Det finns flera hundratals smakämnen i en whisky – mer än i något annat destillat. Ett aktivt fat kan bidra med upp till 80 procent av dem. »The wood makes the whisky«, brukar Edringtons Master of Wood, filosofie doktor i fatlagring, Bill Lumsden säga, och däri ligger en sanning. Whisky smakar trä, eller rättare sagt: fat.

Från början lagrades maltspriten på alla typer av behållare, lerkrus, skinnpungar, och alla möjliga typer av träfat. Det var inte förrän vid 1800-talets mitt man började fatta att whisky blev bättre om den fick ligga till sig en tid på ekfat. Detta hade franska och spanska vinbönder upptäckt och kunskapen spred sig med tiden till Skottland. Det går alldeles utmärkt att bygga tunnor av andra träslag, lönn, fur, körsbär, gran, bok, men sådana fat löper större risk att börja läcka eftersom de är porösare än eken och i några fall innehåller de också giftiga syror och ämnen. Det lär dock fortfarande finnas ett och annat gammalt kastanjefat kvar i lagerhusen i Skottland, det var inte förrän 1915 som det blev ett lagkrav att whisky måste lagras på ekfat.

I princip lagras whisky bara på begagnade ekfat, de har i regel innehållit amerikansk bourbonwhiskey, sherry eller annat vin. En mycket stor, för att inte säga avgörande påverkan på smaken, har det innehåll som fatet tidigare haft. Långt över 90 procent av faten i de skotska lagerhusen är gjorda av amerikansk vitek (Quercus Alba). De blev vanliga efter förbudstiden i USA då amerikanska markägare och tunnbindarfacket lyckats driva igenom en lag som förbjöd bourbonindustrin att använda annat än nytillverkade fat. Resultatet blev att stora mängder ekfat kom ut på marknaden, i synnerhet som samma lagtext också fastslog minimum två års lagringstid.

Skottarna, som alltid lidit av brist på ekskogar och ekfat var snabbt där och började köpa enorma mängder begagnade bourbonfat billigt. Fram till dess hade spanska sherryfat av europeisk ek (Quercus Robur) dominerat den skotska whiskyindustrin. Sherry blev en modedryck i Storbritannien under 1860-talet sedan vinlusen ödelagt de franska vingårdarna. Över Pyrenéerna och allra längst ner till Jerez i södra Spanien hade lusen svårt att ta sig. Sherry började importeras i stora mängder, den fraktades i sina fat, buteljerades i hamnstäderna och såldes i enorma volymer till de törstiga engelsmännen.

Kvar blev en massa tomma fat som snabbt drog till sig skottarnas intresse. De hade upptäckt att whisky som lagrats på sherryfat blev exceptionellt bra, vilket är en uppfattning som alltjämt gäller i branschen. De flesta medger att sherrylagrad whisky överträffar den bourbonlagrade i smak. Problemet är att mormor har slutat dricka sherry, efterfrågan på sherryfat är vida större än tillgången på sherry, vilket gör att priset på faten skjuter i höjden. I dag kostar ett sherryfat uppemot tio gånger mer än ett borubonfat. Den stora efterfrågan på sherryfat har inneburit att fattillverkningen blivit en industri. Idag äger de stora destilleribolagen sherrybodegor där man drar fram en enkel sherry, som man låter smaksätta faten några månader. Därefter kasseras den osäljbara sherryn eller säljs i bästa fall till den kemtekniska industrin för att bli salubrin och annat. Sådana sherryfat är naturligtvis något helt annat än de sherrymättade genuina fat som tagits ur de traditionella bodegornas lagerhus.
Att säga att sherrylagrad whisky ger en särskild smak är dock en vanlig och grov missuppfattning. Det finns flera olika sorters sherry, torr, söt, vit, brun, svartröd och så vidare som var och en bidrar med helt olika smakkaraktär. Mer om fat och fattyper i nästa whiskyskola.

Det ska sägas med en gång att det finns gott om glada entusiaster som försöker göra whisky över hela världen. Ska man vara riktigt elak så är det få av dem som har lyckats. Världswhiskyn är ofta ung, spritig och frampressad med hjälp av små aktiva turbofat som satt mognadstid och lagringsplats ur spel. Oavsett om den har gjorts i Sverige, Tyskland eller Uruguay så har whiskyn haft svårt att klara sig i blindtester mot de stora whiskyländerna. Undantag finns naturligtvis, det mest kända exemplet är indiska Amrut som ritat om whiskykartan rejält. Nu har vi fått ett till: taiwanesiska Yuan Shan.

