vakentimmar

I sorgen så är lyckan ett engångsligg

2026-07-12T23:08:18.493+02:00

Jag ville bryta när det kändes som jobbigast. Kanske räckte konditionen till Älvsborgsbron. Men jag visste att om jag bröt så hade jag nästa år stått där vid startlinjen igen.

Sorgen är som Göteborgsvarvet. Och trots att vägen genom sorgen stundtals ger en en fruktansvärd kondition så vet jag vad det skulle innebära att avbryta loppet - och hur många gånger vill man egentligen att sorgen ska börja om?

Jag vet att sorgen passar till allt i garderoben men den har ingenting att ha på sig. Den vet hur jag vill ha min äggmacka - medan lyckan i dessa stunder beter sig mer som ett engångsligg - som inte glömmer kläder kvar bara för att få återvända. Den stannar inte på frukost. Men man måste våga ringa tillbaka.

Livet verkar glömma om det var ljuset eller mörkret man växlade ringar med. Men någonstans inser man att båda behöver ringar. Sorgen behöver inte alltid vara becksvart och serveras med särskilda bestick. Ibland går jag runt och dricker öl med en gammal kollega - för relationer behöver inte stanna på en särskild plats om man faktiskt trivs med varandra. Ibland går jag runt på en innergård medan en vän försöker kasta sig upp i trädet för att fånga mogna körsbär. Och trots att sorgen äter delar av mig så kan jag fortfarande fråga ”vilka läppar?” när min fru pratar om ett leende på läpparna. Min personlighet är ständigt All inclusive. En resa till solen och till en plats där solen aldrig varit. Allt samtidigt.

Vissa dagar scrollar sorgen igenom mig utan att hitta ett spår av glädje - andra dagar står jag bredvid Zara Larsson, skriker med i raderna ”I'ma dance my heart out 'til the dawn, but I won't be done when mornin' comes” samtidigt som vi dansar tillsammans. Livets vägar vinterväghålles ej och själens dito sorgeväghålles inte heller. Inga känslor kommer gå rakt - inte ens de man försökt träna sedan man var barn.

Jag kan stå på ICA och knappt kunna se inköpslistan och jag kan sitta på spårvagnen vid en broöppning och mest drömma mig bort till en benöppning. En vän och jag pratar om ekonomi och jag nämner att en del höga kostnader den närmaste tiden kan leda till att jag får sälja mig på Rosenlund. Jag undrar vad min pappa hade sagt. ”Äntligen tar du tag i livet, Oskar”.

Förlåt.

Jag verkar vara byggd så.  

Jag kan bära saknaden i ena handen och ett riktigt dåligt skämt i den andra. Och på något märkligt sätt är båda sätten att älska. 

Jag saknar dig, pappa.

Ida Gratte - Am I right?

2026-07-12T20:49:54.980+02:00

Ida Gratte är tillbaka med singeln Am I right? och det är en låt som pirrar i magen redan från första tonen. Den fångar känslan av när en människa verkligen har flyttat in i ens huvud. Huvudet saknar fönster och det enda som existerar är just den där personen. Tankarna kretsar lika mycket kring vart kvällen kan leda som vart relationen egentligen är på väg. Soundet känns som flera plusgrader - även inombords. Längtan hörs i varje ton. Efter närvaro, kärlek och sex.

Sedan Ida valde att byta språk till engelska tycker jag att hennes musik har hittat ett nytt lugn. Soundet speglar den förändring hon själv beskrivit som artist. För mig låter det som en människa som inte längre springer ifrån sig själv, utan som har stannat upp och vågat ställa en av livets allra svåraste frågor.

Vad behöver jag?

Det är så lätt att rusa fram i en värld som aldrig verkar stanna och lägga all energi på att fundera över vad andra behöver. De egna behoven blir lätt överkörda på vägen. Här bjuder Ida i stället in lyssnaren till en intim längtan - från Årstaviken till en stökig lägenhet. En önskan om att få dela en flaska vin, ett samtal och ett ögonblick där man bara får må bra tillsammans med någon annan. Det är en romantisk och stillsam singel, men också en påminnelse om att våga lyssna på sig själv.

Jag upplever att Ida Gratte gör just det på Am I right?, och resultatet är hennes kanske mest närvarande musik hittills.

Lyssna här nedan!

Elin Ruth Sigvardsson - Övertänker

2026-07-12T20:12:55.720+02:00

Foto: Jenny Baumgartner

Elin Ruth Sigvardssons EP Övertänker har funnits med oss i en månad. En del kvällar har jag spelat den ända tills himlen blivit helt svart och huvudet till slut varit mer täckt av täcket än av alla tankar. Det är ett gott betyg. Inte för att musiken tystar tankarna, utan för att den får dem att kännas mindre ensamma.

Vakentimmar kommer nog aldrig främst att vara en blogg om musik. Den handlar snarare om människor - om hur livet, känslorna och musiken formar oss. För mig är det sällan det mest intressanta hur en låt är uppbyggd, utan vad den gör med den som lyssnar.

Elins musik har alltid berört mig på ett personligt plan, och det är just där den stora musiken finns. Den speglar våra känslor och hjälper oss att bära dem, om så bara för en stund.

På Övertänker ryms många av livets mest svårhanterliga känslor. Elin sjunger om att försöka spela normal, om att prata mer än man egentligen vill, om när skämten tar slut och om rädslan för att personen man vill röra kanske är ett minfält.

Det är hennes comeback efter en lång tids tystnad, en paus som bland annat orsakades av en sjukdom som tvingade henne att vara sängliggande. Jag är väldigt glad att hon är tillbaka. EP:n känns som en dagbok som långsamt öppnas framför lyssnaren - fylld av erfarenheter, tvivel och försök att hitta tillbaka till livet.

I låten Alla hjärtans dag skildras hur kärleken och saknaden fortsätter att existera trots en skilsmässa. Hur påverkas man egentligen av det? Blir inte högtiderna till små känslomässiga knivar när livet ser annorlunda ut än man en gång tänkte sig? I Jalusi sjunger hon starkt om hur en till synes stadig tillvaro plötsligt kan tappa balansen, tills hela världen känns som om den faller omkull. Här gör Elin också EP:ns allra starkaste sånginsats.

Titelspåret är ytterligare en favorit. Blåset sveper in genom låten på ett sätt som nästan känns som tankarna själva - rastlösa, cirklande och omöjliga att fånga. Det är som en vemodig vind som drar genom ett öppet hjärta. Avslutande Psalm för Nefeli är som en tonsatt godnattsaga till hennes dotter, fylld av vänskap, värme och en önskan om att kunna skydda sitt barn från både fysiska och psykiska stormar. Det är innerligt vackert och ett avslut som stannar kvar länge efter att den sista tonen klingat ut.

Övertänker är ett fantastiskt vackert sätt att bryta en lång tystnad. Framför allt känns det som att Elin Ruth Sigvardsson inte bara har hittat tillbaka till musiken - hon har också hittat tillbaka till ett språk för allt det som är svårt att sätta ord på.

Lyssna här nedan!

Fem album: Franska Trion

2026-07-10T00:02:27.894+02:00

Foto: Franska Trion

Franska Trion fortsätter att träffsäkert beskriva livet. I tidigare singeln Livet som maskin (titellåten från det kommande albumet) beskrev man känslan av att logga in ännu en dag trots att något skaver. Att fortsätta framåt trots stenar i skorna, trots att vägen är bräcklig. Det var en fantastisk singel.

På efterföljande Härda ut blåser man upp längtan efter en lycklig stund. Till slut kanske huvudet slutar vara en berg och dalbana på Liseberg. Till slut kanske mörkret lossnar från ens skepp. Texten funderar och kommunicerar på ett fenomenalt sätt med lyssnaren över en elektronisk grund.

Idag gästar bandet "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Slick Rick - The Great Adventures of Slick Rick (1988)

Slick Rick är rimmare av rang och gör mig på gott humör.

Howlin' Wolf - The Chess Box (1991)

Musikens Krakatau.

/ Matti Ollikainen

The Beatles - Rubber Soul (1965)

Alla Beatles plattor bör ju vara med på den här listan, men gillar den här lite extra på grund av att den markerar en fin övergång mellan deras tidiga pojkbandsdagar och senare mer experimentella grejer.

Crosby, Stills & Nash - Daylight Again (1982)

Otroliga låtar, otrolig produktion, otroligt omslag

Black Sabbath - Iron man (1970)

Peak tuffhet i musikhistorien.

/ Viktor Turegård

John Coltrane - A Love Supreme (1965)

Ett totalt mästerverk i fyra delar, den spirituella jazzens magnum opus.

D’Angelo - Voodoo (2000)

Mina tonårs soundtrack och ett av de bästa soulalbum som någonsin gjorts. Finns ett före och ett efter.

/ Christopher Cantillo

Lyssna på Härda ut här nedan!

Anis Don Demina - Dum i huvudet

2026-07-06T23:02:11.022+02:00

Foto: Press

Anis Don Demina är aktuell med en av sommarens bästa singlar. Dum i huvudet är en låt som blickar inåt. Det är så lätt att känslorna drar hjärnan bakåt, till gamla fina minnen. Ett hångel. En kram. En känsla av att kanske kunna hitta tillbaka. Men verkligheten säger något helt annat. Man är i grunden dum i huvudet som hoppas. Man borde bara lägga ner - men hur säger man det till ett hjärta som känner så jävla mycket?

En rad som fastnar lite extra är när Anis sjunger att han "bara kammade skallen". Jag hör den som ett försök att försöka hålla ihop. Att göra det man kan för att se okej ut på utsidan, trots att insidan fortfarande är en labyrint av känslor. Kanske är det inte den enda möjliga tolkningen, men det är precis där låten blir som starkast för mig.

Dum i huvudet är som allra bäst när den vemodigt dansar tillsammans med Anis röst. Det är inte effekterna eller tempohöjningarna som gör låten stor, utan hans förmåga att förmedla känslor. Han har en varm, sårbar och väldigt fin röst som förtjänar att stå ännu mer i centrum. Refrängen är magisk, och just därför hade jag önskat att produktionen vågat ta ett steg tillbaka. Låten är redan tillräckligt stor och känslosam. Den behöver egentligen inte så mycket mer än en artist som vågar sjunga rakt ur hjärtat och det gör Anis.

I slutet låter det nästan som en låt för hejarklackar men den borde titta mer inåt och hylla kroppen som orkar stå emot alla känslor. Som orkar vara människa ytterligare en dag - trots ett krossat hjärta. Den kroppen förtjänar en inre hejarklack.

Lyssna här nedan!

Fem album: Kattfot

2026-07-03T20:18:59.188+02:00

Foto: Kattfot

Gud vad Kattfot hjälpt mig under den här mörka perioden. De drar verkligen upp persiennerna och släpper in solen genom alla fönster. Det är pop som upplevs varm och mänsklig och som verkligen höjer plusgraderna i min själ. Dubbelsingeln Så långt / Artime bjuder på två sidor av bandet. Även om jag känner av ett varmt vemod i båda låtarna så drar Artime mer åt det leende jazziga hållet medan vemodet är starkare i Så långt. Texten, som handlar om att glida ifrån varandra, förstärker verkligen den känslan. Båda låtarna är utsökta och Klara Simones röst sprider en trygg vind genom en.

Idag gästar bandet serien "Fem album", vilket i bandets fel blev fantastiska tio album, och de medverkande hälsar "Det här är magiska album som förändrat våra liv. Kattfot är som en generationsroman i musikalisk bredd. Det gör oss annorlunda. Naivitet och erfarenhet. Första giget/Sista giget. Det ger allt en större mening." och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.

