Till en början var det jättestörande, men man vande sig efter ett litet tag med ljudet. Men när jag skaffade en PS3 så märktes en enorm skillnad. 360:n lät som en hårfön i jämförelse med PS3:an.

Därför blev jag oerhört glad när Microsoft utannonserade en slim-version av konsollen under årets E3.

Så i tisdags kände jag att det var dags att byta ut min ett år gamla Elite mot en ny och fräsch Slim, och än så länge är jag riktigt nöjd med mitt inköp, med undantag för en sak som jag inte vet om det är maskinens fel eller inte.

Den är riktigt tyst. Tystare än PS3:an och låter nu mindre när den läser DVD-skivor än vad min förra gjorde av att bara vara igång.

Men det är inte bara ljudnivån som förbättrats. Till skillnad från min Elite så har den det dubbla lagringsutrymmet och ett inbyggt trådlöst nätverkskort = 1 mindre kabel att dra.

Det enda negativa som jag upplevt sedan jag bytte maskin är att konsolen har hängt sig ett par gånger så att bilden frysts. Men förutom det kan jag verkligen rekommendera alla som är i köptankarna, den var väl värd sina pengar, åtminstone för min del.

Istället har jag nu tid att ge mig på mina konsolspel som legat och dammat i drygt två månader. Jag började spela Darksiders för några dagar sedan och tycker att det är riktigt bra, lite tråkigt i början, men det växer med tiden. Utöver Darksiders har jag även ett flertal andra spel till 360:n som jag måste ta tag i, för annars lär min hög med ospelade spel bara växa nu när spelsläppen duggar allt tätare.

Det har varit väldigt tyst på bloggen nu ett bra tag, det är jag väl medveten om. Jag hoppas dock att det ska bli ändring på det nu när jag börjar spela lite mer igen och då förhoppningsvis får lite mer att skriva om.

När det gäller bloggen så har jag under de senaste dagarna implementerat Disqus kommentarsystem, detta för att det förhoppningsvis ska bli enklare och det ger fler möjligheter för besökare att kommentera med hjälp av de sociala nätverken som finns. Det går även att kommentera precis som man gjort tidigare, då skriver man bara sin kommentar, trycker på ”Skicka som…” och fyller i namn, e-post och hemsida, precis som man gjort förut.

Förutom enklare inloggning är det även möjligt att följa upp kommentarerna på ett enklare sätt och man kan lätt se vilka andra inlägg som en användare har kommenterat på.

Jag testar det dock bara nu och visar det sig att det inte funkar eller av någon anledning blir för krångligt så tar jag bort det och går tillbaka till det gamla systemet.

Om ni upplever några problem så får ni gärna hojta till :)

När jag var liten och dum ägde jag inte så många konsoler, utan spelade de flesta spelen på PC. Det var en relativt dålig dator jag hade, så jag minns att jag tyckte att konsolspelen flöt på som rinnande vatten i jämförelse med hur de var att spela på min dator. Till stor del beror detta på att konsolspel, då som nu, oftast är anpassade efter den givna hårdvaran som de är utvecklade för, och därför i regel inte lider av samma problem som spel till PC gör.

I allt fler konsolspel börjar det märkas av en trend,  där spelen är allt sämre optimerade, vilket resulterar i en sämre upplevelse för mig som spelare. Först och främst handlar det om sandbox-spelen, som jag i och för sig kan förstå är svåra att utveckla och anpassa.

Efter att jag hade spelat igenom Red Dead Redemption, som för övrigt har väldigt bra bilduppdatering med undantag för vissa platser som är nästan ospelbara, så satte jag igång med ett annat Rockstar-spel – nämligen expansionerna till GTA 4. Och det var ingen fröjd för ögat direkt. Överlag väldigt låg framerate och med ständiga fps-drops, åtminstone i 360-versionen.

Nu är jag såklart medveten om att Red Dead kom efter GTA 4, men de baseras på samma spelmotor och GTA 4 innehåller många gånger fler objekt som måste ritas upp.

