Så rätt han har!

En undersökning som gjorts av Handelns utredningsinstitut (HUI) på uppdrag av Almega, visar att det svenska skattesystemet särskilt missgynnar de kunskapsintensiva företagen. Jämför man faktorskatterna, skatt på produktionsfaktorerna arbete och kapital, framgår att de kunskapsintensiva tjänsteföretagen betalar i genomsnitt tio procent högre faktorskatter som andel av förädlingsvärdet än övrigt näringsliv.  Faktorskatterna i form av löneskatter, sociala avgifter och bolagsskatter slår direkt på företagens förmåga att producera välstånd i ekonomin.

Särskilt utsatta är den kategori som Astra Zeneca tillhör. Dessa företag, inom forskning och utveckling, belastas med faktorskatter på 63 procent. Att jämföra med till exempel fordonsindustrin, som faktorskatter på 45 procent. En mycket stor skillnad, som beror på att skattebasen är arbetade timmar hos både individer och företag, samt höga marginalskatter.

Detta håller inte! Sverige riskerar att straffskatta bort den del av näringslivet som växer och som ska ge framtidens jobb. Precis som Göran Arrius, behövs nu en rejäl översyn av det svenska skattesystemet.

Visst är det säkert så att satsningarna på vetenskapsområdet inte gett den utdelning företaget hoppats på, men samtidigt är det ju så att den neurovetenskapliga forskningen i USA och England består. Det är att göra det väldigt lätt för sig om man bara avfärdar detta med att ”det bara är en företagsstrategi och omorganisation”.

AstraZeneca har en stor del av sin produktion kvar i Södertälje och jag kan inte låta bli att bli orolig för vad som händer med den i kölvattnet av detta.

I år lägger regeringen fram den forsknings- och innovationsproposition som ska prägla den kommande fyraårsperiodens satsningar och investeringar i forskning. Min uppmaning till regeringen är att inte glömma bort att dessa globala företag inte är sentimentala. Att de en gång haft Sverige som marknad och investerat enkom här gäller inte längre.

Nu är världen spelplanen. Vill vi att investeringarna ska hamna i Sverige så måste vi bygga nya (och vårda befintliga) attraktiva samverkansmiljöer mellan akademi och näringsliv. Det är ett är ett skall-krav för att kunskapsintensiva företag ska välja att investera i just vårt land. Företagen måste ha tillgång till den kompetens som de efterfrågar, allt ifrån spetskompetens inom specifika områden till bredare tvärdisciplinär kompetens. I kunskapstriangelns anda betyder det att vi måste satsa på forskning för att också få det breda genomslaget i utbildningen. Blundar vi för detta kommer företagen välja att växa eller nyetablera sig i andra länder som har kunnat erbjuda denna mylla. 

Min uppmaning till våra politiker är att sluta blunda för utvecklingen. Det räcker inte med att ha Nobelpris som mål för forskningssatsningar. Välfärd borde ytterst vara målet och det är inget som skapas av sig själv. För det krävs sysselsättning och tillväxt. Sverige ska konkurrera med kunskap och då finns ingen genväg. Vi måste prioritera frågan om hur utbytet mellan akademi och näringsliv kan öka, stödja den strukturomvandling som pågår i näringslivet där tjänsteinnehållet ökar samt se över vårt skattesystem så att kunskap premieras såväl på individ- som företagsnivå.

 Men, å andra sidan, vem har sagt det? Ingen, utom Björklund själv, bevars.

Läs intervjun med Björklund, och den med Maria Stockhaus dagen innan. Orden bok eller böcker förekommer inte i artikeln, det har Björklund hittat på alldeles själv. Men han retar sig på att elever inte får en penna från första dagen. I artikeln sägs dock tydligt:  papper och penna ska alla ha, om än inte omedelbart, för barnmotoriken är inte utvecklad vid 6-7-årsåldern. Vid den åldern har datorn stora fördelar, rent pedagogiskt.

Hon har alltså inte sagt att böcker tillhör forntiden. Tyvärr, höll jag på att skriva, för i så fall hade man kunnat avfärda henne som en … tja, tokstolla? Men nu säger hon något mycket mer allvarligt: ”Skolan ska ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden.” Maria Stockhaus är inte en tokstolla, hon är klok och blickar framåt. 

Och det är ett helt korrekt konstaterande som Maria Stockhaus gör. Skolan är troligen den arbetsplats i Sverige där IT-användandet är som lägst – och där ska barn fostras för framtida krav och möjligheter. Lärare, kunskapens företrädare, har inte varsin dator – något som känns oerhört världsfrånvänt för många av oss. IT har inte på allvar börjat användas i pedagogiken – i alla andra miljöer i samhälle, inklusive den offentliga sektorn, pågår intensivt arbete för att tillvarata ITs möjligheter. 

