som inte älskar mig tillbaka, men det gör inte så mycket. Ibland känner man bara att man älskar någon så otroligt mycket att man vill säga det. Och då vill jag alltid göra det. Nu skulle jag nog våga säga det tillbaka också. Även när du går bredvid.

Jag tänkte också mycket på en ny Kalle Ankas Pocket att få läsa innan läggdags. Jag var nog sån redan som barn kanske? Jag gillade att gå undan och få lite lugn och ro. Ge huvudet en lång reklampaus. Det var skönt att ligga och läsa och drömma sig hem. För mig har nog aldrig drömmar varit en resa bort utan en resa hem. Allt handlar ju egentligen om att känna sig hemma i alla sammanhang.

När jag var 14 var Fucking Åmål min nya Kalle Ankas Pocket. Jag kände igen mig mycket i Agnes och hennes längtan efter ett annat liv. Samtidigt kunde jag känna en varm dörr och stora fönster i hennes pappas sätt att trösta. Men jag ville förstås inte heller att lyckan skulle hitta mig först om 25 år. En så lång kurragömma har man inte råd med.

Nuförtiden tänker jag alldeles för mycket. Det var någon som sa till mig att jag aldrig varit tillräckligt trygg för att sluta tänka. Kanske är det så. Kanske är det först då som tankarna inte når fram. Tryggheten kanske bygger som ett staket för hjärnan.

Min humor är aldrig uppklädd längre, den är ungefär som om Stefan och Krister skulle spela in en porrfilm tillsammans. Det är ingen uppesittarkväll med familjen.

Jag tänker också mycket på dig men de tankarna vill jag bara ska forsa. Det är fint att se på gamla videoklipp. Jag har ett där du försöker öppna mitt kylskåp i Eklanda. Ett annat där du sjunger Björn Afzelius. Ett får mig att skratta, det andra får mig att gråta. Ett minne som kom upp häromdagen var när vi sjöng När jag var en ung caballero av Evert Taube sommaren när vi var i Sunne. Det var så roligt att sjunga "Pling-plong, pling-plong". Det tycker jag fortfarande. Jag minns också när du pratade om Beck och härmade grannen: "Jag såg en japansk musikal igår, dubbad till indiska. Man satt som nitad".

Du var inte alltid lätt, pappa, men du var verkligen underbar.

Jag minns när jag höll din hand på sjukhuset och att sista bilden på oss är en bild där jag hjälper dig på med dina strumpor. Det kändes symptomatiskt eftersom du hjälpt mig på med mitt självförtroende, min humor, min trygghet. Men förstås också min rastlöshet och min panik när jag hamnar bakom någon som går alldeles för långsamt.

Det är verkligen någonting som fattas när vi spelar Fia med knuff, Yatzy och Plump. Ofta blev du upprörd och sa "Helvetes helvete". Jag skulle gärna höra dig säga det igen.

Så jag tänker att jag bjuder in dig till en kväll där vi börjar med att spela Plump, sedan går du och mamma och dansar i Folkets Park medan vi kokar kroppkakor därhemma. Jag hoppas att du kommer och att du står där och dansar med mamma medan Mikael Wiehe sjunger Leva tills jag dör. Det vore så pinsamt att knacka någon annans pappa på axeln. I tron om att det var du.

Kram,

Oskar

Fem album: Bad Waitress

2026-11-07T10:07:05.540+01:00

Foto: Press

Bad Waitress från Toronto är aktuella med albumet In The Hollow, som följer upp debuten No Taste (2021). En vän beskrev den sistnämnda som ett album att försvara sig med och som en käftsmäll mot allt destruktivt. På uppföljaren studsar soundet ännu hårdare mot väggarna, klädseln är mörkare och tyngre, naglarna mer riviga - och kanske är detta albumet där de river ned alla destruktiva krafter fullständigt.

Singeln I Only Like You When I'm Drunk bär på mycket tyngd, både musikaliskt och textmässigt. Den behandlar bland annat sexuellt våld och hur samhällen i stort försvarar förövare och ser ned på dem som blivit utsatta och hur de hanterar det de varit utsatta för. Det är fruktansvärt, och det är en verklighet som alldeles, alldeles för många känner igen sig i.

Melodiösa 45 är minst lika stark och bandet, som bland annat varit förband till Viagra Boys, bjuder överlag på hårt punkiga monster som är redo att äta upp ens hjärna och sätta rejäl fart på benen. De blir också en trygghet för många som slipper känna sig ensamma i kampen för rätten till ens kropp, rätten till ens liv.

Idag gästar bandet, genom sångerskan Kali-Ann Butala, serien "Fem album", där det i bandets version blev två singlar också. Spotify-länkar till albumen och singlarna, där sådana finns, hittar ni genom att klicka på respektive album- samt singeltitel.

Fear Before the March of Flames - The Always Open Mouth (2006)

It sonically slaps the shit out of you.

Fugazi - Red Medicine (1995)

One of the first punk albums I experienced. Got it from my neighbour when I was 13 in The Northwest Territories.

Howlin' Wolf - Natchez Burnin' (1959)

Otis Rush - Double Trouble (1956)

Both Really hit my soul and influenced the way I sing in a lot of ways.

Germs - (GI) (1979)

Just a fucking raw digusting array of grossness that made me feel like "GAAHHHH" like a monster in human skin. Also have a Germs tattoo that got super infected and a germs burn that also got infected, LOL!

/ Kali-Ann Butala, Bad Waitress

Lyssna på albumet In The Hollow här nedan!

"A Lifetime of Dance"

2026-11-06T18:39:04.738+01:00

Foto: Privat

Nederländska Josephine Verhulsdonk är danslärare och zumbainstruktör. Dansen har alltid legat henne nära och blivit ett sätt för henne att skapa, glädjas, älska och möta andra människor. På Instagram delar Josephine ofta med sig av dansklipp där friheten och glädjen känns i varje steg och varje rörelse.

I en tid när världen tycks bära mörka kläder nästan varje dag känns det oerhört fint att följa Josephine och påminnas om hur dansen kan hjälpa oss att släppa mörkret, det som tynger och kanske för en stund låta åtminstone en del av oss bära något ljust och lätt.

Idag berättar Josephine om sin relation till dansen och om glädjen i att få dela sin passion med andra.

I was asked to share my most beautiful dance experience, I found it surprisingly difficult to answer. Not because I couldn't think of one, but because I could think of so many. Dance has been part of my life for as long as I can remember. It has taken me to different places, introduced me to wonderful people and given me opportunities I never expected.

Over the years, my relationship with dance has changed many times. I've been a student, a performer, a dance teacher and the owner of my own dance school. Each chapter brought different experiences, challenges and memories.

But one of the most rewarding parts of my journey has always been sharing my passion with others. There is something incredibly powerful about using my knowledge and experience to inspire people to dance. Seeing others discover the joy of movement, gain confidence, or simply let go and enjoy themselves gives me just as much energy as dancing myself.

Dance has also always been a way for me to express what I feel. Whether I'm happy, sad, frustrated, or full of energy, there is always room for those emotions in movement. Sometimes dancing helps me process what I'm feeling or find my balance again. Other times, it simply makes a beautiful moment even better. That's what I love about dance: it doesn't require you to feel a certain way. Whatever you bring to it, there is a way to express it.

What I also love about dance is that it never really stays the same. There is always another style to explore, another person to connect with, another piece of music that makes you want to move. And perhaps that's why I can't choose just one favourite dance experience. Because for me the most beautiful part of dancing isn't a particular performance, stage or achievement.

It's the fact that after all these years, dance continues to be a constant in my life. A way to express myself, connect with others, share what I've learned and keep discovering something new.

And looking ahead, I would love to take that passion even further. To travel, connect with dancers from different cultures and share my experience through workshops around the world. Because if there's one thing I've learned: dance has no borders. And I can't wait to discover where it takes me next.

/ Josephine Verhulsdonk

Följ Josephine på Instagram här.

IDNA - Julpynt i november

2026-11-05T20:56:14.987+01:00

En av mina mest minnesvärda jular var när jag firade hemma hos min mormor och morfar i Kåremo och tomten kom med häst och vagn. Jag vet inte om jag tyckte det var så fint då, men såhär i efterhand så är jag glad att ha fått uppleva det. Nostalgin har starka glasögon och kan lätt göra allt ännu vackrare än vad det kanske var.

Angelica Idengren och hennes IDNA sjunger nu om att plocka fram julen redan i november. Jag har tidigare förknippat Angelica och hennes musik främst med sommaren och dess förälskelser. Även med att vara ute och dansa in plusgraderna och få hela världen att svänga lite mer och mycket härligare. Och oavsett om hon fångat sommarens färger i sina egna händer eller tolkat någon annans så har en värme skinit igenom i allt Angelica gör. Hela hennes uttryck är som ett paket av omtanke, värme och kärlek och i snörena finns glädjen till musiken och att få nå ut.

Nu när nya låten klär sig i tjocka tröjor, halsdukar och känner en längtan efter att gå ut och pulsa i snön så fångar hon återigen den där värmen. Eldstaden står hela tiden tänd, oavsett hennes uttryck. Och låten, som börjar stillsamt, vecklar ut sig till något som jag blir lycklig av att få som julkort. Hon fångar värmen i julen och man känner hennes kärlek till den och varför hon vill plocka fram den lite för tidigt.

