I år är det 100 år sedan Titanic sjönk, vilket har gett upphov till två tv-serier om olyckan (och säkert många fler dokumentärer). Jag såg nyligen en miniserie på fyra avsnitt och jag var försiktigt förväntansfull, eftersom manus var skrivet av Downton Abbeys skapare Justin Fellowes. Jag väntar otåligt på nästa säsong av Downton Abbey och tänkte att det här kanske kan lindra abstinensbesvären lite. Men det här är tyvärr inte Downton Abbey på havet.

Den här versionen av Titanic har ett ganska intressant upplägg. Första avsnittet börjar innan resan, och slutar när när det är på väg åt helvete. Andra börjar även det på land och slutar i kallvatten. Och sådär håller det på. Startpunkten förskjuts för varje avsnitt, liksom slutpunkten, men det är ändå lite som att börja om i varje avsnitt. Man får mer bakgrundsinformation och får se katastrofen ur andra personers perspektiv – ibland precis samma händelser, men från en annan synvinkel. Det finns inte heller några tydliga huvudpersoner, utan ett stort gäng mer eller mindre viktiga figurer. Det funkar sådär, eftersom det tar tid att lära känna dem tillräckligt för att bry sig om de drunknar eller inte. Och det är ju en klar fördel om man bryr sig.

Datoranimerad eka till er tjänst.

Liksom Downton Abbey växlar Titanic mellan upstairs och downstairs, men lyckas inte lika bra med att ge liv åt hela gänget. (Och egentligen är det orättvist att jämföra, då DA är en mycket längre serie, men det är svårt att låta bli av ovanstående skäl.) Det är främst högdjuren som är det stora problemet här. De är i fokus i första avsnittet, men försvinner sedan lite ur bild för att ge plats åt i andra figurer i andra och tredje avsnittet, och sedan när de får större plats igen i sista så är det liksom försent för att ta dem till sig. Dessutom är de inte direkt några jag vill ta till mig.

I stort sett nästan alla intressanta karaktärer med engagerande historier reser i andra eller tredje klass eller jobbar på fartyget. Överklasspassagerarna på Titanic framstår mest som ett gäng pappdockor som rapar ur sig snipigheter på kommando när man drar i ett snöre på deras ryggar, som om seriens skapare har stått med en lista över alla former av sunkighet som rör sig i deras huvuden och varit väldigt noga med att allt måste ut. Rasism, check. Klassförakt, check. Sexism, check. Allmänt snobberi, check. Oförmåga att se längre än sin egen nästipp, check. Osv.

Och ja, det är självklart att de här aspekterna bör finnas med, men de är så dominerande i gestaltningen att det knappt blir något annat kvar. Förstaklassresenärerna har liksom inga egna liv, utan ägnar sig mest åt att titta snett på och kommentera människorna omkring dem och det blir så ointressant. Suffragetten Georgiana hade potential – jag är ju en sucker för upproriska kvinnfolk – men var i slutändan rätt blek hon också. Den enda av förstaklassfolket som väckte något större engagemang från min sida var Georgianas vidriga mor, som jag avskydde och ville dränka. Självklart visade hon sedan mänsklighet och nyanser i nödens stund och då blev jag ännu mer irriterad för att det är ett så billigt latmaskdrag från manushåll.

Lägg till att själva katastrofscenerna ofta kändes ganska meh och Titanic blev, om inte ett magplask, så i alla fall ett rätt mesigt dyk. Men en del av delhistorierna var lyckade och jag såg alla avsnitten i ett svep, så jag blev uppenbarligen inte uttråkad.

Jag hade egentligen tänkt gnälla lite på den nya Titanic-miniserien idag, men Piruetts inlägg om vad som fattas i tv-serien Game of Thrones i jämförelse med böckerna den är baserad på fick mig att byta spår. Han skriver om de kvinnliga karaktärernas perspektiv och försöker hålla sig borta från att skriva om tuttarna. Nå, då fyller jag på med att skriva om tuttarna.

Jag gillar ju GoT, som är den i särklass mest välgjorda fantasyserie jag har sett (inte som att konkurrensen var mördande…), men jag har några problem med den, bland annat rörande sexscener och tuttar. Jag har i princip inga problem med sex och naket i en serie, men jag har problem med att ”mycket naket” egentligen betyder ”femton nakna kvinnor per naken man”. Jag är också fine med de sexscener som har betydelse för handlingen eller på ett smidigt sätt säger något viktigt om de inblandade karaktärerna. Men just det där med smidigt faller många av scenerna stenhårt på. Någon har, med GoT i åtanke, hittat på det fyndiga uttrycket ”sexposition” för sexscener som används för att ge bakgrundsinfo. Det finns en hel del av dem i GoT och de är fruktansvärt klumpiga. ”Hej, här står jag och berättar om mitt liv medan jag har sex med en prostituerad.” Men snälla nån.

