August Wilhelm Malm

Boktips – Moby Dick : Den vita valen

”Allt, allt har jag således satt på spel i och för denna så kallade jättehval. Allt har gått på min risk. Men nu, tack vare försynen! ser jag mig ock framme vid det i sanning stora målet. Segern är min. Hedern delar jag med alla de armar som biträdt; och för att upprepa några av de ord jag yttrade från hvalens å Lindholmen liggande kropp till tusentals åskådare: detta lika härliga som kolossala djur ska måhända ej blott bli den dyrbaraste prydnaden å vårt zool, museum; det skall, om allt går väl, bli en stolthet för vår stad, att ej säga hela vårt fosterland, enär, såvidt jag vet, intet museum i världen kan uppvisa något i den vägen, värdt att jämföra med hvad som här kan blifva att skåda.”

ur Handelstidningen 13 augusti 1892

Valen på Göteborgs Museum 1900.

Valen blir museiföremål

1866 donerade Malm valen till Göteborgs museum, och det bestämdes att den skulle kallas ”Malmska valen”. ”Vidundret” fanns först att beskåda på museet, men flyttades i november 1918 till Naturhistoriska museet, som då var under byggnad i Slottsskogen. De olika sektionerna av valen förseddes med hjul, och drogs genom staden med hästar. Dess mun går att öppna, och till en början var det ofta fritt fram att slå sig ner därinne. Insidan var inredd med bänkar och tapeter. Denna förmån kom dock att dras in, enligt envisa rykten på grund av att ett par ertappats där under en herdestund. Numera hålls den endast öppen vid särskilda tillfällen, exempelvis på valdagen. 1992 renoverades valens inre.

Valen bogseras till Lindholmen.

Världens enda uppstoppade blåval

Den 29 oktober 1865 strandade en ung blåvalshanne i Askimsviken. Ett par fiskare från Västra Frölunda upptäckte och dödade den. Valen blev snart en attraktion av stora mått, och många begav sig till platsen för att beskåda den.Intendenten på zoologiska avdelningen på Göteborgs museum, A W Malm, lät bärga och montera valen.

Valen på förevisning i Stockholm 1866.

Projektet bekostades av olika göteborgsmecentater, bland andra grosshandlare James R:son Dickson, vilka donerade 15 000 kronor för att valen skulle kunna tas tillvara. Den bogserades till Lindholmens varv på Hisingen av tre ångbåtar. Här togs prover på valen innan den styckades och flåddes. ”Kolossen” förevisades för allmänheten för 25 öre/person, vilket inbringade 1 700 kronor. Huden monterades på en trästomme, som delades i fyra sektioner. Efter att ha varit utställd i en särskild byggnad vid Skeppsbron förevisades den i bland annat Stockholm, Hamburg och Berlin, och väckte överallt stort uppseende.

Masthuggskyrkan, som med sin grund av natursten tycks stiga rätt ur berget, är först och främst den levande församlingskyrkan för Masthuggs församling.

Men den är också en av Göteborgs mest berömda silhueter och sevärdheter. Tornet, 62 meter högt, är som ett fyrtorn för både fartyg och människor – det första och sista man som sjöfarande ser av Göteborg. Kyrkan började byggas år 1910. Väldiga stenblock forslades uppför Stigbergets branta backar i vagnar som drogs av fyrspann. Tacksägelsedagen, den 11 oktober 1914, invigdes så den färdiga helgedomen. Men redan den 2 augusti samma år hade de två kyrkklockorna fått träda i tjänst, då de med sin klang kungjorde att första världskriget hade brutit ut. Masthuggskyrkan anses vara ett av nationalromatikens mest typiska byggnadsverk.

Den är ritad av Sigfrid Ericson, som för övrigt även var med vid utformningen av Götaplatsen, Konstmuseet och Konsthallen. Inspiration hämtade Sigfrid Ericson från medeltida kyrkobyggnadskonst och fornnordisk kultur.

Tegelmuren är i så kallad munksten. Fasaden har även inlägg av gotländsk kalksten och innertakets knuttimrade stockar för tankarna till gammalnordisk träarkitektur, inte minst till de gamla stavkyrkorna.

Kyrkorummet består av ett mittskepp och två sidoskepp. Interiören domineras av det timrade taket med de vitkalkade tegelmurarna som effektfull kontrast. Koret ligger fyra trappsteg upp. Det gör att gudstjänstdeltagaren inte ser taket ovanför altaret och därför kan föreställa sig en oändlig höjd. Kormattan är komponerad av Karna Asker Ericson.

Triumfkrucifixet har en central plats. Kristus segraren bär guldkrona i stället för törnekrona

Triumfkrucifixet har en central plats. Kristus segraren bär guldkrona i stället för törnekrona. Det är snidat 1925 av Ninnan Santesson efter förebild från Öja kyrka på Gotland. I anslutning till krucifixet finns även de fyra evangelisterna med sina respektive symboler: Matteus med den bevingade människan, Markus med lejonet, Lukas med oxen och Johannes med örnen.

Altarskåpet i rött och guld är från 1913, utformat i bysantinsk stil.

Masthuggskyrkan äger en stor rikedom av olika konstnärliga utsmyckningar, skulpturer och vackra ornament. Det finns mycket att uppleva och upptäcka. Se till exempel närmare på pelaren “Livets träd” under södra sidoskeppets läktare. Altaret liksom altarringen är av täljsten. På var sin sida om altaret avslutas altarrunden med en sockel i täljsten, som bär en ljusstake av smidesjärn.

Altarskåpet i rött och guld är från 1913, utformat i bysantinsk stil. Det är delat i tre fält med figurer i upphöjd relief, snidade av Ninnan Santesson 1921-22 och bemålade 1923 av Bertil Nordström. Mittfältet återger Kristi himmelsfärd. På flyglarna framträder bilder ur Kristi lidande: till vänster Getsemane och till höger Jesu död på korset, med soldaten som sticker hål i Jesu sida och Maria och Johannes i sorg bredvid.

Två träskulpturer av Henry Nilsson föreställande ärkeänglarna

Ovanför altartavlan ser man initialerna INHS (från latinet: Jesus från Nasaret, Människornas Frälsare) samt även de grekiska bokstäverna alfa och omega, det grekiska alfabetets första och sista bokstav. Det betyder i den kristna symboliken ”han som är och som var och som kommer, allhärskaren”. Under tavlan finns ett citat från Luk 17:33. På avsatser på korets sidoväggar finns två träskulpturer av Henry Nilsson föreställande ärkeänglarna: över dopfunten Fridens ängel Rafael och mitt emot Stridens ängel Mikael som besegrar draken.

En stor handbroderad tavla i silkessöm pryder väggen i norra sidoskeppet. Den är komponerad av Signhild Häller. Tavlan blev färdig 1953. Motivet utgår från psalm 297 ”Härlig är jorden”. Lägg märke till att Masthuggskyrkan finns med på tavlan! Längst ner i södra långskeppet hänger en afrikansk vävnad tillverkad i Rorke’s Drift inköpt till kyrkan år 2001. Färgmässigt stämmer den väl med altartavlans färger. Båda vapenhusen pryds av stenreliefer. På pelaren i det södra vapenhuset visas de fyra evangelisternas symboler. I det norra vapenhuset visas jungfru Maria med Jesusbarnet, de tre vise männen, timmermannen Josef och ett dekorativt ornament. Bilden av timmermannen Josef, som frestas av djävulen att använda brädor i stället för timmer, har tolkats som en pik från arkitekten riktad till de kritiker som ansåg att kyrkobygget blev för kostsamt.

Stockverk med reliefer av helgon och musicerande änglar.

Läktarogeln som även har ett fjärrverk placerat i koret, är med sina totalt 66 stämmor en av de största kyrkorglarna i Göteborgs stift. Den tillverkades av J. Magnussons orgelfabrik i Göteborg 1914 och består av 4 320 pipor. Fasaden har inga synliga orgelpipor, utan den består av ett stockverk med reliefer av helgon och musicerande änglar. Stockverket är krönt med ett par drakhuvuden. Allt är snidat av Henry Nilsson.

Ostindiefararen och fullriggaren Java

Längst ner i kyrkan finns ett vackert nedsänkt rum som byggdes till dopkapell. Genom takets rundade utformning uppstår en märklig ekoeffekt: en viskning vid ena sidan hörs tydligt på motsatt sida. Numera sker dop i koret. Fartygsmodellen i mittskeppets norra del är ostindiefararen och fullriggaren Java, depnerad till kyrkan av Göteborgs Sjöfartsmuseum.
Masthuggskyrkan är en levande församlingskyrka där människor samlas till gudstjänst och till livets olika högtider.