Jag är säker på att det är en låt som många kommer fastna för nu i vintertid och jag tycker det är så fint på många sätt med Angelicas otroligt mänskliga och vardagsnära uttryck när så mycket annat mest är siffror, nollor och algoritmer.

Och vips så sitter jag där i Kåremo igen och ser en häst genom fönstret och någon som ropar. Jag är fem år och har längtat sen november.

Lyssna här!

Vad två påsar från Willys innehåller

2026-11-04T20:44:31.004+01:00

En promenad längs Västra kyrkogården. Kyrkogården känns större än hela Kvarnholmen i Kalmar. Jag föredrar stillheten här, dock. Många har tänt ljus och jag tänker på de ljus min pappa tände inom mig. En veke av kvickhet, humor och inre rastlöshet. Vi har väl alla ett snabbtåg inom oss som genast vill vidare till nästa station. I dagsläget är jag inte där längre.

Jag sätter mig på en bänk. Det enda ljuset kommer från en mans tändare någon meter bort. Jag öppnar telefonen och skriver något skämt till hon som på relativt kort tid blivit en nära vän. Det är skönt att ha saker att bara landa i, istället för att ständigt studsa vidare. Jag vill inte nödvändigtvis studsa vidare i livet. Bara landa.

Jag tänker på min pappa flera gånger om dagen. Senast idag när jag gick uppför en lång backe. Jag minns hur han för några år sedan kallade det en överlevnadskurs att åka till Göteborg på grund av alla backar. Häromdagen gick jag förbi restaurangen Andrum. Jag tog med mina föräldrar dit när jag var vegetarian. Pappa var inte imponerad av "salladen" och köpte en korv på Pressbyrån efteråt.

Första gången jag hade sex var det för övrigt samma sak. Tjejen jag hade träffat gick och köpte en korv på Pressbyrån efteråt. Kanske var hon inte heller så imponerad av "salladen".

På tal om det var det nyligen Halloween. Någon på gatan hade klätt ut sig till snögubbe. Jag vet inte om han försökte vara skrämmande eller efterlikna en sexleksak. Det var något med morötterna.

Jag tittar på Förrädarna med min fru. Jag undrar om hon tror att programledaren Dragomir Mrsic pratar så där tillgjort och mörkt hemma vid frukostbordet också. Hon skrattar och jag härmar Dragomirs tonläge.

"Kan du räcka mig äggen?"

Små stunder i vardagen. De gör mig både tryggare och lugnare inför livet och åldrandet. Jag kanske inte behöver botox i pungen eller en perfekt lugg när jag vaknar på morgonen. Jag kanske inte behöver skämmas över att min mage har dåligt morgonhumör eller att jag har två Willys-påsar under ögonen.

Lägg varorna här, tack!

Jag försöker inte lägga ett filter av humor över allt. Men ibland handlar det helt enkelt om att försöka hålla ihop, och vi har alla olika saker som agerar lim. Jag har lärt mig att jag behöver fokusera på det positiva i livet för att över huvud taget fungera. Blir något för negativt klarar jag verkligen inte av det. Min hjärna blir som ett kommentarsfält på Aftonbladet innan de började moderera. Tusentals mörka rum.

Det betyder inte att jag blundar för allt det mörka som faktiskt händer omkring oss. Samhället är på många sätt vidrigt, och jag skulle kunna skriva tusentals ord om de män som nu avslöjats med att utsätta sina fruar för oförlåtliga saker.

Många är kritiska till att män hängs ut. Samtidigt blundar samhället alltför ofta eller gör inte tillräckligt. Därför behöver kvinnors berättelser få ta plats. Detsamma gäller barns berättelser om vad de har utsatts för. Det borde vara en självklarhet, men tydligen behöver vi fortfarande påminnas om något så grundläggande som att respektera andra människors gränser. Det som Metoo gjorde omöjligt att ignorera borde aldrig ha behövt sägas så många gånger. Ändå fortsätter människor att kliva över gränser som aldrig var deras att flytta.

Berättelser behöver få luft snarare än att blåsas ut.

Kanske är det också därför jag tänker så mycket på vilka vi egentligen är. Vi människor är en blandning av olika genrer. Det är bara de jag känner mig tryggast med som får ta del av allihop. När jag ska träffa en ny person kanske jag städar trappuppgången upp till mina största rädslor och mina mest störda skämt innan jag släpper in någon. Jag kanske inte berättar om gångerna jag skolkade i skolan i Stockholm för att träffa vänner hela nätterna.

Men senare sitter man där, dricker öl, skrattar åt något fullständigt idiotiskt och berättar plötsligt allting.

Det är de stationerna jag vill åt. De där man får vara både den som skämtar och den som är rädd. Den som pratar om världens elände och den som skrattar åt en snögubbe med tveksamma avsikter. Den som saknar sin pappa och samtidigt kan uppskatta att någon räcker över en skål med ägg.

Jag vill åka på räls där vi respekterar varandras gränser. Där vi får vara olika, berätta våra historier och hjälpa varandra att lyfta det som fortfarande är fint i livet.

Och då finns det många som får passa sig.

Jag vill lyfta er allihop. Och aldrig sluta kramas.

demekech - Jawbreaker

2026-10-31T23:30:19.754+01:00

Foto: Rebecca Morén

Jag uppfattar Jawbreaker, den nya EP:n från demekech, som ett sökande. Dels genom låtarna i sig, dels genom försöken att förstå sådant som hänt under livet och på något sätt lära sig att hantera det.

För mig, som själv har genomlevt en stor sorg det här året, torktumlas själen lite extra när jag hör Agnes Demekech Hedlunds röst byta om till sorgsna svarta kläder. Särskilt när hon sjunger om sin mamma som dog när hon var liten. Stoney Shore är en fantastiskt vacker låt som inte bara genomborrar en med sorg, utan också med en väldig massa kärlek. Den hör jag i varje ord Agnes sjunger.

Titeln Jawbreaker anspelar på att Agnes tvingades genomgå en större käkoperation, vilket gjorde att hon inte kunde sjunga under en längre period. Jag blir berörd av hennes texter och bilderna jag får av hennes historia. Ju mer jag lyssnar, desto fler bilder dyker upp och desto större blir känslorna. Jag minns själv när jag var trettio och en del av hjärnan blickade bakåt medan en annan försökte förstå vart jag var på väg. Det blir många krockar när man befinner sig någonstans mitt emellan det man varit och det man ännu inte blivit. Skyltarna är inte färdigmonterade och man vet kanske inte riktigt vart man ska, bara var man har varit. Men någonstans där finns också svaren. I människorna man mött och i situationerna man upplevt. Erfarenheter som lär en att sätta gränser.

Just gränssättande tycker jag präglar den dansanta We Don't Talk. Samtidigt fångar låten det dubbla i att själv försöka gå vidare medan någon annan fortfarande är fast i ens huvud. Man vill nästan be den där personen att ta sig ut genast. Det finns inget här för dig längre. Hjärtats hälsa kommer att må bättre någon annanstans.

Styrkan i refrängen på I Could Be the One är magisk. Här finns ett sökande efter kärlek där jag hör både ironi, humor och sorg i raderna om att efter fem öl fråga var hennes Romeo håller hus. Jag skulle säga att alla känslor får plats på de sju låtarna på Jawbreaker. Det är en väldigt mänsklig samling låtar. Här finns en ensamhet som söker och gränser som behöver sättas, inte minst i vackra Mailman. Rent instrumentalt tycker jag mig höra hur gränsen mellan vår och sommar möts. Det är vackert, längtande och pirrigt på samma gång.

Heartbreak är en av årets absolut bästa låtar. Den beskriver hur kroppen påverkas av att förlora någon, men jag tänker också på hur kroppen kan reagera nästan likadant när man börjar bli förälskad. Försöker man undvika att bli sårad undviker man ofta också möjligheten att bli lycklig. Jag har dansat flera kvällar till Heartbreak sedan den släpptes som singel och golvet i lägenheten får faktiskt passa sig snart.

Teenage Fantasy är ytterligare en höjdpunkt där Agnes sjunger alldeles magiskt. Jag upplever att den handlar om att våga behålla sina drömmar, oavsett vilka ord andra människor kastar mot en. Låten hade gärna fått vara ännu längre, men det är lätt att den hamnar på repeat i stället. Den följer med mig när jag handlar, när jag åker spårvagn och när jag går i backarna upp till jobbet. Den gör helt enkelt allting lite enklare.

Avslutande God Natt är en kort och stämningsfull viskning till låt. Jag blir lugn när jag lyssnar. När jag ser tillbaka på de sju låtarna har jag hunnit gå igenom nästan alla tänkbara känslor, och det är kanske inte så konstigt. Det här är musik som betyder något. Musik som skakar om och visar vad sorg kan göra med en, men också hur svårt det kan vara att bli äldre och samtidigt försöka navigera i en värld där man ofta tappar kartan. Eller kanske inte ens har hunnit uppfinna den.

demekech är en fantastisk artist som sjunger för oss som också saknar den där kartan.

Lyssna här nedan!

