Detta beror på en värk som aldrig ger med sig men som snarare har en tendens att bara bli värre och värre. Jag har dock börjat ta tag i mitt åtagande i alla fall, men det går sakta så jag räknar inte med att recensioner (och annat smått och gott) ska kunna publiceras igen tidigare än 1 januari 2021.

Återigen!

Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag har svikit er!

Fjällgraven inleds med en mystisk kvinna vid namn Patricia Wellton som kommer att ha en stor roll i det som utspelar sig på fjället. Hon är självsäker, övermodig och har en imponerande övertro på sig själv. Att hon är utsänd på uppdrag står utom allt rimligt tvivel redan från början. Men när hon når sin destination och ska ta itu med sitt uppdrag ställs hon inför ett val som hon inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig.

När Riksmord skickas till fjällen har sex kroppar, varav två barn, hittats och det är många som hoppas på att brottet aldrig ska få sitt uppklarande. Samtidigt utreder en tv-journalist försvinnandet av två afghanska flyktingar. Denne träffar frun till en av dem och i samband med detta träder vardagen (?) för kvinnor från denna del av världen fram, och om det ligger ett uns sanning i detta är jag ännu mer övertygad om att vi svenskar inte vet hur bra vi egentligen har det.

Lärjungen slutade med en bang där Ellinor, en av Sebastian Bergmans alla kvinnor, visade sina rätta färger. Och det var med skräckblandad förtjusning som jag insåg vad hon hade i tankarna. I den här boken får vi veta efterverkningarna av den händelsen och den är rätt otäck. Sebastian Bergman är dock, till synes i alla fall, helt oberörd, men när 25-öringen väl trillar ner agerar han på ett för honom okaraktäristiskt sätt.

Ellinor är en karaktär som har allt. Hon är trevlig, artig, ser inte så pjåkig ut och kan föra sig i olika situationer. Samtidigt är hon slug och hon sitter på ett register som jag aldrig har upplevt tidigare. Cliffhangern som vi lämnas med i Lärjungen är ingenting mot den som möter oss här. Gör dig själv en tjänst och ha Den stumma flickan inom räckhåll för tro mig, det vill du ha.

Sebastian gör som han brukar när han träffar nya kvinnor, han skannar av dem uppifrån och ner för att avgöra om det skulle vara värt att försöka få dem i säng. Jag vet, det här är ett fruktansvärt beteende men efter att ha tillbringat så här mycket tid med honom tycker jag mer synd om honom än vad jag blir ”avtänd” för att använda ett rätt så starkt ord i sammanhanget. Dessutom är det bara att inse, om han skulle bli botad från denna sjukdom skulle han inte längre vara den karaktär som vi trots hans missbruk har lärt oss att tycka om.

Vanja Lithner är en utmärkt polis vars privatliv har slagits i spillror. Gång på gång upptäcker hon att personer i hennes närhet ljuger och att vissa har gjort det under en lång tid. Vanjas reaktion  på en av dem är så stark att jag känner efterverkningarna av dem i min egen säng. Damn vad hon tar i men visst kan jag förstå henne. 

Billy då? Jodå han dejtar My och det är utan tvekan hon som bestämmer takterna i den relationen, vilket speglar hans ställning i teamet. Eller det är i alla fall vad man kan luras att tro för bilden av honom som skrämde skiten ur mig i förra boken är inte ens i närheten av att överensstämma med sanningen. Wow!

Nyfiken? Min favoritlåt av Whitesnake kan vara en liten, liten ledtråd – i alla fall om du har lika livlig fantasi som jag. Om inte annat så är Here I go again några minuters ren njutning av 80-tals rock.

Jag är ledsen att säga det men två så viktiga huvudkaraktärer som Ursula Andersson och Torkel Höglund är urtråkiga! Det händer ingenting kring dem som är det minsta intressant utan när de är i farten handlar det till nästan 100 % om deras relation till varandra och relationen med resten av världen. Boring!

Ordningen i vilken böckerna måste läsas finns här.

Morden i Lärjungen av Hans Rosenfeldt och Michael Hjort är en fruktansvärd historia som har direkta kopplingar till Sebastian Bergman. Han är expert på seriemördare, men det är inte där den yttersta kopplingen ligger. Nej, det är helt enkelt en maktkamp mellan Sebastian Bergman och Edward Hinde – som Bergman för övrigt satte i fängelse för 15 år sedan. Snart visar det sig att brotten är direkt knutna till Bergman på fler än ett sätt.