Kavalan, som whiskyn heter, slog ned som en bomb i whiskykretsar häromåret när några singel cask (solister) hade letat sig in i Malt Maniacs Awards där de blint kammade hem mycket höga poäng och medaljer bland idel ädel skotsk högadel. Snabbt blev Kavalan en kultwhisky, hysteriskt svår att få tag på och omsusad av the chosen few som fått lyckan att prova. Kavalan är fortfarande svår att få hem till whiskyhyllan, mycket lite av produktionen exporteras annat än till den asiatiska marknaden och bara undantagsvis kommer det flaskor till Europa. Dock pågår förhandlingar med importörer och situationen kan snabbt förändras.

Yuan Shan Distillery ligger på Yilanslätten i staden Yuanshan på den nordöstra delen av ön utmed den slingrande kustvägen en timma från huvudstaden Taipei. Staden ligger inklämd mellan två bergskedjor »Snowy Mountains« – som för övrigt aldrig sett någon snö – och Stilla havet. Klimatet är tropiskt. På sommaren svettas termometern ofta över 40-strecket och på vintern kan den komma ända ner i svenska sommartemperaturer på runt 15–20 grader. En gång i tiden bodde Taiwans urbefolkning, Kavalanfolket, på Yilanslätten. Kavalan betyder just »folket från slätten«.
Yuan Shan Distillery ägs av en stor livsmedelskoncern med det märkliga namnet King Car. Koncernen har mer än 2 000 anställda och är landets största. King Car grundades av Tian Tsai Lee 1959, då för att göra insektsmedel och kemiska produkter. Ganska snart slog sig bolaget in i dryckesvärlden. Öl, läsk och kaffe blev de stora produkterna. 1996 byggde Tian Tsai Lee en anläggning på Yilanslätten för att tillverka flaskvatten. Det kristallklara rena och mjuka vattnet från bergsbäckarna ansågs vara både hälsobringande och livgivande, samma vatten används i dag i whiskyproduktionen. I början av 2000-talet förändrades den taiwanesiska lagstiftningen och det blev möjligt för privata företag att tillverka alkohol. Det var ett beslut som Tian Tsai Lee hade väntat på. Whiskymarknaden i Taiwan hade expanderat kraftigt och utsikterna att lyckas på hemmamarknaden och i grannländerna var stora.

Yuan Shan Distillery stod klart 2005 och är idag ett av de mest tekniskt avancerade destillerierna i världen. Det är med maltdestilleriers mått mätt en stor anläggning, fem våningar hög och hundra meter lång. I själva pannrummet löper två produktionslinjer, en med fyra traditionella skotska potstills och en med åtta Holsteinpannor, som är en hybrid mellan potstill och kollonpanna och som används för att tillverka andra spritsorter.

»Yuan Shan Distillery stod klart 2005 och är idag ett av de mest tekniskt avancerade destillerierna i världen. Det är med maltdestilleriers mått mätt en stor anläggning, fem våningar hög och hundra meter lång.«

På mycket kort tid uppförde King Car Taiwans första destilleri på den plats där vattnet och luften anses vara renast i hela landet. För att förverkliga projektet togs hjälp från Skottland, Dr Jim Swan anlitades. Dr Swan är en världsauktoritet inom destilleribranschen och har byggt upp destillerier över hela världen, bland annat Penderyn i Wales. Yuan Shan är i allra högsta grad en spritfabrik, den totala kapaciteten matchar de stora destillerierna i Skottland, närmare fyra miljoner liter ren sprit årligen.

Att Kavalan på så kort tid lyckats få auktoriteter som Jim Murray att utbrista »Sensational« och Charles MacLean »Oh my God« och en lång rad andra bedömare att stämma in i kören beror främst på två faktorer. Dels behåller Kavalan en exceptionellt liten del av hjärtat vid destilleringen, bara sex procent. Detta hänger i sin tur samman med den andra faktorn, det tropiska klimatet. Den höga temperaturen gör att mognaden går nästan okontrollerbart fort, årsmedeltemperaturen är 15–20 grader högre än i Skottland och i lagerhusen är det ofta över 40 grader varmt. Under sådana förhållanden avdunstar whiskyn i en rasande takt. Det kan handla om femton procent och mer per år. Dessutom gör stillahavsdimman och de kalla luftströmmarna från bergen att faten lagras i mycket hög luftfuktighet med ständig cirkulation. I ett sådant klimat går det inte att vänta på att off notes och kantigheter i destillatet ska slipas bort, det måste vara exceptionellt rent från början.

