vakentimmar

"I framtiden vill jag laga kreativ och unik mat på absolut högsta nivå"

2026-06-15T18:46:27.732+02:00

Foto: Viktor Gårdsäter/TV4

Ett av det finaste ögonblicken från senaste säsongen av Sveriges Mästerkock var när Christopher Halldéns ena syster stegade in i programmet. Han berättade om en relation som inte alltid varit så enkel samtidigt som han senare lyfte "det handlar nu mer om att få spendera tid och få uppleva saker med alla dessa fina personer." Det var ett väldigt fint avsnitt som lyfte just den mänskliga närvarons betydelse i matlagning. Christopher gick alltid sin egen väg i programmet och det beundrar jag honom för. Christopher slutade på en sjätteplats i programmet. Idag svarar han på vad han vill ta med sig från programmet och om hur hans passion för mat väcktes.

Vad tog du med dig från Sveriges Mästerkock?

- Vad jag tog med mig från programmet... Jag har försökt svara på denna fråga men det är svårt att säga... Det är så mycket man tar med sig. Jag lärde mig mycket på ett personligt plan men också tyvärr mycket om hur tv fungerar.

Hur väcktes din passion för mat?

- Min passion för mat väcktes som ung när jag gick på restaurang, jag kunde inte förstå hur man kunde få mat att smaka så gott. Det var som magi för mig. Idag förstår jag att det bara var syra och sälta i rätt mängd. Något som saknades i maten både hemma och i skolan. När jag var runt 20 år och såg filmer på riktiga kockar på Youtube blev jag så imponerad att mat har slukat all min vakna tid sedan dess.

Vad drömmer du om i framtiden?

- I framtiden vill jag laga kreativ och unik mat på absolut högsta nivå. Kanske på en egen krog. Det är målet jag jobbar efter just nu och man kan väl säga att jag är på god väg.

Kolla in hela den senaste säsongen av Sveriges Mästerkock här.

"Att få växa upp med dem har varit den bästa upplevelsen i mitt liv"

2026-06-14T23:57:25.701+02:00

Foto: Press

Jag recenserade nyligen Sora Eldings singel Är det här vägen svänger av? vilket är en låt som bär sorgen och tacksamheten jämsides. En tacksam sorg skulle man kunna säga. Sora är otroligt talangfull både som skådespelare och artist och det ska bli väldigt roligt att följa henne framöver. Idag pratar jag med Sora om olika uttryck och om tacksamheten hon känner för hennes vänner och familj.

Du har spelat allt från Pippi Långstrump till roller i Strula och Genom mina ögon. Finns det någon karaktär som har stannat kvar lite extra hos dig efter att inspelningen varit slut?

- Jag får mycket inspiration från alla roller jag spelar men den som stannat kvar längst är nog ”Lavendel” från uppsättningen av Matilda the Musical på Kulturhuset Stadsteatern. Det projektet pågick under flera år, så det kändes lite som att jag växte upp med Lavendel.

Du har både stått på teaterscenen, spelat in tv-serier och arbetat som röstskådespelare. Vad tycker du är mest magiskt med de olika uttrycken?

- Att stå på teaterscenen är spännande för varje uppträdande blir annorlunda, det roligaste med det är nog att man har möjligheten att få se publikens reaktioner till allt ditt arbete, jämfört med film. Jag tycker mycket om att göra serier för man får en mer realistisk tolkning av vardagliga känslor. Det känns kanske lättare att relatera och tolka en karaktär då. Att vara röstskådespelare har hjälpt mig mycket med mitt skådespeleri också. Det finns många olika sätt att utveckla en och samma mening.

När du sjunger känns det som att berättandet står i centrum. Vad kommer oftast först för dig - känslan, orden eller melodin?

- Det viktigaste för mig är lätt orden. För mig är orden det lättaste sättet att uttrycka mig. Men när jag väl skriver låtar så hittar jag på en melodi först och lägger till texten efter.

Din senaste singel Är det här vägen svänger av? handlar om att lämna grundskolan och människor man vuxit upp tillsammans med. Var det någon särskild stund eller tanke som blev startpunkten för låten?

- Att lämna grundskolan har varit ett känsligt ämne för mig länge, och jag tänkte lite extra på det den sista terminen. Jag skriver ofta sånger när jag känner mycket en stund, och då beslutade jag mig för att berätta om det jag kände, men också visa uppskattning till mina vänner.

Om du fick ge ett råd till ditt yngre jag när du själv började högstadiet, vad tror du att du hade sagt?

- Ta inte allt seriöst, det kommer ändå ta slut nån dag, oavsett om man vill det eller inte. Men spendera mycket tid med dina vänner och låt inte små argument förstöra hela relationer!

Du har hunnit göra väldigt mycket på kort tid. Finns det något projekt som har lärt dig något oväntat om dig själv?

- Jag hade svårt att hitta de rätta orden och känslorna när jag skrev musik förr, men Är det här vägen svänger av? gav mig medvetandet om att de bästa låtarna kommer från att känna något extra kraftigt och bara utgå ifrån det, istället för att tänka på vad folk kommer gilla att lyssna på.

De finaste blommorna och Är det här vägen svänger av? fångar båda något ömt och mänskligt. Är det sådana berättelser du dras mest till som artist?

- Ja, jag gillar när låtar låter äkta och personliga. Själv lyssnar jag nästan alltid på sådana låtar. Jag tycker det lätt kan bli tråkigt annars.

När du ser tillbaka på den tid som inspirerat Är det här vägen svänger av, vad hoppas du att du kommer att minnas allra tydligast om den om tio år?

- Att jag inte skulle varit den jag är idag om det inte vore för det som låten handlar om. Mina vänner och nära är verkligen mina största supportrar och att få växa upp med dem har varit den bästa upplevelsen i mitt liv.

Lyssna på Är det här vägen svänger av? här nedan!

"Det är en annan typ av rikedom att få älska det en gör varje dag"

2026-06-14T18:27:11.574+02:00

Foto: Press

kröna en drottning heter den senaste singeln från SOLE. Sole Gipp Ossler som hon också heter har gjort en av mina största musikaliska stunder. Hennes låt du jag tiden är en fantastisk låt som låter som ett skrik inifrån. I slutet är det som att alla väggar och vägar brister och vi möts av ett plötsligt utbrott i form av en gitarr som liksom klyver allt i sin väg. Hon banar just nu vägen för sitt tredje album, vilket blir ett instrumentalt sådant. Jag gillar hur hon under hela sin karriär har rört sig mellan olika uttryck och där den röda tråden handlar mycket om känslolägen, ett utforskande om vad det innebär att egentligen vara människa.

kröna en drottning är ursprungligen skriven för Stockholm Stadsteater med Robert Fux på scen, och text och regi av Christina Ouzounidis. För att instrumental musik verkligen ska fånga mig så krävs det att den verkligen målar som en inre värld för mig. Sole är fantastisk på detta, oavsett om hon sjunger eller inte. Det är väldigt stämningsfullt. Idag pratar jag med henne om singeln, hennes unika uttryck och om det fantastiska i crescendon. Vi älskar det båda.

Hur är läget Sole?

- Allt är fint med mig tack! Jag är mitt i skrivande process med fjärde albumet som kommer 2027, samtidigt som jag släpper mitt tredje album med instrumental teatermusik; så det är både roligt och mastigt på samma gång. Mycket i huvudet så att säga.

I pressmeddelandet beskriver du så fint att det känns som att 'allt plötsligt upphör' när en teaterföreställning är slut. Hur känns det nu att bryta loss musiken från scenen och låta den få leva sitt eget liv?

- Det känns väldigt spännande och viktigt på samma gång. Det är som att jag ger verken ett fortsatt liv, men också en bestående plats som de förtjänar. På sätt och vis låter jag även teaterföreställningen leva vidare via musiken, vilket känns fint. De som såg Kröna En Drottning på stadsteatern kan lyssna på verket och kanske minnas en ståtlig och vacker Robert Fux mitt i sin kröning, samt Christina Ouzounidis fantastiska dramaturgi, språk och regi. kröna en drottning är ett av sju verk som kommer släppas under 2026, det är ett axplock av de verk som jag är mest stolt över och vill att fler ska höra.

Du nämner där att musiken släpps i en ny kontext men med 'sitt förflutna; sitt manus, sin kropp och sitt rum'. Hoppas du att vi som lyssnar ska spela upp egna inre pjäser när vi hör låtarna, eller vill du överföra känslan från scenen?

- Jag tror att musiken alltid kommer bära på sitt förflutna då det tydligt skrevs för ett manus, en scen, en känsla, ett ljus, en kostym, skådespelare. Verket skrevs för att lyfta en helhet, för att samexistera och enas med flera andra konstformer; inte för att stå på egna ben. Men min förhoppning är såklart att verket ska kunna få "sina egna ben", få en ny kontext där lyssnarna kan uppleva musiken helt och hållet utifrån sig själva och ge den en helt egen/ny betydelse.

kröna en drottning beskrivs som en bro mellan traditionell klassisk musik och modern, filmisk minimalism à la Max Richter. Hur hittade du fram till just den här storslagna ljudvärlden?

- Ja du, utgångspunkten var att vi behövde ett verk som kunde spelas under en storslagen kröning, ett ljudlandskap som kändes majestätiskt, pampigt och glatt. "Glad" musik är kanske det svåraste jag vet, Kröna En Drottning är nog enda gången jag har lyckats (om den nu upplevs som glad, haha). Jag har alltid varit väldigt förtjust i klassisk musik, de traditionella stora mästarna, jag ville försöka framhäva det på mitt eget sätt, med stor respekt. Sen att jag beskriver mitt verk som en bro mellan dessa två genrer är kanske mer ett PR-knep än min egentliga intention. Att genre-bestämma min musik är inget jag egentligen vill.

Stycket skrevs ju ursprungligen för Stockholm Stadsteater med Robert Fux på scenen. Hur mycket färgades ditt komponerande av just hans uttryck och Christina Ouzounidis regi?

- Jättemycket, framförallt av mina samtal med Christina Ouzounidis. Det är ett beställningsjobb som jag gör där Christina är min beställare, så samtalen med henne är de allra viktigaste för att jag ska kunna göra ett bra jobb och att vi båda blir nöjda. Jag har jobbat med Christina några gånger nu och det är ett fantastiskt roligt samarbete där vi delar samma språk; hur vi uttrycker oss, det är enkelt att förstå varandra. Sen är Christina en av våra allra bästa dramaturger, textförfattare och regissörer enligt min mening, jag ser upp till henne på så många olika plan både inom konsten och som person och människa.

- Robert Fux hade jag inte hunnit träffa innan jag skrev musiken, men utifrån det jag kände till visste jag att denna kröningsceremoni inte skulle bli småskalig eller liten, det krävdes något riktigt pampigt och mäktigt för Roberts entré, precis så färgstark som hans personlighet. Han är en underbar människa och visade enormt mycket värme och glädje över det jag skapade; vilket jag aldrig tar för givet.

Redan vid din debut Ett eget rum (2020) och uppföljaren Våra liv (2023) har recensenter lyft fram hur unik och 'egen' din musik är. Vad tror du det är i din process som gör att du lyckas skapa något som känns så helt och hållet SOLE?

- Det gör mig glad varje gång jag hör det från recensenter; då har jag lyckats. Sedan starten på mitt skapande har jag haft ett huvudfokus på att utforska och utveckla mitt eget uttryck. Jag har aktivt valt att ta till mig den teori och teknik som gynnat mitt uttryck, snarare än att försöka få något att låta så "bra" som alla hits.

- Mitt fokus har alltid varit på mitt konstnärskap. Från start har jag gjort nästan allting själv; skrivit, komponerat, arrat och mixat eller co-mixat; allt det som färgas av det egna uttrycket. Jag har också alltid varit fascinerad över andras uttryck och därför bjudit in musiker och låtskrivare för att se hur våra uttryck möts.

Singeln ska fånga 'storheten i drottningens kröning'. Vad var det i just det specifika ögonblicket, eller den känslan, som inspirerade dig att bygga ett sådant crescendo?

- Jag är ganska svag för crescendon, något som ständigt stegrar, som i du jag tiden. Föreställningen var en lång monolog som jag upplevde som ett eget crescendo där en kröning var i fokus utan att faktiskt nå fram till självaste kröningen. Det är en lång upphöjning och nedbrytning av den egna personen, och detta ville jag också få med på något sätt i musiken; ett crescendo var alltså ganska perfekt.