Deckarduon sätter tonen direkt med en taxiresa som slutar i en fruktansvärd katastrof. Det är fel att säga att det kom utan förvarning – för jag hade ju som vanligt läst baksidestexten – men trots att jag visste vad som skulle möta Richard Granlund när han återvände hem efter en resa med idel förseningar ilade det i hela kroppen av spänning. Och när kommer på mig själv med att ligga och vrida mig av obehag så vet jag att jag håller på att läsa om något exceptionellt – oavsett vad det beror på.

Dagens skämskudde går i vanlig ordning till Thomas Haraldsson, numera anstaltschef (hur nu det gick till). Helt ärligt tror jag att han är den mest korkade polisen jag någonsin har läst om, och det både irriterar mig och skänker mig en viss glädje.

En annan smått patetisk figur är Sebastian Bergman själv som gör skäl för begreppet stalker. Och när svartsjukan mot offrets närstående tär i honom som mest anlitar han en gammal kollega för att gräva fram så mycket skit som möjligt om den som står i vägen för hans egen lycka. Obehagligt och beräknande.

Med tanke på hans ihärdiga spaningsarbete är det under att han ens orkar tänka på kvinnor, men icke desto mindre hittade han en lucka av och till för att sätta klorna i ett lämpligt offer. Ellinor Bergkvist var en av kvinnorna som fällan slog igen för, och jag höll nästan på att svimma när jag insåg vad hon egentligen var kapabel till. Inte sällan skrek jag ut min frustration, eller generades, slog mig för pannan, skakade på huvudet etc. Därmed blev hon snabbt en karaktär som vida överglänser intresset för de fruktansvärda morden som faktiskt ägde rum.

Jag tycker fortfarande att Bergmans mardrömmar och tankar om Thailand 2004 ältas för mycket. I stället för att upprepa allt som hände den där morgonen när tsunamin svepte över Thailand 2004, skulle det gott och väl räcka med en gång. Det är fullt tillräckligt för att påminna gamla läsare om Bergmans förflutna, och skulle dessutom göra nya läsare nyfikna nog för att börja läsa serien från början. En så kallad win-win med andra ord.

Mannen som inte är en mördare  har här bytts ut mot Den långe mannen men då som nu är det ett berättarknep som inte får mig att vilja sluta läsa denna deckarduos böcker.

Förutom Bergman så blir jag mer och mer ”kär i” och nyfiken på Vanja Lithner och Billy Rosén. Dessa tre sticker ut mest och det händer saker i deras liv hela tiden som tar andan ur mig. Mot slutet av boken har en helt ny bild av Billy målats fram och den skrämmer helt krasst skiten ur mig, och jag fasar för vad det kommer att leda till.

Torkel Höglund och Ursula Andersson har dock inte utvecklats ett dugg sedan sist och är därmed tämligen ointressanta i sammanhanget. Men en sak som avslöjas om henne slog ner som en bomb, så än finns det hopp om henne.

När jag var ung, eller snarare väldigt liten, dansade vi ringdans typ hela tiden. Här omnämns Prostens lilla kråka och Så går vi runt ett enerisesnår. Texterna sitter något så när fortfarande men danserna har jag glömt sedan länge. Ändå är det så kul att snabbt kastas tillbaka till barndomen för att lika snabbt återgå till det som sker i karaktärernas nutid.

Rosenfeldts och Hjorts böcker om Sebastian Bergman måste absolut läsas i rätt ordningsföljd:

Det fördolda (2010)

Lärjungen (2011)

Fjällgraven (2012)

Den stumma flickan (2014)

De underkända (2015)

En högre rättvisa (2018)

Därmed bestämde jag mig för att hänga med från början den här gången och det har jag inte ångrat. Jag sträckläste i det närmaste Det fördolda och jag har redan börjat läsa del 2, Lärjungen.

Det fördolda är alltså den första boken i serien om Sebastian Bergman och han är i sanning den största skitstöveln jag någonsin har stött på i böckernas värld. Men samtidigt är han så intressant, stundtals rolig, smått patetiskt, onödigt elak, åtminstone en aning mänsklig, egoistisk etc. att jag bara måste få veta mer om honom och hans illa, dolda sexmissbruk. Trots det stör jag mig en aning på att han sätter sig själv på någon slags piedestal och ser ner på alla som enligt honom inte håller måttet. Han är med andra ord en karaktär helt i min smak för jag lovar att känslor släpps loss hos mig under läsningens gång.