Vid destilleriet finns också ett stort besökscenter som förra året tog emot ofattbara en miljon besökare. Det är mer än vad samtliga besökscenter i Skottland gör sammanlagt. Kavalans visitors center utsågs i år till världens bästa av Whisky Magazine.
Den första Kavalanwhiskyn släpptes 2008. Sedan dess har flera »solister«, consertmasters och conductors kommit, ofta lagrade på olika fattyper och blandade utifrån komplexa recept. Tillsammans står symfoniorkestern för ljuv österländsk whiskymusik.

Att träffa Douglas Campbell är som att träffa whiskyhistorien själv. Den lite tillbakadragne Mr Campbell har levt ett helt liv i och på sitt destilleri. Nu har han med ålderns rätt vridit om tappkranen och dragit ner temperaturen under pannorna – men hans livsverk ökar takten som aldrig förr.

Det var den 3 april 1961 som den unge Douglas för första gången knackade på dörren till kontoret på Tomatin Distillery. Han var just fyllda femton och färdig med skolan, dit ville han inte tillbaka, det var inte hans grej. Hans far var tunnbindare vid destilleriet och det låg nära till hands för en ung grabb från trakten att söka jobb där. Att han femtio år senare skulle kunna se tillbaka på ett yrkesliv som fört honom genom varenda arbetsuppgift på destilleriet ända till posten som Distillery Manager och till jordens avlägsnaste hörn som provledare kunde den unge grabben inte ens drömma om. Men så ville livet, och så blev det.

Douglas Campbell är en av de allra sista, kanske den siste, som gått den långa vägen, som lärt sig destilleringskonsten intill dess innersta väsen genom hårt arbete, som kan allt från att mälta korn, skära en feint, bygga ett fat och till att sälja och marknadsföra whisky över hela världen. Douglas Campbell har hela whiskytillverkningen i sina fingertoppar och efter ett halvt sekel med händerna i jäskar och maltsilos har han en annan sorts kunskap än någon av dagens många destillerichefer med fina examina från universitetet i Edinburgh eller ekonomihögskolorna i Europas storstäder. Douglas Campbell vet hur man gör whisky »by doing«.

– Jag fick börja med att kontrollera så att faten stämde när de lastades på järnvägsvagnarna. På den tiden gick järnvägen till destilleriet och det lastades mängder med fat varje dag. Det stals en hel del, så kontrollen var noggrann, minns Douglas.
Efter första jobbet på kontoret tog han steget in till fatfyllningen och därefter till maltgolvet, innan han blev mashman. Under hela 1960- och 70-talen var det ingen lek att jobba på Tomatin.

– Det var riktigt tufft, ett »old day’s job«. Vi jobbade mellan tio och tolv timmar om dagen i två skift och den längsta ledigheten var från lördag kväll klockan 18 till söndagsmorgonen klockan 6. Vi gjorde inte annat än jobbade, det var vårt sätt att leva. Som en löneförmån fick vi en bil, men ingen av oss hade tid att köra, berättar han.

– Ska sanningen fram så var det inte särskilt roligt de där åren. Allt vi gjorde loggfördes och missade vi en enda minut så blev vi kontrollerade av destillerichefen. Vi fick inte förlora en sekund i produktionen och det var inte heller särskilt noga med hur whiskyn blev om sanningen ska fram. Allt handlade om volym.

När marknaden dök vid mitten på 1980-talet drabbades Tomatin hårt.
– Vi stod aldrig helt stilla, men vi permitterades och gick ner på tredagarsvecka och jag gjorde precis som alla andra, funderade på att göra något annat.

»I många whiskyböcker beskrivs Tomatin alltjämt som det största skotska destilleriet. Sanningen är snarare att det är medelstort.«

Men tiderna förändrades 1986 när destilleriet blev japanskt och långsamt började pannorna koka igen. När Douglas Campbell blev destillerichef, kort efter övertagandet, var det business as usual som gällde, visserligen släcktes hälften av pannorna och produktionstakten blev mindre forcerad, men det skulle dröja till omkring 2005 innan Tomatin skulle börja satsa på sin maltwhisky på allvar.

– Under alla mina år på destilleriet så har de sista åren varit de roligaste. Vi har ett noggrannare fatarbete, hela processen är mer fokuserad mot att göra bra maltwhisky. Det är sådant en destillerichef älskar, många säger att whiskyn var bättre förr, det kanske är så hos andra, men så bra whisky som vi gör idag har vi inte gjort under mina 50 år på Tomatin, säger Douglas Campbell.
Precis som så många andra på Tomatin bor Douglas Campbell i ett hus vid destilleriet, det har han gjort ända sedan han gifte sig back in the old days. De kommande åren tänker han sitta där under sin korkek, dofta på sin favorit, Tomatin 30 yo, och nöjt se ut över sitt livsverk. För det är det, bara så mycket bättre nu än förr och så mycket intressantare. Nästan som om det vore fullbordat.

