Det bästa med att vara laktosintolerant är att glass räcker länge. I varje fall ifall man bara är det till en viss grad så att man inte blir dålig på direkten av mjölkprodukter. Jag kan till exempel äta gräddglass i sådana där 500mls burkar som är fasligt populära (och i de flesta fall lite dyra) i tre ettapper. Så de kan räcka tre dagar — minst!

ICA har nu gett sig in i de lukrativa runda burk-marknaden som domineras av Häagen-Dasz och Ben & Jerry. Den jag har prövat är Double Chocolate & Almond. “Len gräddglass med smak av belgisk choklad varvad med bitar av choklad, pekannötter och chokladöverdragna mandlar.” Så står det på burken, och när glassen smält lite och inte längre är stenhård så stämmer det.

Det är en helt okej chokladglass som lyfts av småbitarna som gömmer sig i den. Helt klart värt det om man ha ett litet budgetalternativ till Choc Choc Chip (fortfarande den odiskutabla mästaren av chokladglassar — avvikande åsikter skrattas ut). Om man inte är nötallergiker, för då känns det rätt idiotiskt att äta något med både mandlar och pekannötter.

Något negativt? Jo, kanske var Ben & Jerrysnålt med mandlar. Mer chokladbitar och pekannötter däremot så jag kan inte gnälla för mycket.

choklad glass nötter rund burk

Your Next Favourite Band är en musikrekommendationstjänst som säger sig kunna gissa sig till vilken artist som kan bli din nästa favorit utefter din lyssningshistorik och utefter vad dina vänner lyssnar på. Det är uppenbart att YNFB inte känner mig alls. En anledning till varför Håkan Hellström inte synts på min historik, kan vara att jag redan lyssnat på Håkan Hellström och kommit fram till att Håkan Hellström suger.

Nej, sannolikheten att han skulle bli min nästa stora favorit är därmed ganska liten. Fast det värsta med tjänsten är inte att den hade fel, för ett fel kan alla göra (och jag har gjort flera i mitt liv, ibland nästan samtidigt), utan att det bara ger ett förslag. Gör om och samma namn dyker upp. Idiotisk begränsning. Att ge nytt namn vid nytt försök borde ha varit det mest grundläggande.

Man får väl hoppas att det blir bättre, det är trots allt en nystartad liten sak och den ska ha plockats ihop relativt snabbt. Å andra sidan inte precis som jag känner mig nyfiken till återbesök.

En annan sak jag skulle vilja se, är ett par enkla knappar för att klicka på om man redan hört och gillat, eller hört och ogillat, för att lättare ge rätt råd till mig och bygga upp en bra allmän databas. Med tanke på att tjänsten utgår från Last.fm och att dom har liknande system, hade jag trott att även det skulle höra till det mest grundläggande. Förhoppningsvis är det på gång.

Om jag nu är intresserad av att komma tillbaka. Jag lovar ingenting.

(korspostad på Musik för pastakokning)

musik tjänst

Jag måste erkänna. Ja, jag köpte den för flaskan. Enbart. Jag stog och vägde lite, skulle jag ta den här eller deras IPA. Tillslut valde jag deras imperial stout. Det är enklare att göra en bra stout tycker jag. En IPA måste vara riktigt bra för att inte vara vattnig och lite tråkig. För det här priset vill jag inte ha något tråkigt.

Det fick jag inte heller. Ett skummoln av chokladkryddad kaffe med en ljuvlig beska fyllde upp munnen och fick ögonen att lysa av lycka. Jag är bara ett halvt glas in i flaskan, men åh, ja, det här var gott. Riktigt gott. Oerhört välsmakande. En massa synonymer till de där två meningarna. Det här är en öl man dricker för att det är gott, inte för att bli full. Om man nu inte menar full i magen för den är rätt mättande.

Enda svaga punkten som hindrar den från en femma är priset. Det är en rätt dyr flaska, stor i och för sig men ändå. Men med tanke på smaken och allt så tycker jag inte att den är för dyr trots allt. Dessutom är flaskan fortfarande jävligt snygg och ska sparas. Rogue Ales Brewery vinner. Yar.