När han håller på att röja i sin bortgångna mammas hus hittar han brev som får honom att tvinga sig in i utredningen av mordet på den 16-årige Roger Eriksson, som leds av hans gamle kollega och vän Torkel Höglund från Riksmordkommissionen. Det enda Bergman är ute efter är en adress och när han har fått den tänker han fasa ut sig själv från teamet för att åter gå sin egen väg. Det går dock inte riktigt som han hade tänkt sig och mot sin vilja börjar han intressera sig för fallet mer och mer.

På minussidan finns de oändliga upprepningarna om vad som utspelades i Thailand 2004. Visst, det var en fruktansvärd händelse som med all säkerhet inte har lämnat någon oberörd, men jag personligen tappar snabbt tålamodet när saker ska ”nötas” in trots att det inte behövs.

Av och till har jag problem med att en mördare ska vara anonym, och då främst om dennes plats i intrigen ska markeras med kursiv stil. Som tur är valde Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt bort detta berättarknep för att i stället skriva ”Mannen var ingen mördare” när det var dennes tur att kliva in i handlingarna. Bara den ”benämningen” kittlar fantasin lite extra eller vad säger du?

”Mannen var ingen mördare” är även den första meningen i boken och då kan man tala om att startskottet går redan från början.

Inkompetenta poliser är både roligt och pinsamt att läsa om. Dagens skämskudde går till poliskommissarie Thomas Haraldsson vars inkompetens och naiva förväntningar om att stiga i graderna inom polisyrket saknar motstycke.

Han har huvudansvaret för utredningen av det fruktansvärda mordet på den 16-årige Roger Eriksson. Han är gift med Jenny och de försöker förtvivlat att få barn, och det vill sig inte bättre att frun har ägglossning samtidigt han ska leda sina mannar i jakten på mannen (som inte är någon mördare). Han är nog den naivaste karaktären jag hittills har stött på och jag är oerhört glad att Riksmord, ett team som består av Torkel, Ursula Andersson, Vanja Lithner och Billy Rosén, kallades in så att jag äntligen fick se hur proffs arbetar.

Rosenfeldt och Hjorth är verkligen fantastiskt skickliga på att bygga upp en spänning som håller nästan hela vägen. Men med det sagt är det dock snarare den utmärkta gestaltningen som håller mitt intresse vid liv allra mest. Jag vill veta ALLT om Sebastian, Vanja Lithner och Billy Rosén och då är det ju en evig tur att jag har resten av serien hemma. Detta är ännu sannare eftersom cliffhangern i slutet är brutal!

Här hittar du i vilken ordning böckerna bör läsas.

James Oswald har mig veterligen gett ut tre böcker om Kommissarie McLean: Flickoffret, Själarnas bok och Bödelns sång.

Jag gjorde bort mig och började med den sistnämnda som jag recenserade här. Innan jag började skriva ner mina tankar om Flickoffret läste jag igenom den och fick min farhåga bekräftad. Jag skulle nämligen kunna kopiera den gamla recensionen och klistra in den här och sedan vara klar med Oswald för all framtid.

Mordgåtan är naturligtvis en annan, men McLeans otaliga uppläxningar av sina överordnade, hans oro för Emma och hans pengar och därmed avundsjuka kollegor tog sin början redan här och det ältas i det oändliga.

På tal om kollegor! McLean har en kollega som kallas för Grinige Bob och historien bakom det smeknamnet är faktisk en aning humoristiskt. För mitt vidkommande skulle det dock ha räckt att nämna det en gång för att sedan kalla honom vid hans rätta namn. Alternativt efternamnet som är den gängse normen. 

Med det sagt är det glädjande (herregud vilket rått uttryck i det här sammanhanget men det är tillika ack så passande) att Oswald bjuder på (grova) och makabra brott som jag råder känsliga människor att stålsätta sig för, alternativt helt avstå från att läsa den här boken. Vansinnet och precisionen får mig osökt att dra en parallell till Val McDermids böcker om Carol Jordan och Tony Hill samt vissa inslag av Jo Nesbö med Harry Hole i spetsen.