– Fast lämnar Tomatin kan jag inte göra, det är ju en del av mig själv. Jag kommer att fortsätta att besöka marknader och hålla provningar så länge jag orkar, säger han.

Tarantino har gjort det, Steve Buscemi likaså och efter det kom alla copy cats. En helkväll i Reykjavik slutar tidigt – ja, alltså tidigt på morgonen. Barerna ligger som ett pärlband längs med huvudgatan och en nattlig runda stavas, möjligen lite överraskande, mångfald.

– Det är ingen idé att gå ut före midnatt, om man inte ska äta middag förstås. Orden kommer från Reykjavik-bon Daniel. Han har bott halva sitt liv i Sverige, men längtade tillbaka till den isländska huvudstaden och här är han nöjd. Tidigare jobbade han med att föra runt turister till de trendigaste klubbarna i city, men det har han lagt bakom sig.

– Det blev för hårt liv. Alla partar som galna här och det var lätt att dras med.
Ja, Reykjavik må ha sina mörka sidor, det ligger ju ganska isolerat till, och kallt är det, men på sistone har fler och fler upptäckt nattlivet i stan. Först på plats ska Quentin Tarantino ha varit, den kultförklarade filmregissören, sedan kom en drös av Hollywoodskådisar med Steve Buscemi i spetsen. Och därefter alla copy cats.

– Svenska kungen var här för ett tag sedan. Och det var bra röj på honom, säger Daniel och berättar en otryckbar anekdot.

Men visst är det så att nattlivet i Reykjavik lockar och en mycket sen kväll i begynnande vårvärme var det dags att ta pulsen på den stad som betraktas som det arktiska röjets heliga tempel. Men det börjar lugnt, lite väl lugnt för att man ska tro på vad ryktet säger.

På baren Oliver mitt i smeten av alla klubbar är det nästan tomt på folk. Musiken är hög och bakom disk höjer bartendern på ögonbrynen när vi stegar in.
– Ni är tidiga, säger han. Kom tillbaka om tre timmar, då är det annorlunda.
Men vi slår oss ner och får hjälp med planen för natten av honom, flera bra klubbar rekommenderas, men samtidigt säger han att det är mångfalden som gör nattlivet spännande.
– Sobert visst, men det ska också vara lite röjigt, varvid han rekommenderar Ölstofan ett stenkast från huvudgatan. Vi börjar där.

Stället ser ut som en kvarleva från 1980-talet när svartklubbarna var som ruffigast, publiken har liksom stannat i tiden och de stora ölglasen som folk bär omkring på skvallrar möjligen om att det inte är hit man kommer för att uppleva det nya, moderna, designbarernas Reykjavik. Men stället har sin trogna publik och efter någon öl vid bardisken känner man en viss värme för den gamla kvarlevan.

Nästa ställe blir raka motsatsen, Vegamot, sobert, nästan lite stekigt, musiken är bra och hit kommer Europas bästa dj:s för att underhålla. Det är ännu så länge ganska lugnt, kontrollerat, men det känns i väggarna att snart har stället förvandlats från elegant backslick till en av stadens bästa nattklubbar.
Men det finns mer att se och man kan ju alltid komma tillbaka. Kaffibarinn blir nästa anhalt, en klubb som till hälften ägs av Damon Albarn från Blur. Det är trendigt, ganska coolt folk men så långt från Stureplansstekigt det bara går med skön, opretentiös stämning. Drycken domineras av öl, men drinklistan känns ändå välarbetad. Klockan är över midnatt och nu har musiken skruvats upp ytterligare och det känns som att staden trots allt kanske håller vad den lovar.

På legendariska Faktory, på en mörk bakgata till huvudstråket Laugavegi (som betyder typ de heta källorna – vad annars?), kör man konsekvent den gamla rockstilen. Nu är vi snarare förflyttade till någon gammal undergroundklubb på nedre Manhattan, det är riktigt bra röj, hög musik och människorna håller stilen med läderjackor och alla andra rockattribut. En trappa upp finns en av Islands allra bästa rockscener, men just denna kväll är inget gig planerat.