Veronica Maggio - Och vinnaren är… (2008)

Den bästa skivan som gjorts är Maggios Och vinnaren är… Det fantastiska introt. Lekfullheten. Kaxigheten. Gör mig så glad. Älskar Maggio och här tar hon ut svängarna extra mycket. Soulen, attityden får mig att vilja sjunga framför spegeln.

Bröderna Lindgren - Presenterar meningen med livet (2009)

Kasta iväg mig får mig att gråta, ofta tillsammans med min storebror - Olles fantastiska röst. Superhjälten - som skär en i hjärtat. Aldrig hem igen - när Nina sticker hemifrån. Skolpolisen med Ebbot, texten, humor och allvar. Fantastiska låtar som berör på djupet med dem allra bästa svenska artisterna samlade under samma tak. Ett helt unikt album.

/ Klara Simone, Sång

José Feliciano - Feliciano (1968)

Alla drömmer vi väl om Kalifornien. Stränder, hav långt ifrån snöslask och is. Att få höra ett annat tempo. Blanda in lite spanska och en fingerfärdig blind krympling, halv-mexikan och mitt tioåriga hjärta slog dubbelt. José Feliciano var hans namn. Låten var California dreamin'. Jag och min syster låg i vårat delade sovrum och lyssnade medan mamma och pappa satt i vardagsrummet på femte våningen i det som kallades stjärnhuset i Sandviken och drack vin. Vet inte varför det kallades Stjärnhuset, väldigt få stjärnor har kommit därifrån. Men från månen skulle huset se ut som en stjärna sas det. Men ingen nådde upp till månen för att titta ner på stjärnor. Så därför blev José Feliciano en av mina stjärnor, en av många.

The Waterboys - This is the sea (1985)

That was the river, the river, the river

But this is the sea

The river the river the river

This is the sea

Ha! Tänkte jag. Nästan jämngamla och ändå där. Att några upprepade rader kan bli så bra. Jag hade aldrig förstått. Var väl antagligen inte förberedd för dem vackra orden. The Waterboys Mike Scott skulle bli min för alltid. Alla dem bara mina. Alla sånger om havet, trumpeter och fiolen. De är för alltid mina men jag delar gärna med mig.

/ Thomas Gustafsson, Textförfattare

KCIDY - L’immensité et l’immédiat (2025)

En helt fantastisk kompositör med fantastisk röst. Jag upptäckte henne på resa i Tyskland. Några popmelodier som blandades upp med tongångar av Bach. Maisons vide, en av de bästa låtarna jag någonsin hört. Jag kan ingen franska, som att lyssna på engelsk pop när man var liten. Omvälvande.

Pearl & the Oysters - Monkey Mind (2026)

Plötsligt dök det upp en låt med Pearl… på rekommenderade låtar. Jag föll pladask för det. Som en gammal kompis som köpt en nya effektpedal, och lärt sig skriva riktigt bra låtar. Såg att de skulle spela i Malmö. Skrev ett mail, ville supporta dem. Och efter några timmar fick jag svar. Vi ska spela tillsammans den 29 Nov på Plan B i Malmö.

/ Henrik Andersson, Gitarr

David Bowie - Ziggy Stardust (1972)

Jag lyssnade på den varje kväll när jag skulle sova i tonåren. Samma år som jag började spela själv. Hela skivan är makalös. Låtarna, texterna, rösten, arren, soundet. Den har betytt allt för mig.

The Gun Club - Miami (1982)

Jeffrey Lee Pierces nerv, blues-indie sköra röst. Helt oöverträffbar. Min bästa vän och jag gjorde en ny musikalisk upptäckt med The Gun Club. Jag tog ut alla basgångar direkt när skivan kom. Banbrytande.

/ Peder Andersson, Producent och basist

Black Country, New Road - Ants from up there (2022)

Jag gick med i en ”An album a day”-grupp. Jag lyssnade på Ants from up there. Upptäckte att skivan var mer uppdelad som kapitel. Resor genom musikaliska landskap, en vacker röst. Långa berättelser. Men det är kompositionerna som berör mig så. Upprepar fraser som förvandlas och förvrängs till något annat. Musiken lever mer än den styr.

Car Seat Headrest - Twin fantasy (2018)

I tretton minuter får man poesi som berör, inre tankar som väller ut, ett år, ett liv i Beach-life-in-death. Och ännu en resa på sexton minuter. Det bara väller ut. Det överöser mig.

/ Sam Andersson Flodström, Kör

Lyssna på Så långt och Artime här nedan!

Tisdagsklubben på Potatisen med Nora Lundmark, Tomas Rimeika och Natalie Reigo, 30/6 - 2026

2026-07-01T22:23:45.137+02:00

Jag kände mig helt slut efter jobbet. Ni vet när livet känns som att det pågår en ständig broöppning? När det känns som att man aldrig riktigt når andra sidan. Ett sätt att få världen att kännas lite mildare är inte alltid att fastna i ett evigt scrollande eller framför en dokumentär på Netflix. Eller för all del dansa utan tröja hemma framför spegeln till Bolagets Astronaut. Ibland fungerar det bättre att bara röra på sig utanför hemmet - att inte låta hjärnan stå helt still på hemmaplan.

På Potatisen i Göteborg huserar Tisdagsklubben med Nora Lundmark, som tillsammans med husbandet både spelar egna låtar och bjuder in gästartister. Den här kvällen står Tomas Rimeika och Natalie Reigo på scen, två artister som figurerat flitigt här på bloggen.

Tomas, Natalie och Nora framför varsitt set medan Nora också fungerar som kvällens konferencier. Hon gör det med en självklarhet som smittar av sig på hela rummet. Oavsett om hon sjunger vardagsnära låtar, försöker ropa in förbipasserande vakter eller berättar historier som börjar med att försova sig och slutar i en poliskontroll får jag den där känslan som jag verkligen uppskattar: att ingenting känns särskilt planerat. Allt känns impulsivt, och det är kanske just impulsiviteten, snarare än planerna, som skapar gemenskap. Nora har en personlighet med en ständigt växande lista av ingredienser och jag har inte haft så roligt på länge. Det är urspårat på bästa sätt samtidigt som hon sprider en enormt positiv energi, och det är inget som ska underskattas. Hennes låtar rör sig i gränslandet mellan visa och pop, där humor och värme blandas med berättelser som fångar en både själsligt och hjärtligt. Dessutom bjuder hon på en fantastisk tolkning av Nicki Minajs Anaconda.

Tomas Rimeika gästade bloggen redan 2023 och skrev då om hur vi ses i musiken och hur den kan rädda liv. Hans musik har länge varit en motpol till det destruktiva som så lätt tar plats i samhället. Han vädjar om en mjukare väg, med mer dans och fler möten mellan människor. Samtidigt är han nostalgisk och sjunger om uppväxtens Säffle och om vägen till Uppsala - en stad som färgat många av hans senare texter som liksom rinner genom Fyrisån.

Tomas gör ett fantastiskt set som rör sig mellan nostalgi och medmänsklighet. Han vill mota undan egoismen och girighetens hat och påminna om det som faktiskt håller oss samman. Som allra bäst är han när intensiteten får ta över och alla känslor skriker sig fram. I de stunderna bubblar hela Göteborg. I september släpper han ett nytt album, vilket bland annat firas med en spelning på Hängmattan i oktober.

Natalie Reigo vill också mota bort det destruktiva. Hennes texter handlar om att bygga de hus och rum inom sig som man faktiskt förtjänar att bo i. De handlar om brustna hjärtan, men också om att ge läkningen den tid den behöver. Förra året var It Was You en av mina mest spelade låtar. I låtens dansanta klänning göms både regn och solsken, och den är så skör och storslagen på samma gång att jag fortfarande ryser. Den spelas inte under kvällen, men hennes set präglas genomgående av hennes otroliga röst och omedelbara närvaro.

Natalie skiner verkligen på scen. Hon förvandlar den till ett enda stort leende och lyckas göra även det ledsamma både svängigt och djupt berörande. Hon avslutar med senaste singeln Hell of a Ride, en låt om den stora kärleken - om vad den betydde då, vad den kom att betyda efteråt och allt den lämnade kvar. Natalie är en av våra mest stigande stjärnor och jag ser verkligen fram emot den kommande EP:n.

Det var inte särskilt många som hittade till Potatisen den här kvällen. Men ibland är det kanske just så gemenskap ser ut. Den behöver inte fylla ett rum för att fylla en människa. När jag gick därifrån kändes det faktiskt som att broöppningen hade slagit igen för en stund och att jag äntligen hade tagit mig över till andra sidan.

Fem album: holm & grönros

2026-06-30T17:14:14.800+02:00

Foto: Press

Duon Linnea Holm och Olivia Grönros gör musik under namnet holm & grönros. De bildades i september förra året och i april kom debutsingeln Skriker på alla (aldrig på dig) där vispop och indie går hand i hand i solen. Jag uppskattar verkligen duons samspel och den målande texten. Rösterna bygger ett vackert klätt rum fyllt till bredden av stämning och gemenskap och hela min kropp nynnar med i en låt som vrider och vänder på både ett fint, humoristiskt och värmande sätt. Idag gästar duon "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Ana Diaz - Tröst och vatten (2020)

Kombon hjärtekross och det här albumet var något som inspirerade mig till att testa att skriva egen musik! Jag tycker verkligen om hur Ana Diaz texter är vardagligt casual men poetiska på samma gång. Känns naket och ärligt på nåt vis. Som låten 100 till exempel. Den är specifik och går rakt på sak på ett sätt som gör att det är svårt att komma undan den! It gets me every time!

/ Grönros

Vibafemba - Äventyr (1999)

Denna CD är bakgrundsljudet till min barndom. Som liten dansade jag och min bror i soffan till favoriterna Under palm och blad, Finns det lite stolthet kvar och Jag är det fulaste som finns. Vibafembas svängiga arr och kul texter har ett djup som vuxit med min lyssnarålder (!). Ett album som utöver sitt gung även ger vemod och eftertanke i låtar som Älskar du mig än och Bland uteliggare och invandrare med flera! Vibafemba osar musikglädje och gav mig en skjuts in i det roliga med text!

/ Holm

No.4 - Henda i været (2016)

När vi går in i ett nytt studiosammanhang frågar ofta producenten om vi har någon inspo-artist. Svaret blir då ofta två norska jentetrior: ULD och No.4! Deras musik bygger mycket på trestämmiga harmonier och vi är ju suckers för stämsång! Just denna samling låtar rymmer både drag och stillhet. Det finns också en tydlighet i det musikaliska, det är så välgjort och ingenting känns överflödigt samtidigt som det är så levande och beskriver livet i vardagen på ett magiskt och intimt sätt.

/ Holm & Grönros

Anaïs Mitchell - Hadestown (Original Broadway Cast Recording) (2019)

Både jag och Holm älskar den här musikalen! Hadestown är en nytolkning av den grekiska myten om Orfeus och Eurydike. Albumet innehåller inprincip hela scenversionen - 40 låtar på drygt 2 timmar och eftersom att musikalen i stort sett är genomsjungen kan man följa hela handlingen genom albumet! Som att lyssna på en tonsatt ljudbok typ! Musikal generellt är något som ligger oss båda varmt om hjärtat och det tror jag att man kan skymta i våra låtar. Orden och berättelsen får ofta ta stor plats i vår musik!