Svarta Solen - Inget ljus (Feat. Bonni Pontén)

2026-10-31T20:06:53.284+01:00

Amanda Becirovic från Hyrda Knektar gör numera också musik under namnet Svarta Solen. Här ligger fokus på att tolka punklåtar i ett mer stillsamt format. Stillsamt, men med samma ilska. I augusti släppte hon sin tolkning av Strebers klassiker Högervindar. Jag har själv många minnen till den låten. Som när min lärare Lasse skjutsade mig till Hultsfred 2003 för att jag skulle få se Strebers. Det var fantastiskt att höra låten, både under Lasses bilfärd och förstås på spelningen som följde.

Amandas version är pianobaserad och vacker, med en uppdaterad text som riktar en stark kritik mot Tidöregeringen. I sitt uttryck lyckas Amanda fånga den hopplöshet som många känner när vindarna som blåser riktar sig mot just dem som saknar makt. Mot dem som alltför ofta får slåss för varje ord. Att klä om Högervindar till en stillsam låt visade sig passa den alldeles utmärkt.

Nu är Amanda och Svarta Solen tillbaka med en tolkning av Asta Kasks Inget ljus. Även här har texten uppdaterats och dessutom gästar Bonni Pontén från just Asta Kask. Originalet var faktiskt en av de första låtarna jag hörde med bandet. Jag gick runt och skrek med samtidigt som jag tyckte att det var underbart roligt att min systers mans mamma faktiskt hette Asta Kask. Vissa namn är helt enkelt svåra att värja sig mot. Där originalet i stor utsträckning riktar blicken mot det svenska samhället och den hopplöshet som många känner, sträcker Amanda nu blicken längre ut i världen. Originalets fråga om vad det ska bli av med "mitt liv" har här bytts ut mot "vår värld". Jag-perspektivet har blivit ett vi-perspektiv. Amanda sjunger om gränser som stängs och hem i Gaza som sprängs. Nej, det är svårt att se något ljus.

Samtidigt finns det väl ett och annat ljus som tänds just för att två röster hörs, två blickar möts och människor ser samma problem. Jag blir verkligen rörd av att höra Amanda och Bonni tillsammans. Och även om inte ljuslykta efter ljuslykta tänds över världen, så tänds åtminstone en inom mig. Någonstans är det kanske just där det måste börja.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Svartvatten - En kollektivroman

2026-10-31T12:21:20.028+01:00

Foto: Press

Alla som läser bloggen frekvent minns väl hur jag hyllade Svartvattens debutalbum Nya friska tag som jag beskrev som ett av de bästa debutalbumen som släppts på flera år. Jag skulle säga att efterföljaren Digerdöden II träffar mig minst lika hårt - om inte med ännu mer kraft.

Det handlar om både världar och kroppar utan skyddsnät. Både det inre och yttre saknas. Saker som går sönder och går under i olika skalor. Kärleken går åt helvete och på något sätt tar sig mörkret in överallt, som om någon injicerar det i världen.

Det är en ohämmad skiva, stökig och industriell. Helt utan stängsel. En låt som Jag sa precis, som musikaliskt och textmässigt beskriver ett inre kaos, hamrar mot själen gång på gång. Det är så rått och så fantastiskt.

Idag gästar Svartvatten bloggen med flera musikminnen!

Vi minns IceAge en vinter i Stockholm. Sammanstrålade armar i ett hav av bröl och stön. Våra skor som gick sönder på mitten. Sulorna vi lämnade på scenkanten. Den vilda dansen i strumpor och blod. Tunnelbanan hem med snö innanför tånaglarna.

Vi minns Arcade Fire sista kvällen på Roskilde. Den ängsliga väntan på huruvida de skulle spela Afterlife eller inte. Euforin och lättnaden när de faktiskt gjorde det. Resan till Danmarks vindpiskade slättlandskap som inte varit förgäves.

Vi minns resan på Gotland i våra föräldrars gamla husvagn. Sommaren vi blev bästa vänner. Vi körde på de torra vägarna och spelade Cadillac med Pascal på högsta volym. Sen gick bilen sönder och vi fick bärga den. Husvagnen ställde vi på en kompis gudföräldrars tomt. Vi kände att vi hade levt våra liv försiktigt. Att vi var late bloomers. Nu skulle vår blomstertid komma. Vi hade äntligen ett sammanhang. Vi lyssnade på Fuck like a beast. Den skivan var ny då. Det var som att den låten precis stämde in på oss, men sett från framtiden. Om 10 år till kommer det vara 15 år sen vi lyssnade på den. Om och om igen. Den där sommaren.

Vi minns The Soundtrack of Our Lives på Hultsfred. Ebbot som kisade mot solen som en mätt padda. Tallriken med spaghetti och köttfärssås han tagit med upp på scenen. Känslan av att vara ung och att ha missat allt det roliga.

Vi minns Sigur Rós på Hovet. Nattsvarta skuggor och den lilla skolpojken längst fram som sjöng som om rösten funnits i alla tider. Att någon kan tonsätta evigheten och sorgen på det där knivskarpt oklara sättet. Och kramarna vi gav varandra när allting var över.

Vi minns Minami Deutsch på hus 7. Cymbaler och pukor som andades. Hur hela spelningen var som en enda lång utdragen slitning. Som att befinna sig i en pilbåge vars sträng spändes och slaknade om vartannat för att slutligen dras till bristningsgränsen och släppas lös i fullkomligt kontrollerat kaos. Vi hade aldrig tidigare så starkt upplevt att helt och hållet vara i andra musikers makt.

Vi minns Jonathan Johansson i Johanneskyrkan i Malmö. Vi och våra systrar på den främst raden. Vågorna över altartavlan. Tårarna som rullat hela vägen från Atlanten. Och där stod pingstpastorsonen och sjöng om hur han skulle driva ut demonen. Och vi som trodde på honom. Att vi någon gång faktiskt skulle kunna få vakna i ett paradis.

/ Svartvatten

Lyssna på Digerdöden II här nedan!

Moonica Mac - Blau Hajmel

2026-10-30T22:18:55.556+01:00

Foto: Olle Bergman

Ibland kan livet kännas som ett enda långt avbrott - fullt av annonser. Man vill ju allra helst att det ska vara en fin genomresa. En resa genom någons skratt eller blodomlopp. Få se barn växa upp och sitta i trappen med vänner och familj och se ut över det man har. Se in på det man har. Men livets resa går förstås genom sorgen också och allt däremellan.

Moonica Mac, eller Lisa Brolander som hon egentligen heter, sjunger om den där genomresan på albumet Blau Hajmel. Jag upplever att varje ord är en håv som fångar in det viktiga i det liv vi faktiskt fått till låns. Det handlar om bilar som kanske inte startar i minusgrader och liv som startar i minusgrader, fast det kanske inte riktigt kändes så först - när sorgen var som störst.

Mycket på albumet är förstås färgat av hennes bror, som gick bort alldeles, alldeles för ung. Singeln Låns är bara ett exempel, men också albumets titel. Blau Hajmel var något hennes bror sa under ett engelskt glosförhör. Små detaljer blir till förstoringsglas som visar den där delen av livet som många kanske missar, men som utgjorde en del av grunden till ens nära och kära. När min egen pappa gick bort kom jag exempelvis att tänka på små egenheter som det kändes som att bara just han hade. Sådant som avvek från det förutbestämda manuset.

Låns är fortfarande en av årets absolut finaste låtar och för mig har den varit som en inre näsduk - något som hjälpt mig att hantera den sorg som är svårare att se. Den djupare. Och hon sjunger som kanske ingen annan. En rad som "Har du kramat om dina barn med önskan om att få hålla kvar?" vrider om en på alla sätt.

Jag hör mycket sorg, men också mycket tacksamhet. Ibland tänker jag att tacksamheten är en av sorgens grenar. Att sorgen med tiden kan växa till en slags tacksamhet över det som faktiskt fick finnas. Hon sjunger också om liv som blir till och i vackra Annars då ställer hon frågan: "Kan det räcka med att finnas till". Jag tänker på hennes flytt från Stockholm till Dalarna och funderar på om den tanken kanske lättare får fotfäste i lugnet, i ett annat slags tempo.

Räkna lastbilar känns som en både vemodig och levnadsglad visa som hulkar och slår kullerbyttor genom livet. Melodin känns som solstrålar genom fönstret, med en förhoppning om att allting ordnar sig. Tänk att melodier kan ge en kram. Frid tar ett tag att ta sig igenom. Den träffar så hårt att jag måste stänga av flera gånger. Men den är oerhört vacker, skriven ur en sorgsen del av själen som ändå rymmer ett slags hopp. Varg bidrar med ett lugn efter den känslomässiga stormen och känns som en godnattvisa från skogen. So long Victor handlar också om hennes bror och tar på nytt tag i stormen.

Bra musik träffar ju just så. Den blåser omkull en och rensar hela kroppen genom att storma en, attackera en och omfamna en. Moonica Macs musik lyckas med allt det där. Och när sista spåret, titelspåret, tar slut är jag säker på att det inte finns något bättre album i år att ta i hand på livets genomresa.

Det här är verkligen årets allra bästa album. Moonica Mac lämnar oss med hopp i rader som "Du går aldrig ensam och aldrig vi heller."

Lyssna här nedan!