Jan Björklund, böcker tillhör inte forntiden, och det har ingen sagt. Böcker är viktiga kulturyttringar som ska och kommer att finnas kvar så länge du och jag lever i vart fall. Varför denna ryggmärgsreaktion när IT i skolan kommer på tal? Varför inte i stället kanalisera denna uppvisade frustration till att åtgärda det faktum att skolan är Sveriges minst IT-användande arbetsplats? Varför inte arbeta för att Sverige blir världens bästa IT-nation, även vad avser skolans värld?

På åtminstone fem punkter anser Second Opinion att DN brustit. Det gäller till exempel rapporteringen om en person som avlidit av undernäring. Rapporteringen gav bilden av att undernäring bland dementa var ett problem kopplat till Carema Care när det gäller generellt för äldreomsorgen.

Det gäller också den famösa blöjvägningen, där modern utveckling av inkontinenshjälpmedel beskrevs som ett känslokallt sparprojekt. ”DN:s ursprungliga vinkel gör blöjvägning till ett problem, och denna bild sprider sig och lever kvar” skriver Second Opinion. (DN:s journalist backar dock halvvägs om blöjorna, i kommentarsfältet under en av mig författad artikel på Journalisten.se. Hon har dock inte skrivit något om detta i den egna tidningen.)

Den stora nyheten i granskningen är annars beskrivningen av konflikten mellan Carema Cares personal på Koppargården och det läkarföretag som enligt DN slog larm om bristande vård. En anmälan till Arbetsmiljöverket ger bilden av en helt absurd situation där hoten hänger i luften. Att läkarföretaget kunde ha avsikten att skada Carema Care med sin kritik mot företaget borde DN ha gjort klart för läsarna, enligt Second Opinion.

Tidigare har Expressen granskat drevet mot Carema Care, och jag har själv i all blygsamhet på Journalisten.se påpekat att mycket av det som rapporterats mer liknar Råttan i pizzan-skrönor än faktabaserad nyhetsjournalistik. Detta skadar äldreomsorgen
För det finns verkliga kvalitetsbrister i svensk äldreomsorg som medierna måste kunna slå larm om, men om larmen inte bygger på saklig grund slutar de ansvariga att lyssna.

Först och främst ser vi på Almega positivt på användandet av sociala medier. Vi ser det som en möjlighet att både sprida våra budskap och stärka vårt varumärke. När fler och fler skaffade facebookkonton märkte vi däremot att både en del medlemmar och medarbetare samt kände sig lite osäkra på vad ett lämpligt beteende i sociala medier innebär. Så för att för att underlätta för våra medlemmar och medarbetare samt för att undvika framtida problem tog vi fram vår policy.

Det är det bästa tipset jag kan ge dig – ta fram en policy innan något tråkigt inträffar!

Hos oss på Almega var framtagandet av policyn för sociala medier ett samarbete mellan vår arbetsrättsenhet och jag som jobbar på kommunikationsenheten, som arbetar praktiskt med sociala medier. Och det är just samarbetet som gjort den så bra. Dels är det viktigt att policyn blir juridiskt korrekt, men den måste även fungera i praktiken. För oss var det även viktigt att policyn inte bara innehöll förbud utan även uppmuntrar till ett deltagande i sociala medier, och då spelar balansen mellan juridik och kommunikation en stor roll.

Att informera om policyn är också en viktig del! Förutom att det är svårt att följa en policy man inte känner till, spelar det stor roll i en rättsprocess hur tydlig man varit med policyn i organisationen. Inte helt oväntat har vi på Almega ägnat mycket tid med att informera och förankra policyn genom interna möten och information på intranätet. Det är inte bara viktigt att vi kan policyn i rollen som anställd, men även för att vi använder policyn i rådgivning till våra medlemsföretag.

Vår policy ligger öppet på vår webb och är öppen för alla att ta del av. Vi är stolta över vår policy så hämta gärna inspiration från den!

Jag tror att i de allra flesta fall där det uppstår problem har personen som skrivit något olämpligt inte förstått hur stor spridning ett inlägg i sociala medier kan få. Många är fortfarande ganska nya i sociala medier och alla är inte medvetna om att man som anställd är bunden av lojalitets- och tystnadsplikten och att den även gäller efter arbetstid.

En tydlig och väl kommunicerad policy kan hjälpa dig att undvika de här problemen!

Bloggat: Tack Rekryteringsbloggen!

Arrangörerna har varit ute på skolorna och föreläst om stål. En jury bestående av representanter från respektive organisation och från tävlingsavdelningen på Sveriges Arkitekter har bland de 41 bidragen valt ut ett vinnande förslag och sex hedersomnämnanden.