Du berättade här i bloggen att ett minne från Skeppsholmen med Anna von Hausswolff blev en slags spricka i din musikaliska riktning. Vad var det som öppnade sig där?

- Det var nog snarare en känsla av att jag äntligen förstod vad jag ville hålla på med, vad jag ville skapa. Jag förstod att mitt fokus skulle vara på något annat, det okända, det som inte riktigt går att ta på, att gå utanför ramen och se vad som kan skapas i det.

Du började skriva egen musik 2016 - samma år som det där magiska, omvälvande minnet på Skeppsholmen. Om du tittar på dig 2016 och vad du gör idag, vad är du mest stolt över hos dig själv som skapare?

- Att jag fortfarande håller på, att jag fortfarande orkar, att jag har haft tålamodet och styrkan att bara fortsätta och tro på mig själv. Idag jobbar jag 100% med bara musik och ljud och lever på det. Det är inte ett överflöd såklart, långt ifrån, men det är en annan typ av rikedom att få älska det en gör varje dag.

Foto: Christoffer Zetterlund

Din musik rör sig mellan struktur och upplösning, mellan form och något som nästan inte går att hålla fast i. Var befinner du dig i det landskapet just nu?

- Jag är nog mer än någonsin i just det landskapet tack vare teatern där skapandet och verken måste röra sig mellan struktur och icke-struktur för att kunna framhäva texten, kroppen och scenen.

Du kommer ur ett konstnärligt arv med Pelle Ossler och Petra Gipp - två starka sätt att förstå konst och rum. Hur låter det arvet i dig idag, när du skapar?

- Jag tror att det är helt och hållet tack vare mina föräldrar som jag håller på med musik och konst. Det är också tack vare dem som jag har ett tydligt fokus på mitt eget uttryck, det har alltid funnits i konversationer hemma. Pappa har ett tydligt ID i sin gitarr, mamma har ett tydligt ID i sitt språk rörande arkitektur men också i sitt skapande av såväl konst som byggnader och rum. Båda två sticker ut i mängden. Jag är otroligt tacksam över alla samtal vi har haft genom åren, både de konstnärliga, reflekterande, livsbejakande.. Allt.

- Min integritet är ett tydligt arv från båda; vikten av att hålla fast vid sig själv och sin konstnärlighet, att följa den och våga tro på den.

I ditt musikminne skrev du om att inte riktigt hitta en genre att vila i. När du läser den texten idag - vad hör du mellan raderna?

- Jag hör mitt gamla vilsna jag. Men idag känner jag väldigt starkt: tack och lov. Utan en genre tror jag att jag har kunnat utforska mer, bli friare i mitt skapande och låta alla kategorier, förklaringar och eventuella fyrkantigheter stå utanför.

Dina verk sägs fortsätta leva efter scenen, som ekon av något som just hänt. Vad hoppas du att kröna en drottning fortsätter viska när det lämnat rummet?

- Kanske en hoppfullhet, en kärlek till livet och naturen. En känsla av liv. Att tillåta lyssnaren att stanna upp och vara i någon form av frid, för en stund, och stänga ute alla hemskheter som sker just nu.

Ditt kommande instrumentala album samlar sju verk som en slags egen värld. Om det redan nu börjar tala till dig - vad är det för plats du har börjat bygga?

- Det är sju verk som, för mig, är starkt kopplade till teaterscenen, skådespelarna, regi och manus. För mig blir det en egen värld bara av den anledningen. Sen är det helt och hållet instrumentala verk vilket också skapar en egen värld där harmonik, dynamik och melodi står i centrum snarare än min sång och text.

Till sist, din låt du jag tiden är fortfarande en av de starkaste svenska låtarna jag hört. Hur känner du själv för den låten idag?

- Det är en av mina favoriter. Den betyder lite extra mycket eftersom att jag skrev den med min bror. Det känns som en värld som vi delar, ett språk, en ton. Det var väldigt kul att jobba med honom, min förhoppning är att det kommer en ny MonsSole-låt på fjärde albumet.

Lyssna på kröna en drottning här nedan!

Daniel Arteaga - Går sönder

2026-06-13T19:26:03.817+02:00

Foto: Tobias Pettersson Barrientos

Daniel Arteaga har jag skrivit om flertalet gånger här på bloggen. Senast, för snart två år sedan, var han aktuell med EP:n Dikter till sanning. Jag själv är fortfarande helt fast i titellåten som var Daniels hantering av en mörk och stormande period och samtidigt ett försök att bygga upp sig själv igen. Jag vet själv hur bra skrivandet är på att skapa nya vägar ut - mot något ljusare.

De senaste åren har Daniel turnerat runtom i landet, bland annat som förband till Bernard Butler från klassiska Suede.

Nu följer han upp EP:n med singeln Går sönder, en låt som skrevs för ganska länge sedan men som sedan dess arrangerats om och nu till slut släpps den ut i världen. Det är en låt om att älska, om att ge sig själv utan att något blir besvarat. Det är som ett samtal som går obesvarat från ett hjärta till ett annat. Ändå fortsätter hoppet och längtan att rusa.

Det finns samtidigt ingen, upplever jag det, bitterhet i låten utan snarare lämnar låten en med känslan att det alltid är värt det. Som Daniel sjunger ”Det sved men vi båda förstod varann.” Det är klart att det svider, den risken tar man alltid med kärlek och att älska någon. Vågar man inte sorgen vågar man inte riktigt lyckan heller.

Låten är en av de mest rusande låtarna Daniel har skrivit - en låt att springa ikapp solen med nu när den börjar synas och värma varje dag. En självklar live-favorit även på kommande spelningar.

Lyssna här nedan!

Johanna Frostling - Turbulens

2026-06-13T18:41:26.842+02:00

Foto: Ebba Lange

”Om jag bara får ska jag ge dig mer än allt jag har” sjunger Johanna Frostling i senaste singeln Turbulens. I mina öron är Johannas musik något av det absolut bästa att lyssna på. Det som började med Klara & Jags låtar (Jag varvade senast igår Sordiner och Piller) fortsatte med albumet Med natten som segel som är ett av de bästa svenska albumen som släppts. Det handlar förstås mycket om att hitta soundtracket till mina känslor, mina dagar, mina situationer som jag så lätt hamnar i och på något sätt känna att den här musiken har ögon som ser både såna som mig och andra som delar den där svåra, ibland till och med ohanterliga, verkligheten.

Och saker och känslor bär ju ofta på motsatta sidor samtidigt - det är underbart att leva samtidigt som det gör jävligt ont. Det är fantastiskt att vara kär samtidigt som rädslan att förlora någon kan ta varv efter varv i kroppen utan att någonsin bli trött på att springa runt där.

Just den där rädslan präglar den nya singeln Turbulens. Att vara uppe där i luften tänker jag är en metafor för relationen och hur lätt man tror att varje skakning leder till att den andra lämnar. Gamla sår går upp, gamla tankar når in till hjärnan igen.

Texten bär också en insikt om att ”Vi borde lämna det vi inte vet till sen. Sluta sörja det som ännu inte hänt” men jag vet, tankar kan bli bränsle till vad som helst. Det är förstås enkelt att bli berörd av en sån här låt när ens hjärna går i liknande spår och saker händer som lätt kan kasta omkull ens verklighet.

Samtidigt så kommer de allra flesta av oss också hamna där, vare sig sorgen kommer på riktigt eller bara lever i våra föreställningar om framtiden.

För mig är det här ytterligare en otrolig låt från Johanna. Det är en stillsam påminnelse om känslan av att verkligen leva och rädslan av att någon ska försvinna ligger väldigt nära varandra. Jag landar ändå i att det här blir som en påminnelse om att fokusera på just nu. På att fortsätta leva. På att fortsätta få ge mer än allt man har.

Lyssna här nedan!

"Jag har alltid känt mig trygg att öppet kunna vara den jag är"

2026-06-13T09:50:48.049+02:00

Foto: Press

Gud vad känslosamt det blir när LUDVIG på singeln Say What You Want fångar alla känslor med sin starka röst. Det är en både sårbar och storslagen singel som han släppt - avskalad med rösten och känslorna i fokus. Mycket handlar om hans röst men också att han verkligen river murar och vågar öppna upp sig. Debutsingeln That's ok visar på en annan sida hos honom - en mer dansant, samtidigt som han även där visar hur brett röstregister han har. Debutalbumet släpps i höst! Idag pratar jag med Ludvig Grenholm som han heter om singeln, om låtskrivandet som en form av terapi och om kärlek.

Du beskriver låtskrivandet som en terapiform. Har någon låt lärt dig något om dig själv som du inte visste innan du skrev den?

- Jag har en låt som kommer vara med på albumet som heter Kill Your Darlings. Den låten är typ Say What You Wants syskon för den handlar om samma situation, men den låten skrev jag när jag fortfarande var arg. Ilska har alltid varit en svår känsla för mig att uttrycka, men också bara att ha i allmänhet.

- Tidigare har jag alltid bara fått dåligt samvete över att den andra personen skulle ha dåligt samvete över att den hade sårat mig, och det slutade med att jag började försöka trösta den personen som hade sårat mig över vad de hade gjort (inte optimalt, jag vet!) Kill Your Darlings - och hela den situationen - lärde mig på något sätt att jag kan vara arg och att jag kan uttrycka det, vilket är betydligt mer hälsosamt än hur jag gjorde tidigare!

Say What You Want handlar om förlåtelse. Var det svårt att skriva om något så personligt, eller blev det snarare en lättnad?

- Mer en lättnad skulle jag nog säga! När jag skrev den blev det som att jag gick igenom hela förlåtelse-processen tillsammans med låten och desto mer jag skrev desto mer började jag känna att jag kunde gå vidare. Det var verkligen en stor sten som långsamt började lyftas från mina axlar och det gjorde att jag bara ville fortsätta skriva.

Du kommer från Boden men flyttade till Stockholm för att satsa på musiken. Vad har den resan lärt dig om mod?

- Det lärde mig att om det känns läskigt men rätt samtidigt så ska man göra det! Att flytta till Stockholm var ett stort steg och det var läskigt men det är också en av de bästa sakerna jag har gjort! Det är bättre att testa och ångra sig efteråt än att inte våga och sen hela tiden fundera på vad som hade hänt om man bara hade testat.

Många av dina låtar verkar födas ur känslor och erfarenheter. Finns det någon känsla du fortfarande inte riktigt lyckats fånga i en låt?

- Jag har fortfarande ibland svårt att få ner lycka i mina låtar, vilket egentligen är lite konstigt för jag är en väldigt glad person i allmänhet, haha! Helt ärligt så vet jag inte heller varför, för jag älskar musik som handlar om lyckliga saker! Jag har en teori att det är för att när jag skriver låtar om mina känslor och erfarenheter är det ofta med en känsla av "jag måste få allt det här ur mig för att få ut det ur kroppen" men lyckan vill jag hålla kvar i kroppen och då får jag ingen impuls att skriva om den. Mina låtar blir något sorts filtreringssystem där det jobbiga försvinner ut men det goda stannar kvar.

- Jag har dock släppt två låtar som är glada! De heter Space och Garden och kommer också vara med på albumet, och de är jag väldigt nöjd med! Målet är att göra mer glad musik till nästa projekt, haha.

Dina tidigare singlar har drag av disco, funk och jazz. Vad är det med balladformatet som lockar fram andra sidor hos dig?

- Jag tror det är sårbarheten. I en poplåt tycker jag alltid det känns som att man kan gömma sig lite bakom svängiga basgångar och coola synthar, men när det bara är du och ett piano så kommer allting så nära på något sätt. Alla texter och känslor kommer fram på ett annat sätt som blir mer sårbart, men det är också en av mina favoritsaker med ballader.

Om någon lyssnar på Say What You Want precis när de själva försöker gå vidare från en svår relation, vad hoppas du att de tar med sig från låten?

- Att förlåtelse behöver inte vara för den andres skull, ibland kan du behöva förlåta någon för din egen skull. Det betyder inte att man direkt måste förlåta allt och alla så fort någonting händer, man kan behöva tid att processa vad man har varit med om och man har all rätt i världen att vara upprörd när man har blivit sårad! Men när du känner att du är redo att gå vidare kan förlåtelsen vara nyckeln, även om den personen inte har bett om ursäkt. Det kan ta emot - tro mig, jag vet - men ibland behöver man göra det för att kunna gå vidare och leva sitt liv som man vill.