"I know that I am very afraid when I think of the world and where it’s going"

2026-10-30T00:01:41.942+01:00

Foto: Herup Mørck

Danska kvintetten Lowly släpper idag albumet Softy i världen. Det är ett vackert och drömskt album där kärlek och mod blir två slags sköldar mot världen och allt det destruktiva som pågår i den. För mig handlar det också om nyfikenhet. Att våga vara nyfiken på livet och på andra människor är kanske ett sätt att värja sig mot det som gör oss mindre mänskliga.

Allra bäst låter bandet i vackra Fighter och den mer experimentella At all, som verkligen väcker min nyfikenhet. Tilted måste också nämnas, där intensiteten rusar sig svettig ju längre låten pågår.

Idag pratar jag med Soffie Viemose från bandet om det nya albumet och om känslor som musiken kan uttrycka bättre än ord.

After more than ten years together, what can your bandmates understand about you that even your closest friends might miss?

- My band knows that I need a warm jacket and hot tea before we play a concert. I always start freezing.

Has becoming a parent changed the way you listen to music, not just the way you make it?

- Yes I either listen to music I like alone or I listen to the kid’s music with my kids. I have a hard time having good music, or music that I am trying to comprehend in the background while someone screams in my face.

What part of yourself did you discover while making Softy?

- My sentimental part. I’ve cried a lot during writing and recording it.

Is there a feeling you can express through music that you still struggle to put into words?

- The beauty of sadness.

You chose to produce the album yourselves. What did you have to unlearn to trust each other more?

- The need for the perfect circumstances to make a record.

When was the last time a bandmate surprised you with something they brought to a song?

- Nanna always surprises me. She makes noises with her sampler that are out of this world.

How do you protect your friendship when life outside the band pulls you in different directions?

- We have periods where we don’t see each other in person for quite some time as we are living in separate parts of the country, in those periods we try to call or facetime and remember each other’s birthdays. Except for Kasper’s birthday, we miss that every time.

Did making Softy change the way you understand any of your fellow band members?

- Every time we make an album, I understand them a little better, and I feel very privileged to have this very exclusive partnership built on our common creative curiosity and long-term commitment. It's a relationship unlike the one I have with my husband or my non-musical friends. It's something of a different species altogether.

The album explores love and loss. Is there a song on it that feels almost too personal to share with the world?

- I don’t think it explores loss so much as it explores the sadness of the state of the world and our own shortcomings. And no, the too personal ones are still hidden.

What does being brave mean to you when the world feels increasingly unstable?

- I know that I am very afraid when I think of the world and where it’s going. So I try to focus on smaller things. Being brave in front of my children. Asking for help when I need it. Singing in front of people.

Do you think becoming more comfortable with yourselves has made you more adventurous as musicians?

- Yes. I think as you get older you care a little (a little) less about what people think.

Is there a part of your younger selves that you have had to let go of to keep Lowly alive?

- The romantic illusion of long periods of touring.

When you write music together, do you feel more understood by each other than by the people closest to you outside the band?

- Yes.

If Softy had been made five years earlier, what do you think would have sounded different?

- Probably more effects and layers, and maybe a bit more abstract lyrics.

After four albums, what is something about Lowly that you still haven't figured out?

- Kasper’s Birthday.

Lyssna på Softy här nedan!

Järnaglass - Salt Karamell

2026-10-27T22:57:06.237+01:00

Järnaglass var tidigare en småskalig aktör med fina budskap på förpackningarna, som "Ge blod, det behövs" och "Våga ha fel". Sedan köptes företaget upp, produktionen flyttades utomlands, budskapen blev färre och ingredienserna fler. För två år sedan utsågs företaget till "Årets matbluff".

Sedan dess har produktionen flyttat tillbaka till Sverige och glassen tillverkas idag i Jämtland. Före försäljningen använde Järnaglass uteslutande mjölk, men den har sedan dess ersatts av skummjölk och i vissa fall skummjölkspulver. Jag upplever att det gör glassen grynigare och att en del av gräddigheten går förlorad.

Det är också det största problemet med smaken Salt Karamell, som innehåller både skummjölk och skummjölkspulver. Att större delen av glassen är ekologisk är förstås positivt, men det väger inte upp det jag upplever som en försämrad smak. Glassen innehåller dessutom förtjockningsmedel, som varken är frigående, närproducerat eller ekologiskt.

Salt Karamell är en av mina absoluta favoritsmaker när det kommer till glass. Österhagens variant Salt Gräddkola förvandlar ständigt mina smaklökar till båtar på ett underbart glasshav. Det är nästan det enda havet jag vill drunkna i. Järnaglass når inte alls samma höjder.

Glassen hade behövt vara gräddigare och saltare, och kolasåsen hade gärna fått släppas lös i stället för att hållas i koppel. När man väl stöter på den är smaken ljuvlig, men jag hade gärna sett en hel flod av kolasås genom glassen i stället för utmätta små öar av agavesirap.

Jag tror att smaken hade vunnit på att Järnaglass ägare blickade tillbaka mot hur märket var innan det växte ur sina småskaliga kläder. För ibland är det faktiskt inte fel att titta i backspegeln. Inte minst när man har tappat bort något på vägen.

"I was the only one in my cell singing"

2026-10-27T20:17:04.376+01:00

Foto: Privat

Sami Hamami har levt ett liv kantat av händelser som på olika sätt format honom och hans uttryck. Han dansar och sjunger. Musiken och dansen blev ett sätt att överleva. Han flydde från Tunisien och hamnade i fängelse i Tyskland efter en administrativ miss. Så småningom kom han till Sverige och Boden, där han landade 2025.

Det har funnits många mörka stunder i Samis liv, men musiken har alltid varit det där stearinljuset som fått honom att orka och hjälpt honom att se bortom mörkret. Precis som dansen. I dag pratar jag med Sami om de mörka perioderna och om det som höll honom flytande.

Who were you before music became a way to survive, and who are you today?

- Before music became a lifeline, I was someone lost in a storm of agonizing questions.

- Today, I am someone who has walked through that fire and come out on the other side. I am a survivor, a dancer, an artist, and a guide for others who find themselves wandering through their own shadows.

When you were alone in that cell, what was going through your mind when you started writing music?

-Why me? Why did everything fall apart like this? Why was I doomed to suffer while the world kept turning outside? I was trapped not just in physical confines, but in a profound mental darkness - a place so deep and suffocating that there were moments I wanted to welcome death just to make the endless torment stop.

Was there a specific moment when you realized that music was keeping you alive?

- There wasn't a sudden, cinematic realization. It happened in the quietest, darkest seconds - when the rhythm in my head and the sound of my own voice became louder than the despair wanting me to give up. I realized that as long as I could sing and move, even in a cell, death would not win. My spirit could transcend those locked doors, and in that act of creation, I chose to stay alive.

Did you ever lose your connection to music, even for a moment, during your darkest times?

- Yes, there were moments when the darkness felt too heavy, and the connection to music flickered and dimmed. In the deepest valleys of despair, when the "why" questions beat relentless against my chest, inspiration felt impossible. But even when the words wouldn't come, a faint rhythm remained beneath the surface - a stubborn heartbeat refusing to surrender to the void.

When you look back at the person you were in that isolation cell, what do you feel towards him today?

- They called it a "closed camp," but let's speak the plain truth: it was a jail. Inside that small isolation cell, stripped of everything, the noise outside was overwhelming - shouting, banging doors, metallic echoes, and the heavy weight of collective despair. But in the middle of all that noise, I was in a place so dark that my mind constantly replayed the bitter "why" questions. Why did it all happen like this? In the quietest hours, the thought of ending it all felt like the only way to escape the pain. Yet, against all logic, between all the noise, I was the only one in my cell singing. My voice was frail at first, but it became a defiance against the dark.

- Even inside that closed camp, I began to dance. I danced in that confined space because moving my body was the only way to prove I was still alive, that my spirit hadn't been buried under those concrete walls.

- When I look back at the person I was in that cell, I don’t feel judgment. I feel a deep, overwhelming compassion. I see a young man trapped in a dark room, staring into the abyss of death and begging for answers to questions that had no answers. I look at him with tears in my eyes and thank him for choosing to sing instead of giving up, because his refusal to break is the reason I am standing here today.

Have you ever written a song about something you still find difficult to talk about?

- Every artist carries truths that are too sharp to speak in everyday conversation. I have written songs about the raw, unfiltered agony of wanting to disappear, the terrifying silence of an isolation cell in a closed camp, and the scars left behind by places designed to crush a human soul. Music allows me to speak to the pain without letting it break me again.

Do you think the pain you have experienced has changed your sound, your lyrics, or the way you perform?

- Pain changes everything. It deepens the sound, strips away the superficiality, and infuses every lyrics and every movement with a truth that cannot be faked. When I perform or write today, that darkness isn't just a memory; it is energy transformed. It makes the rhythm heavier, the movement more urgent, and the connection with anyone listening infinitely more real.

When you make music today, are you trying to understand your past, escape it, or turn it into something meaningful?

- Today, making music and dancing is a way to transform the past. It is no longer just about escaping the memory of that jail or surviving the dark thoughts; it is about alchemy - turning poison into medicine, and isolation into a bridge that connects me to other human beings.