Det är inte bara kasst manusskrivande, utan får också surfeministen i mig att vilja slå in skallen på någon, för de här scenerna säger vanligtvis inte något om alla inblandande, utan bara om en av dem. Kvinnorna är främst naken rekvisita som de manliga karaktärerna (och kameran) roar sig med medan de pratar om sig själva.

Jag har nyligen sett om både Rome och Spartacus, båda serier med mycket naket, men ingen av dem har gjort mig ens i närheten av så förbannat obekväm som sexposition-scenerna i GoT. Det finns mycket man kan säga om Spartacus (mitt halvskrivna inlägg blir bara längre och längre, ingen kommer att orka läsa det sedan) men den serien är fan bättre på att visa karaktärsdrag och maktförhållanden genom sex utan att jag som tittare halvt dör av skam – och där betyder ”naket” inte bara ”nakna kvinnor” utan mer ”typ alla är nakna, typ hela tiden”.

Ibland ser man GoT-seriens skapare snacka i intervjuer om hur starka och intressanta de centrala kvinnliga karaktärerna är. Och ja, det är de. De är asbra. Mänskliga, komplexa, välspelade. Men det räcker faktiskt inte, inte när det finns så mycket sunk i övrigt. Det handlar ju inte om någon enstaka sexscen, utan det återkommer gång på gång på gång. Och jag märker att jag sitter och hoppas varje gång att det är en enstaka klantighet, för det är ju så mycket i serien som är bra också, och måste påminna mig själv om att nej, det har faktiskt gått 13 avsnitt nu, det är så här den här serien hanterar sex och nakenhet och det suger.

En del personer är ointresserade av att läsa eller se GoT eftersom de inte vill se ännu en fantasyberättelse i ett patriarkalt sunksamhälle. Jag har full förståelse för det, men för min egen del är det inte ett hinder så länge berättelsen hanterar sunket på ett vettigt sätt. Man kan skildra ett sexistiskt samhälle utan att skildringen är sexistisk i sig. Detta är en jävligt viktig skillnad (som de som försvarar sunkighet med ”men det ÄR/VAR ju så!” inte verkar förstå) och exempelvis Mad Men gör det bra. GoT borde vara en tv-serie som skildrar ett samhälle där kvinnor behandlas som a piece of meat. Istället är det en tv-serie som själv behandlar kvinnokroppen som a piece of meat. Fet FAIL på det.

Det var väder. Som vanligt.

Vackert väder.

Longcat is long.

Saker folk gör i Flogsta.

Saker man hittar i Flogsta.

Saker som händer.

Invasionen av vårfärger i affärerna är alltid läskig. Något annat för mig.

”Vi är så roliga och fotar varandra!” med @feeejay.

Eftersom Instagram finns till Android nu. Jag heter 13september.

Jag måste också varna för eventuellt hysteriskt tv-nördande här framöver. Många halvskrivna inlägg ligger och väntar, bland annat om The Borgias, Spartacus och Lost Girl.

JUST NU…

… läser jag: Den tokrosa Hello Kitty måste dö av Angela Choi. Störd och rolig. Det är bara tio sidor kvar och sedan tänkte jag ge mig på en novellsamling, antagligen Linda Boström Knausgårds Grand mal. Senast läste jag ut fina Regn.

… väntar jag på: På andra säsongen av Game of Thrones. Tur att det är april snart, annars skulle jag väl driva min sambo till vansinne genom att med jämna mellanrum börja väsnas i något som ska likna en efterapning av intromusiken.

… lyssnar jag på: Game of Thrones-soundtracket, varvat med Lana del Rey och Daft Punks Tron Legacy-soundtrack. (Och igår kväll kollade jag på det här typ sju gånger och klämde fram några tårar. Hej pms…)

… tittar jag på: Jag och Markus har just börjat på säsong fyra av Supernatural. Själv håller jag på att se om ett gäng serier efter att ha köpt dem på blueray och är mitt i första säsongen av Battlestar Galactica, slutet av Rome och eh, ja, mitt i Game of Thrones.

… är jag nyfiken på: Hunger Games-filmen, som jag inte har sett ännu, och Karen Russells kommande novellsamling Vampires in the Lemon Grove. Typiskt nog får jag fortsätta att vara nyfiken på den till oktober.

Det började klockan nio, med ett sms från herr Skägg som meddelade att han ”visst ska till London idag”. Starkt jobbat att virra bort datumet för sånt. Jag har haft roligt åt det hela dagen.

När jag själv skulle ta mig till jobbet var det tågkaos på grund av en olycka och jag åkte ersättningsbuss och blev över en timme sen. Busschauffören var åtminstone rolig och försäkrade oss om att det inte var hans fel att tågen inte gick.