Vidare mot Naest Bar, ett skönt hängställe med det vackra folket i fokus, ibland lite väl vackert och närgånget. Isländska Hildur kommer fram och undrar varför hon inte sett oss tidigare, och när hon får höra att vi är från Sverige, ler hon och vill bli bjuden på ytterligare en drink. Men vi avböjer diplomatiskt och säger att vi är här på jobb. Men hon ger sig inte. Till sist blir vi räddade av vår nyfunna vän Daniel som dyker upp ur ingenstans. Och med honom två långbenta väninnor.
– Det här är systrarna Olga och Sasha, säger han.

Vi slår oss ner och beställer in en flaska isländsk vodka, ett ganska skönt avbrott mot alla de shotsen man med förkärlek häller i sig på ön. Det är på något sätt ganska illustrativt att man dricker shots i det som ska vara det trendigaste av trendiga. Men vurmen för laktrisshotsen övergår visserligen mitt förstånd, samtidigt är ju ön berömd för just sin lakrits. Hur som helst visar det sig att systrarna inte är några systrar (någon som är förvånad?) och när Daniel smyger fram det tunga artilleriet, känns det läge att gå vidare. Vi går förbi Sólon på huvudgatan, sobert, men vänder i dörren, det är för tyst, för tidigt, för sömnigt. Istället hamnar vi på Den Danske Krog och börjar samtala med ägaren, Ingvar, som bjuder på lakritsshots som vi inte har hjärta att tacka nej till. Och återigen har vi hamnat långt tillbaka i tiden, till en krog med atmosfär men helt i avsaknad av elegans. Just det som är så skönt med en nattligt runda i city.

På B5, en trappa ned tvärs över gatan, hittar vi Reykjaviks coolaste häng. Det känns som om man plötsligt hamnat i en uppdaterad variant av Korowa Milkbar, en gräddvitt designad myshörna dit stadens jet set hittat, åtminstone denna lördagsnatt. I baren en trappa upp, på markplan, serveras sköna drinkar av modernt snitt och tack och lov inte en lakritsshot i närheten. Temperaturen höjs, plötsligt känns det nattliga äventyret befogat, de välklädda i soffan ler och ber oss ta plats. Drinkarna serveras med finess och musiken ligger som en mjuk matta över det tilltagande sorlet.

Plötsligt dyker Daniel upp igen. Gladare än någonsin, systrarna har han lämnat bakom sig, och kommer fram till oss.
– Limousin-dags! säger han.
Vi tackar för oss och hoppar in i den gigantiska limousinen av Tyson-mått. Målet är ett födelsedagsparty strax utanför stan. Men vi är bara där för att hämta upp idel bekanta till Daniel som fortfarande rör sig obehindrat i stadens nattliv. Vidare transport i den discoblinkande, sammetklädda inredningen där vi trängs med några av stadens vackraste födelsedagsfirare. Nya klubbar, nya sköna drinkar med ett partysuget folk, klockan blir tre, här någonstans tappar jag mitt sällskap, men det kommer nytt, klockan slår sedan fyra, fem och delar av staden hinner vakna innan det efter ytterligare några timmar är dags för den slingrande promenaden till hotellet.
– God morgon, säger personalen på hotellet när jag ber om rumsnyckeln.
De vet inte hur rätt de har.

Reykjaviks bästa häng

Oliver
(Adress: Laugavegi 20a)
Ganska skönt ställe mitt i smeten som drar igång först långt efter midnatt. Men då är det desto vildare. Ganska ung publik. Kommer man hit tidigt, kan man alltid ta en drink och kolla hur natten vaknar till liv utanför fönstret.

Naesti Bar
(Adress: Ingólfsstræti 1a)
Sobert, snygg designmiljö, stort med väl tilltagen bardisk där det hela tiden händer saker. Snygga människor som ser lite blasé ut i de stora fåtöljerna. Tips! Kolla priserna innan ni bjuder laget runt på en mäklarbricka.

Vegamot
(Adress: Vegamótastigur 4)
Rätt snygg bistro i två plan. Sober publik och stället är både restaurang, bar och efter kökets stängning också nattklubb. Bra häng och ett av många ställen som stänger 05:00 på helgen.

B5
(Adress: Bankastræti 5)
Skönaste designbaren i Reykjavik. På markplanet är lokalen stor med en tjusig bardisk i fonden, men det är en trappa ner, i de vita sofforna, det överraskande händer. Miljön påminner lite om en uppskruvad Korowa Milkbar (från filmen A Clockwork Orange).