Is there a part of yourself that you can only express through music or dance?

- There is a visceral, unspoken language in dance and music that words simply cannot capture. The trauma of being locked away, the agonizing "why" questions, and the physical memory of dancing in a small cell all live in the body. Through movement, I reclaim absolute ownership of myself. I dance today because I danced when I was locked up, and now that rhythm belongs entirely to me.

What has music allowed you to say that you have never been able to say to another person?

- Music has allowed me to confess my absolute lowest moments - the times I wanted death, the anger at why my life turned out this way, and the utter desperation of my survival. It has allowed me to say, "I was at the very bottom, but I sang my way back up," in a way that I could never fully express in normal conversation.

Foto: Privat

You now use art to help others find their strength. Who helps you when you struggle?

- Even when you spend your life helping others, carrying those dark memories can make the weight feel heavy again. When I struggle, I lean into the stillness of northern Sweden, the grounding presence of nature, and the quiet moments where I can breathe without having to prove anything. I remind myself of what I tell others: that it is okay to rest, and that the dark times of the past no longer control the present.

When you meet a young person who has lost faith in themselves, do you recognize something of your younger self in them?

- When I meet a young person who has lost faith in themselves, I see a mirror of my younger self sitting in that cell. I recognize that specific look in their eyes - the exhaustion of asking "why me?" and the temptation to give up. That recognition is precisely why I show up for them; I want to be the light and the voice I desperately needed when I was alone in the dark.

Has helping others also helped you heal, or can carrying other people's pain become difficult?

- Carrying other people's pain can be exhausting, especially when it touches the raw memories of your own past in closed camps and isolation. But seeing someone else find their rhythm, pick up their voice, and choose life over darkness - that healing is sacred. It rewrites the pain of the past into purpose.

What does feeling at home mean to you today, after everything you have experienced and your move to northern Sweden?

- After everything I have survived and my move to northern Sweden, home is no longer just a geographical place. It is a state of inner peace. It is found in the quiet expanses of the north, the crisp air, the stillness of the forests, and the deep-seated knowledge that the cell door is open forever, and I am finally safe in my own skin.

If someone listened to your music without knowing your story, what would you want them to understand about you?

- If someone listened to my music without knowing a single detail of my story, I would want them to feel an unshakeable belief in survival. I would want them to hear that even when you are locked in a closed camp, even when your mind is in the darkest place imaginable, you can still be the one who sings - and that voice can carry you all the way home.

Kolla in Samis kanal på Youtube här!

Hana Oceans - Hel

2026-10-26T22:17:21.256+01:00

Foto: Viktor Jonsson

Jag pratade med Hanna Nilsson, som gör musik under namnet Hana Oceans, i samband med att singeln 111 the Owls släpptes. Senast vi hörde från henne var i samarbetet med Martin Wallgren på Glömma för att minnas, en låt förstärkt med fågelkvitter - som en symbol för det längtande hjärtat, på något vis. Det finns en fara i att öppna upp hjärtat, men också en fara i att inte göra det. Låten fångade på ett vackert vis båda sidorna.

I intervjun pratade vi om naturen, som Hanna beskrev som "en spegelbild av min inre natur. En natur där allt får finnas, där allt får plats, där allt får växa, leva och dö. I naturen försvinner min impuls att vilja fixa mig själv och kontrollera mina omständigheter".

Liksom fågelkvittret i Glömma för att minnas har naturen alltid känts närvarande i Hannas musik. Man har kunnat höra bäckarna, ängarna och skogarna genom tonerna. Som om naturen har skapat egna rum och stigar där Hanna kan röra sig fritt i musiken.

Nu är Hanna aktuell med singeln Hel, det första smakprovet från en kommande EP som släpps i januari. Även här blir naturen en följeslagare, i en promenad genom landskapet och kärleken till det. Det märks att den är en del av Hannas andning, hennes sätt att uttrycka sig och förhålla sig till världen. Det är en kärlek som sträcker sig åt alla väderstreck.

För mig handlar låten också om att våga dyka ner i sitt eget mörker och möta sådant man skäms för. Naturen är så förlåtande - precis som vi människor borde vara. Kanske behöver vi bli bättre på att låta både oss själva och varandra vara ofullkomliga. Att våga visa också de sidor vi helst håller undan från omvärlden.

Hanna sjunger ljuvligt i ett akustiskt landskap där hon vågar blicka både inåt och utåt. Hon tycks ha funnit en plats där hon får vara den hon är, utan att behöva göra om sig själv för att passa in. Havet tittar aldrig bort när hon möter dess blick.

Lyssna här nedan!

Inte riktigt slutscenen i Fucking Åmål

2026-10-26T20:13:36.425+01:00

Jag hade långt svart hår, svart nagellack och stjärnor under ögonen. Min största idol var Henrik Berggren i Broder Daniel och min högsta dröm var att få sitta med mina vänner på ett café i Stockholm, prata om livet och dricka te. I stället satt jag på en arbetsintervju till en tjänst som betongarbetare. Jag var kanske där i två minuter och har nog aldrig känt mig så malplacerad i hela mitt liv.

Lite senare, när jag faktiskt hade ett jobb, sa min samordnare om en person jag arbetade med:

"Jag tror att han tror att du är gay. Så nästa gång du är med honom kanske du kan säga: ’Hej då, nu ska jag hem och ligga med min tjej.’"

Det kändes som att min samordnare ville återskapa slutscenen i Fucking Åmål. Det var inte jag särskilt intresserad av.

Jag satt i en ganska lång kimono på Bokmässan några år senare. Nina Lekander pratade om sexlivet efter 50. Jag satt som nitad. Jag hade visserligen precis hamnat i klimakteriet, men det var inte därför jag var där. Skämt åsido. Jag satt mest där för att få en bra plats till Greta Thunberg, som skulle prata efter Nina. Plötsligt började Nina prata om hur samhället hade förändrats och att vi i dag har män, kvinnor och så mittemellan. Sedan pekade hon på mig.

Mina p-piller hade uppenbarligen aldrig haft någon verkan, för plötsligt var jag gravid med 365 katastroftankar i min mage. Det är så skönt att ha social ångest samtidigt som någon pekar ut en från en scen.

Ska jag se det positivt är det väl ändå skönt med människor som ser till att den sociala ångesten aldrig riktigt tappar aptiten. Hon får gärna skräddarsy en specialanpassad meny åt min ångest. Jag lovar att skicka en lista över allt jag är extra allergisk mot.

I dagsläget skulle jag ge min sociala ångest en solid trea. Hade den varit lite mer aktiv på lektionerna hade den fått en fyra. Nej, jag tar inte livet på så stort allvar. Någonstans har folk uppfattat mig som normbrytande, men det har aldrig funnits någon särskild tanke bakom det.

Anledningen till att jag köper Ida Wargs produkter är att jag tycker att de luktar gott. Anledningen till att jag köper längre skjortor är att det är rätt skönt med ledig klädsel när ingen annan del av kroppen någonsin får vara ledig. Och med färgglada linnebyxor är det också rätt lätt att kliva in i något ledigt och luftigt.

Jag märkte också att jag trivdes bättre med tjejerna i klassen än med dem som helst ville prata bilar och åka till Kalmar för att titta på tjejer. Jag kände mig inte bekväm under min praktik på ICA i Berga Centrum, där det hängde nakenkalendrar i fikarummet. När jag var 18 önskade jag mig en parfym som alla killar i klassen hade, men för mig luktade den mer brölig utekväll än något jag ville förknippas med.

Mina tankar behövde studsa mot mjukare väggar. Någonstans längs vägen hittade jag vänner som öppnade upp världen för mig. De fick mig att inse att livet inte behöver handla om begränsningar, utan om möjligheter. Att det finns fler sätt att vara människa på än de man först får syn på.

Och även om det fortfarande finns människor som glor, ropar saker som "bögjävel" eller kastar flaskor efter en, känner jag mig tryggare i mig själv än på länge.

Nästa gång de kastar flaskor får de gärna kasta en fylld. Gärna med öl. Det är rätt gott. Eller glidmedel, med tanke på hur oerhört mycket friktion min blotta existens verkar skapa i deras liv.

Kanske var det aldrig något fel på mig under den där arbetsintervjun. Kanske var jag bara på väg någon annanstans. Till ett café i Stockholm, med vänner som hellre pratar om livet än om bilar, där ingen behöver förklara varför naglarna är svarta, skjortan lång eller tankarna lite mjukare än omgivningen förväntar sig.

Jag hoppas att modet och mjukheten får ligga med varandra oftare. Och att kondomen går sönder varje gång.

"Egentligen vill jag nog bara få må bra"

2026-10-25T19:09:45.633+01:00

Foto: Privat

Hanna Land från Kalmar deltog i Ironman 2023. I somras stod hon där igen. Men vägen däremellan var långt ifrån spikrak. Träningen tog på många sätt över hennes liv. Plötsligt var det inte längre hon själv som satt vid ratten, utan träningen som styrde hennes liv.

Jag stod själv och hejade på henne i somras, både längs loppet och vid målgången, och jag vet inte om jag någonsin blivit så rörd förut. Kanske särskilt efter att ha läst det finstilta i hennes pass: om tvivlet, om balansen, om viljan att bottna i sig själv och samtidigt utarma sig själv genom det man egentligen mår så himla bra av.