/ Grönros

Ted Gärdestad - Droppar av solregn (2001)

Det är väl inte speciellt unikt att nämna Ted Gärdestad på temat svensk vispop men likaså oundvikligt när det gäller mig. Detta album släpptes samma år jag föddes och vaggade senare mitt lilla jag’s stora existentiella frågor. Låtar som Come give me love och I’d rather write a symphony minns jag gav ett vemodigt lugn samtidigt som en liten förvirring hölls vid liv till följd av bristande engelskkunskaper och gränser för vad en sjuåring kanske kan relatera till. Detta album följer mig än och inspirerar mig framförallt när det gäller att skriva melodier och texter som vill säga samma sak - eller tvärtom, säga olika så att det ena får komma fram!

/ Holm

Lyssna på Skriker på alla (aldrig på dig) här nedan!

"Det blev som ett självskadebeteende till slut"

2026-06-28T22:51:01.254+02:00

Foto: Press

Edvin Bergsland är en artist som figurerat under flera år på bloggen, bland annat med låten Blåmärksarmar som han släppte tillsammans med Lovisa Landelius från bandet R.S.L. I maj släppte han sin första musik på länge. Singeln Idiot är hämtad från albumet Ovan molnen. Albumet kommer släppas i två delar, den ena i höst och den andra våren 2027. Det finns mycket jag tycker om med singeln Idiot, särskilt texten som manar till mycket eftertanke. Den lyfter hur man förminskar sig själv och sitt eget utrymme och liv för att få den andra att älska en tillbaka. Men ska man verkligen behöva suddas ut för att få bli älskad? Edvin lyfter många viktiga frågor. Detta är en intervju som sker ganska långt efter släppet och releasefesten men jag vet nog få grejer som är så fantastiska som när saker faktiskt får ta tid. Det lämnar plats för eftertanke och det lämnar plats för stillhet. Ett samhälle och svar som rusar fram missar ofta hur saker faktiskt landar om de ens får göra det. Idag pratar jag och Edvin om destruktiva relationer, om singeln och om att hitta tillbaka till musiken - och förstås vikten om att vara snälla mot både oss själva och mot varandra.

Du beskrev releasefesten som något utöver det vanliga, vad konkret skiljde den sig från andra livesammanhang, bortom form och inramning?

- Jag tror att ingången och inställningen till den var den stora skillnaden. Så här i efterhand har jag insett att det nästintill kan liknas vid ett dop. En pånyttfödelse. Jag gick in i det här projektet med en helt annan vinkel och syn på saker, och på mig själv, än jag haft tidigare, och det gör skillnad. I alla fall gjorde det det för mig. Feta releasefester och event har jag styrt upp förut, men det här blev nästa nivå på något sätt. Saker föll på plats. Min ambition från början var att skapa något unikt, en atmosfär och en upplevelse för dem som kom.

- Det jag inte riktigt förstod när jag bestämde mig för det var att det till (minst) 50 % handlar om gästerna. När vi skapade en trygg miljö och en fin stämning med formen och inramningen, så skapades också något som kändes inkluderande, på ett sätt jag inte känt på väldigt, väldigt länge. Jag kände tillhörighet, och vågade för första gången på länge stå för mig själv och min musik. Det är en känsla som är svår att sätta ord på. Men när jag pratade med några av gästerna efteråt nämnde de, oberoende av varandra, att de känt något liknande. De beskrev det som att "komma hem".

Singeln Idiot kretsar kring att förminska sig själv i en relation. När blev det tydligt för dig att gränsen var passerad, och vad hindrade dig från att se det tidigare?

- Tyvärr för sent, om det ens kan vara "för sent". Relationen tog slut för ett bra tag sen nu, och jag har kämpat och kämpat för att hålla huvudet över ytan. Och det här är min sanning, så som jag bar den. När man är i något sånt här bryter det ner en. Det blir liksom fel i huvudet när den som ska älska en och finnas där inte gör det, och hjärnan börjar leta efter mönster och förklaringar. Till slut landade jag i att det måste vara jag själv som är problemet. Säkert hundra terapitimmar och ett extremt tufft arbete med mig själv, och med mina relationer till andra, har lett mig till någon slags slutsats att det inte nödvändigtvis är något fel på mig, utan att min hjärna helt enkelt har skapat banor där det negativa fått utrymme att växa sig starkare än det positiva. Och att det dessutom förstärks varje gång jag tänker så.

- Jag hade nog aldrig tagit mig hit utan hjälp från personer i min närhet, men det är i slutändan mitt eget ansvar att ge mig själv utrymme att få må bra, ingen annans.

Du lyfter att unga män sällan pratar om destruktiva relationer. Varför tror du att just den erfarenheten fortfarande är så underrepresenterad?

- Jag tror att det här är en del av ett mycket större problem egentligen. Som jag upplever det finns det en bild av killar som sitter djupt. Vi ska vara starka, ha koll och klara oss själva. Det finns liksom inte plats för "jag blev illa behandlad" i den ekvationen. Att erkänna att någon man älskar gör en illa, både inför sig själv och inför andra, skulle kunna tyda på bristande omdöme, dålig koll, och i förlängningen att visa sig svag.

- Sen finns det tyvärr förstås ytterligare en berättelse om att killar "ska vara" de som sårar också, inte de som blir sårade. Jag tror att denna kombination gör att många killar saknar både ord och verktyg för att beskriva det. Och pratar ingen runt dig om det, så pratar inte du heller. Tystnad föder tystnad. Och jag sitter så klart inte på något svar, men jag hoppas kanske kunna glänta lite på dörren i alla fall.

- Med det sagt vill jag också lyfta den enorma problematiken kring mäns våld mot kvinnor, som OM NÅGOT är ett strukturellt och utbrett problem. Min mening är inte att underminera det på något sätt, utan snarare att lyfta att de här sakerna kan, och nog framöver måste få, samexistera.

Du talar om att ha byggt ett "universum" kring musiken. Hur hänger det konstnärliga uttrycket ihop med det personliga innehållet, förstärker det eller riskerar det att skymma det?

- För mig är det egentligen inte så annorlunda från hur jag brukar tänka kring min (och andras för den delen) musik. En låt är så mycket mer än bara ackord och text. Varje låt ÄR ett universum redan från början, och i mitt huvud finns bilder och scener kring varenda rad som skrivs. Jag tror att det gör att det konstnärliga uttrycket och det personliga innehållet får vandra hand i hand, och i det även förstärka varandra. I princip allt jag vill berätta i min musik kommer från en scen eller bild i mitt huvud, som i sin tur skapar en känsla jag måste tonsätta för att få det ur mig. Jag tror att det är därför jag tycker de visuella elementen kring låtuniversumen är så roliga också, kortfilmen, konstutställningen och så vidare. Det blir ytterligare ett sätt att bjuda in människor till min värld, att ge dem jag bryr mig om verktyg att förstå vad jag kommer ifrån och hur jag ser på mig själv och min tillvaro, och kanske, genom det, bredda deras perspektiv och ge dem verktyg för att förstå sig själva och sin egen omgivning lite bättre.

Du beskriver släppet som en ny era efter en period av distans till musiken. Vad var det som gjorde att du tappade kontakten från början?

- Musiken var väldigt central i den relation jag befann mig i tidigare. Så som jag upplevde det fanns där ett kontrollbehov och ett behov av att tysta ner mig när relationen tog slut, och det, tillsammans med självkänslan, och de skuldkänslorna och skammen som jag nämnt tidigare, gjorde att musiken blev något jag kände att jag måste akta mig för, för att liksom inte råka illa ut typ. Till slut blev det outhärdligt. Musik blev lika med press och ångest, och i samma veva som jag gav upp på mig själv gav jag också upp på musiken.

- Vi gjorde en spelning i Stockholm, en av de sista under sommar/höstturnén 2022, där allt till slut briserade. Jag hade ångest i två veckor inför den. Ångest i replokalen. Ångest hemma. Ångest på jobbet. Ångest i bilen på väg upp. Ångest när vi åt innan. Ångest när vi soundcheckade. Jag minns att jag låste in mig på toaletten och liksom gömde mig, för publiken, arrangörerna, mitt band, för mina vänner. Efter lite övertalning från bandet gick vi till slut på scen, och sen är det bara svart. Efter den spelningen började jag fundera på om det var rimligt att hålla på när det gjorde så ont. Det blev som ett självskadebeteende till slut. Där och då bestämde jag mig för att det fick vara över. Efter ett tag vågade jag ge mig in i några mindre projekt, men försökte fokusera på sånt som bara gav energi, att säga nej till allt som kändes jobbigt. Vilket å andra sidan inte är särskilt bra ekonomiskt sett i den här branschen när man är up and coming!

- Men det jag, i nuläget, har landat i för egen del är att musik ska få vara roligt. Jag vill att det ska skapa sammanhang och nyfikenhet i mitt liv. Och gör det inte det, då är det ointressant för mig.

Albumet släpps i två delar över en längre period. Vad är tanken bakom det upplägget, och vad vinner du konstnärligt på att sprida ut berättelsen?

- Ja! Jag har delat upp det i två tidsepoker. Den första halvan bygger på min gamla musik, låtar som spelats länge live men aldrig fått se dagens ljus inspelade. Vissa är till och med så gamla att de hör till det första jag skrev på svenska, åtminstone för mig själv. Den andra halvan bygger på senare verk, låtar jag identifierar mig mer med idag. Tanken är att bygga historien genom de två delarna och skapa en slags tidslinje, en spegling av min värld. Jag har så mycket nytt material som ligger och väntar på att spelas in och släppas också, så en del av det här stora albumprojektet handlar också om att få ut den gamla musiken, så att jag mentalt känner att jag kan gå vidare, både i mig själv och i mitt artisteri.

Du uttrycker en vilja att bidra till samtal och fungera som en förebild. Vilket ansvar följer med att sätta sig i den positionen, och vilka risker ser du med det?

- Ett extremt stort ansvar. Jag har vägt fördelar och nackdelar i oändlighet känns det som, men jag landar hela tiden i att om det kan hjälpa någon, en enda person, att se sig själv med andra ögon, så får det vara värt det. Jag vill nog heller inte vara ansiktet utåt för någon specifik kampanj eller rörelse, utan jag önskar bara att vi vågar och orkar prata mer med varandra. Att människor vågar ta hjälp. Vågar släppa in andra. Vågar vara sårbara med och inför varandra. Vi behöver hjälpas åt att skapa förutsättningar och miljöer där människor vågar vara sig själva och kanske framförallt, vågar vara snälla mot sig själva och varandra.

Lyssna på Idiot här nedan!

Sju rum med inre sjöutsikt

2026-06-28T19:07:01.823+02:00

En förskola lades ner medan ett barn väntade vid grinden.

Så kändes det när min pappa gick bort.

Jag har länge känt att jag består av sju rum med en inre sjöutsikt. I ett av rummen bor skämt som skulle få Stefan och Krister att rodna, i ett annat rum är väggarna täckta av ängslighet och oro både över hur saker ska bli och saker som jag råkade säga för tio år sedan. Ett annat rum består förstås av kärlek. Den till min fru, till mina vänner, till min familj - och till de där ögonblicken som aldrig var planerade utan blev som de blev.

Minnen för livet.

Just nu är jag bara en bebodd lägenhet när någon ser mig, så fort någon tittar bort blir jag som ett rivningshus. Hissen fungerar inte längre. Jag vet att humorn finns där på tredje våningen men jag orkar inte ta trapporna. Det sitter lappar i trapphuset om att varmvattnet är avstängt. Jag vet inte riktigt när det sätts på igen.