Faktory
(Adress: Smiójustíg 6)
Bästa rockscenen i stan. Hit hittar alla gamla överblivna rockers och annat musikälskande klientel. På nedre plan ganska traditionell bar med klassiskt utbud, en trappa upp hittar vi konsertlokalen. Har man inte spelat här, har man inte spelat alls.

Sällan passar ett gott glas portvin som under helgen. Med god mat, ledig tid och kallt ute är det en gjuten accessoar i favoritfåtöljen. Men eftersom det här inte är Allt om Portvin tog vi det närmsta vi hade för att testa: whisky slutlagrad på Portvinsfat.

Under en lång söndagskväll hade vi förmånen att prova åtta whiskies med den närmast legendariske Nashville-profilen David Ferguson och den New York-baserade producenten Matt Sweeney. Ferguson är teknikern som spelat in Johnny Cash-skivorna som Rick Rubin producerade. Han gick i skola hos Sun Records husproducent Jack Clement (som upptäckte bland andra Jerry Lee Lewis), och kom att spela in U2 på Rattle and Hum-albumet med Clement. Sweeney har som producent arbetat mycket med Dave Grohl (Foo Fighters), och som gitarrist varit flitigt anlitad av Rick Rubin (ja, det är hans gitarrer ni hör på t.ex Adele’s senaste album). Att vi kunde finna dessa två herrar i Sverige kan vi tacka Anna Ternheim för – de ackompanjerar henne på nya albumet “The Night Visitor”, och flög till Stockholm för att medverka i TV-programmet Skavlan. För balansens skull kom också Robbe Eriksson, svensk whiskynörd och egen företagare inom elbranschen, med på testet. Resultatet blev en afton av historieberättande, allsång, många skratt och några riktigt goda whiskies.
Just det, vi korade en vinnare också.

Tomintoul

Först ut i kvällens test är Tomintoul 12 YO, Port Finish – en begränsad buteljering som ligger på 46% styrka. Efter ett initialt smakprov konstaterar Robbe att den känns välbalanserad med en bra portvinssötma i eftersmaken. Matt noterar att den smakar »fylligare än Dewar’s«. När vi undrar var just den jämförelsen kommer från berättar han om sin far som, på besök i Skottland, blev tillfrågad om att göra ett foto-jobb åt Dewars. Istället för betalning bad Sweeney den äldre om ersättning i whisky, varpå en stor mängd lådor whisky skeppades över till familjens hem i New York. »Vi hade Dewar’s White Label i travar i över hela lägenheten… i varenda rum… de tog aldrig slut!«.
Ferguson lutar sig tillbaka och tycker den smakar »rätt bra… du vet, jag gillar ju min scotch & water.« Med vatten i glaset skiner David upp och gillar mer.

Balvenie 21 YO Port Wood

Nästa whisky är Balvenies 21-åriga Port Woodtappning, som ligger på en mer blygsam 40% alkohol.
Här finns ett djup i smak och doft som vittnar om den 21 år långa fatlagringen. »Det här är ju betydligt godare«, konstaterar Sweeney och får medhåll av Robbe som gillar den subtila inblandningen av portvinstoner »det känns som portvinsfaten blandar sig fint med bourbonfaten, det blir inte som ett adderat lager«. Fattonerna faller dock inte Ferguson helt i smaken utan tycker de tar överhand.

Tyrconnell 10 YO Port Finish

Den enda irländaren representerad i samlingen är Tyrconnell med en 10 YO portvinsfinish som kommer upp i 46%. David Ferguson hinner knappt få upp glaset innan han summerar »när jag gjorde Moonshine hemma i Tennessee fanns en doft under produktionen som påminner om det här!«. Medan AoW:s skribent uppskattar de typiskt irländska Svart-vinbärstonerna i doften är både Robbe och Matt mer skeptiska. En lång diskussion om Moonshine bryter ut, och vi får bl.a lära oss av Nashvillebon Ferguson att det kokas en hel del i stugorna runt östra Tennessee, och det ses lite mellan fingrarna från lagens långa arm. Så till den grad att när en av de främsta ‘destillerarna’, vid namn Pop Corn (‘Pop’ är som bekant amerikansk slang för ‘Pappa’) blev sjuk på gamla dagar arresterades han av den lokala polisen. Inte för att de till slut kom ifatt hans lönndestillerande, utan för att han saknade sjukförsäkring, och enligt lag har fångar på amerikanska fängelser rätt till sjukvård. Dock faller inte Tyrconnell Ferguson i smaken: »Nej, nu har jag gett irländarna tre chanser… they’re out!« skrattar han och ställer bort sitt glas.