Du säger att vissa låtar kommer till bara för att något låter bra. Hur vet du när en idé är värd att följa hela vägen till en färdig låt?

- När jag inte kan släppa den! Jag har några melodislingor och textrader som har varit fast i huvudet i flera år men som jag bara inte har hittat ett ställe som de känns rätt i, men eftersom de inte försvinner så vet jag att de är värda att ha kvar! Låtskrivning är väldigt mycket magkänsla för mig, jag tycker alltid att man kan känna när något är "rätt" och då följer jag det helhjärtat och hittills har jag aldrig ångrat det.

Debutalbumet kommer i höst. Finns det någon låt på albumet som känns extra nära hjärtat just nu?

- Albumets titelspår heter We All Just Want To Be Loved, det är en låt som jag har försökt skriva i flera år och äntligen fick till som jag ville. Jag kom ut som homosexuell när jag var 14 år gammal, vilket hade sina utmaningar i en liten småstad - speciellt på den tiden. Jag är också kristen och har i princip vuxit upp i Svenska Kyrkan. Jag har haft väldigt mycket tur med de människor som jag har runt mig - speciellt min familj och mina vänner! Alla har alltid varit så otroligt stöttande och kärleksfulla så jag har alltid känt mig trygg att öppet kunna vara den jag är, vilket jag är otroligt tacksam för! Så när jag kom ut blev jag bara bemött med kärlek och stöd. Jag vet ju dock att min upplevelse tyvärr inte är allas, och väldigt många människor far så fruktansvärt illa bara på grund av vem de är.

- I dagens politiska klimat känns det som att jag ser mer och mer homofobi och transfobi för varje dag som går och väldigt många använder tron som argument. Samma tro som jag själv har och har haft hela mitt liv, som jag har hittat så mycket stöd och kärlek i, som har gett mig så mycket glädje och gett mig några av de viktigaste relationerna i mitt liv används för att skada mig och många av mina vänner och det gör så fruktansvärt ont.

- We All Just Want To Be Loved är både en samling av mina tankar men också en uppmaning till andra queera personer att komma ihåg att det är inget fel med vem du är. I slutet av dagen vill vi alla bara bli älskade för den vi är - oavsett om det är romantisk kärlek, familjekärlek, vänskapskärlek eller helt enkelt bara från en människa till en annan. Det är det som förenar oss alla.

Till sist, du sjunger om att släppa taget för att kunna gå vidare. Finns det något i livet som musiken har hjälpt dig att förlåta, även när orden inte räckte till?

- Musiken har hjälpt mig förlåta mycket. Allt från komplicerade relationer med killar och olycklig kärlek till situationen med Say What You Want. Det finns någonting helande med musik oavsett om man skapar den eller konsumerar den - det blir verkligen terapeutiskt. Musiken följer med oss genom allt i livet; vi skapar som ett eget soundtrack till våra liv, och jag tycker att det är så otroligt fint!

Lyssna på Say What You Want här nedan!

Fem album: Andreas Gavlén

2026-06-12T23:04:04.000+02:00

Foto: Press

Vakentimmar-bekanta Andreas Gavlén gästar idag serien "Fem album" och han gör det i samband med att hans singel End Of The Summer äntrar världen. En låt som bär på värmande melankoli skulle man kunna säga. Det är en förhållandevis lugn låt där Andreas som ofta häller på bränsle för ett mer intensivt avslut på låten innan låten så sakta viskas ut. Det är snyggt och tillsammans med tidigare utgivna A perfect lie en av Andreas bästa singlar hittills. Spotify-länkar till de fem albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.

The Cure - Bloodflowers (2000)

Det här är kanske inte det mest självklara albumet att välja med The Cure. Men jag minns att jag lyssnade otroligt mycket på den här plattan direkt när den kom ut. Höjdpunkten för mig är mittpartiet på skivan, där det kommer tre extremt starka spår på rad: Maybe Someday, The Last Day Of Summer och There Is No If. Jag väljer att ta med det här albumet i listan mycket på grund av det där mittpartiet, men också för att jag i efterhand har insett att jag nog omedvetet har hämtat inspiration från just The Last Day Of Summer till min nya låt, End Of The Summer.

Kent - Hagnesta Hill (1999)

Det här är min absoluta favoritskiva med Kent. Jag började lyssna intensivt på bandet under gymnasietiden, men Hagnesta Hill är den platta som har fastnat allra hårdast hos mig. Jag älskar verkligen ljudbilden på den här skivan och hur allt binds samman av en otroligt tydlig röd tråd. Det är ett sådant där sällsynt album där det helt enkelt inte finns en enda dålig låt från början till slut, utan man sugs in i en helhet som håller hela vägen.

Killers Walk Among Us - Killers Walk Among Us (2014)

Jag har en stor förkärlek till musik från Göteborg. Det hade varit väldigt enkelt för mig att välja en platta med Broder Daniel eller något annat ikoniskt band därifrån, men jag väljer istället att lyfta fram den här skivan. Det är ett album som jag har lyssnat väldigt mycket på under de senaste åren. Det är en sådan där platta som bara blir bättre för varje lyssning och som är fantastiskt bra från början till slut. Särskilt låtar som Bonjour tristesse, Denial Is Not Just a River och Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här är helt magiska.

The National - First Two Pages of Frankenstein (2023)

Jag känner att jag måste ha med lite nyare album på min lista också, och då var det här albumet ett givet val. The National har ett fantastiskt sound, och den här plattan håller otroligt hög nivå. Framför allt öppningen är väldigt stark - de tre första spåren Once Upon a Poolside, Eucalyptus och New Order T-Shirt sätter tonen direkt för hela lyssningen och drar in en i deras karakteristiska och vemodiga universum. Soundet känns väldigt moget och genomarbetat, där de lyckas behålla en enorm nerv genom den lågmälda melankolin.

The Felice Brothers - From Dreams to Dust (2021)

Med åldern har jag fått en allt starkare förkärlek till Americana, och det här är en helt otroligt fin platta. Låtar som Valium och Inferno är rena mästerverk i mina öron. Sångaren Ian Felices röst passar helt perfekt till bandets skeva, berättande och atmosfäriska sound, och albumets texter har ett fantastiskt bildspråk som verkligen berör och stannar kvar hos en.

/ Andreas Gavlén

Lyssna på senaste singeln här nedan!

TUVA - in i nätterna

2026-06-12T22:43:47.852+02:00

Foto: Emma Oldin Lazaroff

Tuva Sundbom och hennes TUVA släpper i oktober ett soundtrack till mitt liv. Åtminstone kan det ofta kännas så. soundtracket till ditt övertänk heter albumet och därifrån är singeln in i nätterna hämtad.

Jag återkommer inte sällan till hennes singel du måste. Den fångar något av det där med att överanalysera och att tänka flera varv runt jorden om saker som händer. Samtidigt som den söker efter en plats som tankar hjärnan lugn igen, något som får allt det där som känns mycket att krympa en stund.

in i nätterna är som en dansant flykt. Man undrar vad det säger om en när man flyr från det som är jobbigt in i natten - den som är bränsle till mycket positivt men också destruktivt. Jag som tänker att mycket av det vi gör är någon form av ångesthantering förstår verkligen känslan av att försöka rita dörrar i nätterna - dörrar mot äventyr, kreativitet och lycka. Allt är ett sökande.

Här är sökandet tillverkat av elektriska dansgolv och Tuvas fängslande röst. De elektroniska pulserna driver låten framåt samtidigt som melodin håller om ett vemod som gör att flykten aldrig känns helt enkel.

Jag känner på mig att jag ofta kommer lyssna till det där soundtracket när det landar i oktober.

Lyssna här nedan!

"Jag lärde mig att jag ger fan inte upp om någon"

2026-06-12T21:53:11.394+02:00

Foto: Emma Zaremba

Lova Drevstam gör som bekant musik under namnet lovad. Jag har följt hennes musik länge, haft med den på sena turer hem med spårvagnen, under promenader - både genom stan och genom mig själv och mina erfarenheter. Hennes ord är verkligen hennes själsliga klänning och hon berör starkt med dem - oavsett om orden är fyllda av sorg eller tacksamhet. Hon blickar bakåt åt det och de som format henne som människa och de fem låtarna hon bjuder på på EP:n Historien om mig är något av det absolut bästa ni kommer att få höra i år. Hon ställer både frågor och ger svar och får många lyssnare att känna sig mindre ensamma, hon gör musiken till ett slags plagg för dem att bära. En trygghet att söka sig till. Idag pratar jag med Lova om EP:n, om spådomar och om att råka bli inlåst av sin två-åriga son i sovrummet!

Hur är läget?

- Jag mår fantastiskt! Min två-åriga son råkade låsa in mig cirka 15 minuter i sovrummet klockan 07 imorse, men jag lyckades ta mig ut till slut! Så det har varit en fartfylld morgon!

Du beskriver låtarna som brev till relationer som format dig. Om en av personerna som inspirerat EP:n bara fick höra en enda låt, vilken skulle du välja och varför?

- Hjärtat på bordet, till min syster. Den är ju hennes, och allt jag vill och ville att hon skulle veta. När man sätts inför prövningar på det sättet så lär man sig mycket om sig själv. Jag lärde mig att jag ger fan inte upp om någon, och det vill jag såklart att hon ska veta.

I pressmaterialet säger du att vi formas lika mycket av det vi överlever som av det vi drömmer om. Vad har varit svårast att skriva om: det du överlevt eller det du fortfarande hoppas på?

- Det jag överlevt, helt klart. Det drar upp mycket ouppklarade känslor som man på något vis inte riktigt gått igenom på länge. Eller ens någonsin. När man radar upp allt så blir det lite mycket, och självklart emotionellt.

Titelspåret är en reflektion till ditt yngre jag. Om ditt yngre jag fick svara tillbaka idag - vad tror du att hon skulle säga om den person du blivit?

- ”HUR FAN KOM VI DIT” haha, nej men allvarligt. Den här världen kändes långt bort för mig. Det tog lång tid för mig att hitta en samhörighet också, hitta likasinnade som brann för det här med att uttrycka sig. Jag minns att jag träffade en spådam när jag var yngre tonåring på Fryshuset, hon sa till mig att det är musik jag kommer hålla på med! Det har någonstans vart ett litet tyst hopp i mig, även fast jag då inte hade någon aning om hur det skulle gå till så visste jag, att det är så det kommer bli. För det sa spådomen.

Många artister säger att deras mest personliga låtar också blir de mest universella. Har du märkt att lyssnare tolkat någon av låtarna på ett sätt som överraskat dig?

- Ja, jag släppte en låt med raden ”om du vill va fri kom och flyg med mig” vilket i min mening var typ, kom och häng så lever vi livet enkelt utan massa måsten. Men en lyssnare tatuerade in den raden till sin döda tvilling och sa att för honom betydde det ”Att han alltid är där, för mig. Och den dagen jag suktar efter den frihet som innebär döden, så ska jag flyga med honom”

EP:n kretsar kring familj, kärlek, systerskap och moderskap. Finns det någon relation som du först inte tänkte skriva om, men som till slut krävde en egen låt?

- Ja, den till min son! Tycker det är så fruktansvärt töntigt med låtar till barn, haha... men sen växte den fram ändå! Jag höll mig borta från ord som ”mamma” eller ”mitt barn”osv. men DEN låten trodde jag inte skulle hända. Stackaren!

Du har byggt en karriär på att skriva nära ditt eget liv. Har det blivit lättare eller svårare att vara självutlämnande ju större publik du fått?

- Det är ingen skillnad skulle jag säga, eller absolut i samband med denna EP där min systers liv har en stor roll. Jag måste ta hänsyn till henne och hennes integritet såklart, tänka igenom mer vad jag säger och hur jag formulerar det. Men när det kommer till mina berättelser så är min musik mina öppna blad, och det är mina lyssnare som får läsa. Hur många eller få de än är.

Historien om mig låter som ett bokslut över ett halvt liv. När du nu står inför nästa kapitel - vilken del av din historia känner du att du ännu inte har berättat?

- När livet känns klart? När karusellen har stannat men du har så mycket kvar att ge kanske. Det där alla pratar om att man stannar upp och plötsligt har allt redan hänt. Lisa Nilsson har skrivit så bra om det ”Medelålderns tvivel, huset, barnen, bilen. Finns det någonting annat? Jag brinner, jag är inte gammal än.”