Juryn har beslutat att tilldela första pris till förslaget GRUVAN inlämnat av Jonas Berg och Benjamin Holmström, studerande vid Chalmers Arkitektur. Utöver prissumman på 20.000 kr kommer Jonas och Benjamin att få se sitt vinnande besökscafé i stål byggas upp på entrétorget vid mässan Nordbygg 2012. Förslagen har bedömts utifrån innovationshöjd, arkitektonisk gestaltning, funktion samt genomförbarhet.

Hedersomnämnande har gått till:
• Coil – Jonna Berg och Emma Svanström, Chalmers
• Framing – Lukas Malm och Beatrice Eckord, LTH
• Steel Weave – Chingis Ruth och Joakim Wadenholm, KTH
• Stål for all – Michael Ghersetti Fabiansson och Gizella Puskas, Chalmers
• Ståläng – Saga Karlsson och Anna Wrener, Chalmers
• Svalan – Helena Rengemo och Lowa Sund, Chalmers

Prisutdelning kommer att ske torsdagen den 22/3 kl. 16.30 på Nordbygg. Klicka här för mer information om tävlingen, de 41 bidragen och juryns utlåtande, eller kontakta Saga Hellberg, STD-företagen 08-762 67 06, saga.hellberg@std.se.

Det vinnande förslaget Gruvan.

Foto/illustration: Mathias Landefjord

Med trots allt viss bävan inväntade vi den aviserade granskningen av bemanningsbranschen i Sveriges Radio P3/P4 Radio Stockholm; flera inslag om dagen i en hel vecka. Start i måndags med Bemanningsföretag erbjuder påhittade uppdrag. Eftersom de bemanningsanställda i inslaget riskerar att bli uppsagda är de anonyma. Jaha, den där gamla grejen med UniFlex. Det fula bruket uppdagades i höstas och löstes ju i lokala förhandlingar med Handels i november. Var det allt?

Nästa sändning meddelar att hanteringen är vanligt förekommande. Susanne, som vill vara anonym och egentligen heter något annat, har jobbat som rekryterare på Ett Stort Bemanningsföretag (okänt vilket), och säger att hon själv har gjort så. Fredrik Ståhlberg på Handels bekräftar att det förekommer.

I sändning tre på måndagen blandas branschföreträdare, som tar avstånd från tillvägagångssättet, med fler anonyma bemanningskonsulter (ibland med skådespelares röster) på andra anonyma bemanningsföretag. Vi serveras fler historier.

Och sådär har det fortsatt under veckan. Anonyma medarbetare i icke namngivna bemanningsföretag berättar ganska hårresande historier. Manpowers och Uniflex VD:ar Lars Forseth och Jan Bengtsson får förklara sig som företrädare för branschen. Fackliga företrädare får förfasa sig. I tisdags gick LO ut med ett pressmeddelande om att de anmäler Uniflex till branschens auktorisationsnämnd.

– Om ett företag försöker att tjäna pengar genom att lura sin personal borde arbetsgivarna självmant lösa problemet och inte sitta och vänta på en anmälan, sade LO:s Kent Ackholt. LO har en representant i nämnda auktorisationsnämnd. Den är nämligen partssammansatt, helt enligt den svenska modellen.

SSU har gått ut i ett pressmeddelande och krävt stärkt skydd för bemanningsanställda. Hur då stärkt, frågar vi oss. Branschen har kollektivavtal för alla grupper. Dessutom väntar vi på regeringens lagförslag om EU:s bemanningsdirektiv.

Själv blir jag intervjuad och inspelad över telefonen utan att veta om det. Trist att det sker i lönndom; jag har inget emot att bli intervjuad och jag hör alltid av mig när någon har sökt mig. Några få ledarkommentarer har vi sett, annars mest re-writes eller notiser i tidningarna landet runt.

Vi förstår att reportagen inte har givit genklang i övriga medier. Inga källor anges utöver de påstått anonyma. Alltså finns det ingen möjlighet att verifiera sanningshalten i det som sägs, och ändå förväntas hela branschen stå och skrapa med foten inför anklagelserna. Ingen utom Uniflex har haft en chans att ge sin version.

I torsdagens chat säger reportern Paloma Vangpreecha: Frågan är vilka jobb du vill ha och till vilka villkor. Vår avsikt är att belysa arbetsvillkoren, inte sänka en bransch. Har de lyckats med sin avsikt?

Kanske sitter andra journalister och fnissar i näven när de lyssnar på den här usla b-journalistiken. Kanske borde vi själva skratta åt det. Jag vet inte. Jag upplever det bara som oförskämt av Sveriges Radio P3 och P4 Radio Stockholm.