När jag åt innan kvällspasset på jobbet visade det sig att mina egna hjärnceller inte riktigt satt på plats heller. När jag nästan hade ätit klart min quinoa med grönsaker och tonfisk tittade jag på mitt ätredskap och utbrast ”Men varför äter jag med sked?!” Mina kära arbetskamrater började såklart genast ”en för mamma…”

Nu är jag äntligen hemma och när jag kom in i köket såg jag en lapp i köket med rubriken ”Vi har varit här!” och blev helt ställd. Alla möjliga konstiga scenarier spelade upp sig i mitt huvud innan jag mindes att det var ju någon som skulle komma och inspektera vår krånglande frys. Nu tror jag att det är dags att äta min sallad inhandlad hos min evige vän George, stänga av huvudet framför senaste The Walking Dead och Spartacus och sedan sova innan jag råkar borsta håret med toaborsten eller liknande.

08, 09. Tydligen tyckte min kropp att det räckte med sovmorgon lite innan åtta. Tragiskt, men jag låg i alla fall kvar i sängen och läste.

10. Eftersom jag tvivlar på att någon vill se hur det ser ut bakom vårt badkar får detta klockslag vara bildlöst.

11. Frukost = rester från kvällen innan och en burk Skyr.

12. Jag har tänkt köpa en läsplatta snart och ägnade en stund åt att läsa på om olika varianter av Sony Reader och fiska efter åsikter på Twitter och Fb.

14. Jag tog på de varmare kängorna för bara andra gången denna ”vinter” och begav mig ut. Det är ofta fuktigt och dimmigt i Uppsala och i brist på snö har jag hoppats på den fina frost som följer av dimma och minusgrader, men det har inte varit mycket sånt heller. Men igår var det fuktigt i luften, så pass att det dämpade ljud och fick det att kännas ovanligt tyst och stilla ute. Eftersom jag har väntat på en ordentligt frostig dag tog jag med kameran ut, men tyckte att det var lite synd att det inte var soligt också. När jag kom till området kring Uppsala högar tyckte jag inte det längre. Vem behöver blå himmel när man går in i ett sånt här blekt sagolandskap?

15. Varm före snygg.

16. Jag kom hem igen efter två timmar, glad och kall. Enligt Runkeeper hade jag gått lite över 6 km, så min ”promenad” bestod väl av ungefär en timmes traskande och en timmes stillastående med kameran. I brist på mjölk att göra varm choklad med fixade jag te och snurrade in mig i ett täcke för att värma upp istapparna till ben – jag kan tydligen ta på mig både mössa och huva, men ändå glömma långkalsonger.

17. Läsa mera!

18. Fixade med lite foton från promenaden och funderade lite på det ironiska i att den redigerade bilden faktiskt är närmare ”verkligheten” än originalet. (Det var fortfarande hyfsat ljust, men ändå för dunkelt för att jag skulle kunna ta ett så ljust foto utan att använda så lång slutartid att fotot blev skakigt eller använda större bländare än jag önskade.)

19. Matdags.

20 och framåt. Markus var borta på dumheter så jag tog två filmer som sällskap. Bra, båda två. Shut up crime!

—

Familjen packar för hemfärd.
Mamma: ”Har ni tagit allt ur badrummet?”
Jag: ”Ja.”
Bror: ”Jag tyckte att det såg ut som Marias kläder i tvättkorgen.”
Jag: ”Jag hade inget i tvättkorgen.”
Mamma: ”Det var mormors pyjamas och några kökshanddukar.”
Bror: ”Aha…”

—

Vi pratar om tv-serier.
Bror: ”Jag föredrar att ha ett socialt liv.”
Jag: ”Äh, överskattat!”
Bror: ”Spoken like a true nerd.”

Bloggfika med Dark Places, Ett hem utan böcker, Any moment called now, Feuerzeug och Bokstävlarna.

Himlen färgade av sig.

En kväll lekte jag med kameran i trädgården. Sedan fjantade jag mig med min tröja.

”Join me, Obi-Wan, and together we will destroy the Sith.”

”You killed Kenny, you bastards!”

Okej, kanske dags att lägga ner…

Läste en väldigt grön bok.

Ibland undrar jag hur personen tänkte som valde dessa bänkar till en utomhusperrong. Är det under +10 är de otrevliga att sitta på. Är det ännu lite kallare får man frostskador i baken.

”På väg till jobbet”-foto.

Promenad med herr Skägg i kvällssolen.

Glo ställde till med mumsig middag.

Jag lovar att jag var mer entusiastisk än så här.

Mer mums: varma äpplen med vaniljkesella.

Till intresseklubben: den här skylten slog jag huvudet i, eftersom jag är en sån där smidig typ som går in i skyltar.
Aftonbladets panikskola, lektion 1183.

Höstrysare.