Apropå paralleller så är det en annan sak som sticker ut: Val McDermid är från Skottland. och det är även James Oswald. En av hans karaktärer heter Stuart MacBride vars namne även han är en skotsk författare. Sammanträffande?

På ett par ställen skriver Oswald emot sig själv vilket blir väl uppenbart när det sker på samma sida i boken. Om det är meningen eller inte har jag naturligtvis ingen aning om, men jag vill ändå tro att det beror på en olycka i arbetet. Å andra sidan spelar det ingen roll. Jag är färdig med Oswald nu.

Flickoffret är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Gunilla Roos.

Oswalds hemsida finns här.

Andra som bloggat om boken är Johannas Deckarhörna, Bokföring enligt Monika och Bokfrossa.

I början hade jag väldigt stora problem att ta till mig Bestraffaren

Det finns goda skäl till att redan från början bli tillika delar rejält förbannad och beklämd, och något längre fram i intrigen smått imponerad när man läser den här boken. Dessa komponenter består av fega kräk till karlar som utan att tveka ger sig på försvarslösa människor, kvinnor som inte vågar ingripa och/eller finner sig i sitt öde och så Hannah Fors som trots sin ringa ålder gjorde ett hjältedåd och gjorde något åt den situation som hon och hennes bror befann sig i.

Ovanstående ”komponenter” löper som en röd tråd genom hela boken medan vi kastas från år 1993 och framåt ända fram till 2019. Allvaret slutar dock inte där utan vi tvingas även att slänga in barnamord i mixen. Oavsett hur många gånger jag läser om detta dras ett tungsinne ner över mig, men den här gången mår jag även fysiskt illa när orsaken till dessa mord avslöjas.

Olika årtal passerar som sagt revy och för varje gång levereras en bit av pusslet som slutar med en twist som jag inte alls hade förväntat mig. Imponerande.

Huvudkaraktärerna heter Henrietta Rollins och Hannah Fors. Rollins är kriminalinspektör som år 2004 tog Fors under sina vingar. Rollins är i grund och botten en stereotypisk karaktär som röker och dricker för mycket och som förmodligen tar en så lång omväg från gymmet som möjligt. Men jag gillar henne ändå, inte minst för det som hon har gjort och fortfarande gör för Hannah och hennes bror. Jag gillar även Fors som arbetar tillsammans med Rollins i sin egenskap som specialutredare på frilansbasis, och de har hittat ett samarbete som funkar. Ett samarbete som förvisso är byggt på lögner och undflyenden, men ett samarbete never the less. Det finns en färgstark karaktär till, Igor, som jag hoppas får mer utrymme längre fram.

Även om den här boken bjuder på en hel del saker jag har läst förut är jag otroligt nyfiken på vart det här kommer att tar vägen. Därmed hoppas jag att det inte dröjer allt för länge till nästa bok Pia!

Andra som har bloggat om boken är bl.a. Boklysten, Eva Ulleruds skrivarlya och Dezmin.

Bestraffaren är ett recensionsexemplar från Hoi förlag.

Blinka lilla stjärna  av Gunilla Bergstrand är del 1 i serien Morden i Dalarna om Hannah Järnerud.

Det är en mycket blodig historia med ett mycket udda och smärtsamt tillvägagångssätt. Här handlar det inte så mycket om mord utan snarare om en extrem form av misshandel av politiker, företagsledare etc. Här finns även barn som far illa, misshandlade kvinnor och försvunna barn. Upplagt för en del spänning och känslostormar kan man luras att tro och/eller hoppas på, men dessa uteblir helt.

Blinka lilla stjärna är mer av en relationsroman än en deckare och här har flera av karaktärerna förhållanden, både öppna och hemliga sådana, med varandra. Jag gillar inte när en (huvud)karaktär kommer för nära en utredning, i synnerhet inte om det är fler än en som gör det. MEN jag skulle kunna ta mig förbi det om någon av karaktärerna var synnerligen stark, intressant eller tilltalade mig på annat sätt. Så är inte fallet här.

En intrig kan vara hur spännande som helst men i min värld spelar det ingen roll om det inte finns minst 1 karaktär som jag vill veta mer om eller som ger mig behållning på annat sätt.

Bland huvudkaraktärerna hittar vi Jenny Eklund och hennes man Nicklas (politiker), Anna-Carin Andrén (kammaråklagare) och Hannah Järnerud. Att jag nämner Hanna sist beror på att hon är den jag får minst grepp om och jag upplever det som att hon står i skuggan av både Jenny och Anna-Carin och av och till även bakom ett par av hennes kollegor.