Kärleken kan verkligen både täta sår och göra dem djupare.

Idag berättar Hanna om hur hon mår, om livet när det var som sämst och om att dela sin resa med andra på sociala medier.

Hur mår du, Hanna?

- Det är en fråga som är svårare att svara på än man kan tro. På många sätt mår jag väldigt mycket bättre än för något år sen. Men jag skulle ljuga om jag sa att allt är bra hela tiden. Jag har fortfarande dagar då tankarna och känslorna tar över, men skillnaden är kanske att jag idag har blivit lite bättre på att förstå vad som händer inom mig även om jag har en lång väg kvar.

Vad har förändrats i dig sedan din första Ironman?

- Jag tror framför allt att jag lärt känna mig själv på ett helt annat sätt. De tre senaste åren har varit otroligt tuffa på många sätt, men också väldigt lärorika. Jag har fått lära mig väldigt mycket om mig själv. Jag har nog blivit mer medveten om mina känslor och hur jag hanterar dem. Tidigare hade jag väldigt svårt att hantera situationer som inte blev som jag tänkt mig och ångesten kunde ta över fullständigt. Idag har jag fler verktyg för att hantera det, även om det absolut inte alltid är enkelt. Jag tror också att jag blivit betydligt mer öppen som person. Jag har blivit bättre på att sätta ord på mina känslor och vågar idag prata om sådant som jag tidigare kanske hade hållit för mig själv. Jag har också insett att det inte är någon svaghet att visa sig sårbar eller att erkänna att man inte alltid mår bra. En annan viktig lärdom är nog att det inte är något fel med att behöva hjälp. För min egen del var det faktiskt inte jag själv som tog initiativet till att söka hjälp, utan det var något som jag i början mer eller mindre blev tvingad till. Jag hade nog svårt att förstå allvaret i situationen och var inte speciellt mottaglig för hjälpen i början. Men med tiden började jag inse hur mycket jag faktiskt behövde den, även om det var svårt att erkänna för mig själv.

- Idag är jag otroligt tacksam för att det fanns människor omkring mig som såg det jag själv inte riktigt kunde se och som inte gav upp på mig. Jag tror inte jag hade varit där jag är idag utan deras stöd. Samtidigt vill jag inte måla upp någon bild av att allt är bra idag, för så är det inte. Jag har fortfarande mina svårigheter och det finns dagar då det känns som att jag inte kommit någonstans alls. Men när jag blickar tillbaka på hur jag mådde för två år sen så inser jag ändå att väldigt mycket har förändrats. Jag har nog alltid varit ganska bra på att kämpa och pressa mig själv, men de senaste åren har jag fått lära mig att styrka inte alltid handlar om att orka lite till. Ibland handlar det också om att våga erkänna att man behöver hjälp och att faktiskt ta emot den. Jag är långt ifrån färdig med den här resan men jag är inte heller kvar där jag en gång började. Och det är något jag försöker påminna mig själv om dagligen.

Under senaste Ironman blev simningen plötsligt din starkaste gren och cyklingen och löpningen de tuffaste. Hur var det att behöva hantera ett lopp som inte utvecklade sig som du kanske hade tänkt dig?

- Haha, ja helt sjukt. Jag har nog aldrig simmat så fort som jag gjorde den dagen och var helt chockad när jag klev upp ur vattnet och kollade på klockan. Helt ärligt så var mitt primära mål att bara ta sig igenom dagen och komma i mål. Sen hade jag såklart en förhoppning om att slå min gamla cykeltid och kunna springa större del av löpningen och därmed slå min totaltid på 14 timmar. Men det är så mycket annat som påverkar som till exempel vädret och dagsform. Min upplevelse var att det blåste en hel del på cyklingen och jag hade svårt att hantera det.

- Jag la också fokus på fel saker som tog onödig energi. Till exempel så svor jag åt cyklister som inte följde reglerna och irriterade mig på att inte kunna cykla om när deltagare låg i bredd. Men vinden var det värsta och det knäckte mig både fysiskt men mest mentalt och de straffade sig lite på löpningen. Efter cyklingen var jag helt slut så löpningen blev inte som jag tänkt mig. Men jag bestämde mig under loppet för att inte slå några tider utan bara att ta mig i mål. Det finns såklart en liten besvikelse men utifrån de förutsättningar jag hade den dagen är jag otroligt stolt att jag tog mig i mål.

Vad var det som fick dig att fortsätta när det var som jobbigast?

- Jag tror att det var en blandning av envishet, vilja och allt som låg bakom den här starten. För mig var det inte bara ett lopp, det låg flera år av både fysiska och psykiska utmaningar bakom. Jag hade ju redan fått uppleva hur det är när något man älskar blir något som nästan förstör en. Att få stå på startlinjen igen betydde därför otroligt mycket särskilt eftersom jag gick in med en inställning att jag skulle göra det med andra förutsättningar inför denna gång än hur jag la upp träningen inför min första Ironman. Denna gång hade jag en tydlig plan och hjälp av min pt så att träningen inte skulle bli överdriven. Det blev också extra viktigt för mig själv att bevisa att jag kunde klara det med "sundare" förutsättningar. Det var också något jag fick påminna mig själv om under loppet, om varför jag överhuvudtaget stod där. Inte för att bevisa något för någon annan, utan för att jag själv ville det.

- Sen är det ju publik runt om hela tävlingsbanan som står och hejar, och stödet man får är helt otroligt, man känner sig nästan som en rockstjärna. Att se sina nära och kära stå och heja och finnas där för en från tidig morgon till sen kväll, jag får gåshud när jag tänker på det. Det är för fint. Sen har man såklart tankarna på hur det är att kliva över mållinjen på Ironman i Kalmar. Det är något alldeles speciellt och svårt att beskriva för någon som inte upplevt det. Att ge upp fanns helt enkelt inte, även om jag fick gräva riktigt riktigt djupt för att fortsätta.

Foto: Privat

Efter din första Ironman berättade du att träningen hade tagit över ditt liv. När insåg du att något som hjälpt dig att må bättre också hade börjat påverka dig negativt?

- Jag tror faktiskt att det tog ganska lång tid innan jag förstod hur illa det hade blivit. Eller någonstans förstod jag ju, men det var tufft att erkänna, framför allt för mig själv, att något jag älskade så otroligt mycket fullkomligt hade tagit över mitt liv. Det var väl framför allt när jag inte längre kunde sova om nätterna och behövde gå upp för att göra knäböj för att känna ett lugn i kroppen som jag började förstå att något inte stod rätt till. Men det tog också väldigt hårt när vänner och familj började ifrågasätta mitt mående och beteende. Det hände att jag ljög för människor om var jag befann mig, för i själva verket var jag på gymmet. Jag tränade på ett ganska litet gym och ibland kunde jag till och med sitta kvar ute i bilen om jag såg att det stod andra bilar utanför, bara för att ingen skulle se mig. Vid ett tillfälle frågade jag till och med en kompis som också tränade där om hon kunde öppna dörren åt mig via sin telefon, så att det inte skulle synas att jag hade checkat in på gymmet. Det låter ju helt sjukt när jag berättar det idag, och jag förstår verkligen att det inte låter sunt på långa vägar. Men just då hade det på något sätt blivit min verklighet. Jag prioriterade träningen framför i princip allt annat.

- Träning är ju något som samhället generellt uppmuntrar, och det kan därför vara svårt att se när något som anses vara hälsosamt i själva verket har blivit destruktivt. Utifrån kunde det kanske se ut som att jag bara var väldigt målmedveten, disciplinerad och älskade att träna. Och visst älskade jag träningen, men någonstans på vägen hade glädjen alltmer övergått till ett tvång. Det som tidigare hade varit min fristad, där jag kunde koppla bort allt annat och bara må bra, hade i stället blivit något som styrde hela min tillvaro. Jag tränade inte längre bara för att jag ville, utan för att jag kände att jag var tvungen. För att dämpa ångesten, få ett tillfälligt lugn i kroppen och slippa de jobbiga tankarna. Men det där lugnet varade ju aldrig särskilt länge. Jag tror att en av de svåraste insikterna var att förstå att något som hade gett mig så otroligt mycket glädje också kunde få mig att må så fruktansvärt dåligt. För jag ville ju inte sluta träna. Jag ville bara slippa må som jag gjorde. När jag ser tillbaka på den tiden blir jag faktiskt ledsen över hur mycket av mitt liv som kretsade kring träningen och hur mycket energi jag lade på att dölja hur jag egentligen mådde. Det gör ont att tänka på hur mycket tid jag lade på att försöka få kontroll över mitt mående genom träningen, när det i själva verket var träningen som hade börjat kontrollera mig.

Vad var det svåraste med att försöka hitta tillbaka till ett sundare förhållningssätt till träningen?