Cragganmore Port Wood Finish

Diageos serie »Classic Malts« har som bekant en storebror i serien som går under namnet Distillers Edition. Här har man låtit whiskyn få en finish på en mängd olika fattyper beroende på vilket destilleri som buteljeras. I Speysiderepresentanten Cragganmores fall är det, påpassligt nog, portvinsfat som avslutar whiskyns åldrande.
En mjuk vaniljton från bourbonfaten möter upp sötman från portvinsfaten och gör Cragganmores tappning till en angenäm upplevelse. »Kanske inte den mest karaktärsfulla av alla whiskies, men mjuk och väldigt fin balans i smakerna« konstaterar Robbe och får medhåll från Ferguson och Sweeney. AoW gillar balansen och den välintegrerade portvinssmakerna här – det känns som man fått en bra blandning fat.

Springbank Port Wood

En något limiterad upplaga (blott 7000 flaskor) har Campbeltowns stoltheter Springbank producerat i sin Port Wood-buteljering. En cask strength-hästspark med sina 52.8%, 12 år på bourbonfat innan två års lagring på Fresh Port Pipes. Det tar inte många sekunder innan både Matt och Robbe brister ut i ett gillande. »Den här har lite mer av den typiska Springbank-sältan men med portvinstonerna runt den. Både mjuk och med stor karaktär« menar Robbe Eriksson. En sked vatten eller två lockar fram fler frukttoner, och panelen nickar sitt gillande. »Ju mer jag provar desto mer jag vill tatuera mig!« skrattar Ferguson. När Springbanken fått stå med vatten ett par minuter får den en helt annan fruktig karaktär som får många tummar upp.

BenRiach Single Malt Tawny Port 15YO

BenRiach experimenterar sedan ett par år tillbaka ordentligt med både sin whisky och sina fat. I kvällens test återfinns två portvinslagrade flaskor. Först ut är en 15 YO Tawny Port-finish på 46% styrka. Mjuka toner av frukt och citrus möter en viss nötighet och Tawny Port-faten bidrar med en mjuk sötma. Matt gillar direkt: »den här kan vara bland de mjukaste skotska whiskies jag provat!«. David Ferguson skiner upp och säger: »Det här är riktigt bra whisky! Tro mig, jag vet vad jag talar om efter att ha provat all moonshine i världen, men det här är bra jäkla whisky!«
»Är du tillbaka på din Moonshine?« undrar Sweeney, och en längre diskussion bryter ut om hur man smaksätter hembränd sprit med frukter och socker.
»Det är fan lättare med Moonshine«, avslutar Ferguson. »Har man stoppat i päron smakar det päron. Har man kokat ner persikor smakar det persikor. Inget tjafs där!«
Det får vara hur det vill med det, men vi har ett par whiskies kvar att bedöma innan vi kan återuppta någon hembränd diskussion.

Bowmore Port Matured 16 YO

Bowmore har experimenterat en del med sina fat under olika namn, men till testet valde vi en limiterad utgåva som heter Port Matured, och är buteljerad vid fatstyrka på 53,1%. Matt gillar rökigheten, som känns mer påträngande med lite vatten i glaset, medan Robbe direkt hittar en typisk ton i Bowmores smak: »Det finns en blommig ton, på väg mot en lätt parfymerad doft som gifter sig fint med röken. Klassisk Bowmore!«

BenRiach Solstice 15 YO

Den sista whiskyn i testet är den andra BenRiach-tappningen och denna gång är det Solstice: en hårt rökt fastlandsmalt som kommer upp i samma fenolhalt som Islay-sluggers som Laphroaig med sina 50 ppm. »Det här är så rökigt att jag kom på att jag måste ut och röka!« säger Ferguson och försvinner iväg. Som den New York-bo han är har Sweeney svårt med den tunga rökigheten, medan både AoW och Robbe Eriksson hittar fler kvaliteter i Solsticen. Efter en del prover med och utan vatten känns den till slut ändå inte riktigt balanserad. Den tunga rökigheten vill inte gifta sig helt med de nötigt fruktiga tonerna av den orökta BenRiachen och portavslutningen lägger sig ovanpå som en blöt filt.

När Ferguson återkommer hinner vi precis räkna samman rösterna innan en gitarr plockas upp, ett par gamla Johnny Cash-låtar spelas och spontan allsång utbrister runt bordet. Mer whisky hälls upp, fler instrument åker fram och timmen hinner bli sen innan Matt, David och Robbe packar ihop och åker hem. Kvällen därpå levererar musikerna en helt magisk konsert med Anna Ternheim på Södra Teatern i Stockholm. En inte helt ortodox whiskyprovning, men en som kommer stå sig länge och väl.