I sorgen finns matvarorna i kylskåpet men ingenting lockar riktigt. Det är som en ständig lunchrast utan att man får i sig något. Plötsligt är veckan som en oavslutad mening. Jag vet inte ens om jag längre finns kvar. När någon googlar efter vägbeskrivningar så finns inte längre min adress. Kanske rivs en del av rummen för gott. Andra kanske läggs ut på Hemnet. Visning söndag 13.00. Ljusinsläpp från två håll, men en del bärande väggar har gett upp.

Samtalet om att min pappa hade gått bort rev sönder alla ordböcker jag någonsin haft i mig. Jag har ofta skämtat om det mesta - kanske för att tända en lampa i mörkret och jag kan se många roliga saker min pappa gjorde - vissa kvällar blev han som en programledare över sitt eget liv. Han kunde inte riktigt kontrollera sina nerver, men dessa kvällar hade han sina självklara programpunkter. Historierna, skämten, gemenskapen. Alla satt bänkade och han fick leva sitt liv på sina villkor. I alla människor finns det alltid minst två sidor - det är inte alltid dessa kan mötas bara.

Mitt i allt detta bestämde jag mig för att försöka jobba igen. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå men det kostar så mycket pengar att sörja. Jag vet inte vad det skulle kosta att skjuta upp sorgen. Vi är så bra på att skjuta upp saker i livet. Saker vi verkligen vill göra. Jag tror varken att människor eller känslor är något vi ska skjuta framför oss.

Jag kommer stå där på jobbet och önska att jag bredde köttbullemackor till min pappa. Frukost inför en utflykt genom hans liv. Han skulle få visa var han träffade mamma någonstans, var han tjuvrökte första gången och var han trivdes som allra bäst.

Ratten är din, pappa.

"Det här kommer bli bra men håll ner tempot lite och spela inte så snabbt"

2026-06-27T22:01:28.865+02:00

Foto: Julia Granath

TOMMA INTET är ett av de mest särpräglade banden vi har. På nya EP:n Gå varsamt, här vilar en dröm är de mer livsbejakande än någonsin, samtidigt som mörkret fortfarande finns där under ytan. Inledande I himlen träffar mig hårt på ett personligt plan - som en påminnelse om hur skört och vackert deras universum är.

De fem låtarna kan nästan kännas som psalmer skrivna ur ett mörker, men där det ändå finns ljusglimtar som vägrar slockna. Det handlar om att skydda drömmar snarare än att krossa dem - något som också säger något om vår samtid.

I dag pratar jag med bandet om allt mellan himmel och jord, vilket känns ganska passande just med TOMMA INTET.

Ni beskriver EP:n som "fem låtar från livet om livet". Vad betyder den formuleringen för er? Är det en skiva om att leva eller om att försöka förstå varför man lever?

- Det är helt enkelt som så att låtarna på EP’n har den här röda tråden. Från vaggan till graven och allt däremellan. Låten Franke får symbolisera födseln och sista låten som heter Viskan är en nära döden-upplevelse.

Titeln Gå varsamt, här vilar en dröm är väldigt stark. Vilken dröm är det som vilar där och varför måste vi gå varsamt?

- Tack! Gå varsamt, här vilar en dröm brukar stå på gravstenar här och där. Och personerna som ligger där nere var ju förmodligen fyllda av drömmar en gång i tiden.

EP:n rör sig mellan ungdomlig naivitet och dödslängtan, mellan hopp och undergång. Ser ni de två ytterligheterna som motsatser eller som delar av samma känsla?

- Vi har ingen dödslängtan alls utan älskar livet djupt och passionerat. Men den vägen ska vi ju alla gå och det är oundvikligt att inte skriva om det då och då.

Tidöd är både ett ordspel och en politisk markering. Tror ni det är i år som Tidö faller?

- Ja, om inte det blir totalt nederlag så skulle det vara surrealistiskt obehagligt. Som en mardröm.

Ni spelade in EP:n i Knutby församlingshem. Påverkade platsens historia eller atmosfär musiken på något sätt?

- Vi ville åt den religiösa ångesten i väggarna men även det vackra i lovsången.

Era texter är fulla av religiösa bilder, men också av tvivel, vrede och mänskliga brister. Är religionen för er ett språk, en tro eller främst en källa till metaforer?

- Religion är ju bland livets stora. Ingen av oss är religiösa men vi älskar att grotta ner oss i tvivel, vrede och mänskliga brister. Går ju dessutom att gräva hur djupt som helst i ämnet för att finna inspiration.

I I himlen finns tydliga beröringspunkter med In Heaven från filmen Eraserhead. Hur föddes idén att göra er egen version av den texten och vad betyder den låten för er?

- Vi älskar David Lynch och Eraserhead så det kändes givet att göra en cover på den. Vi spelade in Tobias Standars (gitarrist i TOMMA INTET) tre barn när dom sjöng in en kör och vi ville få till kontrasten med vackra barnkörer som sjunger den mörka texten.

På EP:n möter man både död, ensamhet och undergång, men också vänskap och längtan. Är mörkret ett mål i sig eller ett sätt att göra ljusglimtarna starkare?

- Målet till ljusglimtarna är ingenting utan golgatavandringen.

Låten Franke sticker ut genom att vara så direkt i sitt tilltal. Vem är Franke, och vad representerar den personen för er?

- Franke är Jacobs son. (Jacob är gitarrist) Franke är ett sånt underbart yrväder och fick givetvis en låt skriven till sig strax efter att han föddes. Kommer ju bli superhäftigt när han visar den för polarna i skolan.

Vad tror ni är mest provocerande idag, att tro på något eller att inte tro på någonting alls?

- Att inte tro på någonting alls. Det är ju fantastiskt att tro på någonting som för gott med sig. Speciellt i dagens skeva värld.

Hur mycket av TOMMA INTET är romantik och hur mycket är ren frustration?

- 80% romantik. 10% frustration. 5% effektsökeri och 5% träningspass när vi spelar live.

Ni beskriver EP:n som en hyllning till de unga och naiva. Vad är det i det naiva som ni tycker är värt att försvara?

- Att man ännu är omedveten och ser världen med blå ögon. Det är ju så drömmar kommer till.

På EP:n finns både en längtan efter förändring och ett passionerat politikerförakt. Finns det fortfarande något som ger er hopp om framtiden?

- Ja, alla kloka ungdomar som säger ifrån! Att den yngre generationen verkar rösta för förändring. Kanske en sundare inställning till internet och sociala medier är runt hörnet också. Och det skulle ju alla må bra av.

Ni sjunger "I himlen där är allting bra, men här i skärselden brinner jag". Känner ni att TOMMA INTET trivs bäst i skärselden snarare än i himlen?

- Vi trivs bäst på jorden. Helst ovanför då.

Om ni fick välja en enda symbol som sammanfattar hela EP:n - ett kors, en gravsten, ett höstlöv, en eld eller något helt annat - vad skulle det bli?

- Omslaget tycker vi sammanfattar låtarna väldigt bra. Ett bröllopsfoto på ett par som går nedför trappan utanför kyrkan. I varandras famn med livet framför dem. Gå varsamt, här vilar en dröm.

Vad var det första ni visste om den här EP:n och vad var det sista som föll på plats innan den blev klar?

- Att några av låtarna fick vänta på sin plats. En av dem i många år innan den kändes rätt på den här EP:n. Det sista som föll på plats var att vi skippade en del gitarrer på låten Gå varsamt, här vilar en dröm. Kill your darlings och då blev det kanon.

TOMMA INTET fyller tio år. Vad skulle dagens TOMMA INTET vilja säga till det band som startade för ett decennium sedan?

- Det här kommer bli bra men håll ner tempot lite och spela inte så snabbt.

Lyssna på EP:n här nedan!

"Det är lite som julafton hos ett älskat skilsmässobarn"

2026-06-27T21:08:45.089+02:00

Foto: William Wilhelmsson

Befolkningen släppte en ny låt på midsommarafton, vilken följde upp den blott en vecka gamla Stanna kvar. Senaste låten, Redo för kärlek, bär på de ingredienser som gör att jag tycker om bandet så mycket. Det är aldrig konstlat, det är gasen i botten på rätt sätt samtidigt som texterna både är raka men samtidigt bär på eftertanke.

Redo för kärlek känns verkligen som att se sig själv i spegeln och längta efter en fin kväll med någon medan Stanna kvar ger en annan slags spegelbild. En som frågar "Var det här allt som blev? Kan vi vända allting?". Båda låtarna är ljuvliga och idag pratar jag med Niklas och Gabriel från bandet. Om singlarna, om att vara en hopplös romantiker och om Tomas Ledin förstås.

Ni beskriver Stanna kvar och Redo för kärlek som två sidor av samma mynt. Hur föddes idén att släppa dem så tätt inpå varandra?

(Niklas) - Gör vi inte allt på en och samma gång så blir det inget av med något. Tanken var nog inte där från början och definitivt inte när låtarna skrevs. Men med facit i hand så känns det ändå som ett vinnande koncept. Det är lite som julafton hos ett älskat skilsmässobarn. Är första tomten snål så kanske nästa är bättre. Vi har kunnat fira lite längre.

Stanna kvar handlar om slutet på något medan Redo för kärlek handlar om början. Vilken av låtarna känner ni er mest hemma i just nu?

(Gabriel) - Vi är alltid i startgroparna så definitivt Redo för kärlek. Jag är hellre en hopplös romantiker än en som inväntar katastrofen.

Ni säger att ni inte är ett typiskt indieband. Vad tycker ni själva skiljer Befolkningen från många andra svenska indierockband?

(Gabriel) - Vi har inget behov av att vara coola. Vi älskar stora refränger, ärliga känslor och musik som folk faktiskt kommer ihåg. Vill man lyssna på någon svart och svår som viskar fram sin skit finns det andra man kan kolla in.

Era texter kretsar kring vardagens små dramer och stora känslor. Var hittar ni oftast inspiration till låtskrivandet?

(Niklas) - Kärlek och fest är återkommande teman. Jag är osäker på om jag någonsin skrivit en låt utan att ha varit lite bakfull och precis upplevt något som berört mig. Musik, film, böcker, kärlek, fest och livet i stort. Sedan är det ju bara att försöka sätta ord och melodi på det. Ibland blir det bra.

Från Les Gordons och Melodifestivalen till mer gitarrdriven rock - vad har ni tagit med er från den resan och vad har ni lämnat bakom er?

(Niklas) - Majoriteten i befolkningen har spelat i Les Gordons på ett eller annat vis även om det bara är två i bandet som varit med i mello. Vi har blivit lite äldre och är väl införstådda med att musikbranschen är tuff. Den ängslighet som kanske funnits i både Nisse P och Les Gordons lämnar vi bakom oss. Det är väl det fina med att bli äldre också, vi bryr oss inte fullt lika mycket om vad andra tycker och tänker längre. Namnet till trots så kommer Befolkningen aldrig att tilltala en bredare massa men vi hoppas att vi kan växa lite till för att sedan självdö utan Mellos hjälp. Tills dess ska vi väl bara försöka njuta av att umgås, spela och skapa tillsammans.

Ni började ju som Nisse P. Vill ni berätta hur ni plötsligt blev Befolkningen istället?

(Niklas) - Inofficiellt var vi Nisse P och befolkningen vilket var en liten subtil vinkning till Lars Winnerbäck och Hovet. Anledningen till att släppa Nisse P berodde främst på att vi ville göra saker som ett band där alla får den cred de förtjänar. Sedan var det en otroligt dålig soloartistaura runt hela Nisse P. Det hjälpte ju inte heller att Nisse P var ett infantilt mellanstadieskämt, haha. Det är betydligt roligare att göra saker som ett band så det kändes väldigt naturligt att släppa Nisse och bara vara Befolkningen.