Källa: Anna Dubár, Masthuggskyrkan

Masthuggs församling
Box 4083, 400 40 Göteborg Tfn 031 – 731 92 30
masthugg.forsamling@svenskakyrkan.se
www.svenskakyrkan.se/masthugg

Lästips: Amerikabåtarna
Sista brevet till Sverige
Invandrarna
Nybyggarna

Har du liksom jag haft – eller har du kanske ännu – någon avlägsen släkting i Amerika som emigrerat dit i unga år? Han eller hon som utvandrade dit var kanske dessutom född och uppväxt – eller bodde i sin ungdom i Göteborg? Och har du dessutom kanske i dina gömmor några brev eller fotografier, som du eller dina föräldrar sparat till minne och hågkomst, av denna släktning? I så fall kan jag försäkra dej att du inte är ensam om detta. Inte om man betänker att under en relativt kort period i vårt lands historia nästan en fjärdedel av hela Sveriges befolkning emigrerar, i första hand till Nordamerika.

”Varje svensk har släkt i Amerika” lyder ett talesätt och nog ligger det mycket i detta. För det är faktist så att cirka 1,2 miljoner svenskar emigrerar dit under en period av bara sex-sju årtioden. Denna period är den stora massemigrationens tid i vårt land.

Min avsikt med denna historik är att söka skildra en del av denna stora utvandring, nämligen den som berör de som utvandrade från det dåtida Masthugget till Amerika. Men för att kunna göra detta måste jag sätta in detta i ett större perpektiv. Jag måste först ge dej som läsare bakgrunden till att så många svenskar emigrerade. Varför och hur reste man dit?

I denna min första artikel kommer det därför att handla mycket om just detta förhållande.

Den stora emigrationen startar i mitten av 1850-talet och fram till år 1865 hade cirka 35 000 svenskar utvandrat till USA. Efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1866 ökar utvandringen oerhört kraftigt. Mellan åren 1868–1870 är det över 70 000 svenskar som utvandrar dit. En fördubbling mot tidigare alltså – men observera– detta under en tidsperiod på bara tre år! Emigrationsintensiteten till Amerika är som högst åren 1887 och 1888 och den upphör i slutet av 1920-talet. Mellan åren 1865 och fram till 1914 hade en miljon svenskar utvandrat dit och sammanlagt från hela Europa 39 miljoner människor.

Första världskriget som utbryter 1914 stänger temporärt den svenska trafiken men den återupptas efter krigsslutet år 1918 då med direktgående passagerarfartyg Göteborg-New York. Innan dess var man tvungen att resa dit i etapper via Hull och Liverpool i England.

1930-talet är den svenska massutvandringens sista decennium, eftersom börskraschen på Wall Street år 1929 innebar slutet för USA som de stora förhoppningarnas land vilket hade lockat så många svenskar till sig. Den stora väldiga utvandrarströmmen från Sverige blir därefter – kan man säga – till en stillsam bäck i en delvis ny fåra. Från och med 1930-talet, som är depressionens och den politiska orons årtionde går utvandringen ner till att bara bli en bråkdel av vad den hade varit tidigare. Sedan dess har antalet invandrare till Sverige alltid varit högre än antalet utvandrare.

Vilka var det som utvandrade?

I första hand var det de som var unga och ogifta. De utgör sjuttio procent av alla som utvandrade. För den som sökte framtiden i Amerika var det på flera sätt en fördel att vara ensam och ogift. Förutom att själva utvandringsbeslutet var lättare att ta ensam, var det i det nya landet en fördel att under den första osäkra och rörliga tiden på den nya arbetsmarknaden inte ha flera munnar att mätta och en familj att ta hand om. Ensamutvandrare och ogifta av bägge könen i åldersgrupperna 15-30 år dominerar därför stort. Störst bland antalet emigranter är de unga ogifta kvinnorna. Orsaken till detta anses vara den omfattande stadsinflyttningen av pigor från den omkringliggande landsbygden till städerna, vilket sedan lett till utvandring.

Varför utvandrade dom?

En av orsakerna är den ”befolkningsexplosion” som äger rum när Sveriges befolkning fördubblas från 2 miljoner på 1700-talet till över 4 miljoner i mitten på 1800-talet. En befolkningökning som varken näringslivet eller samhället i vårt land kunde hantera. Den berodde främst på medicinska framsteg, förbättrad hygien och ändrad kosthållning. Det fick som konsekvens att befolkningsökning gick snabbare än produtionsökningen inom jorbruket, med en direkt social misär och bristande möjligheter till en dräglig försörjning som följd för stora grupper av människor i samhället. I vissa delar av Sverige i mitten av 1860-talet förekom det hungersnöd där människor svalt ihjäl på grund av missväxt och outvecklade kommunikationer.

Privatfoto kort från emigranter New York 1910

New York den 2 Aug. 1910.Det är nu länge sedan...

Förtryck av politiskt och religiös, social samt av ekonomisk art var också stark pådrivande faktorer och naturligtvis ”locktonerna” från Amerika som var de stora rikedomarnas land. Landet som i emigrantagenternas broschyrer beskrevs som det förlovade landet med klara paralleller till paradiset i Bibeln: ”som flödande av mjölk och honung”. Det fanns enligt dessa broschyrer i Amerika möjligheten att där med egen kraft skapa sig förmögenhet och välstånd, rikliga arbetstillfällen, god tillgång på outnyttjad jord, höga löner, politisk och religiös frihet. Framförallt fanns där ingen social överklass som man var tvungen underordna sig och man behövde vare sig frukta eller fjäska för överheten. I Sverige satte fortfarande en ekonomiskt privilegierad klass ensam sin prägel på samhällstyret vid denna tid. De tillhörde en helt annan värld än den stora massan, de ”vanliga människorna” som levde på landet och i staden, där förhållanderna var miserabla för dom som tillhörde samhällets botenskikt. Emigrationen från vårt land har alltid varit starkt konjunkturbetonad; den har ökat i ekonomiska nedgångstider och omvänt. Den gick i ”vågor”. Missväxtåren i vårt land i slutet av 1860-talet ökade utvandrarströmmen, rykten om guldfynd i Kalifornien likaså, samt de nya landområden i USA som öppnades för kolonisering. Miljoner hektar jord låg och väntade på plog och harv och den som ville bryta mark hade bara att ta för sig. Jord att uppodla fick man gratis eller för symboliska summor. Lockelserna var som sagt många och de som hade intresse av en ökad emigration använde alla tänkbara medel och media i sin ”Amerikapropaganda”. Affischer, broschyrer, prospekt, annonser i pressen, böcker och småskrifter, föredrag av handelsresande i emigration, allt var gångbart och allt föll i mycket god jord. Denna emigrantvisa från slutet av 1800-talet kan på sitt sätt symboliskt illustrera – ”Amerikadrömmen” och förhoppningen om ett bättre liv och samhälle än det som många då levde i Sverige: Det fanns ”over there”, trodde och hoppades man.

Emigrantvisa från 1800-talet

1. Bröder vi har långt att gå över salta vatten
Och så finns Amerka invid andra stranden.
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

2. Träden som på marken stå,
Söta är som socker,
Landet är av flickor fullt
Däjeliga dockor.
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

3. Önskar man sig en av dem
Får man strax, en fyra-fem
Ut på mark och ängar
Växer engelska pängar
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

4. Höns och änder regnar ner
Stekta gäss, och ännu fler
Flyga in på bordet
Med knif och gaffel i låret
Inte är det möjligt?
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

5. Solen den går aldrig ned
Släkt uti var män’ska
Här är munterhet och sång
Källare full av champanje
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

OBS! Visan återges här i sin dåtida gammalsvenska stavning!

Jag har valt att i detta första skede undersöka utvandringen från Masthugget och den inledande etappen på vägen till Amerika under det sista decenniet av 1800-talet och det första av 1900-talet. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att Masthugget under åren 1883-1907 ingick Oscar Fredriks kyrkoförsamling. Den 1:e maj 1883 hade Göteborgs förstäder blivit territoriella. Det innebar att det nu förelåg ett direkt samband var man bodde och vilken församling man tillhörde. Masthuggets kyrkoförsamling, som bildades vid detta tillfälle, kom att omfatta områden utanför stadsdelen Masthugget. Därtill införlivades delar av Majorna 3:e och 6.e rotar samt hela 5:e och 7:e rotarna (nuvarande Stigberget, Olivedal, Kommendantsängen, Pustervik, Slottsskogen) samt en liten del av Östra och hela Västra Haga. Det är först 1908 som Masthugget etableras som en fristående församling efter ett Kungligt brev av den 27/4 1906.

Vilka var det som reste 1890-1907 från Masthugget till Amerika?

1157 män och 1517 kvinnor emigrerade de åren från Masthugget.

Totalt 2774 personer enligt följande ålderfördelning:

0 – 15 år = 457 st
15 – 20 år = 660 st
20 – 25 år = 558 st
25 – 30 år = 402 st
30 – 35 år = 219 st
35 år – och däröver 378 st

Man kan tydligt utläsa att av de som utvandrade dominerar åldersklassen 15-30 år, både för kvinnor och män. Av samtliga undersökta personer visade det sig att 237 är gifta resp. 869 ogifta män 284 är gifta resp. 1216 ogifta kvinnor 7 änkemän och 11 var änkor.

Lägg märke till att det är mer kvinnor än män som emigrerar. Det beror på det dåtida kvinnoöverskottet. De gator som har största utvandringen från Göteborg vid denna tid och ständigt återkommer i utflyttningslängderna är : Paradisgatan, Klamparegatan, Bangatan och Bäckegatan.