Lyssna på Historien om mig här nedan!

Musikminne från Eye Travel

2026-06-12T21:22:26.415+02:00

Foto: Press

Så var det äntligen här, Eye Travels andra album The Rhythm of Mandolay. Han har figurerat frekvent här på bloggen under våren och anledningen till det är flera. Hans musik är injicerad med så mycket närhet. Hans röst är en bärande vägg för alla möjliga känslor och på albumet finns tre spår som verkligen fångar essensen i hans musik; Holly, Verona och This planet. Två av spåren är mer dansanta medan Verona går fram med mer försiktiga steg.

Vare sig hans röst dansar fram eller söker efter stillhet så fångar den hela tiden både det fina och det svåra i att vara människa. Den fångar också en tidsanda samtidigt som det han gör känns unikt och så otroligt närvarande. Jag älskar det. Idag gästar Eye Travel bloggen för ett musikminne!

Ett särskilt minne är såklart av hur det överhuvudtaget kom sig att jag började spela in musik. Jag hade egentligen aldrig varit intresserad av toner och rytmer. Det var mest av en slump som jag vid 16 års ålder började nynna på en melodi som jag inte kände igen. Jag hade "skrivit" min första låt. Lite senare vågade jag till och med börja sjunga. Pappa tyckte att det lät bra!

Vi gick till en musikaffär och köpte en gitarr. Vi frågade Bruce som hade butiken om han kände någon producent. Han nämnde någon vid namn Charles Storm. Vi åkte dit och spelade. Han tyckte det lät okej. I alla fall så okej att vi spelade in vårt första album tillsammans.

/ Eye Travel

Lyssna på albumet här nedan!

Fem album: Agnes Grahn

2026-06-11T20:16:40.479+02:00

Foto: Noomi Söderström

Jag bokar inte sällan kvällsresor till Agnes Grahns EP Four songs. Utan bestämd återresa. Avslutande Dreamland är en otroligt nära låt som jag haft intill hjärtat ända sen jag först hörde den. EP:n var nära både naturen och den mänskliga diton. I höst kommer debutalbumet och först ut därifrån är singeln Was it love, en låt som vackert blickar bakåt och där Agnes funderar över vad som format henne och vad hon bär med sig från tonåren - där både varma och kalla stormar drog med henne. För mig har Agnes guldfärgat många stunder med sin musik och hon har gjort detsamma med flertalet andra artisters - förgyllt deras musik live och bidragit med än mer känsla. Was it love är ytterligare en knapp som håller ihop själen. Otroligt vacker låt.

Idag gästar Agnes serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.

Lisa Nilsson - Små rum (2001)

När det här albumet släpptes var jag 11 år. Jag lyssnade inte på Spice Girls eller Britney Spears som andra jämnåriga. Jag har musikerföräldrar så det kan hänga ihop med det, men min musiksmak var absolut ganska mogen. Små rum-plattan var en av få skivor jag hade på mitt rum som jag verkligen lyssnade sönder. Jag älskar det fortfarande. Det känns så organiskt och äkta, och den biten har jag verkligen också tagit fasta på i mitt eget musikskapande.

Benny Andersson - Kristina från Duvemåla (1996)

Jag kan inte göra en sån här lista utan att skriva med Kristina från Duvemåla-skivorna. På tal om mogen musiksmak. Jag och min bror bokstavligen lyssnade SÖNDER de skivorna. Sjöng duetter i bilen. Melodierna och framförallt Helen Sjöholms fenomenala sång ger mig fortfarande gåshud.

Veronica Maggio - Satan i gatan (2011)

Nu är vi lite senare. Jag går på Betels folkhögskola och pluggar musik. Veronica Maggio släpper sin platta Satan i gatan och lägger grunden för ett helt nytt sound inom svensk popmusik. Tycker i alla fall jag. Vi folkis-elever bli fullkomligt golvade. Spelar alla låtar på konserter och det blir verkligen soundtracket för den här tiden i mitt liv. Jag var ett stort Maggio-fan redan innan, både hennes Vatten och bröd och Och vinnaren är... är viktiga skivor för mig. Men den kom verkligen och fullkomligt körde över mig. Det är någonting med den olyckliga och dramatiska kärleken och hur det temat också passade oss nyfyllda 20-åringar som handen i handsken.

John Mayer - Continuum (2006)

Det här albumet släpptes när jag gick gymnasiet. Minns inte hur jag egentligen började lyssna på John Mayer, men det är någonting med det här albumet. Det är ett perfekt album. Det är som att alla låtar är bra. Hur lyckas man med det? Ofta tror jag man som ung musiker lyssnar på musik som man tycker låter rolig att spela. Jag tror jag har gjort covers på alla låtar på den här plattan någon gång. Också den perfekta åka-bil-musiken. Betydde mycket i övergången från gymnasiet ut i resten av livet.

Lizzy McAlpine - Give me a minute (2020)

Det här är det enda albumet jag tagit med som jag upptäckt de senaste åren. Jag har varit konstnärligt förvirrad ganska länge. Spelade olika band som hade olika sound och skrev musik med olika karaktär. Visste inte alls vem jag var musikaliskt eller vad jag längtade efter. Musikproduktion inom pop hade blivit så synthbaserad och i och med det kände jag mig rätt förvirrad, det var ju inte alls det som jag gick igång på. Sen sprang jag på Lizzys musik och kände väl typ ”Får man göra sån här musik?!”. Det klickade i alla boxar som jag längtade efter att göra, och helt plötsligt kände jag att jag hade någon att kroka i. Med henne så öppnades också en värld full av massa annan underbar musik.

/ Agnes Grahn

Lyssna på Was it love här nedan!

Kolla in min röv när jag försöker ta mig upp om mornarna

2026-06-09T20:55:18.278+02:00

Jag såg en bild på min brorson när han hoppar upp i luften. Jag minns den stunden och det var som en scen från Rasmus på luffen.

Jag tror att mycket av livet finns i steget mellan saker. Mitt i disken. Mitt i tvivlet. Mitt i den där veckan när man inte riktigt vet varför allt känns tungt. Mitt i ett telefonsamtal där båda inte ännu hunnit yttra hur de mår. Steget mellan att vilja krama och plötsligt vara i dennes famn. Att vara mitt i ett gräl som ännu inte blivit försoning, mitt i ett samlag innan någon kommer och meningar kan vara som allra finast när de inte sägs klart, när de andas ut i steget.

Många av oss visar upp livet när det har blivit begripligt. När disken är undanplockad. När sorgen har fått ett avslut. När vi kan formulera en lärdom. Då finns det en början, en mitt och ett slut. Men vi befinner oss ofta mitt i en långfilm och vi behandlar livet som om det är ett ständigt sökfält. Ny restaurang. Ny serie. Ny podd. Ny kärlek. Fast vi mest önskar vara den där personen som får frågan om man har salt hemma. Och kanske bli vän med just den grannen.

Livet rullar på för de allra flesta och mycket av det man gör är osynligt för omvärlden. Ingen applåderar när du diskar. Ingen delar en reel för att du höll ett löfte. Ingen kommenterar "starkt jobbat" när du valde att inte säga det elaka du precis tänkte.

Jag brukar försöka hålla igen på mig själv. Inte säga för mycket, inte låta tankarna dra iväg för långt. Försöka stänga hjärnan i rädsla för att det drar. Det är samma sak som när jag stänger köksluckan efter att ha fått undan disken. Som om ordning också kan vara ett sätt att inte spilla över på någon annan.

Stundtals visar jag upp mig odiskad. Jag har kvarlämnade rester från ett bråk, från en sorg och tårarna har inte hunnit torka in. Det finns gym där man tränar muskler och gym där man tränar på att gå upp över huvud taget. Att laga middag istället för att beställa hem mat för fjärde helgen i rad. Att vara vänlig fast man är trött. Att inte skriva precis allt man känner. Att låta saker stanna osagda. Då står man inte där skinande i spegeln - även om det stundtals känns som att vi till och med försöker göra ångesten fotogenisk.

Det finns ju en annan sorts gym-bild också. Kolla in min röv när jag försöker ta mig upp om mornarna. Där kan vi snacka gym. Inte det som syns, utan det som händer innan man ens är uppe.

Jag tror att det viktigaste aldrig riktigt går att hålla kvar. Bara passera igenom. Som fina relationer som kanske kändes självklara för mig personligen. Man kanske såg framför sig middagarna, skämten, promenaderna, den där naturliga vänskapen som skulle kunna uppstå men där det aldrig riktigt blev så. Vissa drömmar tror jag ligger i palliativ vård. Något man vårdar medan det sakta blir mindre av det som en gång kunde bli något. Jag tror det är viktigt att veta när man ska dra ned på behandlingen.

Kanske är det så med fler saker än man vill erkänna. Vissa finns bara till låns en stund. Som gäster i livet. Man dukar fram kaffe åt dem, lyssnar på vad de har att säga och ser dem sedan gå vidare. Oavsett vilket avsnitt personen försvinner i hade man förstås oftast valt att ha den kvar hela säsongen. Hela livet.

Jag tänker att vi inte alltid är färskvaror. Kanske är vi snarare frysvaror. Och ibland står vi kvar där, tinade en stund, utan att riktigt veta om någon hinner möta oss innan vi fryser igen. Vem vet vem som vill värma upp en på spisen?

De flesta av oss vill nog mest logga ut och komma in i folks vardag. Vara lika självklara som salt på bordet - och ta gymselfies när vi försöker ta oss upp om mornarna.

Svart Tulpan - Salvatore

2026-06-08T22:12:44.811+02:00

Svart Tulpan är tillbaka med nya färgglada singeln Salvatore. Senast vi hörde från Anders Ericssons projekt var på den fina Kjell Höglund-covern Själens dunkla natt, där Lilla Barbro gästade. Det är alltid intressant att höra Höglund tolkas. Hans låtar rymmer så många perspektiv att varje ny tolkning blir som ett eget samtal med originalet. Låten passade finfint som duett mellan Maja Heurling (Lilla Barbro) och Anders.

Musikaliskt får nya singeln mig att tänka på att vandra barbent på solen - allt är bara hett och trevligt. Textmässigt tar promenaden ett plötsligt avsteg till mörka moln istället. Man hittar inte varken orden eller riktning och ber om hjälp för att hitta ut. Ut ur mörkret och in i sig själv igen.   

Som vanligt tar Anders det bästa från svensk 80-talspop och klär den i sin egen kavaj. Han lämnar sedan ut en annan till lyssnaren och tillsammans intar man alla dansgolv i hela stan.

Lyssna här nedan!

Sora Elding - Är det här vägen svänger av?

2026-06-08T21:45:02.248+02:00

Jag minns inte allt som jag kände när jag slutade nian. Jag minns mer av tiden efteråt. Att börja gymnasiet och gå runt och känna sig dels osäker och dels som en person från mars. Fast jag egentligen bara var från Kalmar. Oavsett var det en tid med mycket känslor och det är svårt att hantera alla vägar som går åt olika håll, vänskapsband som kanske förändras och knyts upp och kanske kastas framtiden åt ett annat håll än det man hade tänkt från början.

Sora Elding sjunger just om att sluta nian på nya singeln Är det här vägen svänger av? En låt som är skriven tillsammans med Karro Walker samt Ida Schönbeck. Sora har tidigare imponerat både i Tv-serier som strula2 samt i den underbart vackra singeln De finaste blommorna. En låt om att ta saker för givet och samtidigt minnas det fina av det som en gång känts, av det som en gång varit.

Nya låten går klädd i en önskan om att stanna tiden samtidigt som den blickar tillbaka på det som varit. Man vänjer sig vid vem man har bredvid sig i skolbänken och det är svårt att tänka att något annat väntar. Hon har kvar tröjan hon hade på sig första dagen i skolan. Tröjan blir som en slags metafor, medvetet eller ej. På många sätt växer man man när man slutar nian, men på andra sätt krymper världen en stund. Det trygga blir plötsligt mindre. Olika prov väntar både på gymnasiet och i livet utanför skolan. Att bli vuxen och få en allt friare roll.

Låten i sig är avskalad och Soras röst fantastisk i sitt lugn. Kören samt ljudet från barn i bakgrunden bidrar till att rama in den vemodiga texten som frågar sig hur det ska gå när skolkorridorerna helt plötsligt förbyts. Det är en väldigt stark skildring av den sorg och osäkerhet som kan gömma sig bakom något så till synes självklart som att sluta nian.