Ni beskriver Redo för kärlek som om Ledin spökskrivit åt Ebba Grön. Vilka svenska artister eller band har format ert sound mest?

(Gabriel) - Alla som är bra nog att stjäla ifrån. Thåström och Ledin absolut men även Kent eller Håkan. Inte som alla andra indieband? Jaja, man kan inte va unik hela jävla tiden, men hitta ett indieband som nämner Ledin så tillägnar vi dig en låt.

Om någon aldrig har hört Befolkningen tidigare, vilken av de två nya låtarna skulle ni spela först för att förklara vilka ni är som band?

(Niklas) - Det svaret skiljer sig åt i bandet. Så det enkla är att låta lyssnaren själv avgöra. Vi glider in i dina DMs, spelar båda samtidigt i stereo, Redo för kärlek i vänster och Stanna kvar i höger, högsta volym och tvångströja på. Sedan får lyssnaren själv välja vilken den helst fortsätter lyssna på. Det är lite så det är att släppa musik överlag idag. Det är snudd på dammsugarförsäljarvibes. Fan vilken tur det är att vi tycker det är kul. Befolkningen - Dammsugarförsäljarrock.

Lyssna på Stanna kvar och Redo för kärlek här nedan!

Min pappa ropade "Av med masken"

2026-06-21T22:53:56.803+02:00

"Av med masken, av med masken", hade min pappa skojat med sjuksköterskorna på Länssjukhuset i Kalmar. Hans mask var dock aldrig en del av Masked Singer utan en hjälp för honom sen han drabbades av KOL.

Min pappa dog på årets varmaste dag. Ungefär den tiden då Kalmar FF brukar börja spela på helger tystnade hans hjärta. När jag skriver den meningen känns det som att allt inuti mig fortsätter rinna, som om det inte finns några avlopp. För vissa vattendrag finns inga utlopp. För vissa saker finns inget stopp.

Min pappa hade alltid bråttom. När han var flera meter framför oss undrade han varför vi behövde stressa så. En hängmatta för honom var att sitta utanför Baronen i Kalmar och titta på folk, eller “känna pulsen” som han sa. En annan var att lägga patiens om morgnarna - innan resten av världen hunnit vakna. Vi spelade mycket spel. Plump, poker, yatzy och Fia med knuff. Jag var gärna med på alla, men jag är inte så bra på att blanda kort och hoppade ibland över just pokerdelen.

Egentligen var spelen sekundära. Det viktiga var att sitta vid bordet, höra hans historier och vara i hans omloppsbana. Hans historier var ofta kvällarnas höjdpunkt. Hans skämt kunde vara över gränsen och ibland ganska snuskiga, men det fanns alltid en värme i hur de uttrycktes. Samma värme fanns när han sjöng Cornelis eller The Rolling Stones, lite för högt och lite för självklart.

När jag flyttade till Göteborg och gick promenader i Linnéstaden sa han en gång “helvete vilken överlevnadskurs.” Lite så var hela livet för honom egentligen. Som en överlevnadskurs han redan hade löst, medan resten av oss fortfarande letade efter kartan. Han bar också på en rastlöshet, en stress, men samtidigt en märklig känsla av att redan vara framme. Kanske står han där vid någon mållinje nu och väntar på oss.

Jag undrar om han har träffat Sixten igen - katten som inte var hans vän och som gärna bet honom i fötterna när den ville ut om morgnarna. Det var effektivt, så det fortsatte den med.

Sorgen ger mig ingen ratt att hålla i. Den kör själv. Den sätter en i arbete och skär samtidigt ner styrkan som krävs för att orka. Vad gör man när allt känns som att det ska rämna? När man står och lagar mat till sin frus syster men vet att man själv knappt har någon aptit kvar? Morgonen efter att jag fick veta att min pappa dött tog det timmar innan jag ens kunde äta frukost. Allt tappade smak.

Det är konstigt hur mycket som finns kvar i kroppen. Saker jag trodde jag skulle glömma men som fortfarande sitter kvar som reflexer. Hans sätt att skratta åt sina egna skämt innan någon annan hunnit reagera. Smaken på hans kroppkakor. Hur han kallade mig Ocki. Hur han skrek när Kalmar spelade.

Och när min fru på sjukhuset pekade på hans ärr och frågade om han gjort ett kejsarsnitt, frågade jag vad barnet skulle heta.

"Scarface", svarade han direkt.

Jag undrar vad han hade sagt till sina framtida barnbarn i min frus mage. De hade kanske skrattat så mycket åt honom att de gömt sig där inne. Eller så hade de överröstat honom. Han hade nog gillat båda delarna.

Jag kommer aldrig glömma kramen när jag gifte mig eller blicken när jag höll tal på gården samma kväll.

Just nu har Kalmarsund sjunkit, Ölandsbron försvunnit under vatten och livbåtarna strejkar. Men någonstans, ändå, hör jag honom fortfarande ropa

"Av med masken."

"Den är som ett litet kärleksbrev till örten kamomill"

2026-06-19T00:01:40.307+02:00

Foto: Julia Moon

Duon Moon Mother, Sara Mehner och Pat Ahlström, är tillbaka med singeln Chamomile kisses. För mig är det faktiskt duons allra finaste stund hittills. Det är något med hur refrängen känns som urklippt från en dröm. den lugnar mig på ett underbart vis. Idag pratar jag med Sara om just singeln, kamomill och om vad de ska hitta på nu i midsommar.

Chamomile Kisses spelades in under samma period som Meadowlands men hamnade inte på albumet. Vad var det som gjorde att ni kände att låten behövde få ett eget liv nu?

- Först var det menat att den skulle vara med på albumet men när allting var klart så kändes det som att albumet blev starkare utan den i låtlistan och då bestämde vi oss för att vi skulle hålla på den tills sommaren istället.

Låten beskrivs som en solstrimma genom tunga moln. Finns det något särskilt minne, en plats eller en känsla som ni tänker på när ni hör den idag?

- Den är som ett litet kärleksbrev till örten kamomill. Den känns somrig och lite sömnig och lugn. Kamomillte har varit en stor hjälp för mig i att kunna få sova om nätterna och jag tänker nog på alla platser där denna ört och blomma växer, doftar och existerar.

Många förknippar er musik med mörker, eftertanke och vemod. Hur känns det att visa upp en lite mjukare och ljusare sida av Moon Mother?

- Det ligger helt klart ett vemod över vår musik men precis som i naturen finns en dualitet alltid närvarande. Det känns bra att dela med sig av denna lite softare sidan också eftersom det är en del av det vi gör. Även i de mörkaste stunder kan ljusglimten nå fram, vilket vi tycker är något som vår musik ofta kretsar kring.

Kamomillte är ju något som förknippas med lugn och återhämtning. Vad hjälper er själva att hitta ro när livet eller skapandet känns intensivt?

- Framförallt musik för spelandets skull, lyssna till sig själv, egentid, promenader i naturen, att bara hänga i trädgården, god mat, blommor, fåglar. Pat täljer en del så det är mycket hantverk för honom också... och att avsluta dagen med en kopp kamomillte, klinkades på en gitarr och sjunga för katterna, haha!

Ni har fått ett väldigt fint mottagande för Meadowlands från lyssnare runt om i världen. Var det någon reaktion eller hälsning som berörde er lite extra?

- Det kändes fint att folk delade med sig över att de blev så berörda av det och att det samtidigt gav dem hopp. För någonting som kommit ur något så jobbigt och hemskt som musiken många gånger gör för min del så känns det stort att kunna vända på det till någonting som ger en annan människa hopp.

Er musik känns ofta väldigt filmisk. Om Chamomile Kisses vore en scen i en film, hur skulle den se ut?

- Det skulle vara guldigt, soligt och glimmigt, långsamt. Som att sitta i en dröm i ett hav av kamomillblom som svajar runt en i slow motion och man vågar på något sätt dra ett andetag och det är nästan som att man blir förvånad av att luften når in i ens lungor, som att man känner den för första gången och när den gör det så blir man fylld av kärlek, för livet, för hoppet och man inser att man är värd den kärleken själv. Filmat med en gammal kamera, typ.

Ni rör er mellan slowcore, alternativ folk och dark folk, men lyckas ändå skapa ett väldigt eget uttryck. Hur har ert samarbete utvecklats sedan ni började göra musik tillsammans?

- Vi har en lång resa och historia bakom oss. Moon Mother har på något vis varit en del av den sedan vi träffades för 15 år sedan och det fanns en tid när vi inte kunde göra musik med varandra. Det har på något vis varit nödvändigt att lösa problem i våran relation och i livet för att ens kunna göra detta igen och vi tror det bidragit till att musiken är vad den är idag. Det finns en sårbarhet där, det är på allvar och ett sådant samspel bygger på att man kan lyssna och höra den andra till fullo, det känns som att det bidrar till vad musiken är och har blivit.

- Den har också utvecklats i symbios med att man blivit äldre och mer erfaren och därmed blivit mer ärlig i sitt uttryck för att man helt enkelt inte kan eller vill göra nåt som inte känns 100 % som det man vill, man hittar fler och fler delar i sig själv som sedan sipprar ut i det musikaliska.

Om någon aldrig har hört Moon Mother tidigare och börjar med Chamomile Kisses, vad hoppas ni att den personen tar med sig efter första lyssningen?

- Det fina med musik är ju att när man lyssnar på den så finner man någonting där som är individuellt för en själv och vad än lyssnaren finner där inne så hoppas vi att den tar med de känslor som den behöver känna!

Till sist, hur ska ni själva fira midsommar?

- Med en hund på landet, sill och potatis, så långt bort från fest och stök som möjligt!

Lyssna på singeln här nedan!

"I’ve always felt that people come in at the right time and leave when they’re meant to"

2026-06-19T00:01:07.516+02:00

Foto: Jóhann K.

Isländska Sjana Rut imponerar bara mer och mer på mig. På nya singeln Tell me får hon oss att dansa in i sommarnatten med en refräng som sätter sig som en fin bränna - både över huden och över själen. Som alltid är hennes texter eftertänksamma och jag älskar hur hon gör det dansanta lite djupare. Det blir som ett långt förtroligt samtal som blickar både framåt och bakåt samtidigt som en ljuv dans utspelar sig. Idag pratar jag med Sjana om nya singeln och om när relationer tar slut. Var tar människor vägen egentligen?

When you sing Tell Me, are you speaking to a specific person from your past, or more to a feeling that never completely disappeared?

- The idea for Tell Me came to me several years ago. I had the hook and chorus mapped out and then put it away in my folder of unfinished songs to revisit later, that’s pretty normal for me since I write a lot. The song always had this feeling of nostalgia and melancholy mixed with a bit of humour. When I came back to it, I did have a specific person in mind, looking back on memories of someone who once meant a lot to me, and that naturally shaped the lyrics.

- The title actually came quite spontaneously. My kids started calling it Tell Me, without thinking much of it, and it just stuck. I didn’t overthink it, I just went with it. They’re probably my most honest critics anyway and my favourite fans. I’m a bit biased of course, but that’s allowed.

In our last interview, you spoke about moving beyond survival mode. Do you feel that this more playful and danceable sound reflects where you are emotionally today?

- Yes, definitely. I’m in a very different headspace now, which has taken years to get to. It really came down to letting go of doubt and worry and just allowing myself to be. Life doesn’t have to be as serious as we often make it out to be. Things don’t always go in a straight line, but I’ve learned to trust that they still move forward in their own way.