Vinnarna – whisky slutlagrad på Portvinsfat

Guld Balvenie 21 yo Port Wood
Silver Springbank Port Wood
Brons BenRiach Single Malt Tawny Port 15 YO

Den 10 januari öppnar puben Ardbeg Embassy i Gamla Stan i Stockholm. Det är före detta Glenfiddich warehouse som byter namn. Ardbeg Embassy har, nästan självklart med tanke på namnet, ett stort antal Ardbeg-whiskies att smaka, men även andra sorter. Cirka 230 olika whisky finns i whiskysortimentet. Här finns också öl från 24 svenska mikrobryggerier samt mat att ackompanjera drycken med. Det går även att boka öl- och whiskyprovningar.

Ardbeg Embassy hittar du också på webben.

(Bild: Baysaa från Flickr)

Tack alla som varit med och tävlat om Anna Ternheims nya platta ”The night visitor”. Nu är tävlingen avgjord!

Frågan vi ställde var:

Vilka två av Annas medmusiker medverkar även i senaste numret av Allt om Whisky – nummer 4/2011?

Och rätt svar var förstås: David Ferguson och Matt Sweeney.

Vinnare: Karl-Henrik Aronsson (Hjo), Sven-Eric Bågenstål (Nässjö) och Lennart Svensson (Varberg).

Stort grattis!

Sweeney & Ferguson

Årets utbud av julöl på Systembolaget är som vanligt stort och kan tillfredsställa de flesta smakriktningar. Här finns traditionell mörk lager, humlestarka ale och julig belgisk kriek, men jag har valt att presentera de enligt min smak tio bästa ölen till den mat de flesta antagligen serverar till jul. Prova dem till skinkan, Jansonsfrestelsen, korvarna och laxen, men också till osten och chokladtårtan och njut av julens smaker!

5 poäng

Jämtlands Julöl, 6,5 %, 500 ml flaska, pris: 25,90 kr, varunr: 11382
Mörk och vacker öl med frisk doft. Fylliga, balanserade smaker och en charmerande humlebeska. Ett riktigt festligt julöl!

Three Hearts Julöl, 5,3 %, 500 ml flaska, pris: 15,00 kr, varunr: 11380
Vackert mörkt röd öl med doft av karamell. Fruktigt söt och fina julsmaker av citrus, kola och knäck.

Nils Oscar Kalasjulöl, 5,2 %, 330 ml flaska, pris: 19,50 kr , varunr: 11300
Bärnstensfärgad öl med fräsch fruktig doft. Fyllig och fruktig smak och en härlig känsla av lyx.

Wisby Julbrygd, 6 %, 330 ml flaska, pris: 18,90 kr, varunr: 11311
Mycket mörkt öl med tjockt gräddigt skum och doft av choklad. Många och fylliga smaker av julens frukter och godis.

Samuel Adams Winter Lager, 5,5 %, 355 ml flaska, pris: 17,50 kr, varunr: 11363
Bärnstensfärgad öl med relativt neutral men frisk doft. Fruktigt söt och mild, behaglig beska.

4 poäng

Eriksberg Julöl, 5,6 %, 500 ml flaska, pris: 16,00 kr , varunr: 11373
Vackert mörkröd färg och doft av säd och karamell. Ganska strama smaker och trevlig sötma. Inget som sticker ut utan ett allroundöl som passar julen.

Mariestads Julbrygd, 5,8 %, 500 cl flaska/burk, pris: 16,60/ 16,90 kr , varunr: 11338
Mörk öl med neutral doft. Ett trevligt öl med smaker som passar till det mesta av julmaten.

Åbro Julöl, 5,2 %, 500 ml flaska, pris: 15,00 kr, varunr: 11366
Mörk öl utan påträngande doft. Ett inte så sött öl med angenäma smaker och en pikant liten sälta.

Spendrups Julbrygd, 5,3 %, 50 ml burk, pris: 14,90 kr, varunr: 11350
Bärnstensfärgad öl med brödig karamelldoft. ”Lagom ” anpassade smaker som passar de flesta av julens rätter.

Anchor Christmas Ale, 5,5 % 355 ml flaska, pris: 25,50 kr, varunr: 11370
Mycket mörk ale med blommig humledoft. Friska, fylliga och syrliga smaker av citrus, enbär och lakrits. Ett trevligt öl att avsluta julmiddagen med.

Skummande God Helg!
Misse Ljungström