Jag har länge varit intresserad av webbdesign och utveckling för webben. Nu under hösten läste jag även ett par kurser som berör ämnet. De var dock väldigt grundläggande och tog egentligen inte upp något av vikt som jag inte redan visste. Så för ett par veckor sedan började jag med arbetet av en ny hemsida i hopp om att lära mig lite mer om webbutveckling.

Resultatet blev Spelbataljen. En sida jag länge haft tankarna på att göra sedan jag fick upp ögonen för Flickchart och tänkte att det måste finnas något liknande tillägnat spel istället för film.

I korthet går det ut på att användarna röstar fram sina favoritspel genom att välja vilket spel man tycker bäst om i en batalj mellan två spel. Sidan är för tillfället inte helt optimal och många förbättringar kan göras, framförallt i hur röstningarna ska räknas och påverka de spel som är med i bataljerna.

Jag skulle hursomhelst uppskatta om så många som möjligt kunde registrera sig och testa hur det hela funkar och rapportera buggar eller önskemål via det formulär som finns på sidan

Efter World of Warcraft är Diablo 2 förmodligen det spel som jag spenderat enskilt mest tid med. Det kommer därför inte som en överraskning att Blizzards tredje spel är det som jag ser allra mest fram emot under nästa år. Jag har tyvärr inte fått tillgång till betan… än, så jag har själv inte kunnat testa på hur det är att spela. Men efter att ha kollat gameplay-filmer och läst runt på internet, både från spelkritiker och på vad Blizzard själva har att säga angående hur Diablo 3 kommer i bli i form av nya funktioner och liknande. Och det lovar verkligen gott.

Känner jag mig själv rätt så lär det inte bli mycket annat spelande när det väl släpps, ja inte mycket annat överhuvudtaget egentligen. Blizzard har en tendens av att göra riktigt bra och framförallt beroendeframkallande spel som gör att timmarna bara flyger förbi.

Nu återstår bara den långa väntan på att spelet ska släppas, för är det något företag, förutom Valve, som är kända för att ta tid på sig så är det Blizzard. Men det blir alltid bra i slutändan också, och det verkar inte bli något undantag med Diablo 3. Jag vill spela, nu!

Det första Max Payne var inte ett spel som jag spelade igenom från start till slut. Istället var det ett spel som jag tog fram lite då och då för att imponera på vännerna och visa hur häftig och cool den för tv-spel nya mekaniken bullet-time var.

Nästa år är det tredje spelet på väg och nu är det inte längre Remedy som sitter vid rodret, utan Rockstar, som jag tror kan göra storverk med ett spel som Max Payne med tanke på deras tidigare framgångssagor. Såhär på förhand ser det väldigt välarbetat ut och har potential till att höra till GOTY-kandidaterna för nästkommande år.

Titta bara på utvecklarvideon nedan där de går igenom animationerna och fiendeintelligensen så bör du åtminstone bli lite mer intresserad av spelet, jag vet åtminstone att jag blev det

http://www.youtube.com/watch?v=p3KK0Z-rzlw

Tomb Raider är en serie jag inte har någon speciell relation till egentligen. Jag har aldrig spelat några av originalspelen i serien, förutom att jag testat några pc-demon under slutet av 90-talet och även kört igenom det nedladdningsbara Lara Croft and the Guardian of Light. Varför jag aldrig riktigt fastnade för dem vet jag inte, för det är ju en serie som har väldigt mycket gemensamt med Uncharted, som är en av mina favoritspelserier.

Hursomhelst så fick jag upp ögonen för serien igen när jag under Microsofts presskonferens på E3 i år fick se ett gameplay-demo av det nya Tomb Raider, en reboot, eller nytolkning om man så vill, av både serien och dess huvudkaraktär. Det såg väldigt lovande ut och ger förhoppningar om ett spel med både action, äventyr och nu även survival-horror.

Det ska bli riktigt intressant att se om Crystal Dynamics lyckas infria alla de förväntningar som skapats av demon och all den artwork som släppts.

Om man går tillbaka två år i tiden och tittar på 2009-års GOTY-lista så kommer det förmodligen inte som någon överraskning vilket spel som vinner även detta år.

Uncharted 2 tog mig med storm och bjöd mig på en upplevelse av sällan skådat slag. Förväntningarna var därför väldigt höga nu inför det tredje spelet med den karismatiske och ständigt äventyrslystne Nathan Drake.

Det var inte förrän för några månader sedan som jag tog mig an det första spelet i serien, strax innan Drake’s Deception släpptes. När man stegar tillbaka och jämför spelen så ser man verkligen hur oerhört långt Naughty Dog kommit på bara några år. Skillnaderna är som natt och dag.