Tell Me feels both nostalgic and uplifting at the same time. Why are you drawn to that combination of joy and melancholy?

- I think that combination is just very human. Most of us carry it. We think about people who aren’t in our lives anymore, or places we grew up, or versions of ourselves we’ve outgrown. For me it’s just a way of capturing that without making it too heavy. There’s also humour in it, which I think is important, it keeps it from becoming something I overanalyze or get stuck in.

The song wonders where people go after a relationship ends. Is that question something you've carried with you for a long time?

- Not in a fixed or lingering way. When I write about things like heartbreak or love, it’s not always as literal as it might seem, it can just as much be about other kinds of connections or moments in life. I’ve always felt that people come in at the right time and leave when they’re meant to. I don’t see it as something painful I need to resolve. It’s more just how I understand life. Of course I’ve missed people, or wondered where they ended up, but I don’t really hold onto it.

The afrobeat-inspired rhythms bring a lot of warmth and movement to the track. What inspired you to explore those influences on this release?

- I don’t really start from genres, so I’m often not thinking in those terms when I create. I just follow what the song seems to want to be. With Tell Me, it naturally leaned towards rhythm and movement, so it felt very instinctive to go in that direction. I knew I wanted to make a track you can groove to.

Your music often balances real-life experiences with a dreamlike atmosphere. How do you decide which memories to tell exactly as they happened and which ones to reshape through imagination?

- There’s always some truth in what I write, even when it comes from imagination. Fiction is never completely separate from reality, it’s usually just shaped by it. It depends on the song. Sometimes I have a sound or feeling I want to build, and the lyrics have to exist in that space. Other times I realise afterwards that I was writing from something very personal without consciously planning to. I don’t really separate it in a strict way, it tends to reveal itself as I go.

If someone listens to Tell Me while walking home on a bright summer night, what do you hope stays with them after the song ends?

- I hope it makes them want to dance, or at least feel a bit lighter. And if it brings back good memories or gives someone a sense of closure, that would be really beautiful too.

Do you think some people remain part of our story even after they stop being part of our lives?

- Yes, I think the past will always be part of our story, but we get to decide what takes up the most space in each chapter. People do shape you, but I also believe you have a say in how you carry that forward. I prefer to hold onto the beautiful parts and keep moving toward creating new ones, rather than staying anchored in what’s already behind me.

Lyssna på Tell Me här nedan!

"Jag tror på oavgjort mellan Sverige och Holland"

2026-06-18T23:56:37.976+02:00

Foto: Privat

En av alla de VM-låtar som gör mig som mest varm och rusig i kroppen är I ett hav av gula och blå av Pariserhjulet, TITO PENCHEFF och Dogge Doggelito. Dt är en låt som kanske låter enkel men som verkligen bidrar med just glädje och gemenskap. Det är både klackar i taket och ett snyggt skott i det me lodiska krysset. Idag pratar jag lite kort med Dogge om vad han ska göra i midsommar - och om vad tror om Sveriges chanser mot Holland.

- Jag ska flyga på Midsommarafton så jag missar själva firandet i år. Jag kommer resa hela vägen från Mexiko till Sverige.

- Jag tror på oavgjort mellan Sverige och Holland, 2-2.

Lyssna på I ett hav utav gula och blå här nedan!

Sarah Riedel & Arvid Nero - Hela sommarn väntar

2026-06-18T22:44:24.109+02:00

Arvid Nero och Sarah Riedel möts i en somrig duett, kallad Hela sommarn väntar. De finaste dagarna och de finaste låtarna är som alltid präglade av just möten. Det är fint när människor och känslor möts på riktigt. Inte bara lite snabbt utan i ett gemensamt känslotillstånd.

Hela sommarn väntar är som en slags önskan om att både världen och en relation får lite sol på sig och att det kanske finns hopp om båda två längre fram. Arvid befinner sig i Göteborg vid Azalea och Sarah i Stockholmska Skinnarviken som hon beskriver ”ligger öppen som en famn”. De längtar från olika platser och visst kan avstånd krympa när båda längtar från olika håll? Det finns en förhoppning här om att mörkret borde fly snart och aldrig komma tillbaka.

Det är en vacker dragkamp mellan vemod och längtan som duon bjuder på och jag njuter av deras röster, av hur de uttrycker längtan på håll och ändå får den att kännas alldeles nära.

Lyssna här nedan!

"Hoppas inte självscanningen slutar i avstämning, Oskar"

2026-06-18T21:01:29.644+02:00

Jag var på Ica Maxi i Högsbo häromdagen och det slog mig när jag stod där vid självscanningen att man ofta lever livet just så. Vi scannar det som anses vara rimligt hos oss och försöker smuggla igenom resten och så hoppas vi på att det inte blir avstämning.

Jag blippar in att jag är mogen, har god social kompetens och att jag är ansvarstagande och så låter jag bli att registrera resten. Mina konstiga infall, min osäkerhet, mina opassande sex-skämt, rädslan att inte räcka till, 20 år gamla minnen som hemsöker en som Jason i ytterligare en uppföljare till Fredagen den 13:e, mina komplex. Varför ska det stå på kvittot att jag tycker att det är jobbigt att prata i telefon när jag är i samma rum som andra? Varför ska jag registrera att min hjärna hade varit bortklippt från varje familjeprogram? Att jag faktiskt blev bortklippt när jag filmades för TV? Jag kom inte på någonting att säga som jag kände att jag var okej med att lyfta i TV. Hade jag suttit som producent hade jag själv plockat fram saxen. Jag var alldeles för mycket av en prick i det gråa registret och jag var inte särskilt trovärdig när jag sa ”Gud, vad snabbt det gick” när vi hade handlat i programmet i fem timmar. Det hade det ju inte.

Jag lyfter inte att jag stannat längre på platser bara för att få vara själv. Att jag funderat över hur jag ska rusa förbi kollegor utan att de märker för att i hemlighet gå direkt på toaletten. Jag registrerar inte att jag försökt fylla ut tystnaden på en massa konstiga sätt eller att min stress är sådan att den ganska snabbt sätter sig fysiskt på mig. Jag vet i och för sig inte om någon tycker att den kanske klär mig. Jag tyckte inte riktigt att den passade i provrummet - men alla är vi olika.

Men det märkliga är att de människor man tycker bäst om sällan är de som köper den perfekta kvittorullen. De är de som ser allt det andra också. Som vet att man ibland mår skit. Som vet att man överanalyserar. Som vet att man kommer dra ett skämt som borde förbjudas enligt internationell rätt. Och som stannar kvar ändå.

Kanske är det därför självscanningen gör mig nervös. Inte för att jag är rädd att bli påkommen. Utan för att jag innerst inne vet att det mest mänskliga hos oss alltid är det som inte står på kvittot.

Kanske lägger jag bara alla kort på bordet vid nästa avstämning. Ja, det var jag som skämtade om ansiktsmålning med Jonas Gardell, en ny slags läppglans och om att jag behöver tamponger på morgonen för att undvika flytande föda över halva Göteborg. Jag kommer förmodligen att göra om det också. Min personlighet är som en vecka på Rhodos. All inclusive.

Jag märkte aldrig av byggställningarna

2026-06-17T22:01:07.862+02:00

Jag satt på bussen en kväll i januari och funderade över hastighetsbegränsningar. De i huvudet. Jag har aldrig tyckt om när livet öser på. Mitt huvud mår nog bäst om man kör förbi som vore det en gata precis utanför en skola.

Jag tror att vi ofta tänker på människor som omöblerade. Att vi kan säga vad som helst i förbifarten. Och det är klart att vi inte är tullen. Vi ska inte leta efter varje trauma, varje sår eller varje spricka. Men i grunden är vi alla möblerade. När jag täckte mig med handduken i omklädningsrummet ända fram till duschen skrattade en del klasskamrater. Men har man komplex för kroppen är det inte lätt att visa sig naken. Varken som barn eller vuxen.

Häromdagen fick jag höra "Jag ser inga muskler."

Nej, kanske inte. Men musklerna som fick mig att ta mig upp och gå till jobbet syns inte heller. Inte de som hindrade mig från att bryta ihop. Inte de som hjälpte mig att sätta ihop meningar när livet kändes som mest osorterat. Att lyfta känslor är bland det finaste jag lärt mig. Det tog flera år på gymmet att förstå det.

Vi är alla möblerade. Vi har speglar där vi krymper och växer. Vi har fläckar på bordet och skräp i överfulla tunnor. Vi vill att folk ska känna sig hemma hos oss utan att de ska känna att vi måste städas och möbleras om. Vi är tidiga morgnar utan sömn. Vi är rädslan för att göra fel när någon ser på. Vi är sådant som inte syns. Som en invärtes klåda som aldrig riktigt stillas.

Jag tror att många av oss går runt och visar upp visningslägenheten. Vi tänder lamporna i de rum vi är stolta över och låser dörren till resten. Det är inte ens medvetet. Efter ett tag glömmer man nästan själv vilka rum som står tomma, vilka som är överfulla och vilka man inte vågat öppna på flera år.

Det märkliga är att vi ofta ber om hjälp med allt utom det vi faktiskt behöver hjälp med. Vi kan be någon bära en soffa uppför tre trappor men inte säga att vi haft en usel vecka eller att vi ofta har svårt att ta oss upp om mornarna på grund av ångest. Som om det vore rimligare att riskera ett diskbråck än att vara sårbar i fem minuter.

Det finns människor som förändrar ens liv med en smäll. Och så finns det de som bygger om något inom en så långsamt att man knappt märker arbetet. Byggställningarna stod där länge utan att jag tänkte på dem. Bräda för bräda fick något starkare konturer. Det mänskliga i mig blev lite tydligare. Och så en dag kändes allt självklart, som om det alltid hade sett ut så här.

Vi pratar ofta om människor som fyrar, kompasser och ledstjärnor. Men vissa människor är nog mer som avloppsledningar. Utan dem hade man svämmat över.

De kommer in, tar ett glas vatten, ger en kram och gör något märkligt. De frågar inte efter någon planritning. De kommer inte med spann och mopp för att städa upp det som känns stökigt. De sätter sig bara ner en stund.

Och kanske är det just därför man vågar visa sina inre knutar och låta personligheten behålla skorna på. Kanske är vänskap inte att någon hjälper oss att möblera om. Kanske är vänskap att någon kliver in, ser hur det ser ut och ändå känner sig hemma.

Musikminne från Flowers of Ruin

2026-06-17T21:03:04.257+02:00

Foto: Press

En ljus fransk tårta med lika delar vemod och glädje bjuder duon Flowers of Ruin på på den fantastiska debutsingeln Chérie Luv. Tove Leander (Stella Rocket) och Mikael Furugärde som utgör duon gör här något som både blickar bakåt och framåt och framkallar bilder av romantik som är både ljuv och nedbrytande på samma gång. Det är som en skildring av livet när det är som mest smärtsamt vackert.

Idag gästar bandet, genom Tove, bloggen med ett musikminne kopplat till vilken låt av The Smiths som egentligen är den allra bästa...

En midsommar för många år sedan var jag och Mikael (jag spelade då i bandet Stella Rocket och han i The Plan) på fest hemma hos våra vänner producenten Jari Haapalainen och Maria Eriksson från The Concretes, i deras hus på landet utanför Stockholm. Framåt småtimmarna satt jag och Mikael ensamma i ett rum och hade en hetsig diskussion om vilken av The Smiths låtar som var deras allra bästa. Genom att gång på gång spela The Headmaster Ritual på Jaris skivspelare försökte Mikael övertyga mig om att den låten var bäst. Till slut blev jag så arg och frustrerad att jag klättrade ut genom fönstret.