Lyssna här nedan!

"Vilken tid kommer ni, Oskar?"

2026-06-08T20:53:39.706+02:00

Jag läste ett gammalt mail där det stod: ”Det är alltid lite läskigt att skriva först. Hur har du det?”

Jag har aldrig riktigt förstått varför man sparar gamla mail och sms. För mig har de mest varit något man rensar bort, som en digital garderob man aldrig riktigt orkar organisera.

”Spårvagnen är sen.”

”Kan du handla makaroner?”

”Hej Oskar! Tack, då vet jag!”

”Glöm inte jackan!”

Meddelanden kommer och går. Man läser dem och går vidare.

Sedan blev min pappa svårt sjuk.

Det var inte som att de stora frågorna slog ner och tog över allt. Det var snarare något mycket mindre som förändrades. Plötsligt kunde jag sitta och läsa gamla sms, se på bilder från 90-talet, tänka på när vi åkte till en second hand i Nybro. Och de där gamla meddelandena började bete sig annorlunda.

”Jag undrar om du vill börja dela ut reklam i Mölndal eftersom du har gott om tid. Pappa.”

”Var det rätt låt som vann? Pappa.”

Det är inget märkvärdigt i dem. Det är nästan hela poängen. För det märkliga är att sådana meddelanden växer med tiden. Inte för att orden förändras, utan för att man själv gör det.

Jag tror allt mer att människor man älskar inte består av sina stora ögonblick, utan av sina småsaker. Upprepningarna. Tonfallen. De där frågorna som alltid kommer tillbaka.

”Vilken tid kommer ni, Oskar?”

Ett så enkelt sms kan i efterhand kännas som något av det finaste som finns. Inte för vad det säger, utan för att det alls ställdes. För att det inte är självklart att få frågan. Kärlek ser sällan ut som något stort. Den ser oftare ut som ett sms om jordgubbar. Eller ett skämt som skickas en helt vanlig tisdag. Eller något om att det är läskigt att skriva först - som min fru skrev långt innan vi sågs.

Jag hade en ganska jobbig dag en gång och satte mig i soffan med huvudet som om det gick på högvarv. Orken var liksom strömlös. När orken är låg blir det lätt att allt drar åt fel håll samtidigt. Tankarna får tvärdrag. Då tänkte jag på hur jag som barn ibland föreställde mig livet som en resa. Som en båt man kunde styra, med öar man landsteg på.

Öarna bestod av tre saker jag borde stannat längre vid: middagar vid köksbordet, tillfällen då någon berättade ett skämt så att jag skämdes och gick därifrån istället för att stanna kvar, och besöken hos min mormor och morfar. Jag ville ofta åka hem tidigt.

Varför monterade jag trafikljus och stoppskyltar som barn till de platser jag önskade att man skulle stannat längre på idag?

Framtiden är inte oändlig. Den är snarare som svaret på varför möten med snälla människor alltid känns kortare än de borde. Därför vill jag stanna längre vid köksbordet nu. Svara när telefonen ringer en tisdagsmorgon. Lyssna lite noggrannare på historier jag redan hört. Spara fler meddelanden.

”Ta med Yatzyt.”

”Som en bästa bästa vän.”

”Man skriver lite bättre när man är småberusad tror jag. Åtminstone har man roligare och det räcker.”

Att resa tillbaka i minnet har alltid varit de enklaste resorna att göra. Och ibland de svåraste att lämna. Landet där orden skickades är aldrig riktigt samma land när man återvänder dit.

Jag monterar redan nu ned stoppskyltarna och trafikljusen.

"När saker är piss så blir det lättare när det svänger lite"

2026-06-05T02:10:33.087+02:00

Foto: Elias Lorenzo

En låt som verkligen kommer välta helgen är Last Party On Earth av Grand Mojo från Stockholm. En gammal vän som såg dem på Sweden Rock förra året hyllade dem för deras energi och den energin finns verkligen här på nya singeln. Jag dansar gärna vidare mot domedagen tillsammans med bandet. I höst kommer deras andra album. Idag pratar jag med Grand Mojo om nya singeln och om vilka nya sidor bandet visar upp på det kommande albumet.

Last Party On Earth handlar om att dansa genom apokalypsen snarare än att ge upp. Är det en livsfilosofi ni lever efter?

- I teorin, ja. Men ska man vara helt ärlig så är det kanske lättare sagt än gjort. Det återstår att se helt enkelt. Om man vill vara lite ambitiös så kan man ju se det som en metafor för livets upp och ner. När saker är piss så blir det lättare när det svänger lite.

Ni beskriver låten som acceptans snarare än apati. Var går gränsen mellan att släppa taget om det man inte kan påverka och att bli likgiltig?

- Att acceptera ett skitläge är alltid bättre och coolare än att sticka huvudet i sanden.

Ni säger att arbetet med nya albumet inte varit friktionsfritt. Finns det något i det som skavde som ledde till något bättre än ni hade planerat?

- Vi har varit nere på hårklyvningsnivå och vänt. Nu har vi lika långa tyglar.

Er debutplatta kändes väldigt självsäker i sitt uttryck. Vad har ni vågat göra på album två som ni inte gjorde för två år sedan?

- Ännu mer trash och kitsch än debuten. Första skivan var howdy. Nya skivan är rowdy.

Grand Mojo bygger mycket på klassisk rock men känns samtidigt väldigt samtida. Finns det någon modern artist eller genre som påverkat nya skivan och som skulle förvåna era fans?

- Inte direkt påverkat men många bra band/artister från Sverige som är inspirerande. Svart Ridå, DJ Haydn, Deki Alem, Svenska Folkjazzkvartetten, MASAKA, Daniela Rathana, Boko Yout för att nämna några.

Efter att ha spelat med band som ZZ Top, Dirty Honey och Royal Republic - vad har ni lärt er av att se etablerade liveband på nära håll?

- Att det är hårt slit och många år av grind för att få ihop det. Att bara få allt man vill ha på ridern är ju ett mål i sig. Hoppborg tex.

Ett fullsatt tält på Sweden Rock Festival är en dröm för många rockband. Vilket ögonblick under den spelningen minns ni starkast idag?

- Att hela publiken vrålade med i sista låten.

Ni har arbetat med producenter från ganska olika musikaliska världar. Vad var det första förslaget från någon av de nya producenterna som fick er att tänka: Det där är galet men vi testar?

- Det fanns nog inga direkt galna förslag. Däremot så behövde vi kalibrera lite för att jobba på nya sätt. Men det var mest full feeling rakt igenom. Det är fett när någon utifrån har en vision och man bara kan åka med och se det växa fram organiskt.

Om debutalbumet var som en slags introduktion till publiken, vilken sida av Grand Mojo är det som det nya albumet visar för första gången?

- Mer lek och lite mer feng shui.

Om världen faktiskt gick under i morgon och ni fick arrangera den bokstavliga Last Party On Earth vilka tre låtar (era egna eller andras) måste finnas på spellistan?

- Vi skulle bara ha Zion av Fluke och det skulle vara exakt som i Matrix del 2 när alla dansar i grottan.

Till sist, er musik beskrivs som glam, punk, ökenrock och rock n roll i samma mixer. Om Grand Mojo vore en maträtt på en sunkig vägkrog klockan 02.30 - vad skulle stå på menyn?

- Dubbelrulle med ostron.

Lyssna på Last Party On Earth här nedan!

Fem album: Skuggorna Bakom Oss

2026-06-05T01:50:22.834+02:00

Foto: Jonna Söderström

Skuggorna Bakom Oss delar idag med sig av det mest innovativa bidraget i serien "Fem album" i form av ett mötesprotokoll. Jag gillade verkligen förra singeln från bandet, Maskiner som jag, och nu är de tillbaka med Trieste (sent på jorden), vilket är kapitel nummer två från kommande EP:n Vi som älskade ljuset. Låten maler fram som en mörk dröm där elektronik och organiskt möts. Tänk dig Kent runt Röd / Tillbaka till samtiden samtidigt som texterna inte sätter krokben på sig själva. Det här är ett band som skapar fantastiska stämningar. Det är en ära att bandet gästar "Fem album" och Spotify-länkar till bandets album, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. Låt mötet börja!

PROMEMORIA

Angående sammanträde rörande fem album som format Skuggorna Bakom Oss kommande EP Vi som älskade ljuset. Vidare refererad till som EP X.H4. Upprättad på uppdrag av extern part.

---

Datum: Ej fastställt

Plats: Uppges ha varit ett bord

Närvarande:

Jokke

Fred

Felix

Erik

Johan

Samt en tilltagande känsla av att frågan var viktigare än den först verkade.

---

Bakgrund

Vakentimmar har begärt uppgifter om de album som format Skuggorna Bakom Oss. Frågan föreföll inledningsvis enkel. Det visade sig att så inte var fallet. Nedan följer en sammanställning av inkomna uppgifter.

---

§ 1

Erik

Album: 1900 - Fältinspelningar (2019)

Redovisad motivering: Med enkla men uttrycksfulla medel skapar 1900 melodier och rytmer som väcker känslor och minnen till skolavslutningar jag varit på, men ändå inte. Kommentar från protokollföraren: Flera skolavslutningar omnämndes. Ingen kunde verifieras. Ingen närvarande verkade särskilt bekymrad över detta.

---

§ 2

Johan

Album: Jon Hassell - Last Night the Moon Came Dropping Its Clothes in the Street (2009)

Redovisad motivering: Suggestiva ljudlandskap, harmoniserad trumpet och tunga basgångar gör denna ambientplatta till en vacker illustration över hur blås med eﬀekter kan användas med intention och attityd för att tjäna en helhet. Nästan löjligt återhållsamt. Kanske därför så vackert.

Kommentar från protokollföraren: Betydande tilltro till återhållsam trumpet noterades.

Vid denna punkt förflyttade sig stämningen närmare fönstret. Ingen åtgärd vidtogs.

---

§ 3

Felix

Album: Radiohead - The King of Limbs (2011)

Redovisad motivering: Uppgiftslämnaren uppgav sig under lång tid inte förstå albumet. Materialet beskrevs inte som dåligt. Det rann bara av honom. Efter flera år inträﬀade dock vad som i anteckningarna endast benämns som "klicket". Därefter förändrades situationen. Uppgiftslämnaren hävdar numera att relationen till albumet är ovanligt nära. Någon metod för att mäta detta har inte identifierats.

---

§ 8

Fred

Album: Beverly Glenn-Copeland - Keyboard Fantasies (1986)

Redovisad motivering: Transcendentalt och omslutande som en elektronisk värmefilt. Albumet uppges vara inspelat med endast en Yamaha DX7 och en Roland TR-707. Låtarna rinner som en flod och mynnar slutligen ut i Sunset Village. Vid denna punkt framfördes följande påstående: "Kanske världens bästa låt."

Kommentar från protokollföraren: Något stöd för detta påstående har inte kunnat återfinnas i tillgänglig forskning. Några egentliga invändningar har heller inte återfunnits.

---

§ 9

Jokke

Album: Leonard Cohen - I'm Your Man (1988)

Redovisad motivering: Albumet beskrivs som ett dokument upprättat av en man som vänt världen ryggen men därefter återvänt för att lämna vissa upplysningar. Han väljer att göra detta till ett soundtrack som stundtals för tankarna till karaoken på en Finlandsfärja. Albumet är daterat men samtidigt stämplat med evighetens ankomststämpel. Det är genomgående allt annat än perfekt. Det finns en spricka i allt.

Kommentar från protokollföraren: Det har inte varit möjligt att fastställa om den aktuella sprickan återfinns i produktionen, materialet eller tillvaron i stort. Spåret Jazz Police bedöms sannolikt ha tagit sig in denna väg.

---

Sammanfattande bedömning

Det har inte varit möjligt att fastställa exakt hur ovanstående album påverkat Skuggorna bakom oss. Flera av de intervjuade verkar själva osäkra. Vissa verk framkallar minnen från händelser som inte ägt rum. Andra kräver flera års bearbetning innan de öppnar sig. Ytterligare några tycks ha sitt ursprung på platser som inte kunnat lokaliseras.

Frågan om vilka album som format bandets sound får därmed anses besvarad i den utsträckning den låter sig besvaras. Mötet avslutades. Stämningen lämnade lokalen något tidigare.