Jag trodde att det skulle bli svårt att leva upp till den stora variationen och det tempo som tvåan bjöd på, men ack så fel jag hade. Det fanns inte ett enda spelmoment som hann vara för länge för att det skulle bli uttjatat innan det var dags för ett nytt. Förutom variationen av spelmoment i form av eldstrider, klättrande, smygande och pusslande så var miljöerna också ständigt skiftande. Jag fick klättra uppför ett sjunkande fartyg, gå under en stekande sol genom den arabiska öknen och ta mig fram i östra frankrikes djungel.

Mellansekvenserna är riktigt välgjorda och bidrar till ett mer intressant berättande av en historia som nu känns mycket mer intressant än i tidigare spel. Man får lära känna en ung Nathan Drake och hur han första gången kom i kontakt med Sullivan.

Många har klagat på eldstriderna och pusslen och jag kan delvis hålla med. Eldstriderna i sig hade jag inga större problem med, jag hade inga som helst problem med siktningen. Vad jag däremot kan hålla med om är att de alltid blev en aning för långa på grund av ett för stort antal fiender. Pusslen tycker jag däremot förekom i en lagom stor mängd för att det skulle kännas tillräckligt varierat. I tvåan var det inte för mycket av den varan.

Efter att ha spelat Uncharted-spelen och då i synnerhet de två sista spelen, så blir man nästan bortskämd över hur otroligt bra de är. Det är precis som att spela en bra regisserad Hollywood-rulle, och det på ett bra sätt till skillnad från spel som exempelvis Modern Warfare 3 där allt bara känns överdramatiserat för att bjuda på så mycket effekter som möjligt. I Uncharted är det snarare för att bjuda på en så spännande och häpnadsväckande upplevelse som möjligt.

Om man bara ska spela ett spel i år, då är det Uncharted 3: Drake’s Deception, så det så!

Jag måste säga att jag var väldigt skeptisk till en början, framförallt då jag av trailern fick väldigt starka Oblivion-vibbar. Visst var Oblivion ett bra spel i sin helhet, men jag tycker att det redan när det begav sig hade en del brister såsom grafiken, animationerna och gameplayet.

Därför blev jag lite tveksam när jag fick uppfattningen av att det var ännu ett Oblivion. Men tiden spelar en ett spratt visade det sig. När jag samtidigt började titta tillbaka och se på gameplay-filmerna från det så insåg jag hur otroligt mycket fattigare det var.

Det blev faktiskt lite av en överraskning för mig när jag satta mig ner med Skyrim och insåg att det är inte alls bara var en grafiskt upphottad version av föregångaren. Storyn i Oblivion minns jag knappt någonting ifrån, den var helt enkelt inte tillräckligt engagerande. I Skyrim var jag dock hela tiden intresserad av vad som skulle hända härnäst och snöade gärna in mig på sidospår lite då och då för att ta del av en större del av världen och vad den har att erbjuda.

Om det är något som jag tycker att Bethesda verkligen lyckats med så är det stämningen som infinner sig när jag spatserar runt i det karga vinterlandskapet till tonerna av vikinginspirerade melodier och sånger.

Ett av de bästa besluten som gjordes under skapandet av spelet var att de bestämde sig för att göra ett mer användarvänligt och anpassningsbart levelling-system, ett system som anpassar sig efter mitt sätt att spela. Jag ska inte under spelets första timma behöva bestämma mig för hur jag vill spela under nästkommande 40. Istället ska det vara som här, att om jag använder mig av skölden ofta, ja då ska jag bli bättre på att använda skölden. Samma sak vad gäller vapen och magier.

Jag brukar alltid vilja spela magiker i spel. Men det är alltid svårt att på förhand veta hur de är att spela, framförallt i ett spel som detta som jag hellre spelar i förstapersonsvyn för att få en större inlevelse. Det var därför riktigt bra att jag i ett tidigt skede av mitt spelande kunde testa på hur de olika magierna fungerade och bestämma mig för att det inte var något för mig, och således gå en annan väg utan att behöva starta om med ny karaktär.

Sedan är det ju alltid något speciellt mystiskt, spännande och storslaget med att ha med drakar, och det verkar aldrig bli uttjatat, i alla fall inte i min värld.

Jag är inte på långa vägar färdig med Skyrim, i den bemärkelsen man nu kan bli färdig med det. Men jag har tagit del av huvudstoryn och satt min fot på större delen av världen och är helnöjd med upplevelsen såhär långt. Vill jag ha mer så finns det i stort sätt oändligt med sidouppdrag att genomföra.

What I am? I’m a warrior with the soul and blood of a dragon, I’m Dovahkiin.