Det är ungefär som att spelutvecklingen under en konsolgeneration kan liknas vid en sinuskurva, där de i början vill kräma på med bra grafik för att imponera, men till bekostnad av bilduppdateringen. För att sedan sakta men säkert bli bättre på att utveckla till plattformen och på så sätt optimera spelen bättre.

Men nu när denna konsolgenerationen har varit relativt långlivad, så ser det ut som att vi redan nått toppen och börjar dala nedåt. Det är ju rätt förståeligt att man vill försöka hålla konsolspelen på så hög grafisk klass som möjligt, för att konkurrera med PC:n som ständigt utvecklas. Utvecklarna försöker helt enkelt göra för mycket, med för klen hårdvara.

Det var senast i Mafia 2-demot till 360 som jag kände att det var på gränsen till ospelbart, endast på grund utav frameraten. Jag skulle tro att den i snitt låg på cirka 25-30 fps, men under vissa stunder damp ner till ännu lägre nivåer.

Nu är jag dock säker på att Mafia 2 kommer att vara ett fantastiskt bra spel. Jag har till och med förbokat det – till 360. Men det känns lite tråkigt att ett spel som utvecklats under mer än fyra år inte ska kunna flyta på bra i min konsol.

Vad tycker ni om bilduppdateringens betydelse i spel? Har ni någon gång lagt ett spel på hyllan för att det helt enkelt är ospelbart?

Jag har försökt mig på att spela igenom de tidigare Splinter Cell- och MGS-spelen när det begav sig, men det var helt enkelt bara för stort fokus på smygandet för att jag skulle ha lust att slutföra dem.

Men efter att Batman givit mig hopp om genren bestämde jag mig för att införskaffa det senaste Splinter Cell till 360. För vad jag läst innan så skulle denna del vara mer actionorienterad, men ändå bjuda på grymma smygmoment, och det lät mer tilltalande än de tidigare delarna i serien.

Och visst är det mer action allt.

Men faktum är att jag var väldigt nära att ge upp på spelet i början. För jag fann mig själv hela tiden i situationer där jag inte hade någonstans att ta vägen, utan istället blev omringad av fiender som jag inte hade en chans emot.

Jag hade även problem med att ta till mig alla de olika funktioner man kan använda för att på ett så snabbt och smidigt sätt undvika och ta död på sina fiender. Det var en spelstil jag inte var van vid och som jag helt enkelt var tvungen att anpassa mig efter.

Efter de två första uppdragen växte spelet något enormt för min del; jag hade inte längre några som helst problem med att smyga mig fram i skuggorna och gömma mig, för att sedan på ett  brutalt sätt ta död på fienden. För ibland är spelet verkligen brutalt, och det känns som att det bara förstärker spelupplevelsen och storyn än mer.

Jag kan förstå hur Sam Fischer känner och skulle nog ha agerat likadant, om jag nu var lika bra tränad som han, förstås.

Nog för att spelet är relativt actionspäckat, men man bjuda ändå in att utföra sina dåd i det tysta. För att underlätta för spelaren har man valt att använda sig av det visuella. När man är gömd blir bilden svartvit, och om man nu skulle bli upptäckt får man se en siluett av sig själv på den platsen man blev upptäckt – den platsen fienden tror att jag befinner mig på.

Det fungerar riktigt bra samtidigt som det ger mig möjligheten att flankera fienden och planera mitt tillvägagångssätt lite mer.

För att leda mig som spelare framåt genom de olika banorna har man även här valt att presentera uppdragsmålen på ett lite mer visuellt och innovativt sätt, nämligen genom att integrera dem med omgivningen.

”Mark and execute” var en annan riktigt trevlig funktion som fungerar på det sättet att när jag tagit död på en fiende i ”hand to hand combat”, kan jag med ett knapptryck markera ett visst antal fiender och sedan avrätta dem en efter en, helt automatiskt. Det påminner lite om ”Dead Eye” i Red Dead Redemption.

Storymässigt har jag, eftersom jag inte spelet de tidigare spelen, inte förstått hela sammanhanget. Men jag förstod ändå vad de ville säga med den enskilda berättelsen i just detta spelet. Den var kanske lite väl lam under vissa stunder, man jag tyckte ändå att den var intressant och engagerande. Dessutom bjöds det på ett riktigt bra slut.

