Min bästa stund på veckan är lördag morgon.
Jag tar en långpromenad med Oddy sedan fyller jag lägenheten med os från plättar och lyssnar på jazz.

Vår vän Dennis gör så bra spellistor på Spotify.
Här hittar ni hans jazz lista som vi spelar idag.

På DN läser jag Fredrik Strages krönika om hur särskrivningar skrämmer honom mer en terrorister.
Jag är ju (som några av er säkert märkt redan) en särskrivare av rang.
Faktum är att jag inte hade en aning om att jag var det innan jag träffade min man, han upplyste mig kan man säga.
Så hur är då livet som en särskrivare?
Jo, varje dag måste jag fråga min man ungefär fyra gånger om ett ord ska skrivas ihop eller inte. Och ungefär lika många gånger måste jag googla och kolla.
Jag bara kan inte se det. Hur mycket jag än vill och försöker och säger ordet högt.

Lite grann hämmar det tyvärr mitt skrivande, eftersom jag har förstått att folk retar sig på särskrivningar otroligt mycket.
Självklart har det blivit bättre sedan jag förstod att jag hade denna defekt i mitt språk, nu har det nästan blivit ett större problem att jag skriver ihop ord som INTE ska sitta ihop.

Men det jag ville säga var egentligen bara att de allra flesta som särskriver nog inte gör det för att jävlas, eller för att det är dumma eller lata. Och det är säkert fler en jag som brottas med detta dagligen i det tysta.

Jag undrar dock lite vad det beror på. För jag ser ju att mina syskon och min mamma har samma problem.
Andra saker som jag är mycket dålig på är t ex  att packa påsarna rätt när vi storhandlar, allt liksom hamnar bara i en enda röra med äggen längst ner ungefär.
Men när min man packar, då jävlar. Då ligger allt i bokstavsordning med frysvarorna separat i en egen påse. Ungefär så.

Att hitta på bibliotek tycker jag också är ofantligt svårt. Jag gör precis som man ska, går till rätt hylla och rätt bokstavskombination osv men det slutar alltid med att jag ändå står där och läser på varenda bokrygg tills jag hittar rätt.

Det är det logiska tänkandet va? (obs, läser ordet logiskatänkandet tre gånger innan jag googlar).

Skratta ni, det gör jag också ibland.
Men det bara går inte, jag har det inte i mig:)

Om mornarna släpper jag in vinterkrispig kyla i sovrummet.
Samtidigt som jag stoppar näsan i rosor stora som tekoppar.

Inombords känner jag mig lite ensam.
Transparent och tom.

Och jag undrar som alltid,  om det är något som jag själv har valt.

Nej vi letar inte efter ett hus.
Egentligen.

Vi letade i och för sig inte efter en lägenhet heller.
Och vi hade nog för en stund sedan gett upp hoppet om att vi skulle finna varandra.
Då när vi gjorde det.

Det finns en villa i utkanten av stan som är som gjord för oss.
Och ibland undrar jag hur många sådana som det egentligen finns kvar.

Patriciervillan med de solblekta väggarna.
En dag får hon kanske ett högblankt kök med kallt klinkersgolv.
Och det gör mig såklart lite ledsen.

Egentligen är hon inte så dyr. För att vara ett hus.
Men hon kostar ändå mer än vad någon verkar vilja betala.
Mäklaren sa att det var fuktskador i källaren, osv.
Och till och med min man, han som alltid bara ser möjligheter och inga hinder, skakade på huvudet.

Jag tänker att jag kanske hade kunnat bli en mamma i ett sådant hus en dag.
En mamma som går barfota i en handmålad kimono från 30-talet, spelar skivor på en gammal grammofon och gräddar våfflor i det blommiga köket.

På måndagen blev vi sjuka bägge två. Pang sa det bara så däckade vi i sängen med feber och ömma kroppar.

Och sedan dess har vi inte gjort så mycket mer än att rasta hunden och gå diverse kortare ärenden, som ner till bageriet för att fylla på med semlor till exempel.