Protokollföraren satt kvar en stund.

/ Skuggorna Bakom Oss

Lyssna på Trieste (sent på jorden) här nedan!

Bord 031: Ölstugan Tullen, Mariaplan

2026-06-04T13:20:52.459+02:00

Ölstugan Tullen vid Mariaplan är ett av mina mest välbesökta ställen då jag uppskattar restauranger som inte krånglar till det i onödan. Mina smaklökar valde att inte växa upp tillsammans med mig, jag föredrar typ samma rätter som när jag var liten - särskilt gäller detta ölen - jag föredrar fortfarande ljus lager precis som jag gjorde när jag blott var några månader gammal. Men det var jobbiga tider, en droppe öl ledde till att jag var bakis i några månader. Skämt åsido. Tullens fokus är husmanskost och de har alltid fyra rätter för 125 kronor, vilka bytts ut varje vecka. Ofta är det två kötträtter och två fiskrätter, men det finns förstås också vegetariska rätter, som panerad ost, plocktallrik och vegansk färslimpa. En stor stark ligger på 52 kronor och under de varmare månaderna finns här både uteservering samt gott om sittplatser inomhus.

Tullen överraskar sällan men det är nästan alltid gott. Servicen varierar från dag till dag, men är oftast uppmärksam och trevlig. Just den här dagen beställer jag Wallenbergare av kalvfärs. Till det serveras skirat smör, rårörda lingon, gröna ärtor och potatismos. Portionen ser ganska liten ut men mätt blir jag och när lingonen, smöret, köttet och moset möts blir det fyra årstider av glädje i magen. Jag hade föredragit en något större Wallenbergare och mer jämna proportioner av ingredienserna. Kanske hade en något mindre tallrik gjort smakögat något mindre dömande. Överlag är det ändå gott - som alltid önskar jag något mer kryddning men det kan man förstås lösa själv utifrån ens egna preferenser.

Som efterrätt väljer jag en Crème Brulée (95 kronor). Det översta täcket är som vanligt en fröjd att knacka sönder med en sked. Desserten är väldigt god men själv hade jag kunnat skippa hallonsorbeten och de rårörda bären som följer med. De tillför inget för mig personligen.

Precis som Mcdonalds bygger Tullen inte sin styrka på överraskningar. Här handlar det mer om pålitliga och gedigna smaker som kanske inte får smaklökarna att göra kullerbyttor, men som i förhållande till priset är svåra att klaga på.

Jag ligger bara på golvet och stirrar i taket lite först

2026-06-03T22:20:15.966+02:00

Om jag inte orkar svara på något så brukar jag bara reagera på det som skrivits. Några gånger har det tagits emot fel, typ ”Oj, Oskar, är du vaken” (jag reagerar med tumme upp), ”Mår du bra då?” (Jag reagerar med hjärta) och till slut så föll poletten ned, ”orkar du inte svara?” (Jag reagerar med tumme ned).

Jag satt på en bänk på Vrångö idag. Min hjärna var av varianten ”Ångesten hade paxat sju sittplatser i huvudet. Fick öppna uteserveringen för att den skulle få plats. Vad gör man inte?” - då blir det bättre att man åker bort en stund. Alltid när det är mycket i mitt liv så väljer jag alltid att boka resor inåt. Det är nödvändigt att bara vara i tystnaden. På Vrångö så drog himlen snabbt av sig den blå klänningen. Vinden kramade om mina ben hårt. Jag längtade efter en annan slags kram. Jag kollade telefonen lite fort, hade fått två mail. Det ena var viktigt och i det andra, skickat fem minuter senare från samma person, stod det ”Ville bara kolla så mitt förra mail inte kom bort”

Det är intressant hur vi förr kunde vänta flera veckor på att få svar på brev. Idag har vi inte alltid ork att vänta ens fem minuter. Jag är förstås likadan själv ibland. Har jag skickat ett sms och inte fått svar på fyra timmar börjar hjärnan direkt: "Okej. Personen hatar mig. Då vet jag." Men jag undrar varför vi inte klarar av mellanrummen längre. Mellan att ses, mellan att komma fram, mellan att få svar. Jag vet inte vad som händer med oss människor om vi inte längre klarar av att sakna, längta och att bara ligga och stirra upp i taket en stund.

Jag längtade efter lördagen hela veckan när jag var yngre och att få se Fångarna på Fortet med min familj. Nu byggs en hylla av otålighet i våra kroppar om en video buffrar i några sekunder. Vi är bra på att förkorta avstånd, men klart sämre på att uthärda mellanrum.  

Det märkliga är att vi accepterat att vin och surdegsbröd blir bättre av att få lagras men när det gäller känslor och relationer så tycks vi tro att snabbast vinner. Jag vet inte hur många gånger jag har handlat på Klarna för att jag inte orkar vänta tills skjortan eller parfymen är min. Och kanske är längtan ibland för svårtillgänglig. Att den är gömd tre meter upp medan resten av samhället flyger på en lägre höjd. Jag vill gärna ha musik på när jag duschar till exempel och när jag lagar mat - men plötsligt när jag ger mig ut så finns musiken även på vagnen, på bussen, i affären. Det blir inga mellanrum där heller.

Jag längtade efter varje avsnitt av Bron när det gick på SVT men nuförtiden så släpps hela säsonger stundtals med en gång. Tomrummet hinner aldrig byggas ens. Och varje kommun hade nekat bygglov ändå, var så säkra.

Det finns ett antal personer som jag verkligen älskar och jag vill visa det på så många sätt. Samtidigt vill jag inte knacka på alla deras dörrar samtidigt, vilket är lätt att göra nuförtiden. Jag tror inte det skadar att få sakna och längta efter dem - utan att söka ständig bekräftelse. Det som också är säkert är att man aldrig någonsin ska försaka människor som bryr sig om en för jobbets skull eller för internets skull. Man ska inte försaka dem för någonting. Man kan bara erbjuda dem lite mellanrum. Ofta är det i tystnaden mellan samtal, mellan gånger man ses som man förstår sig på ens känslor och den andra. Mår känslor bättre av att kastas på löpband?

Men nu förväntas känslor både lyfta och landa samtidigt. Jag vet inte vems landningsbana som klarar av att hantera det. Idag ringde Telenor mig två gånger. Jag svarade inte nån av dem. Kanske borde jag ha sagt ”Hej! Ert samtal är viktigt för mig. Jag ligger bara på golvet och stirrar i taket lite först.” 

"Vi har eventuellt en förkärlek för att älta saker"

2026-06-02T20:22:52.706+02:00

Foto: Press

Första gången jag på riktigt fastnade för bandet Hemliga Klubben var när jag hörde Dina föräldrar. Låten, som är hämtad från EP:n Vem bryr sig om Hemliga Klubben? är smittsam och hade en förmåga att få mig att sjunga med i rader som "Vi var med i Vi i Femman, men ingen av oss vann ju det. Jag gillar ditt garv, tur att mina skämt är roliga". Det är underbart. Tänk om vi dör! är en annan låt jag bär med mig i en ficka i själen av flera personliga och musikaliska skäl.

Senaste singeln heter Typ 100 år, Klaudy (William Schenberg) gästar och texten är igenkännande på ett bitterljuvt sätt. Någon monterar som andar i halsen på en och hjärtat söker bara efter just den personen. Idag pratar jag med bandet om låten, om läget och om att vara ängslig - något jag känner igen mig i mycket!

Hur är läget?

- Läget är att vi ska släppa låt och spela sommarens första och kanske enda gig inom loppet av en dryg vecka. Allt ska brännas av snabbt och tomheten kommer antagligen vara total efter. Volvon är inne på service och vi snickrar på diverse delar av liveshowen. Ni borde komma! 

Ni beskriver Typ 100 år som en låt om den där personen man alltid letar efter i ett rum. Har ni själva haft sådana relationer som liksom hängt kvar genom olika faser i livet?

- (…i ett rum fullt av alla personer man någonsin träffat) Haha jo så kan det eventuellt va. Vissa blir man aldrig riktigt av med men det är inget vi pratar högt om! 

Ni känns ofta väldigt nära och ärliga i både texter och liveframträdanden. Hur hittar ni balansen mellan att skriva personligt och samtidigt lämna plats för lyssnarens egna känslor?

- Som lyssnare lägger man nog alltid på sitt eget raster när man hör en låt, oavsett hur personlig texten är. Ta till exempel låten 100 av Ana Diaz, superspecifik och personlig text men ändå sitter man och fantiserar om spanska släktingar och barn man inte har. Om man måste ha en ospecifik text för att kunna relatera så lyssnar man nog på fel sätt. Men såklart, det är skillnad på att va personlig och att va privat, vi försöker hålla oss till det förstnämnda.

Klaudy gästar nya singeln. Vad var det som gjorde att just hans röst och energi passade in i låten?

- Vi har jobbat med lite samma folk som William, Åke från Björnstammen tex, så vi har vetat om varandra ett tag utan att våga säga hej. Sen när vi insåg att låten kunde må bra av lite mer soul och skönsång kände vi att det var dags att höra av oss. William är också otroligt trevlig, vilket hjälper. 

Era konserter beskrivs ofta som intensiva och allsångsaktiga. Finns det något särskilt ögonblick från en spelning som fått er att känna "det här är varför vi gör musik"?

- Vi blir alltid lite blödiga när folk kommer till gigen i matchande gröna, gula och röda outfits tillsammans med sina vänner. Förra turnén tog vi hjälp av fans för att styra upp förfester runt om i landet där alla som ville träffa andra HK-intresserade kunde ses. Att få va med och skapa gemenskap känns som en anledning god nog att göra musik! 

Ni har både ett eget starkt uttryck och skriver musik åt andra artister. Hur skiljer sig processen när ni skriver för Hemliga Klubben jämfört med när ni skriver åt någon annan?

- När vi skriver åt andra filtreras alltid ens idéer genom artisten i fråga, därför försöker vi filtrera så lite som möjligt när vi jobbar tillsammans. Hellre lämna saker orört och lite ruffigt än att polera bort alla skavanker som gör det mänskligt, det känns lite extra viktigt nu med allt AI-piss. 

Sedan starten 2018 har mycket hänt snabbt för er. Finns det någon period under resan som betytt extra mycket för vilka ni är som band idag?

- Har det gått fort? Inifrån klubbstugan känns det som vi har harvat i evigheter, haha. Vi gillar väl att tänka att vi fortfarande slår underifrån men får väl ändå (motvilligt) erkänna att det gått bra i perioder. Om man tänker specifika händelser så är det svårt att komma runt när publiken hoppade så mycket att vi pajade golvet på en K-märkt byggnad och de behövde renovera lokalen efter att vi varit där. Första gången nån skickade en bild på en HK-tatuering var också en omskakande men fin upplevelse, att man insåg att musiken nått fram liksom. Allt det där har nog gjort att vi känner oss väldigt nära och beroende av vår publik. Utan klubbmedlemmar, ingen klubb osv. 

Tills alla glömt oss och nu Typ 100 år kretsar båda kring minnen, relationer och människor som stannar kvar. Vad är det med just de ämnena som fortsätter dra er tillbaka till skrivandet?

- Vi har eventuellt en förkärlek för att älta saker. Påsen är till och med född i ett område som heter Älta så det borde kanske inte komma som nån större chock. Sen är vi alla rätt ängsliga som personer så att hålla fast vid minnen kommer rätt naturligt för oss.

Lyssna på Typ 100 år här nedan!

"När man borde sova men hjärnan gått på rave"

2026-06-01T22:04:03.458+02:00

Foto: Press

Hök släppte första singeln Aldrig redan 2021. Singeln hade både en underbar text och ett lika underbart omslag. Det var faktiskt min fru som fick mig att hitta till bandet - och visst är det fint att dela både hjärta och musikaliska ådror? Bandet tillhör den sällsynta skaran som bara har släppt bra låtar och senaste singeln Böcker är inget undantag och det vackra drömska landskapet byggs upp av The Cure-doftande gitarrer samtidigt som texten söker skydd i böcker, i andras tankar - i andras verklighet. Samtidigt som den egna verkligheten kryper allt närmare. Bandets texter är genomgående strålande och bandet bygger upp tillstånd, en stämning, en verklighet som inte alltid skiner - men som känns så inbjudande på något sätt att man ändå vill fly dit. Idag pratar jag med bandets Felicia Selin om nya singeln, om att tippa över och att pysa ut som en ballong.