Vad jag däremot spenderat tid med under den senaste månaden, och som också är bloggrelaterat, är att jag gjort om designen på bloggen, två gånger till och med.

Jag blev inte riktigt nöjd med den förra designen; den kändes lite för grötig, tråkig och intetsägande. Men nu har jag gjort en helomvändning och istället försökt hålla designen lite mer simpel och stilren. Jag kommer förmodligen att pilla lite med koden lite då och då för att ändra på lite saker. Men jag är överlag väldigt nöjd med hur den ser ut just nu.

Kom gärna med idéer och förslag på förbättringar, det uppskattas :)

Precis som i huvudspelet finner jag storyn i DLC:t intressant, om än inte lika engagerande som i de tidigare episoderna. Det känns lite som en mellanepisod, vilket det också är, vars enda mål är att föra storyn vidare till nästa episod.

Det jag stör mig på är dock den stora fokusen på actionsekvenserna. Det bokstavligt talat väller in fiender nästan hela tiden, vilket resulterade i att jag dog ofantligt många gånger. Egentligen är det bara bra att spel är utmanande, men i ett spel som Alan Wake vill jag istället kunna lägga fokus på allt runt omkring och insupa den fantastiska stämningen.

Jag vet inte om detta gäller alla som köpte spelet, men jag fick i alla fall med en kod för att gratis kunna ladda ner tillägget. Väger man in den faktorn, att jag faktiskt inte var tvungen att betala något, och att jag tycker så hemskt mycket om spelet, så är det ändå väl värt att spela igenom denna nedladdningsbara episod.

För visst vill man veta hur det ska gå för stackars Wake?

Enligt mig de snyggaste drakarna i spelet.

Spelade ytterst lite under TBC; jag hann i princip bara bli level 70 innan jag tog en paus från spelet. Darför har jag missat mycket innehåll från den expansionen, och det var bland annat därför som jag valde att börja köra igenom de äldre instancerna och få tag på lite mounts och liknande.

Det har varit ganska jobbigt och tröttsamt att grinda, men nu när jag väl har sex underbart vackra drakar i min ägo, så känns det som att det var väl värt det.

Det känns dock lite tomt nu när jag inte längre har någon belöning att se fram emot. Men jag kan alltid ta tag i de gamla furbolgsen i Felwood och Winterspring, för att öka min rep hos Timbermaw och få titeln ‘The Diplomat”.

Jag kommer hursomhelst att spela en del WoW på kvällarna; mina karaktärer hittar ni här. Har även skapat en karaktär på Darkmoon Faire, en rogue vid namn Leftstep. Det har dock inte blivit så värst mycket spelande på den dock.

Ni får gärna adda mig Xbox Live eller PSN också för den delen, mina online ID:n finnes här.

Önskar alla en varm och trevlig sommar!

Med mig hade jag Dante’s Inferno till PS3, som jag tänkte använda för inbyte om jag skulle hitta något bra spel. Jag hade sett i deras broschyr att DJ Hero skulle vara prissänkt, samt ha ett pris på 98kr om man bytte in ett spel. Jag passade på att fråga om erbjudandet även gällde för Renegade-versionen, vilket det gjorde, och dealen var gjord.

Dante’s Inferno, som jag tidigare bytt till mig på GAME för 0kr, mot DJ Hero Renegade Edition, för 98kr. En riktigt bra deal helt enkelt.

Inne på GAME gjorde jag för övrigt också en riktigt bra deal. De hade Super Mario Galaxy 2 för 498kr; och eftersom jag hade 120kr på mitt bonuskort så behövde jag bara betala 378kr, vilket får ses som ett väldigt bra pris.

I övrigt inköptes tre nya filmer som kommit ut på blu-ray; Tim Burton’s Alice i Underlandet, Percy Jackson: Kampen om Åskviggen samt For a Few Dollars More.

En riktigt bra dag, helt klart.

Det är natt, jag åker i bilen och mörkret tar över mitt synfält allt mer. Plötsligt ser jag en man på vägen, men jag hinner inte reagera, och det är för sent. Jag går fram till mannen, och finner att han inte längre är vid livet. För ett ögonblick tittar jag bort, och när jag återigen för blicken mot mannen, ser jag, till min stora förskräckelse, att kroppen är borta.