öl dricka stout flaska lagrat

En ung man på väg från tågresa, smått hungrig eftersom det är lunchtid men för lite pengar till sitt namn för att ha råd att äta ute. Han går förbi Kebab House på Sveavägen och ser den där skylten han sett ett flertal gånger förut, om Kebab i bröd för 19 kronor och bestämmer sig. Idag är dagen, idag ska han äntligen slå till.

Ja, kära läsare, ni gissade rätt. Den unge mannen är jag och berättelsen ovan stämmer fint överrens med verkligheten. Snubblar in i lokalen med min tunga packning, den är lagom stor och fräsch, lokalen alltså, inte packningen. Packningen är alldeles för stor. Seriöst, när ska jag lära mig packa vettigt? Hursom. Lokal, lagom och fräsch, och jag gillar färgerna.

För mig var det lunchtid men för resten av det civiliserade Sverige åtminstone en eller två timmar efter, så det var ingen kö att tala om, och servicen var hyfsat snabb och effektiv, och när jag inte var intresserad av att köpa dricka ställde kassörskan fram ett stort glas vatten vilket får anses som ett riktigt trevligt initiativ, och då var det dags att komma till föremålet för den här recensionen. Kebaben och brödet den anlände i.

Det är ingen stor kebab, vilket kanske inte kommer som en överraskning till det priset, och det är helt okej, jag förväntade mig inget annat. Det är inte mycket utöver köttet i brödet. Det är däremot en god kebak. Köttet var riktigt bra, brödet välsmakande, och jag ser fram emot att kunna gå dit för en ordentligt måltid när ekonomin tillåter, och för att kunna göra en mer uttömande recension än vad som var möjligt nu.

För tillfället får jag nöja mig med att påpeka att det var en god kebab, det var bra service, jag kände mig nöjd och slapp gå därifrån hungrig, och det är när allt kommer omkring det minsta man kan önska sig.

mat kebab kött

Jag var sugen på glass, egentligen någonting som man med exempelvis sked för över från bägare eller plastförpackning till tallrik och äter därifrån. Istället råkade jag gå förbi GB:s stora behållare och när jag där såg någonting nytt, något kallat GB Sandwich Stracciattella, tog nyfikenheten över min hand. Jag var tvungen.

Liten bakgrund: GB Sandwich var min favoritglass som liten och ligger ännu i topp, tillsammans med exempelvis pepparkakeversionen av samma glass, som är helt fantastisk. Vad som är grejen med Sandwich, är att den som namnet antyder har drag av smörgås. Den saknar pinne och strut och har istället sin smarriga vanligglas mellan två skivor mjuka chokladkex.

Straciellan är som en vanlig Sandwich med en viktig skillnad, i det att i vaniljen finns nu krossad choklad. Mer choklad är aldrig en dålig sak och krossad choklad i vaniljglass (eller hallonglass, från SIA tror jag det är finns en hallonglass med krossad choklad som är alldeles, alldeles underbar) är en given vinnare.

Eller kanske inte given. För Stracciatellan må vara god, riktigt god, men den är trots allt bara gamla favorit med lite mer och den saknar trots allt det där lilla extra som verkligen trycker den mot toppen. Det kanske låter konstigt, att det är så trots den krossade chokladen, men Sandwich har varit med länge nu och ibland måste man kräva någonting extra utöver det extra. Det hjälper inte att chokladbitarna är små och få. Det hjälper inte alls.

Det här placerar GB Sandwich som den tredje godaste Sandwichen, efter dom tidigare två nämnda – om det hade varit större och fler chokladbitar mellan ett par mjuka pepparkakssmakande kex hade den varit en långväga vinnare.

mat glass

Här är en sak. Jag satt och reflekterade över gamla synder, gamla tråkiga saker som ingen ändå vill höra något om för dom är alldeles för tråkiga för att få kallas synder och jag gör det själv bara för att öka dess värden inför omvärlden, vilket i sin tur är lönlöst eftersom jag ändå inte tänker berätta om dom, eftersom dom är för tråkiga, och så var det med det.

Men jag satt och reflekterade, och tänkte, att fan, man är inte där man borde vara. I den mån borden är något annat än samhällets betydelselösa impregnering på vårt tankemönster, förstås, för det stör mig inte att jag inte är gift, inte har barn, inte har ett fast och tråkigt jobb som sakta suger ut alla dom bra bitarna av min själ.