Jag började gå rakt ut i den mörka skogen genom buskar och snår, ner till ett litet vattendrag och vidare genom täta buskage som rispade armar och ben och rev sönder min klänning. Eftersom jag var så arg märkte jag inte förrän det var för sent att jag gått vilse. Jag började småspringa och snubblade över stubbar och nedfallna grenar och skrubbade knän och händer. Till slut såg jag ett svagt ljussken mellan trädstammarna och insåg att det var en stuga med mänskligt liv.

Några gubbar och tanter satt på en veranda och drack öl. De trodde först att jag måste ha blivit antastad av en sexdåre. Efter att jag försäkrat dem att det inte var så, insåg jag att det inte var någon idé att försöka förklara vad det hela egentligen handlade om.

De var vänliga nog att följa mig hela vägen tilllbaka till huset och när jag kom dit satt Mikael fortfarande och lyssnade på The Headmaster Ritual medan alla andra gäster hade trevligt i andra delar av huset. (I efterhand har Mikael medgett att The Headmaster Ritual inte är The Smiths bästa låt.)

/ Tove Leander, Flowers of Ruin

Lyssna på Chérie Luv här nedan!

"Det växer ingen mossa på rullande sten"

2026-06-17T20:38:08.451+02:00

Foto: Tim Carlstedt

Donnez är ett av Sveriges absolut populäraste dansband och kanske också det mest produktiva. I våras släppte de senaste albumet Frågor på det men de jobbar redan på ett nytt album som släpps nästa år. Första ingrediensen därifrån är hämtad från gymmets underbara värld och handlar om hur svårt det är att hålla fokus när instruktören gör entré. Låten är fullpackad med både humor, glädje och värme när den springer fram där på löpbandet. Singeln Har du sett på maken släpps på midsommarafton. Idag pratar jag med Donnez om nya singeln och om vilka roller bandet intar själva på gymmet...

Ni släppte albumet Frågor på det så sent som i våras och är redan aktuella med ny musik. Var hittar ni energin och inspirationen till det här höga tempot?

- Det växer ingen mossa på rullande sten! Energin hittar vi i musiken, skapandet med att göra nya låtar är inspiration och eftersom vi turnerar så mycket vill vi hela tiden ha en färsk repertoar.

Har du sett på maken utspelar sig i gymmiljö. Hur föddes idén till låten och finns det någon verklig händelse bakom historien?

- Idén till låten kom från reflektioner av att många idag springer just på gym och är kroppsfixerade. Så tänkte vi skriver en låt som ligger i tiden. Nej, ingen verklig händelse. Det är mer av en reflektion av samtiden.

Humor har alltid varit en viktig del av Donnez. Vad är hemligheten bakom att få publiken att både skratta och vilja dansa samtidigt?

- Ja, vi försöker skriva med glimten i ögat så det inte bara blir hjärta och smärta.

Musikvideon spelades in på ett gym. Vem i bandet tog rollen som gymråtta på störst allvar under inspelningen?

- Vi har Fredrik i bandet som förra året var med i 16 weeks of hell. Så då fick man ännu mer inspiration till låten!

Ni har byggt upp ett väldigt tydligt Donnez-sound genom åren. Hur mycket vågar ni experimentera när ni skriver nytt material, och vad måste alltid finnas kvar för att det ska kännas som Donnez?

- Ja, vi har hittat en pryl som både vi och vår publik/fans gillar. Gunget, enkelheten och instrumenteringen blandat med varierade storys i texterna.

Efter framgångarna i Norge och Danmark verkar publiken utanför Sverige växa. Har ni märkt några skillnader i hur era grannländer tar emot er musik jämfört med den svenska publiken?

- Ja, det stämmer, vi spelar väldigt mycket i vårt kära grannland Norge. Dom uppskattar vår musik och går ut för och roa sig. Inte för att bli roade.

De senaste åren har ni fått både Grammis- och Manifestnomineringar samt vunnit flera priser på Guldklaven. Har den typen av erkännanden förändrat något i hur ni ser på er själva som band?

- Det har varit mycket nomineringar och vinster senaste åren och det är vi oerhört tacksamma för. Ett bevis på att folket gillar det vi gör. Men hårt, hårt arbete lönar sig.

Ni har redan siktet inställt på ett nytt album våren 2027. Vad kan ni avslöja om den kommande skivan - och är Har du sett på maken representativ för det som väntar?

- Ja, vi planerar långt i förväg för att hinna med så då får man börja i tid eftersom vi turnerar så mycket. Albumet 2027 kommer precis som tidigare album ha en lagom mix av låtar. Snabbt, lugnt, roligt och känslosamt.

Till sist, om ni skulle ge er själva ett gymprogram baserat på era roller i bandet - vem är konditionspasset, vem är styrketräningen och vem står mest vid kaffemaskinen?

- Fredde och Albin är kondition, Donne är styrka och Andy och Martin står vid kaffemaskinen, haha!

Lyssna på senaste albumet här nedan!

"I framtiden vill jag laga kreativ och unik mat på absolut högsta nivå"

2026-06-15T18:46:27.732+02:00

Foto: Viktor Gårdsäter/TV4

Ett av det finaste ögonblicken från senaste säsongen av Sveriges Mästerkock var när Christopher Halldéns ena syster stegade in i programmet. Han berättade om en relation som inte alltid varit så enkel samtidigt som han senare lyfte "det handlar nu mer om att få spendera tid och få uppleva saker med alla dessa fina personer." Det var ett väldigt fint avsnitt som lyfte just den mänskliga närvarons betydelse i matlagning. Christopher gick alltid sin egen väg i programmet och det beundrar jag honom för. Christopher slutade på en sjätteplats i programmet. Idag svarar han på vad han vill ta med sig från programmet och om hur hans passion för mat väcktes.

Vad tog du med dig från Sveriges Mästerkock?

- Vad jag tog med mig från programmet... Jag har försökt svara på denna fråga men det är svårt att säga... Det är så mycket man tar med sig. Jag lärde mig mycket på ett personligt plan men också tyvärr mycket om hur tv fungerar.

Hur väcktes din passion för mat?

- Min passion för mat väcktes som ung när jag gick på restaurang, jag kunde inte förstå hur man kunde få mat att smaka så gott. Det var som magi för mig. Idag förstår jag att det bara var syra och sälta i rätt mängd. Något som saknades i maten både hemma och i skolan. När jag var runt 20 år och såg filmer på riktiga kockar på Youtube blev jag så imponerad att mat har slukat all min vakna tid sedan dess.

Vad drömmer du om i framtiden?

- I framtiden vill jag laga kreativ och unik mat på absolut högsta nivå. Kanske på en egen krog. Det är målet jag jobbar efter just nu och man kan väl säga att jag är på god väg.

Kolla in hela den senaste säsongen av Sveriges Mästerkock här.

"Att få växa upp med dem har varit den bästa upplevelsen i mitt liv"

2026-06-14T23:57:25.701+02:00

Foto: Press

Jag recenserade nyligen Sora Eldings singel Är det här vägen svänger av? vilket är en låt som bär sorgen och tacksamheten jämsides. En tacksam sorg skulle man kunna säga. Sora är otroligt talangfull både som skådespelare och artist och det ska bli väldigt roligt att följa henne framöver. Idag pratar jag med Sora om olika uttryck och om tacksamheten hon känner för hennes vänner och familj.

Du har spelat allt från Pippi Långstrump till roller i Strula och Genom mina ögon. Finns det någon karaktär som har stannat kvar lite extra hos dig efter att inspelningen varit slut?

- Jag får mycket inspiration från alla roller jag spelar men den som stannat kvar längst är nog ”Lavendel” från uppsättningen av Matilda the Musical på Kulturhuset Stadsteatern. Det projektet pågick under flera år, så det kändes lite som att jag växte upp med Lavendel.

Du har både stått på teaterscenen, spelat in tv-serier och arbetat som röstskådespelare. Vad tycker du är mest magiskt med de olika uttrycken?

- Att stå på teaterscenen är spännande för varje uppträdande blir annorlunda, det roligaste med det är nog att man har möjligheten att få se publikens reaktioner till allt ditt arbete, jämfört med film. Jag tycker mycket om att göra serier för man får en mer realistisk tolkning av vardagliga känslor. Det känns kanske lättare att relatera och tolka en karaktär då. Att vara röstskådespelare har hjälpt mig mycket med mitt skådespeleri också. Det finns många olika sätt att utveckla en och samma mening.

När du sjunger känns det som att berättandet står i centrum. Vad kommer oftast först för dig - känslan, orden eller melodin?

- Det viktigaste för mig är lätt orden. För mig är orden det lättaste sättet att uttrycka mig. Men när jag väl skriver låtar så hittar jag på en melodi först och lägger till texten efter.

Din senaste singel Är det här vägen svänger av? handlar om att lämna grundskolan och människor man vuxit upp tillsammans med. Var det någon särskild stund eller tanke som blev startpunkten för låten?

- Att lämna grundskolan har varit ett känsligt ämne för mig länge, och jag tänkte lite extra på det den sista terminen. Jag skriver ofta sånger när jag känner mycket en stund, och då beslutade jag mig för att berätta om det jag kände, men också visa uppskattning till mina vänner.

Om du fick ge ett råd till ditt yngre jag när du själv började högstadiet, vad tror du att du hade sagt?

- Ta inte allt seriöst, det kommer ändå ta slut nån dag, oavsett om man vill det eller inte. Men spendera mycket tid med dina vänner och låt inte små argument förstöra hela relationer!

Du har hunnit göra väldigt mycket på kort tid. Finns det något projekt som har lärt dig något oväntat om dig själv?

- Jag hade svårt att hitta de rätta orden och känslorna när jag skrev musik förr, men Är det här vägen svänger av? gav mig medvetandet om att de bästa låtarna kommer från att känna något extra kraftigt och bara utgå ifrån det, istället för att tänka på vad folk kommer gilla att lyssna på.

De finaste blommorna och Är det här vägen svänger av? fångar båda något ömt och mänskligt. Är det sådana berättelser du dras mest till som artist?

- Ja, jag gillar när låtar låter äkta och personliga. Själv lyssnar jag nästan alltid på sådana låtar. Jag tycker det lätt kan bli tråkigt annars.

När du ser tillbaka på den tid som inspirerat Är det här vägen svänger av, vad hoppas du att du kommer att minnas allra tydligast om den om tio år?

- Att jag inte skulle varit den jag är idag om det inte vore för det som låten handlar om. Mina vänner och nära är verkligen mina största supportrar och att få växa upp med dem har varit den bästa upplevelsen i mitt liv.

Lyssna på Är det här vägen svänger av? här nedan!

"Det är en annan typ av rikedom att få älska det en gör varje dag"

2026-06-14T18:27:11.574+02:00

Foto: Press

kröna en drottning heter den senaste singeln från SOLE. Sole Gipp Ossler som hon också heter har gjort en av mina största musikaliska stunder. Hennes låt du jag tiden är en fantastisk låt som låter som ett skrik inifrån. I slutet är det som att alla väggar och vägar brister och vi möts av ett plötsligt utbrott i form av en gitarr som liksom klyver allt i sin väg. Hon banar just nu vägen för sitt tredje album, vilket blir ett instrumentalt sådant. Jag gillar hur hon under hela sin karriär har rört sig mellan olika uttryck och där den röda tråden handlar mycket om känslolägen, ett utforskande om vad det innebär att egentligen vara människa.

kröna en drottning är ursprungligen skriven för Stockholm Stadsteater med Robert Fux på scen, och text och regi av Christina Ouzounidis. För att instrumental musik verkligen ska fånga mig så krävs det att den verkligen målar som en inre värld för mig. Sole är fantastisk på detta, oavsett om hon sjunger eller inte. Det är väldigt stämningsfullt. Idag pratar jag med henne om singeln, hennes unika uttryck och om det fantastiska i crescendon. Vi älskar det båda.