Hur är läget?

- Hej, tack det är bra tycker vi! Vi spelade på Ditt Kvarter i Umeå i helgen och publiken var fin. Tror vi smyglever på det, det är trots allt måndag, regnigt och Elias bil "saabis" gick i graven idag.

Er musik beskrivs som något som växer långsamt men stannar kvar länge. Känner ni att det nästan blivit ett motstånd mot hur snabbt musik ofta förväntas konsumeras idag?

- Vi blir glad att höra att den stannar kvar. Men på frågan har vi nog aldrig riktigt tänkt så, vi är både långsamma skrivare men skriver också ofta våra låtar som en berättelse eller resa. Ids du inte lyssna hela kan du med gott samvete hoppa Hök. Så ja och nej, det blir mest som det blir bara.

Böcker känns som en låt där människor försöker förstå sig själva genom andras berättelser. Finns det någon bok, film eller text som påverkat er extra mycket när ni skrev låten?

- Hm, bra fråga. Jag läste Human Kind av Rutger Bregman at the time, möjligtvis att det lilla hoppet spirar från den. Men i övrigt skrev jag direkt från mitt tvivliga ställe jag var på just då. Och Böcker tycker jag är en sån fin symbol till mycket man kan känna i detta jordeliv kopplat till kärlek, eller val generellt.

- Man kan skriva sin bok, vända blad och gå vidare, hålla ihop som en bunden (eller obunden) bok eller bara ge sig av. Det finns lyckliga sagoslut och böcker en önskar släppte från näthinnan. Lite som livet självt.

- Texterna kommer ofta från vargtimman, när allt är tyst, när man borde sova men hjärnan gått på rave.

Er musik rör sig ofta mellan det väldigt sköra och något mer explosivt. Hur hittar ni balansen mellan återhållsamhet och att faktiskt släppa loss?

- Kul att du säger det. Jag tror aldrig vi riktigt funderat kring balansen, men både jag och Elias som skriver låtarna känner det när vi väl är "där", och vet att det är så vi vill ha det. Vi tycker om återhållsam låtuppbyggnad, sådär på gränsen att tippa över, eller på gränsen att pysa ut som en ballong. Det är något lite äckligt i det, att liksom inte riktigt komma hem.

Det finns något väldigt norrländskt i er ljudbild - stora ytor, ensamhet och ett slags stilla intensitet. Hur mycket tror ni att uppväxten i Skellefteå format Hök som band?

- Det där tar vi som en komplingang. Jag antar att det som kommer ut ur en präglas medvetet eller omedvetet av vart en är, både fysiskt och psykiskt. Nog finns Skellefteå med i vår musik, vore dumt säga något annat.

Ni verkar ha byggt Hök ganska långt från branschstress och algoritmtänk. Har det varit svårt att hålla fast vid det långsamma arbetssättet när musikvärlden så ofta hela tiden vill ha mer och nu?

- Vi må eventuellt bo under en sten, men tanken på branschstress eller algoritmtänk har aldrig riktigt passerat någon av våra två hjärnhalvor. Att skriva musik är ju liksom vår mening - något vi gör för att vi tycker om det. Stress däremot, den dödar allt som är kul. Är musiken redo att komma ut, då är vi redo med. Vi skriver tills det känns bra, vilket ofta betyder några timmar till. Och några till. Och några till. En låt tar den tid den tar. Nu ljuger vi lite ändå, frustration förekommer helt klart. Nog fan önskar man att låtarna hade mixat sig självt, som ett exempel.

Böcker har en känsla av uppgiven romantik utan att bli cynisk. Är det viktigt för er att lämna kvar någon form av hopp i mörkret?

- Absolut. Vi alla känner hopp så varför lämna kvar någon eller något i mörkret, det känns kriminellt. Både jag, Elias och Jonathan älskar däremot skav. Allting blir lite vackrare så, både tonalt och textmässigt. Jag tycker det är som livet är - skavigt, ont, mjukt, ibland jättefint. Och förstås hoppfullt.

När ni jobbade fram det kommande albumet - fanns det någon punkt där ni kände att nu låter det faktiskt som Hök på riktigt? Vad var det som föll på plats då?

- Genomgående hela detta skiv-skriv har vi fnissat åt vad vi håller på med. Vi har plockat bort, skrivit nytt, sållat, skrivit nytt igen. Allt har skapats på lust, snarare än efter ett visst sound. Jag vet inte om vi själva riktigt vet hur vi tycker att det låter, men låtarna kommer ju ur oss - så Hök är det definitivt, om än det må vara spretigt.

Lyssna på Böcker här nedan!

Mellan stumfilm och grov komedi

2026-05-31T20:36:20.840+02:00

”När jag går in nånstans och känner mig utanför vill jag va där med dig”, sjunger Jakob Hellman. Det är en rad som beskriver mitt liv på många sätt. Sökandet efter trygghet pågår till viss del livet igenom. Det är livets längsta löparrunda. Har man med sig någon blir den betydligt trevligare att springa. En av mina mest nervösa stunder var när jag gifte mig. Jag minns att jag grät när jag sa ja. I regel gråter jag flera gånger om dagen. Både när jag blickar bakåt, framåt och inåt. Jag tycker egentligen att det är ganska skönt hur förlösande livet kan vara ibland. Min fru får mig ofta att skratta - samt säga brännbara saker. Hon är min lyckas ansiktsmask.

Jag har svårt att känna tillit i början av relationer. När jag känner mig trygg går jag däremot gärna från stumfilm till grov komedi på rekordtid. Jag kan nog skämta lite över gränsen ibland, men det dras ofta på min elräkning till sist ändå.

Jag kan stundtals bli lite mycket. Vissa fördämningar borde man kanske aldrig bygga och andra bara släpper när man känner sig trygg med någon. Jag tycker att relationer är det allra viktigaste i livet, men svarar ibland på meddelanden ungefär lika snabbt som en kommunal detaljplan avhandlas. Jag har förstått att känslor inte alltid mäts i hur mycket de sägs högt. Vissa skriver romaner, andra viskar bara en rad - men båda kan bära samma tyngd.

Jag kan bli sentimental över ett gammalt samtal men har ingen aning om var jag lade nycklarna för fem minuter sedan. Något jag trodde som barn var att vuxna kunde saker. Häromdagen ägnade jag tio minuter åt att fotografera ett vägguttag och fråga internet varför sladden inte gick att dra ut. Det visade sig att vuxna fortfarande mest gissar sig fram.

Min mage är min sämsta kollega. Stundtals är den lika stressad som en Foodora-ansluten pizzeria som försöker hantera 800 beställningar på nyårsdagen. Jag duschar dessutom alltid minst två gånger om dagen, ibland ännu oftare på sommaren. Jag avskyr att känna mig för varm. Det är som att bli omfamnad av värme och sedan inse att omfamningen egentligen är ett klibbigt fängelse.

Jag kan ha svårt att komma igång med saker och försöker därför snabbt plocka bort sådant som jag riskerar att fastna i. Det fungerar ungefär lika bra som när man försöker städa ett kök genom att flytta stöket till ett annat rum. Jag lägger mest pengar på mat, mode och skönhet. Att testa nya restauranger och hitta nya platser att ta en öl på är något av det bästa jag vet.

Mina favoritdofter är gräs på våren, syrenbuskar, eld och asfalt som matats med regn. Jag tycker om att köpa parfymer och några favoriter är Daydreamer från BYUNE, Candy Cloud från Adora och Calvin Kleins Eternity For Women. Nej, de osar kanske inte manlighet. Men jag orkar inte riktigt begränsa mig på det sättet längre. Jag vill mest känna mig bekväm i mig själv.

Jag har också slutat förstå varför man ska skämmas över saker man tycker om. Det är samma sak med mycket annat. Jag kan lika gärna dansa till Zara Larsson och Rihanna framför spegeln hemma, helt utan publik och utan ambition att det ska se bra ut, och sedan i nästa stund ligga i soffan och se Sveriges Mästerkock som om det vore en av världens viktigaste finaler. Det ena behöver inte ta bort det andra. Jag tror snarare det är samma sak - bara olika sätt att vara människa på.

Jag äter i regel inte skaldjur. Det handlar om konsistens, doft och ett gammalt trauma från barndomen. Jag minns att någon ställde fram räkor på bordet och sa: ”Visa hur du skalar räkan.” Jag har aldrig uppskattat när prestationsångest serveras tillsammans med maten. Arbetslinjen på tallrik är ett stort nej tack. Däremot älskar jag kroppkakor, tacos och matiga mackor. Ett spa för smaklökarna är en lagom stekt macka med skivad flankstek som möter grönsaker och hetta i form av någon stark sås. Jag är ganska liten i maten stundtals, men har å andra sidan inga problem med att äta tio knäckemackor en sen kväll bara för att det är så gott med ost på.

Jag älskar att se Kalmar FF spela och ta en öl samtidigt. Efteråt lyssnar jag gärna på Alexandra Nilsson och Ida Wargs podd Vi var här först. Det finns något fint i människor som vågar prata om relationer som gått åt helvete, om vardagliga misslyckanden eller om att bajsa ner sig utan att göra en stor grej av det. Världen blir åtminstone inte sämre av att avdramatisera den lite. När min fru kommer hem sent om kvällarna från sitt jobb hittar hon mig skrattandes i sängen till just den podden.

Jag uppskattar djupa samtal väldigt mycket, men kan i nästa stund börja fundera över det absurda i varför någon smetar mensblod i ansiktet eller varför någon som vill dejta en annan person väljer att ta sin selfie underifrån. Jag är kanske inte alltid konsekvent i mina tankar. Å andra sidan hade det varit tråkigt om hjärnan bara gick i raka linjer.

Jag har också betydligt större problem med människor som inte låter folk gå av först innan de kliver på spårvagnen än med människor som sitter med mobilen. Ibland är det fullt rimligt att stänga ute världen en stund. Jag gör hellre ett test om vilken frukt jag är eller tittar på en katt som har filmkväll med sin bästa vän än stirrar ut genom fönstret på ännu ett byggprojekt. Många är dessutom onödigt elaka på internet. Har man inget vettigt att säga så vinner man sällan någonting på att ösa på lite extra. Det finns redan tillräckligt många människor som agerar kommentarsfält i verkligheten.

Mitt liv hade möjligen varit enklare med mer planering. Samtidigt uppstod de flesta av mina bästa minnen när planeringen gick åt skogen. Jag är i regel för allvarlig för att vara helt avslappnad och alldeles för barnslig för att vara helt seriös. Jag befinner mig någonstans däremellan och har inrett mig ganska bekvämt där.

"Det vilar något högst mänskligt just i det opolerade"

2026-05-30T12:28:15.885+02:00

Foto: Karin Walterson

På albumet Osynliga Stigar som släpptes ut i världen igår möts WAR SAN (Kim Warsén) och Ragnar Bey från fantastiska Crash Nomada (Kolla in senaste singeln Syster Europa!). Jag älskar ju möten i musik och här flätas både Kim och Ragnars rötter ihop - samt deras musik. I stycken som Till Lisa och avslutande Tegelfärgad skymning går stämningar ihop och jag sitter och njuter och avundas. Särskilt den förstnämnda spelar jag om och om igen. Det är något med hur det sköra och tyngre möts. Det är oändligt vackert. Idag pratar jag med Kim och Ragnar om albumet och om Småland förstås!

Hur är läget?

- (Kim) Tack, det är bra. Det känns fint att äntligen få släppa det här albumet, vi började arbeta på det redan hösten 2024 så det är lite högtidligt när någonting ros i land som man har jobbat på länge.

Ni beskriver musiken som ett motstånd mot "digital perfektion". Känner ni att mycket musik idag blivit för polerad för att faktiskt kännas mänsklig?

(Kim) - Ja, jo men det tycker vi väl tänker jag (skratt). Fast egentligen är det där ju en konstant spänning på något vis, kampen mellan att infinna sig i någonting befintligt och allmängiltigt och viljan att hitta ett autentiskt och uppriktigt uttryck. Det känns klokt att reflektera över samtida strömningar och till vilken grad en vill upprätthålla eller ifrågasätta det befintliga. Det här albumet byggs kring ett gammalt ärvt piano, dess minnen och hur dessa kanske på något vis trots allt finns lagrade i dess akustik. Att Ragnar har en nära relation till just det här pianot färgade av sig på mig och gjorde att jag närmade mig instrumentet på ett speciellt sätt. Alla dessa faktorer intresserar mig väldigt mycket - det vilar något högst mänskligt just i det opolerade.