För två år sedan släpptes Batman: Arkham Asylum. Ett av de första riktigt bra superhjältespelen, och det möttes av riktigt goda omdömen världen över, så även av mig.

Det hade en härlig stämning, ett bra tempo, en stor variation som jag trodde var omöjlig i en så pass instängd miljö. Dessutom hade det ett fantastiskt välarbetat combat-system som gjorde det till en fröjd att puckla på fienderna, det var som en dans.

Hur kan man då göra ett sådant spel bättre? Jo man gör precis som Rocksteady gjort i Batman: Arkham City. Man gör det större och förlägger handlingen i en hel stadsdel. Man gör det storslagnare med ett riktigt bra soundtrack som förhöjer stämningen till max. Dessutom slänger man in fler skurkar, såväl kända som mindre kända, och finputsar på de redan välpolerade detaljerna.

Batman: Arkham City är enligt mig allt vad föregångaren var, fast större, bättre och vackrare.

Jag hade riktigt svårt att bestämma mig för vilken plats jag skulle placera det här spelet på. Att det skulle vara med på min topp 5-lista var en självklarhet, för jag gillade det verkligen. Men efter att ha velat fram och tillbaka kom jag till slut fram till att L.A. Noire är värt en fjärdeplats, varken mer eller mindre.

På mångas listor hamnar det säkert högre upp än så med tanke på vad det bidragit med till spelmediet som sådant. Men enligt mig är det just därför som det når så högt som det ändå gör min lista.

Efter att ha spelat L.A. Noire blir man lätt bortskämd med hur bra ansiktsanimationerna och röstskådespeleriet är. Det blir svårt att spela andra spel som inte når upp till samma nivåer och trovärdighet. Det blir stelt och intetsägande. Men det är en bra sak, för det gör förhoppningsvis att utvecklingen går framåt och vi får bättre spel i allmänhet. Att spelet dessutom har med skådespelare från Mad Men, och att det är en thriller som utspelar sig på det härliga 50-talet gör inte direkt saken sämre.

Allt detta fantastiska till trots så led ändå spelet av en del brister som gör att det inte når ända fram. Det var lite för repetitivt, framförallt mot slutet, och jag tycker ibland att ansiktsminerna överdrevs så pass att det antingen blev helt uppenbart under förhören att någon ljög eller att det inte alls gick att läsa av uttrycken. Lite för ojämnt helt enkelt, men helt klart värt en fjärdeplats för upplevelsen och vad det gjorde.

I år har jag inte spelat alls lika många spel som tidigare år, så mitt urval av spel att välja mellan när jag satte mig ner och skulle rangordna mina spelupplevelser för det här året var ganska begränsad. Därmed inte sagt att det varit en lätt uppgift. Väldigt många av de spel jag spelat i år har varit riktigt bra, så helt enkelt har det inte varit.

En hel del kanonspel har fått kliva åt sidan till förmån för de fem spel som jag tycker har utmärkt sig lite extra det här året. Det femte bästa spelet tog jag upp så sent som i mitt senaste inlägg i GOTY 2011, nämligen Portal 2.

Anledningen till att det hamnar så pass högt upp som på plats 5 beror till mångt och mycket på det jag tog upp i det inlägget. Såhär ett halvår sedan jag klarade ut spelet kan jag inte påstå att spelmomenten i sig var speciellt utmärkande. Har man spelat första Portal så är det helt enkelt bara mer av den varan om man ser till just pusslen och nivåer, det är lite nya element som lagts till för att variera spelet. Som sig bör när det är tre gånger längre än det första spelet.

Vad som däremot skiljde sig extra mycket från ettan till tvåan var att vi fick ta del av en välarbetad handling, klockrena repliker och fantastiskt bra röstskådespel som fått det att sticka ut från mängden och därmed också fått sig en välförtjänt femteplacering på listan över årets bästa spel.

Ett bra röstskådespeleri i spel har i de flesta fallen, i motsatt till i filmernas värld, varit av ganska låg och varierande kvalitet. På senare år har det dock förbättrats något avsevärt, inte minst i spel som Mass Effect där Jennifer Hale gjort ett fantastiskt bra jobb med att porträttera den kvinnliga Shepard.

En annan röstskådespelare som jag tycker stått ut de senaste åren är Mark Hamill, som givit rösten åt Jokerna i både Batman: Arkham Asylum och nu även i senaste Arkham City och höjt spelen ett snäpp.

Jag tycker dock att Stephen Merchants tolkning av Wheatley i Portal 2 stack ut lite extra i år, mycket tack vare hans stora engagemang och klockrent humoristiska repliker. De gjorde att spelet fick det där lilla extra och jag kan inte minnas mer än kanske ett fåtal spel de senaste åren som faktiskt fått mig att skratta på riktigt.