Det är en mardröm.

Spelets inledande minuter är i grund och botten en tutorial där man introduceras till spelets mekanik. Man lär sig väldigt snabbt att mörkret är ens största fiende och att ljuset är ens bästa vän.

Jag möts av en skuggvarelse i den mörka natten, och jag springer för allt vad jag kan för att nå till en ljusare plats. Kulor biter inte på varelsen, och jag måste på något sätt försvaga min fiende.

Med hjälp av en ficklampa lyckas jag bryter ner den barriär som tidigare skyddat honom, och nu kan inte ens han räddas av mina pistolkulor.

Det är ett simpelt upplägg; jag måste försöka hålla mig i skuggorna under så korta stunder som möjligt och hela tiden söka mig till ljuset, som är mitt största vapen mot fienderna. För i mörkret är de oslagbara, det är med hjälp av ljuset jag kan göra dem sårbara, för att till slut kunna göra mig av med dem.

Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Bright Falls, som har en sådan där typisk småstadskänsla. Alla känner alla, och så finns de människor som är lite lustiga och hemliga.

Staden har, förutom under de mörka nätterna, en väldigt härlig atmosfär, och en stämning som är väldigt hemtrevlig.

Den grafiska designen och ljussättningen är bland de vackraste jag sett i ett spel. Men det är i princip där som det grafiska slutar att imponera. Visst, spelet i övrigt är inte fult, men det märks att spelet har utvecklats under en lång tid och att utvecklarna fått göra om mycket längs vägen.

Karaktärerna är inte de snyggaste, och de känns ganska stela, framförallt i ansiktsanimationerna. Men även animationerna när man springer. Den härliga atmosfären och designen gjorde dock att jag såg förbi dessa negativa punkter allt längre in i spelet.

I övrigt tycker jag att karaktärerna var väldigt intressanta och kändes inte så intetsägande och påklistrade som en del sidokaraktärer kan göra ibland.

Jag skrev tidigare om att jag tyckte att styrningen inte var den bästa och att knapparna kändes lite malplacerade. Det störde mig i början, men jag vande mig och hade efter ett par episoder inga som helst problem med kontrollen. Det kan dock tyckas lite konstigt att man väljer att köra med en egen variant av mappningen, då man sedan tidigare spel är van med att vissa knappar ska göra vissa saker. Men man vande sig som sagt.

Spelmekaniken funkade väldigt bra när man väl hade kommit in i spelet på riktigt, och stött på lite olika situationer där man sätts på prov och får experimentera lite med de olika moves som man blivit introducerad till.

Spelet är väldigt linjärt, det är det ingen som helst fråga om. Dock så har man lyckats maskera detta på ett väldigt bra sätt. Man har skapat en illusion av frihet, och jag kan inte direkt klaga på att spelet kändes inramat och rakt fram.

För samlarnörden finns det oerhört mycket att hitta runt om i staden. som exempelvis manuskript, termosar och burkpyramider. Själv gillar jag att samla på mig grejer, och de har implementerat det väldigt bra i spelet, för i Alan Wake tillför de ett djup till spelets huvudstory.

Den absolut största behållningen med spelet är helt klart inramningen, allt runt om kring själva spelandet. Allt från berättandet till episoderna med tv-serieliknande recaps. Det kändes på något sätt väldigt naturligt och det funkade väldigt bra att spela en episod åt gången.

Handlingen var lite svår att förstå och hänga med i, men de lyckades trots det få mig att hela tiden vara intresserad av vad som komma skall. Storyn kändes väldigt genomarbetad och innehåller en del referenser till andra litterära verk, som enligt mig bara är något positivt.

Jag var lite skeptisk till spelet till en början, då jag hört lite blandade meningar om det, både i recensioner och i podcasts. Men för mig överträffade det mina förväntningar, och känns som ett spel som alla som har någon som helst förkärlek till en bra story eller en bra thriller/skräck bör införskaffa.

Nu blir det till att se fram emot det DLC som ska släppas i slutet av juli.