Osynliga Stigar verkar röra sig mellan stillhet och konfrontation. Hur hittar man balansen mellan det vackra och det obekväma utan att det ena tar över?

(Ragnar) - Jag tror den kommer ganska organiskt i vårt samspel. Att man ger och får lägen i musiken. För mig som gitarrist i den här konstellationen, handlar det lika mycket om att inte spela som att spela. Det är kanske lite av en kliché som går tillbaka till John Cage och zenbuddhismen, men tystnaden och icke-spelandet är enormt viktigt i den här typen av musik.

Ni nämner både Arvo Pärt och Sonic Youth som inspirationskällor - två väldigt olika världar. Vad är det som förenar dem för er?

(Ragnar) - Det finns en sorts aura av mystik i båda de världarna. Både i Sonic Youths klangbottnar med alternativa gitarrstämningar och i Pärts sakrala minimalism.

Många av albumets miljöer och titlar är kopplade till Småland och trakterna kring Kalmar. Vad tror ni att just de platserna har gjort med ert sätt att skapa musik?

(Kim) - Skivans tanke var att på något sätt fläta samman våra rötter, och mina går ju sedan barnsben under dessa trakters sten och myrr. De här platserna har ju format mig och på så sätt även mitt musikskapande. Av alla epiteter är nog Smålänning den enda som jag använder utan en viss fördröjning (skratt).

- Ragnars mamma, Helen Ekholm, är uppvuxen i Grönskåra i Småland. Jag fick i efterhand veta att det ärvda pianot fanns i hennes hem när hon växte upp och att hon spelade på det som barn. Att hennes målningar utformade albumet ger albumet en stark småländsk koppling. Jag arbetar ofta i en tradition där kreativ framställning kan förändra eller förstärka våra relationer till platser och människor och de idéerna har varit väldigt närvarande under arbetet med det här albumet.

Instrumental musik kräver ofta mer av lyssnaren eftersom inga texter styr känslan. Ser ni det som en frihet eller som en större risk?

(Ragnar) - En frihet helt klart. Jag är primärt sångare och textförfattare i bandet Crash Nomada, så det är en härlig kreativ kontrast att arbeta med instrumental musik. Det är suggestivt på ett helt annat sätt och även om det kräver lite mer av lyssnaren så tror jag att lyssnaren i sin tur kan ha fler användningsområden för instrumental musik än textbaserad vers och refräng-musik.

Ni använder slitna instrument och gamla inspelningsmetoder på albumet. Var det ett estetiskt val från början eller upptäckte ni något i själva begränsningarna?

(Kim) - Den ursprungliga idén var att spela in något som byggde på just det pianot och att detta skulle möta Ragnars ljudvärld. Det blev på något sätt både en begränsning och en utgångspunkt. Sedan tillkom tramporglar, bandekon, gamla röstinspelningar från forna släktingar, saz cûmbûs etc. Jag finner det väldigt tilltalande att gamla instrument bär på en historia, akustiken kan i vissa fall vara förlösande, ibland till den grad att instrumentet har en inneboende ljudvärld som du kan ta del av om du är lyhörd och närmar dig det med respekt och försiktighet.

Albumtiteln Osynliga Stigar känns nästan existentiell. Handlar skivan också om sådant vi människor bär på men har svårt att sätta ord på?

(Ragnar) - Det var fint uttryckt! Ju mer jag tänker på det så är det ju en fin beskrivning av all bra musik - att den ska beröra sådant vi människor bär på men har svårt att sätta ord på. Jag hoppas och tror att vi har lyckats bra med det

(Kim) - Jomen visst, det finns ju något i den där titeln som signalerar om något bortom det rationella, stigar vi går på fast vi inte kan bevisa att de finns.

Lyssna på Osynliga Stigar här nedan!

Musikminne från Kaj Pousar

2026-05-29T23:05:31.241+02:00

Foto: Mats Vassfjord

Senast vi hörde från Kaj Pousar var på albumet Nine Lives som släpptes 2023. Genom åren har han mestadels hållit sig till det svenska språket men på just Nine Lives och även den kommande är det engelska som gäller. Jag skulle säga att hans musik är mer rivig och tung när han vänder sin engelska sida till och något mer ljus och lätt när han skriver på svenska. Under arbetet med det kommande albumet gick tragiskt nog hans producent samt vän Samuel Waermö hastigt bort. Kaj hittade slutligen en annan producent som nu hjälper honom att färdigställa albumet, Första singeln därifrån heter Hunger (For your touch) och låter som något som alla hade älskat att färdas till Sweden Rock med. Den resan hade injicerats med mycket tyngd och spelglädje! Idag berättar Kaj om ett musikminne för bloggen!

Jag hämtade upp Joe Lynn Turner (Rainbow) för ett gig i en liten ort i Sverige. När vi kom in i orten så råkade vi köra in bilen på ett cykelupplopp i mål där det stod fullt med folk. De hejade in cyklisterna och där kom då vi också - i bil.

/ Kaj Pousar

Lyssna på singeln här nedan!

"Väldigt få saker är bara bra eller bara dåligt"

2026-05-29T22:45:54.399+02:00

Foto: Press

Elin Jones är en riktig Vakentimmar-favorit som nu är EP-aktuell! Jag har följt henne under ett par år och jag gillar lekfullheten som genomsyrar hennes musik samtidigt som texterna alltid är välskrivna och hennes titlar oftast är uppdelade och bjuder på olika perspektiv. I övrigt handlar hennes musik mycket om kontraster skulle jag säga - det ledsna bjuder på ett danssteg och det glada danssteget följs av ett break-up. Glädje möter sorg, livets vackra stunder går in i de jobbiga och dova. Elin fångar allt det där och det är en del i hennes storhet. Idag pratar jag med Elin om att växa upp, om den purfärska EP:n Varför ska jag? Jag är ett barn och om tiden i England.

Du beskriver hur du hade ett rockigt självförtroende i England som känns svårare att hitta hemma i Sverige. Vad tror du det är som gör att vissa platser lockar fram andra versioner av oss själva?

- Jag vet inte om det är så mycket platsen i sig som chansen att komma bort från "sig själv" ett tag. Det finns en frihet i att ingen runtom en har sett gångerna man misslyckats och man får möjligheten att "reinventa" sig själv. Man kommer ifrån gamla invanda mönster och behöver inte undermedvetet anpassa sig till hur andra tror att man är. Samtidigt så vet jag inte om jag var så annorlunda i England. Man kan resa bort från alla andra, men för eller senare kommer ju "sig själv" ikapp.

EP-titeln Varför ska jag? Jag är ett barn fångar både trots och sårbarhet på samma gång. Känner du att låtarna handlar mest om att växa upp eller om att försöka slippa göra det?

- Haha, bra fråga. Jag skulle kanske säga att låtarna handlar om att jag motvilligt behövt inse att man behöver ta ansvar för sin tillvaro. Men samtidigt blir det ju en chock nånstans när man slutar vara ett barn, att plötsligt är man inte borträknad ur vissa sammanhang bara för sin ålder. Det är ju både jättekul och jättejobbigt samtidigt. Sen är nog titeln lite tillspetsad i sammanhanget...

Du säger att ni jobbat med vissa av låtarna i 3-4 år. Har någon låt förändrats mycket under den tiden, både musikaliskt eller känslomässigt?

- Det har faktiskt varit intressant med låtarna, för normalt sett är det sällan som jag har en tydlig vision för arrangemangen, utan min producent löser det mesta och jag kommer bara med själva kompositionen. Men med alla låtarna på EP:n har jag haft en tydlig idé om hur det ska låta, vilket jag tror har gjort mig lite frustrerande för min producent att ha i studion, haha. Så jag skulle nog säga att inte så mycket har förändrats just med de här låtarna, eftersom jag har varit så inställd på soundet redan från början.

- De senaste två åren har inte handlat så mycket om själva skapandet av låtarna, utan snarare att få till allt annat omkring dem, mixning, mastering, fotograferingar osv. Så låtarna har varit nästan färdiga LÄNGE, vilket gör det extra kul att äntligen släppa dem.

Coolare i London / Minimal låter nostalgisk utan att romantisera allt för mycket. Var det viktigt för dig att visa både frihetskänslan och problemen från den perioden?

- Jag tror att jag skrev låten som ett sätt att påminna mig själv om att allting inte var bättre då. Det är så enkelt att förvillas av nostalgin och luras till att minnas något som inte är hela sanningen. Jag menar, det fanns ju en anledning att jag flyttade hem till Sverige igen. Så det var nog viktigt att visa det för mig själv, om ingen annan. Men det är ju också positivt att inte ta med sig alla jobbiga känslorna, och istället kunna minnas allt som var bra.

Det finns något fint i att EP-omslaget blev ett "misslyckande" som till slut passade perfekt. Känner du att samma sak ibland händer i låtskrivandet - att fel eller kaos kan bli det mest intressanta?

- Ja! Låtskrivande är roligt för det kan vara så oförutsägbart. Ett exempel från nya EP:n var min grundidé för Allt går åt skogen att den skulle vara mörk och ledsam, men sen när jag skrev låten blev den upptempo och pigg istället, och i mina ögon (öron?) passar det berättelsen av låten mycket bättre. Det kan verkligen vara ett äventyr att skriva en låt och låsa upp olika saker inom en som man inte hade väntat sig.

Dina låtar rör sig mellan ångest, självtvivel och dansvänlig pop. Vad är det som lockar dig i kontrasten mellan tunga känslor och musik som ändå vill framåt och röra på sig?

- Dels älskar jag all musik som är lite pigg och upptempo. Så till viss del är det bara en smaksak. Men dessutom är jag rädd att med mina gnälliga texter så skulle låtarna bli allt för självömkande om de också arrangerades på ett sånt sätt. Så den kontrasten är väl ett sätt att balansera ut de negativa känslorna. Samtidigt speglar det ju också hur livet är, väldigt få saker är bara bra eller bara dåligt, utan kan väcka flera känslor samtidigt.

Nu när EP:n äntligen är ute och du säger att det ska bli skönt att blicka framåt. Känns det mest som ett avslut eller som början på något nytt?

- Det blir nog början på något nytt. Den här EP:n har hängt över mig och varit något jag velat göra så länge och jag brinner verkligen för låtarna på den. Samtidigt har det känts som att jag inte kan påbörja några nya projekt innan jag färdigställt det här. Så nu ser jag fram emot att hitta på lite nya låtar och kreativa uttryck igen.

Din svenska tolkning av Hjerteknuser har några år på nacken nu, men den känns fortfarande väldigt speciell. Vad var det i just den låten som gjorde att du ville göra den till din egen och hur ser du på den versionen idag?

- Hjerteknuser är en låt som verkligen förtrollar lyssnaren, trots att man inte förstår varje ord som sjungs. Om det är taktarten, arrangemanget, rösten eller gitarrerna som gör det kan jag inte riktigt säga, haha. Egentligen var det från början inte en emotionell anledning så mycket som en praktisk anledning att jag ville göra en svensk version av låten. Jag älskar norsk musik och har en norsk mamma men talar tyvärr inte mycket norska själv. Sen sjunger ju Kaizers Orchestra på ganska svår dialekt. Så jag ville göra en cover på låten men det fanns ingen chans i världen att jag skulle sjunga den på norska och göra bort mig själv på det sättet, så enda lösningen var att göra om texten till svenska.

- Jag postade en liten snutt av den på TikTok och var tydligen inte den enda som hade önskat sig en svensk Hjerteknuser, så då fick vi fort som fan göra färdigt hela låten. Jag är egentligen mest glad att den låten i min katalog som har fått bäst genomslag speglar så mycket av den jag är som person och artist. Den är emotionell, rockig, norsk, och har en fin och gripande text. Jag önskar väl mest att jag skrivit originalet själv.

- En lite rolig grej är att jag skrev låten Diskotek i lördags / Hjärtat skrek som har textraden "bandet spelar Hjerteknuser, jag vill ut" månader innan jag ens börjat tänka på att göra min egen cover av Hjerteknuser. Och nu är det jag och mitt band som är bandet som spelar Hjerteknuser på våra spelningar.

Lyssna på EP:n här nedan!