Av dessa är det enbart paret Eklund som får mig att lyfta på ögonbrynen lite grann. Jenny är rådman vid Falu tingsrätt vilket borde ha gett henne lite skinn på näsan. Men på hemmaplan saknar hon helt förmågan att stå upp för sig själv och sätta hennes dryge make på plats. Tro mig, han skulle behöva det för han är helt enkelt en knöl!  

Bokens formatering stör en aning. Stycken som inte hör ihop är ihopskrivna och i vissa meningar saknas den ack så viktiga punkten innan nästa mening tar vid.

Blinka lilla stjärna är ett recensionsexemplar från LB Multimedia AB.

Del två, Barnet i kupolen, ligger här hemma och väntar och jag hoppas verkligen att jag då kommer att känna mer för Hannah and Co än vad jag gör nu.

Baksidestexten utlovar en riktigt smaskig historia som jag trodde att jag skulle sluka med hull och hår. Men icke! Faktum är att jag aldrig någonsin har blivit så besviken på en bok som den här. Jag fick inget sammanhang och när boken var utläst hade jag inte en susning om vad boken Advokaten av Cormac McCarthy handlade om.

Advokaten nämns inte vid namn utan bara yrkestiteln och boken består till 90 procent av andra namnlösa karaktärer, och nästan enbart av dialog.

Av vad jag har förstått i efterhand är det ett filmmanus jag har läst men inte blir boken bättre för det.

Boken är kort, blott 157 sidor, och det är också bokens enda styrka. I vanliga fall ger jag betyg mellan 1 och 5 men den här boken är så usel att jag avstår från att ge den ett betyg över huvud taget.

På omslaget finns en blurb som säger att ”Cormac McCarthy är en av vår tids största amerikanska författare” signerat Harold Bloom. Men jag hoppas och tror att han baserar det på någon annan bok än det här, för annars börjar jag hysa starka tvivel på mänskligheten.

Om någon på allvar har förstått vad Advokaten handlar om får ni gärna upplysa mig om vad det är jag har missat.

Det här är den kortaste recensionen jag någonsin har skrivit och därmed är den nästan lika innehållslös som boken själv. Ganska passande om jag får säga det själv.

Advokaten är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Henrik Petersen.

Paula Hawkins bjuder på en snårig intrig som jag under en tid var rädd för att hon inte skulle kunna knyta ihop. Men med det karaktärsgalleriet, alla toppar och dalar, alla hemligheter, snabba vändningar och ett slut som jag inte såg komma var jag alldeles matt när jag hade läst ut den. Samtidigt kände jag mig glad och tillfreds för Hawkins lyckades baske mig med att knyta en fin rosett av alla ledtrådar och blindspår längs vägen. Imponerande. Och med det sagt så är I djupt vatten en av de bästa böckerna jag har läst på länge. 

Alla (nu levande) inblandade karaktärer har förärats med egna kapitel och jag kan inte minnas att jag har sett det förut. Kapitlen är korta och för varje sida kommer man ett eller ett par steg närmare sanningen (eller den förmodade sanningen) sett ur flera synvinklar.

Detta innebär att samtliga berörda karaktärer i stycket ovan innehar huvudrollen i ett ”spel” som går ut på att a) till vilket pris som helst dölja vad som hade hänt och b) ta reda på vad som låg bakom Katie och Nels självmord i en flod som under årens lopp har tagit så många människoliv.

Även Katie och Nel är huvudkaraktärer även om de redan är döda när vi kommer in i bilden. Deras ”andar” är allestädes närvarande och deras fysiska jag är på allas läppar hela boken igenom.

Hela karaktärsregistret, med ett undantag, består av starka personer var och en med en egen agenda. Förståeligt i vissa fall men fruktansvärt frånstötande i andra. Men så har vi Helen, gift med Sean som är en av poliserna som utreder Nels dödsfall. Hon är rektor och därmed borde hon ha en viss pondus. Och det har hon kanske på skolan (men den sidan ser vi aldrig) men privat är hon något av en skamfläck för mänskligheten utan egen vilja. Och hennes ”närhet” till en man är många gånger både oskyldigt och smaklöst på samma gång.