- Att behöva göra tvärtemot vad hela kroppen och hjärnan skrek åt mig att göra. För någon som inte varit där kanske det låter enkelt att bara träna mindre eller ta en vilodag. Men för mig var det förknippat med otroligt mycket ångest och panik. Jag hade under lång tid byggt upp en trygghet kring träningen, även om den tryggheten egentligen inte alls var särskilt sund. Att börja släppa taget om den var därför otroligt svårt. Min personliga tränare har pratat väldigt mycket med mig om vikten av återhämtning. Och rent logiskt förstår jag ju att kroppen behöver vila, både för att kunna utvecklas och för att inte brytas ner. Men ibland, eller ja, väldigt ofta, är det som att hjärnan skiter fullständigt i det. Jag vet ju egentligen vad som är bra för mig, men det betyder inte att känslorna automatiskt hänger med. Och jag förstår väl någonstans att det är mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt.

- Jag har fått jobba otroligt mycket med mina tankar och beteenden. Bland annat har jag fått skriva minneskort där jag kan påminna mig själv om varför jag behöver agera på ett visst sätt, även när det känns helt fel i stunden. Jag har fått lära mig att ta vilodagar och framför allt att våga stanna kvar i jobbiga känslor utan att använda träningen som ett sätt att fly från dem. För det svåraste har nog inte bara varit att lära mig att träna mindre, utan att lära mig att jag faktiskt kan må bra även när jag inte tränar. Och det är något jag fortfarande jobbar med. Du har beskrivit en rädsla för att hamna i gamla mönster igen.

Hur märker du i dag att du är på väg åt rätt håll - och vad gör du när du känner att det börjar svaja?

- Det är nog en ganska svår fråga, för ibland känner jag att jag har kommit otroligt långt och ibland känns det nästan som jag står kvar på samma ställe. Jag märker absolut en stor skillnad i hur jag hanterar ångesten idag. Tidigare kunde jag få panikattacker om jag blev sjuk eller behövde vila, och riktigt så ser det inte ut längre. Men det betyder inte att de jobbiga tankarna har försvunnit. Så sent som förra veckan var ju sjukt frustrerad och arg över att jag inte fick träna mer än sex gånger i veckan. Och det är väl kanske just sådana situationer som påminner mig om att jag fortfarande har en bit kvar. För även om jag förstår varför begränsningarna finns betyder det inte att jag alltid tycker om dem. Sen vet jag inte heller hur jag skulle hantera situationen om jag inte längre hade några begränsningar. Och det är nog något jag behöver vara ärlig med, både mig själv och mot andra. Men det är fortfarande en kamp mellan det jag känner att jag vill göra och det jag innerst inne vet att jag behöver. När det börjar svaja tror jag att det viktigaste för mig är att inte försöka dölja det. Att våga prata om frustrationen och acceptera att jag fortfarande behöver stöd och hjälp i vissa situationer.

Har du lärt dig att vila utan dåligt samvete, eller finns det fortfarande en känsla av att du måste prestera?

- Jag önskar verkligen att jag kunde svara ja på den frågan, men då skulle jag inte vara helt ärlig. Jag har blivit bättre på att vila men jag har nog inte riktigt lärt mig att känna mig trygg i vilan ännu. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det, men kan ibland kan det som för andra är något så självklart som att ta en ledig dag kännas otroligt jobbigt. Att behöva stå ut med rastlösheten, ångesten och känslan av att vilja göra något som man vet att man behöver avstå från. Det blir en ständig diskussion med sig själv trots att man egentligen vet vad som är bäst.

- Jag tror att en av mina största utmaningar är att lära mig själv att välja återhämtning, inte bara acceptera den för att någon annan har bestämt det. Att känna att jag faktiskt får vila utan att behöva förklara eller rättfärdiga det för mig själv. Samtidigt försöker jag bli bättre på att fylla livet med andra saker som gör mig glad. Jag vill kunna uppskatta en dag med vänner, en spontan aktivitet eller bara en lugn stund hemma utan att tankarna hela tiden ska kretsa kring träningen. Det är något jag har blivit betydligt bättre på, det fanns en tid där jag undvek att umgås med vänner, spontana aktiviteter för träningen var viktigare än allt annat. Nånstans handlar det nog inte bara om att lära sig själv vila från träningen, utan att också ge mig själv möjligheten att njuta av allt annat som livet har att erbjuda.

Foto: Privat

Du har tidigare berättat om självhat och dålig självkänsla. Har din relation till dig själv förändrats lika mycket som din fysiska förmåga?

- Det är nog den delen av min resa som jag fortfarande tycker är allra svårast. För det är en sak att förändra sitt beteende, men en helt annan att förändra hur man ser på sig själv. Jag har levt med en negativ självbild under så lång tid att den nästan blivit en självklarhet. Och när man har tänkt så mycket negativt om sig själv under så många år är det inte helt enkelt att plötsligt börja tänka annorlunda. Jag har fortfarande väldigt lätt för att se mina brister och betydligt svårare för att se mina positiva sidor. Det gäller både mitt utseende och hur jag ser på mig själv som person. Jag kan vara otroligt hård mot mig själv och säga saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till någon annan. Och ibland tänker jag faktiskt på hur mycket energi jag har lagt på att vara min egen största kritiker. Men jag tror ändå att något har förändrats. Jag har blivit mer medveten om mina tankar och försöker faktiskt utmana dem, även om det inte alltid går särskilt bra.

- Jag försöker påminna mig om att jag också har fina egenskaper, att jag är mer än det jag ser i spegeln och att jag faktiskt förtjänar att må bra och vara nöjd med den jag är. Jag skulle ljuga om jag sa att jag har lärt mig att älska mig själv, för där är jag verkligen inte ännu. Men jag vill tro att jag är på väg åt rätt håll. Och kanske behöver jag inte börja med att älska precis allt hos mig själv, utan bara bli lite bättre på att acceptera den jag är och sluta vara så förbaskat hård mot mig själv. Jag har lärt mig att min kropp klarar av betydligt mer än jag någonsin trodde var möjligt. Men kanske är min största utmaning fortfarande att lära mig att tycka om både den och människan som finns inuti. Och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer dit.

Vad har det betytt för dig att dela även de jobbiga delarna av din resa på sociala medier?

- Otroligt mycket faktiskt. Från början var det nog ganska läskigt att vara så öppen, framför allt eftersom sociala medier ofta handlar om att visa upp sina bästa sidor. Men jag kände väll att det pratas alldeles för lite om baksidan med träning. Bakom alla träningsresultat, medaljer och glada bilder kan det finnas väldigt mycket som ingen annan ser. Det har helt enkelt varit lite tabu kring detta och det ville jag ändra på. Jag har fått så otroligt mycket fina meddelande från människor som känner igen sig, som tackat för att jag delat min historia men framför allt har jag fått väldigt mycket stöd och det har verkligen berört mig och hjälpt mig framåt på så många sätt.

Vad vill du att träningen ska ge dig framöver - och vad vill du inte längre att den ska få ta ifrån dig?

- Jag vill att träningen ska vara något som tillför glädje, energi och gemenskap i mitt liv. Jag älskar att träna och jag tror och vill att det alltid ska vara en stor del av vem jag är. Jag vill fortfarande kunna utmana mig själv, sätta mål och känna den fantastiska känslan när man lyckas med något man kämpat för. Men jag vill aldrig mer att träningen ska få ta ifrån mig min frihet. Jag vill liksom inte behöva välja bort vänner, sociala sammanhang eller andra saker i livet för jag känner att jag måste träna. Jag vill inte att ett missat träningspass eller ett pass som inte gick som jag förväntat mig ska förstöra en hel dag. Jag vill helt enkelt att träningen ska vara en del av mitt liv, inte hela mitt liv. Och framför allt vill jag kunna älska träningen utan att den sker på bekostnad av mig själv.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

- Oj, det är nog ganska mycket egentligen. Men framför allt önskar jag mig nog ett inre lugn. Att få känna mig tryggare i mig själv, bli lite snällare mot mig själv och slippa lägga så mycket energi på jobbiga saker och känslor. Men jag önskar mig också allt det där andra som livet har ett erbjuda. Kärlek, glädje, gemenskap och en massa fina upplevelser och minnen. Att få fortsätta göra det jag älskar, men också våga släppa kontrollen och vara spontan. Jag vet att livet aldrig kommer vara helt problemfritt, men jag hoppas att jag en dag kan känna att jag faktiskt är nöjd med mig själv och de liv jag lever. Att jag kan lägga mer energi på att leva och mindre på att kämpa med mig själv. För egentligen vill jag nog bara få må bra. På riktigt.

Vilma Flood - Små saker

2026-10-24T20:22:29.496+02:00

Foto: Märta Thisner

Vilma Flood har gjort flera av de finaste låtarna som jag själv bär med mig. Jag har nämnt Fan of you förut, men det är fortfarande en låt som sätter knivar i själen samtidigt som den varsamt syr ihop den igen. Den är djupt berörande, verkligen. Ambition är ett annat exempel på hur Vilma Flood lyfter något tungt med sin röst - en röst som onekligen tycks kunna bära allt.

Senast hörde vi från Vilma när hon tillsammans med Lasse tolkade Leonard Cohen. Suzanne blev Susanna och Vilma och Lasse stod för ett fantastiskt fint möte. Deras röster liksom skakade hand på ett väldigt varmt och välkomnande sätt.

På tal om tolkningar gjorde Vilma även en svensk version av Bette Midlers The Rose. Det känns nära att höra Vilma på svenska. Kanske ännu närmare än i det engelska materialet. Det betyder inte att det är sämre på engelska, bara att det uppstår olika nivåer av närhet.