SCunardlinjens personal 1911. F.v. Josef Nilsson, Gunnar Lundin, Eddy Dahlgren, Sigurd Bengtsson, Martin Stenholm, Rosa Ekengren och Johannes Forzelius.

Hur reste dom till Amerika?

Dom köpte sin resbiljett av rederiagenten för den Atlantgående linjen av vilka flertalet hade sina kontor vid Sillgatan (nuvarande Postgatan). Dom var också – innan de fick köpa själva biljetten (passagerarkontraktet) – tvungna att ordna ett s k utflyttningsbetyg från den kyrkoförsamling i vilken de var bosatta. I regel  reste de sedan inom två veckor efter det att de erhållit sitt utflyttningsbetyg.

Priset för resan över Nordsjön var inbakat i kostnaden för det passagerarkontrakt som de hade köpt av sin emigrantagent. Kostnaden för hela resan från Göteborg till ankomstorten i Amerika berodde främst på vart hon eller han skulle resa, men också på när biljetten hade utfärdats eftersom konkurrensen mellan de olika oceangående linjerna var hårdare under vissa tider. Priset på de fåtaliga kontrakt som finns kvar o Sjöfartsmuseets arkiv varierar mellan 115 och 290 kronor.

Passagerarkontrakten eller som de ofta kallas emigrantkontrakten måste enligt utvandrarförordningen av år 1869 inlämnas i dubbla exemplar till Poliskammaren i Göteborg för granskning. Orsaken var dels att tillse att kontraktet var avfattat enligt gällande bestämmelser, dels för att förhindra olaga utvandring.

Detta senare gällde främst värnpliktiga, som inte blivit överförda till landstormen, men också hustrur, som vill utvandra utan mannens samtycke, liksom även barn utan målsmans tillstånd. Efter kontrollen signerades kontrakten på Poliskammaren och återlämnades till agenten som i sin tur behöll det ena exemplaret medan utvandraren behöll det andra.

Avskedspredikan för emigranter vid Tullpackhuset. Av A.G. Hafström.

Det flesta som utvandrade från Sverige reste ut via Göteborg. Genom Gamla Tullhuset vid Packhuskajen – där fartygen låg vid kajen – fördes flertalet av alla dessa människör som lämnade hemlandet, sammanlagt en miljon emigranter. Detta var platsen för utvandrarnas/emigranternas sista steg på den svenska fosterjorden. När ”gråtartrappans” (trapphuset i Tullhuset ) sista steg väl var trampade fanns det ingen återvändo. För att få mod och förtröstan inför det stora äventyret och resan samlades man på Tullhusets gård där avskedspredikan hölls av en präst. Sedan var det dags att gå ombord.

Lästips: ”Såna” på Amerikabåtarna : de svenska Amerikabåtarna som manliga homomiljöer

Första etappen av resan

Från år 1866 och fram till krigsutbrottet för första världskriget i augusti 1914 gick resvägen till Nordamerika med passagerarfartyg från Göteborg till Hull på den engelska västkusten. Härifrån fortsatte man med tåg till Liverpool som var hemmahamn för de stora etablerade brittiska atlantgående emigrantrederierna. Från Liverpool reste man med dessa rederiers fartyg vidare till New York.

Den engelske skeppsredaren Thomas Wilson som 1840 hade startat en reguljär ångbåtstrafik (Wilsonlinjen) mellan Hull, Göteborg och Christiania (Oslo) med en avsegling per vecka i vardera riktingen gjorde under 1850-talet ett lyckokast då han ingick ett avtal med dessa atlantlinjer om samtrafik för befordran av emigranter från Skandinavien.

Från början var Wilsonlinjen endast inriktad på att skeppa svenska exportprodukter till England men  man börjar också att transportera utvandrare och efterhand som emigrationen i mitten av 1860-talet tar riktig fart sätter man in nytt och större tonnage på rutten. I april 1866 anlöpte den nybyggda ångaren HERO Göteborg och tidningarna i staden karaktäriserade henne som: ”onekligen ett af de vackraste – och för denna fart mest praktiskt och elegant inredda, som man här varit i tillfälle att se” .

Fartyget avgick 1 gång per vecka – varje fredag – med 500 emigranter till Hull. Hon gjorde 12–13 knop och resan över Nordsjön tog cirka 40 timmar. Från och med 1869 hade resandeströmmen av emigranter från Göteborg ökat så kraftigt att rederiet fick sätta in extrafartyg. Så istället för ett fartyg i veckan kunde då tre ångare avgå samtidigt med tillsammans upptill 1 500 emigranter.

Hur det kunde se ut när ett av dessa fartyg skulle avgå framgår av en artikel i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning från slutet av 1860-talet:

”Öfverförandet av utvandrare till Amerika tyckes numera hafva blifvit utslutande ett monopol för ångfartygen som afgå hvarje vecka och fredag till Hull. Må vi gå ombord på en af dem och följande tafla möter oss: Hela däcket är belamrat med kistor (reskoffertar) och sängkläde: här och der synas grupper af äldre och yngre, som ordna sig till färden. Signalen ljuder, tiden nalkas, då avskedets stund är inne. Nu förändras snart situationen. Vänner och bekanta lemna fartyget. Resenärerna komma så talrikt som möjligt längs sidan, för att se sista skymten av staden. Nu, då maskinen sättes igång, blir det ‘oro i lägret’, gråt och klagan, skrik och väsen, och mången som nyss varit likgiltig och lugn, blir nu annorlunda till mods, vid tanken på hemmet och det flydda lif, som han tillbragt i sitt fädernesland. Farväl, kära Sverige! ljuder ur allas munnar”.

Livet ombord

I tidningen (GHT) ges inga detaljer om förhallandena för våra emigranter ombord på fartyget men det finns i en officiell engelsk rapport från denna tid: Parlamentary reports, Merchant shipping (Scandinavian reports). Den lyder i översättning:

”Emigranterna är förlägda i två olika avdelningar, en förut och en akterut. Den aktre förläggningen utgörs av en del av en lång gång och är belägen längst akterut. Den är 47 fot lång och i medeltal 28 fot bred. Sovarrangemanget består av två hyllor på varje sida av fartyget och går igenom avdelningens hela längd; dessa hyllor är inte avdelade på något sätt som utmärker sovutrymmet för varje emigrant. De är 5 fot och 8 tum breda och har en kraftig brädda 8 tum hög, vid den yttre kanten och en liknande bräda mot järnspanten på fartygssidan och de bär upp bräderna som utgör hyllorna. Den lägre hyllan är 15 tum över däcket , avståndet mellan hyllorna är 32 tum och den övre hyllan är 42 tum från däcket ovanför”.

Passagerarna som kom ombord var ledsagade av agenten för den atlantlinje som de senare skall korsa Atlanten med. Dessa agenter ser till att deras respektive grupper har rymlig utrymme, och grupperar dem ombord på fartyget, uppenbarligen så mycket som möjligt tillsammans. En halvtimme efter det att fartyget avseglade fick emigranterna sin första måltid bestående av kaffe, bröd, skorpor och smör och när sedan mörkret kom, gick de ned och inrättade sig för natten.

Av rapporten framgår också att många av emigranterna inte fann kosthållet ombord tillräckligt, utan att många  av dem hade med sig ett emigrantskrin med bröd, smör, ost, skinka och andra godsaker för resan över Nordsjön. Det fanns inte någon matsal ombord utan de fick antingen äta i britsarna eller om vädret så tillät, på däck. De fick själva hålla sig med, som det står: ”nödiga bleckkärl samt kniv, gaffel och sked”, detta stod inte rederiet till hands med. Dessutom fick de anskaffa madrass och huvudkudde av säckväv till britsarna.

Fartyget anlöpte Hull på vanligtvis på söndag eftermiddag. Vid dåligt väder, eller när man hade andra problem kunde de bli kraftigt försenade och beroende på tidvatten kunde inte de inte alltid docka vid kaj utan fick bli liggande på redden för att vänta. Oavsett ankomsttiden på söndag så fick emigranterna stanna ombord på fartyget hela söndagen. Tidigt på måndag morgon fick de en lätt frukost och lämnade vid 5-6-tiden-fartyget. Stuveriarbetarn lossade samtidigt resgodset, och varje emigrant fick visa upp sin koffertar och vad dom i övrigt hade med sej, för de engelska tullmyndigheterna.

Med järnväg från Hull-Liverpool

Just på söndagar och måndagsmornar kom emigrantfartyg till Hull från många olika hamnar: t ex Christiania (Oslo), Bergen, Trondheim, Köpenhamn, Hamburg och så Göteborg.

De olika kajerna var fulla av emigranter–bland dem våra Masthuggsbor–och en av resenärerna har beskrivit att: ”trängseln som rådde där gav intryck av livet i en myrstack.”

Den lokale agenten i Hull för det transatlantiska rederiet man skulle resa vidare med, hade redan när fartyget lämnat Göteborg fått telegrafiska besked om antalet resande för sitt bolag och kunnat göra sina planeringar. Han tog nu hand om ”sina” emigranter och organiserade så att allt resgodset förutom handbagaget lastades på järnvägsvagnar, som fanns strax intill kajskjulen; varje atlantlinjens bagage hölls var för sig, för att inte komma på avvägar.