Dagens skratt bjöd istället Barometerns ledare på idag; årets bildtext, kanske.

Faksimil ur Barometern

Även filmindustrin våndas över den digitala världen.  Läste att musikbranschen nu får mer än 50% av intäkterna från digitala media, och jag hoppas innerligt att  filmbranschen går samma väg.  Film är inte bäst på bio, med popcornsmaskande och pladdrande biogrannar. Dessutom besväret att ta sig till närmsta bio för alla oss som inte bor i storstädernas inre centrum.  Nej, film är bäst hemma i soffan, med ett glas vin och eget trevligt sällskap.  Kollade lite på Guldbaggegalan i veckan och blev mycket sugen på att se ett par av filmerna.  Konstaterade dock att endast ett fåtal fanns digitalt tillgänglig och några hade dessutom slutat visas på bio. Bara att vänta på eventuellt DVD-släpp alltså, men där det händer har jag garanterat glömt bort filmen.

Vi får väl ändå vara glada över det nya, mer teknikneutrala filmavtalet. Filmstöd kan ges även till filmer som inte visas på bio, och trots att teleoperatörerna och representanter för nya digitala media är uteslutna ur avtalet, känns det ändå som ett litet steg på vägen. 

Till sist en kommentar till Netopias blogg, där Per Strömbäck frågar sig  ” vem skaffar 100 mbit om man inte vill ladda ner illegalt?” Jo, t.ex. jag själv och de flesta grannar i mitt bostads område, som äntligen har fått möjlighet att ansluta oss till ett fibernät. Och vi vill ha det för att lyssna på musik, kolla på SVT Play och kolla filmer på Voddler utan att ljud och bild laggar.  Det är nog dags att inse att vanliga konsumenter efterfrågar digitala alternativ. Och betalar gärna för sig.

Det är klart att sådant inte ska få förekomma i äldreomsorgen. Men händelsen som den beskrivs är inte ett exempel på vad som händer om äldreomsorg drivs privat. Varken driftsform eller ägarform har något med saken att göra. Bristen på kompetent personal, särskilt när vikarier måste kallas in, är generell för den svenska äldreomsorgen.

För 30 år sedan, läsåret 1980/81, sökte 18 281 ungdomar till gymnasiets omvårdnadsutbildning. Läsåret 2009/2010 sökte en sjättedel så många, 3 041, motsvarande utbildning. Samtidigt ökar behovet av personal i äldreomsorgen. Det är en ekvation som omöjligt går ihop, det förstår var och en.

Själva larmet tycks Carema Care hantera exemplariskt. Helt enligt lex Sarah är det medarbetare som larmat, och företaget utreder direkt om händelsen ska lex Sarah-anmälas.

En annan artikel i dagens nyhetsflöde, i Östgöta-Corren, har rubriken ”Demenssjuka instängda i Wasagården”. Artikeln om denna skandal – som verifieras av Socialstyrelsen – är en kort notis till skillnad mot DN:s tidningsuppslag om Caremafallet.

Wasagården drivs av kommunen.

I media talas det ofta om att sjukpenningen är låg. Förvisso är det så att sjukförsäkringen har ett tak för den sjuklönegrundande inkomsten som ligger betydligt under de 80 procent av lönen som den är tänkt att ersätta. Men det intressanta i den debatten är att en stor del av dagens yrkesverksamma dessutom omfattas av någon kollektivavtal.

Enligt Alecta omfattas ungefär 90 procent av Sveriges löntagare av kollektivavtal, men ny undersökning visar på stora kunskapsbrister om sjukförsäkring hos dessa. Alectas enkät har besvarats av sådana som omfattas av kollektivavtal och trots detta är det 41 procent som svarar nej på frågan om arbetsgivaren betalar en försäkring som kompletterar Försäkringskassans ersättning vid sjukskrivning. 34 procent svarar vet ej.

En viktig uppgift för arbetsgivarna blir att bättre förklara hur systemen fungerar. Samtidigt har den enskilde ett ansvar att veta vika rättigheter som följer av anställningavtalet.

Utredningen Hållbara försäkringar bör i sitt arbete när ersättningsnivåer diskuteras ha med förmåner enligt kollektivavtal.

Samtidigt kan man idag läsa på Svenskt Näringslivs hemsida om två företagare som startade eget aktiebolag och därmed blev av med SGI:n.

Att vandra mellan att vara anställd och  företagare kommer att bli allt mer vanligt. Därför föreslår Almega i vårt förslag till omställningsförsäkring att den ska omfatta såväl företagare som anställda men med en möjlighet för företagare att avstå. Hade den försäkringen funnits idag hade inte dessa två företagare hamnat utanför systemet.

Tänk på det, ni som sitter och utreder.