Okej, det där sista stör mig, jag skulle gärna byta ut en bit av min själ för en stadig ekonomi, men ändå. Det jag talar om, och den här saken har jag varit inne på förr, på andra sidor, privat, och kommer säkert återkomma igen, så om någon får för sig att recensera den här recensionen kommer jag förstå om betyget blir lågt med anledning av satans upprepningar, det är dock en risk jag är villig att ta, om inte annat för att recensioner av recensioner är ytterst ovanliga, det jag talar om är alltså att jag borde ha mer att visa upp för den tid jag har spenderat med att slösa syre på vår jord. Skrivandet, skapandet i andra former, resultat, resultat, resultat. Det känns viktigt, ganska viktigt, inte viktigast saken i världen men det är trist att inte ha det.

Men det går onekligen framåt. Bara genom att beklaga mig över mitt beteende åtgärdar jag det, och det är tufft, därför blir också betyget högre än det hade blivit när jag började skriva det här, en text som förresten inte fick ett syfte förrän i andra stycket. Just precis, jag började skriva utan att veta vad det skulle bli och det här är vad det blev.

Eftersom jag däremot inte har blivit vad jag ville, eller är var jag vill vara i mitt liv, kan det inte bli toppbetyg, fast den senaste tidens framsteg och svammelfaktorn på det här gör att det heller inte känns rätt att såga mig totalt. Nej, jag är tillräckligt nöjd med mig själv för att, utan att skämmas, kunna ge mig själv en fyra. En stabil fyra. Det förtjänar jag, ta mig fan.

person

guäh

musik

Jag tror det första som slog mig när jag steg in på No. 6 i Alvesta var hur man kunde få för sig att trycka in Eldkvarn på ett sådant ställe. Det visade sig senare att Plura och Karla först varit inbokade som akustisk akt, vilket vibrerar mer logiskt, och de andra råkade ha vägarna förbi.

Det om det, nu var det inte bandet jag skulle prata om.

Lokalen, döpt till No. 6 efter – tar jag i min naiva enfald för givet – efter gatunamnet den tilldelats, var en positiv överraskning. Jag hade inte väntat mig någonting tokuselt, det handlade mest om en frånvaro av förväntningar. Det var glädjande att gå in och hitta en riktigt mysigt lokal som känns anpassade för den jazz och blues i mindre skala som vanligen dras dit. Det låga taket ger ett lätt klaustrofobiskt intryck och det finns en olyckligt placerad pelare precis framför scenen. Speciellt det sistnämnad är väl lokalens enda riktiga negativa punkt, som å andra sidan är svår att hänga upp sig på med alla goda intryck i minnet. Stolar och bord är bra placerade, och den lilla inte alls imponerande baren passar in som en nyfödd i hammocken.

Pelaren och ett okej men inte mer ljudsystem förhindrar toppbetyg, det hindrar mig dock inte från att ge en rekommendation till den som råkar ha vägarna förbi. Själv tänkte jag testa på en av de ordinarie jazzkvällarna, det vore intressant att se lokalen med ett för sammanhanget mer naturligt val av artist.

lokal

Genom att begrava huvudet i en tygklump slipper öron och skalle bli till is. Fantastisk uppfinning faktiskt. Så till vida det inte slår om snabbt och man står där i plusgrader med något lurvigt på huvudet. Då börjar man svettas och det är lite värre än att frysa. Fast om man har på sig mössa när det är värmt förjänar man det, för man är otvivelaktigt en idiot.

Hursom. Mössa. Ibland kan man vara lite tvivlande, men det är ett bra klädesplagg. Praktiskt, funktionellt. Klart en bra sak. Sedan får man bara hoppas att när man väl hittat en väldigt skön mössa inte tappar bort den på en offentliga toalett eller liknande och tvingas gå med en mindre perfekt mössa resten av vintern.

mössa kläder

Teet vi har på jobbet är ett billigt te i billig storförpackning, så billigt att dom inte ens kostade på sig snören till påsarna. Tower Breakfast Tea. Det är inte väldigt gott. Något det däremot är, är värmande kroppen råkalla vintermorgnar. Det kallas förmildrande omständighet. Räddad från bottenbetyg, din lille förlorare!

vätska te