Med agenten i spetsen vandrade våra emigranter så i väg till ett stort matställe, där de fick frukost eller middag. Därefter gick man på samma sätt till den närbelägna järnvägsstationen för North Eastern Railway som drev järnvägslinjen Hull-Liverpool. Konduktören stoppade den ena vagnen efter den andra full av emigranter i de obekväma 3:e klassvagnarna som saknade både toaletter och dricksvatten. Efter 5 timmars resa genom det engelska landskapet var man framme i Liverpool. Enligt emigrationskontraktet skulle de resa vidare till New York inom 12-48 timmar efter avslutad tullexpedition.

Och här lämnar vi nu emigranterna och våra utvandrande, strax innan de skall gå ombord för resan över Atlanten.

Del2

Av: Rolf Simonsson

Citat
”Utan historien har man ingen identitet” HD

Lästips: Amerikabåtarna

Sista brevet till Sverige

Invandrarna

Nybyggarna

Göteborg Stora Tullpackuset

Goteborgs stora betydelse som emigranthamn

Göteborgs roll som landets viktigaste utvandrarhamn befästes under 1860-talet. Den blir under perioden 1860-1930 den största emigrantstaden framför alla andra i Sverige. Härifrån reste 90% av alla de som emigrerade till USA.

Järnvägsbyggandet i Sverige med början under nämnda årtionde öppnande inlandet för snabbare kommunikationer ut till  landets ledande hamn Göteborg. Redan 1862 öppnades Västra Stambanan från Stockholm. Två år senare var förbindelsen klar från Nässjö via Falköping till Göteborg, vilket fick en direkt betydelse för att öppna den stora utvandringen från Småland. Järnvägens framdragning till Centralstationen vid Drottningtorget gjorde dåvarande Sillgatan (nuvarande Postagan) mellan stationen och Packhuskajen där Wilsonlinjens båtar lade till, synnerligen intressant att där förlägga agentkontor för olika rederier och härbärgen för emigranterna.

Utländska rederier utsåg under 1870-talet agenter i Göteborg för att organisera personbefordran till Nordamerika. Införandet av agenturer betydde att man nu aktiv kunde informera om emigrationens fördelar och därmed påverka dess omfattning och inriktning. Från nämnda tid och några årtionden framåt fanns ett antal agentrepresentanter för såväl brittiska som kontinentala rederier verksamma i Göteborg. Det gällde sammanlagt  tio olika Atlantlinjer varav åtta var brittiska, ett var amerikanskt och den tionde var tyskt.

Bröderna Larsson & Co utgör en agentrepresentant och reseföretag som har haft stor betydelse för den svenska emigrationen. Sammanlagt kom detta bolag att under sin mångåriga verksamhet att representera flera av de större Atlantlinjerna med namn som: Guion Line, Anchor Line, American Line, Inman Line, White Star Line och Dominion Line.

Bolaget som hade kontor såväl i Göteborg, på Norra Hamngatan 38, resp. Malmö och Stockholm, upphörde med sin verksamhet år 1914 samma år som det första världskriget bröt ut. Det avlöstes naturligt av Svenska Amerika Linjen som startar sin verksamhet 1915.

Amerikahuset, Göteborg

Lästips: Det stora svenska äventyret – boken om Svenska Ostindiska Compagniet

Motstånd och agitation mot massemigrationen

Sammanlagt 1,2 miljoner svenskar emigrerar 1860-1930 från Sverige (var 4:e svensk). Emigrationen var av sådan omfattning att den inte lämnade landet och dess utveckling oberörd. Landets regering frågade sig hur utvandringen påverkade befolkningsförhållandena, landets ekonomi och inte minst dess industriella utveckling. De som utvandrade var till övervägande del i 15-30 årsåldern vilket ledde till en kraftig åderlåtning bland dem som stannade kvar, inte minst de som skulle göra värnplikten. Detta väckte tidigt farhågor hos statsmakten. Var det inte till skada för Sveriges försvar att så många unga män i värnpliktsåldern utvandrade?  Frågan kom vid ett flertal tillfällen upp i riksdagen

Under 1800-talets sista decennium uppstod bland de styrande i Sverige en stark negativ reaktion mot utvandringen. Den ansågs innebära en nationell kraftförlust av stora dimensioner av män och kvinnor i sin mest arbetsföra ålder. 1907 bildades därför Nationalföreningen mot emigrationen där man genom en intensiv kampanj i olika skrifter och tidningar propagerade för att på alla sätt söka minska utvandringen. De statliga myndigheterna sökte på alla sätt genom sociala reformer skapa inkomstmöjligheter för de kvarvarande. De främsta uttrycken för detta är Egnahemsrörelsen (1920-talet) och skapandet av det s k ”Svenska Folkhemmet” på 1930-talet.

(Här följer ett exempel på skriftlig agitation mot emigrationen)

Varje linje som Atlanten korsa, märkt
med rött på kartan se jag vill,
ty det är vårt hjärteblod som forsar
utur öppna sår åt western till.

Se i Götas stad vad bruna kistor. (1)
Som på kajen staplas varje dag,
och vad långa passagerarlistor,
som förlustrapporter från ett slag (2)

(1) ”Amerikakistan” emigranternas restrunkar

(2) Rapportlistor över stupade

Svårigheter att emigrera

År 1884 skärptes lagstiftningen vad gäller emigration. För att förhindra illegal utvandring — främst av unga män i värnpliktig ålder — måste emigranten från och med detta år medföra utflyttningsbetygg utfärdat av den lokala församlingens pastor.

Denna förordning skärpte kraven på agenterna. De fick inte signera kontrakt med mindre än att utflyttningsintyg kunde visas. En rigorös kontroll i de svenska hamnarna blev följden. Hade den som skulle utvandra inte detta intygg fick han heller inget passagerarkontrakt och fick vackert stanna kvar i Sverige.

En person som tyvärr aldrig kom iväg — det visar mantalsregistret — trots att han har en aldrig så ”behjärtansvärd” orsak för detta, skriver år 1885 ett bevekande brev till agenten. Till saken hör att han har otur, hade han gett sej iväg något år tidigare, så hade han kunnat emigrera utan det nödvändiga utflyttningsintyg från prästen enligt förordningen av år 1884.

SAL M.S Gripsholm

Ahlsborg 18/4 1885

H.H. August Larsson
Efter som jag läsit i tidningen Svenska Posten tidigare att man kan resa Malmövägen åt Amerika och intet behöfver något prestbetyg (detta var en felaktig uppgift) som vill jag taga mig friheten att fråga Herr Larsson om jag kommer öfver den vägen åt Malmö och sedan åt Amerika utan något betyg. Jag skall emellertid tala om mitt förhallande för agenten, — att jag är gifter och jag råkade ut för en sån förfärlig menniska så jag kan på intet vilkor lefva ihop med henne längre. Det är presis omöjligt för mig och som jag ämnar resa till Amerika för att slippa henne, så är det omöjligt för mig att få ut något prestbetyg hos Presten, för jag har varit och försökt. Men jag får intet ut, för hon lägger sig emot. Snälle beskedlige Agent hjelp mig öfver så är han mycket snäll. Var snäll och låt mig  äfven veta hvad priserna äro. Hvad kostar det från Malmö och till Nevvord (2) dito från Nyverk (3) och till Sekago?

Om det är så att inte Herr Larsson kan hjelpa mig på sin Linie så hvar god och gif mig upplysning på om det är någon annan Agent i Malmö som kan hjelpa mig på biljetten men var snell Herr Larsson om det är möjligt hjelp mig jag skall betala. Gud hjelper honom igen om han hjelper mig nu, snälle Agent gör det är han snäll.

Var god ge mig upplysningar och svar med första omgående post så är Ni mycket snäll så jag får veta hur det går, — men snälle Agent hjälp mig om det är möjligt så är han snäll, så skulle jag blifva riktig glad och skrif när jag finge resa. Ja snälle Agent hvar god och uppfyl min begäran så är han rektig snäller, beder vänligen. N.N. (Skrif så snart han får detta bref, så är Agenten snäller!)

Brevskrivaren (anonymiserad av mej) har i hemlighet för sin hustru förhört sig om möjlighet att emigrera. Som  svaradress uppger han till agenten sin mors adress. Jag återger exakt det sätt på vilket han skriver och stavar.

1) Utflyttningsbetyget.
2) Nya Världen (Amerika).
3) Från New York och till Chicago

En utvandrare från Göteborg

Carl Hjalmar Wikström föddes i Hindås den 17:e mars 1884. År 1907 flyttade hans föräldrar till Göteborg och Masthugget närmare bestämt Lilla Vegagatan 17. I sambad med storstrejken 1909 beslöt sig Carl Hjalmar att emigrera till Amerika. Samma år han flyttat till Masthugget träffade han en ung flicka från Landala som hette Ruth Ekström. Hon och hennes familj emigrerar till Amerika år 1908  och hon är egentligen det stora skälet till att han emigrerar. I Liverpool går han ombord på ångaren s/s Ivernia som för resan över Atlanten har cirka 2000 passagerare ombord. Man lägger på utresan bi utanför norra Irland och tar där upp Irländska emigranter.