Vilma är nu aktuell med ett album på svenska. Sista bossen släpps nästa år och behandlar livet när det är som svårast, när ens extraliv tycks vara slut. Men kanske är det också en berättelse om att fortsätta, även när man inte riktigt vet hur man ska göra det.

Singeln Små saker är först ut från albumet. Det är en låt som vaggar fram, men som också känns elektrisk, både i sinnesstämning och musikaliskt. För mig handlar den om de små sakerna som håller en vid liv när man känner sig vilsen och letar efter gatlyktor som lyser upp ens väg - eller åtminstone någon väg. Ibland tycks livet bli alldeles för stort för att rymmas i ens kropp. De som står en nära vet att man känner sig vilsen, men ändå försöker man hålla modet uppe. Man skjuter upp mötet med verkligheten, kanske för att man inte riktigt vet vad som väntar på andra sidan.

Vilma sjunger fantastiskt och jag känner hennes texter bulta i mitt bröst. Kanske är det just det de små sakerna gör. De får livet att kännas lite mindre, lite mer möjligt att rymmas i ens kropp.

Lyssna här nedan!

"Du får gråta floder om du också ser till att skratta så att du kiknar"

2026-10-24T14:25:18.245+02:00

Foto: Press

Musiken som medicin och ett läkande. Som en filt över kylan. Det är en lugn och stillsam resa Daniela Serafimova tar med oss på när hon nu släppt albumet Sorgen fick bli fri - men också just en läkande sådan. Och oavsett vilket språk hon sjunger på, engelska eller svenska, så är det färgat av just sorg. Men långsamt släpper sorgen också händerna om en. Det är en makalöst vacker skiva där Danielas röst fångar allt vad det innebär att leva - genom alla känslor och sammanhang som drabbar liksom berikar en. Idag pratar jag med Daniela om just sorg - men samtidigt också om att vara nygift och glad.

Hur mår du?

- Jag mår bra! Nygift och glad.

Tänk om sorgen inte vill lämna oss, utan att det är vi som inte vill släppa taget om den? Vad tror du att vi håller fast vid?

- Jag tror att det ofta är så att vi inte vill släppa taget om sorgen. Sorgen kan, om den varit hos oss tillräckligt länge, nästan bli något tryggt, något vi behöver för att kunna känna igen oss både i oss själva och för att känna igen världen omkring oss. Sorgen blir som en lins genom vilken vi är vana att se allt. Därför kan vi hålla fast vid den, trots att vi borde våga släppa taget om den. 

Finns det någon sorg som du fortfarande inte riktigt vet var du ska göra av?

- Ja, flera stycken. Både nya sorger och gamla. Ibland blir jag liksom trött på mig själv. Hur många sorger finns det? Jag kan ju inte lägga hela livet på att tänka på och skriva om dem. Jag tror jag måste hitta andra ord för de andra sorgerna, hitta andra formuleringar, sätta en annan etikett på känslorna. Det finns sorg, men det finns också mycket mer.

Du skriver om att våga sätta värde på saker och våga förlora igen. Vad krävs för att man ska våga det?

- Man måste våga kasta sig ut. Se en annan människa i ögonen och säga: Nu kastar jag mig ut. Fånga mig. Du får inte försvinna. Det är framförallt viktigt att man formulerar sårbarheten högt inför någon.

Kan man sakna en människa och samtidigt längta efter att slippa sakna denne?

- Ja. Jag tänker att livet hela tiden består av förskjutningar av tid. Man kan sakna någon, alltid. Men man måste inte alltid önska att personen fanns. Man kan acceptera att den inte finns, gå med på att den inte finns, till och med tycka att det är bra att den inte längre finns, utan att för den delen sluta sakna personen.

Om sorgen fick en egen röst, vad tror du att den skulle säga till dig?

- Den skulle säga: tänk att du nu är just här, efter allt som hänt.

Albumet rör sig mellan minne och fantasi. Finns det något minne du har börjat tvivla på, eller som förändrats med tiden?

- Jag tror att skrivande alltid är en form av minnesarbete, och ett sätt att både minnas men också fantisera bort minnen, stöpa om dem i nya former. Det är viktigt att ha koll på vilka minnen man vill stöpa om och inte. Man måste göra det varsamt. Jag tvivlar inte på något minne jag har, men jag förstår att jag kan ha skrivit om några, för att jag behövt det, för att hitta en viktig känsla som tidigare varit utom räckhåll.

Du har gått från elektroniska klubbrytmer till ett mer avskalat pianolandskap. Var det en musikalisk förändring eller behövde du hitta ett annat sätt att uttrycka dig?

- Pianot har alltid funnits i mig. Det var ett rätt medvetet val. Jag ville kunna spela min musik själv, live. Jag vill kunna skriva låtar vars grundstomme var jag, och inte någon annans, inte någon elektronisk sampling, någon hotshot elektronisk producent, eller något stort skivbolags idé om vad som säljer mest.

I pressmaterialet finns bilden av solen och månen som förtvivlat delar himmel. Varför tror du att vi så gärna vill att motstridiga känslor ska gå att förena?

- Vi vill förena de motstridiga känslorna för att de redan är bundna till varandra. Det är liksom redan så. Men vi vill hitta sätt att förklara varför, och vi vill hitta sätt att stå ut med att det är så. Utan mörker, inget ljus, till exempel...

Foto: Press

Har musiken hjälpt dig att förstå något som du inte hade velat förstå om du bara satt och tänkte?

- Ja! Musiken hittar alltid ett sätt att bära det tunga åt mig, göra det outhärdliga vackert. Framförallt när min vän, jazzpianisten Johannes Jareteg, spelar pianot. På skivan är det jag som spelar, men i vissa livesammanhang ber jag honom att spela med mig. Då ger han mig så mycket, så som han spelar på pianot. Han liksom väver fram så vackra saker, det är obeskrivligt.

Du arbetar också med översättning. Finns det känslor som är lättare att skriva om på engelska än på svenska - eller tvärtom?

- Detta är en vanlig fråga på Biskops Arnö, där jag jobbar som lärare i låtskrivande, frågan om vilket språk man skriver på och varför. Jag tycker att svenskan är ett rakare språk, liksom i hur vokalerna formas i munnen. Engelskan består av fler korta ord, medan man i svenskan kan skapa sammansatta ord. Utöver det tycker jag inte att skillnaden är så stor, inte i själva känslan, för mig.

Ibland verkar man behöva förlora något för att förstå vad det faktiskt betydde. Hur vet man när man har sörjt färdigt, om man nu någonsin gör det?

- Jag tror att man måste påminna sig om att fortsätta leva. Det har varit mitt motto: du får sörja hur mycket du vill, så länge som du samtidigt lever ditt liv. Du får gråta floder om du också ser till att skratta så att du kiknar. Du får vila i stillhet om du också ser till att bege dig ut i världen och träffa hundra människor.

Om du kunde träffa den person du var när du började skriva albumet, vad tror du att hon skulle bli mest förvånad över hos dig i dag?

- Att någon intervjuar mig!

Lyssna på albumet här nedan!

Artistens egen favorit: Svart Tulpan - Mina formativa år

2026-10-22T21:13:20.110+02:00

Mina formativa år, Svart Tulpans andra album, får mig att fundera över vad som egentligen har format mig mest i livet. Det är lätt att glömma att både motgångar och lycka bygger vägen vi går och formar vilka vi blir. Och så musiken, som tonsatte känslorna vi kanske inte alltid kunde sätta ord på själva. Någonstans längs vägen hoppas man väl hitta sig själv och bli lite mer lik den man en gång drömde om att vara.

Mycket av de tankarna ryms på Mina formativa år. Anders Ericsson och hans projekt tar sig an Ratata och lyckas, i mina öron, göra Vild ännu bättre än originalet. På andra håll rycker Svart Tulpan loss de svarta trådar som håller oss fast, med medryckande melodier som är svåra att värja sig mot. Oavsett vilken väg de väljer hittar de helt rätt.

När Glöm mig, Luleå avslutar albumet med rader om att lämna rötterna som sitter inmurade i benen blir det också en påminnelse om att vi ibland måste gå vidare från det som en gång lärde oss att gå. I jakten på att hitta oss själva.

Ett suveränt album. I dag gästar Anders serien "Artistens egen favorit", där han väljer ut sin favorit från Mina formativa år.

Mina formativa år: Jag har valt det senaste albumets titelspår Mina formativa år, en låt jag har nära hjärtat, såväl musikaliskt som textmässigt. Som flera av de andra låtarna, kom refrängen, med orden "formativa år", till mig i tillståndet mellan vaken och sömn. Jag visste då inte vad orden betydde, utan var tvungen att googla.

Låten handlar om musiken som en underbar gåva och kraft som inte låter sig förklaras. Den handlar också om att inte fastna i det förgångna, att inte förvandlas till sten, utan att öppna sig för att fortsatt formas och utvecklas. Jag är också väldigt nöjd med låtens musikaliska kläder - The Cure möter Roy Orbison möter dansband, liksom!

När vi spelar den live, kommer ofta fantasin att jag uppträder på en Finlands-färja!

/ Anders Ericsson, Svart Tulpan

Lyssna på albumet här nedan!