Närmast båda offren står Lena som är Nels dotter och Katies bästa vän. Lena är en arg tonåring och vem kan klandra henne för det? Inte blir det bättre av att hon numera är omringad både av människor som visar sitt medlidande och som erbjuder sin hjälp, men främst av de som kastar ut sina teorier i luften även om de inte ens kände Nel.

En av dem är Louise, Katies mamma. Hon är förlamad av sorg och är fullständigt övertygad om att Nel är skyldig till Katies död och hon tänker göra allt för att bevisa det. Denna kamp leder till att hon helt glömmer bort sin son Josh som av många anledningar skulle behöva stöd i sin egen sorg.

Alla motstridiga agendor leder till enorma klyftor mellan invånarna i Beckford. Men den största klyftan hittar vi mellan Nel och Jules, Nels syster. De har inte pratat med varandra på många år och Jules reaktion på dödsbudet är ett tydligt exempel på hur stor den klyftan faktiskt var: Och när jag fick reda på anledningen till den kan jag hur tragiskt det än är förstå båda sidorna av myntet.

Boken inleds med att Jules återvänder till byn Beckford för att ordna upp det praktiska som följer med ett dödsfall. Men så får hon reda på att Nel höll på att skriva en bok om floden och alla liv den hade tagit. Och när hon inser att långt ifrån alla uppskattade hennes grävande bestämmer hon sig för att följa ledtrådarna som Nel hade lämnat efter sig. Det beslutet och hennes första möte med Nels 15-åriga dotter Lena är de största utmaningarna Jules någonsin har ställts inför.

Samtliga karaktärer tar oss med till det förflutna och låter oss hänga med i nuet, och det var under det förstnämnda som jag kastades tillbaka till min egen barndom då mamma smörjde in mitt bröst med Vicks när jag var förkyld. Och bara tanken fick mina ögon att tåras av två skäl: lukten av Vicks som fortfarande sticker i ögonen bara jag tänker på det och saknaden efter min mamma som dog på tok för ung.

I den här boken finns mängder av cliffhangers som är snyggt placerade på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag älskar sådant men dessa var inte nödvändiga för att hålla intresset uppe. Den delen skötte karaktärerna så bra själva.

Lustjakt av Annika och Vera Ahlverström inleds med en ”jobbresa” till Riga där Linda får stå ut med våld, förödmjukelser, sadism etc. Linda sitter fast i en värld där våldtäkter, slag etc. följer med henne vart hon än går och jag blir galen av ilska varje gång jag läser om sådana här övergrepp. Mycket har skrivits om detta och därmed är Annikas och Veras skapelse inte unik, men det finns vissa inslag i dessa sammanhang som de har hittat en ny vinkel på och det gläder mig att det inte blir alltför stereotypiskt.

Starka karaktärer fastnar jag alltid för oavsett om de är goda eller onda. Här finns det gott om den senare varan och jag fascineras över hur känslokalla en del av dem tycks vara. De bryr sig helt enkelt inte om att de kommer att förstöra någons liv för alltid, utan för dem är det som vilket 8 till 5 jobb som helst. Samtidigt blir de vansinniga om någon gör något de inte gillar mot dem. Vad man kan dra för växlar av det är något som jag ska utforska vid ett senare tillfälle.

Svaga karaktärer får andra ”krafter” att ticka hos mig och trots att jag tycker att Lennart är patetisk så är det den kvinnliga huvudkaraktärer Jessica Ström jag tycker minst om. Hon ifrågasätter allt hon gör, hon lapar åt sig allt som sägs om henne oavsett om det är sant eller inte, och hennes velande om sin egen sexualitet blir tröttsam. Än värre blir det när hon träffar Erika och det är också då som deckaren tar slut och vi leds in i en Harlequin-roman. Och det är så synd för med rätt fokus på brott och straff skulle det här ha kunnat bli riktigt bra. I stället blir det så snuttegulligt att jag nästan kräks.

Inspektör Lennart Wennström är årets gnällspik och ibland är hans ageranden så patetiska att han hör hemma i sandlådan. Tyvärr upptar hans beteende en onödigt stor plats i en intrig som annars till stundom är riktigt spännande och intressant.

Jag och Lennart har dock en sak gemensamt. Vi tycker båda att Glamour (som jag slutade titta på typ 1990) är perfekt att slötitta på. Intrigen är densamma även om man har missat flera veckors avsnitt. Tragiskt egentligen!

Lustjakt är ett recensionsexemplar från Calidris förlag.