Hur är läget Sole?

- Allt är fint med mig tack! Jag är mitt i skrivande process med fjärde albumet som kommer 2027, samtidigt som jag släpper mitt tredje album med instrumental teatermusik; så det är både roligt och mastigt på samma gång. Mycket i huvudet så att säga.

I pressmeddelandet beskriver du så fint att det känns som att 'allt plötsligt upphör' när en teaterföreställning är slut. Hur känns det nu att bryta loss musiken från scenen och låta den få leva sitt eget liv?

- Det känns väldigt spännande och viktigt på samma gång. Det är som att jag ger verken ett fortsatt liv, men också en bestående plats som de förtjänar. På sätt och vis låter jag även teaterföreställningen leva vidare via musiken, vilket känns fint. De som såg Kröna En Drottning på stadsteatern kan lyssna på verket och kanske minnas en ståtlig och vacker Robert Fux mitt i sin kröning, samt Christina Ouzounidis fantastiska dramaturgi, språk och regi. kröna en drottning är ett av sju verk som kommer släppas under 2026, det är ett axplock av de verk som jag är mest stolt över och vill att fler ska höra.

Du nämner där att musiken släpps i en ny kontext men med 'sitt förflutna; sitt manus, sin kropp och sitt rum'. Hoppas du att vi som lyssnar ska spela upp egna inre pjäser när vi hör låtarna, eller vill du överföra känslan från scenen?

- Jag tror att musiken alltid kommer bära på sitt förflutna då det tydligt skrevs för ett manus, en scen, en känsla, ett ljus, en kostym, skådespelare. Verket skrevs för att lyfta en helhet, för att samexistera och enas med flera andra konstformer; inte för att stå på egna ben. Men min förhoppning är såklart att verket ska kunna få "sina egna ben", få en ny kontext där lyssnarna kan uppleva musiken helt och hållet utifrån sig själva och ge den en helt egen/ny betydelse.

kröna en drottning beskrivs som en bro mellan traditionell klassisk musik och modern, filmisk minimalism à la Max Richter. Hur hittade du fram till just den här storslagna ljudvärlden?

- Ja du, utgångspunkten var att vi behövde ett verk som kunde spelas under en storslagen kröning, ett ljudlandskap som kändes majestätiskt, pampigt och glatt. "Glad" musik är kanske det svåraste jag vet, Kröna En Drottning är nog enda gången jag har lyckats (om den nu upplevs som glad, haha). Jag har alltid varit väldigt förtjust i klassisk musik, de traditionella stora mästarna, jag ville försöka framhäva det på mitt eget sätt, med stor respekt. Sen att jag beskriver mitt verk som en bro mellan dessa två genrer är kanske mer ett PR-knep än min egentliga intention. Att genre-bestämma min musik är inget jag egentligen vill.

Stycket skrevs ju ursprungligen för Stockholm Stadsteater med Robert Fux på scenen. Hur mycket färgades ditt komponerande av just hans uttryck och Christina Ouzounidis regi?

- Jättemycket, framförallt av mina samtal med Christina Ouzounidis. Det är ett beställningsjobb som jag gör där Christina är min beställare, så samtalen med henne är de allra viktigaste för att jag ska kunna göra ett bra jobb och att vi båda blir nöjda. Jag har jobbat med Christina några gånger nu och det är ett fantastiskt roligt samarbete där vi delar samma språk; hur vi uttrycker oss, det är enkelt att förstå varandra. Sen är Christina en av våra allra bästa dramaturger, textförfattare och regissörer enligt min mening, jag ser upp till henne på så många olika plan både inom konsten och som person och människa.

- Robert Fux hade jag inte hunnit träffa innan jag skrev musiken, men utifrån det jag kände till visste jag att denna kröningsceremoni inte skulle bli småskalig eller liten, det krävdes något riktigt pampigt och mäktigt för Roberts entré, precis så färgstark som hans personlighet. Han är en underbar människa och visade enormt mycket värme och glädje över det jag skapade; vilket jag aldrig tar för givet.

Redan vid din debut Ett eget rum (2020) och uppföljaren Våra liv (2023) har recensenter lyft fram hur unik och 'egen' din musik är. Vad tror du det är i din process som gör att du lyckas skapa något som känns så helt och hållet SOLE?

- Det gör mig glad varje gång jag hör det från recensenter; då har jag lyckats. Sedan starten på mitt skapande har jag haft ett huvudfokus på att utforska och utveckla mitt eget uttryck. Jag har aktivt valt att ta till mig den teori och teknik som gynnat mitt uttryck, snarare än att försöka få något att låta så "bra" som alla hits.

- Mitt fokus har alltid varit på mitt konstnärskap. Från start har jag gjort nästan allting själv; skrivit, komponerat, arrat och mixat eller co-mixat; allt det som färgas av det egna uttrycket. Jag har också alltid varit fascinerad över andras uttryck och därför bjudit in musiker och låtskrivare för att se hur våra uttryck möts.

Singeln ska fånga 'storheten i drottningens kröning'. Vad var det i just det specifika ögonblicket, eller den känslan, som inspirerade dig att bygga ett sådant crescendo?

- Jag är ganska svag för crescendon, något som ständigt stegrar, som i du jag tiden. Föreställningen var en lång monolog som jag upplevde som ett eget crescendo där en kröning var i fokus utan att faktiskt nå fram till självaste kröningen. Det är en lång upphöjning och nedbrytning av den egna personen, och detta ville jag också få med på något sätt i musiken; ett crescendo var alltså ganska perfekt.

Du berättade här i bloggen att ett minne från Skeppsholmen med Anna von Hausswolff blev en slags spricka i din musikaliska riktning. Vad var det som öppnade sig där?

- Det var nog snarare en känsla av att jag äntligen förstod vad jag ville hålla på med, vad jag ville skapa. Jag förstod att mitt fokus skulle vara på något annat, det okända, det som inte riktigt går att ta på, att gå utanför ramen och se vad som kan skapas i det.

Du började skriva egen musik 2016 - samma år som det där magiska, omvälvande minnet på Skeppsholmen. Om du tittar på dig 2016 och vad du gör idag, vad är du mest stolt över hos dig själv som skapare?

- Att jag fortfarande håller på, att jag fortfarande orkar, att jag har haft tålamodet och styrkan att bara fortsätta och tro på mig själv. Idag jobbar jag 100% med bara musik och ljud och lever på det. Det är inte ett överflöd såklart, långt ifrån, men det är en annan typ av rikedom att få älska det en gör varje dag.

Foto: Christoffer Zetterlund

Din musik rör sig mellan struktur och upplösning, mellan form och något som nästan inte går att hålla fast i. Var befinner du dig i det landskapet just nu?

- Jag är nog mer än någonsin i just det landskapet tack vare teatern där skapandet och verken måste röra sig mellan struktur och icke-struktur för att kunna framhäva texten, kroppen och scenen.

Du kommer ur ett konstnärligt arv med Pelle Ossler och Petra Gipp - två starka sätt att förstå konst och rum. Hur låter det arvet i dig idag, när du skapar?

- Jag tror att det är helt och hållet tack vare mina föräldrar som jag håller på med musik och konst. Det är också tack vare dem som jag har ett tydligt fokus på mitt eget uttryck, det har alltid funnits i konversationer hemma. Pappa har ett tydligt ID i sin gitarr, mamma har ett tydligt ID i sitt språk rörande arkitektur men också i sitt skapande av såväl konst som byggnader och rum. Båda två sticker ut i mängden. Jag är otroligt tacksam över alla samtal vi har haft genom åren, både de konstnärliga, reflekterande, livsbejakande.. Allt.

- Min integritet är ett tydligt arv från båda; vikten av att hålla fast vid sig själv och sin konstnärlighet, att följa den och våga tro på den.

I ditt musikminne skrev du om att inte riktigt hitta en genre att vila i. När du läser den texten idag - vad hör du mellan raderna?

- Jag hör mitt gamla vilsna jag. Men idag känner jag väldigt starkt: tack och lov. Utan en genre tror jag att jag har kunnat utforska mer, bli friare i mitt skapande och låta alla kategorier, förklaringar och eventuella fyrkantigheter stå utanför.

Dina verk sägs fortsätta leva efter scenen, som ekon av något som just hänt. Vad hoppas du att kröna en drottning fortsätter viska när det lämnat rummet?

- Kanske en hoppfullhet, en kärlek till livet och naturen. En känsla av liv. Att tillåta lyssnaren att stanna upp och vara i någon form av frid, för en stund, och stänga ute alla hemskheter som sker just nu.

Ditt kommande instrumentala album samlar sju verk som en slags egen värld. Om det redan nu börjar tala till dig - vad är det för plats du har börjat bygga?

- Det är sju verk som, för mig, är starkt kopplade till teaterscenen, skådespelarna, regi och manus. För mig blir det en egen värld bara av den anledningen. Sen är det helt och hållet instrumentala verk vilket också skapar en egen värld där harmonik, dynamik och melodi står i centrum snarare än min sång och text.

Till sist, din låt du jag tiden är fortfarande en av de starkaste svenska låtarna jag hört. Hur känner du själv för den låten idag?

- Det är en av mina favoriter. Den betyder lite extra mycket eftersom att jag skrev den med min bror. Det känns som en värld som vi delar, ett språk, en ton. Det var väldigt kul att jobba med honom, min förhoppning är att det kommer en ny MonsSole-låt på fjärde albumet.

Lyssna på kröna en drottning här nedan!

Daniel Arteaga - Går sönder

2026-06-13T19:26:03.817+02:00

Foto: Tobias Pettersson Barrientos

Daniel Arteaga har jag skrivit om flertalet gånger här på bloggen. Senast, för snart två år sedan, var han aktuell med EP:n Dikter till sanning. Jag själv är fortfarande helt fast i titellåten som var Daniels hantering av en mörk och stormande period och samtidigt ett försök att bygga upp sig själv igen. Jag vet själv hur bra skrivandet är på att skapa nya vägar ut - mot något ljusare.

De senaste åren har Daniel turnerat runtom i landet, bland annat som förband till Bernard Butler från klassiska Suede.

Nu följer han upp EP:n med singeln Går sönder, en låt som skrevs för ganska länge sedan men som sedan dess arrangerats om och nu till slut släpps den ut i världen. Det är en låt om att älska, om att ge sig själv utan att något blir besvarat. Det är som ett samtal som går obesvarat från ett hjärta till ett annat. Ändå fortsätter hoppet och längtan att rusa.

Det finns samtidigt ingen, upplever jag det, bitterhet i låten utan snarare lämnar låten en med känslan att det alltid är värt det. Som Daniel sjunger ”Det sved men vi båda förstod varann.” Det är klart att det svider, den risken tar man alltid med kärlek och att älska någon. Vågar man inte sorgen vågar man inte riktigt lyckan heller.

Låten är en av de mest rusande låtarna Daniel har skrivit - en låt att springa ikapp solen med nu när den börjar synas och värma varje dag. En självklar live-favorit även på kommande spelningar.

Lyssna här nedan!