Fotograf Petri & Svenson Minneapolis USA

Här följer utdrag ur två olika brev som Carl Hjalmar skriver ombord på Ivernia den 5 och 8 mars 1910 till föräldrahemmet:

Kära föräldrar och syskon!

Nu är vi ett gott stycke på väg. Vi är väl halv-vägs, jag menar på resan över Atlanten. Jag skall nu tala om hur det gick till äfter den tid sedan förlidet brev (som han sänt den 27:e februari till sina föräldrar ). Vi fick vara på Hotelet i Liverpool till tisdags morron vid 9 tiden, fick så åka i en slags vagn till båten, vagnarne som vi fick åka i var sådana där som hyrverket har med 2 hästar samt säten vid sidorna. ( Han syftar här på Hyrverket i Göteborg och deras hästdroskor ). När vi kom till båten var där ett slags stora skjul, vanliga varuskjul. Här fick vi vänta en stund, här var en väldig massa folk före oss utav alla nationer tal och tungomål. Där fick man sig ett godt skratt om man ville eller ej. En cigenarekäring kom ombord och hadde ett resbagage så att ni säkert skulle skrattat om ni aldrig skrattat förut, hon hade i ena handen en röd trälåda lik en sån där hönsbur samt i den andra en drickmugg. Den hade varit emaljerad förut men det syntes bara delvis, det vara hela hennes resbagage. Båten lade ut från kajen vid 5 tiden på eftermiddagen. Vi fick då på eftermiddagen den ena uppställningen äfter den andra, för doktorn stod och såg på oss medan vi gick förbi. ( Troligen någon slags form av hälsoinspektion av passagerarna ombord utförd av fartygets läkare ).

På Onsdags morron hade de blåst upp så de var lite storm, vi fick ej gå ut på översta däck. Jag skulle till att äta men som jag satt mig kom en käring och började att kasta upp, jag måste avlägsna mig för tuggan växte i mun på mig. Vid 3 eller 4 tiden på em. passera vi Qwinstown ( Quenstown ) på Irland, där kom irländare i en mindre båt ut till oss, så vi gick ej in till land, de var som en bit igenom så (såsom ) i Bohusläns skärgård, där var väldigt med Fort (befästningar) och fästningsvallar på kusterna, vi låg väl still där en halv timme medan de gick ombord. Vi är väl ungefär en 2 tusen passagerare. Mat får vi tre gånger om dagen, frukost mellan 7-8, middag 12-1, kvällsmat 5-6, samt om man vill, kan en få kex och ost kl 8. Maten har varit ganska bra de gångerna jag har varit och ätit, jag har ju haft mycke själv (egen medhavd proviant) och har kvar något för vad dag tills vi är framme, tror jag. Kaffet och Theet kan jag på inga villkor dricka. Kaffet är väldigt beskt, jag förstår ej va de är kokt på. Jag har ej varit sjuk sedan vi lämna England, så jag har nästan varit utan sjösjuka.Hur mår ni gamla pappa och mamma, hoppas ni har hälsa och mår bra. Tiden ombord går så där lite långsamt så man sitter och tänker både hit och dit i vår lilla hytt. Vi har fyra bäddar i den, den ligger midskepps.

I Söndags natt blåste det bra, men då sov vi. Vi lade oss när den börja och steg upp strax innan den sluta. I går måndag alltså blev vi vaccinerade de gick som en dans, där stod en som drog upp armen, en som tvätta armen, en som torka, så då doktorn som gjorde ett par ristane (ristanden), så en som strök vaselin på, så en som stämpla ett kort vi hade, så var processen klar. De gick över alla tredje-klass passagerare på en två timmars tid. De kan kallas bra arbetat. Om kvällarne sjunger och skrålar engelsmännen, de gör roligt de för sig själva då.

PS: Jag skriver ej mer nu, för att om jag skriver samt väntar till landstigningen, så får i kanske vänta längre. Ni väntar naturligtvis på att så fort som möjligt få reda på hur det gått över Atlanten. Helsningar från Calle.

(Även dessa brevutdrag har jag återgett exakt som de är skrivna och stavade. Jag har också förtydligat tre av de uttryck Calle använder: Qwinstown, Fort, ristane. )

Vid ankomsten till Amerika reste Carl Hjalmar vidare till Michigan där han fick arbete på en brädgård i april 1910. Efter en tid flyttade han över till svenskstaden Rockford i Illinois, där Ruth Ekström fanns (flickan från Landala). De gifte sig 1912 och 1913 föddes deras enda barn, sonen Roy. I Rockford arbetade Carl Hjalmar som möbelpolerare på företaget ”Free Sewing Machine Company”. Familjen hyrde länge en lägenhet men skaffade sig på 1940-talet en egen villa på 1421,Third Road Avenue i Rockford. Carl Hjalmar kom aldrig åter till Sverige. Först hade han inte råd att göra ett besök i Göteborg och sedan blev Ruth sjuklig. Dock bevarade han genom hela livet brevledes kontakten med sina föräldrar och syskon i Göteborg. Han avled 1951, 67 år gammal. Hans hustru Ruth avled i september 1959.

Var i Amerika bosatte sig de flesta svenskarna?

En stad som var central för de svenska invandrarna på väg västerut in i den amerikanska kontinenten var Chicago. Staden var en viktigt anhalt på den vägen. Främst som den stora järnvägsknut där man bytte tåg och kanske vilade upp sig ett par dagar. Härifrån for man vidare via Illinois prärier till nybyggarlivet i Mellanvästern och staterna i övre Mississippidalen; Wisconsin och Iowa men framför allt Minnesota.

Tågresan från New York till Chicago tog 36 timmar. År 1910 bodde det fler svenskar i Chicago än i Stockholm. Man kan fråga sig varför Minnesota, i så hög grad lockade invandrarna från Sverige till bosättning. En förklaring är att de svenska invandrarna till en början, främst var jordsökare och lantarbetare. Många av dem var sådana som i hemlandet varken ägde jord eller hade någon ekonomisk möjlighet att bli jordägare. I Amerika kunde de få jord praktiskt taget gratis eller köpa ett stycke mark billigt till ett minimipris av 1,25 dollar per acre. Varje myndig person och immigrant som förklarade sig villiga att bli amerikansk medborgare fick därmed rätt att en gång under sin livstid gratis erhålla 160 acres (cirka 65 hektar) jord.

Eftersom den amerikanska odlingsgränsen den s k frontiern hade nått i jämnhöjd med Mississippis och St. Croix`flodområden vid Minnesota när den svenska utvandringen från och med 1860-talet började ta fart kom därför många av svenskarna att slå sig ner där. Det har också många gånger hävdats att klimatet och naturen där, passade de svenska nybbygarna särskilt bra. Från och med slutet av 1800-talet när den bästa jorden i mellanvästern redan var tagen i anspråk och när (tack vare den industriella ”revolutionen” som sker i Sverige från 1870-talet) de svenska emigranterna då till största delen var industriarbetare i stället som förut lantarbetare, var det främst till öststaternas längs västkusten (Washington, Oregon, Californien) dessa sökte sig till.

Jag skall slutligen i denna artikel ta upp en företeelse — en produkt — som för amerikanarna var liktydigt med svenskar i Amerika de sista decennierna av 1800-talet och det är: SNUSET.

Anledningen till jag gör det är förekomsten av ett brev från 1889 som skrevs av en svensk emigrant i New York till den svenska rederiagenten för Guionlinjen i Malmö, Bröderna Larsson & Co.

Snusets betydelse för svenskarna i Amerika

New York den 23 mars 1889.

Herrar Bröderna Larsson, Malmö

Som jag nu vid Guionliniens Contor här i New York hört efter vid hvarje af edra Ångares ankomst efter den Snus Kagge som förut är skrivet om, men allt förgäfves. Ej får jag annat svar än att den ej är kommen. Alltså på grund häraf får jag ytterligare vördnadsfullt hos Herr Larsson anhålla att såvida der ej är skrifvit, att genast svara mig först om den är sant på er Linje eller någon annan Linje samt tiden när den är sänd och hvilken Båt den är sänd med. Den sändes från Hessleholms station och Kaggen var inlagd i en säck.

Kan hända är den blifven uteglömd i England? Förväntar H.H. goda välvilja och ombesörjer att den skyndligen ankommer.

Högaktningsfullt J. Påhlsson

Snuset var ett viktigt njutningsmedel i gamla Sverige. Förklaringen till att snusandet var så populärt, är att det var den billigaste formen av allt tobaksförbrukning. Det låga priset gjorde snuset till de fattiga tobaksanvändarnas njutningsmedel. Det var fattigmans ”lyx.”

För de svenska utvandrarna i Amerika var snuset, så viktigt att det för deras nya landsmän kom att symbolisera svensk-amerikanen och snuset bidrog högst påtagligt till att skapa svenskarnas identitet i den Nya Världen. I USA hade munsnuset utvecklas ur det torra nässnuset till skillnad mot i Sverige där tuggtobaken var utgångsläget. Någon statistik över den totala tobaksproduktionen finns inte i USA förran 1880 då stod snuset endast för 2 procent av hela produktionen.