Jag läser helt på distans denna termin.
Filosofi, kognitionsvetenskap och projektledning.
Det lämpar sig mycket bra. Speciellt en vecka som denna.

Myser mycket med Oddy.
Läser en bok som inte är kurslitteratur.
Äter på kakor som jag egentligen inte tycker så mycket om och skrubbar bort smuts som suttit på bortglömda balkongdörrar i säkert femtio år.

Vad gör ni just nu?

Det slog mig,
igår på morgonen.

Jag drog en stor väska efter mig uppför en snötäckt backe, med värkande sträckning i höften, en kameraväska på ena axeln och en alldeles för tung tote-bag på den andra.
Och sen en stor kasse också.

Jag tänkte 25 gånger att jag borde ha tagit en taxi.
Istället.
Sen bet jag mig i underläppen och drog tills mjölksyran spred sig från armbågen enda ner i lillfingret.

Jag har släpat på saker hela mitt liv.
Insåg jag där och då.
150m från Gullmarsplans tunnelbanestation.

Ibland med kroppen, oftast med mitt sinne.

Jag ger aldrig upp.
Och det handlar föga lite om fysisk styrka.
Det är snarare en slags urkraft som sitter innanför min bröstkorg.
Det är den.
Den där jävla kraften.

Det är fara för livet när jag riktar den åt fel håll.

Denna gången.
Bara en trött kropp och frusna händer.

Men beteendet.
Det är precis detsamma.

Det har varit några händelserika dagar i Stockholm. För er som följer Odd Lovin’ bloggen så vet ni redan att vi adderat ett nytt varumärke till vår lilla familj.  Det har varit min tanke med Odd lovin’ från start, att där inte bara ska finnas handplockad vintage utan även andra handplockade varumärken och produkter som vi tror på och anser passa vårt koncept.

Ni får hemskt gärna besöka Blog by Odd lovin’ och läsa mer om Lily Lolo mineral cosmetics, om varför vi valt just detta märke och varför vi tycker att Odd Lovin’ är rätt platform för mineral make up.
Där kan ni även se lite bilder från Lily Lolos press event i  måndags där jag hade äran att stylea modellerna.

Och ja, som ni ser ovan fick jag även äran att vara modell själv då en av de andra tyvärr ramlat och brutit en arm.
Först var jag lite tveksam kan jag erkänna.
Men sen tänkte jag att jag är ju faktiskt Odd Lovin’, och om det är något Odd Lovin’ står för så är det just att inte ta sig själv på för stort allvar, att kliva utanför sin comfort zone och ha roligt.

Och jag planerar att leva som jag lär.

Bekanta dig gärna med de nya produkterna på Odd Lovin’. Jag kommer självklart att berätta mer om dem även på denna blogg framöver!

Nu börjar det arta sig mina vänner

Jag åkte till mina föräldrar i Eskilstuna över helgen.
Har inte sett dem sedan sommaren.
Det var välbehövligt.

Och nu är jag återigen på min bästa väns soffa i Stockholm.
Det blir några dagar med spännande uppdrag och kära återseenden innan jag vänder hem igen.

Man känner att det är ett hem när tåget lämnar centralen.
Men när man sedan kommer till en plats som en gång varit ett hem så känns det så annorlunda.
Lite som att man aldrig åkt.
Lite som att man aldrig varit där.

Igår försökte jag fastna på bild i bakelseklänning och perfekt make up.
Jag har ett komplicerat förhållande till bilder på mig själv. Som en skräckblandad förtjusning.

Kanske för att jag alltid sökt en objektiv upplevelse av mig själv.
Det som andra ser.
Det som inte är nedkladdat av mina känslor och min upplevelse av mig själv.

Ibland mår jag bra av det.
Ibland otroligt dåligt.

Idag försöker jag hålla mig så långt borta från verkligheten som möjligt.
Jag har en hundhårig fleecetröja på mig och täpper igen små hål där den antikvita färgen spruckit längs golvlisterna.