I den svenske bondkomikern Örebro-Lasses visa om Chicago sjöngs det i Sverige vid denna tid:
”Där levs det glada livet allt uti sus och dus, där rökes det cigarer för där finns inget snus”

Ja så illa var det ställt, brevet som jag återgav här ovanför visar mycket påtagligt hur svårt det var att få tag i snus i Amerika. Det fick i början skickas från Sverige med båt. Efterfrågan på ”vanligt” snus (s k matsnus som intogs i munnen) var oerhört stor och i ett resebrev till Göteborgs-Posten från New York hävdade signaturen A.G. år 1876 att svensk-amerikanarna verkliga bekymmer var att ”drägligt snus kan ej köpas här för penningar”.

Amerikanska ekonomiska intressen upptäckte snart den växande snusmarknad som följde med de svenska invandrahorderna. Snart började under 1880-talet tillverkare av ”Svensk Snus” att dyka upp. Men den svensk-amerikanska snustillverkningen blev inte amerika-dominerad, åtminstone inte till att börja med utan de gamla kända svenska snussorterna tog sig så småningom över Atlanten. Men snart började amerikanska tillverkare av ”Svensk Snus” att dyka upp. På olika sätt kom de svenska snusrecepten att återuppstå i det nya landet. All det snus som i Amerika kallades ”Svensk Snus” var dock tillverkat där. Bakom tillverkningen av detta förelåg inte några avtal om licenstillverkning med de rikssvenska tillverkarna. Med den ökande invandringen från de skandinaviska länderna kom produktion av matsnus snart att sjudubblas. Tack vare detta blev ”Svensk Snus” tillverkat i Amerika en tillgång och ett njutningsmedel för svensk-amerikanen som liksom lutfisken, bruna bönorna och köttbullarna bidrog till att göra omplaceringen till den nya kontinenten lättare för de svenska utvandrarna.

Länge har det hävdats att svensk-amerikanernas snusvanor inte kom att spridas till andra grupper i Amerika. På senare tid har dock vissa svenskar tilldelats en aktiv roll bakom den ökning av snusandet som i nutid skett på den nordamerikanska kontinenten. Det gäller de uppmärksammade svenska ishockeyproffsen vars användande av snus ansetts ha inspirerat både amerikansk och canadensisk ungdom att ta till munsnus. Påståendet står dock inte oemotsagt och det diskuteras om det verkligen var svenskarna som introducerade snuset i hockeyrinkarna ”over there”. Ja det må vara som de vill med detta, ja säjer som min gamle far alltid sa: ”Gôtt snus å bra fruntimmer har ingen dött utå ännu”.

Faktauppgifter hämtade från Masthuggets kyrkoböcker och utflyttningslängder hos Landsarkivet i Goteborg samt ur olika årgångar av Göteborgs-Emigranten.

Del1

Av: Rolf Simonsson

Citat
”Utan historien har man ingen identitet” HD

Boktips: Din kropp skriker efter vatten : varför vatten är din viktigaste källa till hälsa och välbefinnande

Om denna källa skriver rådsmannen Laurentius Böker 1692.
”Den uppspringer utur hårda sandbacken med mer än tio ådrar, som kontinuera,uppspringa dag som natt”
Böker hade tidigare observerat att Kallebäckskällan låg högre än spetsen på Domkyrkotornet i Göteborg. Detta skulle göra det möjligt att leda ner friskt vatten till staden. Det dröjde nästan 100 år innan Bökers ideér om en vattenledning ifrån Kallebäck blev verklighet.

På1700-talet mitt var dricksvattensförsörjningen ett problem för Göteborgarna.

Visserligen låg Göteborg i” trenne stömmar” med Götaälv, Mölndahlsån och Säveån som vattenförsörjning men det var ofta besvärligt att hämta vatten. Stadsborna började gräva brunnar i sina trädgårdar och på gårdarna. Oftast grävdes det brunnar i närheten av ”hemlighusen”. Brunnsplaceringen blev så småningom till stora sanitära problem och behovet efter friskt vatten växte. En man vid namn Magnus Rebba snappade upp göteborgarnas problem.Han började frakta stora tunnor med vatten ifrån Kallebäckskällan, som han sedan sålde kannvis. Han gjorde sig en bra förtjänst. För som han sa ”så fick inte vattnet kosta mer än för motsvarande mängd öl”.

I februari månad 1785 hade folk fått nog.

Vattenfrågan i Göteborg måste lösas. 66 invånare tog saken i egna händer och skickade ett brev till kungen där de bad om att på egen bekostnad bygga den efterlängtade vattenledningen. Redan 12 maj 1785 bifölls ansökan. Finanseringen ordnades genom att staden skänkte 5.000 riksdaler och att 10.000 riksdaler betalades av privatpersoner, som hade blivit rika av sillfisket som blomstrade vid denna tid.

1787 invigdes källan som då hade blivit inbyggd.

Kung Gustav III var närvarande och invigningen hölls under mycket pompa och ståt. Kallebäckskällan blev då Göteborgs första reningsverk.Vid invigningen skulle källan döpas om till ”Gustafs källa” men det nya namnet godtogs inte av de självständiga göteborgarna, som fortsatte att kalla sin källa för Kallebäckskällan.

Arbetet var långt i från klart .

Träledningar skulle göras och läggas ut. Vattnet skulle ledas genom borrade trästockar som fick självrinna 6-7 kilometer till vattenpumpar runt om i staden Det skulle ta 10 år innan de nådde innanför stadsmurarna. De första vattenposterna fanns strax intill Kungsporten, en källstation framför Domkyrkan och ett brunnshus vid Stora torget.

Behovet av färskvatten ökade och Kallebäckskällan räckte inte till.

1871 var en vattenledning klar från Delsjön 1881 var Kallebäcks vattenverk fortfarande i drift. Då byttes de gamla trästocksledningarna ut till järnledningar och det byggdes en ny reservoar i rött tegel på platsen.

Kallebäckkällan idag.

År 1951 övertogs vattentäckten av Pripp & Lyckholm. Tidigare ägare var Göteborgs stad som hade köpt Kallebäckskällan med omnejd 1785. Idag använder Pripps bryggerier det mesta av källans vatten till öl, läsk och mineralvatten. En del avleds till Smörgatans parkeringsplats där allmänheten kan tappa för eget bruk. Göteborgs kommun kan årligen hämta 20.000 kubikmeter vatten. En reservmöjlighet som de sällan utnyttjar. Numera kommer det mesta vattnet ifrån Göta älv via Alelyckans reningsverk.

av Marie Hendefelt

Polisen och Göteborgarna

Nyåret 1868 införlivades Masthugget och Majorna som nya stadsdelar till Göteborg.

Stadsdelarna ansågs befinna sig ”bortom all ära och redlighet” och fördomar och skräckvisioner om framförallt ”Masthuggsbusarna” florerade bland de mer välbeställda av stadens befolkning, som nogsamt undvek att ta sig över andra sidan Masthuggstorget.

De bägge stadsdelarna var en gränszon mellan stad och landsbygd, såväl geografiskt, ekonomiskt som socialt. De hade mer karaktären av landsbygd än stad. Befolkningen innefattade både bönder och egendomslösa. Gator fanns inte, endast grusvägar. De stora utfarterna västerut bestod av de så kallade Smala och Breda Vägarna.

De sociala främlingsskapet och de olika skräck visionerna om Masthuget förstärkte sig självt genom den sociala rädslan bland stadens styrande och de mer välbärgade. De visste inte så mycket om de faktiska förhållandena i Masthugget just därför att de själva undvek att gå dit. I ”de vilda masthuggsbergen” tätnade befolkningen i en ”fri” och ohämmad bebyggelse. En kåkstad växte fram med en tilltagande trångboddhet. I en rapport skriven vid denna tid till stadens styresmän hette det:

”Också vore de s k Masthuggspojkarna till vilka räknades den manliga ungdomen såväl i Masthuggsbergen som i Majorna de mest oregerliga samhällsmedlemmar med vilka polisen hade att skaffa. Uppfostrade i fullaste frihet skydde de ingenting och ställde ständigt till slagsmål och andra oordningar.

Det enda de hade respekt för var den överlägsna fysiska styrkan. Att slås var för dem vad idrotten är för nutidens ungdom. Det var icke rådligt för främlingar att, sedan mörkret inträtt, besöka deras hemtrakter”.

Stadens styrande hade sedan länge insett behovet av att något måste göras för att komma tillrätta med den sociala oro som fanns bland arbetarbefolkningen i hela Göteborg – alltså inte bara i Majorna och Masthugget. Det gällde att skappa en ny och tidsenlig poliskår, som skulle medverka till att överbrygga motsättningarna och de sociala hotbilder som fanns mellan de styrande och befolkningen. En ny polismästare med moderna liberala idéer måste tillsättas, samtidigt som ett nytt polisdistrikt, det fjärde, inrättades vid Tredje Långgatan. Dessutom öppnades en mindre stationsfilial till densamma vid Bangatan 6 där den inrymdes i en ombyggd trerumslägenhet.

4:a distriktets poliskår, Tredje Långgatan 1922.

Den nye polismästaren, som utsågs 1868, hette Anders Oskar Elliot, i eftermälena kallad ”den förste moderne polismästaren”. Han var en ung man på endast 28 år men var ”rätt man på rätt plats vid rätt tid” och hade gjort en snabb karriär. Han var född i Stockholm 1840 och son till en officer. Efter avlagd studentexamen följde juridiska studier i Uppsala samt hovrättsexamen 1863. Efter några år vid Kungl. Majt:s kansli, Svea Hovrätt och Stockholms Rådhusrätt blir han vid 26 års ålder vice häradshövding i Södra Dalsland. Tack vare ett nära släktskap med en inflytelsrik ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige får han  1867 en ”vink” om att hans framtid finns i Göteborg.

Elliott blir här organisatören och administratören, med förebilder från poliskårerna i Köpenhamn, Paris och London till vilka städer han företar studieresor. Han bygger upp Göteborgs poliskår till en fungerande hierarkisk enhet, men förblir hela tiden en så kallade ”mjukispolismästare”, som utövar sitt ledarskap som ett slags fader för sina anställda. Den mesta tiden tillbringar han på kontoret och inriktar sina krafter på att utveckla organisationen och ledarskapet. Elliott framstår härvid som en liberalt nytänkande och bildad ledare med en human och intellekturell framtoning i sitt förhållande till sina underlydande. Samtidigt bygger han upp ett förtroende mellan polismakten och arbetarbefolkningen. Varje polisman får en instruktion att bära med sig i fickan, om vad för slags bestämmelser och lagar som gäller. Det är nu, tack vare Elliott, som man i Göteborg får en professionellt fungerande poliskår. Alla poliser delas in i vakter och vaktdistrikt. Nya vaktdistrikt inrättas.

I Masthugget och Majorna sker patrullering dygnet runt och efter vissa bestämda ”linjer”. Poliserna skulle även göra extratjänstgöring när så erfodrades. Med uppdelning i vakt- och linjesystem kunde man snabbt utröna vilka ”linjer” som var särskilt problematiska. Konstaplarna på linjerna inspekterades regelbundet. Samtidigt sker en organisationsuppbyggnad av brandkåren. Det blir nu ett statusyrke att vara polis och att kunna formulera sig väl i de skrivna rapporterna.

Här följer ett utdrag från några rapporter från 4:e vaktdistriktet:

(A.J. 23/7 1870)
(A.J. är en förkortning av Allmänna Journalen)
Konstapel No 75 Mellquist har Kl 1 på dagen inmanat för stöld straffade manspersonen Alexander Wedholm för fylleri och oljud å Allmänna Vägen i Majorna. Innehade 1 öre, mössa, halsduk och lifrem.

(A.J. 16/3 1895)
Poliskonstapeln No 139 Holm har anmält arbetskarlen Charles Svensson-Berggren, boende No 204 Litt. C. H. Majs 1:e rote, för det att han i berusat tillstånd idag kl 4.30 e. m. velat intränga i bolagsvärdshuset No 32 vid Allmänna Vägen, han mot angifvaren (konstapeln) som kommit till stället, utfarit i allehanda smädliga yttranden, såsom: ” din plats är på gatan”,”gå till helvete”, ”du är ju inte nykter du heller”, ”jag går vart jag vill”, och då angifvaren ville aflägsna sig, han följt efter denne, dervid han bland annat yttrat ”om jag ville kunde jag slå dig din jeful” hvilket allt åstadkom förargelse och folksamling.

/15/5 rapport till Pmn. den 18/7 pdn/

(A.J. 14/7 1890)
Konstapel No 140 Tilander har kl 8 e. m. anhållit och till bostaden i huset No 62 Majornas 5te rote hemföljt Stuveriarbetaren Elof Lundqvist för det han var av starka drycker öfverlastad i Masthuggstorget hvarjemte han med urin orenade Bazaarbygggnaden vid nämnda torg.

/15/5 rapport till Pmn. den 18/7 pdn/

I fråga om anställning till poliskåren var Elliott noggrann med en riktad rekrytering och med kraven att endast män, helt ostraffade, helt friska samt med en längd ej understigande 1,75 m fick anställas. Polisyrket gjordes attraktiv med en lön om 800 kronor per år och därmed tillhörande rösträtt. Konstaplarna bestod till största delen av f d underofficerare, som fann att trots att militärlivet kunde erbjuda en gradvis höjd status genom utbildning och befordringsgång så var det materiella utbytet desto sämre. Ännu på 1910-talet var årslönen endast 300 kronor för en korpral. De hade till armén rekvirerats så gott som utslutande från landsbygden. År 1884 kan av en personmatrikel framläsas att av 119 anställda konstaplar endast 4 kom från landsbygden, företrädesvis från Bohuslän, Elfsborgs- och Skaraborgs län.

Det var inte precis med någon översvallande vänlighet som invånarna i Masthugget mötte poliserna i början av 1880-talet när poliskåren hade börjat att organisera sig mer effektivt i sin polisövervakning. Man såg ofta på poliskonstaplarna med rent hat och fientlighet. De ansågs som ett högst påtagligt intrång i arbetarbefolkningens vardagliga liv och ett polisingripande uppfattades som ett ingrepp i den personliga friheten.

De dagliga konflikterna mellan polismännen och distriktets befolkning hårdnade. Polisarbetet var en männens värld – manliga poliser och manliga fyllerister. Att visa och mäta sin kroppstyrka var en viktig del av anseendet som fullvärdig kroppsarbetare. Polismännen hade rätt att bruka våld och det gjordes utan större åtskillnad i stor utsträckning speciellt vid gripanden när det gällde fylleri och slagsmål. Så småningom kan man dock se, allteftersom tiden går fram mot sekelskiftet, en långsam tendens till större känslighet bland nya poliser som inte godtog våldsinslagen i lika hög grad som tidigare.

Det fanns också en annan sida av polisarbetet som var mindre konfliktbetonad och som ledde till att polismannen så småningom mer och mer vann respekt hos Masthuggets befolkning. Det berodde på att poliskåren tjänade som en ställföreträdande myndighet för stadens övriga myndigheter och institutioner.

Den pratiska tillämpligheten av de olika förordningarna hade delegerats till konstaplarna och omfattade snart sagt de flesta områderna inom samhället såsom trafik, brandfara, vattentillgång, olycksrisk, livsmedelshantering, hälsovård, hygien etc. Här hade polismannen gentemot allmänheten möjligheter att likna sina arbetsuppgifter vid ämbetsmannens. Han fick använda  penna och anteckningsblock i stället för batongen. Konstaplarna kontrollerade att förordningar efterföljdes. Man varseblev genom denna mångsidiga övervakning av de olika förordningarna det sociala anseende som knöts till ansvaret att skapa trygghet och se till att allt var som det skulle vara. Polismannens betydenhet förhöjdes ytterligare av att inte endast de sovande invånarna utan även stadens olika myndigheter kunde förlita sig på hans uppmärksamma ögon. Det kunde gälla renhållsningsverket, gasverket, brandkåren m fl.

Dessa arbetsuppgifter var således betydelsefulla för alla oavsett klasstillhörighet. När konstapeln bland Masthuggets salustånd kontrollerade hygienen och justering av böndernas litermått ,kilo-och hektovikter var detta till gagn för hela kundkretsen bland Masthuggsborna. Sjuka kom till polisstationen för att få hjälp till läkare. Medellösa kvinnor sökte transporthjälp till barnbördshuset. Utsatta och utfattiga människor, ibland hela familjer, kunde i en akut nödsituation stå helt utan andra handlingsalternativ än att söka hjälp hos polisen. Den vanlige konstapeln, som tillhörde poliskårens lägsta skikt, insåg att likheterna mellan honom och arbetarklassen blev allt tydligare. Jämsides med denna erfarenhet såg konstaplarna hur arbetarna kämpade för bättre löner, kortare arbetstid och medborgerligt erkännande, något de själva ville åstadkomma.

Under 1900-talet första tre decennier försvinner så det från 1860-talet etablerade hatet och misstroendet mot polisen gradvis bland Masthuggsborna. Poliserna uppfattas alltmer som beskyddare och någon man kunde vända sig till för att söka hjälp vid utsatta situationer såsom inbrott, stölder, kvinnomisshandel, trafikolyckor, bortsprungna barn etc.

Skribenten minns själv hur han i början av fyrtitalet, som 5 åring, förirrat sig vilse från Masthugget till gatorna runt Järntorget och av en snäll och godmodig patrullerande polis blev förd till polisstationen på Tredje Långgatan. Där undfägnades han med glass och läskdrycker, fick skriva på en snäll poliskonstapels skrivmaskin och fick fler billeksaker att leka med under de timmar det tog tills en arg och sur pappa hämtade den vilsegångne sonen. Själv ville denne stanna kvar hos de snälla polisfarbröderna och inte gå hem.

Faktauppgifter hämtade ur Kjell Bergmans bok: Polisermellan klassförtryck och brottsbekämpning.

Av: Rolf Simonsson

lô — hår, ”ha ˜ på bröstet”
lô,sa — gå långsamt
lôpotta — pälsmössa
lôsig — långsam person
la — väl, (”vettladu”)
lackmarer — lackskor
ladden — havande
ladder — tofflor
laka — byka
lakekar — bykkar
lakrits — snygg tjej
lalla — snacka småbarnssnack, nonsensprata, hoppa på isflak
lasig — dåligt klädd
lassja — springa
legoland — Skanska-skrapan vid Lilla Bommen
lipesill — person som lätt gråter
ljummen — ”vattnet e ljummet” blandning mellan kallt och varmt
lo och lä — ”Du har ditt i ˜ ” Du har det bra
loda — springa
lomme — ficka
loppa — spela av (någon) alla kulorna
lorthusblomma — kvinnlig toalettvakt
lubba — springa
lunta — bränna (småbränder), tända eld på torrt gräs
lurk — knölpåk
lutten — berusad men inte full
lycka — ögla på skosnöre
lyra — ett slags torsk som blänker med ögonviterna åt töser
långavig — långsint
lången — ”Är du ˜ här?” Är du redan här?
läcker pyrra — ej nertryckt kulpyramid
läppe — göteborgska formen av ordet ”läpp”
läska — reta aptiten (sluta läskas!)
löen — luden
lönnhalt — lömska halka
lösa — ha råd, (-Ska du köpa detta? -Nä, jag kan inte ˜ det.)
löskefot — extrastöd på tennsoldat

Källa: Kals Odbok – Göteborgskt skaplynne i språkets spegel av Sven Schånberg

ulka — kräkas

ulma — gråta högljutt

utsketen — medtagen

Källa: Kals Odbok – Göteborgskt skaplynne i språkets spegel av Sven Schånberg

Lästips: Sveriges bästa göteborgshumor

Sådan är Kal

Göteborgsvitsarna har sin huvudperson i figuren Kal, och inte sällan figurerar även Kals fästmö Ada i vitsarna. Kals och Adas karaktärer kan ses som urtypen för hur en ”äkta” eller typisk göteborgare är. Kal gillar inte översitteri och många av vitsarna går ut på att Kal ger överheten svar på tal, som t ex i följande vits: En fin herre spatserar utefter kajen, tittar på det mesta genom sin monokel. Kal stegar fram och frågar: – Vad ser han genom den grejen? Den fine mannen rättar till monokeln och tittar överlägset på Kal och säger: -Just nu ser jag en buse framför mig. Kal blixtsnabbt tillbaka: -Åh fan, är det spegelglas? Kal har tre stora intressen i livet: Flaskan, flickan och fotbollen. Han föredrar folkliga och enkla nöjen. När det t ex äntligen blir Kals tur i sytembolagskön, efter en förnäm dam med utdragna vindiskussioner med personalen, frågar han: -Säg, kan man drecka renat te bräckkörv?

Har Kal någon verklig förebild?

Många skulle gärna se att Kal och Ada har verkliga förebilder. Visdiktaren Gunnar Bohman har ibland setts som källan till vitsandet om Kal och Ada, men flera av de historier han sjungit om har funnits i omlopp långt tidigare. 1974 ansåg sig Göteborgs-Posten ha gjort en ”epokgörande upptäckt i Kalforskningen”. Omkring 1910 uppträdde revyparet Karl Olsson och hans fästmö Ada Lindström på scen i Göteborg. En efterlevande till paret hävdade nu att de skulle vara ursprunget till Kâllevitsarna. Det har även tvistats om huruvida Kal egentligen bar vegamössa eller kubb på huvudet.

Lånade vitsar

Många Kal och Ada-vitsar är ”återanvända”, gamla vitsar har gjorts om för att passa in i mallen för hur en Göteborgsvits skall vara. Kal blir huvudpersonen, och händelsen flyttas till t ex spårvagnen eller Avenyn. I häftet ”Svenskt skämtlynne under ett halvt sekel” från 1912 kan man läsa denna historia:

1

Per tattare hade en väldig passion för snus och då församlingens gode herre ej kunde ”komma åt” den syndfulle vandringsmannen på annat, anföll han snusbegäret. -Fy, Per, sa han, att du vill tugga snus, det gör icke en gång svinen. -Tuggar pastorn snus? frågade Per illmarigt. -Åh, nej, bevare mig väl! -Vem av oss är då mest lik svinen?

2

En kväll i Haga kliver en skum figur ut ur en port och hotar med en pistol och säger:
- Upp med händerna. Om du rör dig är du en död man!
Kal:
- Snacka skit. En död kan väl inte röra på sig heller?!

3

Kal:
- Vet du att här i Göteborg så välsignar prästerna alla kor.
Kurt:
- Varför det?
Kal:
- För att det ska bli pastöriserad mjölk, förstår du väl!

4

Kal kom hem på nattkröken och var lite ostadig på benen. Ada satt uppe och löste korsord. Förargat lyfte hon blicken från korsordet och sa:
- Komma hem och vara på snusen!
Kal rev sig i nacken och svarade:
- Hur många bokstäver?

5

Kal har glömt bort Adas födelsedag och får sina fiskar varma. De korsar Gustav Adolfs torg och Ada pekar upp mot statyn:
- Han där var minsann en karl att komma ihåg saker, han.
- Va vet du om de?
- De e mer än 300 år sedan han dog och dom firar hans minne ännu!

6

- Vem sjussa du hem från bion igår, Kal?
- Åssbon. Varför undrar du de, Ada?
- Säj te Åssbon att ja hittat hans läppstift i bilen!

7

- Fram med sanningen Ada! Ja hörde dej ropa i sömnen: Nej, Gusten, nej. Å mitt namn e Kal!
- Va bråkar du om? Du hörde ju att ja ropade nej!

8

- Va står du och tuggar på, Kal? undrar Ada.
- Fisk!
- Men varför står du snett?
- Lutfisk!

9

Kal och några andra står utanför gamla Sjömansförmedlingen i Stigbergsliden och skryter om stormiga seglatser de varit med om. Så får Kal ordet:
- Ni skulle vatt me om e resa med gamla ”Rosalyn” som ja gjorde hösten 36. Vi va på väg te Antwerpen me stôckegods. De blåste så vi drev i sex dôgn. De börja mojna när vi kom te Röa Havet å…
- Va tusan hade ni i Röa Havet å göra om ni va på väg te Antwerpen, avbröt Gystav honom.
- Ja, de sa ja te skepparn me! Va innerst in i glödheta har vi här å göra, sa ja…

10

Plötsligt drabbad av resfever steg Kal på spårvägens rundtursbuss vid Drottningstorget. När man passerar bryggerianläggningen på Stampgatan, upplyste guiden:
- Och nu åkter vi förbi Pripps bryggeri.
- Vafför då, prosterade Kal.

11

Ada och Beda var på hemväg från Liseberg. Tätt i kölvattnet hade de en trägen kavaljer från Rotundan. De kom fram till Korsvägen och mannen hängde fortfarande efter.
Ada och Beda börjar bli irriterade. Till slut vände sig Ada om och sa:
- Försvinn, annars ropar ja på polis. Eller ta med dej en kompis.

12

Kal går en ronda i Saluhallen på Grönsakstorget för att proviantera inför veckändan. I raddan av diskar med charkuterier finner han en ledig expedit och gör sin beställning:
- En meter falukörv.
- Vi säljer inte korv metervis utan per kilo, upplyser biträdet.
- Ge mej en kilometer då.

Numera bor de flesta av oss i städer, och skådeplatsen för vitsen har flyttat från kyrkbacken till spårvagnen. Moralens väktare är kanske alltmer sällan pastorn, utan istället någon fin dam. Kal står på spårvagnen, och det är trångt om utrymmet. Han lyckas ändå armbåga sig så pass med svängrum att han kan lägga in en pris snus. En finklädd dam som står tätt intill fnyser och säger: -Usch fy, hur kan man snusa, det gör ju inte ens grisar! Kal ler och frågar damen: -Snusar frun själv? -Nej, gudbevaremej, det gör jag inte! Kal: -Vem av oss är då mest lik en gris? En annan Kal-och-Adavits som också är vanlig i tyska storstäder är denna: Kal och Ada promenerar i Slottsskogen. -Du, Kal, vell du se var jag blett opererad för blindtarmen? -Jåjå, säger Kal ivrigt. Där, svarar Ada och pekar på Sahlgrenska sjukhuset. I Hamburg tillägnas replikskiftet Heini och Klein-Erna som sitter på en parkbänk, i Köln paret Tünnes och Schäl.

Källa:Georg Drakos, 1989. Kal och Ada. Ett kulturellt självporträtt i Göteborg.

av Maja Norrman

eller — allmänt

utrops- och frågeord. ”Hallå eller?!”

enig — ”han är inte eni”, han är svår att komma överens med

exmera — uppskatta

exter — dumheter, dumma påhitt, ”vad är det för ˜ ?”
Källa: Kals Odbok – Göteborgskt skaplynne i språkets spegel av Sven Schånberg